POPULARITY
Sven Nilsson har varit i aktiv evangelisk tjänst sedan 1947, först som evangelist och senare som pastor. Han har en gåva och tjänst både som lärare och profet. För närvarande är han en del av församlingsledningen för Kristet Center Örebro, som han också varit med att grunda. Sven Nilsson har även skrivit ett flertal böcker och varit en framträdande nationell ledare i olika bönenätverk. Sven inleder om sitt liv i i tjänst i Guds Rike. Han predikar om vad som karaktäriserar en Jesu lärjunge, hur vi förhåller oss till varandra i livet i församlingen och om att leva beroende av Gud. Han utgår från början på Hebreerbrevet 13.
Sven Nilsson har varit i aktiv evangelisk tjänst sedan 1947, först som evangelist och senare som pastor. Han har en gåva och tjänst både som lärare och profet. För närvarande är han en del av församlingsledningen för Kristet Center Örebro, som han också varit med att grunda. Sven Nilsson har även skrivit ett flertal böcker och varit en framträdande nationell ledare i olika bönenätverk. Sven undervisar djupt och profetiskt om att vi behöver lära känna församlingen som en en gemenskap i Kristi Kropp. Detta är en del av Guds eviga syfte för sin församling. Paulus ser församlingen i ett frälsningshistoriskt perspektiv där församlingen är den ny skapelsen i Kristus. Innehållet i gemenskapen bland de troende är oerhört avgörande och att det manifesteras på ett konkret sätt. Det är en gemenskap som skall präglas av innerlighet, ömsesidighet, betjäning och att varje persons gåva kommer till sin rätt. Då kan den Helige Ande manifesteras på ett helt nytt sätt i församlingen. Kroppen uppbygger sig själv och återspeglar gemenskapen mellan Fadern, Sonen och Anden. Gud, skapelsen och församlingen är i första hand relationell till sin natur. Detta är den väckelse som Gud vill göra med sin församling! Vi skall stå fasta i våra relationer och i gemenskapen i församlingen och inte ge djävulen tillfälle.
Naturmorgons artbibliotekarier Moa Pettersson och Didrik Vanhoenacker tipsar om de bästa handböckerna för den som är intresserad av att artbestämma alla sorters svampar, inte bara matsvampar. Men deras favorit bland matsvampsböckerna får också vara med. Medverkande: Moa Pettersson, biolog, och Didrik Vanhoenacker, Jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuseet. Reporter: Mats Ottosson. Böcker som nämns i avsnittet: Svampar - en fälthandbok. Svengunnar Ryman och Ingemar Holmåsen. Stenströms. Svampar i Norden och Europa. Bo Nylén. Natur & Kultur. Svampar en fälthandbok. Marcel Bon. Bonnier Alba. Svampar i Sverige. Bo Mossberg, Mats Karström, Sven Nilsson och Olle Persson. Bonnier Fakta. Fungi of Temperate Europe. Thomas Laessoe och Jens H Peterson. Princeton University Press. Nya svampboken. Pelle Holmberg och Hans Marklund. Norstedts. Podden Artbibliotekarierna tipsar guidar dig till de bästa arthandböckerna. Här får du veta vad du ska packa ner i ryggsäcken eller stoppa i fickan om du vill öka dina chanser att känna igen allt från fåglar och blommor till småkryp.
Sven Nilsson, söndagsgudstjänst
Sven Nilsson, söndagsgudstjänst
Nord går på klubb. Förödande för självkänslan. Francke minns sin första idol - Sven Nilsson i Sten & Stanley. Och så pratar vi om Marie Kondo, Elvis och kritikerrollen.
Bengt Nilsson blev en framgångsrik entreprenör i början av 1900-talet. Bara några årtionden tidigare var det betydligt svårare att starta en egen verksamhet i landet. Olyckor och ond bråd död lämnar många spår efter sig i våra arkiv, och det är nog ett skäl till att de livsöden som släktforskare tar fram ofta har sorgliga och hemska inslag. Men idag kommer historien att bli mer solskensartad, och handla om Bengt Nilsson, en driftig person som lyckades väl i sina affärer och som blev smått förmögen. Han drev företaget The Swedish basket company, Svenska korgkompaniet, från sina två hem det ena låg i Skåne och det andra i England. Bengt Nilssons barn-barn har samlat på sig det material som företaget lämnade efter sig, och mycket mer därtill. Hemma hos Bengt Holmquist i Falun finns rum efter rum med släktforskningsmaterial, men till idag har han plockat fram några arkivmappar där han noggrant samlat och systematiserat sin morfars efterlämnade papper. Morfar Bengt blev en framgångsrik entreprenör på sin tid, och klarade att driva företag långt från hemmet, men utan att någonsin släppa kontakten med hemsocknen och människorna där. Han föddes 1864 i Ållekulla, i Loshults socken i Skåne, precis vid gränsen till Småland. Vid femton års ålder, just när han ansågs vuxen, dog hans far. - Han var en vanlig småbrukarpojke. Det var väldigt steniga marker där han växte upp, nästan värre än i Småland. Han jobbade som dräng ett tag, men det här med Amerika det hägrade för de flesta. Loshults socken var en av de socknar i Skåne som hade störst utvandring. Det var ju det enda sättet om man ville tjäna pengar, det kunde man ju inte göra som vanlig bondpojke annars, säger Bengt Holmquist. Bengt Nilsson reste första gången till Amerika 1885, han hade lånat pengar till resan av en farbror. Han fick arbete på en bangård i Minnesota. - Lönen det var 1 dollar och 10 cent per dag, och där stannade han i tio år, och under tiden lärde han sig engelska ordentligt. Bengt emigrerade inte, han for till USA för att tjäna pengar att ta med sig hem. - Ungefär som var fallet med greker och Jugoslaver som kom hit till Sverige på 70-talet, kommenterar Bengt Holmquist. - På den tiden hade ju nästan alla varit i Amerika, fortsätter han och berättar om hur gubbarna på kalas ibland kunde börja prata engelska sinsemellan när de talade om sådant som barnen inte borde höra. Till slut hade Bengt samlat ihop 1100 kronor, en ansenlig summa pengar på den tiden. Bengt tog sitt sparade kapital och for hem till Loshult igen. Då har hans två svågrar kommit på en affärsidé de tillverkade korgar som de har börjat sälja till England och Tyskland. Det var spånkorgar som flätades efter speciella mått i Tyskland och England. Behovet av korgar var enormt, särskilt hos dem som sålde frukt och grönsaker och det var lätt att få dem sålda. Men trots att svågrarna hade kommit på en bra affärsidé verkar de ha haft lite svårt att förstå hur de skulle kunna få affärerna att blomstra. Men de hade turen att få hjälp av Bengt. - Han hade tydligen lite mer affärssinne än de andra för de höll på att konkurrera med varandra och höll på att ta ihjäl varandras verksamheter på det sättet. Det var det morfar satte stopp för, han fick dem att bilda ett gemensamt bolag med andra sockenbor och det var då de började tjäna pengar. - De hade väl så gott som monopol ett tag, i alla fall på den engelska marknaden. Att starta ett företag i ett främmande land som England måste ju ha inneburit en del svårigheter, och man kan undra hur han visste hur man skulle göra. - Det har jag också undrat, men han var väl väldigt företagsam och hans goda kunskaper i engelska måste ha spelat stor roll, tror hans barnbarn. Allt mer korgar måste produceras och Bengt och hans svågrar engagerade folk i torp och gårdar i hela Göinge-trakten. - Det satt folk och flätade korgar i var och varannan stuga i trakten ett tag, skrattar Bengt Holmquist. Det finns en historia om hur de hade lärt sig att fläta korgar, och den handlar om hur en man från socknen satt i fängelse tillsammans med en dalmas som lärde ut konsten. - Det gick väl ett tåg i veckan till Sölvesborg med korgar, och sen gick det båtlaster till Tyskland och England. En av svågrarna stannade kvar i Sverige, en tog hand om den tyska marknaden och Bengt skötte verksamheten i England. Nu kom hans goda kunskaper i det engelska språket väl till pass. Han anställde några engelska pojkar som tillsammans med honom själv satte handtag på korgarna, det hade blivit allt för skrymmande att ha handtag under transporterna på tåg och båtar Bolaget gick bra, de gjorde goda vinster, så goda att Bengt kunde köpa loss sin föräldragård. För trots att han var en duktig affärsman så var det ändå viktigt att äga jord. Så under lång tid kallade han både England och Sverige för hemma. - Han var i England under 18 säsonger. Han åkte någon gång i mars och kom hem i slutet av november, och då gick han direkt ut på logen och ställde sig att slagtröska. - Du vet på den tiden var lantbruket huvudnäringen. Det finaste var att vara bonde, det spelade ingen roll hur mycket man kunde tjäna på annan verksamhet. Korgföretaget gick alltså bra men helt utan motgångar klarade de sig inte. Ett år var det en båt som sjönk i hamnen i England, och då blev det problem med likviditeten. Bengt Nilsson tog då hyra på Majestetic, ett emigrantskepp. Han var med på sex resor fram och tillbaka mellan England och USA, och hans uppgift blev att hämta emigranter som kommit med båt till England som sedan tog tåg tvärs över England för att ta skepp över Atlanten. - Hans uppgift blev att hämta dem vid tåget. Många av emigranterna var oroliga för de visste att det fanns så kallade runners som försökte lura av dem packning och pengar, men där de såg att morfar var där så var det många som kom från hans hemsocknar och som kände igen honom. Är det du Bengt! Då behöver vi inte vara oroliga. Trots att Bengt alltså varit framgångsrik, så drog han sig inte för att arbeta hårt med helt andra jobb när det behövdes. - Du vet att det där med att jobba, det var ju heligt. De som inte jobbade var ju värdelösa. Man kunde hävda sig genom att vara en duktig arbetare, säger barnbarnet Bengt Holmqvist och citerar en järnvägskung ifrån USA som lär ha sagt Ge mig svenskar, snus och whisky och jag ska bygga en järnväg genom helvetet. Bengt lyckades rädda sitt företag, verksamheten kom igång igen och snart började den åter att blomstra. Bengt anställde inte bara engelsmän i företaget utan gav också jobb till folk som hemifrån, också sina egna syskon, brodern Gustav och systern Tilda. Tilda hade en fin hatt på sig i England, men den bytte hon till schalett när hon kom hem. - Annars hade man tyckt att hon var högfärdig. Bengt Nilsson var gift två gånger, det första äktenskapet slutade i skilsmässa, men det andra blev desto lyckligare. Den gången gifte sig korgmakaren med Hilma Sjöstedt, som hade haft en svår start i livet. - Mormor Hilma hade blivit såld på auktion som nioåring. Hon arbetade först på sockerbruket i Arlöv, men kom till England där hon ganska snart blev hushållerska hos Bengt. Hon blev med barn och skickades hem till Sverige. Det var över tjugo års skillnad i ålder mellan de två, och det var ett mycket lyckligt äktenskap. Korgföretaget hade sin storhetstid på 1910-talet, men lade ner sin verksamhet 1917 när första världskriget bröt ut. Men det var inte bara kriget som spelade roll. - Engelsmännen lärde sig att göra egna korgar, och eftersom Bengt och hans svågrar började bli lite gamla så tyckte de nog att det var lämpligt att sluta när kriget bröt ut, tror Bengt Holmquist. Vad var det som drev honom? -Han hade en stor nyfikenhet och tydligen ingen som helst underlägsenhetskänsla, utan tyckte att han kunde fixa det mesta själv. De sista åtta åren av Bengt Nilssons liv blev dessvärre betydligt dystrare än ungdomens dagar. Han och Hilma förlorade sitt yngsta barn i en hjärntumör, bara sju år gammal, och Bengt själv drabbades av en hjärnblödning som delvis förlamade honom. Hur såg reglerna ut för affärsrörelser? När korgföretaget The Swedish Basket Company startade var det möjligt för vem som som helst att bilda företag. Men fram till 1864 hade det funnits strikta regler för hur handel skulle bedrivas. I städerna rådde skråväsendet där olika yrkessammanslutningar bestämde vilka som fick sälja och köpa varor och tjänster. Och på landsbygden var man hänvisad till att sälja sina varor på marknader en eller ett par gånger om året. Men när Bengt och hans svågrar startade sitt företag 1904 så var alla dom regleringarna borta. Det var till och med så att kvinnor fick lov att starta företag berättar Lena Andersson Skog som är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet. - Men det var skillnad på vad kvinnor och män fick göra. Kvinnor fick exempelvis inte anställa folk, annat än sina yngre barn och möjligtvis äldre släktingar, medan män kunde sätta upp en egen rörelse med många anställda, berättar Lena Andersson Skog. Anledningen till förändringen 1864 var att det funnits en diskussion under hela 1800-talet då Sverige förändrades väldigt snabbt. - Dels ökade befolkningen i hög grad, samtidigt som vi fick en rörelse där jord och skog blev privat egendom. Vi fick möjlighet att sälja jordbruksprodukter och trä till utlandet, och vi fick en kommersialisering av vardagslivet där pengar började användas på ett helt annat sätt. Det ledde till att klyftorna mellan olika grupper i samhället, och inom tidigare ganska jämställda och homogena grupper, ökade. Detta ledde i sin tur till att vi fick en snabb inkomstökning och en snabb proletarisering, det vill säga att folk som tidigare hade kunnat försörja sig i jordbrukets hushåll istället blev daglönearbetare eller arbetslösa. Hur skulle då samhället försörja dessa fattiga på landet? - Det var ju svårt för dem att flytta in till städerna för där bestämde skråna över städernas ekonomi och man var inte intresserad av att ha fattiga människor som drev omkring på gatorna. Det här diskuterades mycket i Riksdagen. - Det finns en likhet här med dagens tiggeridebatt och om hur vi ska hantera stora sociala förändringar där nya grupper plötsligt inte kan få sin försörjning. En sak som hade utvecklats under 1800-talets första del var att många kvinnor från tidigare burgna rika jordägarfamiljer plötsligt inte hade män att gifta sig med. Hur skulle de försörja sig? - De kunde ju inte gå ut i jordbruket och jobba för det var ju flickor från så kallade fina familjer. Men de måste ju få en försörjning, så från 1820-talet diskuterade man i Riksdagen hur ska de här kvinnorna skulle få sin försörjning och också om hur de skulle få bort de fattiga. Kunde då Bengt Nilsson bara sätta upp sin affärsrörelse, vad fanns det för regelverk? - Han var tvungen att meddela till myndigheterna och i princip fanns det ingen som kunde hindra honom från 1864. Och det var väldigt många som satte upp sin egen affärsverksamhet vi den här tiden, man såg en explosion av antalet småföretagare, både handlare och hantverkare, speciellt utanför städerna där det var många som behövde försörja sig på olika sätt, berättar Lena Andersson Skog. Men det var många av de som öppnade eget som försvann efter ett par år och gick tillbaka för att bli lönearbetare och anställda hos någon eftersom det inte var så lätt att komma ut på marknaden och sälja tillräckligt mycket för att kunna leva på det. - Det var speciellt knepigt för kvinnor som satte upp verksamheter. Många hamnade under den lägsta inkomsten och betalade därmed ingen skatt vilket inte sågs så positivt eftersom de då inte bidrog till kommunens inkomster. Vad var då den vanligaste verksamheten man startade upp vid den här tiden? - Det var väldigt vanligt att man startade upp något som hade med det man tidigare gjort i hushållet. För kvinnor var det vanligt med det som hade med textilier, kläder och matlagning. Hur kom då den här kunskapen om att kunna starta företag ut till vanligt folk? - Där får vi tacka vår centralmakt att informationen kom ut, berättar Lena Andersson Skog. Stora beslut annonserades i Post och inrikestidningar som fanns sedan 1600-talet. Även prästen meddelade beslut i predikstolarna. Post och inrikestidningar den 6 augusti 1895 Kungörelser Denna dag har i Handelsregistret intagits anmälan af Sven Nilsson att han i Örkelljunga socken, ämnar idka garn-, manufaktur- och diversehandel äfven som handel med eldfarliga oljor och giftiga färgstofter under firma S Nilsson. Christianstads Landskansli den 26 juli 1895 på Landshöfdingeembetets vägnar: A Ljungberg och Esaias Zenterwall. - Vi får inte glömma att en stor del av den svenska befolkningen hade ett högt humankapital, vilket betyder att det fanns kunskap hos individerna att till exempel läsa, skriva och räkna. Något som inte var vanligt hos allmänheten på samma sätt i andra länder. Vi hade på så sätt en duktig befolkning som var beredda att ta emot det nya. Fanns det någon kontroll över verksamheter som drevs i vårt land? En av nackdelarna av avskaffandet av skråväsendet var deras egna kvalitetskontroller och konsumentskydd. Efter utbildning skulle man kunna visa upp ett mästarbrev eller vara verksam som gesäll. - Det var ett skydd som gjorde att en kund kunde klaga på en produkt om den inte höll måttet. Men den möjligheten försvann efter 1864. Däremot såg staten till att det fanns andra typer av organisationer där hantverkare eller handlare var med så att staten kunde ha kontroll på hur många verksamheter som fanns. Behovet av konsumentskydd och behovet att hålla uppe kvalitén för de saker man gjorde ledde också till att det blev en återkomst hantverksorganisationer från slutet av 1800-talet. Beskattningen såg vid den här tiden lite knepigare ut än idag. - Beskattning låg främst på jorden och väldigt lite på inkomsten. Det fanns ett system med olika inkomstnivåer där man var tvungen att betala en viss summa skatt beroende på hur mycket man tjänade, men det fanns också ett tak på hur mycket du behövde betala, och den var kopplad till ens jordägande. - Tjänade man väldigt mycket, så att man egentligen tjänade mer än vad man skulle skatta för så fick du behålla det. Så skattebördan låg i väldigt hög grad på jordägande under den här tiden. Det är först på 1910- talet när vi får en modern inkomstskatt i Sverige som vi betalar mer rättvist mellan de som tjänade mycket kapital och de som ägde jorden och brukade den. Var finns handlingar? - Dels kan man leta i kyrkböckerna efter individen och var hon eller han hade sin verksamhet. Sen finns det Handelsregister från 1855 där man registrerade sin verksamhet. Och hade man ett Aktiebolag så finns de handlingarna på Riksarkivet. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Viktor Åsberg slaktband@sverigeradio.se
Jernverket møtte Antichrist i 2015. Den gangen ante de ikke at "Sinful Birth" skulle komme ut først to år senere, men de snakket villig i vei om Muskelrock og den gangen de fant en "bombe" på et fly. Antichrist spilte på Hellbotn i september 2018. Abonner på Jernverket podkast via iTunes, Spotify, annen foretrukken podkasttjeneste eller hør den på jernverket.com. Nytt hardrockintervju hver fredag. For å høre Antichrists spilleliste kan du følge Jernverket på Spotify. Spilleliste (tekst) Merciless - Dreadful Fate Antichrist - Victims of the Blade Antichrist - Burned Beyond Recognition Autopsy - In the Grip of Winter Holy Terror - Distant Calling Exciter - Violence and Force Status Quo - Is There a Better Way Incubus - Reanimator's Mutilations Poison - Yog-Sothoth Riot - Warrior Morbid Angel - Angel of Disease Manowar - Battle Hymns Støtt Jernverket økonomisk via Patreon eller Vipps-nummer 567438! Det er også hyggelig om du legger igjen en anmeldelse på iTunes.
Hör berättelsen om den 500:e älgen -och den 600:e! Vi fortsätter vår resa bland jaktpassen tillsammans med Sven i Ringargården /Sven Nilsson och Zingan/Lars-Ingvar Larsson. Odensjö Jaktvårdsförening har fortfarande kvar de gamla namnen på sina jaktpass, platserna där jägarna placeras ut under jakten. Namn som ofta bär på en berättelse. Vid slutar färden vid Knuts altare på Fagerlid. En förlorad historia.
Fiskehistorier från Odensjö socken med bland annat Stig i Löckna, Gunnar Jönsson, Sven Nilsson, Björn Lindestam, Sara i Moanäs, Zingan och Bertil på Hallalund.
Mr.Bo Rydberg suggested a podcast on the famous Swedish singers, some of whom I have enjoyed live.(Star next to those I saw at the Met.) Some are fabulous LEGENDS in the history of the vocal art. 1. Karen Branzell (mezzo) Walkure act 3 scene 2. Ivar Andresen Huguenots aria 3. Kerstin Thorborg Delilah act 2 scene 4. Sven Nilsson Onegin Gremin aria 5. Fanal (Atterberg) Finale, Bjoerling, Berglund,Gorlin 6. Medeltida (Rangstrom)* Svanholm sings the ballad 7. Joel Berglund Meistersinger Fliedermonolog 8.Hjoerdis Schymberg (Pronounced "Schimbarri") Flute aria 9. Gertrude Wetergren Ballo Ulrica aria 10. Torsten Ralf Lohengrin aria 11. Nicolai Gedda Postillon aria 12. Ingvar Wixell and Bust Margit Jonsson in Flute duet More to come!! Guess who????
Under andra halvan av 1800-talet och fram till första världskriget var det många svenskar som emigrerade. De flesta tog sig till Amerika, men ett annat stort invandrarland som låg betydligt mycket närmare var Danmark. Man räknar med att runt 100 000 svenskar slog sig ner i grannlandet. Men där möttes de ofta av misstro och fördomar och de hamnade inte sällan på slitsamma jobb med låg status och bostäder med dålig standard. En del valde att åka hem igen, men inte heller det blev särskilt lätt eftersom man i Sverige trodde att de blivit moraliskt fördärvade i grannlandet. Särskilt svårt var det för de ensamma unga kvinnor som kom hem med ett utomäktenskapligt barn. Det fanns till och med ett uttryck som hette att man gjort en Danmarksresa och då var det just de här kvinnorna man syftade på. En av de många kvinnor som reste till Danmark under den här tiden var Nilla Wendel. Hennes ättling Anneli Gunnarsson har spårat henne i arkiven. - Nilla var min mormors mormor. Hon var född i augusti 1853. Hennes mamma hette Elsa och var född i en liten by som hette Näsum vid Ryssberget. Elsa fick fyra utomäktenskapliga barn och träffade sedan fiskaren Lars Peter Wendel som var före detta artillerist men hade suttit som arbetsfånge i fem år på Malmö Slott som då var ett fängelse. Han hade troligtvis fällts för rån, berättar Annelie Gunnarsson. - En blåsig oktoberdag 1867 drunknar både Elsa och Lars Peter under en fisketur. Nilla var då 14 år och fick ta hand om sina småsyskon. 17 år gammal åker Nilla till Danmark. Vad det var som gjorde att Nilla reste till Danmark vet vi inte idag. Men sannolikt var det för att söka arbete, för här i Sverige var det en bristvara vid den här tiden. De flesta som åkte över sundet kom från de lägre samhällsklasserna, ofta söner och döttrar till torpare, inhyseshjon och backstugesittare. Vad Nilla exakt jobbade med vet vi inte heller, men det mest troliga var att hon fick jobb som piga på landsbygden. Och när hon dyker upp igen i arkiven igen är hon 22 år gammal och har fått en liten flicka, Ida Josefina. - Och den här lilla Ida Josefina hade fallandesot, dvs epilepsi. Ingen far fanns registrerad utan Nilla åker tillbaka till Sverige och blir inskriven i Mjällby församling 1875. Och i ganska rask takt födde hon barnen Johanna, Per Emil och Julius Alfred Natanael. Och ingen av de här barnen har någon fader enligt dopboken, berättar Annelie Gunnarsson. - Man behöver ju bara omsätta det i dagens verklighet och tänka hur jobbigt hon hade det med de här barnen när hon åkte runt som piga och inte tjänade mer än till sitt uppehälle. Hösten 1882 lämnar Nilla bort sin förstfödde son Per Emil till artilleristen Sven Anders Ring och hans hustru, som troligtvis inte var släkt med Nilla. Sen var det tänkt att Julius, som är knappt ett år gammal, ska flytta till en annan fosterfamilj. Men Nilla ångrar sig när hon får ett erbjudande att flytta hem till makarna Ring med alla barnen. - Vid den här tiden hade Nilla blivit absolverad av kyrkan tre gånger, dvs fick syndaförlåtelse efter födseln av hennes "oäkta" barn. 1883 flyttar makarna Ring med Nilla och alla barnen till Jämshögs socken där Nilla har svårt att få jobb. Hon åker då igen till Danmark och även nu kommer hon hem efter några år med ett nytt barn, en liten pojke. Året därefter dör Ida Josefina i ett epilepsianfall bara tio år gammal. Och två år senare 1888 föder Nilla ytterligare son. Han är svag och dör två år gammal. Anledningen till att Nilla fick så många utomäktenskapliga barn vet inte Anneli, men kanske var det så att hon blev utnyttjad där hon arbetade som piga, spekulerar Annelie. Efter några ytterligare år träffar Nilla en 32 år äldre änkeman, torparen Sven Nilsson, som friar till Nilla. De gifter sig och lever tillsammans i tio år innan han dör. - Därefter flyttar Nilla till Näsum där Nillas mor var född. Där framlevde hon sina sista år och dör 1936 och är 83 år gammal. Att få lyfta fram en så stark kvinna från släkten, säger Annelie, känns bra. Hon redade ju ut allt och fostrade sina barn till bra människor, avslutar Anneli Gunnarsson. Fördomar, misstro och arbete Svenskarna i Danmark möttes ofta av misstro och fördomar och de hamnade inte sällan på de jobb och i de bostäder som ratats av danskarna. Och inte blev det lättare när de kommit hem igen. Svenskar som återvände från Danmark såg man ofta på med misstänksamhet, inte minst kvinnor som likt Nilla som vi hörde om, kom hem med ett utomäktenskapligt barn på armen. Henning Bender är dansk historiker och har varit drivande i att bygga upp det danska emigrantregistret, och han bekräftar att de det var en ganska stor grupp svenska kvinnor som råkade illa ut i Danmark. Henning Bender berättar att han, när han var stadsarkivarie i Ålborg, gick igenom källorna för den offentliga bordellen som en gång i tiden fanns i staden och där är det alldeles tydligt att den fick sändningar av svenska flickor, främst från Halland och Skåne. De blev lurade på samma sätt som unga kvinnor från Östeuropa idag blir lurade in i traffickingverksamheten, säger han. Det var inga mängder av kvinnor men jag har definitivt sett exempel på det, säger Henning Bender. Också de svenska myndigheterna var bekymrade över de svenska flickornas öden i Danmark. I den svenska emigrationsutredningen från 1907 kunde man bland annat läsa det här: Man betänke emellertid den vanskliga ställningen för dessa stackars flickor, hvilka ensamma och oerfarna kastades in i ett liv och en omgifvning, där löshet och lättsinne i högsta grad florerade. Ett halft års vistelse i Danmark, plägade i allmänhet icke skada; flickorna voro då ännu försagda och höllo sig för sig själfva; men upprepades resorna år efter år, uteblefvo sällan de sorgliga följderna. Flickorna angrepos småningom af pyntesjukan, kastade sig alltmer obekymradt in i nöjeshvirveln och knöto bekantskaper med karlarna, som sedan bragte dem på fall. De kvinnor som flyttade hem till Sverige igen fick ofta rykte om sig att ha blivit lösaktiga och oregerliga. Det där är inget konstigt menar Henning Bender, det är mer en fråga om skillnad på stad och land, samma slags rykte uppstod omkring de danska flickor från Jylland som tog sig till Köpenhamn för att arbeta en tid. Han nämner symboliken som låg i att unga kvinnor som tillhörde de tjänande skarorna skulle ha sjalett på huvudet för att anses anständiga. Men under inflytande av storstadens annorlunda moral kunde de komma hem i hatt - någon som en gång för alla bevisade hur förtappade de blivit. I absoluta tal så hamnade de flesta svenskarna i Köpenhamn men det fanns en plats där svenskarna utgjorde ett tydligt inslag, och det var på Bornholm. Vid sekelskiftet 1900 var över 6 procent av öns befolkning födda i Sverige. Så svenskarnas närvaro kändes nog mer påtagligt på Bornholm än på andra ställen i Danmark, tror Henning Bender. Det var främst folk från Blekinge och Skåne som tog båten över till Bornholm, som ju ligger så nära kusten att man klara dagar kan se den från den svenska kusten. Språket innebar inga stora problem, bornholmarna och sydsvenskarna förstod varandra bättre än folk från Österlen förstod stockholmska, eller för den delen bornholmarna förstod de jylländska dialekterna . Lönerna var mycket bättre i Danmark, och man kunde köpa hus till en rimlig kostnad, och inte minst, säger Henning Bender, så fanns det gott om ensamma unga kvinnor på Bornholm. Skälet till det var också det emigrationen. Massor av unga bornholmska män hade emigrerat till Amerika, rent procentuellt var det fler danskar från Bornholm som gav sig av än någon annan region i Danmark. Och när så de svenska unga männen kom till ön blev de flesta kvar och gifte sig med bornholmska kvinnor. De fyllde helt enkelt en lucka som hade uppstått. Många svenskar som kom till Bornholm var stenhuggare från Blekinge. De var eftersökta hantverkare som kunde välja att stanna kvar på den danska ön eller fara vidare till andra stenbrott i Europa. Men många andra förhoppningsfulla svenskar hade sämre förutsättningar. I Bornholms avis kunde man den 1 maj 1890 läsa om hur en last med ovanligt många svenskar , och bland dem många barn, hade anlöpt hamnen. Svenska tjänstefolk Under de senaste månaderna när ångfartyget har ankommit från Ystad har det medfört ett stort antal svenska tjänste- och arbetsfolk. Men idag ankom ett rent överväldigande antal, nämligen 112, varav en stor del vallpojkar och vallflickor. Grunden till denna stora invandring av svenskt tjänstefolk måste sökas i den omständigheten att landsbygdsborna i vintras minskade sin stab av arbetsfolk och nu måste vända sig till Sverige för att få folk. Sannolikt är det Bornholmförfattaren Martin Andersen Nexös beskrivning av det svåra livet för den lille pojken Pelle Erövraren, som har format bilden av hur det var att komma till Danmark och Bornholm som svensk lantarbetare. Han och hans pappa Lasse hunsades och lurades och levde under usla förhållanden, i den skönlitterära boken. Också på Bornholm fanns mycket fördomar om svenskar, inte minst spred en läkare på ön åsikter om att de var hopplösa när det gällde intelligens, moralitet och renlighet. Men Henning Bender menar att det var tur för Bornholm att svenskarna kom dit. De var i allmänhet bättre utbildade och duktigare hantverkare än vad Bornholmarna var, säger han, men de svenska invandrarna hade ändå rykte om sig att stå för en massa kriminalitet och andra obehagligheter. I Sverige diskuterade man emigrationen till Amerika och Danmark. Det var ett problem att Sverige åderläts på så många unga människor, därför var svenska myndigheter särdeles irriterade över de danska agenter som for runt i Sverige och försökte locka svenskar att åka till Danmark. Det fanns flera olika slags agenter. Rederierna hade sina egna. De skulle locka folk att åka till Amerika via Danmark. Men det fanns också gott om danska agenter i som värvade svensk arbetskraft till de danska industrierna och lantbruken. Den svenska emigrationsutredningen var inte glad åt dem: Intet under att myndigheterna med bekymmer betraktade hela denna utvandring. Oviljan riktade sig särskilt mot de agenter, hvilka förmedlade anställandet av tjänstehjon i Danmark och hvilka själfva eller genom sina ombud reste omkring i bygderna och genom allehanda förespeglingar och loften lockade till antagande av tjänst därestädes, löften, hvilka, som erfarenheten visade, allt för ofta lämnades ouppfyllda. Det fanns många rötägg bland mäklarna, bekräftar Henning Bender , de gjorde vad de kunde för att lura svenskarna, och de danska myndigheterna försökte sätta stopp för lurendrejerierna, genom att införa en resegaranti från 1868. Den som blivit lurad kunde klaga och få ersättning. Men för att det skulle fungera måste man ha koll på vilka som for över haven. Därför bokförde den danska polisen alla personer, oavsett nationalitet, som for från danska hamnar, till alla utländska hamnar, från 1868 till 1935. Och alla dessa uppgifter finns numer i en databas som är fritt tillgänglig på nätet. Där kan man, om man har tur finna svenskar som köpte biljetter av danska reseagenters underagenter i Sverige, och som alltså inte syns i svenska emigrationsregister. Man hör ofta att Danmark var ett transitland för de svenska emigranterna, att man först tog sig till Danmark för att där tjäna ihop till reskassan, så att man kunde åka vidare till Amerika. Det är sant, säger Henning Bender att det fanns de svenska immigranter som gjorde så, men han konstaterar att majoriteten av dem som kom till Danmark och alldeles särskilt de som kom till Bornholm, faktiskt också stannade där. Eftersom man i det danska registret kan utläsa vilka personer som var födda i Sverige så kan man se att det var överraskande få som senare for vidare från Danmark till USA, säger Henning Bender. Och varför skulle de egentligen göra det, när det nu fanns så bra möjligheter att leva på Bornholm, frågar han retoriskt. Men så är det också idag så att de allra flesta familjer på Bornholm har åtminstone någon rottråd i Sverige – och Henning Bender utgör inget undantag hans barnbarns far har ett svenskt namn efter en smed som kom till ön från Skåne 1888. I det danska Udvandrerarkivet finns en möjlighet att välja svenska som språk. Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare Patrik Paulsson och Peter Öberg slaktband@sverigesradio.se
Historien om Margareta Klipper som lurades bort från hemmet och hamnade på en fransk bordell har berättats i långa tider på öarna i Göteborgs norra skärgård. Om den är sann vet ingen, men säkert är att den har fungerat i avskräckande syfte. Runt förra sekelskiftet gjordes stora ansträngningar för att unga kvinnor inte skulle ge sig av hemifrån. Det man var rädd för var att unga kvinnor skulle bli offer för det som kallades för vit slavhandel. Flera föreningar, både i Sverige och utomlands arbetade för att upplysa och praktiskt hjälpa unga kvinnor som var på resande fot. Historien om Margareta Klipper Det berättas att Margareta Klipper var en kaptensdotter som kom från Instön, en ö innanför Marstrand. När hon förlorade sina föräldrar och sin bror hamnade hon på Björkö, lite längre söderut längs kusten. Där på en plats som heter Björkö huvud, kom hon i tjänst som piga hos en annan gammal Instö-bo, Anders Svensson. Hos honom och hans fru fick Margareta bland annat den viktiga uppgiften att ta hand om familjens lille son Alexander. Historien om Margareta Klipper och hennes hemska öde är som ett skillingtryck. Själva kulmen på berättelsen är placerad i augusti 1789. Bengt Knutsson som är hembygdsforskare på Björkö kan berättelsen väl. -Den här dagen i Augusti 1789 var Margareta ensam hemma, eftersom hennes husbondefolk hade gått iväg till grannarna tillsammans med barnen, berättar han. -Hon satt på farstutrappan när det kom två sjömän vandrande upp från hamnen vid Björkö huvud och de frågade om de kunde få köpa lite mjölk och ägg. De två berättade att de kommit till Björkö med ett franskt skepp som låg nere i hamnen, och efter en stund erbjöd de henne att följa med ner för att titta på skeppet. Det gjorde hon, och det visade sig vara ett fint fartyg med ett överdåd av lyx. De samma sig nere i salongen och hade trevligt, när det plötsligt kom en man och sa att de genast måste ge sig av till Kalvsund, som ligger ett par kilometer från platsen där de satt. -Men när de närmade sig Kalvsund påstod de plötsligt att de inte kunde gå in till Kalvsund utan genast måste ge sig av till sin hemmahamn i Normandie. Det går förstås riktigt illa. Berättelsen om Margareta Klipper fortsätter med hur hon själv förstår hur illa det är ställt. När hon kom till Frankrike förstod hon att hon kidnappats och blivit föremål för vit slavhandel och skulle hamna på ett glädjehus, berättar Bengt. Hon arbetade på den franska bordellen i ett par år, när en kapten vid namn Paul Sand fick höra talas om henne och köpte henne fri. Efter ett år gifte de sig, de fick flera barn, och med tiden barn-barn. Det äldsta barnbarnet hette Edmund Sand och han blev lots i den franska hamnen Rouen. Och så kommer dagen då han ska lotsa ett svenskt fartyg in till kaj. -Edmund hörde att de talade svenska på båten, och snart stod det klart att den svenske kaptenen var från Björkö. Edmund bjöd hem honom för att han skulle få träffa sin svenska farmor Margareta, som blev överlycklig för att få livstecken hemifrån. Den svenske kaptenen, som sägs ha hetat Sven Nilsson, berättade för Margareta om allt som hänt hemma på Björkö under alla år hon hade varit borta. Hon fick veta att Alexander numer var en viktig man i Öckerö socken, med uppdrag som nämndeman och som därtill ägde nästan hela Björkö huvud. Kaptenen fick också med sig presenter hem till Björkö. Det var två stycken mangelträ. Det ena skulle Alexander ha, och det andra Alexanders äldsta dotter Anna-Britta. -Och det lustiga är att de här båda träna finns kvar än idag, berättar Bengt Knutsson, och tillägger skrattande: -Och det är väl det som gör att historien är sann – eller? Vi åker tillsammans åker Kerstin Lännerbo på gården Björkö Sörgård, för att titta på en av de här franska gåvorna som hon har kvar hemma hos sig. Kerstin är ättling till Alexander och hans äldsta dotter. Det är ett fint mangelträ med årtalet 1719 ordentligt inkarvat och Kerstin vårdar det ömt. -Det har alltid funnits här. Min mamma berättade att det var från Frankrike och att det kommit hit som ett livstecken från Margareta i Frankrike. Kerstin har aldrig använt mangelbrädan, men hennes farfar hade den alltid stående vid spisen och använde den för att skära sin tobak på baksidan. Och det är inte till salu, svarar hon bestämt. -Jag har inte råd att skänka det till hembygdsföreningen ens en gång, säger Kerstin Lännerbo. Bengt Knutsson visar mig platsen där Margareta Klipper skulle ha bott. Så vi traskar tillsammans längs en grusväg, ner till en havsvik vid Björkö huvud. Han pekar på en plätt och berättar att där bodde Nathan Odenvik, en ättling till Alexander, och den som har skrivit ner berättelsen om Margareta Klipper. Bengt berättar att Alexander har många släktingar på ön. -Jag skulle tro att det finns 4-500 stycken. Och på hela ön bor det bara ungefär 1500 människor, säger han. Nu är Nathan Odenviks hus borta, bara stengrunden finns kvar. Likadant är det med Alexanders gamla hus, bara stenkistan i botten ligger kvar på marken. Jag frågar om en av de många konstiga detaljerna i historien, nämligen vilket språk de pratade med varandra, de som kom från skeppet och Margareta, för det påstås att de kunde prata obehindrat med varandra. -Ja det sägs ju att de pratade svenska, men jag har också funderat mycket på det. Det är ju lite märkligt egentligen? Ja, det är mycket i den här historien som är märkligt. Den är full av detaljer men när man kollar dem lite mer ingående så finns det gott om luckor. En del av dessa luckor kanske Hjördis Dangardt på den lilla ön Fjällsholmen kan täppa till. Hennes ö ligger mitt emellan Instön och Björkö, och Hjördis Dangardt som är en mycket rutinerad släktforskare som vet allt som är värt att veta om livet på de här öarna i gamla tider. Hon har försökt utröna hur mycket som går att belägga i arkivmaterialen av den här berättelsen. -Jag har kunnat belägga att Anders Svensson flyttade från Instön till Björkö huvud, och namnen på hans fru och barn stämmer också, berättar hon. -Men med Margareta Klipper är det värre. Det finns ingen med det namnet vare sig på Instön eller Björkö, och det går heller inte att hitta några personer som skulle passa in på hennes förmodade familj. Men att folkbokföringsmaterialet haltar under den här tiden är inte så konstigt. -Det gäller att komma ihåg att detta var en mycket märklig tid här på kusten, berättar Hjördis Dangardt. Två olika omständigheter sammanföll. Dels pågick en av de riktigt stora sillperioderna, och dels pågick den så kallade Port Franco, frihamnsperioden, på Marstrand som ligger nära alla dessa öar. När sillen kom till västkusten så kom också folk hit, i stora skaror från hela landet, i vissa socknar både dubblades och tredubblades befolkningsmängden. Ovanpå det hamnar Margareta Klipper-berättelsen alltså mitt i Porto Franco-tiden på Marstrand. Det var en tid om nästan 20 år då staden var fri från alla de restriktioner som annars rådde i landet. Här rådde handels- och religionsfrihet. Här fanns inga skråbestämmelser och dömda brottslingar fick leva och verka på ön. Också öarna i Marstrands närhet påverkades av porto-franco bestämmelserna som avskaffades efter 20 år för att det blev för svårt att hantera situationen på ön. Men det finns ytterligare skäl till att Hjördis Dangardt tvivlar på historien. Just den här sommaren var Sverige i krig, och det låg örlogsfartyg och vaktade längs med kusten. -Jag ifrågasätter hur en båt kunde komma in till Björkö för att sedan ge sig av igen utan att någon hindrade dem, säger Dangardt. Utanför Björkö låg örlogsfregatten Venus för att bevaka kusten. -Jag förstår inte att Margareta skulle kunna sitta och titta på et fridfullt hav när det i själva verket var jättemycket rörelse på havet här ikring, säger hon. De båda mangelträn finns kvar på öarna skulle ju ha varit hemförda till Björkö av en kapten som hette Sven Nilsson och var från Björkö Sörgård. -Sven Nilsson i Björkö Sörgård finns inte, säger Hjördis Dangardt bestämt. Hon har letat i allt tillgängligt folkbokföringsmaterial och också letat efter folk som hetat Sven eller Nils och som skulle kunna vara far till Sven Nilsson, men inte ens det finns. Också Bengt Knutsson är lite försiktig. Historien låter helt otrolig så därför låter den ju osann. Men, säger han, var kommer mangelträna ifrån då? -Det brukar ju vara så med alla såna här gamla historier att någonting brukar vara sant i dem. Men vad som är sanning och inte, det är ju svårt att säga, slutar Bengt Knutsson. Föreningen Vaksamhet Den här typen av historier berättades mycket runt förra sekelskiftet. Vissa var säkert sanna medan andra diktades upp för att skrämma unga kvinnor så att de inte skulle ge sig av hemifrån. Det man var rädd för var att unga kvinnor skulle bli offer för det som kallades för vit slavhandel, det som Margatera Klipper råkade ut för. Flera föreningar, både i Sverige och utomlands, arbetade för att upplysa och praktiskt hjälpa unga kvinnor som var på resande fot. Ann Hallner som är doktorand i historia vid Stockholms Universitet har i sin forskning bland annat stött på föreningen Vaksamhet. - Föreningen Vaksamhet startade 1903 i Stockholm och fick en filial i Göteborg lite senare, berättar Ann Hallner. - De samarbetade med flera nationalkommittéer mot vit slavhandel som fanns i Europa, Nordamerika och Sydamerika. Anledningen till att Vaksamhet startade består av två berättelser berättar Ann Hallner. Den ena är från England där många av den här typen av föreningar fick sin början. - Där började man prata om vit slavhandel redan i slutet av 1870- talet efter att ha upptäckt att många engelska unga flickor hade kidnappats eller förts till Belgien. För att undersöka om det var sant köpte journalisten W.T. Stead en 13- årig oskuld från landsbygden för fem pund. Flickan såldes sedan till en bordell där journalisten föreställde en köpare. Historien skrevs i tidningen Pall Mall Gazette och fick stor uppmärksamhet. Resultatet av uppmärksamheten gjorde att samtyckesåldern från 13 år till 16 år och fick också ringar på vattnet i Sverige. 1899 var det en stor konferens i London med många europeiska representanter, bl a 15 svenskar som tog med sig många tankar hem och startade föreningen Vaksamhet. Den andra början på historien är att i Sverige hade redan Fredrika Bremer förbundet i mitten av 1880- talet sett den här typen av kvinnlig arbetskraft som flyttade utomlands. De gjorde egna undersökningar men kunde inte bevisa att kvinnorna hamnat i prostitution men att de hamnat i ett osedligt leverne och många kom hem med så kallade oäkta barn och hade blivit utnyttjade. Hur arbetade föreningen Vaksamhet praktiskt? - De kallade sig själva för en kamp- och skyddsorganisation. Målet var att påverka lagstiftningen och dessutom arbetade de mycket med information, berättar Ann Hallner. De föreläste om vit slavhandel och försökte påverka myndigheter. De hade dessutom ett stort nätverk utomlands så att kvinnorna kunde vända sig till Vaksamhet när de sökte en tjänst utomlands som kunde telegrafera och ta reda på om arbetsplatsen var en "riktig" arbetsplats. Hur kända var de? I kvinnorörelsekretsar var Vaksamhet kända. De jobbade hårt med att föreläsa, men kände sig ganska motarbetade för att myndigheter och även en stor del av allmänheten tog inte problemet på allvar. - Dels erkände myndigheterna inte alltid att det fanns en vit slavhandel men framförallt att den inte ägde rum i Sverige. De försökte inleda samarbete med polisen men där fanns inget intresse för frågan. Vaksamhet och andra liknande föreningar avrådde kvinnor från att resa utomlands. Vit slavhandel och emigration kopplades ihop och skrämde de högre samhällsklasserna som ansåg att Sverige utarmades på ungdom. - Det var framförallt arbetarklassens kvinnor som låg i farozonen, särskilt gruppen tjänarinnor som arbetade i andras hem. Hur vanligt var det så att kvinnor hamnade i vit slavhandel? - Det är omöjligt att säga och det är också en av anledningarna till att föreningen Vaksamhet hade svårt att få fram sin sak, berättar Ann Hallner. Det var svårt att få fram siffror precis som det är idag då vi pratar om trafficing. - Jag har tittat på svenska polisutredningar från den här tiden och det är inte ett enda fall där de kunnat fälla någon för vit slavhandel. Men tittar man i USA finns det många fall där människor fälldes, bland annat en svensk man som det går att läsa om i Stockholmskällan. Se på handlingar från Stockholmskällan och läs mer om: - Det var också så skamfyllt så att även när det uppdagades fall med vit slavhandel kan man läsa i polisrapporterna att flickorna inte ville vittna eller försvann. berättar Ann Hallner. Vad hände då egentligen med den 13- åriga flickan från England? - Hon hette Eliza Armstrong och blev nog inte sexuellt utnyttjad eftersom den första kunden var journalisten som skrev artikeln. Men hon visste ju inte om det utan trodde att det var på riktigt. De hade också undersökt hennes oskuld hos en barnmorska och blivit utsatt för detta. - Hon skickades till Frankrike där Frälsningsarmén tog hand om henne. Hon kom tillbaks till England och hennes pappa stämde journalisten som fick sitta i fängelse några månader. Anledningen till att flickan såldes var att den alkoholiserade mamman behövde pengar, avslutar Ann Hallner. Läs mer om: Lyssna även till: Rådgifvaren 1909 Föreningen Vaksamhet delade ut skriften Rådgifvaren 1909 till unga kvinnor och skrev så här i den: ”’Rådgifvaren’ är skrifven i syfte att tjäna dig, som nu skall lämna hemmet för att förtjäna ditt bröd bland främlingar. Den är utgifven af föreningen Vaksamhet, som grundades i ändamål att skaffa dig skydd och hjälp i de städer och på de orter, dit skickelsen för dig, vare sig i ditt hemland eller i utlandet.” s. 3. Tydligt att de absolut inte rekommenderar att man far utomlands, och om man gör det är det endast de kristna kvinnoorganisationerna eller skandinaviska präster som är att lita på. Man skall heller inte lita eller fråga män (om de inte är poliser) om någonting. ”Du är ung och oerfaren, du har intet begrepp om världens ondska och de snaror, som kunna läggas för dig. Akta dig särskildt för obekanta, som vilja locka dig från din plats och erbjuda dig en enligt deras utsago både bättre och lättare anställning. Många unga flickor har gått förlorade just på detta sätt. Följ därför aldrig obekanta personer, som vilja anvisa dig bostad och söka skaffa dig tjänst!” s. 5 ”Var alltid försiktig och tillbakadragen; stifta ej för hastigt bekantskaper. Välj med omsorg ditt umgänge och var ej förtrolig med kamrater eller dem du arbetar tillsammans med, förrän du fullt försäkrat dig om deras redbarhet och goda karaktär.” s. 5. Förespråkar flit, att inte sträva efter mer betalt eller lättare jobb, att be till Gud, att vara vänlig och tjänstvillig och tacksam. S. 5-6. Känns som om man vill göra det lätt för arbetsgivarna. Klart drag av disciplinering och kontroll. En del pratiska råd vid resa om baggage och var man förvarar sina pengar, samt att man bör sitta i damkupé. Männen nämns egentligen aldrig, men att de är det stora hotet är väldigt tydligt. ”Beflita dig om ordning och renlighet. Kläd dig nätt, men anspråkslöst, och sätt upp ditt hår enkelt. Bär du håret krusadt eller med lugg och valkar, kan du lätt ådraga dig dåliga och opålitliga människors uppmärksamhet och därigenom gå miste om goda platser och aktningsvärda bekantskaper. Låt icke narra dig att slösa penningar på onödigt prål för att kunna täfla med andra; var istället sparsam och gör det till regel att lägga af en bestämd del af din lön.” s. 6. ”En enkel, anständig klädedräkt och ett lugnt, höfligt sätt äro undgängligen nödvändiga för hvarje kvinna, som reser ensam. Hon kommer då ej att väcka uppmärksamhet och gör på samma gång ett godt intryck på sådana medresande, som kunna vara henne till verklig hjälp och trefnad.” s. 10. Är uppenbart att det är kvinnan som ska anpassa sig och förändra sig så hon inte verkar lockande eller sticker ut. Mannens ansvar adresseras inte, inte heller hennes föräldrars. ”Ingen har bättre utsikt att reda sig i Amerika än en frisk, redbar och duktig flicka, som kan och vill utföra vanliga husliga sysslor.” s. 12 ”Till slut ännu några råd till dig, unga flicka, hvart du än ämnar sig å utrikes ort, till hvilket främmande land eller till hvilken världsdel du än må begifva dig.// Förbehåll dig att få gå i kyrkan åtminstone hvar fjortonde dag. Är du på en ort eller i en stad, där det ej finns någon skandinavisk församling, så besök den protestantiska gudstjänst, som hålles på stället; du lär dig nog efter hand att förstå det främmande språket. Tar du in på ett ”hem” eller ”härbärge”, så deltag i de upbyggelsestunder, som där hållas. Blygs ej att visa din gudsfruktan, hvilken ställningar de personer, hos hvilka du tjänar, än må intaga till kristendomen. När du är ledig om söndagarna, så uppsök någon kristlig för-/ening af unga kvinnor. Sådana föreningar finnas numera nästa öfverallt. […] Akta dig för skvaler och onödigt prat. Läs ej dåliga böcker, som väcka orena tankar och göra dig missnöjd med din ställning samt ingifva dig begär efter skadliga förströelser. De kristliga föreningarna, tillhandahålla goda och nyttiga böcker, som du kan få låna.// Akta dig för ytliga, dåliga nöjen, gå aldrig till andra ställen, än där du kan hafva dig Gud med dig. S. 13-14. Sedan är det en lång lista med lämpliga härbergen, föreningar eller personer i olika städer runt om i världen. KFUK är den flitigaste nämnde föreningen i Sverige och i en del andra av länderna. FBFs placeringsbyrå nämns också. S. 16-53. Arkivens dag Till sist ett tips till alla som blivit är redan är intresserade av att leta i arkiv. Lördag den 10 november är det Arkivens dag vilket betyder att många arkiv öppnar sina dörrar med utställningar, föreläsningar och visningar i arkiven. Temat i år är framtiden! Läs mer: För 15:e året i rad firas Arkivens dag runt om i Sverige med öppet hus, föreläsningar och visningar. Arkivens dag har sedan 1998 arrangerats i Sverige som ett nationellt arrangemang för att väcka intresse för arkivens verksamhet. Sedan 2001 firas Arkivens dag i samtliga nordiska länder och vart 3:e år har de nordiska länderna ett gemensamt tema för dagen. Framtiden... Hur ska vi bevara vår samtid? Vem bestämmer vad som ska sparas? Vilka tekniska svårigheter måste vi övervinna nu när foton och handlingar oftast är digitala? Framtidsplaner som inte blev av visas på många ställen, till exempel i Ockelbo där du kan se på Ralph Erskines förslag till en skolbyggnad - skolan blev byggd men inte enligt förslaget. Stockholm lockar dig med jakten på spökraketer och Lund med science fiction-serier. I Göteborg får man veta mer om 2000-talets folkbokföring och framtidens släktforskning och i Eskilstuna resonerar man kring vilka spår som blir kvar i arkiven. Vill du skicka en hälsning till framtiden kan du göra det i Visby genom en tidskapsel som kommer att förvaras i arkivet.
The great Fritz Reiner conducts this 1950 Tristan und Isolde (exc.) with Helen Traubel, Ramon Vinay, Blanche Thebom, Paul Schoeffler, and Sven Nilsson. ( 71 min.)
P1 tisdag 2 december kl 14.03 och 3/12 kl 18.15 Var finns kreativitet och vad får den att växa? Det ekologiska kretsloppet är utgångspunkten eller rastret när kulturlivet i Skåne kartläggs i den nyutgivna boken ”Var finns kreativiteten? - Exemplet Skåne” av Sven Nilsson, före detta stadsbibliotekarie i Malmö och författare till en rad böcker om kultur och kulturpolitik. I det kulturekologiska perspektivet är det helheten och sambandet mellan de olika delarna som står i blickpunkten. Ideellt och professionellt, kommersiellt och ickekommersiellt, högt och lågt betraktas med samma blick. Allt ingår i systemet. Lars Tibell, operachef på Malmö Opera och Musikteater, Cristina Gottfridsson, dramatiker och David Polfeldt, vice VD på dataspelsföretaget Massive Entertainment, diskuterar kultur och kreativitet i Skåne tillsammans med författaren Sven Nilsson.Av ren nyfikenhet fortsätter Nya vågen sitt sökande efter kreativiteten genom att gå på utställning, ”Från plats till plats - nyförvärv och projekt”, del 1, är en utställning som visas på Skissernas museum i Lund, fram till den 6 januari, i februari öppnar del 2. ”Från plats till plats” ger perspektiv på den offentliga konstens utveckling och bjuder dessutom in besökaren att ta del av den kreativa processen från tanke och tvivel, fram till det färdiga konstverket. Carolina Söderholm, konstvetare och konstkritiker, recenserar utställningen och diskuterar den offentliga konstens utveckling tillsammans med Thomas Millroth, konstkritiker och författare.Dessutom får vi höra en kort intervju med konstnären Carl Boutard som deltar i utställningen genom att presentera processen bakom ”Monument över bortglömda själar”.I Au Contraire hör vi författaren och debattören Ann Heberlein fundera över hur mycket ärlighet och autencitet vi egentligen orkar med i litteraturen.Programledare: Elin Iskra