Podcast appearances and mentions of werner aspenstr

Den här veckan möter vi Gillis Edman, medlem i Betlehemskyrkans församling i Göteborg. Idag funderar han över sorg och oro. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ur andakten:Vi skall inte glömma att all sorg är mycket personlig och dessutom lika unik för varje människa som våra tummars avtryck är för var och en av oss. Att säga att jag vet precis hur du har det är därför ett lite skevt sätt att försöka trösta. Bättre är att säga jag känner varmt för dig för jag kan ana vad du kan känna just nu. Även sorgen efter an gammal människa, mogen att dö och kanske färdig med sitt liv kan kännas tung och vemodig. Werner Aspenström skriver klokt och vackert ”Förnuftets näsduk kan inte torka känslans tårar”.Musik:Pathetique (Sonat För Piano Nr 8 c-moll Op 13, andra satsen) av Ludwig van Beethoven med Daniel BarenboimProducent:Susanna Némethliv@sverigesradio.se

Vad blir kvar av ett författarskap? Stig Dagerman skrev intensivt under några år på fyrtiotalet: romaner, noveller, pjäser, för att sedan drabbas av skrivkramp. Vid 31 års ålder tog han sitt liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I år skulle Stig Dagerman ha fyllt 100 år. Han sågs som ett litterärt underbarn redan vid debuten med romanen "Ormen"som tjugoettåring, han fortsatte med den symboltyngda surrealistiska "De dömdas ö". Det var en tid av existentiell fyrtiotalistångest, Kafka stod högt i kurs, efter att vara på spaning efter förklaringar till sin skuldkänsla. Om skulden som fordrar ett brott. Människan som blir människa först i ångesten.Stig Dagerman ville något med sin litteratur, påverka, förändra, och han skrev också politiska dagsverser i Arbetaren där han var kulturredaktör. ”Jag bryr mig bara om det jag aldrig kan få", skrev han, "bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta”.Efter andra världskriget reste han till Tyskland på reportageresa vilket resulterade i "Tysk höst", och efter det förändrade sig hans författarskap, blev mer realistiskt men också försonande.Katarina Wikars koncentrerar sig i sitt reportage på den sene Dagerman – om man kan säga så om en väldigt ung författare. Tillsammans med författaren Kristoffer Leandoer, teaterkritikern Maria Edström och litteraturvetaren Linus Ljungström tittar hon närmare på romanerna "Bränt Barn" och "Bröllopsbesvär" - och på det som aldrig blev klart. ”Alfabetet blir en kyrkogård med 29 gravstenar under vilka dikten ligger begraven.” står det i ett efterlämnat manus.Vi hör också Ola Sandström och Bengt Lundström i "Varning för hunden" och Werner Aspenström, Bengt Ekerot, Göran Palm, Anita Björk och Stig Dagerman själv ur radions arkiv. Och ett utdrag ur "Ingen går fri" i Radioteaterns uppsättning av Hans Dahlin.Reporter: Katarina WikarsProgramledare: Cecilia BlombergProducent: Mattias Berg

Vad är det som blir kvar av ett författarskap? Stig Dagerman skrev intensivt under fyra år på fyrtiotalet, romaner, noveller, pjäser, för att sedan drabbas av skrivkramp och dö vid 31 års ålder. I år skulle Stig Dagerman ha fyllt 100 år. Han sågs som ett litterärt underbarn redan vid debuten med romanen "Ormen"som tjugoettåring, han fortsatte med den symboltyngda surrealistiska "De dömdas ö". Det var en tid av existentiell fyrtiotalistångest, Kafka stod högt i kurs, efter att vara på spaning efter förklaringar till sin skuldkänsla. Om skulden som fordrar ett brott. Människan som blir människa först i ångesten.Stig Dagerman ville något med sin litteratur, påverka, förändra, och han skrev också politiska dagsverser i Arbetaren där han var kulturredaktör. ”Jag bryr mig bara om det jag aldrig kan få", skrev han, "bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta”.Efter andra världskriget reste han till Tyskland på reportageresa vilket resulterade i "Tysk höst", och efter det förändrade sig hans författarskap, blev mer realistiskt men också försonande.Katarina Wikars koncentrerar sig i sitt reportage på den sene Dagerman – om man kan säga så om en väldigt ung författare. Tillsammans med författaren Kristoffer Leandoer, teaterkritikern Maria Edström och litteraturvetaren Linus Ljungström tittar hon närmare på romanerna "Bränt Barn" och "Bröllopsbesvär" - och på det som aldrig blev klart. ”Alfabetet blir en kyrkogård med 29 gravstenar under vilka dikten ligger begraven.” står det i ett efterlämnat manus.Vi hör också Ola Sandström och Bengt Lundström i "Varning för hunden" och Werner Aspenström, Bengt Ekerot, Göran Palm, Anita Björk och Stig Dagerman själv ur radions arkiv. Och ett utdrag ur "Ingen går fri" i Radioteaterns uppsättning av Hans Dahlin.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seReporter: Katarina WikarsProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas Magnell

Uppläsning: Anna Azcaráte. Önskad av Eva Lundberg, Göteborg. DIKTSAMLING: Snölegend (1949)MUSIK: Ove Almgren: HymnEXEKUTÖR: Ove Almgren, elbas

Uppläsning: Amanda Ooms Önskad av: Boel Dirke Diktsamling: Sorl (Bonniers, 1983)MUSIK Gordon Jacob: Preludium ur Svit för tuba och pianoEXEKUTÖR Öystein Baadsvik, tuba, Niklas Sivelöv, piano

Varje vecka ger vi en medarbetare i uppdrag att utse veckans ord, denna vecka har Gunnar Bolin valt ordet Vårkänsla. Den här årstiden är svår att beskriva utan att man hamnar i klyschträsket. Allt är sagt, men detta till trots så är vi mitt i den tid på året som påverkar mig allra mest. Sommaren må vara mer uppenbart underbar, men våren är lika överraskande efterlängtad när den envist kommer åter år efter år.Ja, endast slitna uttryck hörs i mitt huvud... "det obarmhärtiga men ändå så livgivande ljuset", "kvitterbusken med sparvar", "koltrastens sång", "vinterns gamla hundskit som ligger allt gråare i rabattkanten".Jag bläddrar i almanackan för att planera något och hamnar plötsligt på andra sidan midsommar. Hur är det möjligt? Är det bara så få veckor kvar ....?Ni hör... allt är redan sagt, som att det går så fort, i april "den grymmaste av månader" för att gå till poesin och citera en annan lite sliten mening, denna skriven av T.S. Eliot.Men ändå, känslan är inte mindre reell om än banal: tiden går fort, carpe vere, grip våren. Fågelskåda, skogsbada, djupandas vid en skogstjärn, lägg dig raklång i en vitsippsbacke, drick ett glas rosé vid en bristfälligt uppvärmd södervägg. Eller välj nån annan vårkliché.Till traditionen att besjunga våren finns också den mörka sidan, lyckans och ljusets motpol. Dels det högst reella som pågår bortom den scilla - och vitsippebeklädda horisonten, men också den alldeles privata känslan av att det nya skarpa ljuset äter upp en...Även den känslan grundligt besjungen. Litteraturen är full av skildringar där lyckan bor granne med den värsta smärtan, en sorts diktad bipolaritet. Mjältsjuka, sa Tegnér. Stagnelius konstaterade att Kaos är granne med Gud.Tegnér kan nästan uppfattas som att han gottar sig i ångesten när han släpper loss svartalfen i just dikten Mjältsjukan, där poeten står på levnadsbanans höjd och ser hur gott allt är när svartalfen hastigt uppenbarar sig:Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,Och sol och stjärnor mörknade i hastoch så en bit längre fram:Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,En urna blott med livets aska i.Är det en vårkänsla för vår tid? Förhoppningsvis kan en text av en annan poet skriven drygt ett hundra år senare också stämma, Werner Aspenström må förefalla lite äppelkäck bredvid det ångestskummande tilltalet hos Tegnér, det må vara som det vill med det, något av vårkänsla rymmer ändå hans dikt:Gråvädersdagen trycker mot takåsen.Det luktar mögel och sorgsenhet.I hjärtats ena kammare molar raseriet,iden andra sitter döden och gäspar.Plötsligt kan glädjen uppenbara sig,morgonfräck, nästan prålande,som tuppen på en gödselstack.

Översättning: Werner Aspenström Önskad av: Birgitta Brobeck DIKTSAMLING: :  Oas i öknen (FiB:s lyrikklubb, 1976)MUSIK Georges Bizet: Adagietto ur L Arlésienne-svit nr 1EXEKUTÖR Bastilleoperan orkester, Myung-Whun Chung, dirigent

Diskussionen om vad en dikt ska vara - och inte - har pågått åtminstone sedan antiken. En viktig fråga är hur dikten ska förhålla sig till verkligheten. Teodor Stig-Matz synar oenigheten i denna fråga bland några av 1900-talets stora poeter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Är du för eller emot verkligheten? Det kanske låter som en märklig fråga ingenting att bråka om; verkligheten är ju verkligheten, den bara är men för flera av 1900-talets stora poeter var den både infekterad och central. Ta till exempel svensken Werner Aspenström. En av hans mest älskade dikter, Ikaros och gossen Gråsten från 1956, inleds så här: Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin, gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen. Det är en hyllning av det jordnära kontra det mytiska, det fysiska kontra det metafysiska, det småskaliga kontra det storslagna. Är du för eller emot verkligheten? Vissa såg gossen Gråsten som ett direkt svar på Erik Lindegrens dikt Ikaros från 1954. Inte särskilt konstigt; dels känns Aspenströms användande av just Ikaros som exempel som en diss hemmahörande mer bland nutida rappare än de svenska fyrtiotalisterna dels skriver Lindegren i sin dikt om att störta den verklighet som Aspenström håller så mycket av. Aspenström själv menade att dikten inte hade något med Lindegren att göra. Men icke-konflikten väcker ändå intressanta frågor om poesin i stort: Vilka ämnen ska den behandla? För vem är den till, de breda folkmassorna eller de som redan på förhand kan sin litteraturhistoria? Ska den sikta mot stjärnorna eller stanna kvar på jorden? Ungefär 30 år tidigare verkade två amerikanska poeter, T.S. Eliot och William Carlos Williams, på varsin sida av just dessa skiljelinjer. Båda var modernister starkt influerade av Ezra Pounds imagism, men där den förstnämndes diktning är akademisk och refererande har den andres en kärlek till allt som har med naturen och det folkliga att göra. Och precis som i fallet Aspenström/Lindegren illustreras det skilda synsättet mellan dem bäst med två dikter: Eliots Det öde landet och Williams Paterson. Det öde landet har kallats för ett av 1900-talets viktigaste litterära verk. På 434 rader uppdelade i fem delar trycker Eliot ur sig bilder som är lika knivskarpa som de är kryptiska, lika domedagsdoftande som de är vackra. Framför allt är det en dikt som känns som att gå in på sin lokala pizzeria och be om extra allt. Här finns och det är bara en bråkdel av alla hundratals referenser myten om den heliga graal och bilder av första världskrigets fasor. Här finns hinduismen, kristendomen och buddhismen. Här finns referenser till Shakespeare och Dante, Ovidius och Augustinus, Baudelaire och Verlaine, Richard Wagner och barnvisan London Bridge is Falling Down. Dessutom använder sig Eliot av inte mindre än sex språk förutom engelskan: latin, grekiska, italienska, tyska, franska och sanskrit. William Carlos Williams avskydde Det öde landet William Carlos Williams avskydde Det öde landet och, till skillnad från Aspenström, var han helt öppen med sitt ogillande. I sin självbiografi kallar Williams dikten en katastrof för litteraturen. Den kritik han själv tar upp handlar om att Eliot med sitt överflöd av referenser, sitt bitvisa användande av versmått och sina språkbyten förde poesin tillbaka till akademin. Williams menade att den amerikanska lyriken sedan Walt Whitman, på andra sidan sekelskiftet, hade rört sig i en mer folklig riktning, med ett språk som gemene man kunde förstå. Detta var han nu rädd att Eliot skulle sätta stopp för. Men Williams hat gentemot Det öde landet skulle också kunna förklaras med vilka de båda poeterna var som personer, och hur detta i sin tur formade deras diktning. Williams hade förvisso en mångkulturell bakgrund hans mamma var från Puerto Rico och i barndomshemmet pratades det spanska men någon kosmopolit var han knappast. Amerika, och speciellt miljöerna runt hemstaden Rutherford i delstaten New Jersey, var det han höll närmast hjärtat. Hela sitt vuxna liv arbetade han som läkare där, och kontakten med patienterna utgjorde, tillsammans med den lokala naturen, de stora inspirationskällorna. Eliot däremot var en riktig världsmedborgare. Efter att ha tagit examen från Harvard drog han till Paris och pluggade filosofi. Som 25-åring flyttade han till Storbritannien och han sa senare upp sitt amerikanska medborgarskap. Kosmopolitismen märks av på flera ställen i Det öde landet, bland annat i denna passage: vad är det för stad över bergen störtar och formas om och brister i luftens lila torn som faller Jerusalem, Aten, Alexandria, Wien, London overkliga. Det är enkelt att föreställa sig att Williams inte tyckte om dessa rader. Dels har vi det globala: fem metropoler nämns på två rader, dels har vi det faktum att Eliot kallar städerna overkliga och dessutom kryddar på med bilder av fallande lila torn. Overkligheten var det sista Willams var intresserad av för honom var det i människorna och tingen som allt det viktiga och vackra fanns att hämta. Eposet Paterson, som av många setts som ett svar till Det öde landet, innehåller de främsta exemplen på denna världsåskådning. Williams dikt är precis som Eliots skriven i fem delar.  Men där den senare är relativt kort det tar inte mer än 15 minuter att läsa Det öde landet i normal takt är Paterson med sina 250 sidor betydligt maffigare. Bortsett från sidantalet är dock allt med Williams dikt mindre än Det öde landet. Där Eliot rör sig fritt över världen, mellan meter och fri vers, fantasi och verklighet, är Williams lågmält betraktande och skildrar bara en enda plats. Den lilla staden Paterson, där eposet nästan uteslutande utspelar sig och från vilken den fått sitt namn, ligger en kort stund från Williams hemort. Han brukade åka dit på hembesök i sin yrkesroll som läkare och fascinerades av byggnaderna, människorna, och av det väldiga vattenfall från vilket stadens gryende industri hämtade sin energi. Paterson blev en ram för dikten, men inte bara det: staden fungerar även som en levande organism, som en metafor för Williams själv och för livet i stort. I vissa passager är Paterson en stad, i andra en man sin livskraft hämtar han alltid från vattenfallet och floden i vilken det störtar ner. Dikt blandas med små prosastycken innehållande berättelser från stadens historia, och hela tiden strävar poeten efter att hålla fast vid den metod han sammanfattar i eposets inledning: Säg det: inga idéer utom i tingen ingenting utom husens tomma ansikten och cylindriska träd böjda, kluvna av fördom och slump splittrade, fårade, skrynklade, fläckade hemliga ända in till ljusets kropp! Så, vem hade rätt, Williams eller Eliot, Aspenström eller Lindegren? Ska vi vända oss till gossen Gråsten eller till Ikaros till den samlade världslitteraturens kunskap eller till det vackra i en liten blomma när vi söker svar på livets gåtor via poesin? Är du för eller emot verkligheten? Du kan så klart ha en åsikt i frågan det hade trots allt poeterna själva men du behöver inte heller välja. För att citera Louise Glück, 2020 års Nobelpristagare i litteratur, om Elliot och Williams: Jag älskar båda de här poeterna, hela tiden. Teodor Stig-Matz

Uppläsning: Saga Gärde DIKTSAMLING: Ty (1993) MUSIK Lili Boulanger: Nocturne EXEKUTÖR Juliette Hurel, flöjt och Hélene Couvert, piano

Uppläsning: Emil Almén DIKTSAMLING: Under tiden (1972) MUSIK Ottorino Respighi: Fåglarna EXEKUTÖR Concerto Copenhagen. Dirigent: Lars Ulrik Mortensen

Hösten är skördandets tid men också vissnandets. Intensiva färger före frosten. Katarina Wikars har samlat ihop några höstväsen och som sig bör på radio, röster som blivit kvar i minnet. Följ med till den frostnupna trädgården på Hildasholm i Leksand, möt  butohdansaren Frauke som blåser bärnstensfärgade moln i Kyoto, lär sjunga sorgekväden i höstskymningen med gråterskorna i Helsingfors och hör om de som går igen på Österbybruks herrgård. Andra röster är: Zarah Leander, Magnus Florin, Louise Glück, Kazuko Ono. Uppläsare av Werner Aspenströms dikt "Regnar gör det alltid" Josefin Iziamo och Peter Andersson och ur Malcolm Lowrys roman "Under vulkanen" Mikael Alsberg. Katarina Wikars Katarina.wikars@sverigesradio.se

Hösten är skördandets tid men också vissnandets. Intensiva färger före frosten. Katarina Wikars har samlat ihop några höstväsen och som sig bör på radio, röster som blivit kvar i minnet. Följ med till den frostnupna trädgården på Hildasholm i Leksand, möt butohdansaren Frauke som blåser bärnstensfärgade moln i Kyoto, lär sjunga sorgekväden i höstskymningen med gråterskorna i Helsingfors och hör om de som går igen på Österbybruks herrgård. Andra röster är: Zarah Leander, Magnus Florin, Louise Glück, Kazuko Ono. Uppläsare av Werner Aspenströms dikt "Regnar gör det alltid" Josefin Iziamo och Peter Andersson och ur Malcolm Lowrys roman "Under vulkanen" Mikael Alsberg. Katarina Wikars Katarina.wikars@sverigesradio.se

Önskad av Ann- Charlotte Lundgren Uppläsning: Pär Andersson Diktsamling: "Trappan" Förlag: Bonniers, 1964 Musik: Spegeln av Anders Nilsson Exekutör: Mats Bergström Inför litteraturveckan i P1 efterlyste Dagens dikt de dikter lyssnarna önskar sig med tanke på våren 2020. Efter dikten följer ett samtal mellan lyssnaren Ann- Charlotte Lundgren och producenten Camilla Blomqvist.

Första rad: Regnar gör det alltid Uppläsning: Josefin Iziamo Önskad av: Brita Ekström, Odensberg Diktsamling: Enskilt och allmänt (Bonnier Förlag 1991) MUSIK Franz Schubert: Nacht und Träume EXEKUTÖR Alexis Descharmes, cello, Sébastien Vichard, piano

Dikt: "Omskrivande sten" Översättning: Jan Henrik Swahn och Rea Ann-Margaret Mellberg Uppläsare: Stina Ekblad Diktsamling: "i kroppens främmande land" Förlag: Ellerströms, 2016 Kiki Dimoula, född 1931 i Aten, debuterade 1956 men fick sitt genombrott först femton år senare med diktsamlingen "Det lilla i världen". Hennes skenbart enkla dikter rymmer filosofiska djup och humor på ett sätt som fått många att associera till Wisawa Szymborska och Werner Aspenström. Förlust och löfte det är det ofrånkomliga avståndet mellan verkligt och diktat som nästan alla Dimoulas dikter mäter upp.                                                           Göran Sommardal, Aftonbladet Musik Erland von Koch: Gryning Exekutör Manuela Wiesler, flöjt

Dikt: "Amman" Översättning: Jan Henrik Swahn och Rea Ann-Margaret Mellberg Uppläsare: Stina Ekblad Diktsamling: "i kroppens främmande land" Förlag: Ellerströms, 2016 Kiki Dimoula, född 1931 i Aten, fick sitt genombrott 1971 med diktsamlingen "Det lilla i världen". Hennes skenbart enkla dikter rymmer filosofiska djup och humor på ett sätt som fått många att associera till Wisawa Szymborska och Werner Aspenström. Förlust och löfte det är det ofrånkomliga avståndet mellan verkligt och diktat som nästan alla Dimoulas dikter mäter upp.                                                    - Göran Sommardal, Aftonbladet

Uppläsning: Peter Andersson Diktsamling: Enskilt och allmänt (Bonniers, 1991) MUSIK Franz Schubert: Andantino ur Violinsonat A-dur EXEKUTÖR Alina Ibragimova, violin och Cedric Tiberghien, piano

Mycket Plath och lite Aspenström är avsnitt 60 i Poetpodden. Jag berättar och läser dikter av poeten och författaren Sylvia Plath. Dessutom läser jag dikter Oktober av naturlyrikern och svenska vemodets mästare Werner Aspenström. Prenumerera på iTunes  / Spotify / Acast / SoundCloud Jultävlingen utlyses Vi har kommit till den tid på året då det är dags [...]

Mycket Plath och lite Aspenström är avsnitt 60 i Poetpodden. Jag berättar och läser dikter av poeten och författaren Sylvia Plath. Dessutom läser jag dikter Oktober av naturlyrikern och svenska vemodets mästare Werner Aspenström. Prenumerera på iTunes  / Spotify / Acast / SoundCloud Jultävlingen utlyses Vi har kommit till den tid på året då det är dags att utlysa årets jultävling. vilket jag berättar om i podden. Läs mer om tävlingen! Poet som passar tonåringar Jag svarar på en lyssnarfråga från Mette som vill veta vilken poet jag rekommenderar till en tonåring som har svårt för att hitta in i poesin. Swisha 20 kr eller mer till 123 540 62 85Bankgironr 743-0804PayPal till irene@poeten.se Varför pratar jag bara om gamla och döda poeten? Petter undrar varför jag bara tar upp gamla och döda poeter. Är det verkligen sant? Om det är så och i så fall varför får du när du lyssnar. Tycker du om Poetpodden och att jag gör ett bra jobb? Då är jag tacksam om du vill gå in på iTunes skriva en kommentar. Varför? Det är ett bra sätt att få podden att nå ut till allt fler lyssnare. Glöm inte heller att kommentera här i bloggen och på Poetpoddens Facebooksida. Skrivövning Jag bjuder på en ny skrivövning som tangerar podden tema som är vemod. Jag läser två egna dikter Du får höra mig läsa mina dikter Vilse i oktober och Höstackord. Anders Keily läser en dikt Anders Keily läser en dikt ur hans diktsamling ”Spår av minnen, spår av guld”. Boken är ett samarbete med konstnären Jaana Salo som har bildsatt dikterna. Tycker du om det du hör? Dela vidare! Hjälp mig att sprida podden genom att dela det här inlägget och alla andra du lyssnar på i dina sociala medier som Facebook, Twitter och alla andra. Då hjälper du poesin att få vingar. Länkar till innehållet i Mycket Plath och lite Aspenström Sylvia Plath: https://sv.wikipedia.org/wiki/Sylvia_PlathWerner Aspenström: http://werneraspenströmsällskapet.se/forfattaren/Ted Hughes: https://sv.wikipedia.org/wiki/Ted_HughesKarin Boye: http://www.karinboye.seAthena Farrokhzad: https://sv.wikipedia.org/wiki/Athena_FarrokhzadBerör och förstör – dikter för unga: https://www.bokus.com/bok/9789129701005/beror-och-forstor-dikter-for-unga/Vilse i Oktober: https://poeten.se/dikter/vilse-i-oktober.htmJultävlingen: https://poeten.se/aktualiteter/poetpoddens-jultavling-2019.htmHöstackord: https://poeten.se/dikter/hostackord.htmAnders Keily: https://www.keily.se Skicka in frågor och dina egna inspelade dikterSå skicka dina egna dikter och frågor om poesi till PoetpoddenFacebooksida: https://www.facebook.com/poetpoddenKontakt via e-post: podden@poeten.seTwitter: https://twitter.com/poetenirene Mycket Plath och lite Aspenström ÄR AVSNITT 60 I POETPODDEN Fler avsnitt i Poetpodden

Uppläsning: Lisbeth Tammeleht (ur SR:s arkiv ) Önskad av Torleif Bylund, Uppsala Diktsamling: Snölegend (Bonniers, 1949) MUSIK Edison Denisov: Bagatell nr 5 EXEKUTÖR Jean-Pierre Armengaud, piano  

Uppläsning: Emil Almén Diktsamling: " Israpport" (1997) MUSIK Gian-Francesco Malipiero: Vokalis-etyd EXEKUTÖR Harry White, altsaxofon och Edward Rushton, piano

Den 11 november 1918 tog första världskriget slut. Två dagar senare föddes Werner Aspenström, i en liten torparstuga i Torrbo i Bergslagen. Kulturredaktionens Katarina Wikars har besökt trakten där poeten, dramatikern och akademiledamoten Aspenström tog sina första steg och där 100-årsfirandet av hans födelse pågår som bäst. Dessutom kommer poeten och 2015 års Werner Aspenström-pristagare Marie Lundquist till studion för att förklara varför vi ska läsa Aspenström idag. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Mårten Arndtzén

Följ med till poeten Werner Aspenströms hemby och hör en direktrapport från 100-årsjubilerande huvudstaden Wien där en europeisk stat utropades i helgen. Den 11 november 1918 tog första världskriget slut. Två dagar senare föddes Werner Aspenström, i en liten torparstuga i Torrbo i Bergslagen. Kulturredaktionens Katarina Wikars har besökt trakten där poeten, dramatikern och akademiledamoten Aspenström tog sina första steg och där 100-årsfirandet av hans födelse pågår som bäst. Poeten och 2015 års Werner Aspenström-pristagare Marie Lundquist kommer till studion för att förklara varför vi ska läsa Aspenström idag. Mellan krigsslutet och den svenske poetens födelse hann ännu en viktig tilldragelse utspela sig: Österrike utropades som självständig republik. Gunnar Bolin rapporterar direkt från 100-årsjubilerande huvudstaden Wien, där en europeisk stat också utropades i helgen. Åren efter krigsslutet blev guideböcker till krigets slagfält populära. Karsten Thurfjell berättar om 1920-talets krigsturism. Och i OBS slår författaren Elin Grelsson Almestad ett slag för städning som ett sätt att koppla av. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Mårten Arndtzén

Lars Gyllensten var en stridbar författare, hård kritiker av svenskt kulturliv, ständig sekreterare och senare avhoppare från Svenska akademien. Ulrika Knutson saknar hans självprövande hållning idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sverige är de förströddas land man älskar så ljumt, man hatar så grunt, man glömmer så fort vad som varit. Så inleder Lars Gyllensten sina memoarer, "Minnen, bara minnen". Det är det elakaste någon skrivit om kulturlivet i vårt land, sedan Strindbergs "Det nya riket". Massor av profiler slätrakas här. Gyllensten lindar inte in någonting. Sture Allén, som efterträdde honom som ständig sekreterare i Svenska Akademien, kallas redan i innehållsförteckningen för "prestigelysten myglare". Det är det snällaste som står om honom. Tal i egen sak förstås. Kritiken på sin tid, år 2000, gillade det inte. För mycket malört. Men han ville ha grälen till hävderna, särskilt de i  Akademien. På sjuttiotalet fick Eyvind Johnson och Harry Martinson dela på Nobelpriset. Att Akademien valt att belöna två av sina egna väckte reaktioner. Hånet ledde på sikt till att Martinson tog sitt liv, menar Gyllensten, som lägger skulden på Olof Lagercrantz och Sven Delblanc. 1989 vägrade Akademiens majoritet att protestera mot Iran, för dödsdomen mot Salman Rushdie. Motsättningarna ledde till att Gyllensten och Kerstin Ekman lämnade Akademien, följda av Werner Aspenström. Såren har inte läkt. Allt detta nämns i boken "Den glömde Gyllensten", av Thure Stenström, professor emeritus i litteratur i Uppsala. För den som vill lära känna berättaren och filosofen Lars Gyllensten ges här ett utmärkt tillfälle. Thure Stenström var god vän med författaren, som gick bort 2006. Lars Gyllensten föddes i Stockholm 1921. Han utbildade sig till läkare, och debuterade 1946 med diktsamlingen "Camera Obscura". Den gavs ut under pseudonymen Jan Wictor, och Gyllensten skrev den tillsammans med medicinarkollegan Torgny Greitz på skoj! Syftet var att parodiera fyrtiotalspoesins svulstiga bildspråk: Evangelium i boudoiren dold bakom sängomhängen pormaskplockning baddning av ögonen med eau-de-cologne  Den store Erik Lindegren skrev att poetens "intelligens var obestridlig" och även om Lindegren blivit lurad, så hade han ju rätt. Gyllensten återkom snart som seriös fyrtiotalist under eget namn. Han skrev mer än fyrtio böcker, romaner och essäer. Och även om han är en utpräglat idéburen författare, så spritter det i stilen. Han växlar lätt mellan sval ironi och drömsk surrealism. Enkla, nästan rara bilder, där minnet ligger som ett skrumpet äpple i barndomens verandafönster, möter grotesk och äckel. Vad är jaget? En säck med kött och dunster. Båda är oroväckande familjära med Döden, har inga problem med att se sitt eget ansikte under kistlocket. Thure Stenström kallar Lars Gyllensten en i god mening pubertal författare, som inte räds de stora livsgåtorna, som han återkommer till i mer än ett halvt sekel. Vill man roa sig kan man hitta beröringspunkter med den några år äldre Ingmar Bergman, av alla. De tillhör verkligen samma generation. Som gymnasister läser de Schopenhauer, ser lyckan gå över i leda; Hjalmar Bergman är bådas husgud. Båda skildrar sin borgerliga barndom med stor sensualism, där de smyger mellan smultronstället och skuggorna. Båda är oroväckande familjära med Döden, har inga problem med att se sitt eget ansikte under kistlocket. Båda är ironiskt förtjusta i begreppet melodram, använder det ofta. I slutet av femtiotalet lodar Gyllensten och Bergman verkligen i samma vatten. Guds tystnad dånar i deras verk. Författaren Gyllensten har bättre grepp om politik och diktatur än regissören Bergman någonsin haft. Gyllenstens roman Senatorn från 1958 präglas av Sovjets intåg i Ungern -56. Men under kritiken av auktoritära system och politisk förvillelse ligger en existentiell troskris som liknar Bergmans filmer vid samma tid. Till råga på allt heter Senatorn Antonin Bhör, mot Bergmans riddare Antonius Block, i "Det sjunde inseglet". Senator Bhör vittnar: "Jag gjorde vad jag kunde för min gud, och jag hade det ganska bra med honom. Men sedan alltför länge känner jag inte igen mig i honom mer. Han har inte mina drag, och jag har inte hans." Antonin Bhör landar i samma förlust, intighet och språklöshet, som Antonius Block när denne bara ser tomhet och skräck i den döende häxans blick på bålet. Ur hennes ögon möter varken Gud eller djävulen. Detta är ett dilemma för den sekulariserade nutidsmänniskan också, menar Lars Gyllensten. Själv ateist går han gärna i närkamp med det kristna idégodset men inte med hätskhet som dagens ateistiska fundamentalister. Jag tror inte på Gud, men jag tycker om honom, säger Gyllensten. Oavsett tro är det viktigt att lära känna årtusenden av kristet tänkande, som på djupet gestaltat människans  erfarenhet. Han tycker att vi gjorde oss urarva när vi högg av förbindelserna med katolsk kultur, och skriver syrligt: "En ängslig puritanism, en pryd provinsialism har blockerat våra källflöden från 1500 år av kristet skapande". Och oavsett tro, en värld där människan är alltings mått är dömd att torka ut, menar Gyllensten. Religionens språk behövs för att förstå människan, för att formulera en etik och för att utmana döden, en annan av Gyllenstens pubertala ödesfrågor. Själv medicinare var Gyllensten stenhård mot naturvetare och teknologer. De fick minsann inga intellektuella fribrev. Gyllensten var också  socialdemokraten som hatade nyvänstern. Döden har verkligen länge gått vid hans sida, och det tyngsta avsnittet i Thure Stenströms bok heter just Samtalet med de döda. I en av Gyllenstens finast romaner, "Palatset i parken" från 1970, blir vi turister på besök i dödsriket, barndomen är ett slags Hades. Att minnas är att sällskapa med de döda. Och Gyllenstens livslånga  följeslagare är döda filosofer med stil. Som Montaigne, som prövar jagets gränser och lånar sitt motto av Sokrates; "Att filosofera är att lära sig dö". Gyllensten nöjer sig inte med den godmodige Montaigne utan söker upp hans motståndare hundra år senare, 1600-talstänkaren Blaise Pascal. Även han skeptiker och stor stilist, men frommare och strängare. Pascal föraktar oss alla för att vi flyr tanken på döden med lättsinne och trams. Märk väl, detta säger han i en tid då lättsinnet var gud vid Ludvig XIVs hov. Galanteri var påbjudet. Radikalpessimisten Pascal fräser åt de parfymerade perukerna i Versailles: "Sista akten är blodig, hur vacker komedin än är i övrigt. Man kastar jord på huvudet, och ajöss med alltsammans!" Med Pascal anser Gyllensten att den moderna människan ägnar sig åt andefattiga distraktioner i stället för att ta livet och döden på allvar. Och hon gör det med gräslig arrogans, skryter med sin rationalitet, slår sig för bröstet utan täckning. Själv medicinare var Gyllensten stenhård mot naturvetare och teknologer. De fick minsann inga intellektuella fribrev. Gyllensten var också  socialdemokraten som hatade nyvänstern. Men när han gisslar kapitalismen låter han lika ettrig själv. Han hade verkligen modet att pröva inte bara sina motståndare, utan också sina egna premisser. När man läser Gyllenstens artiklar från sjuttiotalet undrar man om inte den stora glömskan snart är på väg att spy upp honom, särskilt när han talar om ekologi och demokrati. Den moderna industristatens rovdrift på resurser är anti-human och hotfull, inte välfärdsskapande som vi tror. Och de västerländska demokratierna lämnar mycket övrigt att önska. Makten ligger i händerna på små politiska och ekonomiska eliter, och de gamla social-liberala formerna för demokratisk styrning hämmas av teknokrater. Så skrev Gyllensten 1974, och griper rakt in i dagens debatt om populismen och hoten mot demokratin. Så hur glömd är Lars Gyllensten egentligen? Hans enorma  lärdom avskräcker många, det är sant, och ibland kan den gamle häcklaren av fyrtiotalspoesin bli rätt svulstig själv. Och hans hatretorik kan gott få vila i frid. Man kan också lite hädiskt fråga sig om det inte vore lika bra att gå direkt på Montaigne och Pascal, utan att ta omvägen om Gyllensten. Men vad vi saknar av Lars Gyllensten i dagens intellektuella klimat är att göra samhällsdebatt till en personlig fråga, inte bara ett spel. Han hade verkligen modet att pröva inte bara sina motståndare, utan också sina egna premisser. I döda filosofers sällskap  rannsakade han vår civilisation och sig själv. Det känns inte alls gammalmodigt, snarare uppfriskande. Ulrika Knutson, journalist och författare Litteratur Thure Stenström: Den glömde Gyllensten. Artos & Norma bokförlag, 2018.

Werner Aspenström skrev i en dikt; Haren blir litet mindre harig när den korsar det öppna fältet. Alla små människoharar som trots allt, tar ett språng, ut i det okända, kan inspirera andra på olika sätt. Allas fält ser olika ut men alla vet hur det känns att våga sig ut." Stina Wollter Söndagens gäst Ola Lindström är på väg till ett helt annat liv än det han lever idag. Han ska byta ut snö och mörker mot röd jord och värme. För när han besökte Kenya och ett barnhem där i höstas hände det något som Ola har lite svårt att sätta ord på. - En man kom och försvann lika snabbt, säger han själv. Under 12 dagars vistelse tappade han alla tidigare rädslor, han som har varit så rädd, och hittade det som han kallar meningen med sitt liv, sitt kall i ett uppvaknande. I april bär det av på riktigt och huset han har låtit bygga står nästan klart. I Kenya ska han bygga ett nytt liv tillsammans med den nya familj han plötsligt fick och arbeta för barnen som liksom han själv är hiv-positiva. För han vill visa att det går att vara öppen med sin hiv, även i ett hårt drabbat land. Ola själv dolde sin diagnos i de offentliga rummen de första tio åren men idag menar han att hans öppenhet har betytt allt, för efter det har han inte varit ensam det han fruktade mest när det var som mörkast. Han, en helt vanlig ovanlig dalmas med en enkelbiljett till Kenya. Hör Stina och Olas möte söndag 4 februari kl 23.05-00.00. Du kan inte längre ringa till programmet, men dela gärna med dig i ett mail eller i sociala medier. Eller vill du kanske bidra med en fråga till kvällens gäst? Maila sondagsstina@sverigesradio.se

Kulturdjur träffar Göran Greider, katten Tess och hunden Stina Poeten och debattören Göran Greider berättar om sina djur och om Sveriges egen Paris Hilton, poeten Werner Aspenström.

Välkommen till fest hos en poet som ger liv till gråstenar, gummistövlar, och en viss sardin. Hör författaren Bodil Malmsten och chefredaktören Stefan Eklund läsa, skratta och förundras inför Aspenströms dikter. Ja, idag blir det ett helt program om Werner Aspenström. Hans Samlade dikter 1943 - 1997 kom ut förra månaden, en tjock och vacker bok på 900 sidor. Så här ska det läsas, bläddras, käbblas och frågas: Vad kan man lära sig av denna egensinniga poetiska röst? Och håller Aspenströms dikt 2015? Är han en diktare för framtiden? Följ också med vår reporter Laura Wihlborg till Smedjebacken, Aspenströms födelseort, där hon träffar medlemmar ur Aspenström-sällskapet och undrar vilken betydelse dikterna har för dem som bor kvar i Smedjebacken.  Ett specialprogram som med Werners egna ord påminner om möjligheten: Man får gå halvgalen en dag till.