Podcasts about existensen

Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Kristoffer Leandoer ser hur en romantisk poet blev stor genom att försvinna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tidigt på morgonen lördagen den 26 oktober 1816 vandrar den tjugoårige romantiske poeten och läkarstudenten John Keats tvärs genom London från Warner Street till sin bostad intill Guy's Hospital i Southwark – enligt kartan i min dator en 53 minuters promenad söderut över Themsen. Det är en vacker höstmorgon, solen förgyller Londons spiror och tak och han har mycket att tänka på efter en natt tillbringad med läsning ur en lånad dyrgrip, folioutgåvan av George Chapmans klassiska Homerosöversättning.Chapman var Shakespeares samtida och hans ambition var att göra Homeros på engelska till ett diktverk i egen rätt, att som han själv sade ”öppna Poesin med Poesi”.Chapman ville besvara dikten, med andra ord, och medan han promenerar börjar Keats i sin tur formulera ett eget gensvar på nattens läsning. Vad är det han varit med om? Det känns som han varit ute på en mycket lång resa: Jag färdats kring i mången gyllne traktoch skådat månget praktfullt kungarikeoch öar västerut förutan likedär barder böjt sig för Apollos makt. Så börjar, i Gunnar Hardings svenska tolkning, den sonett som Keats komponerar i huvudet under sin vandring och skyndar sig att fästa på papper vid hemkomsten – fjorton rader som han genast skickar till föregående kvälls värd, som får den innan klockan ens hunnit bli tio på förmiddagen. Keats skrev alltid snabbt: vid ett tillfälle åstadkom han i vittnens närvaro en regelmässig sonett på mindre än en kvart.Men vad är det för resor han talar om?Visserligen skulle han bara några år senare dö vid Spanska trappan i Rom, men vid det här tillfället har Londonpojken ännu aldrig varit utomlands, de praktfulla kungariken och gyllne trakterna har han bara sett i sitt eget huvud, de är vad som brukar kallas läsefrukter, det vill säga samarbeten mellan den egna fantasin och orden man läser. Ingen har skildrat den komplicerade mentala process som läsandet innebär lika målande som Keats i denna dikt, ”On First Looking into Chapman's Homer”, som på svenska fått namnet ”Min första blick i Chapmans Homerosöversättning”. Med några få ord visar han hur läsaren blir medskapande genom att bära med sig sin förkunskap och sin förväntan till mötet med texten. Och mången skön berättelse jag hördeom mörkögde Homeros och hans länder,men fick först andas doften av hans strändernär Chapmans starka stämma dit mig förde. Till denna subtila växelverkan, där läsaren skriver boken och boken skriver läsaren, bidrar att det är en översättning, det är alltså inte alls Homeros egna ord som står i centrum för upplevelsen utan främst vilka signalsubstanser de frigör inne i John Keats. Det landskap som breder ut sig för den tjugoårige skaldens inre syn är varken homeriskt eller londonskt, det boken skriver i honom är något tredje, helt nytt; en värld som inte funnits förrän nu. Det är också som upptäckare han beskriver sig, det hans blick mött i den gamla folieutgåvan var inte dammiga bokstäver utan nya världar och en ny ocean: Det var som när en stjärnskådare fårsyn på en ny planet på himmelen,eller som Cortez när hans örnblick nårut över Stilla havet, och hans mäni vild förväntan runt kring honom ståri tystnad på ett berg i Darien. Strax efter att ha författat denna rymdodyssé på bara fjorton rader bestämmer sig Keats för att hoppa av sina läkarstudier, slänga bort fyra års utbildning och döma sig själv till ett liv i ekonomisk osäkerhet. Han förklarar beslutet med att han ”besitter Förmågor som är större än de flesta människors”.Det är ett nyktert konstaterande, inte det minsta skrytsamt. Keats hade en ovanligt klar syn på sig själv och visste hur dessa Förmågor bäst skulle sättas i arbete. Hans egen term för detta var ”negative capability”, negativ förmåga.Det vill säga att göra sig själv till ingen, tömma sig själv och uppgå i en annan varelse: ”Om en sparv visar sig utanför mitt fönster tar jag del i dess existens och börjar picka i gruset … på ytterst kort tid tillintetgörs mitt eget jag.”Hans orubbliga självförtroende som poet grundade sig i vetskapen om denna förmåga till självförglömmelse. ”Det slog mig genast”, förklarar han, ”vilken egenskap som krävs för att skapa en Framstående Människa & som Shakespeare besatt i så enormt hög grad – jag menar Negativ Förmåga, det vill säga när en människa har förmågan att vara kvar i osäkerhet, Gåtor, tvivel, utan att göra något irriterande försök att sträcka sig efter fakta & förnuft.”Sinnesintryck hellre än ideologi och tankar. Se hellre än veta. Se med andras ögon hellre än sina egna, eftersom de egna är inställda på det de redan känner till.”Låt oss öppna våra blad som blommor och bli passiva och mottagliga”, säger han. ”Jag lever i ögat, och min egen fantasi erkänner sig överträffad och får vila.”Keats säger det gång på gång: det viktiga är att inte ha någon personlighet, att inte ta plats själv. Man skriver inte, man blir skriven. Man läser inte, man blir läst. Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Han väljer de minsta och gråaste varelserna för att förklara skapandets processer, en sparv eller en spindel:”Det tycks mig att nästan varje Människa likt Spindeln utifrån sitt eget inre kan spinna sitt eget rymliga Citadell”, säger han. ”Jag tänker inte inbilla mig att en Människa kan vara jämlik med Jupiter, utan tänker att hon borde vara riktigt nöjd som ett slags köks-Merkurius, eller till och med som ett enkelt Bi.”Poeten är den mest opoetiska varelsen i hela skapelsen, eftersom poeten saknar egen Identitet och måste fyllas av någon annan Kropp. Solen, Månen, Havet är poetiska och äger egna oföränderliga attribut – poeten äger ingenting eget. Livet är ett högst tillfälligt lån, det vet han bättre än någon. Existensen är så overklig att tanken på dess overklighet gör honom full i skratt.I sitt allra sista brev sörjde han den sinnliga världen. Men det är en yrkesmans och hantverkares sorg över all omsorgsfullt förvärvad kunskap som nu går förlorad, kunskapen om ”kontrastverkan, ljus och skugga, all denna information som är nödvändig för en dikt.”Det Keats visste var att vägen till sinnevärlden faktiskt går genom orden, om man nu råkar vara försedd med en mänsklig hjärna. Vi vet för mycket. Att läsa och skriva är det sätt vi har att befrias från det vi vet och möta det vi inte vet.Bara ord kan kortsluta ord och öppna nya världar, nya gyllne trakter.Kristoffer Leandoerförfattare, kritiker och översättareLitteraturGunnar Harding: Där döda murar står – Lord Byron och hans samtida. Wahlström och Widstrand, 2002.

Så länge vi minns så har kvinnor som har exceptionellt god hand med barn, inte bara tagit sig ann sina egna barn, utan har fått möjligheten att arbeta med att ta hand om, och ge fullt fokus till en liten lyckligt lottad grupp barn. Barn som idag är vuxna och överlyckliga över att man fick det alternativet istället för att tryckas in i högen av barn på förskolan, bli en i mängden där den politiskt korrekta "värdegrunden" predikas i tid och otid. Nu är deras existens hotad. Varför? Sköter inte SVENSKA, dagmammor sitt jobb längre? Jo då, men invandrade dagmammor gör tydligen inte ett bra jobb när det gäller invandrarbarnens "språkliga och sociala utveckling." Så VÅRA dagmammor riskerar alltså nu att bli arbetslösa, för att DERAS inte sköter sig. Missa inte det här programmet!BRINNER I KNUTARNA! Ville komma med goda nyheter, men förvånansvärt fruktlösa verkar den senaste tidens upprepade försök att få fram vikten av gåvor ha varit. Vi har meddelat att behovet nu inte bara är gåvor till vanliga kostnader, utan även till ny fungerande utrustning, alltså större behov än vanligt, men - Färre gåvor än förra månaden har kommit. Vi vet att en hel del har det ekonomiskt svårare nu, men läget för den här podden är inte bara svårt nu, utan helt omöjligt. Vi kan återvända på lördag den 2 november, OM vi ser att omöjligt ändras till möjligt nu, tack:Verklighetscheckens Swish: 073 846 37 64 (Johan Widén)Meddelande: GåvaDen 26 oktober får 6 nya ämnen, som handlar om det här:* Medeltida hotar existensen för moderna dagmammor.* Har bäst före-datumet för Ukrainska flyktingar passerat?* Obotligt korkade fattar inte problemet med inavel.* En välriktad spottloska på Centerpartiets efterblivna idéer.* Först skriker man om att inte "bodyshama," sen förstör man sig med sprutor och ingrepp.* Livrädd för att mannen ska "ärva" den genetiska defekten - Gubbsjuka!MEDVERKANDE:Programledare: Lelle Johansson.Gäster: Lennart Matikainen & Elisabeth EngmanVI SÖKER NYA GÄSTER:VERKLIGHETSCHECKEN@GMAIL.COMFörra programmet:ARABISKA ÖVERSATT AVSLÖJAR DET VI ALLTID TRODDEhttps://www.spreaker.com/episode/arabiska-oversatt-avslojar-det-vi-alltid-trodde--62418850Alla program:https://www.spreaker.com/show/verklighetscheckenNÄSTA NYA PROGRAM: Om den sker en drastisk förändring gällande donationer nu när nöden verkligen kräver det, så är vi tillbaka lördagen den 2 november 2024.Du hittar även Verklighetschecken här:PODDTOPPEN:https://poddtoppen.se/podcast/1516623687/verklighetscheckenSPOTIFY:https://open.spotify.com/show/3Lvy0LS8zfffv7ad60LwqoRUMBLEhttps://rumble.com/c/c-2636134iTUNES:https://podcasts.apple.com/us/podcast/verklighetschecken/id1516623687?uo=4VECKANS TIPSLELLEELUVEITIE - Omnoshttps://www.youtube.com/watch?v=msRy4vcSX4k&ab_channel=NuclearBlastRecordsELISABETHThe Bayhttps://www.imdb.com/title/tt8425404/LENNARTSanningssägare TYSTAS - medan AKTIVISTER belönashttps://youtu.be/7x8Py7k9KZk?si=1_TRVTGQnCwnZG1w

Författaren Kristoffer Leandoer letar efter sin morfars marginalanteckningar i Sören Kierkegaards Dagbok och finner två människor vars intellektuella vägar korsas, på väg i olika riktningar i livet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Min morfar var en boksamlare av stora mått och hans huvudsakliga motion var veckorundan till Stockholms antikvariat, som tog en hel förmiddag i anspråk. I min ägo har jag hans exemplar av Sören Kierkegaards Dagbok. Morfar köpte boken i Uppsala den 4 januari 1932, medan han själv studerade till präst. Dagboken har kallats Kierkegaards inre självbiografi och är läst med pennan i hand. Understrykningar, kommentarer i marginalen. En stor del av boken ägnas Kierkegaards funderingar kring prästämbetet och planer på att prästvigas. Morfar måste ha köpt den med detta i åtanke, för att gå i dialog med den danske filosofen om sitt eget yrkesval.Morfar hade växt upp i Frälsningsarmén, där hans pappa var revisor. Sedan blev han rekordung pastor i Missionsförbundet, predikade land och rike runt tills han träffade mormor och inledde en decennielång förlovning. För att ge mormor det hon ville ha ett ombonat hem, trygghet, välstånd, en respekterad samhällsställning lämnade morfar sin ambulerande frikyrkotillvaro och skolade om sig till präst i Svenska kyrkan.Den 1 maj 1835 skriver Kierkegaard följande: Då man skall följa kommentatorernas väg, går det ofta som med den resande i London vägen leder nog till London, men om man vill dit, så måste man gå i rakt motsatt riktning.Hundra år senare bekräftar morfar gillande: Och så synes det mig med min längtan att nå prästkallet, antecknar han i marginalen. Det vill säga, morfar hade inte valt att omskola sig om han lytt råden från dem som stod bredvid. Det gäller att förstå min bestämmelse, säger Kierkegaard, att finna en sanning som är sanning för mig och morfar håller med. Det är ju precis vad han själv gjort lämnat allt och börjat om. Han har också valt sin egen väg, han och Kierkegaard kan vara sams.De möts i betoningen av det subjektiva: hjärtats sanning, det självupplevda. Morfar kommer ju från väckelsen, det personligt levda mötet med Gud är hans hemmaplan.Att följa en annan människas läsning är en påtagligt intim handling, det innebär att flytta in i hennes huvud för en stund. Genom morfars understrykningar och kommentarer lär jag känna sidor av honom som var oåtkomliga när jag var barn.I början av 1837 kastar Kierkegaard fram tesen att stora genier egentligen inte läser när de läser; de är för upptagna av sin egen utveckling för att bry sig om att förstå författaren. Nu blir det frågetecken i marginalen. Morfar får inte grepp om tanken. Utvecklas de inte själva om de lära sig förstå författaren? undrar han.För Kierkegaard är personligheten med nödvändighet på kant med omvärlden, i strid med varje auktoritet. Dialog är ett sätt att bråka. Morfar avskydde all form av bråk. Sällan eller aldrig talade han illa om andra.Kommentarer som Förstår jag ej eller Kanske jag missuppfattar blir allt vanligare. En äkta kristen är man bara i motvind, menar Kierkegaard: först när man blir utbuad av sin församling. Stort frågetecken i marginalen av morfar, denna gång i bläck.Den 7 februari 1846 skriver Kierkegaard: Min plan är nu att utbilda mig till präst Jag har i flera månader bett Gud hjälpa mig vidare, ty det har nu en längre tid stått klart för mig, att jag inte mer bör vara författare, vilket jag antingen vill vara helt eller inte alls. Morfar stryker under. Men det som står högst på hans egen önskelista under läsningen gifta sig och prästvigas, bli en stadgad karl med ämbete och tjänstebostad är precis vad Kierkegaard väljer bort i sitt liv. Han säger upp både förlovning och prästvigning. Det kunde väl andra också göra, tyckte han.Sören Kierkegaard, som kom från en förmögen familj och aldrig behövde grubbla över sin försörjning, sa att man måste lära sig att avstå. För att höja sig från tillvarons estetiska dimension måste man avstå från världen. Endast genom tron på det absurda kunde människan hantera sin skuld och göra som Abraham på Moria berg och visa sig beredd att handgripligt offra det man hade allra kärast. Skuld består nämligen i att klänga sig fast vid denna världen och välja den framför Guds rike.Kierkegaard hade en unik förmåga att göra andra människor illa till mods. Morfar gjorde sig omtyckt. Han talade aldrig illa om någon och bevarade samvetsgrant de hemligheter han fick ta emot under sin långa tjänstgöring: man visste aldrig hur andra människor egentligen hade det, sade han gärna. Han behandlade andras familjeliv med större varsamhet än sitt eget.Olycklig kärlek är den högsta formen av kärlek, säger Kierkegaard. Nej! har morfar skrivit i marginalen. Med utropstecken. Så kommer en teologisk förklaring: den högsta formen, har morfar skrivit med blyerts, är en kärlek som är välsignad av Gud: lycklig eller olycklig!Kierkegaard ville ha det dåligt. Morfar ville ha det bra. Han värdesatte yttre bevis på framgång ordenssällskap, middagsinbjudningar, han tackade ja till allt.Morfar fick alltid beröm för att han talade både vackert och väl. Han var populär som lunchpratare och som radiopräst, det spelades in skivor med hans predikningar. Prästen ska inte vara en talare, dundrar Kierkegaard, utan en som existerar i det han förkunnar. Understruket med bläck, inte blyerts, och med påtagligt skakig hand. Enligt Kierkegaard är sanningen alltid i minoritet. Att vara ensam om sin åsikt är nästan ett bevis på att man hade rätt. Morfar gick åt motsatt håll. Han kom från frikyrkan till statskyrkan och ville in i värmen.Kristendomen är ingen lära, utan en existensmeddelelse, sa Kierkegaard, som inte behövde försörja varken sig själv eller någon annan. Men det behövde morfar, som studerade kristendomen just som en lära. Och därför lät han Kierkegaards tanke om kristendomen som en existensmeddelelse vara utan att stryka under. Existensen fick meddela sig bäst den ville.Att bli botad med hjälp av kristendomen är inga problem, säger Kierkegaard på sidan 402: svårigheten är att bli tillräckligt sjuk. Citatet är understruket, men inte av morfar. Här tycks ett slutgiltigt brott ha skett mellan morfar och Kierkegaard dessa sidor var fortfarande osprättade när boken kom i min hand. Därför kan morfar inte heller ha läst nästa sida, där Kierkegaard fortsätter sin tanke och driver den ännu ett steg: kristendomen är främlingskap i denna världen.Om morfar hade läst så långt, hade han kanske ändå känt igen sig, åtminstone i slutskedet av sitt liv.. För han, som satte så högt värde på att vara hemmastadd i Stockholm och på Södermalm, dog verkligen som en främling. När jag nu tänker på morfars sista tio år i livet förlamning, färdtjänst, långvård så är det allt Kierkegaard som verkar bortskämd. Ingen som får leva tillräckligt länge kan längta efter att bli tillräckligt sjuk, det är ungdomens, hälsans och bekymmerslöshetens privilegium. Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka, säger Jesus i Lukasevangeliet. Jag tänker mig att morfar sätter utropstecken där.Kristoffer Leandoer, författare

I vår sommarserie "Nio tänkare att ha koll på" kretsar samtalet kring paret Sartre och de Beauvoir och deras filosofi om frihet och att människan är vad hon själv gör sig till. December 1933. Tre unga vänner träffas på en bar i Paris. En av dem heter Jean Paul Sartre, en annan Simone De Beauvoir. Den tredje, Raymond Aron, har varit i Berlin och studerat fenomenologin: en idétradition som utgår från den levda erfarenheten, istället för abstrakta principer och axiom. Här sås fröet till en filosofi som under maximer som Existensen föregår essensen och Man föds inte till kvinna, man blir det skulle komma att nå långt utanför de akademiska seminarierna, in i konsten och litteraturen och rentav förknippas med en livsstil med individens okränkbara frihet i centrum. Hur såg det löfte ut som lockade så många, inte minst unga, till existentialismen under åren efter Andra världskriget? Och vad har Sartre och De Beauvoir att säga oss idag? Filosofiska rummet tar sig an den franska existentialismen med hjälp av Åsa Moberg, författare och översättare, och Mats Rosengren, professor i retorik vid Uppsala universitet. Programledare: Tithi Hahn Producent: Mårten Arndtzén Programmet sändes första gången den 10 februari 2019

Nu blir det filosofiskt! Vi gästas av David som anser att det är fel att skaffa barn, bland annat därför att man skapar en människa och hoppas på att ett samtycke till detta ska komma i efterhand. Borde man kunna stämma sina föräldrar? Borde försörjningsplikten vara längre än till 18 år? Det och mycket mer snackar vi om i detta avsnitt! Följ oss på @barnfrihet på Facebook och Instagram. Och lalla in på patreon.com/barnfrihet om du behöver lite fler barnfria samtal i livet!

Hör hela avsnittet här: https://www.svegot.se/2020/08/24/sverige-vaknar-26-oktober-2020/

Ett samtal med Elisabeth Serrander, legitimerad existentiell psykoterapeut, om vad existentiell coachning kan innebära, om värdet av det filosofiska förhållningssättet, om att kunna inta ett metaperspektiv, om att prata om vad vi menar med orden vi använder, om liten kris, stor kris och om gränssituationer när existensen skakar, om att göra yoga och meditera filosofiskt, om att använda intuition i mötet med en annan, om att lyssna och förstå, om meningen med livet och meningen i livet – och om att komma i kontakt med kärleken. Vill du komma i kontakt med Elisabeth eller köpa hennes böcker kan du göra det här. Där finns också länkar till mer information om existentiell coachning.

Är sökhistorik den nya memoaren? Boel Gerell reflekterar över det undflyende jaget, som kanske har fått en ny innebörd i vår samtid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Det finns inga bilder av min far som barn. Eller om de finns har jag aldrig sett dem. Som barnhemsbarn i trettiotalets Värmland blev han förmodligen sällan eller aldrig fotograferad. Ingen dröjde vid hans ansikte i förväntan inför möjligheterna som låg slumrande i de ännu ofärdiga dragen. Ingen jämförde hans utseende med sitt eget och letade efter likheter. Och jag vill inte länge se mig själv som produkten av ett arv, utan som resultatet av ett kontinuerligt och ständigt pågående arbete. Mitt arbete. På köpet har jag själv inga referenser till någon farmor eller farfar med egenskaper som liknar mina. När jag var yngre bekymrade det mig att jag visste så lite om mitt förflutna, som om hälften av mig saknade distinkta konturer och när jag betraktade mitt ansikte i spegeln kände jag ett främlingskap inför somliga av dragen jag såg. De på den tiden mycket skarpa kindbenen, var kom de ifrån? Det raka, blanka håret som inte lät sig böjas eller kuvas ens av den kraftigaste locktång. Ivern som ibland fick mig att snubbla över orden, allt det som tillsammans med andra drag, egenheter och impulser utgjorde mitt jag. Var kom allt från egentligen, vilka var de där människorna som hade gett mig sitt genetiska material men ingenting mer? Numera har jag accepterat mitt hårs obändighet och anpassat min frisyr efter villkoren. Jag har hittat sätt att kanalisera ivern in i projekt som gett resultat hellre än flackande förvirring. Och jag vill inte länge se mig själv som produkten av ett arv, utan som resultatet av ett kontinuerligt och ständigt pågående arbete. Mitt arbete. Som om jag på allvar hade möjligheten att välja. Det har jag förstås inte, inte fullt ut. Men för att vi som människor överhuvudtaget ska kunna förmå oss att komma vidare måste vi lära oss att bortse från saker och ting och ta fasta på annat. Just denna förmåga till selektivt minne och prioriteringar skiljer människan från djuren och utgör det mest grundläggande kriteriet för en fri vilja, menar filosofen och kognitionsforskaren Peter Gärdenfors. I den föredömligt tillgängliga och pedagogiskt utformade boken Den svåra konsten att se sig själv börjar han från början, med den rent bokstavliga självbilden, spegeln. En självklarhet i vår moderna tid men för inte så länge sedan en dyrbarhet för de få och utvalda, medan vanligt folk fick nöja sig med att söka efter sina anletsdrag i reflektionen av en blank metall eller ett stilla vatten. Med fotografiet kom revolutionen, när tiden med ens kunde hejdas och frysas i ett evigt uppsträckt nu att svepa i silkespapper och bevara för eftervärlden. Fortfarande inte för alla, men för allt flera i takt med att tekniken blev snabbare, kamerorna billigare och motiven allt rörligare. En rörlighet som gick in i själva samhällskroppen och människor förblev inte med nödvändighet trädgårdsmästarens pojke, handlarens tös eller för den delen oäktingen i ett helt liv. Möjligheter gavs till förvandling, utbildning och självförverkligande i ett svenskt folkhem där ett barnhemsbarn från Värmland mycket väl kunde bli docent i Lund. Ett nytt jag i alla fall på ytan, en ny roll att spela och nya spelregler och ändå någonstans längst inne förmodligen densamme. Det är så jag tänker i alla fall, att förvandlingen aldrig är fullt ut genomgripande. Att något alltid blir kvar av barnet som söker efter bekräftelse och får den eller inte får den. Att det är där det börjar och att många av oss inte kommer så värst mycket längre än så. I Peter Gärdenfors bok lyfts språket fram som ett redskap för att skriva fram det egna jaget. Rent konkret i dagboksberättelser som i vårt moderna samhälle ersatts av bloggar och statusuppdateringar i sociala medier. Digitala torg där vi saluför våra jag och våra tjänster som möjliga uppdragstagare och potentiella partners. Att sälja och synliggöra sig själv är inte längre en skam utan en nödvändighet och en hel vetenskap görs av konsten att koka ner sina tillgångar till rätt antal rader, flankerade av en bild som i en enda sugande blick gör hela vår existens rättvisa. Resultatet blir gärna en radikal förenkling, så skarpt skuren att den närmar sig lögnen. Eller för att uttrycka saken på ett modernt vis: det är alternativa fakta. Och det kan tyckas falskt och förflackat men är egentligen inget nytt. Livslögnen är en universell företeelse, skapad för att göra tillvaron mer hanterlig. Softade porträtt och verbala skönmålningar har i alla tider använts för att göra parter mer attraktiva på marknaden. Det nya är egentligen i vilken utsträckning allt vi häver ur oss samlas och bevaras. Instinkten att söka efter likheter och gemensamma drag hos dem vi möter är djupt rotad i den evolutionära processen. Bara på dem som står oss nära tycker vi oss fullt ut kunna lita, när det kniper. Kvar efter ett liv blir inte bara fysiska rum och faktisk kvarlåtenskap utan också ett antal digitala utrymmen som måste städas ur och stängas. I de fall den döda inte lämnat några nycklar efter sig riskerar livet att fortsätta på nätet, som om ingenting har hänt. Födelsedagar firas, minnen reproduceras och avlägsna vänner hör då och då av sig och föreslår en träff. För det var ju så länge sedan. Långt under den publika salongen sträcker sig rottrådar från våra liv på nätet. Besökta sidor, privata funderingar och preferenser vi för länge sedan förträngt lever kvar i ett slingrande nätverk av sökningar som förmodligen säger långt mer om oss än vi vill veta.  Marknaden är fri och det är lätt att tänka att allt är möjligt. Och det är det kanske, för somliga, men inte för alla. För många är klättringen upp ur klassamhällets djupaste brunn än brantare än den någonsin var i sextiotalets Sverige. Ofta räcker det med lite, en svag brytning, fel kläder eller ett namn som skaver för att en pust av det smittande utanförskapet blixtsnabbt ska få oss att rygga tillbaka. Instinkten att söka efter likheter och gemensamma drag hos dem vi möter är djupt rotad i den evolutionära processen. Bara på dem som står oss nära tycker vi oss fullt ut kunna lita, när det kniper. Fernissan kring djurets råaste och mest grundläggande överlevnadsinstinkt är tunn som en foundation och driften att i första hand försäkra sig om det egna släktets fortlevnad överskuggar i många fall överjagets vilja till tolerans och inkludering. När djuret får råda blir det främmande ett hot mot gruppen, en osäkerhetsfaktor besten i oss i värsta fall är beredd att göra sig av med. Kanske är det något av den rädslan det föräldralösa barnet bär med sig genom livet, att inte självklart höra till, att vara med på nåder. Om vi nu är djur. Men det är vi väl inte? De farligaste orden i varje språk är vi och dom skriver Peter Gärdenfors och hänvisar till den fria viljan som motgift mot de primitiva drifterna. För den tänkande människan borde det stå klart att mångfald på sikt gagnar gruppen och i förlängningen den egna individen. Att också rädslan för det främmande är något som förenar oss och gör oss till dem vi är; människor. Jag tänker, alltså är jag som den franske filosofen René Descartes slog fast redan på 1600-talet. Och jag tänker på flickan som i juli 2011 tryckte sig mot den bara stenen i en klippskreva på norska Utöya. Genom glipan i terrängen såg hon massmördarens ben närma sig, dröja och fortsätta vidare. Med fingertoppar domnade av skräck famlade hon efter mobilen och Ja vad gjorde hon? Ringde hon sina föräldrar eller kanske polisen? Nej. Hon uppdaterade sin Facebooksida, en enda rad som omfattade hela miraklet. Jag lever. Eller för att använda Descartes modell. Jag uppdaterar, alltså är jag. Boel Gerell, författare och kulturskribent   (essän sändes första gången 2017)   Litteratur Peter Gärdenfors: Den svåra konsten att se sig själv. Natur & kultur, 2017.

Existentialismen är en av 1900-talets mest inflytelserika, filosofiska riktningar. Vad kan den säga oss idag? December 1933. Tre unga vänner träffas på en bar i Paris. En av dem heter Jean Paul Sartre, en annan Simone De Beauvoir. Den tredje, Raymond Aron, har varit i Berlin och studerat fenomenologin: en idétradition som utgår från den levda erfarenheten, istället för abstrakta principer och axiom. Här sås fröet till en filosofi som under maximer som Existensen föregår essensen och Man föds inte till kvinna, man blir det skulle komma att nå långt utanför de akademiska seminarierna, in i konsten och litteraturen och rentav förknippas med en livsstil med individens okränkbara frihet i centrum. Hur såg det löfte ut som lockade så många, inte minst unga, till existentialismen under åren efter Andra världskriget? Och vad har Sartre och De Beauvoir att säga oss idag? Filosofiska rummet tar sig an den franska existentialismen med hjälp av Åsa Moberg, författare och översättare, och Mats Rosengren, professor i retorik vid Uppsala universitet. Programledare: Tithi Hahn Producent: Mårten Arndtzén

Inför avsnitt nummer 51 har vi läst en bok igen, denna gång "Själen är ett verb - konsten att ha en god relation till dig själv" av Philip Bäckmo. Med utgångspunkt i boken diskuterar vi fördomar, ansvar, förväntningar, svåra val och att uppleva bland annat. Vi finner många paralleller till kursen vi går och problematiserar våra egna liv utifrån boken. Mycket nöje! Häst & ryttare är podcasten som vi som hästnördar själva saknat. Följ med i våra funderingar och filosofiska diskussioner kring allt som rör häst, ridning, träning, tävling och mental träning och personlig utveckling. Följ oss gärma på Facebook och på hemsidan www.hästochryttare-enpodcastmedsusannaochtina.se.

Är sökhistorik den nya memoaren? Boel Gerell reflekterar över det undflyende jaget, som kanske har fått en ny innebörd i vår samtid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns inga bilder av min far som barn. Eller om de finns har jag aldrig sett dem. Som barnhemsbarn i trettiotalets Värmland blev han förmodligen sällan eller aldrig fotograferad. Ingen dröjde vid hans ansikte i förväntan inför möjligheterna som låg slumrande i de ännu ofärdiga dragen. Ingen jämförde hans utseende med sitt eget och letade efter likheter. Och jag vill inte länge se mig själv som produkten av ett arv, utan som resultatet av ett kontinuerligt och ständigt pågående arbete. Mitt arbete. På köpet har jag själv inga referenser till någon farmor eller farfar med egenskaper som liknar mina. När jag var yngre bekymrade det mig att jag visste så lite om mitt förflutna, som om hälften av mig saknade distinkta konturer och när jag betraktade mitt ansikte i spegeln kände jag ett främlingskap inför somliga av dragen jag såg. De på den tiden mycket skarpa kindbenen, var kom de ifrån? Det raka, blanka håret som inte lät sig böjas eller kuvas ens av den kraftigaste locktång. Ivern som ibland fick mig att snubbla över orden, allt det som tillsammans med andra drag, egenheter och impulser utgjorde mitt jag. Var kom allt från egentligen, vilka var de där människorna som hade gett mig sitt genetiska material men ingenting mer? Numera har jag accepterat mitt hårs obändighet och anpassat min frisyr efter villkoren. Jag har hittat sätt att kanalisera ivern in i projekt som gett resultat hellre än flackande förvirring. Och jag vill inte länge se mig själv som produkten av ett arv, utan som resultatet av ett kontinuerligt och ständigt pågående arbete. Mitt arbete. Som om jag på allvar hade möjligheten att välja. Det har jag förstås inte, inte fullt ut. Men för att vi som människor överhuvudtaget ska kunna förmå oss att komma vidare måste vi lära oss att bortse från saker och ting och ta fasta på annat. Just denna förmåga till selektivt minne och prioriteringar skiljer människan från djuren och utgör det mest grundläggande kriteriet för en fri vilja, menar filosofen och kognitionsforskaren Peter Gärdenfors. I den föredömligt tillgängliga och pedagogiskt utformade boken Den svåra konsten att se sig själv börjar han från början, med den rent bokstavliga självbilden, spegeln. En självklarhet i vår moderna tid men för inte så länge sedan en dyrbarhet för de få och utvalda, medan vanligt folk fick nöja sig med att söka efter sina anletsdrag i reflektionen av en blank metall eller ett stilla vatten. Med fotografiet kom revolutionen, när tiden med ens kunde hejdas och frysas i ett evigt uppsträckt nu att svepa i silkespapper och bevara för eftervärlden. Fortfarande inte för alla, men för allt flera i takt med att tekniken blev snabbare, kamerorna billigare och motiven allt rörligare. En rörlighet som gick in i själva samhällskroppen och människor förblev inte med nödvändighet trädgårdsmästarens pojke, handlarens tös eller för den delen oäktingen i ett helt liv. Möjligheter gavs till förvandling, utbildning och självförverkligande i ett svenskt folkhem där ett barnhemsbarn från Värmland mycket väl kunde bli docent i Lund. Ett nytt jag i alla fall på ytan, en ny roll att spela och nya spelregler och ändå någonstans längst inne förmodligen densamme. Det är så jag tänker i alla fall, att förvandlingen aldrig är fullt ut genomgripande. Att något alltid blir kvar av barnet som söker efter bekräftelse och får den eller inte får den. Att det är där det börjar och att många av oss inte kommer så värst mycket längre än så. I Peter Gärdenfors bok lyfts språket fram som ett redskap för att skriva fram det egna jaget. Rent konkret i dagboksberättelser som i vårt moderna samhälle ersatts av bloggar och statusuppdateringar i sociala medier. Digitala torg där vi saluför våra jag och våra tjänster som möjliga uppdragstagare och potentiella partners. Att sälja och synliggöra sig själv är inte längre en skam utan en nödvändighet och en hel vetenskap görs av konsten att koka ner sina tillgångar till rätt antal rader, flankerade av en bild som i en enda sugande blick gör hela vår existens rättvisa. Resultatet blir gärna en radikal förenkling, så skarpt skuren att den närmar sig lögnen. Eller för att uttrycka saken på ett modernt vis: det är alternativa fakta. Och det kan tyckas falskt och förflackat men är egentligen inget nytt. Livslögnen är en universell företeelse, skapad för att göra tillvaron mer hanterlig. Softade porträtt och verbala skönmålningar har i alla tider använts för att göra parter mer attraktiva på marknaden. Det nya är egentligen i vilken utsträckning allt vi häver ur oss samlas och bevaras. Instinkten att söka efter likheter och gemensamma drag hos dem vi möter är djupt rotad i den evolutionära processen. Bara på dem som står oss nära tycker vi oss fullt ut kunna lita, när det kniper. Kvar efter ett liv blir inte bara fysiska rum och faktisk kvarlåtenskap utan också ett antal digitala utrymmen som måste städas ur och stängas. I de fall den döda inte lämnat några nycklar efter sig riskerar livet att fortsätta på nätet, som om ingenting har hänt. Födelsedagar firas, minnen reproduceras och avlägsna vänner hör då och då av sig och föreslår en träff. För det var ju så länge sedan. Långt under den publika salongen sträcker sig rottrådar från våra liv på nätet. Besökta sidor, privata funderingar och preferenser vi för länge sedan förträngt lever kvar i ett slingrande nätverk av sökningar som förmodligen säger långt mer om oss än vi vill veta.  Marknaden är fri och det är lätt att tänka att allt är möjligt. Och det är det kanske, för somliga, men inte för alla. För många är klättringen upp ur klassamhällets djupaste brunn än brantare än den någonsin var i sextiotalets Sverige. Ofta räcker det med lite, en svag brytning, fel kläder eller ett namn som skaver för att en pust av det smittande utanförskapet blixtsnabbt ska få oss att rygga tillbaka. Instinkten att söka efter likheter och gemensamma drag hos dem vi möter är djupt rotad i den evolutionära processen. Bara på dem som står oss nära tycker vi oss fullt ut kunna lita, när det kniper. Fernissan kring djurets råaste och mest grundläggande överlevnadsinstinkt är tunn som en foundation och driften att i första hand försäkra sig om det egna släktets fortlevnad överskuggar i många fall överjagets vilja till tolerans och inkludering. När djuret får råda blir det främmande ett hot mot gruppen, en osäkerhetsfaktor besten i oss i värsta fall är beredd att göra sig av med. Kanske är det något av den rädslan det föräldralösa barnet bär med sig genom livet, att inte självklart höra till, att vara med på nåder. Om vi nu är djur. Men det är vi väl inte? De farligaste orden i varje språk är vi och dom skriver Peter Gärdenfors och hänvisar till den fria viljan som motgift mot de primitiva drifterna. För den tänkande människan borde det stå klart att mångfald på sikt gagnar gruppen och i förlängningen den egna individen. Att också rädslan för det främmande är något som förenar oss och gör oss till dem vi är; människor. Jag tänker, alltså är jag som den franske filosofen René Descartes slog fast redan på 1600-talet. Och jag tänker på flickan som i juli 2011 tryckte sig mot den bara stenen i en klippskreva på norska Utöya. Genom glipan i terrängen såg hon massmördarens ben närma sig, dröja och fortsätta vidare. Med fingertoppar domnade av skräck famlade hon efter mobilen och Ja vad gjorde hon? Ringde hon sina föräldrar eller kanske polisen? Nej. Hon uppdaterade sin Facebooksida, en enda rad som omfattade hela miraklet. Jag lever. Eller för att använda Descartes modell. Jag uppdaterar, alltså är jag. Boel Gerell, författare och kulturskribent   (essän sändes första gången 2017)   Litteratur Peter Gärdenfors: Den svåra konsten att se sig själv. Natur & kultur, 2017.

"Innan Maria gick lade hon sina händer på min onda ländrygg. I flera minuter. Det blev varmt och kroppen reagerade; utan tvekan lindrades smärtan. Tänk, en smärtlindring alla kan ge!" Stina Wollter För söndagens gäst Maria Eklöw Bosaeus handlar såväl hennes arbete som hennes konstnärskap om själva existensen, om det att vara människa. För henne är våra livsvillkor, de yttre och de inre, det enda som är viktigt. Maria är utbildad bildterapeut så för henne är terapi och konst redskap att bli dom vi är. Om Maria fick bestämma, skulle vi skapa mer saker tillsammans. Vi skulle leka mer, måla mer, gråta mer och skratta mer.  För de nästan gamla skulle det finnas kurser i hur det är att bli gammal. Så att de kan anpassa sin vardag i förebyggande syfte och fortsätta leva sina liv som de önskar. Maria mötte kärleken till sist i sin man Kalle, men hon fick vänta länge, länge. Nu är dom ett powerteam i livet och i konsten. Idag lever Maria som konstnär och tryggar försörjningen som arbetsterapeut. Hon får möta människor med ord, omsorg och konst.  Hör vårens sista program på söndag kl 23.05-00.00.   Söndagarna med Stina Wollter är tillbaka i slutet av augusti igen, men efter midsommar hör du Stina i programmet Kroppskontakt  - så håll öron och ögon öppna!

Många tror att religion bara skapar konflikter, men det stämmer inte. Religion behövs för att lösa konflikter. Det säger rabbinen Michael Melchior i Människor och tro. Den danske rabbinen Michael Melchior var en av huvudpersonerna i lösningen av Tempelbergskonflikten nyligen, en kris som enligt honom var betydligt mer ödesdiger än omvärlden förstod. I Fredrik Wadströms reportage berättar han om den senaste akuta krisen och hur han ser på utsikterna att lösa Israel-Palestinakonflikten. Någon gång i framtiden kanske kristenheten kan enas om påven som samlande talesperson. Det hoppas Anders Arborelius, Sveriges förste kardinal, i ett samtal i Människor och tro. Han talar också om sin uppväxt och om varför katolska kyrkan värdesätter celibatet. Existensen och allas lika värde. Två av de frågor som diskuteras på Humanisternas konfirmationsläger. Vilket budskap förmedlas och vad är det man egentligen konfirmerar? Möt konfirmanderna Alva Gyllinge Lundqvist, Edgar Thies Lagergren, Lukas Lundström och Gemma Gröndahl i Elin Lemels reportage. Med hjälp av författaren och poeten Jasim Mohamed gör vi ett besök på den grekiska ön Samos och Marias taverna, som hösten 2015 blir centrum i arbetet med att hjälpa flyktingar från krigets Syrien. Jasim Mohamed samtalar i programmet med Tithi Hahn om de existentiella frågor som följer i flyktingkrisens spår. Veckans krönika kommer från Daniel Alling i Berlin. Han ser stora preussiska byggnader återuppföras, bland annat Garnisonskyrkan med ett 100 meter högt torn. Då går hans tankar osökt till ett varuhus i Ullared.

Osannolika filmer! Existensen av båda kvällens filmer känns ganska otroliga. Peter tar Alex plats den här veckan.Casino Royale är den första filmatiseringen av boken med samma namn. Ett rörigt och påkostat projekt, som försöker vara en parodi på James Bond. Filmen är ett imponerande spektakel i många avseenden, men som film ett fiasko. Rekommenderas!No Retreat, No Surrender är en ganska rak Hong Kong-film, satt i amerikansk miljö. I regi sitter Corey Yuen, en av legenderna bland kampsportsfilmer. Filmen är underbar! Charmig och härlig att se på!  

Varför finns det något snarare än att det inte finns något? Finns det någon avsikt bakom universum och finns det alls någon mening med världen och människan?  Svaret på dessa klassiska frågor beror på vem man frågar. I veckans program möts två personer med vitt skilda livsåskådningsperspektiv för att prata om livet och existensen, Anders Piltz, katolsk präst och Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Programledare och producent Peter Sandberg.

Ägaren skrev DNs safarirep - Sydsvenskan vägrade publiceraDagens Nyheter ville till veckan ha ett resereportage från en safaricamp i djurreservatet Masai Mara i Kenya. Istället för att skicka någon av de egna reportrarna till reservatet så lät man en av delägarna i campet själv skriva texten och även ta bilderna. Reportaget publicerades i söndagens DN Kultur - men på systertidningen Sydsvenskan, som delar resetexter med DN, gick texten aldrig i tryck. Reporter är Karin Hållsten. Journalistik som bil- och ZlatanreklamFå har väl undgått att Zlatan i veckan jagat kronhjort, myst med fru och barnen och badat isvak i en ny reklamfilm för Volvo. Allt till tonerna av Sveriges nationalsång i ny tappning. Den två minuter långa filmen har uppmärksammats i Frankrike och USA och den har dominerat fullständigt i de sociala medierna här hemma i Sverige. Det är reklam som populärkultur. Filmer som sprids och delas och som får många av oss att till och med utstå köpt reklam innan det där reklamklippet börjar som vi ville se. Reklam som innehåll. Filmen som lanserades hade premiär i lördags men föregicks av ett nio sidor långt exklusivt reportage i Dagens Industris DI Weekend som publicerades på fredagen. Vi tittar på hur reklam och journalistik i dag hänger ihop - och vem som gynnar vem. Reporter: Martin Wicklin.Unika juridiken som gör Lexbase lagligtWebbplatsen Lexbase har väckt starka reaktioner i veckan. Sajten är det senaste exemplet hur ny teknik har gjort sådant som alltid varit offentligt men lite krångligt att få tag på superenkelt att nå för vem som helst. Existensen av Lexbase sätter fingret på en speciell egenhet i den svenska lagstiftningen: nämligen att lagregler som ska skydda integritetskränkande uppgifter går att välja bort genom att man skaffar sig ett utgivningsbevis.Men att ha ett utgivningsbevis ger inte bara frihet. Det medför också ett juridiskt ansvar - inte minst kan man dömas för förtal och redan nu strömmar anmälningarna in till Justitiekanslern, JK. Lasse Truedson har rett ut varför det fungerar så här. .

Komikern Soran "Zorro" Ismail gästar Lilla Al-Fadji och LAF sätter sig i psykologstolen. Det blir ett djupt samtal om kristendom, existensen och livsutveckling. Trots sin roliga sida har Soran ett enormt mörker och lyckas nästan röra hüüdfadern till tårar med gripande berättelser från vår samtid. Hur känd är han då egentligen? Lilla Al-Fadji tror inte riktigt på Sorans storhet och vill göra ett litet test på valfri förbipasserande på gatan. Soran är känd för sin populära podcast. Självklart har städaren Pellan och Lilla Al-Fadji också hoppat på podcasttåget. Soran är en älskad sommar- och vinterpratare i P1. Det är inte heller många som vet att LAF har sommarpratat om sin svåra uppväxt.

Söndag 16 september 17:00 i P1 (repris fredag 21 september 21:03) Tanken på den egna döden gör de flesta av oss sårbara. Samtidigt är det ett existensvillkor vi aldrig kan slita oss loss från. Och kanske är medvetandet om döden nödvändig för att vi ska kunna känna en djupare mening med livet, och en förutsättning för en stark livskänsla. Kloka människor har i alla tider påpekat vikten av att se döden som en del av livet. Detta är temat för två Filosofiska rummet. Det första sänds nu på söndag. Gäster är KG Hammar, tidigare ärkebiskop, Jonna Bornemark, filosof vid Södertörns Högskola och Peter Strang, professor i palliativ medicin vid Karolinska Institutet

Vallningar och vuxenritualer för medelålders människor av Katarina Wikars och Teresa Tönisberg. Hur gammalt är det sista ägget egentligen? Ska vi sörja eller skåla i champagne för att vi inte är fertila längre, att vi äntligen är post-objekt och kan ägna oss åt oss själva i fortsättningen? Och hur mår männen? Åldras de ensamma? Vad ska man göra när man gjort allt, göra om det eller lägga av? Finns det några nya illusioner att plocka upp?  I Det sista ägget 1 medverkar Helén Granqvist, Gunilla Andersson, Maggan Hammar och Micke Berg. Vidare i Sista ägget: Kan det vara så att män och kvinnors beroendekurvor aldrig mera möts efter medelåldern? Att män söker trygghet och kvinnor frihet efter femtio? Vad säger hudterapeuten, gynekologen, Erica Jong och Johan Jönsson? Är man fulast vid femtio? Det sista ägget 2: Kroppen och klimakteriekakan. Det sista ägget 3: Överflödiga män och infrusna kvinnor. Det sista ägget 4: Åldras fint.

Teologiska rummet söndag 18 april 17.00 i P1 (med repris fredag 23 april 21.03) Varför finns det något snarare än att det inte finns något? Finns det någon avsikt bakom universum och finns det alls någon mening med världen och människan? Svaret på dessa klassiska frågor beror på vem man frågar. I veckans program möts två personer med vitt skilda livsåskådningsperspektiv för att prata om livet och existensen, Anders Piltz, katolsk präst och Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Programledare och producent Peter Sandberg.