Podcasts about svea hovr

* Det här är ett gammalt avsnitt från Podme. För att få tillgång till Podmes alla premiumpoddar samt fler avsnitt från den här podden, helt utan reklam, prova Podme Premium kostnadsfritt. * En höstkväll hör en kvinna upprörda röster eka i sitt trapphus. Det är tisdagen den 12 oktober 1999 och klockan närmar sig nio. Bråk tycks ha brutit ut mellan flera män i den byggnad där hon bor, i ett hyreshus på Lövsätragränd i Sätra. Sen hörs skott. När kvinnan förskräckt kikar ut genom det smala titthålet på sin dörr ser hon två mörkklädda män komma springandes ner mot porten. Kvar i uppgången ligger hennes granne blödande, skjuten i huvudet. Programledare: Christopher Holmberg. Producent: Viktor Persson. Originalmusik av Tor Wilén. Källor: Tingsrättsdom Stockholms Tingsrätt, Hovrättsdom Svea Hovrätt, Expressen, SVD, Aftonbladet, GT, DN, Nordisk Kriminalkrönika, Faktablad Sätra, SAC bildarkiv, Facket som Förändrar, Civilkuragepriset.

* Det här är ett gammalt avsnitt från Podme. För att få tillgång till Podmes alla premiumpoddar samt fler avsnitt från den här podden, helt utan reklam, prova Podme Premium kostnadsfritt. * I ett fint litet 1700-talshus på Bjurholmsgatan mitt på Södermalm i Stockholm, väcks en konstnär och hans sambo av att det smäller till. När sambon kollar ut ser hon bara lågor – huset står i brand. De tar sig ut på gården och ser hur elden letar sig ut från våningen under deras lägenhet. Paret har haft tur, men det har inte de två personerna som fortfarande befinner sig i den brinnande lägenheten. Programledare är Christopher Holmberg. Manusförfattare är Axel Rosenberg, och producent är Oscar Wendel. Originalmusik av Tor Wilén. Källor: Expressen, Aftonbladet, Huddinge Tingsrätts dom, Dagens Nyheter, Svea Hovrätts dom. Enköpings-Posten.

Miljarder kronor som strömmade genom banken oxh hemliga rapporter som mörkades. Rättegången mot förra Swedbankchefen Birgitte Bonnesen har kallats ”århundradets rättegång” inom näringslivet. I veckan kom domen. Swedbanks tidigare vd Birgitte Bonnesen döms i Svea Hovrätt till fängelse för grovt svindleri. Hör SvD:S reporter Birgitta Forsberg berätta om intervjun med bank-vd:n som blev till avgörande bevisning, och vad konsekvenserna av den oväntade domen blir för näringslivets toppar. Programledare: Yael Seligsohn Producent: Moa Larsson Redaktör: Elin Roumeliotou Klipp från: SR, SVT Vi vill ha feedback och önskemål! Kontakta oss på: dagensstory@svd.se

* Det här är ett gammalt avsnitt från Podme. För att få tillgång till Podmes alla premiumpoddar samt fler avsnitt från den här podden, helt utan reklam, prova Podme Premium kostnadsfritt. Ladda ned i Appstore eller Google Play. * Efter en lång och känslofylld vårdnadstvist kommer en mamma att få återse sin son på Cederängens villa i Västerås. Ett efterlängtat möte som får ett tragiskt slut. Källor: Domar och beslut från Västmanlands tingsrätt och Svea Hovrätt, Polisens förundersökningsprotokoll, Åklagarens stämningsansökan, Författarens intervju med Eva-Marrees mamma, Västmanlands läns tidning, Magasinet Neo, "I Sverige finns inga horor" ("Everything is better than a hooker"), dokumentärfilm, Nationellt centrum för kvinnofrid Programledare i detta avsnitt är Christopher Holmberg. Manusförfattare är Leo Magnusson & Per Johansson, och producent är Evelina Fernerud. Originalmusik av Tor Wilén. Svenska Mordhistorier görs av podcastbolaget qast, exklusivt för PodMe. Om du själv eller någon du känner har blivit utsatt för brott i nära relation, anmäl det till polisen genom att ringa 114 14. Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 ger stöd till dig som utsatts för våld och hot.

Nyheterna Radio 17:00

* Det här är ett gammalt avsnitt från Podme. För att få tillgång till Podmes alla premiumpoddar samt fler avsnitt från den här podden, helt utan reklam, prova Podme Premium kostnadsfritt. Ladda ned i Appstore eller Google Play. * Den 11 april 2019 hittas två blodiga kroppar i en källare i Sätra, en förort till Stockholm. Längst in, i den bortersta gången i källarens långa korridor, sitter kropparna lutade mot en förrådsdörr. Båda är män i tidiga tjugoårsåldern. De är nakna, blodiga och visar inga tecken på liv. Dödsorsaken verkar vara skjutning. Varför en så brutal gärning har skett mot dessa unga män, förstår ingen.Källor: Domen från Södertörns tingsrätt, domen från Svea Hovrätt, Sveriges Radio, SVT, DN, Aftonbladet och Expressen. Programledare i detta avsnitt är Christopher Holmberg. Producent är Evelina Fernerud. Svenska Mordhistorier görs av podcastbolaget Creedcast, exklusivt för PodMe.

Vad anses egentligen vara en repressalie som vidtagits till följd av en arbetstagare visselblåst om en brist eller missförhållande på arbetsplatsen? Den här typen av regler finns bland annat i lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter. Detta diskuteras i ljuset av ett nytt rättsfall från Svea Hovrätt i det här avsnittet av Arbetsrättspodden med Emelie Svensäter Jerntorp och Tove Hallbäck. (Obs! Det blev fel årtal i podden, rätt målnummer ska vara B-13370-22)

2015 lanseras en ny svensk marknadsplats för knark på Darknet. En anonym användare skriver ett inlägg på Flashback: Ikväll släpps Flugsvamp 2.0 till allmänheten. Det är början på en av de största knarkhärvorna i Sverige. Dokumentären gjordes i juni 2020 och uppdaterades i juli och augusti 2020. Ljuden i dokumentären kommer från Sveriges Radio, SVT och TV4. Dokumentären uppdaterades i juni 2022 efter domen i Svea Hovrätt. Dokumentären är gjord av Erik Glaad och Isabelle Swahn.Ansvarig utgivare: Louise Welander.

2015 lanseras en ny svensk marknadsplats för knark på Darknet. En anonym användare skriver ett inlägg på Flashback: Ikväll släpps Flugsvamp 2.0 till allmänheten. Det är början på en av de största knarkhärvorna i Sverige. Dokumentären gjordes i juni 2020 och uppdaterades i juli och augusti 2020. Ljuden i dokumentären kommer från Sveriges Radio, SVT och TV4. Dokumentären uppdaterades i juni 2022 efter domen i Svea Hovrätt. Dokumentären är gjord av Erik Glaad och Isabelle Swahn.Ansvarig utgivare: Louise Welander.

Gäster: Daniel Sanchez, Eric Sporrong, Jens Falk, Robin Berglund Relevanta länkar: …Högerextremisten på Svea Hovrätt https://www.arbetaren.se/2022/04/05/hogerextremist-anstalld-pa-svea-hovratt/ …Palaestra Media https://palaestramedia.com/ …chipsskålen https://images.aftonbladet-cdn.se/v2/images/0806d29b-5ef5-4ae9-b227-7f043995cc78?fit=crop&format... …ryssarna i Dublin https://twitter.com/gracecuddihy/status/1511259779112517634?s=21&t=pmLzX-ZMCiBAb_s8AC1N5w …Irlands rikshobbit https://president.ie/images/made/5640c2ab1d13290c/PRES_HIGGINS_X_MAS_MESSAGE_MAX-1_750_550_s_c1_c_t.... https://cooperationireland.org/content/uploads/2020/10/MDH-e1618773406833-1380x592.jpg …krigskartan https://www.svt.se/datajournalistik/kartor-om-kriget-i-ukraina/ …aktivisterna på Lidingövägen https://www.expressen.se/nyheter/demonstranter-blockerar-vag-till-stockholm/ …Extinction Rebellion https://extinctionrebellion.se/ …asylannonsen https://twitter.com/irisovaolga/status/1510596423334694920?s=21&t=NY6zZLz-7NabzGzfNnutmw …Hitler & Putinbilden https://cms.qz.com/wp-content/uploads/2022/02/Screen-Shot-2022-02-24-at-11.44.12-AM-e1645731378589.p... …Liberalernas Youtube-kanalshaveri https://twitter.com/karlssonmax/status/1510731573418676230?s=21&t=rQu48dU8hewUvPXcrFU2UQ https://twitter.com/KarlssonMax?ref_src=twsrc%5Egoogle%7Ctwcamp%5Eserp%7Ctwgr%5Eauthor https://www.youtube.com/watch?v=DoPWmP1vjqs …30 minuter https://www.svtplay.se/30-minuter …Jan Emmanuels svammel https://twitter.com/ArashGilan/status/1511433624473718785?s=20&t=-yvZpDoqqQpdAci-L2kIFw …den tighta produktionen på turnén https://twitter.com/KarlssonMax/status/1511416852072865793 Låtarna som spelades var: What if I told you - Juan Rios BAYRAKTAR - Taras Borovko Glamorous Glue - Morrissey Sweet Child O' Mine - Guns N' Roses Alla låtar finns i AMK Morgons spellista här: https://open.spotify.com/user/amk.morgon/playlist/6V9bgWnHJMh9c4iVHncF9j?si=so0WKn7sSpyufjg3olHYmg Stötta oss gärna på Swish, varje litet bidrag uppskattas enormt! 123 646 2006

Hovrätten ger hobbyelektriker sänkt prisavdrag för den fulel han installerat. Köparen (bilden) skulle få 450 000 kronor i avdrag på köpet, men hovrätten ger den hemmapulande säljaren 200 000 kronor mindre att betala tillbaka. Varför reder vi ut i Elinstallapodden. Dessutom om att hovrätten anser att säljarens olagliga elinstallationer inte bryter mot jordabalken.

Malin och Frej har varit spiknyktra i exakt en månad och en kvart, så det är hög tid för ett återfall. Med den stundande rättegångsturnén och risken att bli gripen i åtanke, väljer Frej att återfalla på en drog som inte syns på pisstest. Vännerna beger sig till den förtrollade staden Göteborg som bjuder på fest, dans och Sveriges bästa ketamin. Två minuters enkel research visar emellertid att försiktighetsåtgärden var förgäves, då keta visst syns på de allra flesta urinprov. Önsketänkande är en livsstil.

En av landets högsta jurister, Fredrik Wersäll kritiserar i Ekots lördagsintervju att polisen i Kevin-utredningen slog fast skuldfrågan. Nya terrorlagar diskuteras - är det så terrorn ska stoppas? Vad fungerar i kampen mot framtida terrorbrott; är kameraövervakning och kriminalisering av deltagande i terrororganisation effektivt? Lag och ordning, fler poliser och strängare straff, står högt på partiernas agendor. Men hur ser domstolarna på debatten? Hjälper strängare straff för att få ner brottsligheten? Fredrik Wersäll, president i Svea Hovrätt intervjuas i Ekots Lördagsintervju. Senare i programmet handlar det om partiledardebatter - vilken bild ger de av politiken. Åsa Romson och Göran Hägglund, som båda deltagit i flera debatter berättar om hur man tränar och lägger upp strategi. Kajsa Falasca, som forskar om politisk kommunikation menar att debatterna styrs allt mer av journalister.

Den, i Sverige, sexbrottsmisstänkte Julian Assange sitter sedan över 1000 dagar på Ecuadors ambassad i London, som han vägrar lämna av rädsla för att lämnas ut till USA. I sommar preskriberas flera av dom brott Assange misstänks för. Och nyligen kritiserade Svea Hovrätt att utredningen stannat upp och att åklagarna inte driva förundersökningen framåt. Efter flera år har åklagarna nu till slut beslutat att begära förhör av Julian Assange i London. Vad säger den här hanteringen om svenska åklagares arbete?  Och hur påverkas förtroendet för åklagarna? Riksåklagaren Anders Perklev intervjuas av Monica Saarinen.

Varje år orsakar trafikolyckor tusentals whiplashskador. De skadade kan då få ersättning av sitt försäkringsbolag. Men får de en rättvis bedömning? I dag handlar Kaliber om försäkringsbolagens välbetalda läkare, om jäv och om de som nekas ersättning. – Jag kom körandes på den här vägen. Här hände ju olyckan. Lastbilen kom och gjorde en vänstersväng på den sidan. Då var det lite mer snö och så. Så man såg ingenting nästan, berättar Sam, som var med om en trafikolycka när han var 15 år. Han hade varit och spelat utebandy och var på väg till en kompis. Mopeden han körde på hade han nyligen fått i födelsedagspresent. – Ja, och lastbilen svängde in och jag såg inte honom alls, det var mer träd här då. Här ungefär började jag reagera och såg honom, men jag hann inte mer än att trycka på bromsen när det small. Jag körde in i sidan på lastbilen i full fart då. - Här ungefär hamnade jag. Jag minns att jag slog i axel och arm, bröstkorgen och att huvudet slagit i först i styret och sen i däcket i lastbilen. Och sen kom han lastbilschauffören ut och skällde ut mig, jag blev helt enkelt rädd, skällde ut mig, jag kommer inte ihåg exakt vad han sa, men det var inga trevliga ord i alla fall. Sen drog han bara. Sam var omtumlad efter kraschen, men kunde ta sig hem på egen hand. Långt senare kunde en läkare konstatera att han fått en whiplashskada i nacken. Efter olyckan kontaktade Sam sitt försäkringsbolag. – Ja, väldigt kort efter den här olyckan så fyllde vi iden här skadeanmälan då, och jag ringde dit och frågade hur det går och sånt efter, så sa de att det skulle ta tid och så .. sen gick det två år till och då frågade jag vad som hade hänt med den och då. – Två år? – Två-tre år gick det. – Och du hörde ingenting? – Nej, ingenting. – Och du fick inget beslut? – Nej. Eftersom de sa att det skulle ta tid så trodde jag att det var normalt. Jag var som sagt i femtonårsåldern så man har ju inte så bra koll på hur sånt funkar. Sen blev problemen värre och till slut så började ju alla koppla att det här blir ju inte bättre, och då var då mer läkarkontrollerna började. Och att jag gick mycket hos läkaren och så. Kaliber idag handlar om dom som råkar ut för trafikolyckor, men som sen nekas ersättning av sina försäkringsbolag. Frågan vi ställer i dag är om de får en rättvis bedömning. Sam är bara en av drygt 15 000 som varje år anmäler att de fått whiplashskador efter trafikolyckor. För de allra flesta - ungefär 90 procent - går besvären över. Men för resten - ca  1 500  personer om året - blir besvären kroniska. Det handlar om yrsel, värk, smärta i huvud, armar, axlar och mellan skulderbladen. Problemen är ofta så allvarliga att de skadade inte klarar av att arbeta eller göra de vanligaste av sysslor. Som t ex att städa sitt hem. Ofta leder skadorna till långa sjukskrivningar. På ett hotell i Täby har ett hundratal nackskadade samlats en helg för att lyssna på flera föreläsningar om whiplash. De flesta besökarna här är själva drabbade. En del har stödkrage, andra sitter i rullstol. Många av dom har haft problem med att få ut ersättning från sina försäkringsbolag.   – Det är en skandal alltså att det får gå till så här i ett rättssamhälle som Sverige nu ska vara, säger Bert Magnusson, som är ordförande i Nackskadeförbundet, som håller i seminariet. Han får samtal varje dag från förtvivlade människor som berättar att de varit med i bilolyckor och fått nackskador, och att de sen nekats ersättning av sina försäkringsbolag. Enligt Bert Magnusson är möjligheterna små att få rätt mot sitt försäkringsbolag i domstol. – Det är många fall och sen är det så här att många törs inte driva sina ärenden. För kommer de till domstol så kan de förlora kanske 350 000-450 000 och bli skadeståndsskyldiga och det har de inga möjligheter att betala sen. Då får de kronofogden på sig. De får sälja fastigheter och allt de äger och har. När en person råkar ut för en olycka utreds den av den skadades försäkringsbolag. Bolagets läkare träffar inte patienten men går igenom tidigare journaler. Det är läkare, docenter och professorer som egentligen arbetar på andra ställen inom vården, men som på det här sättet extraknäcker åt bolagen som medicinska rådgivare. Extraknäcken är lukrativa. Bolagen och läkarna är fåordiga om hur stora beloppen är, men i tidigare medierapportering - bland annat i Kalla fakta - har det kommit fram att läkare tjänat flera hundratusen om året på sina extraknäck. Lars Wallstedt är neurokirurg och bläddrar i en hög med journaler. – Den brukar vara en halvmeter hög. Högen med journaler är full av ärenden, där nackskadade nekats ersättning av sina bolag. Oftast handlar det om inkomstförlust. Lars Wallstedt har arbetat med whiplashskadade som överläkare och klinikchef på Karolinska sjukhuset. Men nu har han slutat och fokuserar helt på att hjälpa dom skadade i kampen mot bolagen. Han skriver utlåtanden och uttalar sig i rättegångar. Han är kritisk mot att så många läkare får så bra betalt av bolagen när de gör sina bedömningar. Detta menar han är en uppenbar risk för jäv.   – Nej, jag tycker inte att det är ett bra system. De blir för knutna till sin försäkringsbolag, sina uppdragsgivare. Man biter ju inte den hand som föder en så klart för, skulle man börja lämna bedömningar som jag gör då skulle man förmodligen inte bli långvarig som försäkringsanställd medicinskt rådgivare inte, säger Lars Wallstedt. En av alla dem som nekats ersättning är Margareta Forsberg. Jag träffar henne i ett blått radhus i Märsta där hon bor med sin man. Det var när hon och hennes familj var på väg med bilen till en restaurang i centrum då de blev påkörda bakifrån. – Och några kilometer hemifrån i backen ner mot Märsta så va det stopp, berättar Margareta. – Och jag satt framåtböjd och undrade är det en olycka eller vad är det. Å upptäckte att det var en fasan mitt på vägen. I samma veva ropade min man som körde att “Oj han hinner inte stanna”. Då kom det en i full fart. I 50 då. Körde rakt in i oss. Han såg inte oss, fortsätter Margareta, som berättar att hon nästan aldrig var sjukskriven före olyckan. – Jag trodde det skulle gå över för man fattade ju inte vad som hände med en. Försökte gå till jobbet, var där någon vecka, fick vara hemma igen för att jag mådde ju inte bra och jag fattade inte va det var och läkaren jag gick hos, jo han sa att det var en whiplashskada jag hade fått. Förr kunde jag göra flera saker samtidigt och det funkade så bra. Men jag klarade inte riktigt jobbet. Det var jättejobbigt. Nu har det gått flera år och Margareta har fortfarande ont. Men hon har blivit bättre efter att hon - som många andra nackskadade - gjort en steloperation av nacken i Tyskland. Där kunde man konstatera att ligamenten i hennes nacke - alltså det som håller fast huvudet -  var av. – Där är ju skallen. Skallbasen.   Margareta visar filmer och röntgenbilder på skadorna på nackkotorna från operationen i Tyskland. – Och där har du nackkotorna och ligamenten som håller skallbasen mot nackkotpelaren som var ju av. Därför satt ju huvudet löst. Men Margaretas försäkringsbolag gjorde en annan bedömning. Och trots att hon var försäkrad så fick hon ingen ersättning för framtida inkomstförlust. Enligt försäkringsbolagets läkare berodde hennes skador inte på olyckan utan på att hon hade degenerativa förändringar i nacken - alltså att hennes kropp hade åldrats. Margareta valde att stämma sitt försäkringsbolag. Gör man det som skadad måste man kunna visa att skadorna man fått beror på olyckan. Men Margareta förlorade i rätten. – Försäkringsbolagen radar ju upp så många höjdare de kan och det är ju deras styrka. De har minst docenter, helst professorer i en lång rad som uttalar sig. Och det har ju imponerat på domstolarna oftast. På klientens sida kommer det en provinsialläkare från nån liten by eller stad i Mellansverige och yttrar sig och….det tycks vara att man bullar upp så mycket man kan. Ju fler man har desto större “impact” får man, det brukar vara en fyra-fem stycken ibland på försäkringsbolagssidan. Som uttrycker i stort sett samma sak, menar Lars Wallstedt. Just att försäkringsläkarna pekar på åldersrelaterade förändringar - som i Margaretas fall - är inte ovanligt. När man går igenom de domar som finns i trafikförsäkringsmål kan man se hur bolagens medicinska rådgivare gång på gång pekar på degenerativa förändringar som en alternativ förklaring till varför man har ont i nacken efter en trafikolycka. Och kan den som skadats inte bevisa att så inte är fallet så är risken stor att man förlorar i rätten. Men att peka på åldersrelaterade skador är meningslöst hävdar neurokirurgen Lars Wallstedt. – De har en massa sådana här argument. Men när det gäller till exempel degenerativa förändringar i halsryggen så vet man med en bedövande sannolikhet att de hos de flesta patienter är helt symtomfria. Skulle man ta in ett gäng 50-åringar eller 60-åringar och röntga dem på nacken skulle man hos nästan alla hitta degenerativa förändringar och ett litet fåtal skulle ha besvär. Så att hänvisa till degenerativa förändringar är en lös planka att stå på. Det kan lika väl eller sannolikt inte ha nånting med saken att göra. – Så här har vi alla som är över 50. Dom har svårt att vinna sådana här fall. – Ja jag tror redan vid 35 börjar det här komma i nacken. Läkaren Gunilla Bring har specialiserat sig i whiplashproblematik. Hon är en av få läkare som hjälper de skadade mot försäkringsbolagens medicinska rådgivare när fallen väl hamnar i rätten. – Jag är otroligt konfunderad över mina egna kollegor som gång på gång, år ut och år in kan stå och hävda rena gallimatias om de skadade om uppkomstmekanismer om symptomförklaringar. Vissa tillfällen är det rena rama lögner. Det är påhittade symptom och psykiska besvär och psykosociala orsaker. De är inte deras patienter, det är inte mina patienter heller. Men det är medmänniskor som borde ha rätt att få sin rätt att pröva sin sak objektivt. Och opartiskt. Men istället ställer de upp för sina uppdragsgivare - bolagen och får betalt för att fara med osanning i rätten för det gör de faktiskt, hävdar Gunilla Bring. På försäkringsbolaget Folksam hanterar man cirka 5 000 nackskadeärenden per år. Till sin hjälp har man 15 arvoderade försäkringsläkare, fyra specialister, plus två externa konsultföretag som gör bedömningar och utlåtanden åt bolaget. Men skadechefen Gudrun Hagström vill inte avslöja hur stora arvodena är. – Alltså jag kan inte uttala mig om kostnaden. Men där det är en viktig information som vi behöver för att skaderegleraren ska kunna fatta beslut, Gudrun Hagström. – Så din uppfattning är att det sker en rättvis behandling? – Vi strävar definitivt efter att vara så seriösa och så rättvisa… vi har inget intresse av någonting annat än att kunden ska känna att, den skadade får sitt ärende hanterat med så stor trygghet utifrån det regelverk som vi har att följa. Kaliber har kontaktat de stora försäkringsbolagen If, Folksam, Länsförsäkringar och Trygg-Hansa. Inget av bolagen vill avslöja hur mycket de betalar i arvode till sina medicinska rådgivare. Men vi får tag i en av läkarna - professor Hans Link - som genom åren extrakäckt åt försäkringsbolagen vid sidan om sin ordinarie tjänst som han haft på Huddinge sjukhus. Han har bland annat gjort uppdrag åt Folksam, If och Trygg-Hansa. ­– Det är inte hutlöst, och man kan definitivt inte bli förmögen på de intäkterna, de är som en bissyssla som ger rimligt med ersättning annars så gör man ju inte det, säger Hans Link. ­– Men hur mycket pengar har det handlat om dig per år? – Så har jag tagit emot enstaka ärenden. Det har rört sig om en storleksordning om kanske 100 000 kronor per år. Professor Hans Link tjänar alltså 100 000 kronor om året på sin bissyssla där han endast utför några få uppdrag per år. Han säger att han själv aldrig varit partisk eller jävig, men att han genom åren märkt att det finns en ovilja hos bolagen att betala ut ersättningar. – Det är klart att det blir en ovilja, man är inte nöjd att man ska punga ut med stora belopp ofta väldigt höga belopp som ska betalas ut, hävdar Hans Link. Försäkringsbolagen som vi får svar av via mail skriver att de aldrig är ute efter att minimera kostnaderna och att de har stort förtroende för de medicinska rådgivarnas objektivitet. De skriver också att de inte delar uppfattningen att de medicinska rådgivarna skulle ljuga eller fara med osanning i rätten. När det gäller degenerativa förändringar - alltså att bolagen anger ålderförslitningar som en mer trolig orsak till skadorna än själva bilolyckan - säger dom att det är vanligt och särskilt bland äldre. På Folksam säger skadechefen Gudrun Hagström att det är en viktig fråga för bolaget om de medicinska rådgivarna håller sig oberoende. – Det är självklart oerhört viktigt. Skaderegleraren har ingen kontakt annat än att man skickar ärendet som jag sa till en ortoped eller en neurolog och man har ingen vetskap om vem det är som kommer att ta hand om ärendet. Och det är ett led i att det ska finnas ett oberoende, menar Gudrun Hagström. – Men hur säkerställer ni då att de medicinska rådgivarna har ett oberoende förhållningssätt? – Men fortfarande handlar det om att det inte ska finnas någon koppling mellan skaderegleraren och den… där man inte kan påverka vem det är som ska göra, annat utifrån den specialistkompetens som ärendet kräver. Men det finns fall där det finns en sådan koppling. Det framgår i flera dokument som Kaliber tagit del av. I ett fall kan man läsa hur en skadereglerare kallar en allvarlig olycka bagatellartad och vill få den medicinska rådgivaren att ändra sitt tidigare utlåtande. Vilket skulle betyda mindre kostnad för bolaget. Han skriver: “Det nödvändigt att vi mer konkret kan visa att det är minst lika sannolikt att orsaken är psykosomatisk än de aktuella trafikolyckorna”. Försäkringsläkaren ger då ett nytt utlåtande där han skriver att skadorna beror på psykosomatisk genes - alltså att symtomen beror på psykisk ohälsa och inte på själva bilolyckan. I en annan korrespondens diskuteras en skadads invaliditetsgrad. I botten av dokumentet uttrycker IF:s skadereglerare att han ser fram emot att de ska ses på Söderstadion för att kolla på fotboll. På försäkringsbolaget  IF vill man inte kommentera uppgifterna. I de flesta fallen förlorar de som stämt sina bolag i tingsrätten. En bidragande faktor är ett dokument daterat september 2006. Det var när dåvarande länsrätten (heter förvaltningsrätten idag) i Göteborg bad rättsliga rådet om hjälp, eftersom de hade så många pågående mål där skadade fått avslag av sina försäkringsbolag. Länsrätten ville ha vägledning om hur de skulle döma. Det rättsliga rådet bad då tre professorer om hjälp att skriva en vägledande text. Professorerna arbetade extra alla tre -  då eller innan  - som medicinska rådgivare åt olika försäkringsbolag. Bland annat för Trygg-Hansa, AFA försäkring, Länsförsäkringar och Folksam. Slutresultatet blev en skrivelse som fortfarande flitigt används i rättegångar där de skadade har stämt sina försäkringsbolag. Neurokirurgen Lars Wallstedt läser högt ur den sju sidor långa skrivelsen. – Då talar de om: “kravlös sjukskrivning, överbeskyddande omhändertagande av sjuka… möjlighet till ersättning och andra förhållanden som den enskilde kan uppleva som fördelaktiga bidrar till att vidmakthålla smärtan och sjukbeteendet.” – Så det skulle vara inbillat då? – Just det. Och den här har fått stort genomslag hos domstolarna som tolkar att det finns den här utgången att det här är samhället som har ställt till det här och det är ingen äkta smärta. Den här innehåller ju förklaringsmodeller som gör att försäkringsbolagen slipper att ta ansvar för skadan. De läkare som Kaliber varit i kontakt och som ofta företräder de skadade hävdar att texten i vissa delar är ovetenskaplig och att man medvetet försöker förvilla rätten om att det inte finns ett samband mellan de uppkomna skadorna och trafikolyckan. – Jag upplever att det var en bra skrivelse, säger professor Hans Link, som tidigare uppgav att han med sin bisyssla som medicinsk rådgivare tjänar runt 100 000 kronor extra per år var med och skrev texten. Och det är just hans delar av texten som de andra läkarna kritiserar. Han står bakom det han skrev. – Det är allmänt känt, att det är en hel del individer som faktiskt utnyttjar systemet till sin förmån. – Du tror att det är så? – Ja, inte bara tror, det är ju allmängods att det finns en viss grupp som utnyttjar systemet. Det kommer du ju inte runt. ­– Men varför skulle de åka ner till Tyskland och göra steloperationer om de inte var skadade? – Ja, nej. Det  kan man fråga sig, jag har ingen förklaring till det. – Men det skulle man väl inte göra om man inte hade nåt problem? – De har problem men det är frågan om det är själva olyckan som är problemet eller om det är något annat problem. – Men är det inte konstigt att problemen dyker upp precis efter en bilolycka, men har en annan orsak? – Ja, problemet har nog funnits både före och efter. Det är min erfarenhet. Läkare Lars Wallstedt: – Jag har letat efter bedragare under mina år. Jag har bara träffat på vid ett enda tillfälle en kille som uppenbarligen lurade mig. – Så det är inte så att du är lättlurad? – Nej, det tror jag inte. Jag kan ju det här. jag ställer frågor till dom då när jag träffar dem på olika sätt för att se om de… jag frågar från olika håll för att få samma svar och en gång fick jag inte det och det visade sig vara en bedragare, säger Lars Wallstedt. Ofta står de skadade som blivit utan ersättning ensamma mot försäkringsbolagen. Men finns det nånstans där man kan få en opartisk bedömning?   För att den skadade ska ha en chans att få sin sak prövad innan ärendet går till rättegång skapade regeringen för länge sen Trafikskadenämnden. Nämnden ska vara oberoende och opartisk. Men även här märks det tydligt hur försäkringsbolagen gör sig närvarande i de beslut som tas. Nämndens arbete bekostas av försäkringsbolagen och två representanter från bolagen är med och fattar besluten – även om de inte får delta i frågor som rör det egna bolaget. Och när besluten väl ska tas - blir det oftast så som bolagen vill. Deras förslag blir oftast nämndens beslut. Det sker i mer än sju av tio fall.   Nämnden har också tillgång till egna läkare som gör bedömningar utifrån den skadades journaler. Läkarna får inte vara knutna till något försäkringsbolag. Det för att undvika jäv. Men när Kaliber får ut namnen på de två läkarna kan vi direkt se att de varit registrerade som medicinska rådgivare åt försäkringsbolag. I det här fallet AFA försäkring. Kaliber har sökt de båda läkarna och fått tag på den ena - en professor. Han skriver i ett mail att han flera gånger vittnat i rättegång åt försäkringsbolag men att han inte tycker att han är jävig. Peter Rigling är kanslichef på Trafikskadenämnden: – AFA har ju hand om arbetsskador och inga trafikförsäkringar. – Men det är ändå ett försäkringsbolag? – Ja, fast där har vi sedan länge haft ett undantag i kontraktet, så vi ser inte något problem att man jobbat för AFA. – Varför inte då? – Nä, av den anledningen att det är en annan typ av skador och en annan typ av hantering. Men går man bakåt i tiden ser man tydligt att nämndens tidigare läkare inte bara arbetat för AFA Försäkring. Här kommer det fram att två av nämndens före detta läkare jobbat åt flera försäkringsbolag såsom Folksam, If och Trygg-Hansa. En av läkarna är professor Hans Link  - han som även skrev texten till rättsliga rådet - han har gjort uppdrag åt bolagen både innan och efter sina år som läkare åt nämnden. – Men då har det varit något enstaka ärende från Skandia, Länsförsäkringar och vad det nu har varit, säger han. – Men om man har jobbat mycket åt försäkringsbolagen. Finns det någon risk att det uppstår en situation av jäv när man sen ska gå in och jobba åt den oberoende nämnden? – Det är klart att det kan finnas jäv, men det ska det egentligen inte göra. Jag har aldrig upplevt att jag är i en jävsituation, fortsätter han. Nämndens kanslichef Peter Rigling vill inte svara på hur han ser på att även de tidigare läkarna arbetat för försäkringsbolag. – Det är inget kan jag inte kommentera så här på rak arm. ­– Men varför kan du inte kommentera det? Finns det en bristande lämplighet i det?   – Det var långt före min tid så det kan jag heller inte kommentera, utan det jag kan kommentera är det som hänt under min tid som kanslichef. För Sam som krockade med sin moped är den här historien inte slut. Han fick till slut besked från sitt försäkringsbolag och från nämnden. Båda två kom fram till samma beslut. Sam hade då väntat i 15 år när han fick reda på att han nekas ersättning.   Nu är han sjukskriven från sitt jobb och har en konstaterad whiplashskada. För några månader sen ringde han till nämnden som ska vara oberoende för att rådfråga om vilken läkare han skulle vända sig till för att få hjälp med utlåtande om skadan. I hemlighet spelade han in samtalet. Då var det en av nämndens föredragande jurister som svarade. – Ja, Thomas Timander skulle jag ju inte rekommendera nej, säger juristen. Tomas Timander är en av de läkare som aktivt hjälper skadade med sina ärenden. – Man ju ändå erkänna att bolagets medicinska rådgivare har väldigt stor erfarenhet av att sätta invaliditetsskador... – Men kan inte det bli som part, säger Sam. – Att de är jäviga? Nämnden ser ju mer yttranden från de medicinska rådgivarna och får kanske det intrycket att de är mera neutrala i sina bedömningar. Även den f d klinikchefen på Karolinska sjukhuset Lars Wallstedt och läkaren Gunilla Bring är inte att rekommendera enligt den föredragande juristen. Gunilla Bring som av Svea Hovrätt anses vara den främsta experten på whiplashskador i Sverige. – Ja, det finns en sådan dom som säger så ja, men inte rent generellt tror jag inte man har den inställningen i branschen, säger juristen. På Stockholms universitet sitter professor emeritus i försäkringsrätt Bill Dufwa. Han ser allvarligt på händelsen. – Ja det är på det sättet allvarligt att det rubbar tilltron till hela systemet vi har i Sverige med nämnder och annat. Det låter väldigt underligt för, det gör det ju. Det förvånar mig. det är ju patientens sak att avgöra vem han vill gå till, man kan ju inte styra nånting här utan patienten måste ju ha kvar sin fulla valrätt. Det är tråkigt och visar väl bristerna i systemet, säger Bill Dufwa och fortsätter: – Det undergräver tilltron till nämnden. Det är ju inte lämpligt, och tråkigt att höra att de gör så.        Jag ringer upp den föredragande juristen och frågar om nämnden nånsin varnar för vissa läkare. – Nämen det säger vi aldrig. Vi rekommenderar inte vissa ombud eller läkare. Vi håller oss helt borta från det, utan det får man själv som skadelidande ta fram. – Ni gör inte det? – Nej, vi gör inte det. Jag berättar om den Sams inspelning och om vad hon sagt tidigare. Då ändrar hon sig och säger att hon i samtalet med Sam bara ville hjälpa honom. Eftersom chanserna att få ett positivt besked av nämnden minskar om man anlitar de läkare som ställer sig på de skadades sida.   – Men jag säger att om du använder de här läkarna så får du den här effekten i nämnden, och det tycker jag är en välgärning för den skadelidna att höra för då kan man avstå från att gå till de läkarna, säger juristen. Nämndens kanslichef Peter Rigling: – Jag kan bara konstatera att uttalandet inte representerar nämndens hantering av ärenden. Tomas Timander är en av de läkarna som nämnden varnat för. Han är inte förvånad. – De jobbar ju på samma sida som försäkringsbolagen, och det innebär att då måste de försöka misskreditera mig på nåt vis eller de andra läkarna som ställer upp för patienten så att patienten, nästan skrämma de att gå till deras läkare och det är många som inte förstår det här och blir rädda och går dit, säger Timander. När läkaren Gunilla Bring får höra om samtalet blir hon upprörd. – Ja.. jag börjar ju mer och mer förstå att det är just uppbyggt, jag har trott att det bara har blivit så på nåt sätt men det är ett systematiskt uppbyggt nätverk av systemfel där trafikskadenämnden utgör en del av problemet och bolagen och deras läkare framförallt är ett jätteproblem. Ja, jag tycker att det är en skandal, en rättsskandal. I Kaliber idag har du hört om försäkringsbolagens ovilja att betala ut ersättningar till de som drabbats av nackskador. Om Trafikskadenämnden som ska vara oberoende, men vars läkare arbetat åt försäkringsbolag och om hur deras jurist försöker varna för läkare som brukar ställa sig på patienternas sida. Kaliber har försökt få Försäkringsläkarföreningen att svara på den kritik som framförts. Ordföranden för föreningen Gustaf Neander svarar strax innan sändning att han inte vill vara med i en inspelad telefonintervju. Men han skriver i ett mail att de medicinska rådgivarna är skyldiga att följa det regelsystem som finns där gränsdragningen mellan läkare och försäkringsbolag är tydlig. Han skriver också att det är väsentligt att den skadade får den ersättning som han eller hon är berättigad till. När det gäller degenerativa förändringar säger han att det kan vara en alternativ förklaring till besvären. Men hur gick det för Margareta. Efter att hon förlorat i tingsrätten överklagade hon till Hovrätten. Men där ville man inte ta upp hennes fall. Efter förlusten har hon nu skulder på över 500 000 kronor. Pengar som hon måste betala till sitt försäkringsbolag för rättegångskostnaderna. Nu ska hennes man gå i pension. Det betyder att de måste sälja det lilla blåa radhuset i Märsta. – Det funkar inte om inte min man jobbar vidare men han måste ju också få gå i pension. Han är ju också skadad och även sjuk. Så därför har vi kommit fram till att vi måste sälja huset nu, och vi kommer inte få någonting över kan jag säga eftersom vi har lån på grund av trafikolyckan, avslutar Margareta Forsberg. Reporter: Mikael Funke Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Den svenska kaparkaptenen Jonas Lambert från Umeå lyckades på sina räder till havs samla ihop en enorm förmögenhet. Än i dag fantiserar ättlingarna om att få tillgång till pengarna som kom på avvägar nån gång på 1700-talet. För några år sedan fick Umeå-journalisten och släktforskaren Tom Juslin ett gammalt dokument i sin hand som visade sig höra ihop med det mytomspunna Lambertska arvet. - Det är ett domstolsprotokoll från 1771, 50 år efter Jonas Lamberts död, där släktingar till honom gick till Tingsrätten för att fastställa att de är rättmätiga arvingar. Tom Juslin berättar att han fick rysningar genom kroppen när han insåg att det var piraten Jonas Lamberts släkt som fanns omnämnda i dokumenten. - Det har funnits många skrönor om släkten Lambert. Men det vi vet är att Jonas farfar Jean de Lambert kom till Umeå med sin familj på 1500- talet.  Familjen Lambert dominerade Umeå i slutet 1600-talet och byggde bland annat skeppsvarv. Tanken var att Jonas skulle fortsätta i sina förfäders spår, men Jonas var mer intresserade av sjöfart och fick i sin ungdom jobb som skeppspojke på ett fartyg som seglade i Östersjön. Tom Juslin berättar att det finns en dikt som det sägs att Jonas Lambert skrev om hur han längtade efter livet till havs; Ack, om havet hade måsens vingar och över havets böljor mig kunde svinga Jag aldrig, aldrig en skärva av fäderna då ville ärva Endast i minnet fader och moder Syster och broder i Norden Efter att ha arbetat på Östersjön ett tag söker sig Jonas Lambert ner till Amsterdam som var den stora sjöfartsstaden vid den tiden och fick där anställning på ett stort handelsfartyg. När kaptenen på fartyget bröt benet i fyllan fick Jonas ta kommandot på fartyget. - Vid den tiden var en del av krigsföringen just att kapa varandras handelsflottor och det var så Jonas blev Kaparkapten, berättar Tom Juslin. När kriget var över belönades Jonas Lambert stort av den holländska staten och fick bland annat stora markarealer i Sydamerika.  - Det påstås att han blev förälskad i en 20-årig arbetsledardotter när han flyttat ned till de bördiga plantagerna. Men strax före giftermålet dog hon och Jonas återvände till Amsterdam.  Jonas Lambert fick inte några egna barn. När han dör 1726 började därför den holländska staten söka efter arvingar till honom i Sverige. Men Jonas hade tagit sin mors efternamn Wenman under kriget mot Frankrike eftersom Lambert klingade franskt. - Det var därför holländska staten inte fick napp när de letade efter arvingar till Jonas Wennman i Sverige. Men i Uppsala fanns en student från Umeå som kopplade ihop detta och meddelade släktingarna i Umeå om Jonas arv. I början av 1900-talet värderade man arvet till en miljard, men hur mycket det är idag är omöjligt att säga eftersom det handlade om stora egendomar i Sydamerika, så stora att de idag är hela länder, berättar Tom Juslin. Släktingarna i Sverige försökte i omgångar att bärga arvet. De gick till Tingsrätten i flera omgångar för att bekräfta att de var ättlingar, men tiden rann iväg. Landshövdingen Gyllengrip från Västerbotten försökte ta sig an problemet men lyckades inte och när han dog gick det ytterligare några år innan notarien Erik Huss vid Svea Hovrätt skickades till Holland och Sydamerika 1773 med förhoppning om att hitta pengarna. - Men Huss påträffades senare på plantagerna där han levde gott tillsammans med sin kompanjon Jonas Filén. Släktingarna i Umeå började misstänka att de två lagt beslag på arvet. Och när Filén dog fick hans fattige bror som var kanslist i Uppsala en stor summa pengar. De pengarna donerade han senare till Uppsala Universitet och går idag under namnet "den Filénska legaten", berättar Tom Juslin. Men det gick många rykten, ett av dom var att svenska kungahuset bärgat arvet, berättar Tom Juslin. Men än i dag vet vi inte vad som hände med arvet.  - Det intressanta var att en järnvägstjänsteman vid namn P O Molin reste runt i Norrland i början av 1900- talet och upprättade listor med de som ansåg sig vara ättlingar till Lambert. Det innebar att många betalade och skrev upp sig på listorna utan att vara släkt med Jonas Lambert. Och det sägs att den enda som gjort sig pengar på det Lambertska arvet idag är den där Molin. Om pengarna hade kommit till Umeå hade det säkert påverkat Umeås utveckling. Men det gjorde säkert den första familjen Lambert som slog ned sina bopålar i Umeå och tog med sig ett stort bibliotek från Frankrike. Det kanske blev grunden för Umeå som lärdomsort, avslutar Tom Juslin. Att låna pengar utan banker  Om Jonas Lambert hade kunnat använda sig av en bank så hade kanske det stora arvet till slut hamnat i Sverige, men innan bankväsendet var utbyggt fick man hitta andra vägar för att flytta, låna och på andra sätt hantera ekonomiska tillgångar. Per Hallén som är forskare i ekonomisk historia i Göteborg har med hjälp av bouppteckningar kunnat göra en slags karta över hur lånemarknaden såg ut i Staden Göteborg på 1800-talet. Han har sett att de allra flesta lånade pengar och att de visste var de skulle gå för att be om ett lån. - Nästan alla hade någon form av lån, småsummor i en butik eller granne, men nästan alla i staden var kopplade till finansmarknaden, berättar han. Per Hallén har studerat över 1000 bouppteckningar från Göteborg mellan år 1800 och 1900 för att förstå hur kreditmarknaden där såg ut, vem som lånade ut pengar till vem och på vilka villkor. Bouppteckningarna är en självklar källa eftersom det ju i dem alltid finns en förteckning över de skulder personen hade, där man ser vem som kunde kräva pengar av dödsboet. Affärsbankerna, som vi känner dem idag, växte fram under 1800-talet, men de fick egentligen ingen större betydelse för kreditmarknaden förrän under slutet av 1800-talet. Så i början av seklet fanns enligt Per Hallén ett system där vanligt folk oftast tog informella lån från person till person. De lite mer uppsatta personerna, det vill säga de som redan hade pengar, kunde vända sig till de så kallade Diskonterna, som var en tidig form av banker. Andra forskare har tidigare studerat hur kreditsystemet såg ut på landsbygden och sett att det ofta fanns en slags sockenbankirer, personer som alla visste lånade ut pengar. Och Per Hallen upptäckte att det fungerade ungefär på samma sätt i staden Göteborg. Folk där visste helt enkelt till vem man skulle gå. - Det verkar ha funnits folk som var allmänt kända för att kunna låna ut pengar, och de verkar ha delat upp staden emellan sig, man ser att de lånat ut pengar efter geografiska mönster. De som lånade ut pengarna var inte alltid så väletablerade i samhället, men det var personer som fått in pengar på lika sätt och som lät kapitalet arbeta genom att ta ränta. En del av dem har ärvt sina pengar, men oftast var det personer som fått in pengar på handel. Från mitten av 1800-talet dyker det upp nya personer på kreditmarknaden. Det är de så kallade stadsmäklarna, som hade funnits tidigare med andra uppgifter, men som med en ny stadga från 1851 får i uppdrag att hjälpa låntagare och långivare att enklare hitta varandra. - De skall förmedla informella lån som mellanhand, och de tar provision på sitt jobb. De hade en lista på personer som kunde låna ut pengar. Räntan var ganska fast. Fram till 1860-talet är en låst vid 6%. Man fick ta mindre men det går sällan under 4%, och också när räntetaket släpptes var det sällan man tog högre ränta. Undantaget var stadens egna pantbanker, som hade kommit till för att skydda folk från ockrare, men de tog först 6% i ränta och sedan dessutom  en avgift på lika mycket. - Dit skulle man akta sig för att gå, skrattar Hallén. De som blev Stadsmäklare kom ofta ur stadens handelsfamiljer, och skulle kunna bevisa att de kunde klara att hantera pengar och affärer. Det var Handelsföreningen som utsåg dem. Det fanns stadsmäklare i landets tre största städer. Arkivmaterialet från Stadsmäklarna är egentligen inte undersökt tidigare. - Det finns bara några få akter bevarade i Stockholm, och när jag första gången beställde fram det stora material som finns bevarat här i Göteborg fick jag bryta plomberingen från 1911 – det var ingen som hade tittat på det tidigare, berättar Per Hallén. Stadsmäklarna gjorde en kreditprövning när någon ville ha ett lån. - Det var naturligtvis den svåra biten att veta vem man kunde lita på, men de byggde upp oerhörda datamängder om sina låntagare och deras borgenärer. De hade listor på bra personer och dåliga personer, för att ha kolla på vilka som kunde betala sina lån, slutar Per Hallén. Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se Nedan kan du lyssna till Per Hallén som berättar om hur välmående svenskarna var under 1700-talet och hur han jämfört det resultatet med likande studier i Frankrike och franska Quebec i Kanada. 

Spann- Karin levde i Dalarna i början av 1800- talet. Hon tog chansen att gå till kungs för att få tillbaka äganderätten till torpet hon bodde i. Än idag talar man om Spann-Karins lyckade resa där hon kom hem med ägandebevis på torpet och en hög hatt som kungen gett henne. Vi människor vill gärna höra berättelserna om dem som klarar av stora svårigheter mot alla odds. Vi berättar dem om och om igen, och sannolikt blir de en smula kryddade på vägen mellan mun till mun. Kanske är det så med den berättelsen om Spann-Karin från Norrbärke i södra Dalarna, som efter mer än 20 års kamp mot överheten gick till kungs – och fick rätt. Spann-Karins riktiga namn var Karin Abrahamsdotter och hon växte upp Söndagsbyn i södra Dalarna. När hon blev vuxen träffade hon Jan Andersson från Spann-byn och de två gifte sig 1793. Jan var nog ett gott kap, hemmansägare som han var. Men, Jan hade legat i tvist med bruket på orten i många år, om äganderätten till torpet. Det hade gått i Jans släkt i generationer, men han klarade inte av att bevisa det. Karin och Jan hade inte varit gifta länge när Jan till slut gav upp – det berättar Bisse Falk som bor i en by nära Spann-byn och som gjort en teaterpjäs om Spann-Karin. - Just när de två är nygifta så ger Jan Andersson upp och blir en enkel kolare – och det hade nog inte Spann-Karin tänkt sig, säger Bisse Falk. Det var Karin som slogs för att få torpet tillbaka när prästen hade ändrat Jans titel i kyrkböckerna från hemmansägare till kolare. Och det blev en lång och tröttsam kamp – när saken till slut togs upp i tingsrätten, hade det gått nästan 20 år. - Hon förstod ju att hon som enkel kolarhustru måste ha på fötterna för att få rätt mot bruket, säger Bisse Falk. Och faktum är att Karin fick rätt första gången hon gick till tings. Hon hade nämligen hittat det där pappret som hennes man tidigare hade saknat, det som visade att han hade rätt till torpet. Det var en så kallad torparsedel från 1600-talet, som Jans förfader hade fått som ett slags ägandebevis. Problemet var att de där pappren ofta försvann när generationerna med torpare byttes ut, men med det i handen kunde man inte säga emot Karin. Det räckte nu inte, bruket överklagade. - Det var viktigt för bruket att vinna, för skulle någon torpare få rätt så fanns ju risken att det skulle statuera exempel, och bruket behövde den billiga arbetskraften, kommenterar Bisse Falk. Striden mellan Spann-Karin och bruket pågick i många år, mellan 1815-1822. Till slut hade Karin bara en sak kvar att göra, och det var att gå till kungs med sin sak. Att gå till kungs betydde att man som enkel medborgare riktade sig direkt till högsta instans, man rundade därmed alla de personer med makt och inflytande som man tyckte stod i vägen. De allra flesta personer i historien som gått till kungs med sina olika ärenden, har skrivit brev för att lägga fram sin sak. Kanske var det så också för Spann-Karin, men i den muntliga berättelsen om henne, som sannolikt blivit en smula kryddad under årens lopp, så heter det att hon faktiskt gick till fots till Stockholm och blev hedrad av kungen. Bisse Falk har gjort sig en bild av hur det kunde ha gått till – och det är så som det hela framförs i teaterstycket om Spann-Karin. - Hon satte konten på ryggen och stoppade torparsedeln i Kjortelfickan, och så gav hon sig av, hela vägen ner till Stockholm. Väl där begärde hon audiens hos kungen och lade fram sin sak. När hon var färdig så utbrast kungen: ”Men gumma, ni har ju rätt! Och rätt ska ni ha, ty ni har utfört en riktig karlagärning, och för det ska ni ha en karlahatt.” Och så begärde han fram en cylinderhatt som han satte på Karins huvud, och som han bar hela vägen hem till Dalarna. Det sägs att hon bar hatten både i potatislandet och på högtider. Hemma i sockenkyrkan kunde nu Jan och Karin flytta fram till de fina platserna i kyrkan, de som var avsedda för riktiga hemmansägare. Strax söder om dalarnas gräns, en bit in i Västmanland, bor en av Spann-Karins ättlingar, Kerstin Söderström med sin man Hans. Det var här, mellan Norberg och Sala som Spann-Karins släkt hamnade till slut. För trots Karins långa kamp för gården i Spannbyn, så blev släkten inte kvar så länge berättar Hans Söderström. - Det var några år efter Karins år bara, som gården gick ur släkten. Varför vet vi inte riktigt, men vi vet att en av Karins söner och hans barn kom hit ner till den här byn och bosatte sig här. Och sedan blev familjen kvar, säger Hans. - Spann-Karin var min farmors morfars farmor och sedan jag var barn har jag hört min pappa och min farmor prata om Spann-Karin och Spann-byn, fyller Kerstin Söderström i. - Som barn visste jag inte mer än att det stod för något väldigt bra, men det var först som vuxen som jag läste vad en annan ättling till Karin skrivit om henne – och då förstod jag plötsligt hur det hängde ihop. Karin tror på det mesta av det som brukar berättas om Karin. - Jag tror ju att hon gick till Stockholm och jag tror att hon träffade kungen personligen. Sen det där med hatten det ställer jag mig lite tvivlande till. Men jag tycker att det är ett väldigt bra slut i alla fall på den kamp som hon förde i så många år – att hon fick känna att det var värt allt arbete. Någonstans i protokollen kalls Karin ”trätlysten” men det tror inte Kerstin på. - Nej, skrattar hon, hon var nog bara envis, riktigt envis. Hon ville ju ha rätt. Hon visste att hon hade rätt till gården! Men det är klart ett fruntimmer som stod på sig hon fick väl det epitetet. Spann-Karin lyckades bevisligen få tillbaka gården. I Husförhörslängden så har man strukit ordet kolare och skrivit till hemmansägare vid Jans namn. Och i protokollen står det att Spann-Karin lämnat både skriftliga och muntliga redogörelser, vilket skulle kunna betyda att hon faktiskt var i Stockholm och träffade kungen. Historien om den höga hatten däremot, lär aldrig kunna varken bevisas eller motbevisas. Men Bisse Falk i Norrbärke tycker att man inte ska förkasta sanningshalten bara för att man inte kan bevisa allt med dokument. - Jag tror mycket på muntligt berättande, och jag tror ju att eftersom det finns så mycket belagt, som man vet stämmer så kan mycket av historien vara sann. Bisse Falk menar att detaljerna om till exempel cylinderhatten kanske i själva verket är det som gör att berättelsen har kommits ihåg genom århundradena. - Om hon inte hade haft de där attributen så hade hon kanske glömts bort, nu blev det ju inte så. Och historien om den fina platsen i kyrkan stämmer sannolikt också – som hemmansägare hade de rätt till en finare plats. Den här sortens historier spelar en viktig roll i bygden, tror Bisse Falk. - Det är aldrig rätt att vara den som är nedtryckt, och en sån här historia kan tala om att det finns en liten strimma av hopp. Även om det inte var så många som tog chansen att strida för sin rätt så kan det ha varit skönt att veta att någon tog möjligheten och näpsade bruket. Vad finns kvar i arkiven? Att gå till Kungs var många gånger det sista halmstået för den som ville söka om nåd eller upprättelse. På Riksarkivet i Stockholm finns långa korridorer fyllda med skrivelser från människor som ville ha kunglig hjälp för att ändra eller lindra tidigare domar eller beslut. Anna- Karin Hermodsson som är arkivarie har tagit hissen ner i arkivet, till plan fem, många gånger för att hantera de här handlingarna. - Här förvaras Justitierevisionens arkiv som har mycket handlingar från Högsta Domstolen med föregångaren, Justitierevisionen. Men också en del andra typer av arkiv som innehåller material där människor sökt nåd eller besvärat sig över tidigare beslut. Och här finns material från 1600- talet och framåt, berättar Anna-Karin Hermodsson. - Möjligheten att skicka in besvär, nådeansökningar etc började formaliseras i och med att Svea hovrätt kom till 1614. Svea Hovrätt skulle döma Kungens dom och redan efter ett år så kom en ny rättegångsförfattning som sa att om det hände något som gjorde att man kunde ändra domen, så hade man möjlighet att begära revision eller nåd. Det här gör att vi har en hel del handlingar kvar som har med revision eller nåd att göra. Anna-Karin Hermodsson har lagt fram många dokument på ett av borden nere i arkivet. Hon förklarar hur handlingarna systematiserats på Riksarkivet. - Man har lagt handlingar från 1600-talets slut fram till 1980-talet i två huvudserier. Dels det som kallas för "revisionsakter" vilket är civila tvistemål vilket leder till dom. Den andra serien heter "utslagshandlingar" och är de resterande handlingarna, dvs besvärs- och nådeärenden, alla livstids- och dödsdomar plus en mängd administrativa mål.  - Det här gör att det är ganska lätt att hitta ett ärenden, berättar Anna-Karin Hermodsson. Bland de handlingar Anna-Karin tagit fram finns karduansmakargesellen som inte ville arbeta kvar hos arbetsgivaren och Olof Norman som 1764 ville gifta sig med sitt halvsyskonbarn. Just ansökningar där man ville få tillåtelse att gifta sig innan 21 år är en stor och vanlig post bland dessa dokument. Och så tar Anna-Karin fram ett nådeärende, en tjock akt, från livstidsfången Anders Pettersson Ting 1886 från Centralfängelset i Landskrona. Han blev häktad 1854 och dömdes därefter för poströveri och mord. Under alla år skickade han nådeansökningar och fick till slut efter 31 år förskoning av Kungl. Maj:t.         Sammanfattningsvis säger Anna-Karin Hermodsson att karaktären bland dokumenten är mycket blandad, och att det inte bara är de värsta brotten som finns bland de här handlingarna.  - Det är även småfolket som av olika anledningar ifrågasatte beslut som var tagna av lägre instanser.     Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström slaktband@sverigesradio.se

Höga beviskrav, ojämlika förutsättningar och bristande barnperspektiv. Kaliber - om rättsväsendets utmaningar när barn blir brottsoffer. Det rapporteras om det nästan varje vecka, våld och övergrepp mot barn - de kanske svåraste brott som rättsväsendet har att hantera. Och bakom alla rubrikerna drar rättsapparaten igång. De senaste två veckorna har Kaliber och Barnaministeret från UR handlat om barnen som brottsoffer. Och i det första programmet i vår serie Barnen och rättvisan undersökte vi vilket bemötande barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder får av rättsväsendet när de utsätts för brott, och vi kunde konstatera att majoriteten av åklagarna vi frågade inte tycker att de här barnen har samma rättstrygghet som andra barn. Vi har också berättat om barnahusen, dit barn kommer för att förhöras när de har utsatts för ett misstänkt brott – och vi har sett att rutinerna för skyddet av barnen ibland brister och att barn riskerar att skickas hem ensamma till en misstänkt förövare. Att brott mot barn är särskilt svåra att utreda, säger såväl poliser som åklagare och domare till oss. Och i dagens program tittar vi närmare på hur de här ärendena hanteras. Hur ser systemet ut när brottsoffret är ett barn? Hur resonerar åklagare och domare som jobbar med de här frågorna. Och så hör vi forskare som menar att det går att stärka barnets roll, utan att äventyra rättsäkerheten. Och vi börjar i Svea hovrätt – Då går vi in här i rättssalen… Det är lunchtid och vi har precis klivit in i en av rättsalarna som blivit ledig efter förmiddagens förhandlingar. – …och det är så här det kan se ut. Silvia Ingolfsdottir som är kammaråklagare, visar runt. – När det gäller brott mot barn, så är ju inte barnet med i rättssalen, utan då spelar man upp förhör som ofta hålls på barnahus, och då dras de här dukarna ner, så får vi se när barnet förhörs. Det är så vi lyssnar på det. Silvia Ingolfsdottir pekar på en vit skärm i ena änden av salen där de så kallade videoförhören spelas upp.  I Sverige är det väldigt ovanligt att barn under 15 år hörs i rätten, även om det finns undantag. För att skydda barnet från obehaget som en rättegång kan innebära, använder man sig istället av förinspelade polisförhör – en metod som inte är helt oproblematisk menar vissa - men det ska vi komma tillbaka till lite senare.   Silvia Ingolsfsdottir är relationsvåldsspecialist, och i perioder har hon arbetat uteslutande med brott mot barn – ärenden som, enligt henne, inte alltid står högt i kurs hos alla kollegor. –  Och det är ju tyvärr så att det inte har tillräckligt hög status  inom polis och åklagare att jobb med den här typen av ärenden. Det finns vissa attityder, när jag fick den här tjänsten som relationsvåldsexpert så fick jag, det var faktiskt här i hovrätten, jag mötte en kollega som sa ”är det där verkligen någon typ av brott att hålla på med?” Det finns liksom den jargongen. Det får man ju inte blunda för, det är något man verkligen måste jobba för. Synen på barnärenden inom kåren är en sak, säger Silvia Ingolfsdottir men arbetet innebär också många andra utmaningar.  – Problemet kan ju vara att det är höga beviskrav och det ska det vara.  Men att barn kanske inte alltid uttrycker sig så som vi är vana att man ska uttrycka sig. De har till exempel oerhört svårt för det här med när det har hänt, vilken dag, årstid. Alltså om det har hänt tillbaka i tiden. Inte om det hände förra veckan. Men det är sällan det går så snabbt med en anmälan. I den bästa av världar skulle det vara att de direkt kunde berätta i nära anslutning till händelsen, men tyvärr är det inte så. Då får de svårt att berätta om det på ett, som man säger, trovärdigt och tillförlitligt sätt, att domstolen kan tycka att det är för vagt. Och ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp och blivit det flera gånger, till exempel flera hundra gånger, det är ju oerhört svårt för dem att berätta exakt vad som hände vid varje tillfälle. Det är ju omöjligt för en vuxen också. Och Silvia Ingolfsdottir är inte ensam om att se svårigheterna i att utreda barnärenden. I vårt första program om barnen och rättvisan, ställde vi frågor till 32 åklagare som jobbar med barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och så här beskriver ett par åklagare utmaningarna med att utreda brott mot barn: "En del tror att barnutredningar är vilka utredningar som helst. De tar mer tid och borde upphöjas” ”Det är svårare att bevisa att barn utsatts för brott. Hela rättsapparaten bygger på att man ska kunna redogöra som en vuxen. ” ”I hela rättssystemet är barn diskriminerade” – Jag tror att det är oerhört viktigt att de som ska förstå barn som misstänks ha varit utsatta för någonting, de som ska förhöra barn, att de har ett barnperspektiv, och att rättssystemet också försöker att analysera det de säger utifrån ett barnperspektiv. Ann-Christine Cederborg är professor vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet och har sedan mitten av 1990-talet forskat på metoder för hur man förhör barn som har varit utsatta för brott. Och hon menar att man på många nivåer i rättsapparaten behöver öka sin kunskap om hur barn fungerar, tänker och berättar, för att kunna ge barnet en rättstrygg prövning. – Det förändrar inte de juridiska förutsättningarna, men det ger ändå barnet en högre status inom rättsväsendet om man förstår barnets dilemman att berätta om någonting har hänt. Gör man inte det idag då? – Jag är inte säker på det. Ann-Christine Cederborg började forska på barns vittnesmål i mitten nittiotalet, och hon säger att det då fanns två tydliga falanger när det gällde synen på barn som vittnen – en som menade att barn alltid talar sanning, och en som menade att barn alltid ljuger. Idag, säger hon, vet vi att det är mycket mer komplicerat än så. – För det beror ju på så väldigt många olika saker, om barn berättar det de har varit med om eller inte. Bland annat så beror det på vilken chans de får att berätta, hur de blir samtalade med. Sedan kan det också vara så att barn väljer att inte berätta. De kan till exempel vara hotade, rädda. Och till viss del kan jag faktiskt förstå dem.  Att berätta svåra saker till en polis – och sen händer det ingenting, och då är ju faran där att det blir värre för dem när de kommer exempelvis hem. Om det finns någon som utnyttjar dem i hemmet. När ett barn utsatts för brott är barnets egen berättelse om vad som har hänt viktig för rättegångsprocessen. Och många gånger är det det enda rätten har att fatta beslut utifrån. Rättens uppgift blir att bedöma berättelsens trovärdighet och tillförlitlighet. Genom ett antal domar från Högsta domstolen har det utvecklats en rättspraxis för hur man bedömer om ett vittnesmål är trovärdigt och tillförlitligt. Det handlar om vissa kriterier som en berättelse bör uppfylla, som att den ska vara klar och detaljerad, sammanhängande och självupplevd. Och Ann-Christin Cederborg, forskare vid Stockholms universitet, ser problem med de här kriterierna. – Det jag menar är att de här kriterierna är ju riktlinjer för domstolen, men forskningsgrunden för dem är mera tveksam. Självupplevd, exempelvis, motsägelsefull. Det här beror för mig väldigt mycket på den som tolkar berättelsen. Speciellt det här med självupplevt – hur kan de veta det, de som ska döma? Motsägelsefull – där har jag ju visat att till exempel barn med funktionshinder, att om de får många ledande frågor med ja- och nej-svar så kan de ändra sig från ett ja som blir nej, om man ställer samma fråga igen. Så det beror väldigt mycket på kvaliteten på polisförhöret om man ska kunna uttala sig om det. Ann-Christin Cederborg menar att det finns en fara om rätten i sina bedömningar utgår allt för statiskt från de här kriterierna och inte lägger någon vikt vid de förutsättningar som barnet hade att berätta om sina upplevelser när det förhördes. Till exempel om frågorna som ställdes under förhöret var anpassade efter barnets utvecklingsnivå eller om barnet kan ha känt sig rädd eller hotat. – Om man har bestämt sig för att de här kriterierna ska finnas för att det ska betraktas som en tillförlitlig berättelse, och en berättelse då inte bedöms som tillförlitlig därför att det saknas vissa saker, eller man säger till exempel att barnet verkar inte ha upplevt det här på grund av att hon inte gråter, eller någon sådan här formulering, att det verkar inte självupplevt, så blir det ju väldigt besvärande tycker jag. Det blir inte proffsigt. Det är mer som att det blir en checklista snarare än, menar jag, att diskutera – vilka förutsättningar fick barnet att berätta. Det här är ett iscensatt polisförhör. Det är en barnskådespelare, åttaåriga Ida, vi hör. – Nu är det ju en inledning på ett förhör där vi har försökt att iscensätta just det här rummet på barnahuset. Och det här är Sara Landström, docent i rättspsykologi vid Göteborgs universitet. Inspelningarna som vi får lyssna på är en del av ett forskningsprojekt. Vad är det som uppfattas som trovärdigt i barns vittnesmål  har forskarna frågat sig och de har också undersökt vad det är som påverkar bedömningen av trovärdigheten hos den som lyssnar. Och det har visat sig att barn som visar mer känslor när de berättar också uppfattas som mer trovärdiga. – Vi ville titta just på vad får det för betydelse om barnet gråter till exempel. Här var Ida ganska samlad? – Här var Ida väldigt samlad. Vi kan ta ett annat klipp där Ida inte är så samlad. Här sitter ju Ida ihop. Istället för att svara på förhörsledarens frågor rakt upp och ner så sätter sig Ida i en position där hon drar upp benen mot kroppen och tittar ner. I sin forskning har Sara Landström också intresserat sig för videoförhör. För det är så, precis som åklagaren Silvia Ingolfsdottir berättade från Svea hovrätt, att barn under femton år sällan förhörs i rätten. Istället används förinspelade polisförhör för att inte utsätta barnet för en rättegång. Och det är, säger Sara Landström, självklart väldigt viktigt att skydda barn i en rättsprocess. Men kan det också vara så att det förfarandet påverkar rättens uppfattning om barnets trovärdighet? – När barnet presenteras i rätten så är det ju i ett färdigt format. Det är ett videoinspelat förhör som har hållits i ett tidigare skede. Och kanske inte alltid har de frågor ställts som senare visar sig vara intressanta i utredningen, som kanske var viktiga. Men du har inte samma chans som du har till den tilltalade eller till andra vittnen att kunna ställa de frågorna i rätten. Utan du har att förhålla dig till det här fysiska, det här klara formatet, ett videoförhör. Och det kan ju också vara till barnets nackdel. I sin forskning har Sara Landström kunnat se att personer som ser och hör ett vittne ”live” också uppfattar det som mer trovärdigt. Det faktum att barnet hörs genom ett videoförhör och den tilltalade hörs direkt i rättsalen leder till en systematisk ojämlikhet säger Sara Landström. – Det allvarligaste med det är ju att barnet kan missgynnas, att man bedömer barnet som mindre trovärdigt eller tillförlitligt enkom på grund utav hur barnet presenteras. Alltså att om man hade haft en annan närhet till barnet så kanske man inte hade gjort den bedömningen. Men när barnet nu är en bit ifrån, det är på ett inspelat förhör, så ligger det längre ifrån mig som bedömare, till exempel. Så det är den allvarliga sidan av det, att barnet missgynnas av det, helt enkelt, och att det kanske inte leder till en fällande dom. Det skulle ju vara den absoluta nackdelen. I förlängningen skulle det kunna leda till det. Men Sara Landström menar att obalansen i rätten mellan ett brottsutsatt barn och en misstänkt vuxen förövare skulle kunna jämnas ut om båda parter hörs på samma sätt, till exempel med hjälp av en så kallad videolänk, där båda parter hörs direkt in i rättsalen. – Då skulle det vara att man till exempel kanske hör barnet via videolänk och hör den tilltalade via videolänk. Alltså att de hörs på precis samma sätt. För då blir det inte den här skillnaden. Hur ser man då på barnärenden i domstolen, de som måste följa Högsta domstolens kriterier, och de som måste bedöma barnets trovärdighet utifrån det videoinspelade förhöret? Vi söker upp Mari Heidenborg på Solna tingsrätt, hon har jobbat många år med barnärenden. – Jag heter Marie Heidenborg och är domare. Lagman för Solna tingsrätt. Det som Mari Heidenborg ser som mest bekymmersamt när det gäller ärenden som rör våld och övergrepp mot barn är att det är så få anmälningar som går hela vägen till fällande dom. Statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) - visar att förra året anmäldes 540 fall av sexuella övergrepp mot barn, för att ta ett exempel. Av dem ledde en knapp tredjedel - 32 % - till åtal. När det gäller barnmisshandel ledde 14 % av de nästan 18 000 fall som anmäldes förra året, till att någon åtalades, eller fick ett strafföreläggande. Och domare Marie Heidenborg tror att mörkertalet är stort när det gäller brott mot barn. – Det är väldigt många anmälningar som, ja dels som aldrig ens blir anmälningar men som sedan läggs ner på ett väldigt tidigt stadium på grund av att man tror att de inte kommer vidare. Och det är ju just det här som åklagare vi har talat med säger att de ser som ett stort problem, att det är så svårt att komma vidare med utredningar när det är barn som är brottsoffer. I vårt första program ställde vi frågor till 32 åklagare som handlägger barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och många av dem säger att barnärenden är det svåraste som de har att jobba med. Några av dem sa att barns utsagor väger väldigt lätt i domstol och att det är svårt att få fram den berättelse som domstolen kräver. Men Marie Heidenborg, hon säger att den stora bristen när det gäller mål som handlar om brott mot barn det är att utredningarna inte alltid är tillräckligt stadiga. – Ja det vi ska förhålla oss till är att Högsta domstolen har sagt att det räcker väldigt sällan med bara offrets berättelse utan man måste ha någon form av stödbevisning  Och ofta när det är brott mot barn så begås det i hemmet, utan vittnen? – Ja precis, det är typiskt för den här typen av brott. Brott mot barn är i de flesta fall misshandel eller sexuella övergrepp och sådana brott har väldigt sällan vittnen. Men det finns annan typ av bevisning man kan använda sig av. Bland annat teknisk bevisning, någonting som stöder den här berättelsen och det är också viktigt att man kan följa upp om barnet berättar om olika övergrepp. Barnet ger ju ofta kringinformation om hur det såg ut i rummet kanske eller vad personen hade på sig så att man kan följa upp olika uppgifter så man kan se att jo det här stämmer faktiskt. För sådant ökar trovärdigheten väldigt väldigt mycket. Har man då inte gjort det så är det en brist i utredningen och sådana brister hamnar alltid på åklagaren. Och där är vi ju bundna av vad Högsta domstolen har sagt. Vi kan inte sänka beviskraven bara för att vi vet att barnen har svårare att berätta. Så därför är det viktigare, tycker jag då, att man verkligen från polis och åklagare ser till att satsa på den andra utredningen vid sidan av de här förhören och där är det ibland brister. Och att det borde satsas mer på de här frågorna som rör barn det håller åklagaren Silvia Ingolfsdottir med om. Inte minst på utbildning – även för domare. --Vi måste ju bli mycket bättre på, både inom polis, åklagare, domstol och advokater, att utbilda oss om hur barn fungerar, hur de uttrycker sig. Och Polisen har ju kommit långt. Det finns ju speciella barnutredare och vi försöker också gå mycket utbildningar. Jag tror att det vore bra om man införde specialiseringar för domare, att alla domare kanske inte ska ha barnärenden. Att det krävs en kompentenshöjning just hos domare när är det gäller kunskap om hur barn fungerar. Det är något även andra åklagare sagt till oss. ”Domstolarna har en gammaldags inställning som inte är barnvänlig ” ”Domstolarna behandlar barn som vuxna. Det krävs en kompentenshöjning” Marie Heidenborg säger att hon inte alls är säker på att mer utbildning eller införande av specialisering på barnärenden för domare skulle förändra läget. – Ibland sägs det att det är på grund av att vi inte förstår barnen att det är därför som det blir så få fällande domar och det vänder jag mig lite emot för att även om vi har väldigt bra förståelse för att barnen har svårt att berätta och att det är svårt att få fram bra berättelser, även om vi har den kunskapen så måste vi fortfarande iaktta  de beviskraven som vi har. Så bättre kunskaper leder inte direkt till fler fällande domar. Även om vi blir bättre på att förstå barn så måste vi fortfarande ha en hög nivå på utredningarna. Det är ju ibland så att man sitter i rätten och tycker att ja, här räcker inte bevisningen. Men det har kanske gått till på det sättet som brottsoffret då berättar om men bevisningen räcker inte. Har man inte tillräcklig bevisning då kan man inte döma. Tillbaka till Svea Hovrätt och åklagare Silvia Ingolfsdottir. – På den här skärmen, det är där man ser barnförhöret. Oftast är det åklagaren som har med sig de här förhören och spelar upp dem i sin egen dator som kopplas in i domstolens system, som sköter det. Som åklagare så har man det framför sig på en skärm. Silvia Ingolfsdottir tycker att metoden med videoförhören i stort sett fungerar bra, att det skulle vara för traumatiserande för barn under 15 år att höras i en rättssal. Men till viss del håller hon med rättspsykologen Sara Landström, som forskat kring videoförhör, att metoden kan medföra begränsningar. Det kan påverka hur den som lyssnar uppfattar barnet, till exempel som mer moget än vad det är. – Det kan ju vara att man inte riktigt får en känsla för barnet. Jag kan uppleva att framförallt när det gäller våldtäkt mot barn, när målsäganden är 12-13, och oftast är det tjejer som jag har mött, att när de väl hörs om själva händelsen, de pratar ju inte om så mycket annat utan de pratar om en händelse som har varit oerhört traumatiserande, att de kan låta mer vuxna än vad de egentligen är. För sedan när man kommer utanför så pratar de ju som en normal 12–13-åring om någon kille de är kära i eller vilken bio eller film de tycker bäst om. Alltså de är på ett helt annat sätt. Och det kommer ju inte fram, utan det blir bara det här videoförhöret som man spelar upp. Så det kan vara en brist. Och det står ofta i domskälen att man ska iaktta en viss försiktighet när man bedömer de här videoförhören. Silvia Ingolfsdottir anser att rättsförfarandet i barnärenden skulle kunna bli mer oberoende av videoförhören. Man skulle kunna titta mer på hur det går till i andra länder. Själv har hon bedrivit förundersökning i Chile, en förundersökning som gällde våldtäkt av barn här i Sverige. – Och där vet jag att där hörs barnet via länk. Man sitter som på barnahuset fast i domstolen. Så att de hörs på plats men de är i ett annat rum. Och det skulle ju kunna vara, om man utvecklar det här i Sverige, att man skulle ha möjlighet att ställa kompletterande frågor till barnet om det skulle dyka upp. Så att det inte blir att man blir så oerhört beroende av de här videoförhören och att man då har lyckats ställa alla frågor. Men jag tror, det diskuteras ju inte ens, men jag tycker att det var en bra lösning på ett sätt. Men då får ju barnet vara så pass moget att det klarar det givetvis. Kaliber har idag kunnat berätta om de särskilda svårigheter som rättsväsendet möter när de ska utreda och döma i ärenden där brottsoffret är ett barn. En del menar att domstolarnas kriterier för vad som bör känneteckna ett trovärdigt och tillförlitligt vittnesmål, inte är anpassade efter hur barn fungerar när de berättar. Vi har också hört om videoförhören, hur de enligt forskare riskerar att skapa en obalans för barnets vittnesmål jämfört med den som står tilltalad och som närvarar i rätten. Men något som de flesta vi pratat med är överens om – det är att grunden för en rättslig prövning som är både rättstrygg för barnet och rättssäker för den som är misstänkt för brott – det är att utredningen är så gedigen som möjligt från början. Och för det behövs mer resurser och tid, säger åklagare till oss. Vi vänder oss till Åklagarmyndighetens högste chef, Riksåklagare Anders Perklev, för att fråga hur han ser på kritiken av utredningarnas kvalitet i barnärenden, kritik som alltså delvis kommer inifrån den egna kåren. – Det är självklart att man skulle vilja ha resurser för att göra mer. Både egna resurser och utredningsresurser hos polisen. Men som det ser ut i rättsväsendet så har ju både åklagare och polis en uppgift att utreda alla brottstyper och ska täcka hela landet. Och även om vi prioriterar barnärenden så blir det ju alltid en konkurrens om de tillgängliga resurserna. Och det gäller ju på det här området också. Hur ser du på kritiken från bland annat domarhåll att många utredningar i barnärenden inte håller måttet?  – Jag tycker nog att rättsväsendet generellt har blivit bättre på att hantera barnärenden, men att det naturligtvis finns mycket kvar att göra. Enligt min uppfattning, och det tycker jag att jag har stöd för allmänt i rättsväsendet, så har beviskraven höjts under senare år. Och det är ju riktigt och rätt och bra från rättssäkerhetssynpunkt, men det innebär ju också att det är svårare att få fram fällande domar. Så du menar att du anser att man gör tillräckligt bra utredningar som det ser ut idag?  – Nej, det kan jag inte säga, utan här måste ju ske en fortgående utveckling och utbildning. Och förbättra samverkan mellan åklagare, polis och med socialtjänsten. Kan det vara så att barnärenden generellt har en lägre status? – Jag tror inte just för att det är barnärenden men jag tror att det är viktigt att man håller fokus på de här ärendena och ständigt ser till att de får den prioritering de ska ha. Därför att, jag tror rent allmänt sett så finns det vissa typer av ärenden som liksom prioriterar sig själva. Det är de allra grövsta brotten. Där är rättsapparaten duktig på att se till att man får tillräckligt med resurser och att man kan utreda dem på bästa sätt. Och det gör att man måste hela tiden se till då att inte barnärenden och relationsbrottsärenden och ungdomsärenden blir eftersatta. Vad kan du göra för att ge åklagarna bättre möjlighet att göra bra utredningar i barnärenden? – Vi hade ett metodutvecklingsprojekt som avslutades 2012, med slutsatser som håller på att genomföras både hos oss och polisen. Vi har en barnhandbok som uppdateras fortlöpande med vägledning till åklagaren. Vi har ett utvecklingscentrum i Göteborg som har både de här och en del andra brottstyper som fokus, och som utvecklar och följer upp verksamheten, och kontakt med forskningen på området. Man kan säga så här att det finns inget ”good enough” när det gäller den här typen av ärenden. – Det här tar tid och jag tror väldigt mycket på kommunikation mellan personer i det rättsliga systemet och andra kunskapsfält alltså beteendevetenskapen exempelvis. Ann Christine Cederborg, professor vid Stockholms universitet, säger att mycket fortfarande återstår för att stärka barnets roll i rättsapparaten, men att hon ser optimistiskt på framtiden. – I det tror jag att det finns en potential för utveckling, att kunna analysera barnperspektivet i de här ärendena precis som barnkonventionen förväntar sig  vilket inte förändrar att det måste finnas bevis och inte minsta tvivel.  Utan det är mer ett förhållningssätt till barn som jag hoppas vara med och påverka. Reportrar: Anna Maria Höglund och Hanna Larsson Producent: Karl Brodin Exekutiv producent: Sofia Boo kaliber@sverigesradio.se

Politikernas makt krymper och juristernas ökar. En ökad internationalisering, efter EU-inträdet bland annat, har givit domstolarna mer makt på bekostnad av den politiska makten. Finns det demokratiska problem när jurister och inte folkvalda tolkar vad som ska vara tillåtet och inte? Fredrik Wersäll, chef för Svea Hovrätt och en av landets tunga jurister som ser problem med utvecklingen, intervjuas av Monica Saarinen. Politikernas makt krymper och juristernas ökar. En ökad internationalisering, efter EU-inträdet bland annat, har givit domstolarna mer makt på bekostnad av den politiska makten.  Men tar sig domstolarna större friheter än dom borde? Och finns det demokratiska problem när jurister och inte folkvalda tolkar vad som ska vara tillåtet och inte? Fredrik Wersäll är chef för Svea Hovrätt och en av landets tunga jurister som ser problem med utvecklingen.

Mord och dråp har historiskt sett ofta begåtts i hastigt mod av förtvivlade människor i svåra situationer. Men brottstraditionen på Gotland skiljer sig från detta. Om människor i andra landsändar oftast tog till mord för att få mat eller för att själv överleva, så utfördes morden på Gotland ofta av människor som redan hade tillgångar och som mördade för att få mer. Det berättar Torsten Daun som har forskat om gotländska brott som begicks på 1800-talet. Också i andra avseenden skiljer sig Gotland från fastlandet. Här kunde en hel grupp människor öppet diskutera hur de bäst skulle ta livet av en person. Men också straffen var annorlunda och betydligt hårdare på Gotland. Carl Anders Swebilius dog 1867 av arsenikförgiftning. Hans svärson blev genast misstänkt eftersom de båda inte drog jämnt. Men efter ett halvår i gotländskt häkte kom order från Svea Hovrätt att han omedelbart skulle släppas. Carl Anders ättling Kjell Swebilius berättar om händelsen. Läs mer och kommentera:

För några veckor sedan lät vi den eminenta flöjt-kammar-kvartetten "Lantz-kvartetten" tolka vår signaturmelodi. Idag fortsätter Riltons vänner traditionen. Och så framför dom under programmets gång även en ny melodi från deras senaste skiva. Och det går lite mer i traditionens tecken också: vår skyltdocka som vi använde förra veckan är med på ett hörn. Vi fortsätter med att försöka utse Sveriges Vackraste Lagtext. Fredrik Wersäll, som är president i Svea Hovrätt kommer till studion och ger sitt bidrag. Och naturligtvis framförs veckans låt, den här veckan handlar den om en minister som vi alltid glömmer bort namnet på. Vi kommer också mynta och sylta ett nytt begrepp: Perenna Nyheter. Vi hör av oss till några lokalkanaler ute i lnadet för att höra efter. Dessutom kommer Titiyo och Kleerup hit. Med en akustisk gitarr och sång. Eller nåt sånt. Vi längtar och är nyfikna på hur det ska låta. Sidekick är Anders G Carlsson, och 30 minuter av programmet sänds också i SVT2 klockan 19.30 på

För några veckor sedan lät vi den eminenta flöjt-kammar-kvartetten "Lantz-kvartetten" tolka vår signaturmelodi. Idag fortsätter Riltons vänner traditionen. Och så framför dom under programmets gång även en ny melodi från deras senaste skiva. Och det går lite mer i traditionens tecken också: vår skyltdocka som vi använde förra veckan är med på ett hörn. Vi fortsätter med att försöka utse Sveriges Vackraste Lagtext. Fredrik Wersäll, som är president i Svea Hovrätt kommer till studion och ger sitt bidrag. Och naturligtvis framförs veckans låt, den här veckan handlar den om en minister som vi alltid glömmer bort namnet på. Vi kommer också mynta och sylta ett nytt begrepp: Perenna Nyheter. Vi hör av oss till några lokalkanaler ute i lnadet för att höra efter. Dessutom kommer Titiyo och Kleerup hit. Med en akustisk gitarr och sång. Eller nåt sånt. Vi längtar och är nyfikna på hur det ska låta. Sidekick är Anders G Carlsson, och 30 minuter av programmet sänds också i SVT2 klockan 19.30 på