Podcasts about thurfjell

Ingen jul i P1 utan kulturredaktionens Gunnar Bolin och Karsten Thurfjell! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I Kulturnytt 1993 sjunger Karsten Thurfjell en konstrecension kompad av Fredrik Wadström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Måleriet fick en renässans på 80-talet och priserna rakade i höjden. Karsten Thurfjell har i postmodernismens anda tröttnat på en tysk konstnär som gjort sitt måleri till manér. Ett avsnitt ur ”Klassiska kulturbråk: om postmodernismens intåg”, också det av Karsten Thurfjell.

För den sekulariserade människan har skogen blivit ett tempel, men är kärleken till träden besvarad? Kulturredaktionens Nina Asarnoj funderar på om kärleken verkligen är besvarad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sände första gången 2020-10-14.En sommar blev årorna till min roddbåt stulna. En billig Blekingeeka, köpt på Blocket för att kunna ro runt i den lilla dypöl till sjö där vi hyr ett hus. Jag stod där på den lilla flytbryggan och spanade ut över vattnet. Först hade jag stampat hårt för att vattensnoken och hennes sju ungar skulle hinna krypa undan, tillbaka in mellan brädorna. På andra sidan sjön tyckte jag mig se något vitt. Kunde det vara mina åror? Jag simmar tvärs över och ja, där ligger de. När jag ska gå i land finns det ingen fast botten. Jag sjunker allt djupare i dyn och minns nu att grannen i samband med ett bryggbygge mätte upp dydjupet till elva meter. Jag har alltid anat att naturen är helt likgiltig för min existens, och nu var det uppenbart. Jag skulle bli till gyttja i botten av en sjö. Inte ens en måltid åt en varg eller näring åt en rosa akleja. Så ser döden ut. Bara några grumliga bubblor och sedan är man borta. Ända sedan jag läste filosofi i skolan har jag grubblat över det där klassiska exemplet om passivitet, alltså om bristen på handlingskraft är att betrakta som ett brott. Är det den som knuffar någon i sjön som är skurken eller den som står kvar på berget utan att agera? Och för att verkligen hårdra det hela: Är de björkdungar som susade utanför Auschwitz till exempel medskyldiga till de brott som begicks innanför stängslet?De flesta människor säger förstås nej. Träd eller gyttja kan inte ställas till svars. Träden är tvärtom våra nya ständigt förlåtande gudar och åtminstone här i Sverige är det ofta just bland susande björkar och vajande granar vi söker tröst och sammanhang. I det som brukar kallas världens mest sekulariserade land har naturen på många sätt ersatt kyrkorummet.Jag läser om det här fenomenet i religionshistorikern David Thurfjells bok ”Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion”. I sin forskning har han intervjuat 72 personer om deras relation till naturen. Han ställer frågan om varför det är i skogen så många moderna människor upplever andlighet och frid? Samtliga av de intervjuade vittnar om hur de söker sig till strövområden och parker för att komma i kontakt med sig själva och något större, men de vill ändå inte tala i termer av tro. I vår tid är det känsligt med religiösa uttryck. Gärna existentiella naturupplevelser men blanda inte in Gud. Thurfjell skriver om de doftämnen granar och tallar utsöndrar, fytoncider, som stärker immunförsvaret och får blodtrycket att sjunka. Hur hälsobringande det är med frisk luft och solsken. Det intressanta är bara att de där lugnande doftämnena som växterna ger ifrån sig, sannolikt är till för att stöta bort skadeinsekter. Tallspinnare, granbarkborrar och trädkramare.Men alla finner inte frid i naturen. För somliga får varannan tall, varannan gran bara blodtrycket att stiga. Axel Lindén är skogsägare och författare och har skrivit ett slags realitybok om sin ambivalenta relation till livet med skog. Han står med en stövel i naturromantiken och den andra på gaspedalen i traktorn. Hans bok heter ”Tillstånd. Varannan gran, varannan tall och andra orimligheter” och handlar om hur han försöker bedriva alternativt skogsbruk. I stället för att sköta skogen på det sätt som ger störst ekonomisk avkastning, vandrar han planlöst och smådeprimerat runt med en motorsåg och fäller en asp här och en björk där, mest för att få ved till pannan. Hans idéer om att låta skogen förbli blandad och att inte gallra så hårt, möts av skepsis av manliga bybor och skogsbolag. Axel Lindén slits mellan viljan att vara en professionell skogsägare, att maxa vinsten som pappa och farfar gjorde, och sin egen natursyn. För vem är han själv i släktkedjan? Hur kommer det sig att mormors blåbärssylt var perfekt, mammas bra men hans egen undermålig? Hur ser kunskapsöverföringen ut mellan generationerna? Vem är bäst på att tala med träden, den som optimerar avkastningen på en skog eller den som låter den växa igen? Vad säger träden själva?Föreställningen att blommor och träd har själ och kan kommunicera har beskrivits i ett flertal böcker de senaste åren. Titlar som ”Talande blommor. Blomsterspråkets ABC”, ”Trädens hemliga liv” och ”Naturens dolda nätverk” påstår att träd kan berätta om olika faror och att till exempel bokträd skyddar och hjälper varandra. Varför kommer alla dessa böcker just nu? Kan det vara en liknande rörelse som inom djurrättsrörelsen, att allt fler börjar ana att träden lider? Har de ropat om nåd utan att vi hört dem? Vi människor lyssnar ju ganska dåligt på träd och ofta är våra skogsupplevelser helt självcentrerade. Det handlar som så ofta, mest om vad skogen betyder för oss. David Thurfjell skriver i ”Granskogsfolk”: att ”även den romantiska naturupplevelsen är till stora delar antropocentrisk” och förklarar att vi människor visserligen har en psykologisk kapacitet att uppleva existentiella djuperfarenheter med inslag av estetik, jagupplösning och romantik. Men att det är en helt och hållet egoistisk upplevelse. Den sönderstressade nutidsmänniskan söker tröst och i takt med att vi blivit allt mer sekulariserade har lövsalarna blivit våra heliga rum. Skogen har blivit vår kyrka.Frågan är då bara hur ömsesidig den här existentiella relationen är? Hur förhåller sig naturen själv till människan och hennes liv och död? Väldigt passiv, skulle jag säga. I dokumentärfilmen ”Shoah”, Claude Lantzmanns nio timmar och 27 minuter långa mästerverk om ”Förintelsen” är träden hela tiden närvarande. Det växte björkar och fruktträd längs rälsen till Sobibór. Den susande blandskogen blev vittne till miljoner människors död. De flesta av nazisternas förintelseläger placerades på landsbygden, utanför små byar, vid skogsbrynen. Det var viktigt att ingen fick veta vad som pågick och träden hjälpte till att dölja barbariet. Massgravarna gömdes i skogen. Krematorierna eldades med kol och i den gång av taggtråd som ledde fram till de stora brännugnarna i Treblinka, fogades grenar av tall in mellan trådarna för att skydda för insyn. Ett slags förintelsens egna gärdsgårdar. Det kanske låter märkligt men den här passiviteten bland träden kan provocera mig. Min farmor och hennes två söner fanns med på de listor som redan fanns förberedda i Sverige om nazisterna skulle kommit hit. Farmor svimmade när hon fick se sitt och barnens namn flimra förbi i Aktuellt eller Rapport många år senare. Det är alltid svindlande att tänka på hur nära det var att även Sveriges judar skickades iväg. Mormor däremot, bodde under kriget i Stockholms skärgård där hon och morfar fiskade och odlade för att överleva. Och även om kunskapsöverföringen i min familj varit lika usel som blåbärsreceptförmedlingen i Axel Lindéns, är det väl ändå någon sorts genetiskt överförd envishet och livsvilja som fick mig att gripa tag efter knivskarpa vasstrån och dra mig upp ur dyn vid jakten på de där stulna årorna. Varannan gran och varannan tall blev tysta vittnen till min kamp. De var min gröna, högst ointresserade publik. Vi människor kommer alltid att ha en relation med det som växer, det är bara det att den inte är ömsesidig. Träden älskar oss inte tillbaka.Nina Asarnoj, medarbetare på kulturredaktionenLitteratur”Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion” (2020) av David Thurfjell”Tillstånd. Varannan gran, varannan tall och andra orimligheter” (2020) av Axel Lindén”Talande blommor. Blomsterspråkets ABC” (2019) av Isabel Kranz i översättning av Joachim Retzlaff”Trädens hemliga liv” (2016) och ”Naturens dolda nätverk” (2018) av Peter Wohlleben i översättning av Jim JakobssonFilm: ”Shoah” (1985) dokumentär av Claude Lantzmann, finns med svensk text på Youtube, längd 9 h och 27 min.

Gäst i veckan podd är David Thurfjell, författare och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. I sin nya bok En lockton i ödemarken utforskar och upplöser Thurfjell gränsen mellan religiösa och sekulära uttryck. Trots att vi på rationell väg kan överblicka och förklara allt fler aspekter av tillvaron verkar religionen inte visa några tecken på att försvinna, varför är det så? Foto: Magnus Liam Karlsson Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kulturtomtarna tar sig denna gång över Kölen till Trøndelag som omger Trondheim, Norges hjärta.

Kulturtomtarna tar sig denna gång över Kölen till Trøndelag som omger Trondheim, Norges hjärta, där de utforskar julseder i skuggan av såväl branta fjäll som Nidarosdomen och längs Nidälvens kajer.

Join Tim and Kim and Dr. Manuel Juarez of Agriculture and Agri-Food Canada as they discus eating invasive species such as wild boars instead of beef and the pros and cons of helicopter gunships for wild boar hunting.CitationAschim, R. A., & Brook, R. K. (2019). Evaluating Cost-Effective Methods for Rapid and Repeatable National Scale Detection and Mapping of Invasive Species Spread. Scientific Reports, 9(1), 7254. https://doi.org/10.1038/s41598-019-43729-yBulté, G., Robinson, S. A., Forbes, M. R., & Marcogliese, David. J. (2012). Is There Such Thing as a Parasite Free Lunch? The Direct and Indirect Consequences of Eating Invasive Prey. EcoHealth, 9(1), 6–16. https://doi.org/10.1007/s10393-012-0757-7Croft, S., Franzetti, B., Gill, R., & Massei, G. (2020). Too many wild boar? Modelling fertility control and culling to reduce wild boar numbers in isolated populations. PLOS ONE, 15(9), e0238429. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0238429Curtis, P. D. (n.d.). After Decades of Suburban Deer Research and Management in the Eastern United States: Where Do We Go From Here? 18.Fiala, M., Marveggio, D., Viganò, R., Demartini, E., Nonini, L., & Gaviglio, A. (2020). LCA and wild animals: Results from wild deer culled in a northern Italy hunting district. Journal of Cleaner Production, 244, 118667. https://doi.org/10.1016/j.jclepro.2019.118667Gagnier, M., Laurion, I., & DeNicola, A. J. (2020). Control and Surveillance Operations to Prevent Chronic Wasting Disease Establishment in Free-Ranging White-Tailed Deer in Québec, Canada. Animals, 10(2), 283. https://doi.org/10.3390/ani10020283Gamborg, C., Sandøe, P., & Palmer, C. (2020). Ethical management of wildlife. Lethal versus nonlethal control of white‐tailed deer. Conservation Science and Practice, 2(4). https://doi.org/10.1111/csp2.171Gaviglio, A., Marescotti, M., & Demartini, E. (2018). The Local Value Chain of Hunted Red Deer Meat: A Scenario Analysis Based on a Northern Italian Case Study. Resources, 7(2), 34. https://doi.org/10.3390/resources7020034Johann, F., Handschuh, M., Linderoth, P., Dormann, C. F., & Arnold, J. (2020). Adaptation of wild boar (Sus scrofa) activity in a human-dominated landscape. BMC Ecology, 20(1), 4. https://doi.org/10.1186/s12898-019-0271-7Keuling, O., Baubet, E., Duscher, A., Ebert, C., Fischer, C., Monaco, A., Podgórski, T., Prevot, C., Ronnenberg, K., Sodeikat, G., Stier, N., & Thurfjell, H. (2013). Mortality rates of wild boar Sus scrofa L. in central Europe. European Journal of Wildlife Research, 59(6), 805–814. https://doi.org/10.1007/s10344-013-0733-8Koons, D. N., Rockwell, R. F., & Aubry, L. M. (2014). Effects of exploitation on an overabundant species: The lesser snow goose predicament. Journal of Animal Ecology, 83(2), 365–374. https://doi.org/10.1111/1365-2656.12133Meng, X. J., Lindsay, D. S., & Sriranganathan, N. (2009). Wild boars as sources for infectious diseases in livestock and humans. Philosophical Transactions of the Royal Society B: Biological Sciences, 364(1530), 2697–2707. https://doi.org/10.1098/rstb.2009.0086Niewiadomska, K., Kosicka-Gębska, M., Gębski, J., Gutkowska, K., Jeżewska-Zychowicz, M., & Sułek, M. (2020). Game Meat Consumption—Conscious Choice or Just a Game? Foods, 9(10), 1357. https://doi.org/10.3390/foods9101357Nuñez, M. A., Kuebbing, S., Dimarco, R. D., & Simberloff, D. (2012). Invasive Species: To eat or not to eat, that is the question: Eating invasive species. Conservation Letters, 5(5), 334–341. https://doi.org/10.1111/j.1755-263X.2012.00250.xRisch, D. R., Ringma, J., & Price, M. R. (2021). The global impact of wild pigs (Sus scrofa) on terrestrial biodiversity. Scientific Reports, 11(1), 13256. https://doi.org/10.1038/s41598-021-92691-1Seaman, A. N. (n.d.). Eating invasives: Chefs as an avenue to control through consumption. 19.Silveira de Oliveira, Ê., Ludwig da Fontoura Rodrigues, M., Machado Severo, M., Gomes dos Santos, T., & Kasper, C. B. (2020). Who's afraid of the big bad boar? Assessing the effect of wild boar presence on the occurrence and activity patterns of other mammals. PLOS ONE, 15(7), e0235312. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0235312

Väl vaccinerade saxar sig kulturtomtarna över vikar och sund till kastell och katedraler för att närstudera de medeltida metropoler och märkvärdiga mälarpärlor som kantar vår tredje största sjö. Jul firas med såväl Gustav III, Ingmar Bergman och en halvtam bäver, till skönsång på franska av Iggy Pop.

Väl vaccinerade saxar sig kulturtomtarna över vikar och sund till kastell och katedraler för att närstudera de medeltida metropoler och märkvärdiga mälarpärlor som kantar vår tredje största sjö. Jul firas med såväl Gustav III, Ingmar Bergman och en halvtam bäver, till skönsång på franska av Iggy Pop.

Kristi himmelsfärdsdagens P1 Kultur lunchspecial bjuder på en upptäcktsfärd genom Upplands pärlband av sevärdheter. Uppmärksamma ciceroner är Gunnar Bolin & Karsten Thurfjell. Färden går genom Sigtunastiftelsens lika vittra som vindlande gångar, det osannolikt välbevarade Törnrosaslottet Pythagoras i Norrtälje, samt Albert Engströms magiska ateljé som inte bara är vit på den ena sidan och röd på den andra. Den lyckas också vara större inuti är utanpå! Dessutom hinns en Habsburgsk kaffepaus med i Trieste och en sångstund framför Frank Zappa som pelarhelgon i Vilnius.

Påskspecial! Följ med kulturredaktionens Gunnar Bolin och Karsten Thurfjell på en kyrkoturné genom Europa.

David Thurfjell är religionshistoriker och professor i religionsvetenskap. I sin nya bok "Granskogsfolk: Hur naturen blev svenskarnas religion" ger sig Thurfjell i kast med svenskarnas kärlek till skogen. Vad Thurfjell finner är att skogen under sekulariseringen och urbaniseringens tidevarv har blivit en plats för svenskens privatreligiositet. Denna nya roll för skogen har kopplingar både till det asatroende och kristna Sverige men präglas samtidigt av vår samtids individualistiska världsåskådning.

Följ nedräkningen mot julafton med Gunnar Bolin och Karsten Thurfjell från P1:s kulturredaktion.

För den sekulariserade människan har skogen blivit ett tempel, men är kärleken till träden besvarad? Kulturredaktionens Nina Asarnoj funderar på om kärleken verkligen är besvarad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En sommar blev årorna till min roddbåt stulna. En billig Blekingeeka, köpt på Blocket för att kunna ro runt i den lilla dypöl till sjö där vi hyr ett hus. Jag stod där på den lilla flytbryggan och spanade ut över vattnet. Först hade jag stampat hårt för att vattensnoken och hennes sju ungar skulle hinna krypa undan, tillbaka in mellan brädorna. På andra sidan sjön tyckte jag mig se något vitt. Kunde det vara mina åror? Jag simmar tvärs över och ja, där ligger de. När jag ska gå i land finns det ingen fast botten. Jag sjunker allt djupare i dyn och minns nu att grannen i samband med ett bryggbygge mätte upp dydjupet till elva meter. Jag har alltid anat att naturen är helt likgiltig för min existens, och nu var det uppenbart. Jag skulle bli till gyttja i botten av en sjö. Inte ens en måltid åt en varg eller näring åt en rosa akleja. Så ser döden ut. Bara några grumliga bubblor och sedan är man borta. Ända sedan jag läste filosofi i skolan har jag grubblat över det där klassiska exemplet om passivitet, alltså om bristen på handlingskraft är att betrakta som ett brott. Är det den som knuffar någon i sjön som är skurken eller den som står kvar på berget utan att agera? Och för att verkligen hårdra det hela: Är de björkdungar som susade utanför Auschwitz till exempel medskyldiga till de brott som begicks innanför stängslet? De flesta människor säger förstås nej. Träd eller gyttja kan inte ställas till svars. Träden är tvärtom våra nya ständigt förlåtande gudar och åtminstone här i Sverige är det ofta just bland susande björkar och vajande granar vi söker tröst och sammanhang. I det som brukar kallas världens mest sekulariserade land har naturen på många sätt ersatt kyrkorummet. Jag läser om det här fenomenet i religionshistorikern David Thurfjells bok Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion. I sin forskning har han intervjuat 72 personer om deras relation till naturen. Han ställer frågan om varför det är i skogen så många moderna människor upplever andlighet och frid? Samtliga av de intervjuade vittnar om hur de söker sig till strövområden och parker för att komma i kontakt med sig själva och något större, men de vill ändå inte tala i termer av tro. I vår tid är det känsligt med religiösa uttryck. Gärna existentiella naturupplevelser men blanda inte in Gud. Thurfjell skriver om de doftämnen granar och tallar utsöndrar, fytoncider, som stärker immunförsvaret och får blodtrycket att sjunka. Hur hälsobringande det är med frisk luft och solsken. Det intressanta är bara att de där lugnande doftämnena som växterna ger ifrån sig, sannolikt är till för att stöta bort skadeinsekter. Tallspinnare, granbarkborrar och trädkramare. Men alla finner inte frid i naturen. För somliga får varannan tall, varannan gran bara blodtrycket att stiga. Axel Lindén är skogsägare och författare och har skrivit ett slags realitybok om sin ambivalenta relation till livet med skog. Han står med en stövel i naturromantiken och den andra på gaspedalen i traktorn. Hans bok heter Tillstånd. Varannan gran, varannan tall och andra orimligheter och handlar om hur han försöker bedriva alternativt skogsbruk. I stället för att sköta skogen på det sätt som ger störst ekonomisk avkastning, vandrar han planlöst och smådeprimerat runt med en motorsåg och fäller en asp här och en björk där, mest för att få ved till pannan. Hans idéer om att låta skogen förbli blandad och att inte gallra så hårt, möts av skepsis av manliga bybor och skogsbolag. Axel Lindén slits mellan viljan att vara en professionell skogsägare, att maxa vinsten som pappa och farfar gjorde, och sin egen natursyn. För vem är han själv i släktkedjan? Hur kommer det sig att mormors blåbärssylt var perfekt, mammas bra men hans egen undermålig? Hur ser kunskapsöverföringen ut mellan generationerna? Vem är bäst på att tala med träden, den som optimerar avkastningen på en skog eller den som låter den växa igen? Vad säger träden själva? Föreställningen att blommor och träd har själ och kan kommunicera har beskrivits i ett flertal böcker de senaste åren. Titlar som Talande blommor. Blomsterspråkets ABC, Trädens hemliga liv och Naturens dolda nätverk påstår att träd kan berätta om olika faror och att till exempel bokträd skyddar och hjälper varandra. Varför kommer alla dessa böcker just nu? Kan det vara en liknande rörelse som inom djurrättsrörelsen, att allt fler börjar ana att träden lider? Har de ropat om nåd utan att vi hört dem? Vi människor lyssnar ju ganska dåligt på träd och ofta är våra skogsupplevelser helt självcentrerade. Det handlar som så ofta, mest om vad skogen betyder för oss. David Thurfjell skriver i Granskogsfolk: att även den romantiska naturupplevelsen är till stora delar antropocentrisk och förklarar att vi människor visserligen har en psykologisk kapacitet att uppleva existentiella djuperfarenheter med inslag av estetik, jagupplösning och romantik. Men att det är en helt och hållet egoistisk upplevelse. Den sönderstressade nutidsmänniskan söker tröst och i takt med att vi blivit allt mer sekulariserade har lövsalarna blivit våra heliga rum. Skogen har blivit vår kyrka. Frågan är då bara hur ömsesidig den här existentiella relationen är? Hur förhåller sig naturen själv till människan och hennes liv och död? Väldigt passiv, skulle jag säga. I dokumentärfilmen Shoah, Claude Lantzmanns nio timmar och 27 minuter långa mästerverk om Förintelsen är träden hela tiden närvarande. Det växte björkar och fruktträd längs rälsen till Sobibór. Den susande blandskogen blev vittne till miljoner människors död. De flesta av nazisternas förintelseläger placerades på landsbygden, utanför små byar, vid skogsbrynen. Det var viktigt att ingen fick veta vad som pågick och träden hjälpte till att dölja barbariet. Massgravarna gömdes i skogen. Krematorierna eldades med kol och i den gång av taggtråd som ledde fram till de stora brännugnarna i Treblinka, fogades grenar av tall in mellan trådarna för att skydda för insyn. Ett slags förintelsens egna gärdsgårdar. Det kanske låter märkligt men den här passiviteten bland träden kan provocera mig. Min farmor och hennes två söner fanns med på de listor som redan fanns förberedda i Sverige om nazisterna skulle kommit hit. Farmor svimmade när hon fick se sitt och barnens namn flimra förbi i Aktuellt eller Rapport många år senare. Det är alltid svindlande att tänka på hur nära det var att även Sveriges judar skickades iväg. Mormor däremot, bodde under kriget i Stockholms skärgård där hon och morfar fiskade och odlade för att överleva. Och även om kunskapsöverföringen i min familj varit lika usel som blåbärsreceptförmedlingen i Axel Lindéns, är det väl ändå någon sorts genetiskt överförd envishet och livsvilja som fick mig att gripa tag efter knivskarpa vasstrån och dra mig upp ur dyn vid jakten på de där stulna årorna. Varannan gran och varannan tall blev tysta vittnen till min kamp. De var min gröna, högst ointresserade publik. Vi människor kommer alltid att ha en relation med det som växer, det är bara det att den inte är ömsesidig. Träden älskar oss inte tillbaka. Nina Asarnoj, medarbetare på kulturredaktionen Litteratur Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion (2020) av David Thurfjell Tillstånd. Varannan gran, varannan tall och andra orimligheter (2020) av Axel Lindén Talande blommor. Blomsterspråkets ABC (2019) av Isabel Kranz i översättning av Joachim Retzlaff Trädens hemliga liv (2016) och Naturens dolda nätverk (2018) av Peter Wohlleben i översättning av Jim Jakobsson Film: Shoah (1985) dokumentär av Claude Lantzmann, finns med svensk text på Youtube, längd 9 h och 27 min.

Aktualitetsprogram med Kalle Lind och Ina Lundström. Kalle och Ina gör sitt sista program. Nästa vecka tar Susanna Dzamic och Gustav Wirtén över stafettpinnen, det vill du inte missa!

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

I dessa pandemitider återupplivar vi Ring Kulturradion, varje onsdag i maj kl 13.05 i P1. Mejla gärna din fråga till ringkulturradion@sverigesradio.se. Eller ring till telefonslussen (08-241500) på onsdagar kl 12-14. I panelen: Dan Hallemar, frilansskribent, driver podcasten "Staden" och är förläggare på Arkitektur förlag. Talar gärna om konsumtion, barnkultur och om städer och platser med utgångspunkt i gränslandet mellan sociologi/stadsbyggande/urban kultur. Jenny Teleman, Sveriges Radios kulturredaktion. Skriver och recenserar teater, film och litteratur. Fenomenalt kunnig på serier och grafiska romaner. Camilla Lundberg, kulturskribent, musikkritiker och tidigare chef för SVT musik. Medverkar i P2s Klassiska podden om berömda kompositörer. Entusiastisk hobbymusiker som cellist i stråkkvartett. Återkommande panelmedlem i Ring Kulturradion! Mårten Blomkvist, filmkritiker och författare. Skriver bland annat i Dagens Nyheter och Filmrutan. Han är också författare till "Höggradigt jävla excentrisk: en biografi över Bo Widerberg" (2011). Dessutom gör han radioinslaget "Klassikern" om film för Kulturredaktionen i P1. Telefonslussen är öppen onsdag 20/5 kl 12.00-14.00. 08-241500. Programledare: Karsten Thurfjell I telefonslussen: Katarina Wikars och Cecilia Blomberg Tekniker: Tor Sigvardson Producent: Nina Asarnoj Mejl är mycket välkomna dygnet runt och sänds till ringkulturradion@sverigesradio.se

Ring Kulturradion ser tillbaka på den säsong som flytt och Karsten Thurfjell presenterar några av höstens höjdpunkter av lyssnarfrågor och kulturpanelsvar! De som hörs ur våra paneler i detta kompilat är Jenny Maria Nilsson, författare, Tali da Silva, kulturjournalist, Mattias Lundberg, musikprofessor, Ulrika Knutson, kulturjournalist, Sven Hugo Persson, litteraturvetare och dramaturg, Göran Everdahl, journalist och spanare, Dan Hallemar, arkitekturskribent, Cecilia Blomberg, kulturjournalist, Ella Petersson och Sofia Nyblom, musikjournalister. Programledare: Karsten Thurfjell och Anna Charlotta Gunnarson. Producent: Anna-Karin Ivarsson

Karsten Thurfjell samtalar om upplevelsen av en måltid och vad som påverkar våra sinnen under en måltid. Runt bordet finns Magdalena Ribbing, Per Hermansson och Torsten Nobling. Lantzkampen åter 31/3. När Lantzkampen har sändningsledigt träder Karsten Thurfjell i kraft och med sig har som alltid DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing. Temat för kvällens Karstens middag är den samlade måltidsupplevelsen och vad som påverkar den genom alla våra sinnen. Gäster är också Per Hermansson, sensoriker och mannen bakom innehållet i flaskor med etiketten Absolut Vodka och Torsten Nobling, arkitekt och expert på konserthus-, teater- och restauranginredning. Producent: Daniel Af Klintberg

1971-72 målade Peter Tillberg det som kommit att bli hans mest kända målning och en verklig klassiker, ja, närmast ett begrepp: Blir du lönsam, lille vän? Kulturradion Klassikern deltar i P1:s temasatsning Den orättvisa skolan och Karsten Thurfjell tar tillfället i akt att återstifta bekanskapen med de allvarsamma fjärdeklassarna bakom bänkarna i Korsavadskolan i Simrishamn som numera ingår i Moderna Museets samlingar.

1971-72 målade Peter Tillberg det som kommit att bli hans mest kända målning och en verklig klassiker, ja, närmast ett begrepp: Blir du lönsam, lille vän? Kulturradion Klassikern deltar i P1:s temasatsning Den orättvisa skolan och Karsten Thurfjell tar tillfället i akt att återstifta bekanskapen med de allvarsamma fjärdeklassarna bakom bänkarna i Korsavadskolan i Simrishamn som numera ingår i Moderna Museets samlingar.

I programmet Ätbart från 2004 har Gunnar Bolin och Karsten Thurfjell valt och vrakat bland sina egna gamla matinslag. Bl.a. handla det om getter, får, uttrar och fjällkor på Skansen, ett besök på demonstrationsysteri i Gruyere, Schweiz och en sociokullinarisk provning av tunnbrödsrulle och ostron på tre olika platser. Sänt: 2004-06-20.