Podcast appearances and mentions of david jonstad

Att etablera uppfattningen att återvinning är bra för miljön var ett smart sätt att legitimera plastens erövring av världen. David Jonstad talar om vår sopsortering som symptombehandling. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-02-05.Det var år 2009 när jag och min vän klev ut genom hissen på högsta våningen i en av Stockholms skyskrapor. Vi var i färd med att starta en tidskrift om klimat- och hållbarhetsfrågor och sökte finansiärer. Min vän hade framgångsrikt minglat upp en miljöengagerad direktör för ett stort bolag och nu hade vi fått audiens. Allt verkade lovande. Tills frågan om återvinning dök upp. Direktören berättade entusiastiskt om en återvinningscentral i närheten av hans lantställe dit köerna ringlade långa. Det var nästan som en folkfest på lördagarna när alla kom med sina bilar och släp fyllda av saker att slänga. Jag kunde inte låta bli att fråga om han tyckte detta var bra eller dåligt. Han förklarade förnärmat att det självklart var något bra. Tänk så mycket resurser som återvanns! När jag försynt påpekade att det väl måste ses som ett problem att folk skaffar sig så mycket saker som de sedan slänger skar sig samtalet. Jag insåg då att jag brutit mot ett heligt förbund mellan miljörörelse, politiker och näringsliv – en uppfattning som alla parter delade: återvinning är bra för miljön.Ju mer vi återvinner, desto mer fylls vår värld av skräp.Sedan dess har en del hänt som utmanar denna uppfattning. Trots att återvinningsbehållarna ofta är så fulla att man måste kämpa för att knöla ner sina sorterade sopor i dem, så är det somligt som vägrar att försvinna. Närmare bestämt plasten. Den är över allt. Den förenar sig till nya kontinenter som guppar runt i världshaven. Den bryts ner till mikroskopiska bitar och tas för mat av allehanda havsorganismer som för in plasten i den marina näringskedjan. Det finns mer plast än plankton i havet och om inom några decennier mer plast än fisk. Detta syntetiska stoff finns även i vattnet vi dricker och maten vi äter.Plasten har koloniserat våra liv.Ändå är det som väcker starkast känslor – och som placerar plasten i den politiska skottgluggen – inte detta, utan hur plasten koloniserar andras liv.I ett av de första numren av den där tidskriften – som vi för övrigt finansierade på egen hand – publicerade vi fotografier av döda albatrosser, tagna på en ö mitt i Stilla havet. Dessa bilder av fotografen Chris Jordan har sedan dess kommit att bli närmast ikoniska. På bilderna ses de gråa, halvt nedbrutna, fågelkropparna rama in ett maginnehåll som är märkligt färgglatt. Dödsorsaken är plast.Fåglarna har inte bara stoppat i sig hundratals plastpinaler själva, men också matat sina ungar med dem. Skärvor har skurit sönder fåglarna inifrån. Giftiga ämnen har tagits upp i magsäcken. I vissa fall har magarna varit så fulla av plast att någon mat inte har fått plats.I Storbritannien talas det om Blue Planet-effekten. Vågen av vämjelse och ilska som följt efter ett avsnitt av BBC:s populära naturfilmserie där fokus sattes på plastens naturpåverkan och som bland annat innehöll en hjärtskärande scen med en havssköldpadda intrasslad i en härva av plastavfall.Ju mer vi återvinner, desto mer fylls vår värld av skräp. Något är knas. Vad det är klarnar när jag läser om plastens historia i en lång essä i The Guardian, om återvinningsekonomins brutala strukturförändringar i Financial Times och om forskningen kring plastens effekter. Människans förhållande till plast är ett mikrokomsos av den stora konflikten mellan människa och natur, liksom vårt valhänta sätt att hantera denna.en allians av olje- och kemikalieföretag valde i stället en mer långsiktig och framför allt smartare strategi. Den bestod i att skifta fokus [...] så att problemet med plasten kom att handla om oansvariga individer som skräpade ner.Det var under efterkrigstiden som bergen av plast och annat skräp började att växa. Fram till dess hade avfallet mest utgjorts av organiskt material och utmaningen var då mer logistisk – att låta det förmultna någon annanstans än på städernas gator. Glas- och metallbehållare betraktades som så värdefulla resurser att de återanvändes till nära hundra procent.Den första varianten av plast, bakelit, tillverkades i början av 1900-talet när kemister upptäckte ett sätt att få avsättning för en biprodukt från oljeindustrin. Till en början fanns inte så många användningsområden, men nya former utvecklades och under andra världskriget fick plasten sitt genombrott när den blev material i tusentals delar av det amerikanska krigsmaskineriet. När kriget var slut stod det klart för de stora oljebolagen vilken kommersiell potential som fanns i plasten och bolagen delade upp marknaden mellan sig. Sakta men säkert började det nya moderna materialet att ersätta gammeldags saker som glas, bomull och papper. Med tiden blev plasten så billig att den ofta slängdes bort så fort den fyllt sin funktion.På 1970-talet hade slit och släng-kulturen etablerat sig och den växande mängden plastavfall blivit ett problem så stort och dyrt att politikerna var tvungna att agera. Runt om i USA gjorde myndigheterna försök att förbjuda försäljningen av olika plastartiklar. Alla försök stoppades av industrin som till en början slogs med näbbar och klor mot all lagstiftning. Men snart insåg man att detta skulle vara omöjligt i längden och en allians av olje- och kemikalieföretag valde i stället en mer långsiktig och framför allt smartare strategi. Den bestod i att skifta fokus – från producenterna till konsumenterna – så att problemet med plasten kom att handla om oansvariga individer som skräpade ner. Man finansierade organisationer och reklamkampanjer, till en början hade man miljörörelsen med på tåget. Företagen lanserade också idén om sopsortering. Om hushållen bara kunde stoppa sitt skräp i rätt behållare lovade förpackningsindustrin att återvinna dem.Snabbspola fram till våra dagar och en värld som inte vet vad den ska ta sig till med all plast, vare sig den återvunna eller den som sprids i naturen. Det är inte bara det att det är så fruktansvärt mycket – hittills har det producerats omkring ett ton plast per person – men också att ingen längre vill veta av den. Av den tiondel som sopsorterats har Kina tidigare köpt upp det mesta, men eftersom plaståtervinning är en så skitig process med stora skador på hälsa och miljö har man slutat med det. Som en följd har priset på plastavfall sjunkit som en sten och i städer världen över ansamlas den sopsorterade plasten i väntan på bättre tider.Som så ofta kokar det ner till att problem inte försvinner om man bara behandlar symptomen, men struntar i orsakerna. Man minskar exempelvis inte klimatutsläppen genom att tillverka en elbil, om ni förstår vad jag menar. Men det är så dags att ta itu med orsakerna när problemen blivit helt integrerade i våra liv. Detta gäller oljan och det gäller dess biprodukt, plasten. Detta är också vad olje- och kemiföretagen insåg redan för femtio år sedan: Att etablera uppfattningen att ”återvinning är bra för miljön” var ett smart sätt att legitimera plastens erövring av världen.Stephen Buranyi beskriver i The Guardian plastproblemets paradox: Ju större vi inser att problemet är, desto villigare är folk att agera. Men ju mer vi agerar, desto mer olösligt framstår problemet på grund av dess enorma omfattning. Hindren, skriver Buranyi, är de samma som för alla andra miljökriser: en oreglerad industri, en globaliserad värld och vår egen ohållbara livsstil.Man skulle kunna lägga till ytterligare en sak: självgodheten hos miljöengagerade med en osund förkärlek för symptombehandling.David Jonstad, författare och journalist

Nu är det dags juryn har utsett Lyrikprisets vinnare år 2025 och i P1 kultur får du veta vem det är! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. De nominerade är: ”Måla” av Kristofer Folkhammar, ”Ingenmans strand” av Nils-Åke Hasselmark, ”Rubicon / Issos / Troja” av Lotta Lotass, ”Jägmästarna säger” av Mariam Naraghi och ”Kåta blommor” av Axel Winqvist. Hör Lyrikprisjuryns ordförande Ann Lingebrandt om juryns val, och Helene Alms porträtt av vinnaren.LITTFEST LÅTER UNGA LÄSARE BESTÄMMAI dag startar litteraturfestivalen Littfest i Umeå - traditionsenligt med en första dag som enbart är vigd åt unga läsare. Men i år har man tänkt om kring programmet och låtit de unga själva bestämma vad det ska handla om. Då hamnade romantasy, skräck och booktok på agendan. Joakim Silverdal är på plats på Littfest.BOKTIPS I VÅRFLODENP1 kulturs Jenny Teleman tipsar om två aktuella böcker - bilderboken som valt till årets bästa, och en alldeles särskild norsk ungdomsskildring om att växa upp i Norge och Serbien.ESSÄ OM DEN SJÄLVGODA ÅTERVINNARENÄr återvinning något bra? Ja! Svarar nog de flesta. Men författaren och journalisten David Jonstad vill ge ett annat perspektiv i dagens radioessä från OBS.Programledare: Lisa WallProducent: Karin Arbsjö

Att bygga beredskap i bygden kräver inte så stor organisation och är lätt att sätta igång.  Det är budskapet i veckans avsnitt, där författaren och journalisten David Jonstad om hur det gick till när de började bygga beredskap tillsammans i Arkhyttan.    “Det viktigaste är att vi lär känna varandra, men bara vetskapen att veta att man befinner sig på en plats där det finns en vilja att lösa problemen tillsammans och där vi tar hand om varandra är en trygghet i sig - även om vi aldrig behöver använda det i en faktisk krissituation.”    David Jonstad skriver och föreläser om vår tids överlevnadsfrågor: de stora sammanlänkade kriserna inom ekologi, energi och ekonomi, samt hur vi kan göra omställningen till ett verkligt hållbart samhälle.  Läs mer om David, eller boka honom för föreläsning på:  https://davidjonstad.se/   Davids soundtrack: Cowboy, Livin' In The Country

Är det verkligen så att människor på landsbygden inte bryr sig om klimatförändringarna? Boken Livet som pågår här - samtal om klimatet och omställningen, handlar om människorna bakom den polariserade debatten mellan stad och land. Författare är Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, och Marika Palmér Rivera, utredare på LO.     Ett samtal om att det inte är enskilda individers ansvar att ställa om samhället, utan att det behövs politik som tar hänsyn till förutsättningarna i hela landet.     Lisas soundtrack: Välkommen in, Veronica Maggio  https://youtu.be/JOBNzjoj4K0?feature=shared    Nästa avsnitt kommer den 26 september - då pratar vi med David Jonstad om att bygga lokal beredskap tillsammans med grannarna. 

Den amerikanska författaren Paul Auster har gått bort efter en lång tids sjukdom. Genomslaget kom med romansviten som är känd som New York-trilogin under 80-talet och en svensk översättning av hans sista roman, Baumgartner kommer ut i dagarna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Idag hör vi författaren och skribenten Jens Liljestrand berätta varför denna författare anses vara en av giganterna som borde ha fått Nobelpriset. Och dessutom får vi höra Marie Lundström, som befinner sig i Paris, en stad som betytt mycket för Paul Auster, berätta om mötet hon hade med författaren och hustrun Siri Hustvedt i New York 2009.FINSK BOK OM MOBBNINGI början av april chockades Finland och världen av ännu en skolskjutning och polisen gick strax efter ut med att motivet var mobbning.Samtidigt ges nu finska Iida Raumas prisbelönta roman ”Förstörelse - en fallstudie” ut på svenska. Det är en andlös, obeveklig, ytterst självbiografisk berättelse om mobbning i en finsk skola på 1990-talet. Den 11-åriga flickan A mobbas av sin lärare som får alla klasskamrater att följa efter. Lina Kalmteg träffar den nu 40-åriga författaren några veckor efter den tragiska skolskjutningen och hon är inte överraskad av den verkliga händelsen.NY MUSIK AV ADAM TAAL - FD TENSTADet har gått åtta år sedan Adam Taal gav ut ny musik. Imorgon släpps det nya albumet Katarina, döpt efter hans bortgångna mamma.Hör honom berätta om den nya musiken som han producerat själv, den utbildning han har skapat som nått över 1200 elever och varför det var dags att ta farväl av det förra artistnamnet Adam Tensta.ESSÄ: DAVID JONSTAD - PRODUKTIVITETEN ÄR EN FÄLLAVad innebär det egentligen att odla sin trädgård? Att stoppa spaden i jorden: är det att vända sig bort från världen, eller tvärtom ett praktiskt arbete för att göra den bättre? I Obs serie den här veckan möter vi olika perspektiv på temat, och idag är det dags för författaren, och odlaren, David Jonstad. Han har reagerat på det alltmer uppskruvade livstempot och kraven på effektivitet i vårt gränslösa samhälle, och har ett förslag på hur vi kan bli bättre på att hantera de fyratusen veckor som vårt liv består av.Programledare: Lisa WallProducent: Saman Bakhtiari

Är vår civilisation på väg mot en kollaps och vilka är tecknen i så fall? Finns det en annan, bättre saga än den eviga framstegsagan? I veckans avsnitt av podden träffar vi David Jonstad, journalist och författare till böckerna Kollaps, Meningen med landet och Jordad, för att diskutera civilisationens eventuella kollaps. Hur kan man bäst förbereda sig? Deppigt, tänker du kanske? Inte nödvändigtvis. David förmedlar en lågmäld och realistisk hoppfullhet – som gör i alla fall oss mindre oroliga för framtiden och motiverade att skaffa kunskap. Vi pratar också om Davids flytt från Stockholm till en gård i Dalarna och hur det inte riktigt blev som han hade tänkt sig till en början. Så, lyssna på det här avsnittet och missa inte Davids lärorika och superintressanta böcker - läs mer här: https://davidjonstad.se/ ::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::: INSPIRATIONSHELG 22-24 MARS - FULLBOKAT! Maila hej@bortomekorrhjulet.com om du vill stå på väntlistan. Tack till våra partners Myrängsgården, Annie Forsmark/Oxygroup och Balett & Yoga i Mora

Bandet Dungen har under sina snart två decennier tagit svenskspråkig psyk-rock ut i världen. Creddiga amerikanska musiksajter hyllar dem samtidigt som rötterna finns i den svenska folkmusiken. Sångaren och låtskrivaren Gustav Ejstes är gäst i dagens P1 Kultur. MUSIK OCH SOCIALA MEDIER FLÄTAS SAMMAN I PROTESTERNA I IRANUnder de pågående protesterna mot regimen i Iran har särskilt en låt blivit ett emblem för revolten, låten "Baraye" av artisten Shervin Hajipour. Saman Bakhtiari har lyssnat på låt som flätar samman musik och sociala medier och som blivit till en kampsång under protesterna.JOHANNES ANYURU: "LITTERATUREN RÄDDADE MIG FRÅN ATT BLI CIVILINGENJÖR"Författaren Johannes Anyuru är aktuell med ny roman, Ixelles en bok om på många sätt handlar om litteraturens kraft och vad skrivande och läsande egentligen kan förändra. "Jag tror att många tänker att jag är en sådan som räddades av litteraturen. Men sanningen är att jag räddades från att bli civilingenjör" berättar han för P1 Kulturs reporter Lina Kalmteg.ESSÄ: EFFEKTIVISERINGEN ÄR EN FÄLLAVi lever i ett samhälle och i en arbetskultur i hög grad präglad av effektivisering. En ständigt återkommande fråga är hur mer ska bli gjort på mindre tid, helst också utan att tumma på kvaliteten. Författaren David Jonstad berättar i dagens OBS essä om hur ekvationen inte går ihop.Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

4000 veckor lever vi i snitt. Men om vi håller på att ständigt effektivisera och försöka hinna med mer, så kommer de att bli både korta och otillfredsställande, konstaterar David Jonstad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ungefär samtidigt som jag flyttade från en lägenhet i stan till en gård på landet läste jag Tomas Bannerheds roman Korparna som handlar om uppväxten på ett lantbruk i Småland på 1970-talet. En av romanens (och senare även filmens) nyckelrepliker levereras av pappa Agne. Sittande vid köksbordet, dammig efter ännu ett kvällspass i traktorn.På det här stället blir vi aldrig färdiga.Repliken faller ner på bordet som en säck rutten potatis.Trots det envisa slitet på åker och i lagård tycks tiden aldrig räcka till för alla göromål på det olönsamma lantbruket och pappa Agne drivs sakta men säkert till vansinne.Den där hopplösa känslan av att aldrig någonsin bli färdig blev även en växande stress i mig när jag i min nya tillvaro på landet gav mig i kast med allt för många sysslor samtidigt: barn, trädgård, får, gamla hus, höns, grönsaksodlingar, ankor och allt annat i livet. Frågan uppstod snart, skulle också jag drabbas av vansinne? Upplevelsen som nästan kan beskrivas som klaustrofobisk att inte hinna med allt man vill göra är vitt utbredd i dag. Ett av de vanligaste svaren på frågan hur är läget? är numer, bra, men lite körigt just nu. Där just nu är ett sätt att låtsas som om den stressiga situationen bara är tillfällig. Vilken den sällan är. Samtiden präglas av en kronisk tidsbrist. Vilket inte beror på att tiden rör sig fortare eller att dygnet tappat timmar, men att vi hela tiden försöker knö in mer och mer aktiviteter i våra liv. En följd av det som den tyska sociologen Hartmut Rosa kallar den sociala accelerationen. Att livstempot hela tiden skruvas upp av teknologisk utveckling och ökade förväntningar på hur mycket man ska kunna hinna med i form av fritidsaktiviteter, relationer, lönearbete och en massa annat.De vanliga sätten att hantera detta på är också typiskt för vårt gränslösa samhälle: Vi ska absolut inte avstå från något, utan i stället satsa på att bli än mer effektiva och produktiva. Med hjälp av smarta metoder för hur du läser din mejl, appar som planerar din tid, system för att göra-listor och så vidare.Författaren  och tidigare produktivitetsnörden Oliver Burkeman har testat det mesta av detta och konstaterar i sin underhållande bok Fyra tusen veckor att nästan inga fungerar. Produktiviteten är en fälla! Ju mer effektiv du blir, ju mer förväntas du hinna med och desto mer måste du därför jäkta. Även om du exempelvis blir en fena på att beta av inkommande mejl är belöningen förmodligen bara att du kommer få ännu fler mejl att hantera. I Burkemans bok, vars undertitel är Tidshantering för ett ändligt liv, ställs allt detta på huvudet. Den föreslagna kuren för att bota känslan av att aldrig riktigt hinna med handlar inte om att försöka töja ut tiden, men att bejaka våra begränsningar. Bejaka att du inte kommer att hinna med allt du vill och därför aktivt måste avstå från en massa saker i livet. Det är verkligen ingen enkel sak, särskilt inte när vi påminns om hur kort livet är i genomsnitt fyra tusen veckor. Vår begränsade tid leder därför lätt till en rädsla för att gå miste om möjligheten att uppleva något, eller som det heter på samtida internetspråk, FOMO, Fear of missing out. Men, argumenterar Burkeman, din tillvaro blir mer produktiv, meningsfull och glädjerik om du ger upp illusionen att någonsin hinna med så mycket du egentligen skulle vilja göra.Strategierna för att uppnå detta är uppfriskande i sin otidsenliga anti-effektivitet: Sätt gränser för din produktivitet, Bestäm i förväg vad du ska misslyckas med och Öva på att göra ingenting. Efter att jag själv halvt gått in i väggen på grund av försöken att hinna med allt och lite till leddes jag av någon sorts självbevarelsedrift till just denna typ av insikt. Plötsligt en dag förstod jag att det faktum att jag aldrig kommer att bli färdig på gården inte är något stressande. Tvärtom. Det är en befrielse! Om jag ändå aldrig kommer att bli klar behöver jag ju inte heller stressas av att inte bli klar. Äntligen kunde jag slå av på takten och i stället börja uppskatta vad jag hade.Kanske underlättades detta av att jag inlemmades i en jordad rytm som inte gick att påverka: ankorna ruvar på våren, höet tas på sommaren och rödbetorna skördas på hösten. Burkeman jämför i en historisk utvikning hur radikalt vårt förhållande till tiden har förändrats. Så pass att vi i dag har svårt att ta till oss hur exempelvis en medeltida bonde verkar ha uppfattat tiden. För denne tycks nämligen inte tiden alls ha varit så abstrakt som den är för oss. Den gick varken för snabbt eller för långsamt, den kunde inte slösas bort eller sparas. Den var inte åtskild från oss själva och världen runt omkring oss.Tiden var det medium där livet utspelade sig, det ämne som livet bestod av. Dygnsrytmen sattes främst av solen och de sysslor som behövde göras just denna dag. Den instrumentella synen på tiden kom med moderniseringen och i dag häpnar vi om vi någon gång förmår uppleva det som kallas den djupa tiden. Där vi, för att citera författaren Gary Eberle glider in i en värld där det finns nog av allt, där vi inte försöker fylla ett tomrum i oss själva eller i tillvaron. Där gränsen som skiljer jaget från den övriga verkligheten suddas ut och tiden står stilla. Klockan stannar förstås inte, skriver Eberle, men vi hör den inte ticka. I mitt liv har jag nu förutsatt att jag får leva medellänge sett ungefär hälften av mina utmätta veckor ticka förbi. Två tusen återstår och det kan såklart kännas en aning vemodigt, särskilt som Oliver Burkeman är vänlig nog att påminna om att upplevelsen av hur fort tiden går ökar ju äldre vi blir. Men detta kompenseras av en viss livserfarenhet. Om det är körigt just nu, kommer det med stor säkerhet att vara körigt senare också ifall man inte rannsakar sig själv och kapar bort en del av sina anspråk på hur mycket som ska kunna hinnas med.Burkemans bok får mig att tänka på en av dessa livserfarenheter, den som har med bufféer att göra. Att leva i ett av världens rikaste länder där möjligheterna är enorma, både i en historisk och global jämförelse, är lite som att stå med tallriken i handen och blicka ut över en buffé med ett överflöd av läckerheter. Det är lockande att vilja smaka av allt, för tänk om jag missar något härligt? Med tiden har jag dock lärt mig att det är klokt att stå emot denna lockelse. Om man blandar massor av smaker smakar inget gott. På samma sätt som man inte hinner med något om man försöker göra för mycket. Tricket är att välja ett mindre antal rätter på buffébordet och sedan lugnt njuta av dem. Gick jag kanske miste om något? So what? Jag njuter ju av god mat, vilket ju var själva syftet med det hela.David Jonstad, författareLitteraturOliver Burkeman: Fyratusen veckor Tidshantering för ett ändligt liv. Översatt av Claes Bernes. natur & kultur, 2021.

Många när en dröm om att flytta ut på landet för att kunna vila och slappna av. Men omgivningen kan kanske inte på egen hand förändra våra invanda beteenden, funderar Eva-Lotta Hultén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Som 23-åring flyttade jag från staden till landet med förhoppning om att få lugn både i själen och runt omkring mig. Visst ville jag odla, och visst ville vi ha snickarbod och hönshus, och bostadshuset behövde renoveras och byggas till men på det stora hela skulle jag ändå få leva ett ganska stillsamt liv där det fanns tid att ligga i hängmattan och titta upp i himlen. Var det tänkt. Det blev inte riktigt så. Man måste arbeta och försörja sig även om man bor på landet, och tillfällena att ligga och glo på moln presenterade sig inte heller på det där uppenbara vis som jag hade väntat mig. I stället grävde jag en hel del, körde runt med tegelpannor och byggmaterial, målade, snickrade, klippte gräs och målade lite till. Och eftersom jag hade så bråttom med att gräva hamnade landen naturligtvis på fel ställe för skuggigt och för blött och behövde flyttas. För att inte tala om alla växter jag köpte och lade tid på att plantera och sedan såg dö för att de inte trivdes med jordsammansättningen. Och hur jag sedan bums åkte och köpte eller bytte till mig nya växter som planterades och tynade. Jag som från början hade en arbetsfri trädgård utan en massa prydnadsväxter som ideal. Jag ville odla ätbart och se vackra blommor och vyer i naturen istället för att rensa rabatter. Men så stod jag där i alla fall, med humlestörar, pioner, magnoliabuskar och saxifraga.I boken Meningen med landet berättar författaren David Jonstad om hur han flyttar ut på landet med en stark önskan om att finna ro och mening. Närmast maniskt ger han sig i färd med det ena projektet efter det andra och förlorar sånär både sig själv som sin närmsta relation. David Jonstad sätter ord på det jag också upplevde, och fortfarande brottas med. Hur väldigt svårt det är att släppa det moderna samhällets idé om att mer alltid är bättre och att det är förkastligt att vara nöjd med det man har.Som de flesta vill jag prestera. Kunna se mig omkring och känna att jag åstadkommit något. Se på mig själv genom andras beundrande blickar. Det finns förstås också något lustfyllt i att skapa, som i att bygga ett hönshus eller en veranda eller plantera en vacker rabatt. Just när jag satt igång har det varit svårt att komma ihåg att den sortens skapande äter upp min tid, knaprar på ork och leder till mer som sedan behöver förvaltas. Det är mycket roligare att komponera de där rabatterna än att rensa och sköta dem. Och andra tenderar att bli betydligt mindre imponerade av att man underhållit sina fem existerande rabatter än skapat en ny. Så jag har fortsatt framåt, mot mer och bättre i ett ofta högt tempo. Bort från allt vad hängmattor heter.För att påminna mig själv om vad det är för liv jag helst vill leva läser jag med något decenniums mellanrum psykoanalytikern Erich Fromms bok Att ha eller att vara?. I den förklarar han skillnaden mellan ägandets och varandets livsform. I den västerländska moderna kulturen är det ägandes livsform som dominerar. Tron på ständiga framsteg är vår religion och framsteg har blivit detsamma som ökad materiell standard. Det leder oss till eviga känslor av avundsjuka och missnöje toppat med rädsla för vad andras avundsjuka och missnöje ska leda till för oss. Vi är också återkommande rädda för att förlora det vi har eftersom vi ser oss själva som synonyma med våra ägodelar. Vi har börjat tro att egoism och vinningslystnad är människans medfödda natur och inser inte att de snarare är produkter av de förhållanden vi skapat åt oss.Vårt mål, menar Erich Fromm, måste vara att vara mycket, inte att ha mycket. Och det handlar inte bara om att byta förhållningssätt till ägande av fysisk egendom, utan om att ändra hållning till att prestera och uppleva. I stället för att samla erfarenheter och prestationer för att känna oss duktiga, rika på upplevelser eller bli beundrade bör vi sträva efter att känna mycket. Vi måste sluta att se relationerna till våra barn, vänner eller vår partner som något vi har, eller äger, och börja betrakta dem mer som något vi upplever, eller befinner oss i. Och vi måste sluta se på oss själva som en vara på personlighetsmarknaden och våra liv som skyltfönster där vi ställer ut vår egen förträfflighet och våra framgångar. Att komma i verklig kontakt med andra människor för att ta oss ur själviskhetens fängelse bör vara vår strävan.           Erich Fromms bok kom 1976 och han skriver mycket om hur vi måste förändra våra sätt att tänka och leva för att undvika ekologisk katastrof. Sedan dess har vår konsumtion bara ökat och de naturrelaterade kriserna hela tiden blivit mer omfattande och akuta. Det är lång väg tillbaka till 1976 års nivå av resursförbrukning.Jag tycker mig se hur idén om prestation genomsyrar också klimatdiskussionen. Vi är så skadade av vår föreställning om att mer alltid är bättre att den som påpekar att den enklaste lösningen på klimatuppvärmning och förlust av biologisk mångfald är att göra mindre, inte mer, ses som extremist. Merparten av de lösningar som presenteras går ut på att skapa ny infrastruktur, nya sätt att framställa energi, nya och mer klimatsmarta varor som vi kan känna oss duktiga när vi köper. Vi matas med siffror på hur sol- och vindkraft utgör en allt större andel av vår energiförbrukning men sanningen är att utsläpp från fossila bränslen fortfarande ökar globalt, och då spelar det ingen roll om vindkraften byggs ut parallellt. Tvärtom, att bygga vindkraftverk förbrukar också resurser. Precis som anläggningar för att fånga in koldioxid. Ny teknik är ingen lösning om den inte ersätter gammal teknik och en betydligt smartare utväg vore att sluta överutnyttja naturen och låta den binda koldioxiden åt oss. Det vi allra mest behöver göra är i många avseenden så lite som möjligt. Mindre konsumtion, mindre byggande, mindre transporter, mindre teknologi, mindre ingrepp i naturen. Och mindre prestation.I vårt samhälle är det fint att vara hungrig som i sugen på fler prylar, vänner och resor, och mer framgång. På det personliga planet är att vara nöjd med det man har och det man åstadkommer ett säkert sätt att presentera sig som en loser, så länge man inte redan är bäst och har mest. Kanske är något av det mest radikala jag kan göra, för mig själv och för världen, att känna mig nöjd och vägra mata det monster som sjasar ut oss, utarmar ekosystemen och förgiftar relationer med känslor av rädsla och konkurrens?Som David Jonstad konstaterar: vi behöver lära oss längta efter annat än sådant som är destruktivt för våra liv eller för planetens ekosystem. Han nämner för egen del grodors sång om våren. Kanske kan kunskap om hur akut läget är bli den faktor som gör att vi klarar att ställa om vår längtan? Det handlar trots allt om att byta kortsiktigt självförverkligande mot långsiktig överlevnad för vår planet som vi känner den. I mitt eget fall drömmer jag om mer tid att se på moln och stjärnhimlar. Jag ska bara ligga där stilla och glo. Och försöka att känna mig alldeles nöjd.Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

David Jonstad är journalisten som gjorde en u-sväng i livet och valde att flytta ut från Stockholm till en liten gård i Dalarna. Längtan till landet vaknade i David efter att han insåg att det inte finns några teknologidrivna innovationer som kan lösa den djupa ekologiska kris som mänskligheten och planeten befinner sig i. Under åren som gått har han hunnit skriva flera böcker där han reflekterar över klimatkrisen och den industriella civilisationens baksida. I den senaste boken Meningen med landet som kom ut hösten 2021 skriver David om sin egen resa ut från stan till landet och vad som på riktigt skänker livet mening när man vågar ta sig ur tillväxtekonomins och konsumtionssamhällets grepp. I det här poddavsnitten diskuterar vi den gradvisa förändring som David upplevt då ha börjat rota sig i en ny verklighet på landet, och hur hans egen identitet förändrats då han kommit närmare den natur han ser sig vara en del av. Vi talar också om hur svårt det kan vara att göra en sådan här omvälvande förändring utan att bränna ut sig på köpet. Intervju: Maria Ehrnström-Fuentes Foto Maria Hansson Editering Magdalena Lindroos

Många av oss tillbringar mycket tid på sociala medier. Ibland får vi lust att göra motstånd. Men hur ska det gå till egentligen? Författaren David Jonstad funderar över några motståndsstrategier. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I ljudinspelningsteknikens barndom gjordes ett test. Folk fick ställa sig vid ett skynke och lyssna till ett stycke operasång från två olika ljudkällor. De visste att det bakom skynket fanns dels en rullbandspelare, dels en riktig operasångare. För de flesta var det svårt att urskilja när sången kom från bandspelaren och när den kom från operasångaren, trots att ljudkvaliteten på bandspelaren var rätt usel. Men tekniken var ny och häpnadsväckande, och i försökspersonernas hjärnor upplevdes därför maskinkopian som lika verklig som verkligheten.På liknande sätt har det gått till när annan ny teknologi har introducerats. Men efter en tid har vi vant oss och upplevelsen blir då en helt annan. Tekniken får då snarare verkligheten att framstå som mer verklig. I fallet med bandspelaren fick den oss att uppskatta den unika upplevelsen av livemusik.Det digitala teknikskifte vi nu befinner oss i är ännu så pass nytt att det fortfarande har förmågan att hänföra oss. Så pass att den handfull storföretag som dominerar tekniken har kunnat slå klorna i större delen av mänskligheten och det är först nu som de mörka sidorna av denna revolution börjar framträda.Vi häpnar över hur mycket som kan rymmas i en manick inte större än en handflata. Att vi i våra  fickor kan bära runt en portal in i ett eget universum av relationer, kunskap, ljud och bild. Men medan vi tillbringar allt större del av våra liv i denna värld exploateras vi utan att märka det. Författaren och Harvard-professorn Shoshana Zuboff kallar det för övervakningskapitalismen i sin bok med samma titel. Hon jämför Google, Facebook och de andra techjättarnas explosionsartade uppgång med den industriella revolutionen. Då var det naturen och dess resurser som förvandlades till varor på en global marknad. I dag är det vi själva och i synnerhet våra beteenden som är råvaran som får kapitalismen att frodas.Industrikapitalismen hotar att kosta oss jorden, skriver Zuboff, övervakningskapitalismen hotar att kosta oss vår mänsklighet.Det är en dystopisk verklighet hon målar upp. Med maktfullkomliga organisationer som vet mer om oss än vad vi själva gör och hur dessa blir allt skickligare på att förutse och styra våra beteenden. Ofta i syfte att hålla kvar vår uppmärksamhet på skärmen och allt vad denna erbjuder på bekostnad av livet i övrigt.Mot detta bör vi göra motstånd, om vi håller livet kärt. Frågan är bara hur. Zuboff hoppas att vi med hjälp av lagstiftning ska upprätta ett nytt kontrakt för en digital kapitalism där medborgarna är med och bestämmer vem som äger makten över informationen. Vi ska göra den digitala framtiden till vårt hem, skriver hon.I viss mån görs försök att reglera övervakningskapitalismen, men de kommer sent och det lär inte bli enkelt att rå på dessa giganter som använder sin enorma makt till att motsätta sig alla försök till regleringar. De fem största bolagen är nu dessutom så stora att de utgör en tiondel av USA:s totala börsvärde vilken politiker vågar vingklippa dem och riskera en börskrasch?Medan Zuboff alltså tar sikte på hur vi med samhällets etablerade institutioner ska kunna återföra makten över internet till dess användare tar sig den amerikanska konstnären och skribenten Jenny Odell an frågan om motstånd från ett helt annat håll. I den hyllade boken How to do nothing. Resisting the Attention Economy utforskar hon mer och mindre genomtänkta strategier för att krångla oss ur techbolagens klor. En av dessa är att betrakta skärmen som ett gift och att åka på retreat för digital detox. Budgetlösningar finns i allehanda appar som syftar till att begränsa användningen av framför allt sociala medier. Det lite ironiska med denna strategi, konstaterar Odell, är att den ofta säljs in med argumentet att den ökar användarens möjlighet att vara mer produktiv på sitt arbete (inom kapitalismen).Mer drastiskt är att fly fältet en metod med tusenåriga rötter. Med start hos filosofen Epikuros i det antika Grekland berättas om historiens många försök att exempelvis bygga upp lantliga kollektiv där deltagarna kan undkomma den rådande kulturens urartning för en sundare tillvaro med fokus på det goda livet. Erfarenheterna från 1960-talets Back to the land-rörelse avskräcker dock Odell som menar att de flesta ändå inte har möjlighet att dra sig undan på det sättet. Inte heller ger hon så mycket för strategin att bojkotta Facebook eller andra plattformar eftersom det sällan är någon bestående lösning. Och vi vet ju hur det brukar bli. De som lämnar gör det med dunder och brak, men det dröjer inte länge innan de kommer smygande tillbaka till den moderna lägerelden.Istället föreslår Odell något enklare: Bryt trollbindningen till skärmen! Hennes uppmaning om att göra inget ska förstås som att göra det du verkligen vill göra, snarare än det som andra vill att du ska göra. Den produktivitet eller nytta som vi tycker oss uppnå genom skärmen sker alltid på bekostnad av sådant vi hade kunnat göra någon annanstans. Hon skriver: Den första delen av att göra inget är att frigöra sig från uppmärksamhetsekonomin; den andra delen är att återengagera sig i något annat.Det saknas alltså inte förslag och idéer om hur en motståndskamp skulle kunna se ut. Håller rullbandsspelarens knastrande ljud alltså återigen på att bli avslöjat? Möjligen har vi nu kommit så långt i det digitala teknikskiftet att vår upplevelse av tekniken är på väg att förbytas. Från nyhetens behag och hänförelse till mognad och krasshet. Visst har digitaliseringen många nyttor, men det innebär inte att vi vill gå helt upp i den.Ironiskt nog får detta draghjälp av techindustrin själv. När Facebooks moderbolag hösten 2021 bytte namn till Meta och presenterade sin vision för framtidens fördjupade social medier-imperium, The Metaverse, framkallade det mer kalla kårar än entusiasm. Med hjälp av VR-glasögon och augmented reality-teknik ska vi konsumenter smälta samman med den digitala världen så att vi till slut inte vet var den ena världen slutar och den andra börjar. The Metaverse presenterar en utopi som låter oss fly den kaotiska och skitiga analoga världen in i rena underbara miljöer som vi själva bestämmer, liksom vi bestämmer hur vi själva ska se ut och uppfattas av andra. Som många har påpekat framstår detta inte som en utopi utan som en dystopi i linje med den som Zuboff varnar för där ännu större delar av våra liv blir kontrollerade av en handfull bolag som kommer spela på våra känslor och begär som ett piano.Kanske är det försent att återta makten. Men att döma av kommentarerna som följde på lanseringen lever fortfarande hoppet om något annat. Om det digitala universum som Facebook vill skapa framstår som en mardröm snarare än en dröm är det inget vi vill fly till, men ifrån. Ut i en analog verklighet, med all sin skitighet och sitt naturliga kaos.David Jonstad, författareLitteraturShoshana Zuboff: Övervakningskapitalismen vid maktens nya frontlinjer. Översättare: Ola Nilsson. Ordfront förlag, 2021.Jenny Odell: How to do nothing resisting the attention economy. Melville House Publishing, 2020.

I förrgår kom nyheten att konstprojektet "Evig anställning" stoppas. Men går konstverket att rädda om man ändrar anställningsform? Frågan går till Patrick Amsellem, direktör på Statens konstråd. VI MÅSTE PRATA MERA OM FILMEN QVO VADIS, AIDASå kände vi på redaktionen inför en av förra årets viktigaste filmer, som nu visas bl a på Svt Play. Jasmila Zbanic prisbelönta berättelse om tolken Aidas kamp för att rädda sin familj, och de händelser som ledde fram till folkmordet i Srebrenica 1995. Till vår hjälp tog vi filmoraklen Sanjin Pejkovic och Emma Engström. PAUL MCCARTNEYS TECKNAR SITT SJÄLVPORTRÄTT MED TEXTERPaul McCartneys sångtexter har lyssnats och sjungits på längden och tvären. Nu är den gamla Beatlen aktuell med praktverket "Paul McCartney: Texterna. Ett självporträtt : Mitt liv i 154 sånger". P1 Kultur har träffat poeten Paul Muldoon som varit med och sammanställt boken. GE FAN I SKÄRMEN!Hur har du det med sociala medier? Stjäl de din tid och din uppmärksamhet? I dagens OBS-essä funderar författaren David Jonstad över strategier för motstånd. Programledare: Lisa BergströmProducent Ulph Nyström

För ett par år sedan flyttade David Jonstad med sin familj från Stockholm till en liten gård i Dalarna, med målet att bli mer självförsörjande. Omställningen innebar en hel del fysiskt krävande arbete, som vedhuggning, slakt och skörd. Men den … Continue reading →

Journalisten och författaren David Jonstad har lämnat stockholmsstressen för ett nästan självförsörjande liv i Dalarna. Vi pratar om att leva som man lär och om hur vi tacklar klimatångesten.

Att etablera uppfattningen att återvinning är bra för miljön var ett smart sätt att legitimera plastens erövring av världen. David Jonstad talar om vår sopsortering som symptombehandling. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det var år 2009 när jag och min vän klev ut genom hissen på högsta våningen i en av Stockholms skyskrapor. Vi var i färd med att starta en tidskrift om klimat- och hållbarhetsfrågor och sökte finansiärer. Min vän hade framgångsrikt minglat upp en miljöengagerad direktör för ett stort bolag och nu hade vi fått audiens. Allt verkade lovande. Tills frågan om återvinning dök upp. Direktören berättade entusiastiskt om en återvinningscentral i närheten av hans lantställe dit köerna ringlade långa. Det var nästan som en folkfest på lördagarna när alla kom med sina bilar och släp fyllda av saker att slänga. Jag kunde inte låta bli att fråga om han tyckte detta var bra eller dåligt. Han förklarade förnärmat att det självklart var något bra. Tänk så mycket resurser som återvanns! När jag försynt påpekade att det väl måste ses som ett problem att folk skaffar sig så mycket saker som de sedan slänger skar sig samtalet. Jag insåg då att jag brutit mot ett heligt förbund mellan miljörörelse, politiker och näringsliv en uppfattning som alla parter delade: återvinning är bra för miljön. Ju mer vi återvinner, desto mer fylls vår värld av skräp. Sedan dess har en del hänt som utmanar denna uppfattning. Trots att återvinningsbehållarna ofta är så fulla att man måste kämpa för att knöla ner sina sorterade sopor i dem, så är det somligt som vägrar att försvinna. Närmare bestämt plasten. Den är över allt. Den förenar sig till nya kontinenter som guppar runt i världshaven. Den bryts ner till mikroskopiska bitar och tas för mat av allehanda havsorganismer som för in plasten i den marina näringskedjan. Det finns mer plast än plankton i havet och om inom några decennier mer plast än fisk. Detta syntetiska stoff finns även i vattnet vi dricker och maten vi äter. Plasten har koloniserat våra liv. Ändå är det som väcker starkast känslor och som placerar plasten i den politiska skottgluggen inte detta, utan hur plasten koloniserar andras liv. I ett av de första numren av den där tidskriften som vi för övrigt finansierade på egen hand publicerade vi fotografier av döda albatrosser, tagna på en ö mitt i Stilla havet. Dessa bilder av fotografen Chris Jordan har sedan dess kommit att bli närmast ikoniska. På bilderna ses de gråa, halvt nedbrutna, fågelkropparna rama in ett maginnehåll som är märkligt färgglatt. Dödsorsaken är plast. Fåglarna har inte bara stoppat i sig hundratals plastpinaler själva, men också matat sina ungar med dem. Skärvor har skurit sönder fåglarna inifrån. Giftiga ämnen har tagits upp i magsäcken. I vissa fall har magarna varit så fulla av plast att någon mat inte har fått plats. I Storbritannien talas det om Blue Planet-effekten. Vågen av vämjelse och ilska som följt efter ett avsnitt av BBC:s populära naturfilmserie där fokus sattes på plastens naturpåverkan och som bland annat innehöll en hjärtskärande scen med en havssköldpadda intrasslad i en härva av plastavfall. Ju mer vi återvinner, desto mer fylls vår värld av skräp. Något är knas. Vad det är klarnar när jag läser om plastens historia i en lång essä i The Guardian, om återvinningsekonomins brutala strukturförändringar i Financial Times och om forskningen kring plastens effekter. Människans förhållande till plast är ett mikrokomsos av den stora konflikten mellan människa och natur, liksom vårt valhänta sätt att hantera denna. en allians av olje- och kemikalieföretag valde i stället en mer långsiktig och framför allt smartare strategi. Den bestod i att skifta fokus [...] så att problemet med plasten kom att handla om oansvariga individer som skräpade ner. Det var under efterkrigstiden som bergen av plast och annat skräp började att växa. Fram till dess hade avfallet mest utgjorts av organiskt material och utmaningen var då mer logistisk att låta det förmultna någon annanstans än på städernas gator. Glas- och metallbehållare betraktades som så värdefulla resurser att de återanvändes till nära hundra procent. Den första varianten av plast, bakelit, tillverkades i början av 1900-talet när kemister upptäckte ett sätt att få avsättning för en biprodukt från oljeindustrin. Till en början fanns inte så många användningsområden, men nya former utvecklades och under andra världskriget fick plasten sitt genombrott när den blev material i tusentals delar av det amerikanska krigsmaskineriet. När kriget var slut stod det klart för de stora oljebolagen vilken kommersiell potential som fanns i plasten och bolagen delade upp marknaden mellan sig. Sakta men säkert började det nya moderna materialet att ersätta gammeldags saker som glas, bomull och papper. Med tiden blev plasten så billig att den ofta slängdes bort så fort den fyllt sin funktion. På 1970-talet hade slit och släng-kulturen etablerat sig och den växande mängden plastavfall blivit ett problem så stort och dyrt att politikerna var tvungna att agera. Runt om i USA gjorde myndigheterna försök att förbjuda försäljningen av olika plastartiklar. Alla försök stoppades av industrin som till en början slogs med näbbar och klor mot all lagstiftning. Men snart insåg man att detta skulle vara omöjligt i längden och en allians av olje- och kemikalieföretag valde i stället en mer långsiktig och framför allt smartare strategi. Den bestod i att skifta fokus från producenterna till konsumenterna så att problemet med plasten kom att handla om oansvariga individer som skräpade ner. Man finansierade organisationer och reklamkampanjer, till en början hade man miljörörelsen med på tåget. Företagen lanserade också idén om sopsortering. Om hushållen bara kunde stoppa sitt skräp i rätt behållare lovade förpackningsindustrin att återvinna dem. Snabbspola fram till våra dagar och en värld som inte vet vad den ska ta sig till med all plast, vare sig den återvunna eller den som sprids i naturen. Det är inte bara det att det är så fruktansvärt mycket hittills har det producerats omkring ett ton plast per person men också att ingen längre vill veta av den. Av den tiondel som sopsorterats har Kina tidigare köpt upp det mesta, men eftersom plaståtervinning är en så skitig process med stora skador på hälsa och miljö har man slutat med det. Som en följd har priset på plastavfall sjunkit som en sten och i städer världen över ansamlas den sopsorterade plasten i väntan på bättre tider. Som så ofta kokar det ner till att problem inte försvinner om man bara behandlar symptomen, men struntar i orsakerna. Man minskar exempelvis inte klimatutsläppen genom att tillverka en elbil, om ni förstår vad jag menar. Men det är så dags att ta itu med orsakerna när problemen blivit helt integrerade i våra liv. Detta gäller oljan och det gäller dess biprodukt, plasten. Detta är också vad olje- och kemiföretagen insåg redan för femtio år sedan: Att etablera uppfattningen att återvinning är bra för miljön var ett smart sätt att legitimera plastens erövring av världen. Stephen Buranyi beskriver i The Guardian plastproblemets paradox: Ju större vi inser att problemet är, desto villigare är folk att agera. Men ju mer vi agerar, desto mer olösligt framstår problemet på grund av dess enorma omfattning. Hindren, skriver Buranyi, är de samma som för alla andra miljökriser: en oreglerad industri, en globaliserad värld och vår egen ohållbara livsstil. Man skulle kunna lägga till ytterligare en sak: självgodheten hos miljöengagerade med en osund förkärlek för symptombehandling. David Jonstad, författare och journalist

Fotografen Tuija Lindström spelade en avgörande roll för hur svenskt fotografi utvecklades under de 1900-talets sista decennier - hör berättelsen om henne och om hur hon formade svenskt fotografi. Dessutom: Kritiksamtal om årets Beckerstipendiat Theresa Traore Dahlberg. Svartvitt, konstrastrikt och med ett skimmer över de ljusa partierna, ofta bilder av kvinnor - det är så Tuija Lindström brukar beskrivas som fotograf. Från hennes genombrott på 80-talet fram till hennes död för ett drygt år sedan var hon en central figur i svensk fotografi - först som stilbildande konstnär, sedan som professor och mentor för en hel generation fotografer. Hör berättelsen om Tuija Lindström som också är en berättelse om svensk fotografis utveckling under några decennier. Dessutom: Årets Beckersstipendiat Theresa Traore Dahlberg visas just nu på Färgfabriken i Stockholm - P1 Kulturs kritiker har varit där; vi recenserar också Pia Mariana Raattamaa Viséns debutroman Där rinner en älv genom Saivomuotka by och i dagens essä från OBS skriver David Jonstad om plasten i våra liv. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

På vilket sätt är näringen som finns i kött viktig för ditt immunförsvar? Vi pratar om B12, D-vitamin och Zink och vilken roll de spelar. Och varför är gräsbetat kött mer hälsosamt än konventionellt kött? Och hur mycket animaliska respektive vegetabiliska livsmedel har människan traditionellt ätit? Detta och mycket mer pratar vi om i dagens avsnitt av "Paleotekets podcast". Biomedicinare Karl Hultén intervjuas av Anna-Maria Norman. Upplägg (siffran betyder minut i podcast-avsnittet) 0 Introduktion med sammanfattning av avsnittet. 2.15 Vad säger forskningen om hur MÄNNISKANS NATURLIGA KOST har sett ut historiskt? Hur mycket av vår kost har varit animalisk respektive vegetabilisk? Vi pratar exempelvis om denna studie av Loren Cordain som går igenom kosten hos 229 jägar- och samlarfolk: http://ajcn.nutrition.org/content/72/6/1589.full 12.50 Vilka NÄRINGSÄMNEN får vi från växt- respektive djurriket? Vilken roll har dessa näringsämnen för en långsiktig hälsa och läkning av symptom och sjukdomar? Vi pratar exempelvis om prebiotika fibrer i grönsaker och deras roll för tarmhälsa. Vi pratar även om näring i kött, så som B-vitaminkomplexet (särskilt B12) som är viktiga för hjärnan, D-vitamin som har en roll för reglering av immunförsvaret, järn från rött kött som tas upp lätt och om viktiga mineraler) 18.34 Hur skiljer sig fettsyra-sammansättning i kyckling och fläsk mot sammansättningen i nöt (från djur som ätit spannmål)? 19.47 NACKDELAR MED RÖTT KÖTT. Kan rött kött bidra till cancer? Vi beskriver hur du med ett helhetsgrepp på kosten minskar de eventuella riskerna med att rött kött skulle bidra till cancer, och vilka mekanismer i kroppen som bidrar till detta. Vilken roll har exempelvis klorofyll, järn och magnesium i denna process? Vilken roll spelar specifika bakterier i din mage som lever av fibrer som finns i spannmål, och varför är då spannmål en dålig kombination med rött kött? 28.15 Zinkbrist och autoimmuna sjukdomar 30.38: OMEGA 3 och OMEGA 6. Vilket kött ska jag välja om jag vill äta ett så hälsosamt kött som möjligt? (Vi pratar om fettsammansättningen, och förhållandet mellan omega 3 och omega 6. Vi pratar dels om skillnaden mellan konventionellt nöt versus fläsk och kyckling, och dels skillnaden mellan gräsbetat nötkött och konventionellt nötkött. Vi pratar kort om skillnaden mellan viltfångad fisk och odlad fisk). 36 Fettet CLA och minskad övervikt och stabilisering av glukosintolerans. Det finns mer CLA i gräsbetat kött. Vi pratar om denna studie: http://jn.nutrition.org/content/130/12/2943.short 38.48 Vad pratar om att vara vegetarian eller endast äta fisk och följa det autoimmuna protokollet (AIP, autoimmun paleo). Är det att rekommendera? 40.45 Kort om de etiska aspekterna av att äta kött, att det ekologiskt anpassade och småskaliga borde prioriteras. Vi nämner denna artikel av David Jonstad http://www.dalademokraten.se/kultur/kottbonden-ar-ingen-forbrytare ***** Hjälp oss att sprida podcasten till fler personer genom att: 1) Ge oss en recension i Itunes 2) Berätta för vänner och dela i sociala medier. ***** Vill du ha mer information från oss? * Prenumerera på podcasten via Itunes, Soundcloud eller i din Podcast-app. Sök på "Paleoteket". * Prenumerera på vårt nyhetsbrev på www.paleoteket.se * Följ oss på Facebook: www.facebook.com/paleoteket.se * Följ oss på Instagram: www.instagram.com/paleoteket.se

David Jonstad är journalist, föreläsare, redaktör på klimatmagasinet Effekt och författare till flera böcker om vårt ohållbara sätt att leva. Vi träffade under årets bokmässa för att prata om hans flytt från Stockholm till en liten by i Dalarna. På vilket sätt är livet på landet ett sätt att leva mer hållbart? Om detta pratade vi, liksom om klimatångest och klimatsorg, om att bygga ett samhälle som är motståndskraftigt mot kriser och chocker, om att göra sig mindre beroende av samhället genom att själv producera mer och konsumera mindre och varför vår industriella civilisation har passerat bäst före-datum. Musik: Nocturne in F Moll Opus 55 av Chad Lawson

Vegetarianen David Jonstad lämnade stan för landet. Nu äter han kött, har vapenlicens och egna får. Med omfattande odlingar är familjen snart självförsörjande. Vad händer om kollapsen inte kommer? David Jonstad lämnade för snart ett år sedan Stockholm och bor idag i Arkhyttan i Dalarna. Han är aktuell med boken Jordad Enklare liv i kollapsens skugga. 

David Jonstad drabbades av en stor och stark oro över klimatförändringar och den globala uppvärmningen. Han letade efter hus som låg så högt över havet som möjligt för att klara sig vid stigande vattennivåer och han blev arg på omgivningen som åkte till Thailand på semester. I takt med att vi lär oss mer om risker och förebyggande åtgärder på alla plan i livet ökar också medvetenheten om hur oskyddade vi är och om allt hemskt som kan inträffa. Dagens program handlar om oro och ängslan och om hur vi hanterar den. Ring till det direktsända telefonväkteriet, psykologerna Anna Kåver och Alexandra Arnberg hjälper dig att sortera bland orostankarna.  Telefonslussen öppnar tisdag kl 10:00. Telefonnummer: 08- 215 216

Vad krävs för att en idé ska få fäste? Större förändring av system och värderingar föregås nästan alltid av en kris konstaterar en av de medverkande i Nya Vågen. Men vad ska till för att vi inte längre ska vara lojala mot det system vi lever i, det som är bekvämt och ger oss det vi vill ha? Och om tillväxtekonomin ifrågasätts - hur kan då en ny ekonomisk spelplan se ut? Medverkar gör Anna Borgeryd, företagare och koncernstrateg som nyligen kommit ut med relationsromanen Tunna Väggar som samtidigt är ett manifest för hållbarhet i ekonomi och miljö, Björn Forsberg, statsvetare och författare som bland annat skrivit Omställningens tid och David Jonstad, frilansskribent och författare till bland annat Kollaps. Livet vid civilisationens slut. Hur är läget i Umeå nu när 2014 närmar sig, året då staden ska vara en av Europas kulturhuvudstäder? Vad händer? Hur går debatten? Vi frågar Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren. I sin debutlångfilm Ömheten vill Sofia Norlin berätta om Sverige och vår tid. Filmen följer några ungdomar i Kiruna där marken skakar under fötterna. Författaren och journalisten Ann-Helen Laestadius och kulturredaktionens Karsten Thurfjell har sett filmen som har biopremiär den 6 december. Programledare är Kerstin Wixe i Luleå

Människor och tro i P1 med Åsa Furuhagen. Varför har den svenska tronföljaren ingen religionsfrihet och hur kommer det sig att kungahuset i teorin ska ta avstånd från kättare, som muhammedaner? Står vi inför en annalkande kollaps av vår värld och hur kommer den i så fall att te sig? Författaren och journalisten David Jonstad beskriver i sin nya bok "Kollaps- livet vid civilisationens slut" en framtid mellan en evig framgångssaga och en nattsvart apokalyps, men där tillgången på energi, mat och trygghet ser helt annorlunda ut än idag. Hur kan fastan användas som politiskt verktyg? Henrik Grape, engagerad i hållbar utveckling i Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd berättar om hur fastan kan ses som ett klimapolitiskt ställningstagande. Frilansjournalisten Malin Mendel Westberg berättar om hur den indiska aktivisten Hana Azare använt fastan för att bekämpa korruptionen i Indien. Alltfler kineser blir kristna hävdar den danska journalisten Kim Schou i en ny bok om Kinas kristna revolu

Det våras för den politiska teatern. Och i Malmö finns grupperna som handfast griper in i verkligheten. Genom att starta apotek, arrangera bröllop eller göra teater om Jimmie Åkesson. Men varför är verkligheten så lockande? Vad händer när teatern ruckar på gränsen mellan fiktion och verklighet? Och när upphör det att vara teater? I studion finns Jens Peter Karlsson från Teaterrepubliken, teatervetaren och recensenten Rikard Loman och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri. Att se verkligheten i vitögat innebär - enligt vissa - att inse att undergången är nära. Vår civilisation är dödsdömd och det finns inget vi kan göra för att hindra det, skriver miljöjournalisten David Jonstad i sin bok Kollaps. Vi pratar undergångsskildringar med humanekologen Kenneth Hermele och filosofen Jeanette Emt. Dessutom dissekerar kulturpanelen: Mona Masri, Torbjörn Flygt och Tali da Silva, veckan som gått. Nya Vågen sänds från Malmö. Programledare: Karin Arbsjö. Producent: Ann Jornéus.