Podcast appearances and mentions of Johannes R Becher

Östtyskland skapade den högsta levnadsstandarden i hela östblocket, där arbetslöshet inte existerade. Bostäder var allmänt tillgängliga och relativt billiga. Riklig och tillgänglig barnomsorg möjliggjorde att kvinnor kunde förvärvsarbeta i en högre utsträckning än i något annat land i världen.Samtidigt kunde östtyskarna via västtysk TV jämföra sin verklighet med vardagen i Västtyskland. Säkerhetspolisen Stasis ögon och öron förstörde dessutom familjer och vänskapsband genom sitt intrång i det privata livet.Detta är det andra av två avsnitt om Östtysklands historia, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Olle Larsson, med utgångspunkt i boken DDR bortom muren – Östtyskland 1949–90 av historikern Katja Hoyer.Östtyskland existerade som stat i 41 år, och många vanliga människor kom att acceptera DDR eftersom de hade upplevt något mycket värre under nazitiden och kriget. Det fanns också en känsla av tillhörighet och en viss stolthet över det som byggts upp efter kriget. Jämlikheten mellan könen utvecklades dessutom snabbare i Östtyskland än i Västtyskland.I DDR styrde SED (Tysklands socialistiska enhetsparti), men valen och flerpartisystemet var bara en fernissa. Säkerhetstjänsten Stasis 100 000 anställda övervakade befolkningen med hjälp av ännu fler informatörer – människor som kunde spionera till och med på sin egen partner.Stasi använde ett omfattande nätverk av inofficiella medarbetare (IM) för att kontrollera samhället. Det gick en Stasimedarbetare på 55 vuxna medborgare, vilket visar övervakningens enorma omfattning. Denna kontroll skapade en atmosfär av misstro och rädsla i samhället.Stasi-chefen Erich Mielke fulländade konsten att bryta kritiker genom metoder som sömnbrist, isolering och andra former av psykisk och fysisk tortyr. Många tidigare nazistiska koncentrationsläger fylldes återigen med människor, denna gång med dem som ansågs hota den nya ordningen.Trots förtrycket och övervakningen utvecklade många östtyskar strategier för att hantera vardagen. De slöt sig samman och upptäckte att genom tillit, gemenskap och hjälpsamhet kunde de lättare klara av livet. Detta sociala kapital blev ett slags substitut för de demokratiska friheter som saknades.Vardagslivet i DDR var således en komplex blandning av statlig kontroll, sociala förmåner och mellanmänsklig solidaritet. Trots problemen saknar vissa östtyskar fortfarande den gemenskap och sociala trygghet som präglade denna era. Detta visar på den mångfacetterade karaktären av minnet av livet i DDR och de utmaningar som många östtyskar har mött i övergången till det återförenade Tyskland.Bildtext: Berlin den 12 augusti 1982: Trabant- och Wartburg-bilar dominerar trafiken på huvudstadens gator. Bilden visar en vy över Karl-Marx-Allee, en ikonisk gata under DDR-tiden. (CC-BY-SA 3.0)Musik: Auferstanden aus Ruinen (tyska för "Uppståndna ur ruiner") var Östtysklands nationalsång. Texten skrevs av Johannes R. Becher och musiken av Hanns Eisler. (1949, Internet Archive Public Domain Mark 1.0)Lyssna också på Berlin – Kalla krigets huvudstad.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Östtyskland, eller DDR, uppstod i ruinerna av de östra delarna av Tredje riket som en klientstat till Sovjetunionen den 7 oktober 1949 – fyra månader efter att Förbundsrepubliken Tyskland bildades. Efter krav på ökad arbetstid utbröt en folklig revolt i Östtyskland den 17 juni 1953, som slogs ner med stor brutalitet."Det måste se demokratiskt ut, men vi måste ha allt i våra händer," var Östtysklands ledare Walter Ulbrichts syn på uppbyggnaden av nya politiska institutioner.Detta är det första av två avsnitt om Östtysklands historia, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Olle Larsson med utgångspunkt i boken DDR bortom muren – Östtyskland 1949–90 av historikern Katja Hoyer.DDR:s politiska och ekonomiska system formades av krigsskadestånd och socialistiska ideal. Människor navigerade i vardagen mellan statlig kontroll och personliga strävanden. Ledarna Walter Ulbricht och Wilhelm Pieck upprättade en kommunistledd diktatur i den sovjetiska ockupationszonen.Visionen att bygga ett socialistiskt land slutade med 100 000 säkerhetspoliser som främst övervakade den egna befolkningen. Samtidigt kunde en viss välfärd och trygghet etableras när samhället stabiliserade sig efter de hårda åren efter kriget.Det östtyska ledarskapet präglades av kampen mot nazisterna i Tyskland och deras upplevelser av den stora terrorn i Sovjetunionen på 1930-talet, då många tyska kommunister avrättades som spioner. De tyska kommunister som överlevde var helt lojala mot sina sovjetiska herrar och paranoida gentemot inre fiender.DDR:s ekonomiska system baserades på en socialistisk planekonomi. Efter andra världskriget lade Sovjetunionen beslag på befintliga industrier och tog ut skadestånd ur produktionen. Till skillnad från Västtyskland tilläts DDR inte ta emot Marshallhjälp, vilket försvårade den ekonomiska återhämtningen.Under byggandet av socialismen röstade miljontals människor i Östtyskland med fötterna och flydde till det demokratiska Västtyskland, tills Berlinmuren satte stopp för massflykten 1961. Bakom muren byggdes en gyllene bur inom Östblocket, men Östtyskland kunde aldrig mäta sig med det ekonomiska undret i Västtyskland.Livet i Östtyskland präglades av en komplex blandning av sociala förmåner, kulturella möjligheter och statlig kontroll. Medborgarna i DDR levde i en odemokratisk stat med ett omfattande kontrollsystem som skapade en psykiskt stressande tillvaro. Trots ekonomiska utmaningar fanns det aspekter av vardagslivet som många östtyskar uppskattade och som än idag väcker nostalgiska känslor hos vissa.Bildtext: Leipzig den 17 juni 1953 med folksamlingar på gatorna som demonstrerar för bättre arbets- och levnadsvillkor. (Källa: Bundesarchiv, B 285 Bild-14676, okänd fotograf, CC-BY-SA 3.0)Musik: Auferstanden aus Ruinen (tyska för "Uppståndna ur ruiner") var Östtysklands nationalsång. Texten skrevs av Johannes R. Becher och musiken av Hanns Eisler. (1949, Internet Archive Public Domain Mark 1.0)Lyssna också på Berlinmuren – kalla krigets främsta symbolKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Die Nationalhymne der DDR wird in diesem Jahr 75 Jahre alt. Am 14. November vor 75 Jahren erklang sie zum ersten Mal im Rundfunk. Gedichtet wurde die Hymne von Johannes R. Becher, komponiert von Hanns Eisler.

Die DDR war gerade gegründet, da bekam sie auch eine Hymne. Die Musik zum Text von Johannes R. Becher komponierte Hanns Eisler, eine Lichtfigur der linken Musikbewegung. Es sollte nach Leichtigkeit klingen, nicht nach Marschmusik. Bernhard, Henry www.deutschlandfunk.de, Kalenderblatt

Anfang der 1920er Jahre stand der literarische Expressionismus noch immer in voller Blüte, und Kurt Pinthus, Herausgeber der berühmten Anthologie Menschheitsdämmerung erinnerte sich später rückblickend in einem berühmten Bonmot sehnsüchtig an jene Zeit, in der „viel gebechert, gewerfelt und gezecht worden“ sei. Während uns Johannes R. Becher, nicht zuletzt durch seine spätere politische Tätigkeit als Kulturfunktionär in der jungen DDR, und Franz Werfel wegen einiger sehr populär gebliebener Romane noch immer sehr geläufig sind, ist der große Lyriker und produktive Dramatiker Paul Zech ein wenig in Vergessenheit geraten. 1933 ins südamerikanische Exil geflohen und dort 1946 in Buenos Aires verstorben, ist er wie so viele Exilautoren nie wirklich wieder entdeckt worden. Dass das durchaus lohnen würde, belegt ein kleiner Prosatext aus dem Berliner Tageblatt vom 19. August 1923, für uns gelesen von Frank Riede.

Wie entwickelte sich die Berliner Kultur in den ersten Jahren nach dem Krieg? Gab es eine Stunde Null? Wann wurde das erste Theater wiedereröffnet? Unterschied man zwischen Künstler:innen, die in Nazideutschland geblieben waren, und jenen, die aus dem Exil zurückkehrten? Welche Rolle spielten Funk, Film und Fernsehen im sowjetischen Sektor und auf dem Gebiet der Westalliierten? Und wie ideologisch entwickelte sich der Städtebau? Diese und weitere Fragen beantwortet der Historiker Kai-Uwe Merz in seinem Buch "Wüste Berlin". Marc Lippuner spricht mit dem Autor über die junge Hildegard Knef und den alten Gustaf Gründgens, über Bertolt Brecht, der nach Berlin zurückwollte, aber nicht unbedingt in den sowjetischen Sektor, über Johannes R. Becher, der Hans Fallada ermöglichte, seinen letzten Roman zu schreiben, und über Bauten des Stararchitekten Hans Scharoun, die sich zwischen den neoklassizistischen Zuckerbäckerbauten der Karl-Marx-Allee verstecken.

Vom suizidanfälligen, morphiumsüchtigen Bürgersohn zum Kommunisten, vom expressionistischen Lyriker zum DDR-Kulturminister: Auf die individuelle Revolte folgte bei Johannes R. Becher die Anpassung an den realexistierenden Sozialismus. Wie weit reichte sie? Autor: Christoph Vormweg

Lange lagerten sie in einem Schrank in Leipzig, die Abschlussarbeiten am Literaturinstitut „Johannes R. Becher“. Die Forschung machte sie zugänglich. Die Texte der angehenden Schriftstellerinnen und Schriftsteller der DDR sind nun auch im Netz nachzulesen. Isabelle Lehn im Gespräch mit Frank Meyer www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart Hören bis: 19.01.2038 04:14 Direkter Link zur Audiodatei

von Manfred Orlick Sprecher ist Uwe Kullnick Johannes Robert Becher (* 22. Mai 1891 in München; † 11. Oktober 1958 in Ost-Berlin) war ein deutscher expressionistischer Dichter und SED-Politiker, Minister für Kultur sowie erster Präsident des Kulturbundes der DDR. Bekannt ist er auch als Verfasser des Textes der Nationalhymne der DDR. Manfred Orlick, Diplom-Physiker. Nach Studium an der Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg zunächst im Universitätsrechenzentrum dann als Kliniksphysiker an der Klinik für Nuklearmedizin tätig. Er ist, neben seinem naturwissenschaftlichen Beruf, immer auch literarisch tätig gewesen. Regelmäßig Beiträge in Regionalzeitungen von Halle und Leipzig, dazu zahlreiche Rezensionen. Publikationen: “Man will es einfach nicht glauben” (Glossen, 2009), “Freizeitführer Saalekreis” (2012), “Wahre Geschichten entlang der Straße der Romanik” (2016), “Wahre Geschichten um den Lutherweg S.-A.” (2017). Seit 2015 Hrsg. “literarisches echo” (Magazin für Literaturgeschichte).

Gedichte, die es in sich haben, Reportagen über Menschen und verschwundene Dörfer in Thüringen, Mitarbeit an verschiedenen Künstlerbüchern und Texte für Künstlerkataloge, Arbeiten für Theater und Rundfunk - das ist nur ein Teil des vielseitigen, literarischen Schaffens von Annerose Kirchner, die in der Bücherbar vorgestellt wird. Annerose Kirchner (1951) ist in Zella-Mehlis aufgewachsen und zur Schule gegangen. Nach ersten Lyrik- und Prosaveröffentlichungen wurde sie 1974 Nachwuchsautorin beim Aufbau-Verlag Berlin. Nach einem Literaturstudium in Leipzig arbeitete sie am Theater Gera als Dramaturgiesekretärin. Sie nahm nach weiteren beruflichen Zwischenstationen in einer Tischlerbrigade an einem Sonderkurs am Institut für Literatur "Johannes R. Becher" Leipzig teil. Seit 1989 ist sie freie Autorin mit ständigen Publikationen für die Tagespresse und seit Anfang der 1970er Jahre als Rezensentin (Buch- und Filmkritiken) tätig. http://www.annerose-kirchner.de

Einst hatte er ein Denkmal in der Stadt. Nun soll er es auch wieder bekommen. Aber wer war eigentlich Johannes R. Becher?

Fri, 1 Jan 1988 12:00:00 +0100 http://epub.ub.uni-muenchen.de/5224/ http://epub.ub.uni-muenchen.de/5224/1/5224.pdf Selbmann, Rolf Selbmann, Rolf (1988): Johannes R. Becher: Vom Münchner Schüler zum Expressionisten. In: Aus dem Antiquariat, Vol. 3: pp. 85-96. Sprach- und Literaturwissenschaften

Tue, 1 Jan 1985 12:00:00 +0100 http://epub.ub.uni-muenchen.de/4929/ http://epub.ub.uni-muenchen.de/4929/1/4929.pdf Selbmann, Rolf Selbmann, Rolf (1985): Ein mißlungener Selbstmord und die Literatur des Expressionimus. Johannes R. Becher als Schüler des Wilhemsgymnasiums und sein autobiographischer Roman "Abschied". In: Wilhelmsgymnasium München (Hrsg.), Wilhemsgymnasiums Jahresbericht 1984/85. : München, pp. 88-112. Geschichts- und Kunstwissenschaften