Austrian poet and author
POPULARITY
Veliko je motivike noči, teme, podzavesti, pa pozabe in žalosti, o svojem novem že težko pričakovanem romanu Ženske v temi, ki je letos v prevodu Štefana Vevarja izšel pri Založbi Goga, pove koroška pesnica in pisateljica Maja Haderlap. V središču so tri generacije žensk v prostoru in času, ki nista dobro ravnala z njimi. Vstopimo v njihovo življenje, vpetost v vsiljene in ponotranjene modele ter boj za avtonomijo. V knjigi se denimo soočimo tudi z likom hladne matere. Nemški izvirnik iz leta 2023 ima naslov Nachtfrauen, a če bi ga prevedli dobesedno, doda avtorica, bi šlo za nočne ženske, kar pa ima v slovenščini slabšalen prizvok, ki ga v nemščini ni, saj si je pojem izmislila sama. Majo Haderlap poznamo po več pesniških zbirkah in še posebej romanu Angel pozabe o koroških Slovencih, izvirno Engel des Vergessens, napisanem kot spomin na nacistično zatiranje, ki ji je med drugim prinesel nagrado Ingeborg Bachmann. O zadnjem romanu, zakaj piše v nemščini, zakaj si ženske včasih niso mogle privoščiti besede ''jaz'', ali fantazije osvobajajo, iskanju čustvene in miselne sreče zunaj materialnega, zakaj bi naj njena dela brali počasi in še čem je več povedala v oddaji Izšlo je. Foto: Marko Golja
durée : 00:58:58 - Plan large - par : Antoine Guillot - Aujourd'hui nous recevons les cinéastes Margarethe von Trotta pour son dernier long-métrage, "Ingeborg Bachmann", qui est accompagné de la ressortie en salles de l'un des ses premiers films, "L'Amie", et Guy Maddin pour "Rumours, nuit blanche au sommet", et aussi Mathieu Macheret. - réalisation : Anne-Laure Chanel - invités : Guy Maddin; Margarethe Von Trotta Cinéaste, scénariste et comédienne; Mathieu Macheret Critique de cinéma, journaliste au Monde et aux Cahiers du Cinéma
durée : 00:58:58 - Plan large - par : Antoine Guillot - Aujourd'hui nous recevons les cinéastes Margarethe von Trotta pour son dernier long-métrage, "Ingeborg Bachmann", qui est accompagné de la ressortie en salles de l'un des ses premiers films, "L'Amie", et Guy Maddin pour "Rumours, nuit blanche au sommet", et aussi Mathieu Macheret. - réalisation : Anne-Laure Chanel - invités : Guy Maddin; Margarethe Von Trotta Cinéaste, scénariste et comédienne; Mathieu Macheret Critique de cinéma, journaliste au Monde et aux Cahiers du Cinéma
V oddaji bomo najprej govorili o sinočnjem literarno-plesnem dogodku s pisateljico Majo Haderlap in plesalko Leonie Humitsch, ki se je odvil v sklopu uradnega programa Evropske prestolnice kulture Nova Gorica-Gorica. Dogodek bi moral potekati v kupoli Ingeborg Bachmann na novogoriški železniški postaji, a so ga zaradi slabega vremena premaknili v dvorano Mestne občine Nova Gorica. V oddaji poročamo tudi o najnovejši razstavi v galeriji Vžigalica s pomenljivim naslovom Ljubezen ne plačuje najemnine.
V kupoli Ingeborg Bachmann, ki sta jo nedavno na trgu ob goriški železniški postaji slovesno odprla minister za Slovence v zamejstvu in po svetu Matej Arčon ter deželni glavar avstrijske Koroške Peter Kaiser, bo jutri ob 18.00 predstava Strahovi. Koroško slovenska pesnica in pisateljica Maja Haderlap ter koroško-dunajska sodobna plesalka in koreografka Leonie Humitsch sta za izhodišče dogodka vzeli pesmi z naslovom »Ängste« (Strahovi) iz leta 1945. Gre za eno izmed redkih neobjavljenih pesniških del Ingeborg Bachmann, avstrijske pesnice in pisateljice, rojene leta 1926 v Celovcu. Umetnici se bosta spopadli s fragmenti besedila, z njegovimi metaforami in asociacijami.
durée : 00:28:53 - Les Midis de Culture - par : Marie Labory - Figure de proue du nouveau cinéma allemand, Margarethe Von Trotta revisite l'histoire à travers la trajectoire de figures singulières qui chacune à leur manière en ont infléchi le cours. Elle fait aujourd'hui le portrait de la poétesse autrichienne Ingeborg Bachmann, au sommet de son art. - réalisation : Laurence Malonda - invités : Margarethe Von Trotta Cinéaste, scénariste et comédienne
In diesen Frühlingsnächten zieht der Große Bär durch den Zenit. Seine sieben hellsten Sterne bilden den berühmten Großen Wagen, doch der Bär ist viel größer. Die Lyrikerin Ingeborg Bachmann feiert ihn in einem wunderbaren Gedicht. Lorenzen, Dirk www.deutschlandfunk.de, Sternzeit
Sharon Dodua Otoo je britanska pisateljica, publicistka in aktivistka ganskih korenin, ki živi in ustvarja v Nemčiji. Svoj romaneskni prvenec Adina soba je napisala v nemškem jeziku; v njem prepleta zgodbe štirih žensk po imenu Ada: matematičarke in programerke Ade Lovelace na začetku 19. stoletja v Angliji, poljske ujetnice leta 1945 v nacističnem koncentracijskem taborišču, ki je prisiljena v prostitucijo, katere pravo ime je Adelajda, mladenke v 15. stoletju v Zahodni Afriki, ki jo Ada kličejo po vasi, od koder prihaja, in noseče Ganke, ki v sodobnem Berlinu išče stanovanje. Adina soba temelji na kratki zgodbi Herr Gröttrup setzt sich hin, kar bi lahko prevedli kot "G. Gröttrup se usede", za katero je prejela prestižno nagrado Ingeborg Bachmann. Dodua Otoo v svojem pisanju prepleta magični realizem, afrofuturizem, vprašanja identitete, odnosov in opolnomočenja: štirje liki so med seboj neločljivo povezani skozi prostor in čas, zgodbo pa poleg njih pripovedujejo tudi predmeti, ki jih obdajajo: metla, tolkalo, soba, potni list. Adina soba je v prevodu Sare Virk ob Festivalu Fabula, literature sveta, izšla tudi v slovenščini. S pisateljico se je pogovarjala Tina Poglajen. Bralka Mateja Perpar, ton in montaža Gašper Loborec.
Die österreichische Autorin Marlen Haushofer gehört zur selben Generation wie Ingeborg Bachmann. Im Gegensatz zu ihrer Kollegin blieb der Erfolg bei Haushofer lange aus. Der große Durchbruch kam erst nach ihrem Tod. Pressler, Elke www.deutschlandfunkkultur.de, Lange Nacht
Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist. Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin Heidegger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2017-11-02.Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en oerhörd uppgift framför sig.Han skriver i brevet: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.” Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades.Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist – hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och vaka? Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han – som ingen annan - poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska förgreningar.Två decennier senare. Det är en mulen sommardag 1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul Celan.Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem under tolv år.De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans bräcklighet och ändlighet. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna.Det hela började 1951 – samma år som Heidegger tagits i nåder i Freiburg som ”avnazifierad”. Celan möter då den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig kärlekssaga.Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget.Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism.Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24 juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933.Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i alla riktningar.Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet.Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande nog ja och dagen efter – den 25 juli – far de i väg i bil. Vädret är regntungt.Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet som en stor besvikelse för Celan.Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen?De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan skriver i gästboken följande rader: ”In i gästboken med blicken på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat. Den 25 juli 1967. Paul Celan.”Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin kallade honom.De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till slut återvända. De når inte fram.Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det frågar han lite senare i ett brev till hustrun Gisèle. Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte?Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan beundran och aversion.ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och förhoppningen om ”en tänkandes kommande ord i hjärtat”.I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn. Poeten kan floran – ”Arnika, Augentrost”. Arnika och ögontröst var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas namn för underjorden. Todtnauberg blir här också Dödsberget. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus.Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till Freiburg och Heidegger följande år – sommaren 1968. De två gör om sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi ingenting om.När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan: ”Han är sjuk – hjälplöst”. En månad senare dränker sig Celan i Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970.Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.”Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp hos Heidegger är ”Lichtung” som betyder glänta, en solljus plats i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande.Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång. Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg. Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset.Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent
Kath-Akademie Archiv: „Joachim Kaiser und Michael Krüger“ (Hördauer: 84 Minuten) Joachim Kaiser (1928-2017) blickte am 2. Dezember 2008 in der Katholischen Akademie in Bayern gemeinsam mit dem Verleger und Autor Michael Krüger (geb. 1943) zurück auf seine über 50-jährige Schaffenszeit und ein Gesamtwerk, das seinesgleichen sucht.Seine Altersgruppe, die von ihm so bezeichneten „Fünfundvierziger“, hat nach dem Zweiten Weltkrieg die Bundesrepublik geprägt wie keine folgende Generation.Kaiser spricht von ganz großem Glück, das sie gehabt hätten. „Denn alles Misslingen hat seine Gründe, aber alles Gelingen sein Geheimnis.“ Er war einer der einflussreichsten deutschsprachigen Musik-, Literatur- und Theaterkritiker seiner Zeit. Seit 1959 arbeitete er als leitender Redakteur im Feuilleton der Süddeutschen Zeitung; von 1977 bis 1996 war er Professor für Musikgeschichte an der Hochschule für Musik und Darstellende Künste in Stuttgart.2009 übergab er sein umfangreiches Privatarchiv dem Deutschen Literaturarchiv in Marbach am Neckar als Vorlass. Neben Briefen von Theodor W. Adorno und Alfred Andersch enthält es Korrespondenz mit Ingeborg Bachmann, Ernst Bloch und Heinrich Böll. Katholische Akademie in BayernKardinal Wendel HausMandlstraße 23, 80802 München Realisation Uwe Kullnick
Charlamos con Cristóbal Domínguez Durán. El poeta gaditano nos presenta Una postal color sepia (Ed. Rial), su tercer libro, en el que indaga en la herencia familiar con una sintaxis y un lenguaje cristalinos y a la vez muy elusivos, que hacen de este poemario una lectura exigente, rebosante de emoción e inteligencia. Luego Javier Lostalé abre su ventanita poética a Alfonso Alegre Heitzmann, que acaba de publicar Hueso en la astilla (Ed. Tusquets), una obra próxima a la mística que bebe también de la mitología griega.En Peligro en La estación, Sergio C. Fanjul nos pone tras la pista de Kate Folk, escritora estadounidense muy concernida por la tecnología de la que se acaba de publicar Ahí fuera (Ed. Mutatis mutandis), colección de relatos que incursiona en la distopía y el "body horror", pero que también se permite el recurso del humor.Para terminar, Mariano Peyrou nos habla de la Poesía completa de la escritora austríaca Ingeborg Bachmann, para algunos, una de las cimas de la lírica europea del siglo XX, que acaba de ser publicada por la editorial Tres Molins en una traducción de Cecilia Dreymüller.Escuchar audio
Kath-Akademie Archiv: „Dagmar Nick zu Gast bei Albert von Schirnding“ (Hördauer: 60 Minuten) Dagmar Nick, geb. 1926, gehört mit Ingeborg Bachmann, Rose Ausländer und Hilde Domin zu den wichtigsten deutschsprachigen Lyrikerinnen nach 1945. Durch die musikalische Arbeit der Eltern – der Vater war Komponist und Musikinterpret, die Mutter Konzertsängerin – kam die in Breslau geborene Dagmar Nick schon früh mit der deutschen Lyrik in Berührung. Bereits 1945 veröffentlichte die "Neue Zeitung" in München – in den letzten Kriegswochen war die Familie vor der russischen Front nach Bayern geflohen – ihr erstes Gedicht. Dem folgte 1947 mit "Märtyrer" ihr erster Lyrikband, dann schon ab den 1950er Jahren aber auch Hörspiele, Erzählungen und insbesondere Reiseberichte. Zuletzt ist 2008 ihr vielbeachteter Gedichtband "Schattengespräche" erschienen. In den zahlreichen Auszeichnungen – u.a. Joseph von Eichendorff-Preis (1966), Tukan-Preis (1981), Andreas Gryphius-Preis (1993), Jakob Wassermann-Literaturpreis (2002) und Horst-Bienek-Preis für Lyrik 2009 der Bayerischen Akademie der Schönen Künste – spiegelt sich die hohe Wertschätzung gegenüber einer bemerkenswert feinsinnigen und feinfühligen Autorin, "die bei aller Leidenschaft, die aus ihren Gedichten spricht, … nicht die zur Gestikulation entnervte Geste, nicht die literarische Verrenkung" nötig hat. (Karl Krolow) Wenn Ihnen dieser Beitrag gefallen hat, dann mögen Sie vielleicht auch diesen. Hörbahn on Stage - live in Schwabing Literatur und Ihre Autor*innen im Gespräch - besuchen Sie uns! Katholische Akademie in BayernKardinal Wendel HausMandlstraße 23, 80802 München Realisation Uwe Kullnick
“Einige Herren sagten etwas dazu”, meinte Ingeborg Bachmann nach einer Lesung vor der Gruppe 47. Wie Nicole Seifert in ihrem gleichnamigen Buch zeigt, wurden Frauen in dieser Runde von deutschen Nachkriegsautoren oft übergangen, ihr Werk aus der Literaturgeschichte herausgeschrieben. Im Live-Podcast sprechen wir mit Nicole Seifert bei der Buch Wien 24 über den weiblichen Blick auf die deutsche Literaturgeschichte und wie die vergessenen Autorinnen der Gruppe 47 sich ihren Platz darin zurückerobern.
“Einige Herren sagten etwas dazu”, meinte Ingeborg Bachmann nach einer Lesung vor der Gruppe 47. Wie Nicole Seifert in ihrem gleichnamigen Buch zeigt, wurden Frauen in dieser Runde von deutschen Nachkriegsautoren oft übergangen, ihr Werk aus der Literaturgeschichte herausgeschrieben. Im Live-Podcast sprechen wir mit Nicole Seifert bei der Buch Wien 24 über den weiblichen Blick auf die deutsche Literaturgeschichte und wie die vergessenen Autorinnen der Gruppe 47 sich ihren Platz darin zurückerobern.
durée : 00:06:33 - L'Instant poésie - "Toute personne qui tombe a des ailes" : ce vers de la poétesse autrichienne Ingeborg Bachmann accompagne la vie de Clara Ysé à tel point qu'elle l'a mis en exergue de son recueil, "Vivante". - réalisation : Cédric Aussir
Trevor and Paul are back with the fourth annual best of the year extravaganza! In Part I, we count down the first half of our en favorite reads of 2024—and we are once again joined by a cast of friends and listeners who share some of their top books and best reading experiences of the year! Another great chance to grow your TBR pile for 2025!ShownotesBooks* The Postcard, by Anne Berest, translated by Tina Kover* Gabriëlle, by Anne Berest and Claire Berest, translated by Tina Kover* Two Hours, by Alba Arikha* Crooked Seeds, by Karen Jennings* Fathers and Fugitives, by S.J. Naudé, translated by Michiel Heyns* Not Even the Dead, by Juan Gómez Bárcena, translated by Katie Whittemore* Not a River, by Selva Almada, translated by Annie McDermott* The Wind That Lays Waste, by Selva Almada, translated by Chris Andrews* Dead Girls, by Selva Almada, translated by Annie McDermott* Brickmakers, by Selva Almada, translated by Annie McDermott* Any Person Is the Only Self, by Elisa Gabbert* The Unreality of Memory, by Elisa Gabbert* Ex Libris, by Anne Fadiman* Rhine Journey, by Anne Schlee* About Looking, by John Berger* The Inkal, by Alejandro Jodorowsky and Moebius* Pedro Páramo, by Juan Rulfo, translated by Douglas J. Weatherford* The Man Who Liked Slow Tomatoes, by K.C. Constantine* The Premier, by Georges Simenon* Two Thousand Million Man-Power, by Gertrude Trevelyan* Horror Movie, by Paul Tremblay* A County Doctor, by Franz Kafka* Kalpa Imperial: The Greatest Empire That Never Was, by Angélica Gorodischer, translated by Ursula K. Le Guin* Sons, by Robert De Maria* Brothers, by Robert De Maria* Fletch, by Gregory McDonald* Bedlam, by Charlene Elsby* Quarry, by Max Allan Collins* A Tiler's Afternoon, by Lars Gustfsson, translated by Tom Geddes* One Hundred Years of Solitude, by Gabriel Garcia Márquez, translated by * Lonesome Dove, by Larry McMurtry* The Carrying, by Ada Limón* Picnic, Lighting, by Billy Collins* The Peregrine, by J.A. Baker* Bright Dead Things, by Ada Limón* The Hurting King, by Ada Limón* You Are Here: Poetry in the Natural World, compiled by Ada Limón* Black Lamb and Grey Falcon, by Rebecca West* Clear, by Carys Davies* Malena, by Ingeborg Bachmann, translated by Philip Boehm* It Lasts Forever and Then It's Over, by Anne de Marcken* Last Words from Montmartre, by Qin Miaojin, translated by Ari Larissa Heinrich* The Preparation of the Novel, by Roland Barthes, translated by Kate Briggs* Earthly Signs: Moscow Diaries, 1917 - 1922, by Marina Tsvetaeva, translated by Jamey Gambrell* The Power of Gentleness: Meditation on the Risk of Living, by Anne Dufourmantelle, translated by Katherine Payne and Vincent Sallé* Matrescence: On Pregnancy, Childbirth, and Motherhood, by Lucy Jones* Question 7, by Richard Flanagan* The Narrow Road to the Deep North, by Richard Flanagan* Thunderclap: A Memoir of Art and Life and Sudden Death, by Laura Cumming* H Is for Hawk, by Helen Macdonald* The Goshawk, by T.H. White* The Vanishing Velázquez: A 19th Century Bookseller's Obsession with a Lost Masterpiece, by Laura Cumming* The Ice Palace, by Tarjei Vesaas, translated by Elizabeth Rokkan* The Birds, by Tarjei Vesaas, translated by Michael Barnes and Torbjørn Støverud* James, by Percival Everett* The Trees, by Percival EverettThe Mookse and the Gripes Podcast is a book chat podcast. Every other week Paul and Trevor get together to talk about some bookish topic or another. We hope you'll continue to join us!Many thanks to those who helped make this possible! If you'd like to donate as well, you can do so on Substack or on our Patreon page. These subscribers get periodic bonus episode and early access to all episodes! Every supporter has their own feed that he or she can use in their podcast app of choice to download our episodes a few days early. Please go check it out! This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit mookse.substack.com/subscribe
Review of Malina by Ingeborg Bachmann---Become part of the Hermitix community:Hermitix Twitter - twitter.com/hermitixpodcast Support Hermitix:Patreon - www.patreon.com/hermitixDonations: - https://www.paypal.me/hermitixpodBitcoin Donation Address: 3LAGEKBXEuE2pgc4oubExGTWtrKPuXDDLKEthereum Donation Address: 0x31e2a4a31B8563B8d238eC086daE9B75a00D9E74
Auf dem Literaturstammtisch liegen heute zwei Bücher, die von der Macht der Liebe erzählen. In «Fluchtnovelle» geht es um zwei junge Menschen, die für ein gemeinsames Leben alles riskieren. In «Mein drittes Leben» um eine trauernde Mutter, die langsam ins Leben zurückfindet. 1965 verlieben sich in Berlin ein Student aus der Schweiz und eine Studentin aus der DDR ineinander. Der Eiserne Vorhang verhindert ihr Zusammenleben. Was tun? Thomas Strässle schafft es, in einer Mischung aus historischer Präzision und erzählerischem Reichtum einen packenden Krimi zu schreiben. Ohne Tote und ohne Action, aber mit viel Spannung und einem Happy End. Es ist die wahre Geschichte seiner Eltern. Das wirkt so einfach und ist doch so clever und überzeugend erzählt, findet Markus Gasser. Der tödliche Unfall der 17-jährigen Tochter reisst Linda aus ihrem Leben. Ihre Arbeit als Kuratorin einer Kunststiftung, ihre Ehe mit einem Maler, ihr schönes Leben in einer grosszügigen Altbauwohnung, alles verliert seinen Sinn. Zurück bleiben Schlaflosigkeit und bodenlose Trauer. Bis sich auf einem Hof im Niemandsland, auf den sich Linda zurückzieht, eine ganz langsame Besserung einstellt und Linda Schritt für Schritt ins Leben zurückfindet. Ein erschütterndes Buch, einzigartig in seiner Tiefe und hoffnungsstiftend zugleich, sagt Literaturredaktor Michael Luisier, der Daniela Kriens neuen Roman in die Sendung mitbringt. Das Buch im heutigen Kurztipp bietet inspirierende Denkanstösse, findet Britta Spichiger. Es heisst «Alle Weisheit dieser Welt ist schon lange ausgesprochen». Zehn bekannte Autorinnen und Autoren gehen von Aussagen und Beobachtungen früherer Denker und Philosophinnen aus und legen sie wie eine Schablone auf die heutige Zeit. Unter anderem Moritz Leuenberger, Ilma Rakusa oder Ronja von Rönne fragen nach dem Zusammenhang zwischen Politik und Moral, welche Bedeutung Resilienz tatsächlich hat oder ob sich Erwachsenwerden lohnt. Und berufen sich dabei unter anderem auf Plato, Michael Ende oder Ingeborg Bachmann. Buchhinweise: * Thomas Strässle. Fluchtnovelle. 120 Seiten. Suhrkamp, 2024. * Daniela Krien. Mein drittes Leben. 304 Seiten. Diogenes, 2024. * Rachele De Caro (Hrsg.). Alle Weisheit dieser Welt ist schon lange ausgesprochen. 132 Seiten. Verlag Edition de Caro, 2024.
„Der Suhrkamp Verlag verlegt keine Bücher, sondern Autoren“, das war das Credo von Siegfried Unseld, der am 28.September 1924 (vor 100 Jahren) in Ulm geboren wurde. Unseld holte Autoren wie Max Frisch, Ingeborg Bachmann, Samuel Beckett, Peter Handke und Thomas Bernhard zum Suhrkamp Verlag. Er schrieb damit nicht nur Literaturgeschichte, sondern verfasste selber zahllose Briefe an seine Autorinnen und Autoren. Als Hausverlag der „Kritischen Theorie“ wurde er wesentlicher Teil der intellektuellen Kulturgeschichte der BRD. Wie schaffte er das? Was birgt die digitale „Siegfried Unseld Chronik“, die ab 28.09. online zugänglich ist? Wie wurde er zur Verlegerlegende? Michael Köhler diskutiert mit Ulrike Anders - Lektorin, Essen, Dr. Helmut Böttiger - Literaturkritiker, Berlin, Dr. Jan Bürger - Siegfried Unseld Archiv, Marbach
Rabe, Anne www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart
Rabe, Anne www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart
Karches, Nora www.deutschlandfunk.de, Büchermarkt
Böttiger, Helmut www.deutschlandfunk.de, Büchermarkt
Schlinsog, Elke www.deutschlandfunkkultur.de, Studio 9
Schlinsog, Elke www.deutschlandfunkkultur.de, Studio 9
Schlinsog, Elke www.deutschlandfunkkultur.de, Studio 9
An diesem Wochenende wird der legendäre Ingeborg-Bachmann-Preis in Klagenfurt verliehen. Seit Tagen streitet die Jury vor Publikum und Fernsehkameras über literarische Texte vor den Augen der Schriftstellerinnen und Schriftstellern. In dieser Folge von Was liest du gerade? sprechen Iris Radisch und Adam Soboczynski daher über ein neues Buch aus dem Nachlass von Ingeborg Bachmann mit dem Namen Senza Casa. Von der österreichischen Schriftstellerin (1926–1973), zu deren Ehren der Preis in ihrer Geburtsstadt verliehen wird, können im Juli bislang unbekannte autobiografische Skizzen und Notizen aus Neapel, Ischia und Klagenfurt entdeckt werden. Wir erfahren von einer unerfüllten Liebe, vom Leid des Schreibens – aber immer ist sie voller Lebenshunger, der ansteckend ist. Jenny Erpenbeck wurde vor Kurzem mit ihrem Roman Kairos den International Booker Prize verliehen. Wir sprechen über dieses große Werk, das uns in die letzten Jahre der DDR entführt: Es spielt im weinseligen und amourösen Intellektuellenmilieu Ost-Berlins. Wie wird in diesem Roman der Westen gesehen? Wie die Stasi? Und warum ist die Liebesgeschichte der jungen Protagonistin zu einem alten Schriftstellerfreund so böse, toxisch und sadistisch? Im Roman von Jenny Erpenbeck taucht auch der Schriftsteller Heiner Müller auf. Unser Klassiker ist diesmal eine Erzählung von Müller aus dem Jahr 1956: Das Eiserne Kreuz. Der "Erste Satz" kommt diesmal aus dem ungewöhnlichen und lustigen Krimi Die Frau mit den vier Armen von Jakob Nolte. Sie erreichen das Team von Was liest du gerade? unter: buecher@zeit.de. Literaturangaben: Ingeborg Bachmann: Senza Casa, Suhrkamp, 336 Seiten, 42 Euro Jenny Erpenbeck: Kairos, Penguin, 384 Seiten, 24 Euro Jakob Nolte: Die Frau mit den vier Armen, Suhrkamp, 235 Seiten, 20 Euro Heiner Müller: Werke 2. Die Prosa, Suhrkamp, herausgegeben von Frank Hörnigk, 210 Seiten, 30 Euro [ANZEIGE] Mehr über die Angebote unserer Werbepartnerinnen und -partner finden Sie HIER. [ANZEIGE] Falls Sie uns nicht nur hören, sondern auch lesen möchten, testen Sie jetzt 4 Wochen kostenlos DIE ZEIT. Hier geht's zum Angebot.
Hörmann, Andi www.deutschlandfunk.de, Kultur heute
Welcome to our episode on the novel Malina by Ingeborg Bachmann. David and Nathan wind their conversation through the disorienting pages of this incredible novel. We explore its unique form and style, ponder its structure, and discuss how these creative decisions add to the overarching sense of strangeness and mystery that permeates the narrative. In this episode, we contemplate and ponder: Is Malina even real? Or perhaps he's pure animus overtaking the unknown woman's self? What is it that makes Ivan so desirable? What is happening with the phone conversations? Does Bachmann's views on art and logical positivism affect the interpretation of the novel? What's the deal with airplane peanuts? Join us for this where we try to unravel parts of this mesmerizing novel. * Books of Some Substance: Twitter: https://twitter.com/BooksOSubstance Instagram: https://www.instagram.com/booksosubstance/ Our brand-new website: https://www.booksofsomesubstance.com/ * Ingeborg Bachmann (1926–1973) was an Austrian poet and novelist, acclaimed for her profound exploration of existential themes and innovative literary style. Born in Klagenfurt, Austria, Bachmann experienced the tumultuous events of World War II firsthand, which profoundly influenced her writing. She studied philosophy, psychology, and German literature at the universities of Innsbruck, Graz, and Vienna. Bachmann's early poetry collections, such as "Die gestundete Zeit" (The Deferred Time), established her as a leading voice in post-war German literature. However, it was her groundbreaking novel "Malina" that solidified her reputation as a literary icon. Bachmann's works often grapple with themes of identity, trauma, and the search for meaning in a fractured world. Despite her tragically premature death in 1973, her legacy endures, with her writings continuing to inspire readers and writers alike with their depth, complexity, and enduring relevance.
Hörmann, Andi www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart
Hörmann, Andi www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart
Ada Vigliani"La foto mi guardava"Katja PetrowskajaAdelphiwww.adelphi.itSalone Internazionale del Libro di TorinoSala Berlino del Centro Congressi si terrà l'evento “Lo scrittore e il suo doppio”, un dialogo tra Katja Petrowskaja e la sua traduttrice italiana, Ada Vigliani (in collaborazione con Adelphi e L'AutoreInvisibile). L'incontro sarà moderato da Valentina Parisi.Domenica 12 maggio, ore 13:00Katja Petrowskaja al Circolo dei Lettori di Novara con Barbara CottavazSalone Internazionale del Libro di Torino / Salone OffLunedì 13 maggio, ore 18:00«Gli occhi del minatore mi hanno perseguitata per mesi, come fossero quelli di un lupo mannaro, mi ritrovavano sempre, e sempre erano rivolti direttamente a me, al tempo stesso vicini e lontani».Traduzione di Ada Vigliani«La foto mi guardava. Quella vicinanza mi ipnotizzava, ne ero addirittura spaventata. Non sapevo nemmeno dove si trovasse Krasnoarmijs'k, eppure quell'uomo era lì davanti a me, fin troppo vicino, e mi soffiava in faccia il fumo della sua sigaretta». Per anni, Katja Petrowskaja si è cimentata in un genere tanto antico quanto arduo, l'ecfrasi: non già di dipinti, ma di fotografie. Fotografie in cui si è imbattuta in una mostra, in un libro, in un mercato delle pulci; fotografie d'autore o riaffiorate dal suo archivio personale. Fotografie, sempre, dalle quali si è sentita scrutata, indagata, interpellata – come nel caso del minatore del Donbass avvolto dal fumo di una sigaretta. In un'epoca in cui dalle immagini siamo sopraffatti – tanto che, per sbarazzarcene in pochi istanti, abbiamo imparato a farne lo scrolling –, la Petrowskaja ha scelto l'audace via dell'osservazione lenta e minuziosa, l'unica in grado di spiegare l'attrazione che suscitavano in lei, e insieme di renderle parlanti, di svelarne segreti, di ricostruire la realtà che circondava quel lembo in apparenza inerte di vita, di trasformarle in storie. Storie che hanno spesso a che vedere con la Storia, con le «date che continuano a mordere», con le ferite immedicabili del Novecento, con le speranze infrante e le fedi vanificate dal tempo. Le fotografie scelte dalla Petrowskaja – dalla piccola Mira sopravvissuta al ghetto di Varsavia alla «triste poesia» dell'America fissata da Robert Frank, dalle restricted areas dell'Unione Sovietica al portone della Lubjanka incendiato nel 2015 da Pëtr Pavlenskij – scrutano, indagano, interpellano noi tutti, e la loro ecfrasi si rivela magnifico racconto.Katja Petrowskaja studia Lettere e Slavistica all'Università di Tartu, in Estonia, e dopo una serie di studi di ricerca alla Stanford University e alla Columbia University, si laurea a Mosca. A quasi trent'anni si trasferisce a Berlino, dove inizia a lavorare come giornalista per testate russe e tedesche. Vincitrice nel 2010 di una borsa di ricerca della Fondazione Robert Bosch per la realizzazione della sua opera prima, nel 2013 si aggiudica il premio Ingeborg Bachmann con un capitolo del suo romanzo d'esordio Vielleicht Esther, pubblicato per intero nel 2014 (Forse Esther, Adelphi, 2014). Salutato dalla critica come un capolavoro, nel 2014 il romanzo ottiene una nomination al premio della Fiera del libro di Lipsia e l' aspekte-Literaturpreis, e nel 2015 il premio Ernst Toller e il premio strega europeo.IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarewww.ilpostodelleparole.itDiventa un supporter di questo podcast: https://www.spreaker.com/podcast/il-posto-delle-parole--1487855/support.
Behrendt, Barbara www.deutschlandfunk.de, Kultur heute
Kada vihor rata zahvati pitoreskno bosansko selo, on će pomesti i raznijeti cijeli svijet djetinjstva dviju djevojčica Ivane i Dunje i njihovih obitelji. Od bezbrižnih igara, nevinih djevojačkih snova i velikih maštanja neće ostati ništa, jer smrt će u napadu neprijateljske vojne jedinice jednu od njih, Ivanu, ostaviti u dobi mladosti, u vremenu kada je imala samo četrnaest godina. U kasno ljeto moćan je roman u kojem Magdalena Blažević o jakim emocijama, o stanjima koja zauvijek obilježavaju čovjeka piše iz perspektive ubijene djevojčice stvarajući univerzalnu priču koja nadilazi Žepče i okolna sela, rijeku Bosnu i vrijeme u kojem je roman smješten te postaje univerzalna himna protiv ratovanja i ubojstava. Magdalena Blažević poput Agote Kristof ili Ingeborg Bachmann stvara svijet satkan od emocija koje kipte ispod savršeno preciznih i jasnih rečenica. U kasno ljeto roman je koji se čita polako jer njegovi strahovi, patnje, snaga, nadanja i tuga izviru iz svake riječi, čime se Magdalena Blažević svrstava u najbolje današnje spisateljske glasove. Redatelj: Petar Vujačić, adaptacija: Dina Vukelić Igrali su: Tena Nemet Brankov, Vlasta Ramljak, Darko Milas, Dado Ćosić, Karmen Sunčana Lovrić, Zoran Gogić, Helena Buljan i Alma Prica. Premijerno emitirano:22.-26.05.2023.
Etliche Autorinnen waren bei den Schriftstellertreffen der Gruppe 47 dabei. Bis auf Ingeborg Bachmann und Ilse Aichinger sind sie vergessen. Nicole Seifert schildert in „Einige Herren sagten etwas dazu“ den Sexismus im damaligen Literaturbetrieb. Von Meike Feßmannwww.deutschlandfunk.de, Büchermarkt
Unter dem Namen Gruppe 47 trafen sich nach dem Zweiten Weltkrieg junge Schriftsteller, um ihre Texte zu diskutieren. Trotz bekannter Autorinnen wie Ingeborg Bachmann und Ilse Aichinger blieb die Gruppe vor allem männlich geprägt. Seifert, Nicolewww.deutschlandfunkkultur.de, Lesart
Unter dem Namen Gruppe 47 trafen sich nach dem Zweiten Weltkrieg junge Schriftsteller, um ihre Texte zu diskutieren. Trotz bekannter Autorinnen wie Ingeborg Bachmann und Ilse Aichinger blieb die Gruppe vor allem männlich geprägt. Seifert, Nicolewww.deutschlandfunkkultur.de, Lesart
Entrevistamos a Margarethe von Trotta, la directora de Viaje hacia el desierto, que nos acerca a esta película que se adentra en la vida de la poeta Ingeborg Bachmann.Escuchar audio
Drogas, corrupción, mucho dinero y humor negro, Daniel Calparsoro nos presenta junto dos de sus protagonistas Luis Tosar Y Arón Piper su último trabajo, El Correo. Una comedia de humor negro en tono de thriller, con participación de RTVE, también con participación de la casa, La ley del mar, una historia dura que que marcó un antes y un después para la inmigración, de ella nos hablan Blanca Portillo y Luis Tosar. Dejamos el mar y viajamos al desierto para descubrir a una gran mujer Ingeborg Bachmann, una de las más destacadas escritoras en lengua alemana y les proponemos hacerlo de la mano de Margarethe Von Trotta, directora de Un viaje al desierto, con ella hemos hablado de esta cinta que se centra en los años que van de 1958 a 1962, desde que se enamora del dramaturgo Max Frisch en París y comienza su turbulenta relación. De una historia real a otra, Simón la película más taquillera en Venezuela, es una de las nominadas a mejor película iberoamericana en los premios Goya. Teresa Montoro ha estado con Simón o lo que es lo mismo Christian McGaffne y con Diego Vicentini para hablar de su ópera prima y de este drama que sigue a este joven líder estudiantil venezolano que tiene que buscar asilo en Miami debido a la represión.Nos detenemos en Felices 50, una comedia francesa de Eric Lavaine, continuación de Barbacoa de amigos éxito de taquilla en 2014 en Francia y de la que nos habla Elio Castro que ha tenido la oportunidad de estar con su directora Eric Laviana, otra de las películas a la que dedicamos especial atención es Slow , el segundo largometraje de la directora y guionista Marija Kavtaradzė con la que hemos tenido el placer de charlar, una película muy especial que nos acerca nuestra colaboradora Ángeles González Sinde y que nos habla de uno de los temas muy poco trata en el cine y la televisión, la asexualidad. Todo esto además del resto de la cartelera y las colaboraciones habituales.Escuchar audio
Ingeborg Bachmanns berühmtestes Hörspiel über den Gegensatz von romantischer Liebe und bürgerlicher Ordnung.
durée : 00:29:14 - Poésie et ainsi de suite - par : Manou Farine - "Je n'ai pas réussi à être spectatrice" écrivait Anna Akhmatova. Elles sont quinze, parmi lesquelles Marina Tsvetaïeva, Ingeborg Bachmann, Sylvia Plath, Anne Sexton... quinze poétesses qui ont traversé l'histoire et été traversées par elle. Cécile A. Holdban leur prête sa voix.
Böttiger, Helmutwww.deutschlandfunk.de, Büchermarkt
Laura Boella"Con voce umana"Arte e vita nei corpi di Maria Callas e Ingeborg BachmannPonte alle Graziewww.ponteallegrazie.itMilano, 1956. La scrittrice austriaca Ingeborg Bachmann assiste al Teatro alla Scala alla prova generale di Traviata con la regia di Luchino Visconti, la direzione di Carlo Maria Giulini e Maria Callas nel ruolo di Violetta. Quell'esperienza la scuote al punto da farle scrivere: «Che cosa sia la grande arte, che cosa sia un'artista l'ho capito il giorno in cui ho ascoltato la cantante Maria Callas». Le parole che, a distanza di anni, la scrittrice dedica a quell'incontro testimoniano qualcosa che va oltre l'ammirazione per una grande interprete ;in esse risuona un messaggio che toccala vera natura dell'arte e la sua capacità di avvicinarsi all'assoluto, di incarnare qualsiasi esperienza. Ma cosa era successo quel pomeriggio? E cosa ci racconta, oggi, quell'incontro, di noi? Per comprenderlo, Laura Boella è andata a caccia delle due artiste che, dietro la maschera del mito – due "Divine", nei rispettivi campi – hanno vissuto, ciascuna a suo modo, “sul filo del rasoio”. Prigioniere del pregiudizio, ostaggi della notorietà, pericolosamente esposte; eppure, e forse proprio per questo, capaci di far risuonare, nella sua irriducibilità, la propria voce: "una voce umana".Laura Boella è stata professore ordinario di Filosofia Morale e di Etica dell'ambiente presso il Dipartimento di Filosofia dell'Università Statale di Milano. Ha dedicato numerosi studi e traduzioni al pensiero di György Lukács e di Ernst Bloch, volgendosi successivamente al pensiero femminile del '900. Ha inoltre sviluppato il tema delle relazioni intersoggettive, dell'empatia e della simpatia, proponendo un confronto critico tra l'attuale ricerca scientifica e la prospettiva fenomenologica. Tra le sue pubblicazioni, Sentire l'altro. Conoscere e praticare l'empatia (2006), Neuroetica.La morale prima della morale (2008), Il coraggio dell'etica. Per una nuova immaginazione morale (2012), Le imperdonabili. Milena Jesenská, Etty Hillesum, Marina Cvetaeva, Ingeborg Bachmann, Cristina Campo (2013), Empatie. L'esperienza empatica nella società del conflitto (2018), Hannah Arendt. Un difficile umanesimo (2020), Cuori pensanti. Cinque brevi lezioni di filosofia per un tempo difficile (2020).IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarewww.ilpostodelleparole.itQuesto show fa parte del network Spreaker Prime. Se sei interessato a fare pubblicità in questo podcast, contattaci su https://www.spreaker.com/show/1487855/advertisement
Sharon Dodua Otoo is a British writer with a Ghanaian background who lives in Berlin. She became known for her first short story in German, "Herr Gröttrupp setzt sich hin", for which she won the Ingeborg Bachmann Prize in 2016. On Thursday 23 November, she will be reading from her first novel Ada's Welt at the Goethe-Institut in Sydney. We spoke to her. - Sharon Dodua Otoo ist Britin mit ghanaischem Hintergrund, die in Berlin lebt. Bekannt geworden ist sie mit ihrer ersten, auf deutsch verfassten Kurzgeschichte Herr Gröttrupp setzt sich hin, wofür sie 2016 den Ingeborg-Bachmann-Preis gewonnen hat. Am Donnerstag, den 23. November liest sie aus ihrem ersten Roman Ada's Welt im Goethe-Institut in Sydney. Wir haben mit ihr gesprochen.
Thanks to Jen Craig and to Seth over at WASTE Mailing list for appearing on this episode. Jen is on Instagram @absurdenticements https://linktr.ee/absurdenticements Seth is everywhere https://linktr.ee/wastemailinglist
Albrecht, Jörgwww.deutschlandfunk.de, CorsoDirekter Link zur Audiodatei
Ingeborg Bachmann, nach der ein bedeutender Literaturpreis benannt ist, liebte die Musik und die Philosophie, war die Intellektuelle par excellence, glänzte im Kreis der Gruppe 47. Nur glücklich war die überaus Talentierte selten. (BR 2018) Autorin: Gabriele Knetsch
Ken reads three poems of witness by WWII poet Ingeborg Bachmann, and follows the theme of determination despite the darkness with a new poem by Larry D Thomas, and a new poem of his own.
Auf Anhieb einen Songtitel von Michael Jackson, Madonna, Tina Turner, David Bowie oder den Beatles nennen? Nicht schwer. Smooth Criminal, Like a Virgin, Simply the best, Heroes, She loves you. Ein Songtitel von Taylor Swift, Justin Bieber, Ed Sheeran, Drake oder Dua Lipa? Schwieriger. “Wir verlieren den Bezug zur Geschichte in kultureller Hinsicht – Musik, Literatur, Film”, sagt Wolf Kampmann. Er ist Dozent für Jazz-Geschichte an der Universität der Künste und unterrichtet an der SRH Hochschule der populären Künste Popgeschichte und Musikjournalismus. Aufgrund der Art, wie uns heutzutage Musik dargereicht wird, würden die Menschen in ihrer Freiheit der Wahl eingeschränkt. Welche Auswirkungen das auf die Branche, die Musikerinnen und Musiker und auf die Gesellschaft als solche haben kann, bespricht Alev Doğan mit ihm in diesem Achten Tag. Die Stilfrage blickt auf das Schreiben der Ingeborg Bachmann; Alev Approved eine besonders glücklich machende Ausstellung in Dresden und die Zukunft gehört… den Walen.