Podcasts about efterhand

Vi som med jämna mellanrum rensar garderoben berövar våra medmänniskor en chans att förstå oss och våra liv efter att vi dött. Det menar Pontus Kyander i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi blir alla lite galna efterhand. Eller riktigare, vi blir lite fnoskiga, egna, får en skruv lös. I yngre år är det lättare att spänna åt hjärnans slirande muttrar och skruvar, men med åren är det som om viljan eller förmågan eller verktyget gått förlorat. Du som haft för vana att samla användbara saker har säkert finurliga platser och system – skruvarna och spikarna ordentligt i glasburkar med locket fastskruvat i garagetaket, garnstumpar i en låda för sig, korta bitar plankor och golvlister lutande mot väggen i ett skåp eller skjul, porslin som man inte vill använda men heller inte slänga högst upp i ett köksskåp. Efterhand förändras ditt kontrollerade hamstrande. Allt fler saker verkar bra att ha, samlingarna växer, och snart räcker inte kartongerna och lådorna och burkarna till för att härbärgera allt ditt överflöd. Att välja bort och slänga saker blir till sist omöjligt redan på grund av mängden, men viljan att göra det saknar du också. Det är som om livet självt fanns bland dessa ting, som om att förlora dem vore att dö en smula. Men dö ska du ändå. De som får städa är de efterlevande. Om du inte själv ”dödstädat” som det kallas. Men naturligtvis är det bara de som inte alls behöver röja efter sig som gör det i förväg. Dessa personer är inte de notoriska hamstrarna, tvärtom lämnar de genom dödstädningen efter sig ett kliniskt och dissekerat kadaver till hem, där alla spår av avvikelser från det förväntade avlägsnats. De har friserat sitt eftermäle, men också berövat de efterlevande en blick in i de oerhörda, oväntade och ibland med överraskning igenkända spåren av inte ett utan många liv. Har inte vi efterlevande i själva verket rätt att glänta på locken, lyfta på förlåten, se in genom tidsgliporna till banaliteterna, de stora sorgerna, passionerna, det lite skruvade och galna hos våra anförvanter? Ibland tillhör dessa ting också oss, de var del av våra liv, tingen vi rörde och förundrades av som barn, tidningarna, böckerna, leksakerna, de kantstötta gamla kopparna, teckningarna och smörknivarna vi gjort som barn och nu får tillbaka? Och är det inte ändå underbart att också det hemliga och skamfyllda får luftas en sista gång, att haverierna och sveken får något litet ljus, förklaringar till hur och varför det gick som det gick? I själva verket är dödstädningen en form av stöld, en förskingring av de efterlevandes konkreta minnes- och sorgearbete. Min egen far slängde ingenting som kunde uppfattas som på minsta sätt användbart. När han dog vid förhållandevis hög ålder lämnade han efter sig ett stort hus och en omfångsrik trädgård där varje vrå var fylld med vad livet fört i hans händer och som sedan – av ibland obegripliga skäl – förblivit där. För hur förklarar man plastbackar fyllda med Viking Lines kaffekoppar, bastanta restaurangmenyer i skinnpärmar sparade sedan minst ett halvsekel, formliga berg av marktegel, det ena kontorsmöblemanget efter det andra, hundratals utrangerade och aldrig använda solpaneler från teknikens gryning, tjog efter tjog av gardinstänger som köpts till fördelaktigt pris men aldrig kommit i bruk, eller just de stadiga blå mjölkbackarna som många saker låg i och som det fanns minst femtio av? Bland allsköns skrot återfanns inte bara varje möbel och leksak som varit en del av min och mina syskons barndom, utan också en mängd härliga stora persiska mattor prydligt ihoprullade för pälsängrarna att mumsa på, en samurajrustning med lans och alla vapen vårdslöst spridda i skåp, vind och källare, ett komplett matsalsmöblemang från en större skånsk herrgård, antikviteter, tavlor och kartor, klirrande kristallkronor, finaste porslin, julpynt i mängd, spikar och skruv och allt som kan tänkas vara bra att ha. Som en kinesisk ask inuti en annan ask fanns även allt det som hans egen mor samlat på sig och sorterat i papplådor med prydliga lappar på –oöppnade och staplade som ett alldeles eget monument av kartong i källaren. Det tog åtta månader och närmare trettiotalet sopcontainers innan huset och trädgården var tömda och satta i sådant skick att härligheten kunde säljas. Det fanns ingen sanning, lögn eller hemlighet om vår far som inte på ett eller annat sätt gläntats och synats medan bergen av saker gicks igenom. Även det var ett sorgearbete, konfliktskapande och vettlöst, men också märkligt stort och overkligt. Pappas död var omåttlig genom de ansamlade tingens oerhörda mängd. Vi konfronterades med hans och våra liv, både det som förenat oss och det som nu skilde oss åt. Inte så att det åter knöt oss samman. Tvärtom: det var som om fördelningen av boet blev ett sista avsked till vad som med allt skörare trådar hållit ihop oss, avskedet till vår gemensamma uppväxt. Den blev istället en vattendelare, en obönhörlig kil som slogs in i en bräcklig familjegemenskap, kanske som en nödvändig station på vägen mot vår egen död. Rainer Maria Rilke skriver i den löst självbiografiska romanen Malte Laurids Brigge (1910) om den stora ”enskilda” döden, ställd i motsats till den rationella och antiseptiska sjukhusdöden. Där försvinner den döende bland vårdmaskineriets hygieniska omsorger. Någonstans på den danska landsbygden ligger kammarherren Christoph Detlev Brigge för döden. Eller riktigare: hans död ockuperar hela godset, tar varje vrå i anspråk med sin vånda, sina stön och sina vrål. Familjen och tjänarskaran sneglar genom dörren till vindsrummet där han ligger på golvet som en oformlig manifestation av sin egen ”tunga död”. Rilke skriver: ”Det var inte någon vanlig vattusiktigs död, det var den onda, furstliga döden” och fortsätter ”Hela det övermått av stolthet, vilja och härskarkraft, som han själv i sina lugna dagar inte kunnat förbruka, hade gått in i hans död, den död som nu satt på Ulsgaard och slösade”. Denna död tar sin boning också i tingen, som brister när de faller till golvet. Det är inte bara personen som dör utan huset, platsen, allt det som likt en kupa omgivit den avlidne i livet. Andra människor, andra vanor drar in i byggnaden. Inte ens tingen återstår för Malte Laurids Brigge: Rilke skriver ”Vad är det för liv egentligen? Utan hus, utan ärvda ting?” Barndomen är också begraven med alla minnena, med hus och ting som skingrats. Så beskriven är den stora och tunga döden ett aristokratiskt privilegium, ouppnåelig för de flesta av oss. Men kanske ska vi se det som en liknelse, en parabel. Finns inte just i det kumulativa samlandets monumentalitet en återspegling av denna tunga, stora död? Den som dör omgiven av allt sitt livs bråte har till sist uppnått detta: en död som i sin ögonblickliga måttlöshet överträffar livets utspädda och utspridda ting och händelser, som tar hela sin omgivning i anspråk en sista gång. Också vår far dog den stora döden, en som det tog tid att arbeta sig igenom, som inte skämdes eller släppte på sina anspråk utan tog ordentligt med plats. Min egen död blir futtig i jämförelse. Man måste börja dödsamla i tid för att åstadkomma något så mäktigt. Pontus Kyander

Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt! Malin Krutmeijer tar avstamp i Han Kangs Vegetarian i sin reflektion över vad det är som stör med att inte äta djur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2018-02-05.”Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden.”Så inleds romanen ”Vegetarianen” av den sydkoreanska författaren Han Kang, som kom på svenska i början av 2017. Mannen som talar är frustrerad: hans fogliga fru tror visst att hon är något, när den mat som de flesta äter inte duger längre.Romanen är komplex och utvecklar många teman med utgångspunkt i kvinnans beslut att inte äta kött, fisk, ägg och mjölkprodukter. Men längs vägen gör Han Kang flera pricksäkra iakttagelser just kring själva vegetarianismen, i det här fallet i form av veganism. Inte minst ringar hon in föreställningar om den, och reaktioner som den utlöser.Till exempel tar mannen med sin strikt grönsaks- och spannmålsätande fru på en middag med höjdarna på sitt jobb – och det blir genast pinsamt. Efterhand blir stämningen rent aggressiv. Vegetarianism är helt enkelt inte naturligt, säger en person vid bordet. ”Folk som godtyckligt bestämmer sig för att avstå från det ena eller det andra, trots att de inte är allergiska mot någonting, det är vad jag kallar inskränkt”, klämmer en annan i. En tredje uttrycker sitt obehag över att slurpa i sig bläckfisk inför en vegetarians ogillande blickar.Det kan verkligen vara såhär. Tro mig, som själv inte ätit kött på över 30 år. Vegetarianism, om vi nu håller oss till det ordet som ett samlingsbegrepp för alla grader av att avstå från animalier, utlöser många insinuanta och kritiska frågor. Förutom diskussionerna jag har tvingats ta om mitt kostval, så har jag följt de debatter om vegetarianism som blossat upp då och då. Och jag kan konstatera att motståndet är högljutt och ilsket.Precis som i Han Kangs roman pekas vegetarianer ofta ut som självutnämnda moralens väktare. Och faktum är att vegetarianism som moraliskt värde har historiska rötter.Från antiken och framåt var det framför allt ett religiöst val att avstå från kött. Det var ett sätt att komma närmare gud. Den grekiske filosofen och matematikern Pythagoras, som levde omkring femhundra år före Kristus, var emot dödandet av djur och åt varken kött eller fisk. Det hade med hans tro på själavandring att göra, och han samlade en del likasinnade anhängare.Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas?I senare kulturer har vegetarianism praktiserats av munkar och präster, och förknippats med ett mått av helighet. Inom exempelvis buddhismen tas respekt för djuren med i beräkningen, men andra gånger handlar det snarare om försakelse och måttfullhet.Och är det något som provocerar i våra samtida, västerländska samhällen så är det väl att frivilligt försaka. Det kan passera om syftet är att vara vältränad och representativ, men att av etiska skäl överge den oreflekterade konsumtionen? Drivkraften måste nog ändå innerst inne vara att framstå som god och politiskt korrekt.Händelser som när musikfestivalen Way out west i Göteborg 2012 klargjorde att de enbart skulle sälja vegetarisk mat sände en chockvåg genom nätforum och sociala media. De politiserade festivalen, menade folk, och det var förfärligt. Tidningen GT delade ut korv och köttbullar utanför festivalområdet, så att alla skulle förstå hur löjligt det var med vegetarisk mat. Moderata ungdomsförbundet har gjort samma sak och delat ut hamburgare utanför skolor som infört en köttfri dag i veckan.Hån av det här slaget brukar tyda på ett mått av skräck. Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas? I kommentarsfält och debattartiklar träder det fram en bild av en mager och bleksiktig människa, vars mörkkantade ögon brinner av obehaglig ideologisk övertygelse.Bilden liknar en variant på den religiösa asketen, som alltså har en lång historia. Men jag tror också den är präglad av 90-talets och det tidiga 2000-talets debatt om så kallade militanta veganer.I sin bok ”Veganerna” från år 2000 skriver Magnus Linton om den djurrättsrörelse som fick fart de här åren. Filosofen Peter Singer blev rörelsens ikon, med sin kritik av det han kallade speciesism, eller artism, alltså en systematisk diskriminering av andra varelser grundad på arttillhörighet. Individer ur den här djurrättsrörelsen har gjort sig skyldiga till bland annat hot och trakasserier av minkfarmare, men redan innan dess skrämde de upp opinionsbildare och politiker.Och då gick man på själva djur- och människosynen. Magnus Linton ger exempel på hur det pratades om ”politisk renlevnadsfanatism” och ”ett hat mot människan”. Här kommer kristendomen in i det hela, med sin syn på människan som guds avbild och stående över djuren. Självaste påven påstod att ”antikrist är djurrättsaktivist”.Veganerna skapade en moralpanik som inte är alldeles obesläktad med den som drabbade hårdrocken och videovåldet. Man var rädd att en ungdomsgeneration skulle förledas och något slags anarki skulle uppstå.Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass.Idag har paniken runt de militanta veganerna nog lite grand fallit i glömska, men delar av den lever kvar i den kritiska bilden av vegetarianen.Numera är vegetarianen, i denna negativa föreställningsvärld, en mer allmänt vänstervriden galning som vill ta allt roligt ur livet för folk.Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass. En som haft tid att tänka för mycket och har en överdrivet sentimental inställning till djur. En som inte respekterar hederliga människors enkla matvanor.Det är inte osannolikt att vegetarianen är en kvinna eller åtminstone en feminiserad man, som hatar manliga aktiviteter som jakt och glufsande av pizzor typ capricciosa.Så finner den kärringaktiga och samtidigt fanatiska vegetarianen sin motsats i en tyst föreställning om köttätaren som en rejäl, naturligt maskulin och realistisk arbetarklassman. De som exempelvis inte orkar tänka på klimatförändringar och djuren i köttindustrin, kan bekvämt skjuta denne arbetarman framför sig, som ett underförstått moraliskt imperativ. Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt!Nu har jag raljerat över fördomarna om vegetarianer. Men mat och ätande har verkligen en djupgående symbolisk betydelse i den mänskliga kulturen. Vi pratar ju om mammas mat som det bästa. Och jag har själv varma och förvånansvärt smakrika minnen av hur min pappa ställde fram en burk köttfärssås, och öppnade en påse färdigriven ost, till spaghettin de dagar i veckan då han var ensam hemma med mig och min bror när vi var små.Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt.Så när mamman i Han Kangs roman ”Vegetarianen” ställer fram sin dotters gamla favoriträtter för att få henne att äta kött är det faktiskt rörande. Hon vill ta hand om sitt barn, samtidigt som hon kräver att bli bekräftad genom maten, som människa och förälder.Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt. Mat ger liv och njutning och laddas med kärlek, vänskap och andra sociala band.Sedan har vi alla ritualer där maten står i centrum: jul, midsommar och så vidare. I sin bok ”Äta djur” skriver Jonathan Safran Foer om sin familjs mat och traditioner, från kosher till amerikanska tacksägelsemiddagar. Det är sårigt, för efter att ha utforskat köttindustrin slutar han själv att äta kött. Familjesammankomsterna blir sig inte lika, matens sammanhållande värde devalveras.Som vegetarian bryter man alltså sociala och känslomässiga kontrakt. Julskinka och kycklinggrytor framstår plötsligt inte som självklara och neutrala längre, utan som ett val. Jämte vegetarianen blir den normala människan en köttätare.Malin Krutmeijer, kulturjournalist LitteraturHan Kang: Vegetarianen, översättning Eva Johansson, Natur & kultur 2017.Magnus Linton: Veganerna – en bok om dom som stör, Atlas, 2000.Jonathan Safran Foer: Äta djur, översättning av Molle Kanmert Sjölander, Norstedts, 2011.

Det hemsökta huset är en vanlig kuliss för berättelser om sorg och tragedier. Men vad händer med det hemsökta huset i en tid av öppna planlösningar och glasväggar? Det undrar Petter Lindblad Ehnborg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Säg hemsökt hus och de flesta ser nog samma kråkslott i fritt förfall, med eller utan sommarjobbande tonåringar. Samma damm och spindelväv. Samma dystra sniderier och vittrande stenansikten. Samma övermått av historia. Det är en bild med anor, för alltsedan den gotiska litteraturens startskott, Horace Walpoles Borgen i Otranto från 1764, har ord och arkitektur varit nära förbundna. Många senare verk har namngivits efter den byggnad i vilken de utspelas: medeltida slott eller herresäten bebodda av urartad adel. Efterhand syns ett allt större amerikanskt inslag med kolonialvillor i New England, sydstatspalats byggda på slavarbete, eller herrgårdar uppförda av den förgyllda ålderns rövarbaroner.Med tiden skiftar den gotiska litteraturens hus skepnad. Från att ha varit sublima kulisser tar de rollen som medspelare, samtidigt som de formar sig till speglar av invånarnas oroliga inre liv. I Edgar Allan Poes novell Huset Ushers undergång tar sig avgrunden mellan ett godsägande syskonpar fysisk gestalt i form av sprickan som öppnar sig i fasaden i deras gemensamma hem. Huset görs omänskligt mänskligt genom de tomma, ögonlika fönster till vilka Poe genom novellen återvänder. Byggnadens betraktande blick ska bli en stapelvara inom genren: drygt ett århundrade senare gestaltar Shirley Jackson det hemsökta Hill House som ett ansikte, med tomma vaksamma fönster under taklisters skadeglada ögonbryn. Mången kioskroman har också prytts av samma omslag: en skräckslagen människa med ryggen mot en hotfull fasad på vilken ett eller två ensamma fönsterögon lyser. Den gotiska litteraturen vet att utnyttja människans tendens till pareidoli: det vill säga att se mönster och mening i vaga intryck, ansikten där inga ansikten finns.Kanske kan ögon rentav skönjas på fasader av glas och stål? Arkitekturteoretikern Anthony Vidler anar en kuslig potential i det sena 1900-talets seende väggar, vilket särskilt filmmakare tagit fasta på i kriminaldramat, tonårsslashern eller den samtidsnära science fiction-dystopin. Ändå fortsätter 1800-talets arkitektur vara ohotad också bland sentida litterära skildrare av hemsökta hus. En möjlig förklaring ges i Anne Rivers Siddons roman The House Next Door, där en modernistisk villa tycks trasa sönder såväl innehavarnas liv som grannskapsandan i en välbärgad villaförort i den djupa amerikanska södern. Kan en ondsint intelligens verkligen leva i ett hus som är mindre än ett år gammalt, frågar sig grannen Walter vantroget. I horisontella hus med öppen planlösning finns ju varken källare eller vind där kedjor kan rasslas. Den modernistiska estetikens strävan att göra rent hus med historien tycks ha haft en antiseptisk verkan också mot spöken.Men som så ofta inom den gotiska traditionen finns det andra hemsökelser än gengångare. Essäisten Brian Dillon minns hur hans mor då han var barn insisterade på att radhuset där han växte upp bar på en förbannelse, och han brukade föreställa sig att en tidigare invånare möjligen avlidit under oklara former. Som vuxen såg han något annat: hur husets tragedi inte strömmade ur dess dolda historia så mycket som ur livet mellan väggarna: en familj som likt hos en viktoriansk studiofotograf frusit fast i smärtsamma poser, ett gemensamt liv invecklat i smärta, under tyngden av moderns långsamt förtärande sjukdom.Kanske bor den största fasan i det mellanmänskliga? Så är åtminstone fallet i Tove Janssons novell Svart-vitt. Novellen är dedikerad illustratören Edward Gorey och delvis inspirerad av hans traditionella spökhus i bilderboken Västra flygeln. Även om Jansson ersatt spökena med scener ur ett äktenskap visar hon sig väl förtrogen med den gotiska litteraturens grammatik. Stella är inredningsarkitekt och har ritat den modernistiska mästervilla i vilken hon lever samman med sin make illustratören. Huset beskrivs som en väldig öppenhet av glas och omålat trä och man förstår att stor omsorg har givits åt detaljerna. Enorma fönster speglar natten men håller den på avstånd, och i trädgården suddar strålkastare ut det vackra folkets skuggor medan de minglar genom sommarnatten.Det är fulländat. Ingenting kan förändras. Så beskriver illustratören sitt hem, och man förstår att detta skrämmer honom behövs han, kan han verkligen tillföra något? Kanske omöjliggör huset andra rörelser än de som redan är inskrivna i ritningarnas underförstådda scenanvisning? Han vill gräva in ansiktet i det svarta skinnet på golvet och rulla sig som en hund men vågar inte, för i ett hus utan dörrar finns ingenstans att gömma sig från hustruns blick, i hemmet hon ritat till sin avbild, öppet inför världen men omgärdat av murar. Huset var som [Stella], tänker han, det hade vidöppna ögon.Hemlivet ställs på sin spets då mannen får i uppdrag att bildsätta en skräckantologi. I Stellas ljusa hus är det omöjligt att arbeta, för allt blir bara grått, ingenstans finns den svärta som uppdraget kräver. Först då han för en tid flyttar till ett hus av traditionellt gotiskt snitt lättar skaparvåndan. Paradoxalt nog tar tryggheten här gestalt av en fallfärdig, lutande kåk med svart vatten i källaren och baksidan täckt av en vall av bråte, liksom utspydd av huset självt. I ett hus med dörrar kan man iallafall stänga om sig, och därmed slippa oron att bli sedd. Men kanske undflyr han inte hustruns öga så mycket som sitt eget, möjligheten att bli synlig inför sig själv, insikten om att avståndet också till den närmaste är svårt att överbrygga. Han dröjer i veckor med att illustrera antologins enda verkligt kusliga berättelse, den där författaren har utsatt dagsljuset för sin rädsla och mot alla regler stängt in den i ett vanligt, vackert rum. Det fruktansvärda han till slut ser framför sig är Stellas vardagsrum, det fulländade rummet där de levde med varandra, och med insikten kollapsar såväl text som byggnad: en klyfta ekande av släkten Ushers hus öppnar sig i golvet, alltmedan fönsterväggens väldiga glasskiva tycks sprängas av trycket inifrån.Låt oss dröja vid glasrutan en stund: kanske är det just i denna som den gotiska litteraturens sammansmältning av hus och människa, av oroliga yttre och inre rum oväntat nog når sin fulländning? Om natten förvandlas fönstret till en spegel och utsikten därmed till insyn och insikt. Genom rutan kan man betraktas utifrån, samtidigt som det enda man själv ser är det egna ansiktets skuggor, de otyglade känslornas spel, en gryende oro.Man behöver ej vara en kammare för att vara hemsökt man behöver ej vara ett hus, diktar Emily Dickinson. Vad är väl midnattsmöten med spöken, kusliga kloster eller lönnmördare gömda i vår lägenhet, vill hon säga, jämfört med att möta det som göms i hjärnans vindlande korridorer, att på en ensam plats oväntat överraskas av det egna inre livet, Självet bakom självet, dolt?Petter Lindblad Ehnborg, psykolog

Litteraturen skapas av berättaren. Jimmy Vulovic funderar på om inte litteraturens ursprung finns hos de kvinnor som i sin klagosång om döden berättade historien om livet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var väldigt varmt den dagen, säkert 35 grader. En svartklädd släkt stod samlad på byns kyrkogård. Ansiktena var sammanbitna. Genom kvävda snyftningar hördes tre kvinnoröster klart och tydligt. De låg på knä bredvid en grav, vaggade sorgset och ropade klagande ner i den. Joj, Milosave. Joj, Boe. Joj, Milosave, joj. Där nere i mörkret låg min farbror, en av de människor som jag har älskat allra mest i livet. Jag såg kvinnornas ryggar och svarta sjaletter, vaggande över graven, hörde deras klagande röster berätta om den döde. Och ja, tänkte jag instämmande, han var verkligen den snällaste av oss och den mest saknade. Sedan mindes jag allt roligt som vi hade gjort och allt han lärt mig. Kvinnorna berättade även om släkten som var där och att jag och min Maria hade kommit från Sverige för att besöka honom. Jag vet inte om han hörde dem eller om han var någon annanstans. När tårarna kom tittade jag på bergen. De låg där kring byn, tysta och vackra precis som vanligt. Ändå var inget sig likt.När Walter Benjamin i sin essä The Storyteller berättar om den ryske författaren Nikolaj Leskov, skisserar han även själva berättandets natur, berättarens ofrånkomliga koppling till livserfarenheten och till döden. Han ser ett mönster. Med det moderna livet har döden i allt högre grad osynliggjorts i våra liv och medvetande. Förr, skriver han, fanns det inte ett hem, knappt ens ett rum, där någon inte hade dött. Nu lever vi i hem varifrån döden schasats bort, i rum där den flyttats ut för att istället sändas till ålderdomshem och sjukhus. Det är förstås skönt att slippa se och därmed tänka på döden, slippa påminnas om ett oundvikligt slut. Men glömskan har ett pris. Det kan liknas vid inflation. Då en riksbank trycker så mycket pengar att den bortre gränsen för våra ekonomiska möjligheter hamnar långt bortom vårt synfälts horisont, händer det något även med de surt förvärvade pengarna i vår näve. De förlorar i värde och på samma sätt kan livet förlora en del av sitt värde när döden glöms bort. Kanske är det därför som ett ordspråk säger att en frisk människa har tusen önskningar medan en sjuk bara har en.Livet, det verkliga livet alltså, är aldrig så värdefullt som då döden visar sig. I den stunden slutar vi bry oss om meningslösheter i sociala medier och alla erbjudanden om hur vi kan bli lyckliga. Vi inser då att lycka också kan vara något så enkelt som att få se ytterligare några sandkorn falla ner genom timglaset. Det är för att tala om detta som berättaren finns, enligt Walter Benjamin, åtminstone i berättande som följer i den muntliga berättartraditionens spår från episk diktning och vidare in i sagan, legenden och andra kortare berättelser utan den moderna romanens komplexitet. Och till de genrer han listar skulle nog även gråterskors sorgesång kunna läggas. För en tydligare illustration av berättandets natur och mening finns väl inte. En människas liv, förklarar Walter Benjamin, kan berättas först efter att det har tagit slut. Döden sätter både punkt för och bemyndigar orden om det liv som var. Gråterskor har sedan länge varit de första att berätta den berättelsen.Jag förstår nu att klagosången över min farbror hördes långt bortom den lilla kyrkogård där vi stod samlade. De vaggande rösterna som vid gravens rand ekade mellan nu och då, mellan de levande och de döda, har hörts genom årtusenden. Jelena auli förklarar i The Oral Women Poets of the Serbs, publicerad 1963 i The Slavonic and East European Review, att gråterskor tidigare har förekommit i många kulturer. Efterhand har den folkliga berättartraditionen emellertid försvunnit alltmer, inte minst därför att kyrkan velat stoppat den. Men på en del ställen, till exempel vissa områden på Balkan, har man hållit fast vid traditionen. Gråterskorna, menar hon, både markerar en gräns mellan och förenar livet och döden. Deras sorgesånger om hur den döde som en gång levde här hos oss och nu lever där på den andra sidan anger en tydlig gräns. Samtidigt slår deras budbärande ord, speciellt då de riktar sig direkt till den döde, en bro mellan livets ändlighet och dödens oändlighet. Ritualen synliggör existensens villkor.Margaret Alexiou menar i boken The Ritual Lament in Greek Tradition, publicerad 1974, att de gråterskor som ännu finns kvar i vår del av världen är en skärva som har ärvts från den hedniska antikens kultur. Även om både ritualer och konventioner kring gråterskornas poesi har förändrats så kan man fortfarande höra en tydlig resonans från antikens sorgesånger. Ekot leder oss bland annat in i den klassiska litteraturen. I exempelvis Iliadens tjugofjärde och avlutande sång, då det står klart att Troja är bortom all hjälp, sörjer den fallne hjälten Hektors hustru Andromache vid sin makes grav. Hon inleder med orden: O min make, så ung du dog! Och jag blev änka här i ditt hus. Sedan berättar hon bland annat att hans död innebär Trojas fall, eftersom han ju var dess bålverk och murarnas värn, beskyddet för barn och för kvinnor.Efter Andromache tar Hektors mor Hekabe vid. Hon berättar att Hektor dödat Akilles högt älskade vän Patrokolos och att Akilles i sin tur dödat Hektor och skändat kroppen. Därefter tar den fallne hjältens svägerska Helena till orda över graven. Hon var tidigare kung Manelaos hustru och anledningen till, eller åtminstone förevändningen för, att Troja attackerades. Av hennes sorgesång framgår bland annat att hon hade kärleksflytt till Troja med Hektors bror, den gudaliknande Paris. För att göra en lång historia kort kan vi konstatera att kvinnorna sammantaget berättar följande: Helena flydde tjugo år tidigare med Paris till Troja. Det ledde till att trojanerna hamnade i krig med grekerna. Hektor dödade Akilles nära vän Patrokolos. Akilles hämnades genom att döda Hektor i vredesmod och sorg. Troja besegrades. På så vis ramar kvinnornas gemensamma berättelse in Iliadens intrig.Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Akilles. Med den invokationen inleds Iliaden. I den avslutande sången sluts sedan cirkeln då de tre kvinnorna berättar om de spår som den vreden lämnat. Berättaren, menar Walter Benjamin, står alltid med blicken riktad bakåt i tidens verklighet och myter. Det är via retrospektion som berättaren rapporterar om erfarenheter, antingen egna eller andras, till sina åhörare eller läsare. En berättelse är därför alltid ett eko från svunna tider, såväl upplevda som påhittade. Om vi tror honom så förstår vi även att den eller de rapsoder som vi brukar kalla Homeros egentligen bara broderat vidare på kvinnornas berättelse. Broderiet är visserligen mycket stilsäkert och vackert, det ska villigt erkännas, men det förändrar emellertid inte att den västerländska litteraturens viktigaste och ursprungliga berättare mycket väl kan ha varit tre kvinnor som vid en grav bemyndigats av döden att tala om livet.Jimmy Vulovic

Vi som med jämna mellanrum rensar garderoben berövar våra medmänniskor en chans att förstå oss och våra liv efter att vi dött. Det menar Pontus Kyander i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi blir alla lite galna efterhand. Eller riktigare, vi blir lite fnoskiga, egna, får en skruv lös. I yngre år är det lättare att spänna åt hjärnans slirande muttrar och skruvar, men med åren är det som om viljan eller förmågan eller verktyget gått förlorat. Du som haft för vana att samla användbara saker har säkert finurliga platser och system  skruvarna och spikarna ordentligt i glasburkar med locket fastskruvat i garagetaket, garnstumpar i en låda för sig, korta bitar plankor och golvlister lutande mot väggen i ett skåp eller skjul, porslin som man inte vill använda men heller inte slänga högst upp i ett köksskåp. Efterhand förändras ditt kontrollerade hamstrande. Allt fler saker verkar bra att ha, samlingarna växer, och snart räcker inte kartongerna och lådorna och burkarna till för att härbärgera allt ditt överflöd. Att välja bort och slänga saker blir till sist omöjligt redan på grund av mängden, men viljan att göra det saknar du också. Det är som om livet självt fanns bland dessa ting, som om att förlora dem vore att dö en smula. Men dö ska du ändå. De som får städa är de efterlevande. Om du inte själv dödstädat som det kallas. Men naturligtvis är det bara de som inte alls behöver röja efter sig som gör det i förväg. Dessa personer är inte de notoriska hamstrarna, tvärtom lämnar de genom dödstädningen efter sig ett kliniskt och dissekerat kadaver till hem, där alla spår av avvikelser från det förväntade avlägsnats. De har friserat sitt eftermäle, men också berövat de efterlevande en blick in i de oerhörda, oväntade och ibland med överraskning igenkända spåren av inte ett utan många liv. Har inte vi efterlevande i själva verket rätt att glänta på locken, lyfta på förlåten, se in genom tidsgliporna till banaliteterna, de stora sorgerna, passionerna, det lite skruvade och galna hos våra anförvanter? Ibland tillhör dessa ting också oss, de var del av våra liv, tingen vi rörde och förundrades av som barn, tidningarna, böckerna, leksakerna, de kantstötta gamla kopparna, teckningarna och smörknivarna vi gjort som barn och nu får tillbaka? Och är det inte ändå underbart att också det hemliga och skamfyllda får luftas en sista gång, att haverierna och sveken får något litet ljus, förklaringar till hur och varför det gick som det gick? I själva verket är dödstädningen en form av stöld, en förskingring av de efterlevandes konkreta minnes- och sorgearbete. Min egen far slängde ingenting som kunde uppfattas som på minsta sätt användbart. När han dog vid förhållandevis hög ålder lämnade han efter sig ett stort hus och en omfångsrik trädgård där varje vrå var fylld med vad livet fört i hans händer och som sedan av ibland obegripliga skäl förblivit där. För hur förklarar man plastbackar fyllda med Viking Lines kaffekoppar, bastanta restaurangmenyer i skinnpärmar sparade sedan minst ett halvsekel, formliga berg av marktegel, det ena kontorsmöblemanget efter det andra, hundratals utrangerade och aldrig använda solpaneler från teknikens gryning, tjog efter tjog av gardinstänger som köpts till fördelaktigt pris men aldrig kommit i bruk, eller just de stadiga blå mjölkbackarna som många saker låg i och som det fanns minst femtio av? Bland allsköns skrot återfanns inte bara varje möbel och leksak som varit en del av min och mina syskons barndom, utan också en mängd härliga stora persiska mattor prydligt ihoprullade för pälsängrarna att mumsa på, en samurajrustning med lans och alla vapen vårdslöst spridda i skåp, vind och källare, ett komplett matsalsmöblemang från en större skånsk herrgård, antikviteter, tavlor och kartor, klirrande kristallkronor, finaste porslin, julpynt i mängd, spikar och skruv och allt som kan tänkas vara bra att ha. Som en kinesisk ask inuti en annan ask fanns även allt det som hans egen mor samlat på sig och sorterat i papplådor med prydliga lappar på oöppnade och staplade som ett alldeles eget monument av kartong i källaren. Det tog åtta månader och närmare trettiotalet sopcontainers innan huset och trädgården var tömda och satta i sådant skick att härligheten kunde säljas. Det fanns ingen sanning, lögn eller hemlighet om vår far som inte på ett eller annat sätt gläntats och synats medan bergen av saker gicks igenom. Även det var ett sorgearbete, konfliktskapande och vettlöst, men också märkligt stort och overkligt. Pappas död var omåttlig genom de ansamlade tingens oerhörda mängd. Vi konfronterades med hans och våra liv, både det som förenat oss och det som nu skilde oss åt. Inte så att det åter knöt oss samman. Tvärtom: det var som om fördelningen av boet blev ett sista avsked till vad som med allt skörare trådar hållit ihop oss, avskedet till vår gemensamma uppväxt. Den blev istället en vattendelare, en obönhörlig kil som slogs in i en bräcklig familjegemenskap, kanske som en nödvändig station på vägen mot vår egen död. Rainer Maria Rilke skriver i den löst självbiografiska romanen Malte Laurids Brigge (1910) om den stora enskilda döden, ställd i motsats till den rationella och antiseptiska sjukhusdöden. Där försvinner den döende bland vårdmaskineriets hygieniska omsorger. Någonstans på den danska landsbygden ligger kammarherren Christoph Detlev Brigge för döden. Eller riktigare: hans död ockuperar hela godset, tar varje vrå i anspråk med sin vånda, sina stön och sina vrål. Familjen och tjänarskaran sneglar genom dörren till vindsrummet där han ligger på golvet som en oformlig manifestation av sin egen tunga död. Rilke skriver: Det var inte någon vanlig vattusiktigs död, det var den onda, furstliga döden och fortsätter Hela det övermått av stolthet, vilja och härskarkraft, som han själv i sina lugna dagar inte kunnat förbruka, hade gått in i hans död, den död som nu satt på Ulsgaard och slösade. Denna död tar sin boning också i tingen, som brister när de faller till golvet. Det är inte bara personen som dör utan huset, platsen, allt det som likt en kupa omgivit den avlidne i livet. Andra människor, andra vanor drar in i byggnaden. Inte ens tingen återstår för Malte Laurids Brigge: Rilke skriver Vad är det för liv egentligen? Utan hus, utan ärvda ting? Barndomen är också begraven med alla minnena, med hus och ting som skingrats. Så beskriven är den stora och tunga döden ett aristokratiskt privilegium, ouppnåelig för de flesta av oss. Men kanske ska vi se det som en liknelse, en parabel. Finns inte just i det kumulativa samlandets monumentalitet en återspegling av denna tunga, stora död? Den som dör omgiven av allt sitt livs bråte har till sist uppnått detta: en död som i sin ögonblickliga måttlöshet överträffar livets utspädda och utspridda ting och händelser, som tar hela sin omgivning i anspråk en sista gång. Också vår far dog den stora döden, en som det tog tid att arbeta sig igenom, som inte skämdes eller släppte på sina anspråk utan tog ordentligt med plats. Min egen död blir futtig i jämförelse. Man måste börja dödsamla i tid för att åstadkomma något så mäktigt. Pontus Kyander

Din självbild bygger till stor del på dina tidigaste livsupplevelser; om du fick höra att du var modig, gullig och intelligent så utvecklar du dessa egenskaper under livsresan. Samma sak gäller andra egenskaper. Psykiatrikern Ben Furman i Finland har upptäckt att om du bygger nya, ännu bättre barndomsminnen, så kan du vidareutveckla dina egenskaper i vuxen ålder. Eller som Ben säger: "Det är aldrig för sent att ha en perfekt barndom".  Utforska hypnotiskt med Fredrik Praesto och Ulf Sandström i ett av kapitlen ur boken Unpack Your Existence (Amazon vintern 2021).  Du kan nå oss på info@enpodomallt.se

Idag pratar vi inte bara om dörrar och hur Kristoffer trippar fram till dem. Inte heller fastnar vi i att Peter är så bredaxlad att han knappt kommer igenom dem. Vi pratar om annat också.

Relationspodden fick ett brev av en lyssnare som hamnade på kollisionskurs med både släkt och vänner då han valde att avsluta en kärlekslöst äktenskap. Men är det verkligen alltid så svartvitt? Är den som lämnar i själva verket modig som tar första steget mot det oundvikliga? Och kan historien sluta lyckligt för båda när dammet har lagt sig? Hannah och Eva arbetar sig igenom en diger brevskörd.

Coronasmittan väntas avta under sommaren - förutsatt att vi fortsätter att både vaccinera och att hålla avstånd. Efterhand väntas pandemin gå över i en så kallad endemi med smitta kvar i små fickor. I veckan kom Folkhälsomyndigheten med tre möjliga scenarier för hur smittan kan utvecklas under sommaren. Vädret kommer att hjälpa till att hålla nere den, liksom vaccinationerna men om vi inte fortsätter att hålla avstånd till varann får vi i alla fall en topp under sommaren, enligt rapporten. Vi hör Anders Tegnell, statsepidemiolog vid Folkhälsomyndigheten och Tove Fall, professor i molekylär epidemiologi vid Uppsala Universitet. Londonkorrespondenten Daniel Alling rapporterar från ett Skottland där vaccineringen tryckt tillbaka smittan ordentligt. Programledare: Camilla Widebeck camilla.widebeck@sverigesradio.se Producent: Peter Normark peter.normark@sverigesradio.se

Våra teknikredaktörer Martin och Magnus snackar bland annat om hur utvecklingen av kameror kan fortsätta långt efter att de nått kunderna.

Våra teknikredaktörer Martin och Magnus snackar bland annat om hur utvecklingen av kameror kan fortsätta långt efter att de nått kunderna.

Är solidariska journalistprotester ett hot mot journalistikens legitimitet? Och är medierna intresserade av att stämma av sin tidigare rapportering mot hur verkligheten blev? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

När du är gravid i vecka 29 så är det bara 11 veckor kvar till förlossningen. Under denna tid ska barnet mer än dubbla sin vikt, kanske till och med trippla den. Efterhand som fett lagras under huden, så jämnas barnets skrynkliga hud ut.Jag som pratar i detta avsnitt heter Therese Sok och jag är legitimerad barnmorska. I detta avsnitt kommer jag att prata om allt som händer i graviditetsvecka 29 rörande det växande fostret, din kropp och din hälsa. På Babyhjälp.se kan läsa mer om allt som rör graviditet, barn och föräldraskap. Populära artiklar i vecka 29 är om vårt babykörkort samt om att skriva ett förlossningsbrev.Graviditetsvecka 29Från ungefär denna vecka så brukar MVC vilja träffa dig ungefär varannan vecka. Du är sannolikt tröttare igen och din vikt och magens storlek gör ofta att benen känns tunga och trötta. Om du inte redan börjat tänka på förlossningen så är det snart dags. Skriv gärna ett förlossningsbrev så att din partner samt personalen på förlossningen vet vad du vill och önskar vid förlossningstillfället. Utgå inte från att du kan föra din egen talan vid förlossningen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Leg. barnmorska Therese Sok berättar i detta avsnitt om vad som händer med dig och din kropp när du är gravid i vecka 29.  När du är gravid i vecka 29 så är det bara 11 veckor kvar till förlossningen. Under denna tid ska barnet mer än dubbla sin vikt, kanske till och med trippla den. Efterhand som fett lagras under huden, så jämnas barnets skrynkliga hud ut. När du är gravid i vecka 29 går viktökningen fort. Barnet är nu 38,6 centimeter från huvud till häl och väger runt 1,15 kilo. Vikten kan mycket väl öka med så mycket som 20% under veckan. Längden skiljer sig redan åt mellan olika barn. Besök gärna Föräldrautbildning.se för att ta del av våra kurser som alltid leds av utbildad personal. Som lyssnare får du 20% rabatt på alla kurser med rabattkoden "podcast". 

… Inlägget Radetinac-Traustason-situationen – avstängningar i efterhand? dök först upp på Spelbloggare.se, Speltips, Odds & Insättningsbonusar.

Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt! Malin Krutmeijer reflekterar över vad det är som stör så med att inte äta djur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden. Så inleds romanen Vegetarianen av den sydkoreanska författaren Han Kang, som kom på svenska i början av 2017. Mannen som talar är frustrerad: hans fogliga fru tror visst att hon är något, när den mat som de flesta äter inte duger längre. Romanen är komplex och utvecklar många teman med utgångspunkt i kvinnans beslut att inte äta kött, fisk, ägg och mjölkprodukter. Men längs vägen gör Han Kang flera pricksäkra iakttagelser just kring själva vegetarianismen, i det här fallet i form av veganism. Inte minst ringar hon in föreställningar om den, och reaktioner som den utlöser. Till exempel tar mannen med sin strikt grönsaks- och spannmålsätande fru på en middag med höjdarna på sitt jobb  och det blir genast pinsamt. Efterhand blir stämningen rent aggressiv. Vegetarianism är helt enkelt inte naturligt, säger en person vid bordet. Folk som godtyckligt bestämmer sig för att avstå från det ena eller det andra, trots att de inte är allergiska mot någonting, det är vad jag kallar inskränkt, klämmer en annan i. En tredje uttrycker sitt obehag över att slurpa i sig bläckfisk inför en vegetarians ogillande blickar. Det kan verkligen vara såhär. Tro mig, som själv inte ätit kött på över 30 år. Vegetarianism, om vi nu håller oss till det ordet som ett samlingsbegrepp för alla grader av att avstå från animalier, utlöser många insinuanta och kritiska frågor. Förutom diskussionerna jag har tvingats ta om mitt kostval, så har jag följt de debatter om vegetarianism som blossat upp då och då. Och jag kan konstatera att motståndet är högljutt och ilsket. Precis som i Han Kangs roman pekas vegetarianer ofta ut som självutnämnda moralens väktare. Och faktum är att vegetarianism som moraliskt värde har historiska rötter. Från antiken och framåt var det framför allt ett religiöst val att avstå från kött. Det var ett sätt att komma närmare gud. Den grekiske filosofen och matematikern Pythagoras, som levde omkring femhundra år före Kristus, var emot dödandet av djur och åt varken kött eller fisk. Det hade med hans tro på själavandring att göra, och han samlade en del likasinnade anhängare. Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas? I senare kulturer har vegetarianism praktiserats av munkar och präster, och förknippats med ett mått av helighet. Inom exempelvis buddhismen tas respekt för djuren med i beräkningen, men andra gånger handlar det snarare om försakelse och måttfullhet. Och är det något som provocerar i våra samtida, västerländska samhällen så är det väl att frivilligt försaka. Det kan passera om syftet är att vara vältränad och representativ, men att av etiska skäl överge den oreflekterade konsumtionen? Drivkraften måste nog ändå innerst inne vara att framstå som god och politiskt korrekt. Händelser som när musikfestivalen Way out west i Göteborg 2012 klargjorde att de enbart skulle sälja vegetarisk mat sände en chockvåg genom nätforum och sociala media. De politiserade festivalen, menade folk, och det var förfärligt. Tidningen GT delade ut korv och köttbullar utanför festivalområdet, så att alla skulle förstå hur löjligt det var med vegetarisk mat. Moderata ungdomsförbundet har gjort samma sak och delat ut hamburgare utanför skolor som infört en köttfri dag i veckan. Hån av det här slaget brukar tyda på ett mått av skräck. Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas? I kommentarsfält och debattartiklar träder det fram en bild av en mager och bleksiktig människa, vars mörkkantade ögon brinner av obehaglig ideologisk övertygelse. Bilden liknar en variant på den religiösa asketen, som alltså har en lång historia. Men jag tror också den är präglad av 90-talets och det tidiga 2000-talets debatt om så kallade militanta veganer. I sin bok Veganerna från år 2000 skriver Magnus Linton om den djurrättsrörelse som fick fart de här åren. Filosofen Peter Singer blev rörelsens ikon, med sin kritik av det han kallade speciesism, eller artism, alltså en systematisk diskriminering av andra varelser grundad på arttillhörighet. Individer ur den här djurrättsrörelsen har gjort sig skyldiga till bland annat hot och trakasserier av minkfarmare, men redan innan dess skrämde de upp opinionsbildare och politiker. Och då gick man på själva djur- och människosynen. Magnus Linton ger exempel på hur det pratades om politisk renlevnadsfanatism och ett hat mot människan. Här kommer kristendomen in i det hela, med sin syn på människan som guds avbild och stående över djuren. Självaste påven påstod att antikrist är djurrättsaktivist. Veganerna skapade en moralpanik som inte är alldeles obesläktad med den som drabbade hårdrocken och videovåldet. Man var rädd att en ungdomsgeneration skulle förledas och något slags anarki skulle uppstå. Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass. Idag har paniken runt de militanta veganerna nog lite grand fallit i glömska, men delar av den lever kvar i den kritiska bilden av vegetarianen. Numera är vegetarianen, i denna negativa föreställningsvärld, en mer allmänt vänstervriden galning som vill ta allt roligt ur livet för folk. Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass. En som haft tid att tänka för mycket och har en överdrivet sentimental inställning till djur. En som inte respekterar hederliga människors enkla matvanor. Det är inte osannolikt att vegetarianen är en kvinna eller åtminstone en feminiserad man, som hatar manliga aktiviteter som jakt och glufsande av pizzor typ capricciosa. Så finner den kärringaktiga och samtidigt fanatiska vegetarianen sin motsats i en tyst föreställning om köttätaren som en rejäl, naturligt maskulin och realistisk arbetarklassman. De som exempelvis inte orkar tänka på klimatförändringar och djuren i köttindustrin, kan bekvämt skjuta denne arbetarman framför sig, som ett underförstått moraliskt imperativ. Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt! Nu har jag raljerat över fördomarna om vegetarianer. Men mat och ätande har verkligen en djupgående symbolisk betydelse i den mänskliga kulturen. Vi pratar ju om mammas mat som det bästa. Och jag har själv varma och förvånansvärt smakrika minnen av hur min pappa ställde fram en burk köttfärssås, och öppnade en påse färdigriven ost, till spaghettin de dagar i veckan då han var ensam hemma med mig och min bror när vi var små. Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt. Så när mamman i Han Kangs roman Vegetarianen ställer fram sin dotters gamla favoriträtter för att få henne att äta kött är det faktiskt rörande. Hon vill ta hand om sitt barn, samtidigt som hon kräver att bli bekräftad genom maten, som människa och förälder. Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt. Mat ger liv och njutning och laddas med kärlek, vänskap och andra sociala band. Sedan har vi alla ritualer där maten står i centrum: jul, midsommar och så vidare. I sin bok Äta djur skriver Jonathan Safran Foer om sin familjs mat och traditioner, från kosher till amerikanska tacksägelsemiddagar. Det är sårigt, för efter att ha utforskat köttindustrin slutar han själv att äta kött. Familjesammankomsterna blir sig inte lika, matens sammanhållande värde devalveras. Som vegetarian bryter man alltså sociala och känslomässiga kontrakt. Julskinka och kycklinggrytor framstår plötsligt inte som självklara och neutrala längre, utan som ett val. Jämte vegetarianen blir den normala människan en köttätare. Malin Krutmeijer, kulturjournalist   Litteratur Han Kang: Vegetarianen, översättning Eva Johansson, Natur & kultur 2017. Magnus Linton: Veganerna en bok om dom som stör, Atlas, 2000. Jonathan Safran Foer: Äta djur, översättning av Molle Kanmert Sjölander, Norstedts, 2011.

Jesper och Nicklas diskuterar och ger sina livereaktioner till draften samtidigt som de tittar på den för första gången.

Jesper och Nicklas diskuterar och ger sina livereaktioner till draften samtidigt som de tittar på den för första gången.

På 70- och 80-talet fanns det diskotek i snart sagt varje svensk stad, men trots diskokulturens ursprung i gayrörelsen och den amerikanska medborgarrättsrörelsen beskylldes diskomusiken i Sverige för att vara kommersiell och ytlig. Med Urban Björstadius. När diskoteken slog igenom på 60-talet blev de snabbt omåttligt populära och det dröjde inte länge innan varje liten svensk stad hade sitt eget diskotek. Till skillnad från tidigare dansställen fanns det inte någon orkester, i stället spelade en diskjockey upp musiken från grammofonskivor. Publiken dansade inte heller två och två i pardans utan alla kunde dansa med varandra. De svenska diskoteken utmärktes också av att det på grund av den restriktiva svenska alkoholpolitiken sällan serverades mat eller alkohol. Efterhand utvecklades en särskild diskokultur med en egen diskomusik på amerikanska gayklubbar och på afroamerikanska nöjesställen, men trots diskokulturens betydelse för gayrörelsen och den amerikanska medborgarrättsrörelsen sågs den som kommersiell och ytlig i Sverige. Även i USA växte det fram en motreaktion mot diskokulturen som sågs som ett hot mot den vita heterosexuella rockmusiken, och ett antal radiostationer började driva kampanj mot diskomusiken. Kampanjen kulminerade under en baseballmatch i Chicago 1979, då man i pausen brände flera tusen diskoskivor. Händelsen som har fått namnet Disco Demolition Night har beskrivits som en uppvisning i rasism och homofobi, och har jämförts med nazisternas bokbål. I början av 90-talet ersattes diskoteken successivt av nattklubbar och ravepartyn, men diskomusiken lever kvar än idag i den elektroniska dansmusiken. I dagens program medverkar Håkan Hjulström, författare till den nya boken Diskoteken i Sverige – branschen som försvann, Thomas Bossius, musikvetare vid Göteborgs universitet och Claes af Geijerstam, legendarisk diskjockey och radiopratare. Programledare är Urban Björstadius.

Det finns bara en stubbe kvar.... eller? Den riksbekanta eken vid TV och Radiohuset i Stockholm fälldes under stort rabalder hösten 2011. Nu drygt ett år senare spirar en liten stickling intill den gamla ekstubben. Men hur kunde debatten om fällningen av ett enda träd bli så infekterad? Fjorton månader senare har någon planterat en ny ek alldeles intill. En liten pinne som sticker upp i snömodden. Hur stor kan den hinna bli månne? I maj förra året beslutades att en spårvagnslinje ska dras längs gatan. I och med att eken nu är borta planeras sträckningen löpa mitt i gatan där trädet en gång stått. Demonstranterna 2011 ifrågasatte hur sjuk eken egentligen var och två gånger fick den planerade fällningen ställas in. Efterhand hårdnade samtalsklimatet mellan trädvänner och beslutsfattare. För att få ytterligare en bedömning av ekens hälsotillstånd anlitade trädvännerna också egna trädexperter. Enligt deras bedömning var eken långt ifrån fallfärdig. Uppståndelsen runt trädet väckte också löje och irritation hos många. Finns det verkligen inte viktigare saker att engagera sig i än en eländig gammal ek? frågade sig en del. Sjuk eller inte, vem bryr sig? Fäll skiten, sa andra. Att det fanns många äldre bland Ekenvännerna gjorde inte saken bättre. Inte heller att de kom från det rika Östermalm. Men många var djupt engagerade och försökte skydda trädet in i det sista. Hur kunde frågan om fällningen av ett enda träd – om än ett gammalt och mycket älskat träd – hur kunde den bli så infekterad? Repris från 2012. Vad tycker du? Varför engagera sig i ett enda träd när det finns så mycket större orättvisor i världen?

En trädens Rembrandt har den kallats. Den var vacker, den var gammal men nu var den sjuk och därför måste den bort. I höstas fick den numera riksbekanta TV-eken sin dödsdom av Trafikkontoret. Beskedet upprörde många och spontana protester ledde till att trädet bevakades dygnet runt. Hur kunde frågan om fällningen av ett enda träd bli så infekterad?   Demonstranterna ifrågasatte hur sjuk eken egentligenigen var och två gånger fick den planerade fällningen ställas in. Efterhand hårdnade samtalsklimatet mellan trädvänner och beslutsfattare. För att få ytterligare en bedömning av ekens hälsotillstånd anlitade trädvännerna också egna trädexperter. Enligt deras bedömning var eken långt ifrån fallfärdig. Uppståndelsen runt trädet väckte också löje och irritation hos många. Finns det verkligen inte viktigare saker att engagera sig i än en eländig gammal ek? frågade sig en del. Sjuk eller inte, vem bryr sig? Fäll skiten, sa andra. Att det fanns många äldre bland Ekenvännerna gjorde inte saken bättre. Inte heller att de kom från det rika Östermalm. Men många var djupt engagerade och försökte skydda trädet in i det sista. Hur kunde frågan om fällningen av ett enda träd – om än ett gammalt och mycket älskat träd – hur kunde den bli så infekterad? Vad tycker du? Varför engagera sig i ett enda träd när det finns så mycket större orättvisor i världen? EFTER FÄLLNINGEN… Diskussionen om eken slutade inte i samband med fällningen. Fortfarande råder delade meningar om hur sjukt trädet egentligen var. Länken från de fristående arboristerna kommer att läggas ut på måndag. Mer om Trafikkontorets och de fristående arboristerna ståndpunkter finns att läsa i följande länkar: