Podcasts about elin w

Ligan handlar om svenska kvinnliga journalistpionjärer i början av 1900-talet, som rör sig mellan hetsiga tidningsredaktioner, kungamiddagar och krigszoner. Författaren Fatima Bremmer är gäst i P1 Kultur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Fatima Bremmer blev Augustprisbelönad i fackboksklassen 2017 för "Ett jäva solsken" – en biografi över journalisten och äventyraren Ester Blenda Nordström, som i början av 1900-talet arbetade som wallraffande reporter.Ester Blenda Nordström figurerar även i nya boken "Ligan – Klarakvarterens blodsystrar”. Där hon får sällskap av bland andra Elin Wägner. Det är en kollektivbiografi om en grupp unga kvinnliga journalister som möts på stimmiga tidningsredaktioner runt Klarakvarteren i början av 1900-talet.Fatima Bremmer är själv journalist och har arbetat som reporter och nyhetschef på Aftonbladet och Svenska Dagbladet.Programledare: Lisa Bergström.

P1 Kultur får besök av Bitte Hammargren, expert på Turkiet vid Utrikespolitiska institutet. Möt även författaren Fatima Bremmer som skrivit Ligan. Och så har vi tittat närmare på bioaktuella September 5. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. YTTRANDEFRIHETEN I TURKIET UNDER ÖKAD PRESSI Turkiet är den svenska journalisten Joakim Medin fortsatt frihetsberövad, numera i högsäkerhetsfängelset ​Marmara. P1 Kultur kopplar upp sig mot Samar Hadrous, Sveriges Radios utrikeskorrespondent i Istanbul, och gästas av Bitte Hammargren, expert på säkerhets- och geopolitik i Turkiet vid Utrikespolitiska institutet.FATIMA BREMMER OM DE KVINNLIGA SVENSKA JOURNALISTPIONJÄRERNA I ”LIGAN”Efter den Augustprisbelönade ”Ett jävla solsken” är Fatima Bremmer tillbaka med en kollektivbiografi om ett radikalt kompisgäng som banade väg för en genomgripande förändring av samhället. ”Ligan” handlar om svenska kvinnliga journalistpionjärer i början av 1900-talet, som rör sig mellan hetsiga tidningsredaktioner, kungamiddagar och krigszoner. En av dem är wallraffande Ester Brenda Nordström, som vi lärde känna i ”Ett jävla solsken”, en annan är Elin Wägner. Författaren Fatima Bremmer är gäst i P1 Kultur.JOURNALISTERNA SOM DIREKTSÄNDA HJÄLTAR I ”SEPTEMBER 5”Bioaktuella ”September 5" handlar om ögonblicket som förändrade nyhetstäckning i media. Filmen utspelar sig under OS i München 1972 och följer ett amerikanskt TV-team som snabbt anpassade sig från sportrapportering till direktsända nyheter när de israeliska idrottsmännen blev tagna som gisslan. Filmjournalisten Wanda Bendjelloul har sett ”September 5”. REPORTAGE: NABIL AYOUCH HAR REGISSERAT ”ALLA ÄLSKAR TOUDA” Touda drömmer om att bli en respekterad sheikha, en artist som sjunger om kärlek, motstånd och frigörelse enligt marockansk tradition. Varje kväll uppträder hon på barerna i sin hemby inför männens lystna blickar, men Touda vill skapa en bättre framtid för sig själv och sin son. P1 Kulturs Emma Engström har intervjuat ”Alla älskar Touda”-regissören Nabil Ayouch.ESSÄ: FÖRFATTAREN SOM BLEV VÄRLDSMÄSTARE I KRITIK”Först blev jag författare – sedan världsmästare i kritik”. Skapar Martin Engberg världen med sina sånger eller förgör han den med sin eld? I dagens essä reflekterar han över författarkritikern.Programledare: Lisa BergströmProducent: Henrik Arvidsson

Bokspanarna kan konstatera att även om det skiljer sig 100 år mellan 1910-tal och 2010-tal så är det frågan om det har hänt så mycket egentligen. Drömmen om rättvisa är i högsta grad levande. Fast det skall väl erkännas att de inte hade några dejtingappar på 1910-talet. Veckans gäst: Sara Johansson Vi pratar om dessa böcker: Something New av P. G. Wodehouse Pennskaftet av Elin Wägner Halva Malmö består av killar som dumpat mig av Amanda Romare

I veckans avsnitt av Skeveriet Podcast pratar Charlie och Alexander om Elin Wägner, rösträttaktivisten, författaren och journalisten som efter sin succéroman 'Pennskaftet' skulle skapa Ligan; en grupp av kvinnliga journalister som skulle stötta varandra under 1910-talet.Hur fick kvinnor rösträtt i Sverige?Allt detta i veckans avsnitt! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Elin Wägner har alla hört talas om, men vem var hon egentligen? Det här avsnittet ger dig en genväg in till hennes liv, arbete och budskap. Möt en person som vigde sitt liv åt att försöka väcka människors medvetenhet och göra världen bättre långt innan larmen om klimatkris, miljöexploatering och demokratins sammanbrott på allvar började ljuda!

Att stiga ner i författaren Elin Wägners (1882-1949) universum av rösträttskamp, kvinnokamp, radikalpacifism och ekologiska tankar är en intressant relief till de stora händelserna under 1900-talets första halva. Elin Wägner sticker ut och är många gånger besvärlig, men hon är samtidigt en framgångsrik journalist och populär författare.Första halvan av 1900-talet var en brytningstid när ideologier och rörelser bröts mot varandra samtidigt som två världskrig förödde världen. Det var under denna tid som journalisten och författaren Elin Wägner blev en tongivande röst i den svenska debatten.I den nymixade reprisen av avsnitt 125 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med författaren och journalisten Ulrika Knutson om Elin Wägner, en av 1900-talets tongivande gestalter.Elin Wägner blev en portalfigur i kampen om kvinnlig rösträtt i början av 1900-talet. Hennes bok Pennskaftet kom att popularisera kampen om kvinnlig rösträtt. Ganska snart efter att allmän och lika rösträtt införts kom hon att kritisera hur demokratin fungerade.Radikalpacifisten Elin Wägner hamnade i mycket impopulära ställningstaganden i skuggan av det aggressiva nazityskland. Demokratierna blev nazifierade i när de rustade för att stå emot Nazityskland och Sovjetunionen.Elin Wägner är kanske mest intressant när hon kritiserar industrialismen och tidigt formulerar ekologiska tankar om glada grisar och närproducerat.Foto: Sören HåkanlindMusik: A sentimental gentleman from Georgia av Isham Jones And His Orchestra Star Dust från 1921 Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det har varit en kall vår, och radions småländske redaktör Jan-Erik Anderbjörk introducerar författaren Elin Wägner, som vid 62 års ålder utnämnts till ledamot i Svenska Akademien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Elin Wägner var ständigt beredd att belysa olika samhällsfenomen, och med ett solitt rykte som besvärlig moralist kunde hon hårdhänt vrida och vända på det mesta, även sin egen roll som uppburen författare, idealist, kvinnosakskämpe, opinionsbildare och debattör.

Elin Wägner känner kanske de flesta till, men hur många vet att hon också har en viktig roll i svensk filmhistoria som börjar så tidigt som 1911? Om detta och mycket annat berättar Dagmar Brunow, professor i filmvetenskap i detta avsnitt av Humpodd. Vi får också ta del av hennes forskning om filmmanus och filmarkiv … Fortsätt läsa Våra minnens film

Det här avsnittet handlar om Märta Lindkvist som mellan åren 1916 och 1939 var en av Svenska Dagbladets mest uppskattade journalister. Hon skrev filmkritik, litteraturrecensioner, krönikor och reportage. Hennes väg kom att korsas av personligheter som Nathan Söderblom, Charlie Chaplin, Victor Sjöström och Elin Wägner. Med tiden kom hon dock främst att fokusera på kyrkliga frågor och hennes liv präglas av en djup andlig längtan och en ständig brottningskamp med Gud. Gäst i avsnittet är Ellinor Skagegård som är aktuell med en bok om Lindkvist som, till stor del genom ett nyfunnet och tidigare okänt dagboksmaterial, låter Märta träda fram i ett nytt ljus.

En och annan mellanchef tillägnas väl en roman, men generellt är de underordnades perspektiv som skildras i litteraturen. Thomas Steinfeld funderar över ett perspektiv få tycks vilja se. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kontoret har en egen litteraturhistoria. Den börjar innan förrförra sekelskiftet, när de nya nationalstaterna utvecklade en alltmer omfattande byråkrati, och när allt fler företag blev så stora att de behövde en egen organisation framför allt för bokföring, inköp och försäljning samt för korrespondens. Italo Svevos “Ett liv” från 1892 är en tidig kontorsroman liksom Elin Wägners ”Norrtullsligan” från 1908. Böckerna handlar om unga, bildade, men maktlösa och mestadels dåligt betalda människor. De får titta uppåt när de vill se någonting av världen, uppåt till ett helt samhälle, som uppenbarligen klarar sig alldeles utmärkt även utan kontoristernas mödosamma insats. Förmodligen finns det tusentals sådana romaner. Och genren består i vår tid.Men om publiken är väl förtrodd med kontoristernas själsliv, om den vet mycket om deras förhoppningar och deras besvikelser, om deras privatliv, deras intriger och deras ofta fåfänga försök att göra sig själva till oersättliga medarbetare, så är det förvånansvärt tyst om motsidan. Det är svårare att hitta en kontorsroman med titeln ”Chefen”, och det finns ingen motsvarighet till den tyske sociologen Siegfried Kracauers banbrytande studie ”De anställda” från 1930, med perspektivet riktat mot andra sidan av makten. Visserligen publiceras det böcker om chefen i oändliga mängder: De handlar om hur man blir chef, hur man blir en bättre chef eller hur man klättrar upp i hierarkin så att man blir chefernas chef. Men det är inte ofta man kan läsa om de lägre anställdas uttråkade miner som kan förvandla ett möte till ett långsamt och kvalfullt nederlag för ledaren. Sällan får vi en beskrivning uppifrån av det åtråvärda skvallret som enar en klick och kan förstöra en hel arbetsmiljö. Och få har någonsin lyckats skildra ett krissamtal i telefon, från den dåliga nyhetens ankomst, framförd med stammande röst, till den hysteriska bestämdheten, som brukar följa en stunds stumhet, till alla tvivel och betänksamheter, som blir kvar efter ett beslut.Innan tysken Niklas Luhmann blev en av 1900-talets främsta sociologer, arbetade han som tjänsteman. Under sina åtta år i den statliga förvaltningen, från 1954 till 1962, började han bygga upp en gigantisk arkivlåda, som senare blev fundamentet till sjuttio vetenskapliga böcker och flera hundra artiklar. Han skaffade sig därutöver erfarenhet för skriva tre korta föredrag, som skiljer sig från hans annars mer eller mindre abstrakt formulerade verk. ”Den nya chefen” är temat för det första föredraget, det andra handlar om ”spontana ordningar” på kontoret och i det tredje föreslår han en ny socialteknik kallad för ”undervakning” – i motsats till ”övervakning” – för att få kontroll över människan som vill bestämma över det mesta utan att dock verkligen vara förtrodd med både ämnet och rutinerna. Föredragen publicerades först flera år efter Niklas Luhmanns död år 1998. Den som vill skriva en roman med titeln ”Chefen” hittar grunddragen till sin huvudperson här.I den dunkla tiden före byråkratins genombrott, förklarar Luhmann, fanns det chefer som var produktionsledare, krigshövdingar, huvuddansare, medlemmar av stamrådet och mycket annat, allt på en gång. I några sällsynta fall tycks sådana chefer finnas kvar, mest i mindre, familjeägda företag. Med förvaltningens segertåg genom samhället förändras dock chefens funktion, genom att den gamla chefens funktioner delas upp, så att det uppstår allt fler chefer, på allt fler nivåer. Det blir alltså svårare att veta vem som ansvarar för vad. Men det leder också till konsekvensen att det faktiska ansvaret flyttas alltmer neråt i hierarkin, medan de högre cheferna mest sysslar med förmedling. Och detta i sin tur leder till att chefen blir tvungen att härska genom samarbete. Samarbete är dock inte så lätt som man skulle vilja tro. Luhmann skiljer mellan tre områden där ”chefsskap” – ett vackert svenskt ord, som enligt mitt vetande inte finns någon annanstans i världen – verkligen krävs. Enklast är det att vara chef på det första området: genom att hålla i kontakterna med världen utanför den egna organisationen. Att representera förvaltningen utåt, det är chefens privilegium, och nåde den underordnade som framför utomstående påstår sig kunna tala för hela sin enhet. Det andra området är initiativen: Det borde vara chefens uppgift att utveckla nya idéer, att komma på och genomdriva meningsfulla förändringar, att leda den egna organisationen till framgång och effektivitet. Men i samma mån som ansvaret flyttas neråt i hierarkin, desto mindre vet chefen om vad som egentligen görs inom sin organisation.Dennes insikter i arbetet, i dess villkor, i dess föremål och dess procedurer, är för begränsade för att verkligen kunna ta initiativ – med följden att chefens uppslag blir av alltmer verklighetsfrämmande karaktär. Dessutom blir varje uppvisning av sakkunskap en utmaning av chefens auktoritet. Farligast för chefen är dock vad som sker på det tredje av chefsskapets områden. Här handskas man med ”osäkerheter”: oväntade händelser som påverkar förvaltningens gång, plötsliga konflikter inom och utanför organisationen, utmaningar av alla slag. Ju mer chefen blivit till enbart förmedlare, förklarar sociologen, desto mera sannolikt blir det att de nedre anställda i fall av en kris börjar samarbeta direkt. De uppfattar sig som kollegor och stabiliserar sin tillvaro med hjälp av varandra, på chefens bekostnad.Luhmann lämnar inget tvivel om på vilken sida han står. Med enbart lite medlidande berättar han om statssekretaren som sjönk ihop när han fick gå i pension. Och med uppenbart nöje utvecklar han tanken om att det går att styra chefen underifrån: ”Jag uppfattar det som orättvist”, skriver han, ”att cheferna, som redan är privilegierade, dessutom får stöd genom till exempel seminarier om ledarskap, om personalutveckling, om kommunikationsfärdigheter. Minst lika meningsfullt vore det att utbilda de underordnade i teknikerna att handskas med chefen”. Och så utvecklar han en rad subversiva förslag, från att medvetet strypa informationsflödet uppåt till att i smyg överta tidsplaneringen genom att skapa tillgjorda tillfällen som kräver chefens uppmärksamhet. Till slut kommer det djärvaste förslaget: Möt din chef med respekt. På så sätt får den överordnande vad hen mest av allt vill ha, och du får göra vad du vill.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

De brända breven. Vi upptäcker en av rösträttskämparnas efterlämnade anteckningar som tycks ha räddats ur elden, möter den nya kvinnan som dyker upp vid förra sekelskiftet - och undrar varför Sverige egentligen blev så sena med rösträtten. I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i historien om hur de gick till i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del två av serien startar vi på Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning. Där har vi efter specialtillstånd har fått upp rösträttskvinnan Lydia Wahlströms efterlämnade dagböcker och brev som bitvis slickats av lågorna. Ingrid Pärletun, som skrivit en biografi över Lydia Wahlström och gett sig i kast med flera tusen av hennes så extremt svårlästa brev, förklarar olika förkortningar och betydelser för oss.Vi reser sedan till Föreningsarkivet i Karlstad, som vi även besökte i del ett, för att titta närmare på rösträttskvinnan Gerda Hellbergs efterlämnade brev. De man länge trodde var brända och borta i sin helhet, men som på slingriga vägar hamnade under arkivarierna Jenny Moström och Berith Sandes omvårdnad. Där får vi också lära oss på hur många sätt som Gerda Hellberg beskrev för mottagaren att brevet måste brännas och förstöras efter genomläsningen.Christina Sjöblad, professor emerita i litteraturvetenskap i Lund, har forskat mycket kring dagboksgenren och förklarar dess specifika vikt. Vi snuddar också vid den svåra frågan om vad som faktiskt kan ha gått förlorat när viktiga brev, dagböcker och dokument brändes."Den nya kvinnan" var också ett begrepp som dök upp vid den här tiden, i skiftet mellan 1800- och 1900-tal, och som bland annat tog form i rösträttsrörelsen. Kulturjournalisten Ulrika Knutsson förklarar mer om vad hon var för en gestalt - och hur hon, till exempel, hörde samman med författaren och rösträttskämpen Elin Wägner.  Sedan kom kriget, och omvälvningarna, i början av 1900-talet: världskrig och revolution. Christina Florin, professor emerita i historia vid Stockholms Universitet, ser detta som en viktig orsak till att kvinnorna slutligen fick rösträtt även i Sverige. Sist i Norden och som ett av de allra sista länderna i norra Europa. Christina Florin håller också med om att det är ett slags mysterium exakt varför det blev på det sättet.Vi träffar henne inne i ett av historiens hemliga rum: en lägenhet där Karolina Widerström - Sveriges första kvinnliga läkare och den sista ordföranden i Föreningen för kvinnans politiska rösträtt - bodde.Uppläsare i programmet: Ana Gil de Melo Nascimento.Programmakare och producenter: Anna Tullberg och Mattias Berg. anna.tullberg@sr.se, mattias.berg@sr.se

De brända breven. Vi upptäcker en av rösträttskämparnas efterlämnade anteckningar som tycks ha räddats ur elden, möter den nya kvinnan som dyker upp vid förra sekelskiftet - och undrar varför Sverige egentligen blev så sena med rösträtten. I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i historien om hur de gick till i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del två av serien startar vi på Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning. Där har vi efter specialtillstånd har fått upp rösträttskvinnan Lydia Wahlströms efterlämnade dagböcker och brev som bitvis slickats av lågorna. Ingrid Pärletun, som skrivit en biografi över Lydia Wahlström och gett sig i kast med flera tusen av hennes så extremt svårlästa brev, förklarar olika förkortningar och betydelser för oss.Vi reser sedan till Föreningsarkivet i Karlstad, som vi även besökte i del ett, för att titta närmare på rösträttskvinnan Gerda Hellbergs efterlämnade brev. De man länge trodde var brända och borta i sin helhet, men som på slingriga vägar hamnade under arkivarierna Jenny Moström och Berith Sandes omvårdnad. Där får vi också lära oss på hur många sätt som Gerda Hellberg beskrev för mottagaren att brevet måste brännas och förstöras efter genomläsningen.Christina Sjöblad, professor emerita i litteraturvetenskap i Lund, har forskat mycket kring dagboksgenren och förklarar dess specifika vikt. Vi snuddar också vid den svåra frågan om vad som faktiskt kan ha gått förlorat när viktiga brev, dagböcker och dokument brändes."Den nya kvinnan" var också ett begrepp som dök upp vid den här tiden, i skiftet mellan 1800- och 1900-tal, och som bland annat tog form i rösträttsrörelsen. Kulturjournalisten Ulrika Knutsson förklarar mer om vad hon var för en gestalt - och hur hon, till exempel, hörde samman med författaren och rösträttskämpen Elin Wägner.  Sedan kom kriget, och omvälvningarna, i början av 1900-talet: världskrig och revolution. Christina Florin, professor emerita i historia vid Stockholms Universitet, ser detta som en viktig orsak till att kvinnorna slutligen fick rösträtt även i Sverige. Sist i Norden och som ett av de allra sista länderna i norra Europa. Christina Florin håller också med om att det är ett slags mysterium exakt varför det blev på det sättet.Vi träffar henne inne i ett av historiens hemliga rum: en lägenhet där Karolina Widerström - Sveriges första kvinnliga läkare och den sista ordföranden i Föreningen för kvinnans politiska rösträtt - bodde.Uppläsare i programmet: Ana Gil de Melo Nascimento.Programmakare och producenter: Anna Tullberg och Mattias Berg. anna.tullberg@sr.se, mattias.berg@sr.se

De brända breven. Vi upptäcker en av rösträttskämparnas efterlämnade anteckningar som tycks ha räddats ur elden, möter den nya kvinnan som dyker upp vid förra sekelskiftet - och undrar varför Sverige egentligen blev så sena med rösträtten. I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i historien om hur de gick till i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del två av serien startar vi på Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning. Där har vi efter specialtillstånd har fått upp rösträttskvinnan Lydia Wahlströms efterlämnade dagböcker och brev som bitvis slickats av lågorna. Ingrid Pärletun, som skrivit en biografi över Lydia Wahlström och gett sig i kast med flera tusen av hennes så extremt svårlästa brev, förklarar olika förkortningar och betydelser för oss.Vi reser sedan till Föreningsarkivet i Karlstad, som vi även besökte i del ett, för att titta närmare på rösträttskvinnan Gerda Hellbergs efterlämnade brev. De man länge trodde var brända och borta i sin helhet, men som på slingriga vägar hamnade under arkivarierna Jenny Moström och Berith Sandes omvårdnad. Där får vi också lära oss på hur många sätt som Gerda Hellberg beskrev för mottagaren att brevet måste brännas och förstöras efter genomläsningen.Christina Sjöblad, professor emerita i litteraturvetenskap i Lund, har forskat mycket kring dagboksgenren och förklarar dess specifika vikt. Vi snuddar också vid den svåra frågan om vad som faktiskt kan ha gått förlorat när viktiga brev, dagböcker och dokument brändes."Den nya kvinnan" var också ett begrepp som dök upp vid den här tiden, i skiftet mellan 1800- och 1900-tal, och som bland annat tog form i rösträttsrörelsen. Kulturjournalisten Ulrika Knutsson förklarar mer om vad hon var för en gestalt - och hur hon, till exempel, hörde samman med författaren och rösträttskämpen Elin Wägner.  Sedan kom kriget, och omvälvningarna, i början av 1900-talet: världskrig och revolution. Christina Florin, professor emerita i historia vid Stockholms Universitet, ser detta som en viktig orsak till att kvinnorna slutligen fick rösträtt även i Sverige. Sist i Norden och som ett av de allra sista länderna i norra Europa. Christina Florin håller också med om att det är ett slags mysterium exakt varför det blev på det sättet.Vi träffar henne inne i ett av historiens hemliga rum: en lägenhet där Karolina Widerström - Sveriges första kvinnliga läkare och den sista ordföranden i Föreningen för kvinnans politiska rösträtt - bodde.Uppläsare i programmet: Ana Gil de Melo Nascimento.Programmakare och producenter: Anna Tullberg och Mattias Berg. anna.tullberg@sr.se, mattias.berg@sr.se

Die schwedische Autorin Elin Wägner setzte mit ihrem berührenden Debütroman von 1908 ihren Protagonistinnen ein Denkmal.

Som fan läser Bibeln - en annorlunda bokcirkel med Thella Johnson och Lollo Collmar. Gäst: Sara Parkman, folkmusiker och artist DEL 2.*Den heliga vreden. Artisten Sara Parkman konsulterade sin pappa prästen när hon skrev musik till hyllade albumet Vesper.*Inget är nytt under solen! Var Predikaren optimist eller cyniker? Och var det verkligen kung Salomo som skrev texten? Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap, reder ut.*Öga för öga, tand för tand - var människan ondare förr? Thella har problem med Jesus retorik i Bergspredikan.Dessutom:*BONUSÄMNE! Kroppshat och kroppen som metafor för samhället. Elin Wägner, Paulus och nutidsmänniskans konflikt mellan kropp och huvud. Bibelstycken: Predikaren 1, Matteus 5:38, 2 Mosebok 21:22, 1 Korinthierbrevet 12Filmcitat ur På heder och Samvete (A Few Good Men), Intromusik ur TV4:s Fångarna på fortetMusikcitat i avsnittet:Sara Parkman - Vreden Kanye West - Jesus Walks Madonna - Like A Prayer Prince - God (Love Theme From Purple Rain) Leonard Cohen - You Want It DarkerMedverkande i avsnittet: Sara Parkman, folkmusiker och artist Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap vid Enskilda Högskolan Stockholm, pastor i EqumeniakyrkanProgramledare: Thella Johnson Bisittare: Lollo Collmar Ljudtekniker: Monica Bergmark, Susanne Martinsson, Alma Segeholm

Elin Wägner, Grupp 8, Intisar Al-Amyal och Douce Namwezi har alla en sak gemensamt. De vigde och viger sina liv åt att förbättra för kvinnor. I det här avsnittet pratar vi om de modiga kvinnorättsförsvarare som under historien har fört jämställdheten framåt och om de lika modiga som idag fortfarande kämpar för grundläggande rättigheter i sina länder. Medverkande, Klara Backman och Jessica Poh Janrell, påverkansrådgivare Kvinna till Kvinna. Host: Anna-Carin Hall Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I den lilla byn Berg i Växjö kommun växte politikern och talmannen Thage G Peterson upp. Här bodde även författaren och debattören Elin Wägner under många år. Det här avsnittet handlar om dem båda, men också om den indiske frihetsledaren Mahatma Gandhi. För alla tre finns beröringspunkter i deras strävan efter fred, demokrati och jämlikhet mellan alla människor, och ett naturvänligt sätt att leva på vår jord. Avsnittet innehåller också en intervju med Thage.

Var Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) gubbsjuk eller progressiv, sexist eller feminist? Ulrika Knutson hör friheten brusa i hans mustiga kärlekslyrik. Har det funnits en värre tjejtjusare i svensk poesi än Erik Axel Karlfeldt? Skulle vara Tegnér, då. Men biskopen i Växjö var närmast stolt över sitt rykte som häradsbetäckare. Karlfeldt smusslade, ljög och spelade dubbelt, allt för att leva upp till rollen som oförvitlig Nationalskald. Men tjejtjusarna har ju en sida som inte skall föraktas, nämligen att de gillar kvinnor! Många män gör det inte. De tycker att kvällen är förstörd om de måste tala med kvinnor. Det hade Karlfeldt inget emot. Han berättade sagor för damerna, och drog vitsar. Även om han ville fly samtiden, och längtade till ett bondesverige som redan var hotat, av industrialism, folkrörelser och emigration, så är samtiden ofta starkt närvarande i hans dikt. Den trängde sig in. Och denna samtid längtar också bort, efter något exotiskt. Håkan på heden sitter i nordanstormen och knyter nät och drömmer om brudens långa färd hem till heden. Han drömmer om att frälsa "En piskad dotter till en träl I etiopisk bygd, med barm så gul och brun". När vinden slagit om från öster, längtar han i stället efter stäppens eldiga romska sångerska. I dikten Vild kärlek kommer flickan och pojken av resandesläkt loss i en hölada: De voro käcka och fagra, fast jäktade, svultna och magra. Som skogarnas skadedjur. Metaforen skadedjur speglar den utdragna debatt om resandefrågan och resandeplågan, fattigdom och tiggeri. Men det unga paret hos Karlfeldt sprakar av liv och hopp på sin tjuvnadsstråt. De talar om hösten och marknadsfärden, Om strövtåg i vida världen Tills, det förstås, man blir fast en dag. Paret hos Karlfeldt är fria bohemer, avundsvärda ur ett bonde- eller borgarperspektiv. Det handlar, mycket tidstroget, också om ungdom, primitivism och vitalism. I Sång med positiv träffar vi i stället En dam av ädel vandel Som står i tobakshandel Hon sjunger mellan kaggarna i Ljunglöfs mörka bod. Det tidiga nittonhundratalets publik visste att Karlfeldt i denna lätta ton besjöng en bordell. Många av Stockholms cigarrbodar var nödtorftigt kamouflerade horhus. In kliver sjömannen och gör damen sin kur: Så mötas vi bland dosorna som blänka vid din knut, mot aftonen, då rosorna, och lyktorna slå ut. Alla har hämtat näring i Karlfeldts snusbod: Birger Sjöberg, Evert Taube, Dan Andersson och Nils Ferlin. I den mer finstämda För vägens vind finns också ett tidstypiskt porträtt av den fallna kvinnan. Rosenblad heter hon, ett namn som Cornelis Vreeswijk adopterade till sin visvärld på sextiotalet. Du arma, fallna rosenblad, Som virvlar bort i stormig värld. Dikten slutar: Jag minns från min ungdoms rus, En ann som vägens vind tog fatt --- Jag minns ej rätt vems felet var, Men kanske, kanske var det mitt. Att tolka denna rad som personlig bikt av Karlfeldt tror jag leder fel, med kunskap om hans känslighet runt den personliga integriteten. Men det lilla tillägget skärper intresset för fröken Rosenblad, och ger en realistisk bild av den utbredda prostitutionen och manliga beteenden, i romantisk clairobskyr. Det är snyggt gjort. De exotiska kvinnorna, från fjärran länder eller i marginaliserade socialgrupper, förekom överallt: i poesin, i reklamen, på chokladkartonger, cigarraskar, sherrybuteljer och parfym. Genom Karlfeldt har flickorna fått visst liv. 1906 stod Karlfeldt på toppen. Hans Fridolindikter är älskade, sedan ett år är han medlem av Svenska Akademien. Hans diktsamling Flora och Pomona hälsas med jubel. Fridolin och dunderkarlarna rider ännu till häst, sjungande, ljungande, råmande, kråmande män, ingen slak eller matt. Men här finns också plats för andra, oroligare tongångar. De allra bästa dikterna, Häxorna och Nattyxne, vågade kritiken inte ta i ens med tång. Detta var inte så kärnfriskt och manligt, utan bar skydrag av hemligt och styggt. Men både kvinnor och män kunde tysta känna igen sig. En poetisk bragd. Få kritiker vågade diskutera stoffet eller psykologin i dikterna, men undantag fanns. Vera von Kraemer, Hjalmar Brantings styvdotter och själv författare, anmäler i Socialdemokraten: Häxorna tilltalar mig starkt, här är omutligheten klar och allvarsam, och formen äkta Karlfeldtsk. Birger Bäckström i Göteborgs-Posten håller med: i Häxorna brusar en djupare, tragisk ton. Här brusar sexualiteten, inifrån. Läsaren kommer inte undan, kan inte retirera till åskådarplats. Vad handlar dikterna om? Mindre om medeltida demoner, häxhammare och häxbål och mer om modern sexualitet. I en rolig essä i Karlfeldtbladet undrade Lars Gustafsson hur Karlfeldt tordes. Det handlade ju om en Äldre herre som med allsköns spännande löften tubbar en ung dam att följa med hem till hans avlägset belägna men imponerade boning. Skymningsfurstens borg talas det om i dikten, med sitt irrande eldsken - det är väl elektriska ljuset som släcks någonstans på Östermalm. Tungt, tungt går vindarnas spel Och bruset ur flodernas töcken. Det är Isacharums arvedel, De ruvande drömmarnas öken. Karlfeldts kärleksscener undviker dagsljuset. Skickligt gör han läsaren till sin förtrogna och medbrottsling kliv in i texten och förlusta dig, på egen risk. Vem vet vad som händer, hur du förändras. Trots att Karlfeldt är noga med rekvisitan handlar inte dikten om häxprocesserna, utan om processerna i vårt driftliv. Tvånget drabbar inte utifrån och in, utan lika mycket inifrån och ut. Som den unga Elin Wägner skriver i ett brev vid förra sekelskiftet: "Att hålla en förälskad man på armlängds avstånd är svårt, särskilt om kvinnan själv har en stark erotisk vilja". Här är hon influerad av Ellen Keys kärlekstankar, och Keys svar på Nietzsches retorik: "Medvetna ungmörs salighet är icke att mannen vill; de äro själva vilja." Det är Ellen Keys och Elin Wägners ungmör som dansar in i Karlfeldts dikters hemliga rum. Där det händer saker. Djävulen skryter i viskande ton: På skuldran under särken, du bär som en brännjärnsfläck, och det är mina märken, i dem är kvinnan mig täck. Faderns lag, den grå kaplanen, tystnar snart i dikten. Jaget bestiger lugnt det flammande bålet, knappast som straff. Och vem talar i dikten? Det är hon och han och detet i muntert samspråk: Luften är full av djur ikväll, Full av eld, herr Uriel. Mellan ugglevingarna brinna vintergatsormens blanka fjäll. Tag mig i famn och städ mig till din, Dansa mig yr i din lustgård in. Ulrika Knutson

Redan som liten pojke, hemma i Berg, blir Thage G Peterson bekant med författaren, journalisten och ledamoten av Svenska Akademien, Elin Wägner. Thage G Peterson är tidigare minister, statssekreterare och riksdagens talman. Han var under många år en av Olof Palmes närmaste medarbetare. I Din Podd På Jorden berättar han om hur den unge Thage och Elin fann varandra och ofta satt på bänken vid kyrkan och språkades vid. Inspelningen är gjord i Elin Wägners arbetsrum på Lilla Björka, i Bergs socken.

Om de orädda svenska kvinnor som tog saken i egna händer, mobiliserade sina styrkor och dedikerade sina liv till den segdragna kampen om rätten att rösta. Redaktionen för detta avsnitt består av: Cecilia Düringer programledare, manus Emilia Mellberg producent Pablo Leiva Wenger  scenuppläsare Julia Öjbrant ljuddesign och slutmix Medverkade gjorde också Christina Florin, professor i historia vid Stockholms universitet Vill du veta mer om Signe Bergman och kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige? Här är några av de böcker som ligger till grund för avsnittet: Kvinnor får röst : kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse av Christina Florin Kata Dalström : agitatorn som gick sin egen väg av Gunnela Björk Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson Rösträttens århundrade kampen, utvecklingen och framtiden för demokratin i Sverige av Ulrika Holgersson och Lena Wängnerud Vår rättmätiga plats : om kvinnornas kamp för rösträtt av Barbro Hedvall Tusen svenska kvinnoår av Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg

Om de orädda svenska kvinnor som tog saken i egna händer, mobiliserade sina styrkor och dedikerade sina liv till den segdragna kampen om rätten att rösta. Redaktionen för detta avsnitt består av: Cecilia Düringer programledare, manus Emilia Mellberg producent Pablo Leiva Wenger  scenuppläsare Julia Öjbrant ljuddesign och slutmix Medverkade gjorde också Christina Florin, professor i historia vid Stockholms universitet Vill du veta mer om Signe Bergman och kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige? Här är några av de böcker som ligger till grund för avsnittet: Kvinnor får röst : kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse av Christina Florin Kata Dalström : agitatorn som gick sin egen väg av Gunnela Björk Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson Rösträttens århundrade kampen, utvecklingen och framtiden för demokratin i Sverige av Ulrika Holgersson och Lena Wängnerud Vår rättmätiga plats : om kvinnornas kamp för rösträtt av Barbro Hedvall Tusen svenska kvinnoår av Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg

Om de orädda svenska kvinnor som tog saken i egna händer, mobiliserade sina styrkor och dedikerade sina liv till den segdragna kampen om rätten att rösta. Redaktionen för detta avsnitt består av: Cecilia Düringer programledare, manus Emilia Mellberg producent Pablo Leiva Wenger  scenuppläsare Julia Öjbrant ljuddesign och slutmix Medverkade gjorde också Christina Florin, professor i historia vid Stockholms universitet Vill du veta mer om Signe Bergman och kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige? Här är några av de böcker som ligger till grund för avsnittet: Kvinnor får röst : kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse av Christina Florin Kata Dalström : agitatorn som gick sin egen väg av Gunnela Björk Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson Rösträttens århundrade kampen, utvecklingen och framtiden för demokratin i Sverige av Ulrika Holgersson och Lena Wängnerud Vår rättmätiga plats : om kvinnornas kamp för rösträtt av Barbro Hedvall Tusen svenska kvinnoår av Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg

Genom historien finns kvinnorna som gått före. De som slagits för sin frihet, krossat normer och spräckt glastak. De berättar också historien om oss som kommit efter. I podden "I kvinnans fotspår", berättar Therese Lindgren om kvinnorna som satt avtryck i historien, med sin person och gärning. I det här avsnittet vandrar vi med Elin Wägner.Gäst: Lina Thomsgård, chef på Stockholms KvinnohistoriskaManus: Frida SöderlundKlippning: Matilda Berggren See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Rösträttsaktivist, miljökämpe och radikalpacifist - författaren Elin Wägner är före sin tid. Elin är frontfigur för rösträttsrörelsen, men också en framgångsrik journalist och författare i en tid när jämlikhet mellan könen framstår som en utopi. Hon skriver om miljöförstöring, slöseri med råvaror och prylsamhällets förbannelse nästan hundra år innan någon annan gör det. Hennes idéer provocerar och det kostar på. Men hon står inte ut med att göra ingenting.

Vi alla brinner för olika saker, Elin Wärnbring jobbar till vardags som personlig assistent men hon har ett brinnande intresse för fiske. Det är så fascinerande att prata med Elin och att få lyssna på hennes fina tankar. Om man kikar in och kollar på Elins instagram så kallas hon där även för Perch Queen och det är förståeligt då det är många stora abborrar som är tagna! Vi behöver som Elin få avbrott från vardagen, hitta saker vi tycker om och snöa oss in på det för att bli mer Kreativa och utvecklas som människor.

Att stiga ner i författaren Elin Wägners (1882-1949) universum av rösträttskamp, kvinnokamp, radikalpacifism och ekologiska tankar är en intressant relief till de stora händelserna under 1900-talets första halva. Elin Wägner sticker ut och är många gånger besvärlig, men hon är samtidigt en framgångsrik journalist och populär författare.Första halvan av 1900-talet var en brytningstid när ideologier och rörelser bröts mot varandra samtidigt som två världskrig förödde världen. Det var under denna tid som journalisten och författaren Elin Wägner blev en tongivande röst i den svenska debatten.I avsnitt 125 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med författaren och journalisten Ulrika Knutson om Elin Wägner, en av 1900-talets tongivande gestalter.Elin Wägner blev en portalfigur i kampen om kvinnlig rösträtt i början av 1900-talet. Hennes bok Pennskaftet kom att popularisera kampen om kvinnlig rösträtt. Ganska snart efter att allmän och lika rösträtt införts kom hon att kritisera hur demokratin fungerade.Radikalpacifisten Elin Wägner hamnade i mycket impopulära ställningstaganden i skuggan av det aggressiva nazityskland. Demokratierna blev nazifierade i när de rustade för att stå emot Nazityskland och Sovjetunionen.Elin Wägner är kanske mest intressant när hon kritiserar industrialismen och tidigt formulerar ekologiska tankar om glada grisar och närproducerat.Foto: Sören HåkanlindMusik: A sentimental gentleman from Georgia av Isham Jones And His Orchestra Star Dust från 1921 See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I det här spåret pratar vi om böcker som vi väntat länge på. De flesta har långa reservationsköer på biblioteket och vi är så ivriga att få börja. Jeanette väntar på Elena Ferrantes De vuxnas lögnaktiga liv eftersom hon tyckte så mycket om Neapelkvartetten. Etta på Elisabeths önskelista är Graham Swifts Här är vi, en uppföljare till favoriten Mödrarnas söndag. Vi pratar också om Nina Lykkes bok Nästa! En läkarroman. Den förra boken av norskan Lykke heter Nej, och åter nej och den var en gemensam favorit. Höga förväntningar alltså på Nästa! Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson är näst på kö hos Elisabeth. Spännande med en besvärlig och inte så intagande kvinna. Franska författaren Annie Ernaux bok – en ”kollektiv självbiografi” heter Åren och den ska Jeanette läsa inom kort. Till sist vill vi också läsa Annika Norlin – artisten Säkert – som novelldebuterat med samlingen Jag ser allt du gör. Lydia Sandgrens Samlade verk är vi så pepp på att vi knappt kan vänta tills vi får läsa.

Elin Wägners tankar om ekologi, natur och fred med jorden är kanske mer aktuella än någonsin. Vi gräver i Elins grönaste sidor och kommer henne inpå livet i en sändning från Lilla Björka i Småland. Programledare: Jenny Berntson Djurvall. Det är daggmasken och kvinnan som ska göra det! skrev författaren och kvinnorättskämpen Elin Wägner. För snart hundra år sedan band hon samman sitt feministiska engagemang och sina tankar om en bättre miljö, fred med jorden. Tankar som ofta känns lika aktuella i dag. Vi sänder från Wägners Lilla Björka i Berg i Småland. Ulrika Knutson, författare till biografin "Den besvärliga Elin Wägner", Håkan Wallander, professor i markbiologi, Josefine Gustafsson, biolog, samt Birgitta Hansson från stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka medverkar i programmet. Vi gräver i jorden och blickar upp i trädkronorna kring det som var Elin Wägners hem i flera decennier, Lilla Björka en Smålandsstuga i en fårahage, med Elins egna ord. För jorden och träden är centrala i Elin Wägners ekologiska engagemang. Programledare är Jenny Berntson Djurvall och reporter Mats Ottosson.

Elin Wägner (1882–1949) är en av svensk kvinnorörelses och fredsrörelses portalfigurer, känd för sitt engagemang för kvinnlig rösträtt och för grundandet av Rädda Barnen. Wägner var dessutom en stark miljövän och skrev redan 1941 den omdebatterade Väckarklocka. Författaren Ulrika Knutson i ett samtal med Björn Linnell, förläggare. Medarrangör Historiska Media

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Dumpsterdivan och maken träffar Birger Schlaug, fristående opinionsbildare, som en gång i tiden hittade en bok av Elin Wägner som förändrade hans liv. Och sen var han med och bildade miljöpartiet. Vi pratar om hans nya bok "Vad ska vi med samhället till?" och vad egentligen "Grön ideologi" betyder.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Det har varit en kall vår, och radions småländske redaktör Jan-Erik Anderbjörk introducerar författaren Elin Wägner, som vid 62 års ålder utnämnts till ledamot i Svenska Akademien. Elin Wägner var ständigt beredd att belysa olika samhällsfenomen, och med ett solitt rykte som besvärlig moralist kunde hon hårdhänt vrida och vända på det mesta, även sin egen roll som uppburen författare, idealist, kvinnosakskämpe, opinionsbildare och debattör.

Den här veckan hoppar Vendela Lundberg in för Hanna. I veckans bästa pratar vi bland annat om mattrender som vuxit fram när folk suttit i karantän. Vi lär oss om en av våra första miljöaktivister, Elin Wägner och har filosofiskt vardagsrum med Fredrik "Apollo" Asplund och kulturjournalisten Ulrika Knutsson.

Jörgen och Vendela pratar med Ida Lundqvist som gjort en ny P3 dokumentärserie om Kapten Klänning. Vi har med oss kulturjournalisten Ulrika Knutsson som lär oss om Elin Wägner. Fredrik "Apollo" Apslund berättar om hur corona tvingade honom att lämna krogvärlden för att jobba som löpare på sjukhus istället och hur det påverkat honom. Fredrik och Ulrika är även med i vårt filosofiska vardagsrum som idag tar upp etiska dilemman som bland annat handlar om brorsors ex och gränsen mellan verklighet och fiktion i den litterära världen.

Kulturjournalisten Ulrika Knutson är aktuell med en ny bok - om rösträttskämpen och journalisten Elin Wägner, som hon har en lite kluvet förhållande till. - Hon ställer så stora krav på oss, jag tycker hon får oss att känna oss svaga och fega och vi gör inte tillräckligt. Då är Elin där och viftar med pekfingret, säger Ulrika Knutson. P4 Extra p4extra@sr.se

Trots Folkhälsomyndighetens rekommendationer så är det trängsel och köer på många restauranger och krogar. Vi får rapporter från några av våra populäraste påskresmål. Kulturjournalisten Ulrika Knutson är tillbaka med ny bok, denna gången om pionjären Elin Wägner. P4 Extra p4extra@sr.se

Vi har läst Elin Wägners debutroman Norrtullsligan. I den möter vi ett gäng arbetande kvinnor i sekelskiftets Stockholm – och följer deras kamp för jämställdhet. Vi båda har också läst Matilda Gustavssons omtalade bok Klubben. 

För hundra år sen infördes den allmänna rösträtten - men vilken roll hade de religiösa rebellerna och väckelserörelsen för demokratins utveckling? Vad betydde det för framtiden att Gråkolten Anna Gustafsdotter vägrade lyda prästen och hävdade rätten att tro och tänka på egen hand? Programledare Åsa Furuhagen gör en resa från Stockholm 1731 via Malmö 1881 till den oroliga tiden för hundra år sen då rösträttsrörelsen till slut segrade. Vi möter aktivister och författare med ett ben i folkrörelserna och ett annat i kristendomen. Hur kom Elin Wägner i kontakt med kväkarna? Hur såg den legendariske pingstpastorn Lewi Petrus på politiken? Människor och tros reporter Elias Krantz berättar om kväkarrörelsen nu och då. Gäster är Ulrika Knutson, författare och kulturjournalist, Torbjörn Nilsson, professor i historia vid Södertörns högskola och Joel Halldorf, teolog och skribent på tidningen Dagen. Religiösa rebeller är en serie av Åsa Furuhagen och Elias Krantz och alla avsnitt finns i appen Sveriges Radio Play

Veckans gäst i litteraturpodden ”Bokstavligt talat” är Ulrika Knutson, välkänd journalist, författare, programledare och krönikör. I höst kommer Ulrika Knutsons bok om Elin Wägner ut, ”Den besvärliga Elin Wägner”.

Veckans gäst i litteraturpodden ”Bokstavligt talat” är Ulrika Knutson, välkänd journalist, författare, programledare och krönikör. I höst kommer Ulrika Knutsons bok om Elin Wägner ut, ”Den besvärliga Elin Wägner”.

Vilken sorts soffgrupp är mest jag? Jag vet inte. Men jag är inte ensam i min strävan efter att vilja sluta konsumera, och allt fler letar efter en soffa som håller under lång tid, som kan förändras efter våra skiftande behov och i takt med att min stil utvecklas. Men svaret kanske inte är att sluta köpa, utan att se till att det vi köper går runt, att böja den raka livslinjen som gör att nya saker tillverkas av nya material och sedan slängs och förvandla linjen till en cirkel där allt går runt, runt, runt.För några år sedan började Ikea att fundera i de här banorna och beslutade sig för att bli helt cirkulära. Så när jag bestämde mig för att göra ett avsnitt om cirkularitet och cirkulär ekonomi visste jag vem jag skulle ringa. Jonas Carlehed är hållbarhetschef på Ikea i Sverige med en fantastisk förmåga att förklara komplicerade saker på ett vardagligt sätt, vilket du kommer att få höra i det här avsnittet. Bokrekommendationer som nämns- Come on! - Ernst Ulrich von Weizsacker, Anders Wikman m.fl.- Fred med jorden - Elin Wägner- Stjärnorna ovanför Henrys Hus - en essä om våra försök att köpa oss lyckliga - Per Grankvist- En möbelhandlares testamente - Ingvar Kamprad- - - "Perspektiv" är en podd från Vadvivet.se Varje dag förklarar vi aktuella ämnen ur nya perspektiv på Instagram @vadvivet och på vadvivet.se Följ Per Grankvist på @pergrankvist och läs hans texter på pergrankvist.seProgramledare: Per Grankvist. Producent: Gabriella Lahti. Podden görs av VVV Media för Vadvivet.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

För 100 år sedan fick kvinnor rösträtt i Sverige. Men varför blev vi sist i Norden? Och vilka var egentligen rösträttskvinnorna med sina intensiva blickar och breda hattar? Del 2: De nya kvinnorna. "Den vill vara konstnär och är det, om den har tålamod att vara från sig själv." Meningen är nästan den enda som går att tyda i rösträttskvinnan Lydia Wahlströms privata anteckningsbok som P1 Kulturs reportrar Anna Tullberg och Mattias Berg hittar i hennes privata arkiv på Kungliga biblioteket. Vad betyder den meningen? Att man måste lämna sig själv en stund för att våga vara något annat än det som förväntas? Vad tänkte Lydia Wahlström på när hon skrev meningen för 110 år sedan? Del 2 av den här reportageserien handlar om begreppet "Den nya kvinnan", som myntas i slutet av 1800-talet när den självförsörjande kvinnan börjar ta plats i samhället, med såväl kropp som tanke. Vem var hon? Vad ville denna nya kvinna? Några ville kunna sätta en studentmössa på huvudet och gå ut på stan. Hör vad Uppsala kvinnliga studentförening gjorde 1892. Möt författaren Elin Wägner som skildrade den nya kvinnan i sina romaner och avlyssna radioarkivets äldsta inspelning av en kvinnoröst. Medverkar gör Ingrid Pärletun, Jenny Moström och Ulrika Knutson. Uppläsare i programmet är Ana Gil de Melo Nascimento, som läser texter av Elin Wägner, Ellen Key och Frigga Carlberg. I tre långa kulturreportage ger P1 Kulturs Anna Tullberg och Mattias Berg sin version av historien om den kvinnliga rösträttens genomförande som den 24 maj firar sin 100-årsdag. Då hade en flera decennier lång kamp nått åtminstone ett delmål, på vägen till allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män. Våra reportrar jagar försvunna gästböcker och försöker läsa fragment av brev som tycks ha ryckts ut ur elden i sista stund. Träffar experter, släktingar och vittnen. Reser bakåt i historien, ut i landet, ned i arkiven. "Eld och glömska åt dessa rader" är ett citat ur rösträttskvinnornas flitiga korrespondens som ofta skulle brännas av mottagaren.

Just nu sätts Elin Wägners pacifistiska stridsrop "Väckarklocka" upp som pjäs i Riksteaterns regi. Men kan den här boken, skriven mitt under andra världskriget, vara en väckarklocka även för vår tid? Författaren, kulturjournalisten och Wägner-kännaren Ulrika Knutson och Kulturredaktionens Jenny Teleman såg "Väckarklocka" när den kom till Linköping - och diskuterar uppsättningen, boken och Elin Wägner. Vi har också träffat den världsberömda sydafrikanska koreografen Dada Masilo, som i helgen på Dansens Hus i Stockholm satte upp sin egen tolkning av balettklassikern "Giselle" - där den romantiska 1800-talssagan från Tyskland i stället har placerats i en afrikansk miljö. Kulturredaktionens Cecilia Blomberg har träffat henne under Sverige-besöket. Dessutom blir det ett samtal om amerikanska Tara Westovers uppmärksammade självbiografi "Allt jag fått lära", som vår kritiker Nina Asarnoj har läst och älskat. OBS-essän den här dagen står Kulturredaktionens Katarina Wikars för. Hon har läst historikern Martin Dacklings bok "Istället för äktenskap" om syskonjordbruk i 1900-talets Sverige - och funderat över sin egen släktgård i Dalarna. Och sist men inte sist kommer konstkritikern Maryam Fanni till studion för att tala om norska Tori Wrenås aktuella utställning på Göteborgs konstmuseum. Programledare: Måns Hirschfeldt. Producent: Mattias Berg.

Dialekten i Piteå, bondska, har många ord och uttryck som inte finns i standardsvenska och det beror på att bondska har sin bakgrund i fornsvenska. Veckans språkfrågor Varför heter det tjugo och inte tvåtio när de andra talen heter trettio, fyrtio och så vidare? Var sitt exemplar eller vars ett exemplar, vad är rätt? En lyssnare har läst Elin Wägners Norrtullsligan i en upplaga från 2011 och undrar över användningen av de och dem och mig i meningarna: "Fröken Stenberg och två till blev uppsagda för dem försökt uppvigla kamraterna" och "Men mig var en dåre och älskade honom". Varför skrev Elin Wägner så? Dialekten i Piteå, bondska, låter olik standardsvenskan och en del ord verkar bara finnas i pitemålet. Lyssnaren Jonas undrar vad följande ord och uttryck har för bakgrund: Åssit som betyder ingenting. Fuse för ladugård. Nalta som betyder lite grann. Och att säga vöre vale? istället för hur blir det? Språkvetare Henrik Rosenkvist. Programledare Emmy Rasper.

Bergman och kvinnorna är ett bekant begrepp. Men några det kanske talats för lite om är den kvinnliga publiken. Ulrika Knutson har grävt i arkiven och sett hur regissören aktivt sökte upp den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Damernas Bergman, när blev han det? Tidigt. Redan i slutet av fyrtiotalet framstår Ingmar Bergman som demonisk kvinnotjusare. Den bilden gillade han själv, och den tyckte publiken om. Som till stor del bestod av kvinnor. Men vad man inte riktigt vetat är hur målmedvetet Bergman närmade sig den kvinnliga publiken; vårdade den och gjorde sig tillgänglig för den, famförallt i veckotidningarna. Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor. 1956 svarar han villigt på en enkät i Bildjournalen: Vad anser Ni om kvinnor? SVAR: "Alla kvinnor gör intryck på mig: Gamla, unga, stora, små, långa, korta, feta, magra, tunga, lätta, fula, vackra, söta, ruskiga, levande, döda. [...] Jag uppskattar kvinnor: apor kattor, kossor, hyndor rovdjur. Ödlor och giftiga reptiler, jag tycker också illa om kvinnor, skulle gärna slå ihjäl en och annan eller bli ihjälslagen själv! Men Damernas värld är min värld, jag klarar mig dåligt i den men jag vet ingen annan, i varje fall ingen bättre." Han gör inte våld på sig i den enkäten. Tänk på gossen Sebastian i Fanny och Alexander, som spanar på pigorna när de badar, eller när de fina kusinerna klär om i Smultronstället; fraset av sidentyger, knäppningar av hyskor och hakar, fnisset från kvinnovärldens tusen och en hemligheter. Strindberg i all ära, i det här fallet brås Bergman på  Henrik Ibsen: "En man är lätt att studera, men med en kvinna blir man aldrig färdig. Hon är havet, vars djup ingen kunnat pejla." Han första musor var mormor Anna och mamma Karin, som   suckar i sin dagbok: "Vad blir det av Ingmar till sist, som ständigt går fram över de människors hjärtan, som älska honom?" Han sög blod och märg ur sin familj. Konstnären som vampyr, som Strindberg talade om. Man kan också säga att han gnagde på sitt eget ben, som en gammal hund. Han insåg tidigt att jaget innehöll konstnärlig näring, men inte  nödvändigt biografisk sanning. I självbiografin Laterna Magica ljuger han som en häst travar. Han föds sjuk och ämlig och nöddöps på BB? Inte alls, det var hans mamma som hade influensa. Han skapade en dramatisk barndom åt sig. Att det var storebror Dag som fick stryk lämnade lillebror därhän. Han hängde ändå ut sig själv, och alla andra, vänner och fruar. De lät honom hållas, och han samlade sina ex-kvinnor i en tät krets, en konstnärlig storfamilj. Han hade den sällsynta talangen att bli god vän med sina gamla flammor. Alex Schulmans morfar, den passionerade kritikern Sven Stolpe, borde som from katolik ha ogillat Ingmar Bergmans erotiska framfart, men så här skrev han 1959, när Bergman blivit chef för Dramaten: "Förmodligen beror Ingmar Bergmans förmåga att skapa stora skådespelerskor helt enkelt på att han förälskar sig i dem. - Bergmans entré i detta sköna stall av ädla ungdjur kommer att bli något av en sensation. Där kommer att flyta blod. Men stor konst kommer att födas!" Jojo. Bergman öppnade generöst dörren för hemma hos-reportrar och fotografer. Och hans åsikter är inte kontroversiella för den breda publiken, snarast inställsamma: "Skådespelarna ska vara tacksamma mot publiken som kommer över huvud taget, de står och faller med publiken. Att vara tråkig på teatern är en dödssynd! Och han vet precis vilka ord som ger rubriker:"Källarteater är självbefläckelse" är en av de roligare. Och han delar med sig av sina manuskript. Inte i små smala kulturtidskrifter, utan i Allers! Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. Som ung hade Ingmar Bergman knappast tänkt sig en framtid som folklig. Han skrev poesi, och led av samma fyrtiotalsångest som alla de andra grabbarna. Han beundrade Lars Ahlin, Erik Lindegren och Stig Dagerman för deras tungsinne. Men som ung författare blev han refuserad, och ilsknade till. Då häcklade han finpoeterna, "som livnär sig på förskott, har upplagor om 300, aldrig behöver se publiken i vitögat, än mindre lida av deras hostningar och prassel" Lättad gick han till teaterns och filmens värld, "horeri- och slakteri-branschen" och vek ut sig, inte minst för den kvinnliga publiken. Han var kanske ingen Åsa-Nisse men likafullt en svensk profil. Kärleksfullt parodierad redan på sextiotalet, i Mosebacke monarki. Där hette han Nisse Pärlemo, hade basker, stammade svårt och sprängde ideligen sexvallen. I efterhand blir det tydligt att Ingmar Bergman var känslig för rörelserna i folkhemsdjupet. Efter Scener ur ett äktenskap, där Liv Ullman och Erland Josephson grälade och grät sig in i våra liv, steg skilsmässofrekvensen och köerna till äktenskapsrådgivningarna tredubblades. Bergmanvärlden är alltså inte immun mot kvinnofrigörelsens våldsamma sparkar. Och vad betydde det att han samarbetar tätt med en spränglärd särartsfeminist som Ulla Isaksson, inläst på Ellen Key och Elin Wägner? Deras kvinnosak skymtar också i Bergmanvärlden. Som i förlossningsfilmen Nära livet från 1958. Bergman vittnar: Jag hade fem egna barn, men hade aldrig sett en förlossning. Men nu: En sal med sex nyförlösta mödrar och nyfödda barn. Svällande bröst, sura mjölkskvättar, det muntert och djuriska i hanteringen. Jag mådde illa och tvangs relatera till egna erfarenheter som evigt handfallen, evigt flyende pappa." I filmen sparar han inte på effekterna. Nära livet marknadsfördes nästan som en skräckfilm. Folk svimmade i bänkarna. Rekordet slogs i Bergen i Norge, där åtta människor tuppade av under en och samma föreställning. Men under skräckeffekterna finns en stark film om kvinnor och patriarkal dubbelmoral. Och så något annat Bergman återkom till gång på gång: "Jag tycker bättre om att jobba med tjejer. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. För att ställa sig in försäkrar Bergman att han läser allt vad Kerstin skriver. Än är det några år kvar till Det mest förbjudna. Kerstin Thorvall är samhällsmedveten och prövar en underskruv: Vänsterungdomarna tycker att du är för privat? Det är klart att jag är privat. Om jag inte vore privat skulle jag inte kunna nå någon annan människa. Men jag vill inte säga något ont om den unga vänstern. Tvärtom. Jag är djupt gripen av deras patetiska renhjärtenhet! Arme man. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. Själv har jag intervjuat Ingmar Bergman några gånger. Jag har hört honom tala med värme om Ulla Isaksson och hennes intresse för Elin Wägner. Till min förtjusning berättade han att han och Ulla Isaksson hade planer på att göra film om Fogelstadgruppen och Kvinnliga Medborgarskolan, dessa rösträttskämpar och feministiska pionjärer! Antagligen ställde han sig in, precis som i samtalet med Kerstin Thorvall. Men road var han.   Men jag har också stött på hans berömda intuition som motståndare. Han skulle då sätta upp Lång dags färd mot natt på Dramaten. Att döma av repetitionerna tänkte han tona ner alla möjligheter till irländsk buskis skämten skulle hållas kort. Detta sa jag inte högt, men jag tänkte det inom mig. Då högg Bergman som en kobra: Sitter du där och tolkar före premiär, det ska du ge fan i! Jag hann känna det som en ilning: Det är sant, han kan se vad man tänker se in i huvudet på folk På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. med stora bokstäver! Då log han, och såg så snäll och farbroderlig ut igen, som om ingenting hade hänt. Ulrika Knutson, journalist och författare

I kapitel två av Smålandspostens litteraturpodd ”Bokstavligt talat” får vi höra mer om hur man anpassar Tove Janssons berättelser om Mumintrollen till mindre barn. Gäst är Cecilia Davidsson, uppvuxen i Tolg. Hon är författare och lektor i kreativt skrivande och har förvandlat flera böcker till mer lättläst. Det blir även böcker av August Strindberg och Elin Wägner.

I kapitel två av Smålandspostens litteraturpodd ”Bokstavligt talat” får vi höra mer om hur man anpassar Tove Janssons berättelser om Mumintrollen till mindre barn. Gäst är Cecilia Davidsson, uppvuxen i Tolg. Hon är författare och lektor i kreativt skrivande och har förvandlat flera böcker till mer lättläst. Det blir även böcker av August Strindberg och Elin Wägner.

Edert värdpar gästas denna gång av två verkligt självgående stockholmare, nämligen Wille Crafoord och Linus Adolphson, som bland mycket annat berättar om när Elin Wägner var på Kuba och om stadens mörkaste gata. Anders gör ett inpass om Karl XII och Axel får knappt en syl i vädret. Dagens cigarr: H.Upmann Coronas Major Producerat av Eric Palmcrantz, Figaro Music & Media Group.

Elin Wägner var en av det tidiga svenska 1900-talets mest uppmärksammade författare. Men trots alla framgångar så snarare ökade än minskade prestationsångest och skrivkramp.

Elin Wägner (1882-1949) var rösträttsaktivist, författare, journalist, fredsivrare och akademiledamot. Den mest koncisa beskrivningen myntade hon ändå själv: SBK, "Självförsörjande Bildad Kvinna" – som de kvinnliga journalisterna i Wägners moderna klassiker "Pennskaftet" (1910) kallar sig själva. Men på vilket av alla dessa områden var hon egentligen mest banbrytande? Vad betydde det tidiga mötet med suffragetterna i London för Wägners feministiska tänkande? Vad utmärkte hennes litterära stil? Och hur hanterade Wägners män hennes självständighet? Gäster i studion är Boel Hackman och Anna Bohlin. Boel Hackman är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och utkom 2005 med en biografi om Elin Wägner på Albert Bonniers förlag. Anna Bohlin är universitetslektor i genusvetenskap vid Stockholms universitet och disputerade 2008 på avhandlingen "Röstens anatomi", som bland annat undersöker Elin Wägners politiska prosa. Bildningspodden – en podcast för vetgiriga – produceras av Magnus Bremmer och Klas Ekman för Humanistiska fakulteten.

"Pissed Elin" är ett offentligt konstverk som inte får visas offentligt utan hålls gömt i ett garage i Växjö. P1 Kulturs Mattias Berg åkte dit. Den gångna helgen skulle Pissed Elin ha invigts på sin plats vid Växjösjön. En skulptur av konstnären Sara Möller till minne av författaren Elin Wägner, som länge var bosatt i trakten.Men efter en lång tids upphettad lokal diskussion, då både Elin Wägner-sällskapet och nu senast även släktingar till författaren protesterat mot skulpturen, har kommunen beslutat att skjuta upp invigningen på obestämd tid: tills dialog mellan parterna har påbörjats och slutförts. Under tiden får Sara Möllers beställda och helt färdiga offentliga konstverk alltså stå undangömt och inte visas för allmänheten.P1 Kulturs reporter Mattias Berg reste till Växjö med omgivningar för att försöka få en bild av skulpturens och konstbråkets olika sidor  och av Elin Wägner själv. Han blev även den första utanför närmsta kretsen att faktiskt få se Pissed Elin, precis när verket en tidig morgon fraktats in med traktor i det kommunala garaget.Det är där och då reportaget börjar.

Veckans panel och spaningar: Per Naroskin: I sista sekunden. Maja Aase: Leve den manlige rebellen. Johan Hakelius: Ödmjukhet på marsch. Per Naroskin: I sista sekunden. Detta är spaning om livräddning. Jakten på sekunder pågår oavbrutet, särskilt inom räddningsverksamhet och akut sjukvård medicinsk som mental. Och framgångarna kommer i allt snabbare takt även om vi knappast blir odödliga bara för att vi jagar sekunder. Det mål som hägrar i framtiden är inte segern över den oövervinnerlige döden, utan den onödiga döden. Maja Aase: Leve den manlige rebellen. Dramatiker som till exempel den nu aktuelle Werner Schwab fokuserar gärna på incest, alkoholism, smuts, undergång, förträngning, mobbning, bajs, våldsamt sex och dylikt. Och han är inte ensam. Det finns fler konstnärer, musiker, författare, dramatiker och politiker ofta män som beskrivs som taktlösa, plumpa och fördomsfulla, bråkiga typer; jobbiga karlar. Men de är inte bara besvärliga. De är också ovanligt begåvade, orädda nytänkare med en skarp analytisk förmåga och mycket humor. Och nu kommer det snart en rebellapp som gör det möjligt för oss att se de goda sidorna hos provokatörerna. För orkar vi inte se att deras förtjänster är viktigare än deras brister så blir det till slut bara politiker, författare och konstnärer utan förtjänster kvar. Johan Hakelius: Ödmjukhet på marsch. Med exempel från en kontroversiell skulptur av Elin Wägner, Marslandaren Schiaparelli och turbulensen i den amerikanske presidentvalsdebatten anar Johan en smygande comeback för ödmjukheten. Vi kommer snart att börja lyssna mer på varandra och erkänna våra misstag. För när dramatikens larm förklingat så kommer man snart att upptäcka att allt i grund och botten är som vanligt. I Spanarna hör du en panel med tre ovanligt skarpsynta personligheter som försöker avläsa tendenserna i det vardagliga bruset, för att sedan presentera sina framtidsvisioner för dig. Allt, högt som lågt blandas i skön förening. Programledare är Ingvar Storm.  Spanarna sänds fredagar klockan 15.04, repris lördag klockan 00.02 och klockan 10.03, samt söndag klockan 21.03 i P1.  Du kan också lyssna på programmet när du vill i vår app Sveriges Radio Play eller på sverigesradio.se e-post: spanarna@sverigesradio.se

Per Naroskin: I sista sekunden. Maja Aase: Leve den manlige rebellen. Johan Hakelius: Ödmjukhet på marsch. Per Naroskin: I sista sekunden. Detta är spaning om livräddning. Jakten på sekunder pågår oavbrutet, särskilt inom räddningsverksamhet och akut sjukvård medicinsk som mental. Och framgångarna kommer i allt snabbare takt även om vi knappast blir odödliga bara för att vi jagar sekunder. Det mål som hägrar i framtiden är inte segern över den oövervinnerlige döden, utan den onödiga döden.   Maja Aase: Leve den manlige rebellen. Dramatiker som till exempel den nu aktuelle Werner Schwab fokuserar gärna på incest, alkoholism, smuts, undergång, förträngning, mobbning, bajs, våldsamt sex och dylikt. Och han är inte ensam. Det finns fler konstnärer, musiker, författare, dramatiker och politiker ofta män som beskrivs som taktlösa, plumpa och fördomsfulla, bråkiga typer; jobbiga karlar. Men de är inte bara besvärliga. De är också ovanligt begåvade, orädda nytänkare med en skarp analytisk förmåga och mycket humor. Och nu kommer det snart en rebellapp som gör det möjligt för oss att se de goda sidorna hos provokatörerna. För orkar vi inte se att deras förtjänster är viktigare än deras brister så blir det till slut bara politiker, författare och konstnärer utan förtjänster kvar.   Johan Hakelius: Ödmjukhet på marsch. Med exempel från en kontroversiell skulptur av Elin Wägner, Marslandaren Schiaparelli och turbulensen i den amerikanske presidentvalsdebatten anar Johan en smygande comeback för ödmjukheten. Vi kommer snart att börja lyssna mer på varandra och erkänna våra misstag. För när dramatikens larm förklingat så kommer man snart att upptäcka att allt i grund och botten är som vanligt.   I Spanarna hör du en panel med tre ovanligt skarpsynta personligheter som försöker avläsa tendenserna i det vardagliga bruset, för att sedan presentera sina framtidsvisioner för dig. Allt, högt som lågt blandas i skön förening. Programledare är Ingvar Storm.  Spanarna sänds fredagar klockan 15.04, repris lördag klockan 00.02 och klockan 10.03, samt söndag klockan 21.03 i P1.  Du kan också lyssna på programmet när du vill i vår app Sveriges Radio Play eller på sverigesradio.se  e-post: spanarna@sverigesradio.se

Året är 1929 och Elin Wägner skriver på en text inför Stockholms utställningen, den utställning som ska lansera Funkisen. Texten hon skriver har rubriken Revolution. "Vi äro i allmänhet mycket rädda för revolution. När den hotar på den politiska vägen, står hela Sverige med fälld bajonett för att passa uslingen, där den väntas komma. Här tänker jag inte på de så kallade hemmabolsjevikerna, långt därifrån. Inte på något som har med politik, med statsskick eller med ekonomisk omvälvning att göra. Det är bara fråga om ett nytt betraktelsesätt och en ny åskådning, om övergång från individualism till kollektivism, eller vackrare uttryckt: samarbete.  Att bo tillsammans och samarbete är en gammal ide, närmast uråldrig. Som en röd tråd löper den genom mänsklighetens historia. I veckans Fasad berättar arkitekten Katarina Bonnevier om journalisten Elin Wägner och de rum som är till för gemenskapen. Vi berättar om arkitekten Ingela Blomberg som var med och drev fram en ny boendeform, BIG, bo i gemenskap. I Studion hör vi arkitekten Kerstin Kärnekull som berättar om hur du gör om du vill bo gemensamt idag. Och, så hör vi om det mest gemensamma av alla gemensamma rum; tvättstugan. 

I dagens avsnitt av Boktimmen gästas Hanna Nyberg i studion av litteraturstudenten Maja Tolgraven. Tillsammans diskuterar vi Virginia Woolfs författarskap och liv, pratar Mot Fyren, Ett eget rum och modernismen i stort. I veckans klassiker besöker vi Norrtullsligan av Elin Wägner. Trevlig lyssning – och läsning!

Programprotokoll Klassikerrummet 20110620 Norrtullsligan av Elin Wägner. Prodnr 2947-11/0620 ---FUT: Klassikerrummet: Norrtullsligan av Elin Wägner. ---PÅA: Och nu följer Klassikerrummet: Idag en roman som av en jury valts till 2011 års Vi-läser bok. En svensk klassiker från 1908 av Elin Wägner. Maarja Talgres gäster idag är Maria Edström och Anna-Karin Palm. ---AVA: Klassikerrummet idag handlade alltså om den kända svenska rösträttskämpen, akademiledamoten, debattören och författaren Elin Wägners allra första bok Norrtullsligan från 1908 som nu finns i färsk pocketupplaga. Maarja Talgre var som vanligt programledare och med sig hade hon kollegan Maria Edström och författaren Anna-Karin Palm. Ljudtekniker var Niklas Ek och programmet sänds i repris nu på fredag kl 21.03 ---PRESS Nortullsligan från 1908 är rösträttskämpen och fredsaktivisten Elin Wägners första bok. Det är en rolig, drastisk och samtidigt skakande berättelse om några unga kvinnliga kontoristers kamp för att försörja

Kärlekens historia av den amerikanska författaren Nicole Krauss erövrade världen. I den nya romanen, Det stora huset, återvänder hon till sina teman om kärlek och förlust. Ett gigantiskt skrivbord står i centrum. En av bokens fem berättare, en antikhandlare osm vigt sitt liv åt att leta upp möbler som stulits från judiska familjer under andra världskriget för att återbörda dem till deras rättmätiga ägare, har återskapat sin fars arbetsrum så som det såg ut den dag Gestapo kom. Men en viktig detalj saknas: skrivbordet. Skrivbordet knyter samman de fem berättelserna genom decennierna och via Budapest. London, Chile och New York. Alla har formats av det de förlorat, och försöker komma underfund med sina liv. - Det finns ett starkt hopp i mina böcker, säger Nicole Krauss Litteraturen hjälper oss att hitta oss själva, att övervinna våra begränsningar. Ulla Strängberg träffade författaren på hennes Stockholmsbesök nyligen. Klassikerrummet ägnas Norrtullsligan, Elin Wägners debutroman från 1908. Boken handlar om fyra lågavlönade kontorister som delar hyresrum och hjälps åt att försöka överleva som självständiga yrkeskvinnor i ett Stockholm där patriarkatet är obönhörligt. Sexuella trakasserier hör till vardagen, halvsvält likaså. Trots att de fyras liv är hårt och utan hopp är det en förvånansvärt rolig berättelse. Elin Wägner visar sig vara en barsk humorist och dialogen är modern och medryckande. Så var också förlagan en kåseriserie hon skrev i Dagens Nyheter. Maarja Talgres gäster den här gången är kollegan Maria Edström från kulturredaktionen och författaren Anna Karin Palm. Norrtullsligan har av en jury valts till 2011 års Vi-läser bok som är ett projekt i samarbete mellan Författarcentrum och Läsrörelsen.