Podcasts about erland josephson

Mikael Timm närmar sig Jon Fosses dramatik genom att ställa tre enkla frågor. Svaren tenderar att bli något mer komplicerade. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1993 sedan satte Ingmar Bergman upp pjäsen Rummet och Tiden på Dramatens Lilla Scen. Det var en av få uppsättningar regissören gjorde av samtida dramatik. Och valet av pjäs var förbryllande eftersom Botho Strauss räknas som en av de första postmodernisterna, en grupp Bergman sade sig avsky. Men något måste ha fascinerat honom. Kanske den fragmentariska stilen eller så hade Bergman läst Strauss teoretiska artiklar i Theater Heute.Hur som. Botho Strauss gestalter är utslängda på scenen som bråte på minnets vind där livets stora föreställning en gång spelats men som nu är avslutad. Spelplatsen är ett restlager av minnesfragment. ”En gång i tiden kände vi varandra. Det kan väl inte ha varit något särskilt som hände den gången. Det kan det väl inte.” säger en av dramats huvudpersoner.Jag har knappt tänkt på pjäsen sedan jag såg den men nu dyker den upp i minnet som fragment av något som var men som pekar framåt. 90-talsuppsättningen gör sig påmind när jag läser ett urval av Jon Fosses dramatik, hur olika texterna än är. I Strauss pjäs är replikerna vad som blivit kvar från ett tidigare liv. Själv har författaren under decennierna som gått blivit en konservativ debattör och lämnat teatern för romaner och essäer. Också hans egen pjäs kan idag i sig uppfattas som en teaterruin från postmodernismens glansdagar och i den ruinen har Jon Fosse stått.Att det finns en koppling mellan de två författarna är inte konstigt. Fosse talar i intervjuer om filosofer som Heidegger och Wittgenstein och har i sina pjäser tydliga hänvisningar till både tysk 1800-talspoesi och Samuel Beckett, storheter som påverkat också Strauss.Men Fosse har lämnat postmodernismen, han har gått ut ur teaterruinen in i ett annat landskap. Han tar vid där Strauss slutade. Och det fodrar att vi åskådare nollställer oss. För med Fosse börjar något helt nytt i dramatiken. En enkelhet, ett allvar.Regissören Peter Stein har karaktäriserat Strauss pjäser som lekfulla. Det har nog ingen sagt om Fosses. I postmoderniteten fanns en citatglädje. Man ironiserade över arkitekturhistorien, litteraturhistorien och teaterns traditioner – lekfullheten kunde naturligtvis bli pretentiös när en tråkig kontorsbyggnad kröntes med romersk portal i råbetong högst upp men på teatern hjälpte den att locka fram leenden och skratt. I Bergmanuppsättningen var det Erland Josephson som spelade Julius, som med elegant ironi kommenterar de andra gestalterna.Någon sådan roll finns inte i Fosses pjäser. När han började skriva dramatik var postmodernismen högst livskraftig men redan från början tar Fosse ett stort steg framåt, ut ur ironin in i allvaret. Hans dramer är extremt tydliga med kortfattade repliker, enkelt språk och många omtagningar. Och samtidigt svårbegripliga. För vad handlar pjäserna om, vad vill författaren säga?För att hitta en ingång kan man ställa tre enkla frågor: var, när och hur?Så var är vi? Scenografin är nedskuren så långt det bara går och för var pjäs krymper dekoren. I Jag är vinden från 2008 sägs att dramat ”utspelas i en tänkt och knappt ens antydd båt och handlingarna är också tänkta och ska inte utföras, utan vara illusoriska”. De två personerna heter Den ena och Den andra.Så har vi den andra frågan: När. Medan Becketts pjäser som bakgrund har krig och kärnvapenhot så avstår Fosse från tidsmarkörer. Men han gör ändå en precisering. I pjäsen Stark Vind från 2021 säger en av figurerna att det varken finns ett förflutet eller en framtid, bara ett nu. Och i detta nu utspelas Fosses pjäser.Så har vi någon hjälp av frågorna? Nja, i förstone kan tyckas att vi inte blir så klokare av att veta att Fosses pjäser utspelas i ett skissat rum och ett vagt nu. Men, teater är en sinnlig upplevelse så om vi litar till vår hörsel och vår syn blir svaren tydligare. Då märker vi att Fosses oklara rum och oklara tid liknar varandra. Ja, från åskådarplats sammanfaller de. Fosse har sagt att teatern är en plats där mirakel kan inträffa själv associerar jag lite lättvindigt till Einsteins relativitetsteori i vilken rummets tre dimensioner bildar en enhet med tiden. Rumtiden, som det kallas, är måhända Fosses scen.Återstår frågan Hur? All dramatik utgår från någon gåta eller konflikt som ska få en lösning. Så också Fosses pjäser. Ibland är det tydligt. De två männen i den lilla båten som vi möter i Jag är vinden är olika, trots att texten inte säger något direkt om detta. Olikheten beror på deras position i skeendet. Den ene vet vad som väntar, han tar tagit ett beslut som så småningom blir uppenbarat för den andre och för åskådaren. Den ene styr båten mot ett ögonblick som också är en position på havet. Han är i rörelse och driver handlingen framåt. Den andre är, tills slutögonblicket, passiv, alltså stillastående.Rum och tid bildar en enhet tills vi förstår vad som händer eller snarare kommer att hända när ridån gått ned. Då spricker enheten och vi är tillbaka i den vanliga tideräkningen.Om skickliga dramatiker kan sägas att deras gestalter lever kvar efter att man glömt handlingen i pjäsen. Jag minns inte allt i Kameliadamen, men jag minns henne. Om Fosses dramatik kan sägas att man inte minns personerna och knappast handlingen. Men man minns situationen: rumtiden.Fosses dramatik kan läsas som ett försök att säga emot Wittgensteins berömda slutord i Tractatus: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.” Språket är otillräckligt och kan lura oss, om det tycks Wittgenstein och Fosse vara överens. Men dramatikern Fosse har fler verktyg: bilden, scenrummet, gesterna och pauserna. I en av sina essäer skriver han:”När teater är riktigt bra, och då menar jag inte i timtal, jag menar de lysande förtätade ögonblick när någonting på ett oförklarligt sätt koncentreras till en intensiv känsla som samtidigt är fylld av en insikt som man förstår med hela sitt väsen, men som man ändå inte kan ge uttryck för, det vill säga när teatern är som allra bäst brukar man för att skildra just dessa ögonblick, säga att en ängel går genom scenen.”En ängel kan vara en budbärare. Kanske har ängeln med sig nåden, förvisso ett abstrakt begrepp, men som för individen kan vara en högst konkret förnimmelse.Fosse har ersatt postmodernismens disparata element med dess motsats: långt driven förtätning. En koncentration så extrem att tid och rum blir ett. Och som samtidigt öppnar sig mot både det svårgripbara och det konkreta.Så vad blir kvar hos åskådaren. Jo, ett minne. För att använda Jon Fosses egna ord:”En osynlig närvaro tittade in. Och försvann.”Därmed får frågorna: När, var och hur anses besvarade. Hmmm… Åtminstone för ögonblicket.Mikael Timmförfattare, kritiker och filmareLitteraturJon Fosse: Teater I, II och III. Redaktör: Daniel Pedersen, men översättningar av Marie Lundquist, Svante Aulis Löwenborg, Sveve Sem-Sandberg och Lars Norén. Bokförlaget Faethon, 2021.Jon Fosse: När en ängel går genom scenen. Översättning: Marie Lundquist. 10TAL Bok, 2016.

0:00 - Intro & Summary2:00 - Movie Discussion38:49 - Cast & Crew/Awards44:55 - Pop Culture/Music54:13-  Rankings & Ratings To see a full list of movies we will be watching and shows notes, please follow our website: https://www.1991movierewind.com/Follow us!https://linktr.ee/1991movierewind Theme: "sunrise-cardio," Jeremy Dinegan (via Storyblocks)Don't forget to rate/review/subscribe/tell your friends to listen to us!

Några episoder ur August Blanches kända Stockholmsskildring som utspelar sig under förra hälften av 1800-talet, i hyrkusken Figge Höglunds sällskap... "August Blanche hade storstilade litterära ambitioner, med det är som stockholmsskildrare i det lilla formatet han gått till eftervärlden. Hans noveller och skisser från det brokiga 1800-talets Stockholm har en frodig charm; de ger både detaljerade och brokiga bilder och flertalet har det självupplevdas prägel."(Saxat ur Röster i Radio, numret innehållande 26 december 1961.)Hyrkuskens berättelser av August BlancheI rollerna: Hyrkuskbokhållare Figge Höglund – Allan Edwall, Figge som pojke – Ric Axberg, Rektor Trysén – Åke Lagergren, Drängen Jan Andersson – Olof Thunberg, Författaren August Blanche – Ingvar Kjellson, Figges mor Selma – Isa Quensel, Förmögna änkan fru Linström – Märta Dorff, Fru Linströms dotter Mamsell Christine – Lena Söderblom, Fru Lagge – Sif Ruud, Fru Lagges son Adolf – Per-Olof Eriksson, Fru Dillman – Barbro Hiort af Ornäs, Brukspatron Dillman – Georg Rydeberg, Dillmans dotter Evelina – Gio Petré, En värdshusflicka – Inger Hayman, Kramhandlar Fagerlund – Olof Huddén, Bodbetjänten – Björn Gustafson, Marie Jasmin – Barbro Larsson, Tulluppsyningsmannen – Manne Grünberger, Tullinspektoren – Gunnar Olsson, Medicine kandidaten Wendel – Etienne Glaser, Publicisten Teodor Sandström – Erland Josephson, Stormästaren – Einar Axelsson, En betjänt – Dennis Dahlsten, Doktor Carlander – Tord StålBland övriga medverkande: Mari Ann Nordvall, Per Philipsson, Lars Åström, Kenneth Dahlström, Matti Verner-Carlsson, Kasper Verner-Carlsson, Hans Erik Andersson och Anders Åström.Ljud: Lennart FahlénInspicient: Rune JohanssonRadiodramatisering och produktion: Gunnar WersénRegi: Per Verner-CarlssonFrån 1961

Några episoder ur August Blanches kända Stockholmsskildring som utspelar sig under förra hälften av 1800-talet. I hyrkusken Figge Höglunds sällskap... "August Blanche hade storstilade litterära ambitioner, med det är som stockholmsskildrare i det lilla formatet han gått till eftervärlden. Hans noveller och skisser från det brokiga 1800-talets Stockholm har en frodig charm; de ger både detaljerade och brokiga bilder och flertalet har det självupplevdas prägel." (Saxat ur Röster i Radio, numret innehållande 26 december 1961.)Hyrkuskens berättelser av August BlancheI rollerna: Hyrkuskbokhållare Figge Höglund Allan Edwall, Figge som pojke Ric Axberg, Rektor Trysén Åke Lagergren, Drängen Jan Andersson Olof Thunberg, Författaren August Blanche Ingvar Kjellson, Figges mor Selma Isa Quensel, Förmögna änkan fru Linström Märta Dorff, Fru Linströms dotter Mamsell Christine Lena Söderblom, Fru Lagge Sif Ruud, Fru Lagges son Adolf Per-Olof Eriksson, Fru Dillman Barbro Hiort af Ornäs, Brukspatron Dillman Georg Rydeberg, Dillmans dotter Evelina Gio Petré, En värdshusflicka Inger Hayman, Kramhandlar Fagerlund Olof Huddén, Bodbetjänten Björn Gustafson, Marie Jasmin Barbro Larsson, Tulluppsyningsmannen Manne Grünberger, Tullinspektoren Gunnar Olsson, Medicine kandidaten Wendel Etienne Glaser, Publicisten Teodor Sandström Erland Josephson, Stormästaren Einar Axelsson, En betjänt Dennis Dahlsten, Doktor Carlander Tord StålBland övriga medverkande: Mari Ann Nordvall, Per Philipsson, Lars Åström, Kenneth Dahlström, Matti Verner-Carlsson, Kasper Verner-Carlsson, Hans Erik Andersson och Anders Åström.Ljud: Lennart FahlénInspicient: Rune JohanssonRadiodramatisering och produktion: Gunnar WersénRegi: Per Verner-CarlssonFrån 1961.

Le titre de Scenes From a Marriage vous dit peut-être quelque chose, et ce serait à juste titre, puisqu'il s'agit à l'origine d'une mini-série suédoise en 6 épisodes d'Ingmar Bergman datant de 1973 qui a ensuite été montée comme un long-métrage que le public international connait mieux. Liv Ullmann et Erland Josephson laissent leurs places à Jessica Chastain et Oscar Isaac qui ont d'ailleurs titillé les internets avec leur complicité à l'avant-première, et à la place d'Ingmar Bergman, on retrouve Hagai Levi à la barre. L'ACS revient sur les couples en crise en se focalisant sur Scenes From a Marriage. https://youtu.be/9Vkch00zHVA Cet épisode d'Un épisode et j'arrête est composé de Marion Miclet du Point Pop, d'Anaïs Bordages de Slate et est animé par Yves Le Corre, journaliste indépendant.

Le titre de Scenes From a Marriage vous dit peut-être quelque chose, et ce serait à juste titre, puisqu'il s'agit à l'origine d'une mini-série suédoise en 6 épisodes d'Ingmar Bergman datant de 1973 qui a ensuite été montée comme un long-métrage que le public international connait mieux. Liv Ullmann et Erland Josephson laissent leurs places à Jessica Chastain et Oscar Isaac qui ont d'ailleurs titillé les internets avec leur complicité à l'avant-première, et à la place d'Ingmar Bergman, on retrouve Hagai Levi à la barre. L'ACS revient sur les couples en crise en se focalisant sur Scenes From a Marriage. https://youtu.be/9Vkch00zHVA Cet épisode d'Un épisode et j'arrête est composé de Marion Miclet du Point Pop, d'Anaïs Bordages de Slate et est animé par Yves Le Corre, journaliste indépendant.

Unlike our normal, light-hearted content, we turn slightly darker with both the original and the first two episodes of the remake of Scenes From a Marriage. Tim wrote about one scene in the first episode of the remake here.Some of the movies we mention in this episode: Scenes From a Marriage, A Marriage Story, and, briefly, The Card Counter and The Godfather.Opening music: "Let's Start at the Beginning," Lee RosevereClosing music: "Découvre moi," Marc Senet & Simon GrivotCome find us:WebsiteFacebookTwitter

Vi skålar för Lena Nyman och vår fantastiska gäst Hannes Meidal! För publiken som äntligen fyller våra salonger! Vi pratar om vår självbild och andras bilder av oss. Hur fick Hannes stämpeln av att vara den prudentliga, ett ämne för teaterchefsrollen vid 19 års ålder, när logen är ett kaos av papper och matrester. När man är så anspänd vid avslappningsövningar så att man får en muskelbristning i knät? Vad betyder det när man blir sedd och tagen på allvar av äldre kollegor som t.ex Thorsten Flinck, Keve Hjelm, Erland Josephson och kostymör Inger Pehrsson. Vi grillar Hannes i realitysåpornas värld, vi hittar Sveriges sämsta bilförare, människan med den sämsta motoriken, Sverige starkaste familj-men vart tog den "lilla bagaren" vägen? Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

In the thirteenth episode of Season 4 (The Horror, The Horror) Kyle is joined by screenwriter David Gutierrez and novelist Samuel Cullado to discuss the haunting personal portrait of a compromised artist's relationship lost to the chasm of madness and mental deterioration in Ingmar Bergman's Hour of the Wolf.

Monologues from En natt i den svenska sommaren by Erland Josephson

Existe una maldad que no se puede explicar, virulenta, terrorífica, y los seres humanos son los únicos animales que la poseen.” Ingmar Bergman Andreas vive como un ermitaño, retirado de la vida social, alejado de su pasado, de un matrimonio roto y una serie de problemas legales que le han llevado a prisión en una corta condena. Pasa sus días y sus noches en medio de un entorno bucólico y luminoso, de soledad buscada, en la isla de Faro. Los tonos neutros, grises y ocres de la fotografía de Sven Nikvist envuelven unas existencias a la deriva, seres que quieren amar, rehacer sus vidas, más allá de las mentiras, las encrucijadas y las tendencias autodestructivas de cada uno de ellos. Andreas saluda a Johannes, el hombre solitario y enfermo que apenas puede realizar sus labores diarias porque le cuesta respirar, será acusado de maltratar con sadismo a los animales de la zona, linchado injustamente ya que es inocente, el transversal personaje interpretado por Erik Hell, tan víctima como las ovejas degolladas por un loco, cabeza de turco de la sociedad que vive en la isla. Dos enormes monólogos en un primer plano invasivo se interpolan en el film. El de Liv Ullman, recordando su familia, su accidente, y el de Max Von Sydow, el de un hombre sin esperanza, con los ojos más tristes que uno pueda recordar, afirmando que todos los verdugos y las víctimas del mundo están condenados En la isla también vive un matrimonio como muchos, aparentemente feliz. Él, un arquitecto cínico y dedicado a su trabajo, -Erland Josephson-, ella, vacía, aburrida. Como en los Seis personajes en busca de autor de Pirandello, a Bergman se le ocurrió distanciarse de la ficción mediante cuatro intervenciones de los propios actores hablando sobre sus personajes, ya lo hizo antes también Godard en “La China”, y también mediante un narrador exterior que interviene en momentos puntuales y claves de lo acontecimientos. En la primera parte, la fugaz relación de Von Sydow con Bibi Andersson tiene lugar una noche que el marido está de viaje por temas laborales. Eva resulta un personaje mucho más humano que su amiga Anna, más moralista, con un eterno sentimiento de culpa. Remordimientos que Bergman deja en suspenso en un final descorazonador. La cámara se acerca a un hombre sin rumbo, cae al suelo y grita, los colores se saturan y se granula la pantalla. El narrador, el mismo Bergman, afirma: En esta ocasión se llamaba Andreas Winkelman. La vida de un hombre más, como la de todos los hombres, cautivos de sus miedos y sus remordimientos Esta noche intentamos reparar el tejado de nuestra casa y vislumbramos un parhelio en el cielo... Zacarías Cotán, Salvador Limón y Raúl Gallego

Bergman och kvinnorna är ett bekant begrepp. Men några det kanske talats för lite om är den kvinnliga publiken. Ulrika Knutson har grävt i arkiven och sett hur regissören aktivt sökte upp den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Damernas Bergman, när blev han det? Tidigt. Redan i slutet av fyrtiotalet framstår Ingmar Bergman som demonisk kvinnotjusare. Den bilden gillade han själv, och den tyckte publiken om. Som till stor del bestod av kvinnor. Men vad man inte riktigt vetat är hur målmedvetet Bergman närmade sig den kvinnliga publiken; vårdade den och gjorde sig tillgänglig för den, famförallt i veckotidningarna. Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor. 1956 svarar han villigt på en enkät i Bildjournalen: Vad anser Ni om kvinnor? SVAR: "Alla kvinnor gör intryck på mig: Gamla, unga, stora, små, långa, korta, feta, magra, tunga, lätta, fula, vackra, söta, ruskiga, levande, döda. [...] Jag uppskattar kvinnor: apor kattor, kossor, hyndor rovdjur. Ödlor och giftiga reptiler, jag tycker också illa om kvinnor, skulle gärna slå ihjäl en och annan eller bli ihjälslagen själv! Men Damernas värld är min värld, jag klarar mig dåligt i den men jag vet ingen annan, i varje fall ingen bättre." Han gör inte våld på sig i den enkäten. Tänk på gossen Sebastian i Fanny och Alexander, som spanar på pigorna när de badar, eller när de fina kusinerna klär om i Smultronstället; fraset av sidentyger, knäppningar av hyskor och hakar, fnisset från kvinnovärldens tusen och en hemligheter. Strindberg i all ära, i det här fallet brås Bergman på  Henrik Ibsen: "En man är lätt att studera, men med en kvinna blir man aldrig färdig. Hon är havet, vars djup ingen kunnat pejla." Han första musor var mormor Anna och mamma Karin, som   suckar i sin dagbok: "Vad blir det av Ingmar till sist, som ständigt går fram över de människors hjärtan, som älska honom?" Han sög blod och märg ur sin familj. Konstnären som vampyr, som Strindberg talade om. Man kan också säga att han gnagde på sitt eget ben, som en gammal hund. Han insåg tidigt att jaget innehöll konstnärlig näring, men inte  nödvändigt biografisk sanning. I självbiografin Laterna Magica ljuger han som en häst travar. Han föds sjuk och ämlig och nöddöps på BB? Inte alls, det var hans mamma som hade influensa. Han skapade en dramatisk barndom åt sig. Att det var storebror Dag som fick stryk lämnade lillebror därhän. Han hängde ändå ut sig själv, och alla andra, vänner och fruar. De lät honom hållas, och han samlade sina ex-kvinnor i en tät krets, en konstnärlig storfamilj. Han hade den sällsynta talangen att bli god vän med sina gamla flammor. Alex Schulmans morfar, den passionerade kritikern Sven Stolpe, borde som from katolik ha ogillat Ingmar Bergmans erotiska framfart, men så här skrev han 1959, när Bergman blivit chef för Dramaten: "Förmodligen beror Ingmar Bergmans förmåga att skapa stora skådespelerskor helt enkelt på att han förälskar sig i dem. - Bergmans entré i detta sköna stall av ädla ungdjur kommer att bli något av en sensation. Där kommer att flyta blod. Men stor konst kommer att födas!" Jojo. Bergman öppnade generöst dörren för hemma hos-reportrar och fotografer. Och hans åsikter är inte kontroversiella för den breda publiken, snarast inställsamma: "Skådespelarna ska vara tacksamma mot publiken som kommer över huvud taget, de står och faller med publiken. Att vara tråkig på teatern är en dödssynd! Och han vet precis vilka ord som ger rubriker:"Källarteater är självbefläckelse" är en av de roligare. Och han delar med sig av sina manuskript. Inte i små smala kulturtidskrifter, utan i Allers! Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. Som ung hade Ingmar Bergman knappast tänkt sig en framtid som folklig. Han skrev poesi, och led av samma fyrtiotalsångest som alla de andra grabbarna. Han beundrade Lars Ahlin, Erik Lindegren och Stig Dagerman för deras tungsinne. Men som ung författare blev han refuserad, och ilsknade till. Då häcklade han finpoeterna, "som livnär sig på förskott, har upplagor om 300, aldrig behöver se publiken i vitögat, än mindre lida av deras hostningar och prassel" Lättad gick han till teaterns och filmens värld, "horeri- och slakteri-branschen" och vek ut sig, inte minst för den kvinnliga publiken. Han var kanske ingen Åsa-Nisse men likafullt en svensk profil. Kärleksfullt parodierad redan på sextiotalet, i Mosebacke monarki. Där hette han Nisse Pärlemo, hade basker, stammade svårt och sprängde ideligen sexvallen. I efterhand blir det tydligt att Ingmar Bergman var känslig för rörelserna i folkhemsdjupet. Efter Scener ur ett äktenskap, där Liv Ullman och Erland Josephson grälade och grät sig in i våra liv, steg skilsmässofrekvensen och köerna till äktenskapsrådgivningarna tredubblades. Bergmanvärlden är alltså inte immun mot kvinnofrigörelsens våldsamma sparkar. Och vad betydde det att han samarbetar tätt med en spränglärd särartsfeminist som Ulla Isaksson, inläst på Ellen Key och Elin Wägner? Deras kvinnosak skymtar också i Bergmanvärlden. Som i förlossningsfilmen Nära livet från 1958. Bergman vittnar: Jag hade fem egna barn, men hade aldrig sett en förlossning. Men nu: En sal med sex nyförlösta mödrar och nyfödda barn. Svällande bröst, sura mjölkskvättar, det muntert och djuriska i hanteringen. Jag mådde illa och tvangs relatera till egna erfarenheter som evigt handfallen, evigt flyende pappa." I filmen sparar han inte på effekterna. Nära livet marknadsfördes nästan som en skräckfilm. Folk svimmade i bänkarna. Rekordet slogs i Bergen i Norge, där åtta människor tuppade av under en och samma föreställning. Men under skräckeffekterna finns en stark film om kvinnor och patriarkal dubbelmoral. Och så något annat Bergman återkom till gång på gång: "Jag tycker bättre om att jobba med tjejer. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. För att ställa sig in försäkrar Bergman att han läser allt vad Kerstin skriver. Än är det några år kvar till Det mest förbjudna. Kerstin Thorvall är samhällsmedveten och prövar en underskruv: Vänsterungdomarna tycker att du är för privat? Det är klart att jag är privat. Om jag inte vore privat skulle jag inte kunna nå någon annan människa. Men jag vill inte säga något ont om den unga vänstern. Tvärtom. Jag är djupt gripen av deras patetiska renhjärtenhet! Arme man. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. Själv har jag intervjuat Ingmar Bergman några gånger. Jag har hört honom tala med värme om Ulla Isaksson och hennes intresse för Elin Wägner. Till min förtjusning berättade han att han och Ulla Isaksson hade planer på att göra film om Fogelstadgruppen och Kvinnliga Medborgarskolan, dessa rösträttskämpar och feministiska pionjärer! Antagligen ställde han sig in, precis som i samtalet med Kerstin Thorvall. Men road var han.   Men jag har också stött på hans berömda intuition som motståndare. Han skulle då sätta upp Lång dags färd mot natt på Dramaten. Att döma av repetitionerna tänkte han tona ner alla möjligheter till irländsk buskis skämten skulle hållas kort. Detta sa jag inte högt, men jag tänkte det inom mig. Då högg Bergman som en kobra: Sitter du där och tolkar före premiär, det ska du ge fan i! Jag hann känna det som en ilning: Det är sant, han kan se vad man tänker se in i huvudet på folk På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. med stora bokstäver! Då log han, och såg så snäll och farbroderlig ut igen, som om ingenting hade hänt. Ulrika Knutson, journalist och författare

No episódio 80, Fred, Alexandre e o músico Willian de Andrade dão sequência à série de episódios sobre a filmografia e vida de Ingmar Bergman, diretor sueco que a esta altura já gozava de prestígio entre críticos e colegas de profissão. É durante este período que Bergman começa a colaborar com aquele que seria seu braço direito na direção de fotografia, o magnífico Sven Nykvist. Esta também é uma fase na carreira do diretor marcada por colaborações com seus atores mais memoráveis, como Bibi Andersson, Liv Ullmann, Max Von Sydow, Gunnar Björnstrand, Harriet Andersson, Gunnel Lindblom, Ingrid Thulin, Erland Josephson e muitos outros, em filmes como “Através de Um Espelho” (Såsom i en spegel, 1961), “Luz de Inverno” (Nattvardsgästerna, 1963), “O Silêncio” (Tystnaden, 1963), “Quando Duas Mulheres Pecam” (Persona, 1966) e “A Hora do Lobo” (Vargtimmen, 1968). Escute a penúltima parte de nossa maratona sobre o diretor sueco mais famoso da história.

País Suecia Director Ingmar Bergman Guión Ingmar Bergman Música Johann Sebastian Bach, Johannes Brahms Fotografía Stefan Eriksson, Jesper Holmström, Per-Olof Lantto, Sofi Stridh, Raymond Wemmenlöv Reparto Liv Ullmann, Erland Josephson, Börje Ahlstedt, Julia Dufvenius Sinopsis Treinta años después de divorciarse, Marianne, obedeciendo a un impulso repentino, visita a Johann, que ahora vive retirado en su casa de verano en la isla de Dalarna. Continuación de "Secretos de un matrimonio" (1973).

Staffan Lamm undersöker vem han är - nazisterna menade att han var jude. Ortodoxa judar ser honom som enbart svensk. Radio Islam kallar honom för juden Lamm. Men hans släkt har inte bara sett sig själva som etniska svenskar, utan har också varit det i flera hundra år. Vem har rätt att definiera Staffan Lamm? I programmet medverkar Erland Josephson, Karin Lamm och Helena Henschen. Programmet sändes första gången 2007.

Título original Fanny och Alexander (Fanny and Alexander) Año 1982 Duración 197 min. País Suecia Suecia Director Ingmar Bergman Guión Ingmar Bergman Música Daniel Bell Fotografía Sven Nykvist Reparto Bertil Guve, Pernilla Allwin, Gunn Wållgren, Ewa Fröling, Jarl Kulle, Erland Josephson, Allan Edwall, Börje Ahlstedt, Mona Malm, Gunnar Björnstrand, Jan Malmsjö, Mats Bergman, Lena Olin, Peter Stormare Productora Coproducción Suecia-Francia-Alemania; Svenska Filminstitutet / Sveriges TV1 / Personafilm / Gaumont Género Drama | Años 1900 (circa). Infancia. Familia. Religión Sinopsis Historia de una gran familia en una pequeña ciudad sueca a comienzos del siglo pasado. Los personajes principales son dos niños, Fanny y Alexander, su madre y su abuela paterna. Obra maestra de Bergman que obtuvo unas críticas excepcionales.

Título original Fanny och Alexander (Fanny and Alexander) Año 1982 Duración 197 min. País Suecia Suecia Director Ingmar Bergman Guión Ingmar Bergman Música Daniel Bell Fotografía Sven Nykvist Reparto Bertil Guve, Pernilla Allwin, Gunn Wållgren, Ewa Fröling, Jarl Kulle, Erland Josephson, Allan Edwall, Börje Ahlstedt, Mona Malm, Gunnar Björnstrand, Jan Malmsjö, Mats Bergman, Lena Olin, Peter Stormare Productora Coproducción Suecia-Francia-Alemania; Svenska Filminstitutet / Sveriges TV1 / Personafilm / Gaumont Género Drama | Años 1900 (circa). Infancia. Familia. Religión Sinopsis Historia de una gran familia en una pequeña ciudad sueca a comienzos del siglo pasado. Los personajes principales son dos niños, Fanny y Alexander, su madre y su abuela paterna. Obra maestra de Bergman que obtuvo unas críticas excepcionales.

Solodansare I sitt Sommar i P1 tar Virpi Pahkinen med lyssnaren på en magisk resa från en frusen sjö i Finland till Amazonas djungel. Hon tar oss med på en cirklande spårvagnstur i verklighetens Helsingfors, får höra berättelsen om när Erland Josephson snarkade under en dramatenrepetition och får dela exotiska matupplevelser med rätter som sockerkristallerna lagar den dubbla snön och mässandet av ingen död och födelse. Virpi Pahkinen hyllar också tystnaden och bjuder på adjektiv som ”pratledsen och tystglad”. - Jag kan prata svenska men jag kan också hålla tyst på svenska. Sedan skiftar jag till att vara tyst på finska. Om Virpi Pahkinen En av Skandinaviens internationellt mest framgångsrika solodansare. Har uppträtt i över 40 länder. Aktuell med den självbiografiska boken Ormbäraren om hennes världsomfattande dansupplevelser från bergstopparna i Ecuador via biblioteket i Alexandria till stäppen i Mongoliet. Studerade klassisk musik och konståkning innan dansen tog överhand. Tog studenten med högsta betyg i alla ämnen. Utbildad på Danshögskolan i Stockholm. Har deltagit i sex Dramatenföreställningar i regi av Ingmar Bergman. Har under våren haft premiär för de två dansfilmerna Arbor och Sahara. Har balanserat ett ägg på en spik vid ekvatorn. Producent: Helena Sandklef

Inom kort beslutar den brittiska högsta domstolen om Wikileaksgrundaren Julian Assange ska utlämnas till Sverige. Nu kommer hans självbiografi ut på svenska. Assange bandade över femtio timmar samtal med sin spökskrivare, men efter att ha läst det första utkastet hoppade han av. Hur ska man förhålla sig till en biografi som ges ut mot huvudpersonens uttryckliga vilja? Ger boken en ny bild av Assange och Wikileaks? Ulrika Knutson, ordförande för Publicistklubben, Sören Sommelius, kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad och Isabelle Ståhl, litteraturansvarig på Nöjesguiden, har läst "Memoarer är prostitution". Ulrika Knutson är också en av de svenska journalister som nu påstås ha kartlagts av Wikileaks. Hör henne kommentera de uppgifterna. En av våra allra största skådespelare har dött. Nya Vågen minns den mångsidige Erland Josephson tillsammans med teaterkritikern Leif Zern, kulturradions Lars Lönroth och kulturjournalisten Ulrika Knutson. Lars Lönroth intervjuade Liv Ullman om kollegan och vännen Erland Josephson under Bergmanveckan på Fårö 2010. Och så låter vi kulturpanelen med Mona Masri, Tor Billgren och Josefine Adolfsson titta närmare på kulturveckan som har gått. Programledare: Lena Birgersdotter. P1, tisdag 28 februari 14:03 och onsdag 29 februari 18:15.

Var står Strindberg i namnfrågan kring Estelle Silvia Eva Mary? Hur skulle Strindberg ha reagerat på att Fröken Julie blev ljudfilm? Det får du veta i dagens Nordegren, när Stockholms improvisationsteater kommer förbi och dissekerar Ågust i direktsändning. Herman Lindqvist verkar ha tappat Hovets förtroende efter att han ansett Estelle vara ett namn lämpat för en fransk nattklubbvärdinna. Vi diskuterar detta och prinsessnamn. Vi får också besök av kompositören och stumfilmspianisten Matti Bye, och pratar om stumfilmens egenart apropå Oscarsbelöningen av filmen The Artist. Dagens bisittare är Alexandra Pascalidou. Den som vill höra mer med Erland Josephson rekommenderar vi att gå in på SR Minnens hemsida: . Där kan man lyssna till ett program från 2007 om vänskapen med Ingmar Bergman, och i en inspelning från 1982 berättar Erland Josephson och Bibi Andersson om hur det är att kyssas framför kameran.

Glee är den nya amerikanska musikalserien som slagit både tonårspubliken och medelålders kulturjournalister med häpnad. Nu börjar den sändas i svensk TV. Filmkritikerna Johanna Koljonen och Jonas Holmberg diskuterar politiska undertexter och populärkulturens infantilisering i Kinostudion. I Tarik Salehs snart bioaktuella film Metropia ges en dyster bild av Europas framtid, där hjärntvättad arbetskraft åker tunnelbana över hela kontinenten för att arbeta i diverse gråa byggnadskomplex. Filmens manusförfattare Stig Larsson, Fredrik Edin och Tarik Saleh berättar om sina inspirationskällor. Kino har också letat efter fler svenska dystopier inom film- och tv-historien och bland annat hittat den nu helt bortglömda "Svenska slut" där hemliga forskningsexperiment utförs på människor som blivit kvar i ett i övrigt helt evakuerat Norrland. I veckans klassiker berättar Lars Lönroth om sin reportageresa till Gotland 1985, då han skulle dokumentera inspelningen av Andrej Tarkovskijs film "Offret" Glee är den nya amerikanska musikalserien som slagit både tonårspubliken och medelålders kulturjournalister med häpnad. Nu börjar den sändas i svensk TV. Filmkritikerna Johanna Koljonen och Jonas Holmberg diskuterar politiska undertexter och populärkulturens infantilisering i Kinostudion. I Tarik Salehs snart bioaktuella film Metropia ges en dyster bild av Europas framtid, där hjärntvättad arbetskraft åker tunnelbana över hela kontinenten för att arbeta i diverse gråa byggnadskomplex. Kino har letat efter andra svenska dystopier inom film- och tv-historien och bland annat hittat den nu helt bortglömda "Svenska slut" där hemliga forskningsexperiment utförs på människor som blivit kvar i ett i övrigt helt evakuerat Norrland.     I veckans klassiker berättar Lars Lönroth om sin reportageresa till Gotland 1985, då han skulle dokumentera inspelningen av Andrej Tarkovskijs film "Offret".  Hör Tarkovskij, Sven Wollter och Erland Josephson berätta om det som blev den ryske regissörens sista film. Programledare: Roger Wilson