Podcasts about johanne lykke holm

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That's newly sprung in June”. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage. ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen. På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt: Alla gåvornasom jag mottogjag har varitför bortskämd och förrutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid. Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar. Karin Nykvist, litteraturvetare LitteraturOlga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

Den mest slitna av metaforer får ständigt nytt liv. Litteraturvetaren Karin Nykvist läser en diktsamling som odlar klichéerna och kliver in i litteraturhistoriens blomstrande rosenträdgård. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria.För de finns ju överallt, rosorna. Hos till exempel Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That's newly sprung in June”. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”.Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam.Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg.När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria.Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka.Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage.”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”.Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen.På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt: Alla gåvornasom jag mottogjag har varitför bortskämd och förrutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid.Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar.Karin Nykvist, litteraturvetare LitteraturOlga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

This is the fourteenth episode of The Podgoblin's Hat, with Nina and Dave. You can find it on it's own feed wherever you get your podcasts. We're wrapping up Moominland Midwinter this week, and despite being only three chapters, it's 70% of the words in this book, so do strap in for a mammoth episode. There's a whole raft of new characters: the lonely and the rum, a flock of small creep, a very melancholy dog and a jock Hemulen. Misunderstandings and unrequited longings abound. Moomintroll finally gets to grips with the snow. Little My invents ice skating. And we finally get to hear what Mamma thinks about it all. Perhaps the real winter was the friends we made along the way. Or maybe, as per Too Ticky, one has to discover everything for oneself, and get over it all alone. Our spirits of the Moomins this week are Strega by Johanne Lykke Holm and Bob's Burgers, an animated sitcom. Our spirit of the Podgoblin's Hat is the blog series The Percy Jackson Project by Talia Franks.

Our Book of the Week is a spellbinding debut novel by writer and commissioning editor on The Observer newspaper, Kathryn Bromwich. In At the Edge of the Woods, Laura lives alone in a cabin deep in the Italian Alps. When she isn't translating documents, she spends her days climbing the mountains exploring the woods. But while she reconnects with nature, Laura is hiding from the violence of her past. The village where she purchases supplies grows wary of the woman in the cabin and of her increasingly odd behaviour... With a deft hand and slow-burn tension, At the Edge of the Woods is a captivating novel for anyone who enjoyed Unsettled Ground by Claire Fuller or Strega by Johanne Lykke Holm. ‘An exceptional debut; uncanny, unsettling, original and subtle.' - Robert Macfarlane At the Edge of the Woods by Kathryn Bromwich is published by independent press Two Dollar Radio and available now. We recommend buying a copy from your local indie bookshop or you can visit our shop on Bookshop.org. Podcast produced and edited by Megan Bay Dorman. W: www.meganbaydorman.com E: mbaydorman@gmail.com Insta: @meganbaydorman Programmed by Matt Casbourne. Insta: @indiepublishermatt Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Cześć! Zapraszamy Was do wysłuchania kolejnego wakacyjnego dziennika czytelniczego. Po raz kolejny zabrałyśmy mikrofon na wakacje, by dzień po dniu nagrywać dla Was wrażenia z lektury. Jest różnorodnie, pojawiają się nietrafione tytuły i oczywiście różnego rodzaju odgłosy w tle. W tym roku postanowiłyśmy podzielić nasze wakacyjne nagranie na dwie części – kolejne nagranie pojawi się za dwa tygodnie. Miłego słuchania! Książki, o których rozmawiamy w podkaście, to: Johanne Lykke Holm, „Strega”, tłum. Justyna Czechowska, Pauza; Colson Whitehead, „Intuicjonistka”, tłum. Rafał Lisowski, Albartos; Honorée Fanonne Jeffers, „The Love Songs of W. E. B. Du Bois”, HarperCollins Publishers; Jonathan Crary, „24/7. Późny kapitalizm i celowość snu”, tłum. Dariusz Żukowski, Karakter; Caleb Azumah Nelson, „Otwarte wody”, tłum. Mariusz Gądek, Drzazgi; Diana Wynne Jones, „Ruchomy zamek Hauru”, tłum. Danuta Górska, Nowa Baśń; Ta-Nehisi Coates, „Między światem a mną”, tłum. Dariusz Żukowski, Agora; Alice Kinsella, „Milk”, Picador; T. Kingfisher, „Pokrzywa i kość”, tłum. Dominika Schimscheiner, Sine Qua Non; Bartek Sabela, „Wędrówka tusz”, Czarne; Anna Goc, „Głusza”, Dowody na Istnienie; Dziękujemy wydawnictwu Drzazgi, za przysłanie nam książki „Otwarte wody” [współpraca barterowa] W odcinku pozdrawiamy zespół Podkastu Zamorskiego! Koniecznie posłuchajcie ich odcinka o „Otwartych wodach”. Mamy Patronite! Jeżeli chcesz dołączyć do naszego grona Matronek i Patronów, będziemy zaszczycone! Dla tych, którzy zdecydują się nas wspierać, mamy spersonalizowane książkowe rekomendacje, newslettery głosowe, podziękowania na stronie i wiele więcej! Szczegóły tutaj: https://patronite.pl/juztlumacze Zachęcamy do odwiedzin na naszym profilu na Instagramie: https://www.instagram.com/juz_tlumacze i na Facebooku https://www.facebook.com/juz.tlumacze oraz na naszej stronie internetowej https://juztlumacze.pl/ Odgłosy ptaków w tle: Pixabay https://pixabay.com/sound-effects/birds-chirping-04-6771/ Intro: http://bit.ly/jennush

Today's episode centers around two books that explore the rippling consequences of violence against women. First, author Johanne Lykke Holm sits down with NPR's Scott Simon to discuss her new novel, Strega, which follows a group of teenage girls sent to work at an odd hotel – it's a place focused more on reinforcing gendered roles and behavior than welcoming guests. Then, NPR's Michel Martin speaks with Crime Junkie host Ashley Flowers about her fiction debut, All Good People Here, which tracks the eerie cases of missing young women in a small Indiana town.

In dieser Folge mit Robin, Anika und Meike: „Die geheimste Erinnerung der Menschen“ von Mohamed Mbougar Sarr, „Strega“ von Johanne Lykke Holm und „Die Pachinko-Kugeln“ von Elisa Shua Dusapin. Die Gewinnerinnen des Österreichischen Buchpreises, die Booker-Weltmeisterschaft und ein Pokal für einen kleinen Verlag, der afrikanische Literatur ganz groß rausbringt: Das alles in unserem Nachrichtenblock! Außerdem sprechen wir über Hans Magnus Enzensberger, der mit 93 Jahren verstorben ist.

Johanne Lykke Holm: "Strega". Roman. | Übers.: Hanna Granz. | AKI Verlag 2022, | Preis: 24,-- Euro von der hr2-Partnerbuchhandlung "Bergen erlesen" in Frankfurt

Dziewiętnasty, zarazem siódmy w 2022 roku odcinek Pauzowego Klubu Książkowego, spotkanie odbyło się 28 lipca 2022 roku. W lipcowym Klubie omawialiśmy powieść „Strega” Johanne Lykke Holm, którą na polski przełożyła Justyna Czechowska.

Í þættinum er fylgst með því þegar Auður Aðalsteinsdóttir fagnaði útkomu bókar sinnar Þvílíkar ófreskjur, vald og virkni ridóma á íslensku bókmenntasviði.Þar heyrist í Jóni Ólafssyni heimspekingi og prófessor við HI. Einnig les Auður féin brot úr bókinni og rætt er við hana. Þá er í þessum fyrsta þætti haustisins byrjað að kynna bókmenntaverkin sem tilnefnd eru til Bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs og til Barna- og ungilingabókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs og að þessu sinni hugað að tilnefningum Svía til fyrnefndu verðlaunanna. Sagt er frá nóvellunni Strega eftir Johanne Lykke Holm og frá smásagnasafninu Renhet eftir Andzej Tychí. Lesarar í þættinum eru Þórhildur Ólafsdóttir, Davíð Kjartan Gestsson og Kristjana Arnarsdóttir

Í þættinum er fylgst með því þegar Auður Aðalsteinsdóttir fagnaði útkomu bókar sinnar Þvílíkar ófreskjur, vald og virkni ridóma á íslensku bókmenntasviði.Þar heyrist í Jóni Ólafssyni heimspekingi og prófessor við HI. Einnig les Auður féin brot úr bókinni og rætt er við hana. Þá er í þessum fyrsta þætti haustisins byrjað að kynna bókmenntaverkin sem tilnefnd eru til Bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs og til Barna- og ungilingabókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs og að þessu sinni hugað að tilnefningum Svía til fyrnefndu verðlaunanna. Sagt er frá nóvellunni Strega eftir Johanne Lykke Holm og frá smásagnasafninu Renhet eftir Andzej Tychí. Lesarar í þættinum eru Þórhildur Ólafsdóttir, Davíð Kjartan Gestsson og Kristjana Arnarsdóttir

Í þættinum er fylgst með því þegar Auður Aðalsteinsdóttir fagnaði útkomu bókar sinnar Þvílíkar ófreskjur, vald og virkni ridóma á íslensku bókmenntasviði.Þar heyrist í Jóni Ólafssyni heimspekingi og prófessor við HI. Einnig les Auður féin brot úr bókinni og rætt er við hana. Þá er í þessum fyrsta þætti haustisins byrjað að kynna bókmenntaverkin sem tilnefnd eru til Bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs og til Barna- og ungilingabókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs og að þessu sinni hugað að tilnefningum Svía til fyrnefndu verðlaunanna. Sagt er frá nóvellunni Strega eftir Johanne Lykke Holm og frá smásagnasafninu Renhet eftir Andzej Tychí. Lesarar í þættinum eru Þórhildur Ólafsdóttir, Davíð Kjartan Gestsson og Kristjana Arnarsdóttir

I det tolfte avsnittet av Samtal med vänner har Kaneli och Hanna läst Sally Salminens älskade klassiker Katrina från 1936, som i somras getts ut som nyupplaga av Schildts & Söderströms förlag. Hanna lider dessutom av skrivkramp och Kaneli funderar över stugböckers litterära potential. I det här avsnittet nämner vi: Katrina av Sally Salminen, Min ljusa stad - Sally Salminen, livet och litteraturen av Ulrika Gustafsson, Det fromma eländet av Frans Emil Sillanpää, Stormskärs Maja av Anni Blomqvist, Strega och Natten som föregick denna dag av Johanne Lykke Holm och Argonauterna av Maggie Nelson. Illustration och grafisk design: Linn Henrichson, jingel: Ville Kabrell och klipp: Andreas Nordell. Podcasten görs i samarbete med HBL. Tack till Svenska kulturfonden för understöd.

Rosen återkommer många gånger genom poesihistorien, men dess funktion varierar. Litteraturvetaren Karin Nykvist reflekterar över rosor och repetition. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling Den vita rosen och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att my Luve is like a red red rose /Thats newly sprung in June. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt Dagen svalnar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för Den vita rosen är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: rose is a rose is a rose is a rose där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som blomstrar, gräs, nässlor, och så klart ros möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage. I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett. Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen. På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:  Alla gåvorna som jag mottog jag har varit för bortskämd och för rutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas Den vita rosen för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid. Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. Mitt hjärta faller som en fettdroppe skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar. Karin Nykvist, litteraturvetare Litteratur Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

En öppen föreläsning om litterär översättning med Johanne Lykke Holm som är författare och översättare, bosatt i Köpenhamn. Hon har bland annat översatt Yahya Hassan, Naja Marie Aidt och Hiromi Itō till svenska. 2017 kom hennes debut, "Natten som föregick denna dag", på Albert Bonniers förlag. Hon pratar om skrivandet som översättning, vad som händer när översättaren blir översatt och om att översätta ett författarskap man älskar, men från ett språk man inte förstår. Samtalet hölls på Akademin Valand i Göteborg den 24 maj 2019.

Ingeborg Bachmann skrev en av 1900-talets mest banbrytande romaner på tyska, "Malina", som kom ut 1971. Den var en del av hennes stora oavslutade projekt "Todesarten", "Sätt att dö". Den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann dog i Rom 1973, 47 år gammal i sviterna av en olycka och efterlämnade tusentals sidor manuskript. Först de senaste åren har hennes verk i större omfattning kommit ut i svensk översättning. Förutom romanen "Malina" (som kommer i nytryck i höst) också hennes brevväxling med poeten Paul Celan, hennes poetikföreläsningar för studenterna i Frankfurt, "Utplåna fraserna", diktsamlingen "Vandra, tanke" och nu senast novellsamlingen "Simultan", som också den är den del av "Todesarten"-projektet. Katarina Wikars har ställt samman det här programmet genom att finkamma radioarkivet på Bachmann-program. Hon träffar författaren Johanne Lykke Holm som förutom att upphörligen läsa "Malina" också har författat en motvillig biografi över Ingeborg. Vi kommer också att höra utdrag ur ett längre program av Yvonne Ihmels och Karsten Thurfjell där den tyske författaren Günter Grass intervjuas 2010. Medverkar gör också Jenny Teleman som läst brevväxlingen mellan Ingeborg Bachmann och Paul Celan (1920-1970) där vi kommer att lära mer om svårigheten att kommunicera. I sitt sista tacktal talade Bachmann om skrivandet i termer av tvång, straff, besatthet. Så ta ett djupt andetag och följ med, kanske blir du också en av dem som aldrig slutar att läsa "Malina". Uppläsare: Eva Rexed och Anna Lyons. Översättningar av Linda Östergaard.

Världens kanske mest kända barnbok skrevs redan 1865 av pseudonymen Lewis Carroll. Nu granskar vi den ur nya vinklar tillsammans med Eva Beckman och Johar Bendjelloul. Äntligen premiär för vårens första bokcirkel. Vi läser Alice i Underlandet av Lewis Carroll tillsammans med SVT-chefen och kulturjournalisten Eva Beckman och Johar Bendjelloul, På spåret-vinnaren och radiomannen som nu arbetar på Dagens Nyheter. Denna högt älskade barnbok, en klassiker i ordets sanna bemärkelse, närmar vi oss från tre olika håll: Vi gör en politisk tolkning, en psykoerotisk och en djupt personlig. Ni kommer inte att bli besvikna. Dessutom träffar vi det litterära stjärnskottet och PO Enquist-pristagaren: danska Caroline Albertine Minor som skrivit novellsamlingen Välsignelser, bland annat den självbiografisk berättelsen "Sorgens trädgård" om att förlora den man älskar i en bilolycka. Caroline Albertine Minors ex-man överlevde själva kraschen men förlorade minnet, och blev en helt annan av hjärnskadan han ådrog sig. Boken är översatt av Johanne Lykke Holm.  Programledare: Marie Lundström Producenter: Nina Asarnoj och Fredrik Wadström

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling Den vita rosen och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att my Luve is like a red red rose /Thats newly sprung in June. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt Dagen svalnar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för Den vita rosen är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: rose is a rose is a rose is a rose där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som blomstrar, gräs, nässlor, och så klart ros möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage. I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett. Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen. På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:  Alla gåvorna som jag mottog jag har varit för bortskämd och för rutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas Den vita rosen för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid. Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. Mitt hjärta faller som en fettdroppe skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar. Karin Nykvist, litteraturvetare   Litteratur Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

Hva gjør man når man vokser opp på det myke, bløte Sørlandet omgitt av hvite hus og kristne mennesker som snakker om Gøud? For jeg-personen i Jenny Hvals nye roman Å hate Gud er svaret å kle seg i svart, søke seg til alternative undergrunnsmiljøer og å dyrke hatet mot Gud og mot Sørlandet. Her skildres outsideren og utenforskapet, men også et bandfellesskap og et heksenettverk som utfører ritualer mot maktmennesker og institusjoner. I sentrum står heksa som symbol på motstand og magi. For den danske forfatteren Olga Ravn har heksa lenge vært symbol på opprørsk skapelse. Hun trekker linjene tilbake til den amerikanske performancekunstneren W.I.T.C.H (Women’s International Terrorist Conspiracy from Hell), som på 1960-tallet brukte hekseskikkelsen for å gjøre motstand mot kapitalismen og patriarkatet. Sammen med forfatterkollega Johanne Lykke Holm har Ravn åpnet «Hekseskolen», en skriveskole som blant annet arbeider med ritualer, samlinger og heksa som protest. Hedda Lingaas Fossum er skribent, kritiker og redaktør for antologien Ulyd som kom tidligere i høst, hvor også Ravn bidro. Hun var også redaktør da tidsskriftet Fett hadde temanummer om hekser i 2016. Her kan du høre hennes samtale med Hval og Ravn om magi, skaperkraft og maktkritikk. Samtalen fant sted på Litteraturhuset 31. oktober 2018.   Litteraturhusets podkast presenterer bearbeidede versjoner av samtaler og foredrag i regi av Stiftelsen Litteraturhuset. Musikk av Apothek.

I det sidste program om Birgitta Trotzig har vi besøg af den svenske forfatter og oversætter Johanne Lykke Holm og den danske kritiker, forfatter og oversætter Andreas Amdy Eckhardt-Læssøe til en snak om Trotzig, tro, natur og mystik. Vi taler om, hvad mysticisme overhovedet er for noget, om der er mystiske erfaringer at finde hos Trotzig, om hendes grammatik og om hvorvidt netop sammenhængen mellem naturen og det hellige er noget af det, der gør Trotzig særligt relevant i dag. Og så taler vi en lillebittesmule om, om Trotzig også er sjov. Lyt med! Komponist Hans Gurstad Nilsson har lavet en særlig jingle til programmerne om Birgitta Trotzig.

Tilbage i slutningen 1960'erne skrev den feministiske gruppe W.I.T.C.H (Women's International Terrorist Conspiracy from Hell), deres manifest og kastede besværgelser over patriarkatet og kapitalismen. De brugte heksen som teoretisk figur i deres aktivistiske arbejde. Olga Ravn påpeger at: »Heksen viser sig på tidspunkter hvor der er brug for modstand imod magthaverne«, og måske er det derfor der er en opblomstring af litterære fællesskaber der på ene eller anden måde anvender heksen i deres praksis.Denne særlige udgave af Bogfolk undersøger forholdet mellem litteraturen og heksen.Vært: Sille WestphalMedvirkende: Olga Ravn, Johanne Lykke Holm, Mette Kierstein, Fine GråbølRedaktion: Hanne Budtz-Jørgensen, Kathrine Eggert Wadsholt, Jes Stein Pedersen, Nina KraghJingle: Peter Kristian Sejersbøl Musik: Axel Green

Författaren Johanne Lykke Holm är aktuell med Natten som föregick denna dag. Mona Masri träffade henne hemma i Köpenhamn för att prata om syskonrivalitet, otäcka barn och hur man skriver som en häxa. "Det är en fruktansvärd sak att vara ett barn". Så lyder den enda rad som utgör baksidestexten på Johanne Lykke Holms hyllade debutroman "Natten som föregick denna dag". I den följer vi en 13-årig flicka som skriver dagbok under ett års tid; hon bor i ett hus utanför ett samhälle tillsammans med sin mamma och vackra syster Cosima. Flickans enda vän är hästen Elektra. Johanne Lykke Holm har tidigare översatt flera av de stora unga danska författarna som Yahya Hassan, Josefine Klougart, Maja Lee Langvad, dessutom driver och undervisar hon på författarskolan Häxskolan vid Göteborgs Universitet, en kurs som fokuserar på feministisk litteratur. P1 Kulturs Mona Masri träffade henne i lägenheten i Köpenhamn för att prata om syskonrivalitet, otäcka barn och hur man skriver som en häxa...

Den feministiska klassikern "I love Dick" finns nu på svenska. En brevroman om olycklig kärlek som även utforskar villkoren för kvinnligt skapande. Vi diskuterar romanen och intervjuar författaren. Författaren Chris Kraus använder sig i den av sina egna brev till en man som hon blev besatt av, något som upprörde många när den kom ut för första gången i USA 1997.P1 Kulturs reporter Jenny Aschenbrenner träffade Chris Kraus när hon gästade Stockholm. Hur känns det att prata om en bok hon skrev för nästan 20 år sen?Gäster i studion för att diskutera "I love Dick" med P1 Kulturs programledare Mona Masri är författarna, kritikerna och översättarna Kristoffer Folkhammar och Johanne Lykke Holm.Lyssna på hela torsdagens P1 Kultur med Mona Masri här