Podcasts about hemland

Schweiz gjorde nästan en Nokia på sjuttiotalet. Landet som i århundraden hade dominerat klocktillverkningen i ensamt majestät, fick se sin nationalstolthet, och sina arbetsplatser, decimeras då billiga, superexakta japanska kvartsklockor tog över marknaden. Men till skillnad från Finland och mobiltelefonerna, lyckades Schweiz rädda sin klockindustri och återta sin ledande roll. Vad gjorde de rätt? Redaktör: Marcus Rosenlund. E-post: kvanthopp@yle.fi

108. Paellans hemland handlar dagens avsnitt om. Visste du att i Valenciana finns världens största risodlingar efter sydostasien? Känner du till att riset som odlas här är väldigt speciellt och vad är det som är så speciellt med det riset? Det är några frågor som jag ger svar på i detta avsnitt. https://www.facebook.com/PodcastVarforSpanien/

Hemlandet kan syfta på många olika saker, men används ibland på ett sätt som tar ifrån människor rätten att känna sig hemma. Patricia Lorenzoni reflekterar över ett förrädiskt ord. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad betyder ordet ”hemland” för dig? Sannolikt tänker du inte i första hans på det som en ö. Men på svenska är detta faktiskt ordets ursprungliga betydelse. På 1500-talet hörde hemlandet skärgårdsmiljön till. ”Land” avsåg då motsatsen till ”sjö”, hemlandet var det land – det vill säga den ö – på vilket din hemgård var belägen. Så skildes hemmaön ut från exempelvis betesöar.Först senare kom ordet att rymma en idé om nationell tillhörighet. Enligt Svenska Akademiens Ordbok finns en sådan användning belagd sedan tidigt 1800-tal; hemlandet anges vara det land där man har sitt hem och är medborgare, eller där man vuxit upp.Ordbokens definition blottar en spänning: platsen där du vuxit upp eller där du har ditt hem förväntas också vara platsen där du är medborgare. Men när dessa platser inte sammanfaller? Eller om du redan från början är ifrågasatt på den plats som för dig är hemma?På 1980-talet skrev poeten Gloria Anzaldúa, i boken Borderlands / La Frontera, om hemlandet som en plågsam erfarenhet av ett liv vid gränsen. Hon växte upp i Tejas, del av det USA som en gång låg i Mexiko. Genom 1800-talets gränskrig förvandlades emellertid Tejas till Texas, och den spansktalande befolkningen kom att betraktas som främlingar i eget land. Ett och ett halvt sekel senare fortsätter människor att drabbas på absurda och brutala vis. Anzaldúa berättar om när familjen arbetade på fälten och la migra, gränspolisen, kom. Hennes farbror Pedro hade inte sina dokument med sig, talade inte engelska, kunde inte berätta att han i verkligheten var femte generationens Texasbo. För polisen var han bara ännu en mexikan utan papper. Han sattes på ett plan till Guadalajara utan en cent på fickan. Tio Pedro fick gå tillbaka till fots, över 150 mil.Detta, säger Anzaldúa, är hem, ”denna tunna rand av taggtråd”.Boken Borderlands publicerades första gången 1987. Sedan dess har dess aktualitet bara vuxit, där som här. Också i Sverige ställs frågan om hemlandet på sin spets. Den definition som Akademiens ordbok daterar till tidigt 1800-tal var del av en framväxande idé om nationen. Uppslagsordet ”hemland” återfinns i band 11, publicerat 1930. Vid den tiden skulle snart nationalismens förväntan på att hem, land och ett nationellt definierat folk sammanfaller, än en gång slita Europa sönder.Vårt sätt att tala om ”hemlandet” är alltså historiskt del av en nationalistisk idévärld. Långt ifrån alltid sammanfaller platsen där du är född, platsen för ditt hem och platsen för ditt medborgarskap. Så länge gränser har funnits har människor korsat dem. Men gränser har också flyttats – som i Anzaldúas Tejas – och därmed skurit igenom tidigare politiska och kulturella gemenskaper. I det spansktalande södra USA finns ett talesätt: Vi korsade inte gränsen, gränsen korsade oss.Spelar det någon roll om det var gränsen eller om det var människan som flyttade på sig? Ingen politisk gräns är inskriven i tingens natur, alla är de människoskapade. På svenska brukar ordet ”hemland” avse en persons födelseland, även om hen sedan länge lämnat det. I vissa fall tycks en person rentav ärva sina föräldrars hemland.Och ingenstans blir idén om hemlandet som närmast nedärvd essens så tydlig, som när barn födda i Sverige får utvisningsbeslut. Det handlar om barn som ettårige Ali, som 2019 skulle utvisas till Afghanistan trots att hans mor hade uppehållstillstånd i Sverige. Eller om treårige familjehemsplacerade Tim som 2021 skulle utvisas ensam till Nigeria där han aldrig satt sin fot . Eller, om föräldralösa tvååriga Favour som 2022 även hon skulle tas ifrån sitt familjehem och utvisas till ett Nigeria hon aldrig besökt.Utvisningar av ensamma små barn är svåra att genomföra, och många gånger får barnet till slut uppehållstillstånd av just det skälet: det föreligger, som det heter, verkställighetshinder. Avslagen liknar därför ett slags byråkratiskt skådespel, som bryter ner både barn och deras närstående. Vad de tydligt säger oss är: ditt faktiska hem är sekundärt när det ska avgöras vilket som är ditt hemland.Precis här blottas också ordets auktoritära sida. Att tillskriva någon ett hemland är att tala om vem som har rätt att känna sig hemma var, vem som har rätt att tillhöra. Vissa behöver knappt ens reflektera över det, andra påminns ständigt om att också platsen de kallar ”hem” är villkorad.Att tala om att även permanenta uppehållstillstånd ska kunna dras tillbaka, och att innehavare av sådana tillstånd då har att ”återvända till sina hemländer”, är att göra våld både på svenska språket och på idén om en rättsstat. Men i detta språkbruk ligger dessutom ett radikalt förnekande av människors rätt att skapa sig sina hem där de är, att göra också Sverige till sitt hemland.För somliga innebär detta ett förnekande av rätten att någonsin ha något att kalla hem. Professorn i välfärdsrätt Anna Lundberg är en av dem som försökt uppmärksamma den grupp människor i Sverige som förväntas återvända till ett hemland de inte har. Här finns de som är så rädda att de inte vågar återvända, men också de som faktiskt inte kan utvisas; det land till vilket Sverige vill skicka dem tar inte emot. Trots detta får de inte uppehållstillstånd. Eftersom de saknar rätt att arbeta, och eftersom ingen offentlig institution tar ansvar för deras överlevnad, är de utlämnade till svarta arbeten och svarta bostadskontrakt. Inte sällan blir de brutalt exploaterade på flera fronter.Det är bland annat dessa människor som döljs i den mystifierande omskrivningen ”skuggsamhälle”. Men även de skapar sig mot alla odds och med de fattiga medel som står till buds, sina hem i Sverige. I den meningen är Sverige, även för dem, ett hemland.När Gloria Anzaldúa benämner den plats där hon vuxit upp men där hon hela sitt liv behandlats som främling och inkräktare med ordet homeland, gör hon det inte med anspråk på autenticitet eller ursprunglig rätt. Det gränsland mellan Mexiko och USA hon skriver från, har genom seklerna bytt herrar flera gånger. Själv är hon ättling till både erövrare och erövrade. Snarare visar hennes bok världen sedd från själva gränsen, från perspektivet hos den som förvägras rätten att känna sig hemma, men som trotsigt likväl skapar sig ett hem. Sitt eget återvändande till hembygden i Tejas skildrar hon därför analogt med den färd över floden Rio Grande som görs av mexicanos del otro la'o, mexikanare från andra sidan; människor som i jakt på ett levbart liv och under stora vedermödor korsar gränsen till USA. Även dessa, säger Anzaldúa, ”kommer hem”.Kanske kan vi, med henne, gå tillbaka till den allra enklaste och mest ordnära definitionen av dem som listas i Svenska Akademiens Ordbok. Hemlandet är det land där du har ditt hem. Välkommen hit. Välkommen hem.Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författare

1984 debuterade den då 22-åriga Mare Kandre med den prosalyriska "I ett annat land" och blev geniförklarad. Hon var också konstnär och musiker, sångare i "Global Infantilists." Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi hör Göran Willis intervju henne i "Cult" 1984 och de pratar bland annat om videoanläggningar, ett skapande på liv och död och varför författare behövs i ett samhälle: "Om vi inte hade konstnärer skulle vi inte veta något om människors drömmar och innanmäten."

Darko Maric såg de kroatiska städerna brinna och de blodiga kropparna av 18-åriga soldater på gatorna. Pojkar som varken visste varför eller mot vem de stred. Det är minnen som aldrig lämnar honom. "De nedslagna mödrars ansikten, deras svarta hucklen, näsdukar som de torkade tårarna med och deras jämmer. Det skar i hjärtat lämnade ingen oberörd. Jag anade vad som väntade mig, och min mor likaså." Darko Maric berättar om kriget på Balkan och en förlorad plats på jorden. Programmet är gjort 2012. Producent för serien är Ola Hemström ola.hemstrom@sr.se

Men på belarusiska heter hemland just faderland, batjkausjschyna och jag tycker så mycket om det. Inga-Lina Lindqvist är författare och litteraturkritiker på Aftonbladet Kultur. En judisk flicka från Sovjet som landade i Sverige sommaren före gymnasiet, blev upptäckt av Joseph Brodsky och erbjuden att ge ut dikter på stort fint svenskt förlag. En flicka som växte upp och blev kvinna, fick barn, blev vuxendöpt in i Svenska kyrkan, började skriva kulturjournalistik och barnböcker och romaner huller om buller. Bor gör hon i Stockholm. Och på Facebook. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Som skydd för sin egen blyghet tog Sara Broos med sig en filmkamera som sitt enda sällskap när hon som 16-åring gavs sig ut på tågluff i Europa. Det blev startskottet som filmare. Nu nästan 30 år senare har hon gjort flera uppmärksammade filmer - Hemland, Speglingar och filmen som kanske har rönt mest framgång - För dig Naken - som handlar om hennes gudfar Lars Lerin och hans sökande efter kärlek. Vi pratar om film förstås, men också om att nå botten innan man kan må riktigt toppen. Om ätstörningar, om märkliga mänskliga möten, om livet som har sin mening i just att det saknar mening och mycket mycket annat.

Medverkande: Claes Andersson, Frida Fagerlund & Jonas Olsson Vi hyllar Diego Armando Maradona och försöker sammanfatta denna legends livsresa "De flesta genier är sköra". På hans tid gick det hårt till "Rena armbågar rätt upp i ansiktet". Michael Cox, en av Englands främsta journalister berättar om engelsmännens blandade känslor gentemot fenomenet "Gillade man Maradona så blev man utfryst". Zlatan och Janne Andersson öppnar dörren för landslaget, Zlatan i EM? Det har varit spänt sinsemellan men "Janne högg aldrig tillbaka". Frida tycker det finns fog för att "Han använder landslaget som ett PR-trick". Intervju med Kieran Tierny om sin skadedrabbade karriär och hur Zlatan är en inspiration. Jonas kämpar med Kierans skotska dialekt. Klopp heligt förbannad på TV-bolagen, intervjun som inte visades i England "Gillar Klopp men känner ingen sympati i det här fallet". Sparka igång ännu ett avsnitt av Viaplay Fotboll Podcast!

Att hitta den stora kärleken är för många en riktig jackpot men vad kan du ge avkall på för älsklingen? Flytta utomlands, bli vegan eller kanske vänta med att skaffa barn? Hur långt kan och ska man sträcka sig för kärlekens skull? Eva Frantz och Hannah Norrena tar sig an folkets erfarenheter i ämnet.

Simas berättelse handlar om glädjen att ha tillgång till två kulturer, och att se konflikter som kulturella krockar

Den palestinsk-amerikanska författaren Susan Abulhawa är aktuell med sin nya roman "Berättelsen om Nahr". Och till studion i Stockholm kommer poeten Olivia Bergdahl. Susan Abulhawa berättar om sin senaste roman Berättelsen om Nahr som bygger på historier författaren burit med sig från Kuwait där hon delvis växte upp. Hör också om varför hon bestämt tänker försöka resa till Israel och Palestina igen, trots att hon förra gången sattes på ett plan tillbaka till USA utan att få delta i litteraturfestivalen hon bjudits in till. Till Lundströms studio kommer poeten Olivia Bergdahl och läser ur sin senaste bok Barnet en sonettkrans. Programledare: Marie Lundström Producent: Thella Johnson Böcker som tas upp i programmet: Berättelsen om Nahr av Susan Abulhawa Barnet en sonettkrans av Olivia Bergdahl

Brevet är en fristående del av tidigare Historien om Lilla flickan, i diktform. Brevet är en relationsuppgörelse till före detta hemlandet, ansökan om skilsmässa från det och kärleksförklaring till nya hemlandet. Några rader från dikten: Du ser ner på mig för mitt kön Du gör det samma med halva din befolkning Din dubbelmoral och ständiga predikan om moral är inte min moral...... Du förfalskade historien Du kunde inte stava varken Mesopotamien, Babylon, Nineve eller Ur Du bytte vår stolthet mot skam...... Tekniker, text och producent: Sahar Almashta  

Dags för upplösningen i Christopher Garplinds EU-quiz. Vem av Linnea, Kodjo och Hanna att ta hem titeln Morgonpassets bästa EU-kännare och få en t-shirt signerad av Donald Tusk. Såhär i finalen får vi besök från Erasmusstudenter och gänget måste klura ut vilket land de kommer ifrån.

Soldaten Johan Henrik Sjöö deltog i de långdragna striderna mellan Sverige och Ryssland 1808 och 1809. När kriget var över rodde han sin familj i en eka över Östersjön till tryggheten i Sverige. Hur går det till att dela ett rike i två delar? Och vad händer med de människor som råkar befinna sig mitt i en sådan delning? Splittringen av det svensk-finska riket 1809 innebar enorma påfrestningar, framför allt för de människor som levde då, men det ställde också till problem för administrationen för vem hade till exempel rätt till de historiska dokumenten i arkiven? Idag ska vi berätta historien om Johan Henrik Sjöö, en soldat i den svensk-finska armén som hamnade mitt i den röra som utbröt när Sverige förlorade Finland. Charlotte Ryrholm från Enköping har forskat om sin ana Johan. - Han föds 1776 i Randasalmi Finland, och redan i början av 1800-talet blir han soldat i finska armén i Savolax regemente, vid den ryska gränsen. I armén blir han trumslagare och med tiden korpral, vilket var så långt man kunde komma i graderna om man var en vanlig indelt soldat. - Generalmönsterrullarna är ibland svåra att följa, men det verkar om att Johan är reserv i armén, för hans deltagande där verkar vara lite ryckigt. Men innan han gifter sig så hinner han tjänstgöra i fyra år och så vet vi att han är 169 cm lång, tillägger Charlotte Ryrholm. Johan Henrik är alltså en för sin tid ganska ståtlig man och därtill trumslagare, vilket var en oerhört viktig funktion inom armén.  Trumslagarna kallades ibland signalgivare eftersom befälhavarna kunde använda trumsignalerna för att meddela soldaterna vad de skulle göra, om de skulle gå till attack eller retirera, och trummorna tjänade förstås också som pådrivare både i strid och under marscher. Men i fredstid så kunde Johan Henrik förstås stanna hemma och bruka marken runt sin lilla soldatbostad. I en gård intill där det bor en överofficer, arbetar en ung piga Anna Sofia. - Han håller sig på samma torp tills han träffar sin fru Anna Sofia Johansdotter Räpon, och de gifter sig 1804, sen bosätter de sig i en by som heter Pällilä i JockasJuva, som ligger under Savolax. De får en liten dotter som heter Agata, men hon blir bara sex månader, men 1807 får de sonen Fredrik Johan. I husförhörslängderna kan man se att Johan Henrik är borta från hemmet under 1808 och 1809. På vintern 1808 hade ryska armen gått till anfall och soldaten Johan Henrik blev kallad att delta i kriget. Det var Napoleon som hade bett Ryssland att en gång för alla göra upp med svenskarna som motsatte sig Napoleons maktanspråk. Ryssarna var inte nödbedda, de hade ju sedan århundraden tillbaka sett Sverige som en arvfiende och ville därtill gärna skapa ett skydd för sin viktiga Östersjöhamn i St Petersburg. Det skyddet skulle de få om de kunde erövra Finland, det som här i Sverige ofta kallades den östra rikshalvan. De svensk-finsk trupperna hade inte kraft att stå emot ryssarna. Johan Henrik Sjöö och de andra soldaterna i Savolaxbrigaden drevs norrut av de ryska trupperna genom Finland under det kommande året. Kanske hade allting blivit alldeles annorlunda för honom, för den svenska armén och för utgången av historien om bara en liten rysk trupp blivit lite fördröjd på vägen. För den 14 september 1808 befann sig den finsk-svenska armén i Oravais strax norr om Vasa.  Savolaxbrigaden var inte ensam på en svenska sidan här fanns trupper från både finska och svenska sidan. Befälhavare på platsen var   Carl Johan Adlercreutz som ledde alltsammans från en kulle där det idag står ett gigantiskt minnesmärke över händelserna här. I efterhand har man förstått att det nog var här kriget avgjordes. Striderna pågick hela dagen och trots att det egentligen gick bra för Johan och de andra på finsk-svenska sidan, så förlorades ändå slaget till slut. I exakt rätt ögonblick kom nämligen en rysk hjälptrupp fram till platsen och de avgjorde alltsammans. Göran Backman är ordförande i Historiska föreningen i Oravais. - Jag brukar säga att alltsammans egentligen avgjordes under den halvtimme då de nyanlända ryssarna tog kommandot över situationen. Hade inte de kommit så vet man inte hur kriget hade slutat, för efter slaget här så blev det egentligen inga slag förrän man kom över till svenska sidan. Därför så anser man idag att slaget i Oravais var avgörande. Efter förlusten i Oravais skedde en oordnad och ganska kaotisk reträtt. Johan Henrik Sjöö och de andra soldaterna i finsk-svenska armén tog sig över till Norrbotten, och kom så till Västerbotten där de avgörande slagen stod på sensommaren 1809. Svenskarna gav upp och erkände sig besegrade. Sverige måste nu lämna ifrån sig en tredjedel av sitt territorium, och en fjärdedel av rikets befolkning, en miljon människor, blev ryska undersåtar. Savolaxbrigaden bestod vid mobiliseringen 1808 av 3783 man. När kriget var slut fanns endast 200 av dem kvar. Johan Henrik Sjöö var en av dem. Det var trasiga och trötta soldater som en blåsig söndag, den åttonde oktober 1809 ställde upp sig på kyrktorget i Umeå för att lyssna på det avskedstal som deras befälhavare General von Döbeln, höll till dem, sedan han först delat ut medaljer och gett dem en extra ranson med brännvin. Svenskar! Varen stolta över att hava sett dessa finska kvarlevor. Minns dem, Högakta dem. Se deras avtynade kroppar, deras bleka ansikten. De bära vedermälen av deras trogna och ändå fruktlösa bemödanden förflutet år. Och ni finnar! När ni återkommer till fosterbygden, så framför svenska folkets tacksamhet till er nation! Vet att i återvänder med utslitna kläder, avstympade och genomskjutna lemmar, men ni medför en rättskaffens krigsmannasjäls synbara prydnad. Fiender till det svenska moderlandet kan ni aldrig bli, därom är jag förvissad, men förbli i all tid dess vänner! Påminn era barn om det vi ska från släkte till släkte välsigna och högakta er. Finnar! Bröder! Kunde mina ord beseglas med blodtårar från mina ögon, skulle de strömma och varje droppe försäkra er min vördnad, min vänskap. General Carl von Döbel, General befälhavare över kungliga norra arméen.   Efter att Johan och de andra i Savolaxbrigaden lyssnat på von Döbeln så valde en del av dem att åka hem och andra att stanna på den svenska sidan och fortsätta som soldater där. Johan Henrik verkar ha bestämt sig för att bli svensk, men han är ju inte ensam i familjen, ingen visste hur villkoren skulle komma att bli för de människor som från och med nu blev undersåtar i det ryska Storfurstendömet Finland.  - Vi ser att han kommer tillbaka hem, jag tänker mig att han väl ville prata med Anna Sofia om hur de skulle göra. Men jag ser att andra soldater från de finska brigaderna stannar kvar i norra Sverige, berättar Charlotte Ryrholm. Johan tar sig hem och nio månader efter får han och Anna Sofia ytterligare ett barn. Strax efter, i skiftet 1810-11 så tar de sig till sist till Sverige med ett nyfött barn och ett som är 3-4 år, och släkthistorien berättar att de rodde sig över. Det finns inga flyttattester, utan i kyrkböckerna så står det bara att de har flyttat till Sverige vilket betydde att de flytt. De bosätter sig sedan i Norrtälje där Johan införlivas i den svenska armén. Charlotte Ryrholm tror att han hade ett löfte om att införlivas om och när han tog sig tillbaka. Som de allra flesta soldater vid den här tiden så byter Johan Henrik efternamn då och då, vilket verkligen inte gjort sökandet efter honom lättare för hans ättling. Johan hette alltså Sjöö när han bodde i Savolax i Finland, ett typiskt soldatnamn och väl i Sverige byter han efternamn till Ferm, också det ett typiskt soldatnamn. För att ytterligare krångla till det så får hans och Anna Sophias barn lite längre fram i tiden ett eget efternamn, Sjöborg. Nu är de alltså i Sverige, och för Johan fortsätter livet som soldat. - Han blir inkallad igen och runt 1812 så är han med de svenska trupperna till Tyskland och Napoleonkriget. -Vad jag vet så är han aldrig med i något slag där, men vi vet ju att det är mycket fältsjukdomar, och det är en sådan han avlider av, 38 år gammal. Anna Sofia uppfostrade sina barn genom att tjäna som piga. Den äldsta sonen blev skräddare i Söderhamn, den yngsta sonen blev vagnmakare, och det fanns också en yngre syster som föddes i Sverige. - Vi vet att familjen hade finska som huvudspråk, för det står i husförhörsböckerna att hon kunde läsa katekesen innantill på svenska, men att hon kunde den finska utantill. Charlotte Ryrholm stammar från den av Johans Henriks söner som blev skräddarmästare och hamnade i Söderhamn, men att pussla ihop fakta om pappan Johan Henrik var inte alldeles enkelt. Numer är ju mycket material digitaliserat och därmed lättåtkomligt, både i Sverige och Finland, men Rikssprängningen mellan Sverige och Finland gör letandet i källorna lite speciellt för vilket material finns i Sverige och vilket finns i finska arkiv? - Det har blivit en hel del letande för att hitta honom, men också för att hitta barnen. I husförhörsboken från Finland stod bara pappan och barnen uppskrivna. Hon har också haft stor nytta av generalmönsterrullorna både från Sverige och Finland, hade Johan Inte varit soldat hade letande nog varit betydligt svårare, tror hon. - Det är en rolig upptäcktsresa man gör! Charlotte har fått leta i både svenska och finska arkiv och så är det för de flesta som har svensk-finska anor. Finland var en integrerad del av konungariket Sverige, vilket innebar att all administration var gemensam. Därför så ställdes det svenska Riksarkivet inför ett stort bryderi vid riksdelningen vilket material skulle föras över till Finland och vad skulle finnas kvar i Sverige? Delningen av Riksarkivet Nils Erik Villstrand är professor emeritus i nordisk historia vid Åbo Akademi, och han är också en ivrig släktforskare. Vi träffar honom i den svenska Riksarkivet i Stockholm dit han åker med jämna mellanrum. Han berättar att de svenska myndigheterna var tämligen snåla med att lämna ifrån sig material efter 1809. - Ja, det här är inte de allra vackraste inslagen i de svensk-finska förbindelserna efter 1809, det blev närmast ett gräl och en dragkamp om handlingarna. I fredstraktaten hade man skrivit in att alla handlingar som behövdes för att den finska förvaltningen skulle fungera, de skulle föras över, först till Åbo och senare till Helsingfors. Trots Riksarkivets ovilja att lämna ifrån sig dokument till Finland fanns det arkiv som var villiga att sända över papper till den förlorade östra riksdelen, berättar Nils Erik Villstrand. - Vissa myndigheter som hade kvar riktigt gamla dokument, som till exempel Kammararkivet, de tyckte att gamla räkenskaper som bara handlar om Finland gott kunde flyttas, så de gick i första lasset. Men Sverige och Finland var ett enda integrerat rike, och när handlingar berörde saker som gällde båda länderna så tyckte man från svensk sida att dokumenten skulle finnas kvar i Sverige. Nils Erik Villstrand berättar att man i slutet av 1800-talet planerade att göra utbyten av handlingar mellan de båda riksarkiven, men de förhandlingarna strandade när man i Sverige trodde att Finland skulle förryskas. - Då tyckte man att det var bäst att det material som belyser den gemensamma historien blev kvar i Stockholm. Som historiker är Nils Erik Villstrand glad över att myndigheter ändå villigt förde över räkenskaper från Sverige till Finland. Dem har både historie- och släktforskare nytta av. - Visst, fogde- och länsräkenskaperna som innehåller till exempel mantalslängder och andra beskattningslängder är ju en värdefull källa till äldre tider. - Jag brukar säga att beskattaren är historikerns bästa vän, och det tror jag gäller också släktforskare, i alla fall när vi talar om äldre tid, den tid då det ännu inte skrevs kyrkböcker. Numer går det ju att finna mycket arkivmaterial digitalt. - Men det roligaste är ju att göra som min fru och jag har gjort, och resa hit till Stockholm, eller göra den motsatta resan till Helsingfors. I Finland är en del arkivförteckningar är skrivna på finska, men via personalen kommer man förbi den tröskeln och sedan är ju det mesta skrivet på svenska, och talar vi om tiden före 1870 så är ju strängt talet. Förutom finska Riksarkivet finns i Finland riksomfattande släktforskarforum såsom Genealogiska Samfundet i Finland och Finlands Släkthistoriska förenings sidor på nätet. Finska Nationalbiblioteket har digitaliserat finska tidningar från perioden 1771-1900. I det historiska tidningsbiblioteket kan man fritextsöka 1,7 miljoner tidningssidor, största delen av de tidningar som gavs ut i Finland både på finska och svenska Nils Erik Villstrand söker efter en salpetersjudare från Vasatrakten som bosatte sig på svenska sidan av svensk-finska riket. Han har fem pärmar att gå igenom för att möjligen finna det han söker. - Riksarkivet är ju fortsatt ett gemensamt arkiv, och vi historiker i Finland tycker att det är en jättegod tingens ordning att de dokument som också gäller Finland finns här i Stockholm. De är Välordnade, välbevarade, det är lätt att få fram dem och det är lätt att bara ta fram telefonen och fotografera av det vi behöver. Länkar  Lite längre ner på sidan finns tre länkar till sidor där man kan söka efter sina finska rötter.  Via Genealogiska samfundet i Finland och Finlands släkthistoriska förening kan man i digitaliserade kyrkoböcker söka döpta, konfirmerade, vigda, begravda och flyttade samt kyrkoräkenskaper församling för församling. Vissa sökningar är fria för alla, men medlemmar har större tillgång. Via Svenska genealogiska föreningen kan man hitta finska nationalbiblioteket som har digitaliserat finska tidningar från perioden 1771-1900. I det historiska tidningsbiblioteket kan man fritextsöka 1,7 miljoner tidningssidor, största delen av de tidningar som gavs ut i Finland då är både på finska och svenska. Länksamling till dessa källor finns till exempel på hemsida. Programmet är gjort av Elisabeth Renström, Merja Laitinen och Gunilla Nordlund  Uppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigeradio.se

Han får "nypa sig i armen" ibland. Möt svensken som är fotbollschef i fotbollens hemland på ansedda The Guardian. Om rubrikerna och mellan raderna av det mediala i Premier League-land. Specialprogram, när ligorna har uppehåll, med Marcus Christenson som gäst. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I vår första MR-special möter vi en ung man som tvingats fly från sitt hemland. Programledare: Fredrik Lundberg Producent: Adam Lundberg umea.mittiallt@svenskakyrkan.se

Kosmo har tema hemland Hemland -  land där man vuxit upp; land där man bor - så lyder definitionen av ordet i Nationalencyklopedin. Riktigt så enkelt är det ju inte alla gånger. Det finns, som vi alla vet, folk som vuxit upp med en ständig längtan till en plats eller ett land som de aldrig levt i, aldrig kommit till. Och det finns de som fördrivits från sitt land. Men vi präglas alla av platser och av språk, av seder och vanor, både dem vi levt med och de vi kanske vårdat på avstånd. Vi präglas av en föreställning om ett hemland. På Moderna museet i Malmö ställer den israeliska konstnären Yael Bartana ut. Hennes utställning heter ”och Europa kommer att häpna” och är minst sagt kontroversiell och provokativ. I fem filmer vrider och vänder hon på bilden av den sionistiska drömmen och ställer frågan om vem som har rätten till landet Israel. Cecilia Blomberg har mött henne i Malmö. Vikas Swarup är diplomaten som blivit en av Indiens stora bästsäljande författare. Genombrottet kom med boken Q & A som senare blev filmen Slumdog millionaire. Nu är han aktuell med boken De sex misstänkta, som inspireras av tre kända och omdebatterade indiska rättsfall. Naila Saleem har mött honom i ett samtal om ett land i förändring, där gamla värderingar försvinner i takt med att ekonomin och samhället utvecklas. Och om vilken roll Indiens intellektuella spelar i samhällsdebatten. Mikael Timm ställer frågan: var bor en intellektuell? apropå en fransk debatt om de intellektuella som en del av den franska identiteten. Och så rapporterar Gunnar Bolin från kulturhuvudstaden Pecs i Ungern där man har romskt tema. Kosmo låter med hjälp av Fredrik Wadström den ryska teaterkritikern Jelena Kovalskaja kommentera hur svenskarna från Dramaten lyckas förvalta den ryska kulturikonen Tjechov när de har urpremiär med Körsbärsträdgården på den stora Tjechovfestivalen i Moskva. Programledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl

Om Tanias kamp för uppehållstillstånd Tania är uppvuxen i Sverige och kom hit när hon var spädbarn. Hon har gått på svenskt dagis, i svensk skola och trivs bra med sina svenska vänner. Men nu ska hon utvisas till Chile, ett land hon bara har tillbringat några månader i under sitt 21-åriga liv. Generation Z - Mammas hemland är inte mitt handlar om kampen om att få leva i det land man är uppvuxen i, om den snudd på bisarra djungeln av byråkrati och om konflikten mellan föräldrar och barn som båda vill leva där de känner sig hemma, fast de inte längre har samma hemland.