Podcasts about dagboken

Människan kan förlora sin nyfikenhet. Ett sätt att hålla den vid liv är att vara öppen för de oväntade läsningarna. Henrik Nilsson berättar om mötet med en dagbok och en dikt som försvann i mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varifrån kommer egentligen den här villfarelsen att människan bara skulle ha ett hjärta? Hon har ett andra hjärta, och det är nyfikenheten. Ändå är det fullt möjligt att leva utan detta andra hjärta, och ibland slutar det nästan att slå. I själva verket är nyfikenheten alltid utsatt och hotad, både hos den enskilde och i samhället. Den är de tvärsäkra ideologiernas och kompletta systemens fiende nummer ett – därför är det inte konstigt att det ständigt har funnits krafter som räds den. Att vara öppen för de oväntade böckerna och läsningarna kan i det perspektivet te sig som en liten motståndshandling.I Lissabon gick jag en gång förbi en kvinna som satt och läste vid ett kafébord. Eftersom jag alltid försöker urskilja vad främmande människor läser saktade jag in stegen och sneglade ner på boksidorna. Där syntes varken titeln eller författarens namn, bara dikten – på engelska – som läsaren just då hade nått fram till: ”Landing in darkness.” Jag hann inte uppfatta mer än så, men lade titeln om att landa i mörker på minnet och sökte sedan efter den på internet för att hitta poetens namn – utan att få några träffar. Allt tydde på att dikten som jag oväntat hade fått en glimt av skulle förbli okänd för mig. Därför började jag fantisera om dess fortsättning, om ett diktjag som anlände med flyg till en okänd stad efter att skymningen redan fallit, affärerna stängt och trafiken glesnat på gatorna. Bara för att i nästa stund fråga mig vilken sorts symboliskt mörker som dikttiteln kanske snarare syftade på.Den oväntade litteraturen är ingen genre, och saknar klassifikationssystem. Ändå har jag svårt att vara utan den. Jag talar om böckerna man hittar långt ute i världen – i parker och väntsalar, tågkupéer och tunnelbanevagnar. Ibland dyker de upp på pensionat och hotell, på hyllorna där gäster kan lämna sina böcker innan de checkar ut. Vid ett ridspår kantat av körsbärsträd utanför den skånska byn Torna Hällestad står ett bokskåp som heter ”Spårets lilla bibliotek”, där förbipasserande vandrare kan ställa böcker eller köpa en för en spottstyver – mitt ute i naturen. Nyligen hittade jag där den franske författaren André Malrauxs roman Valnötsträden i Altenburg. När jag öppnade den slungades jag utan någon som helst förvarning rakt in i långskeppet i Chartres katedral, där sårade krigsfångar låg och samtalade med varandra på det halmtäckta golvet medan tyska stridsvagnar dundrade förbi utanför.En eftermiddag råkade jag få syn på en tunn bok med alggrönt omslag i en bokhandel i Köpenhamn. Det visade sig vara en dagbok skriven av en tysk författare som jag aldrig hade hört talas om. Hanns Cibulka – på sin tid en uppburen författare i DDR men aldrig översatt till svenska – tillbringade tre månader på sommaren och hösten 1971 i ett trähus inte långt från klinten på den smala ön Hiddensee i Östersjön. När jag läser Cibulkas dagbok, så full av oöverlagda infall och stillsamma iakttagelser, påminns jag om att en viss sorts litterära dagböcker lämpar sig ovanligt väl för att fånga det oväntade i tillvaron. Vilket inte utesluter att de kan vara skrivna med stor omsorg och precision. I dagboken kan det till synes ovidkommande ta plats, och blicken får dröja vid sådant man annars förbiser eller hastar förbi. Dagboken kräver egentligen ingen annan intrig än livets egen, och ingen annan dramatik än författarens och världens ömsesidiga överraskningar.Den 31 juli seglar Cibulka ut med en liten båt tillsammans med sin bekant ”doktorn”, de kastar ankare i en lugn bukt, plockar fram fiskespöna – och de okända fiskarnas färger och former glittrar så oväntat och levande i samma ögonblick som de bryter igenom vattenytan. Under en promenad några dagar senare får författaren syn på en häst utan sadel ute på en äng. Plötsligt kastar den bak huvudet och galopperar ut över det öppna landskapet, grästuvorna flyger genom luften och landskapet fylls av liv. ”Hästen kände ännu inte till några kommandon, den följde solen, lyssnade till vad vinden viskade i dess öra … ännu var den fri, utan tömmar och betsel. Det fria livet hade gjort den nyfiken”, skriver Cibulka. Och det är som om han beskrev inte bara det vilsinta djuret – utan också sin egen dagbok från Hiddensee.I den litterära dagboken, skriver Cibulka, ”upplevs och genomtänks livet i många lager. Varje dag är en ny dörr, man håller uppsikt över sina medmänniskor, och är på jakt efter sitt eget jag”. Cibulka är förstås samtidigt högst medveten om att han knyter an till en tradition. En av de litterära dagböcker som stod vidöppen för dagarnas och nätternas överraskningar var Albert Camus Anteckningar, som nedtecknades i nio häften men publicerades först efter hans död. En septemberdag 1937 skriver Camus att han i slutändan alltid tröttnar på människor, känner sig färdiga med dem. Men ögonblicket då ”sprickan uppstår” brukar inträffa först när han upptäcker deras brist på nyfikenhet på saker och ting. Något liknande skulle man kunna säga om litteratur och läsningar. De böcker som sluter sig och tror sig ha genomskådat allt redan från början, lämnar inga djupare avtryck i mig. Men det finns böcker som på något vis både utstrålar och alstrar nyfikenhet, vilket gör att man aldrig riktigt blir klar med dem. Camus dagböcker hör själva till denna andra kategori.Camus visste alltså att människan kan ha två hjärtan och genom att ibland avvika från litteraturens snitslade banor, axlar man och tar ansvar för nyfikenhetens tradition. Endast så kan man nå fram till vissa oväntade valnötsträd och förbisedda öar. Från Hiddensee har jag vid det här laget många minnen, fast jag aldrig har varit där. Jag har sett havtornsbuskarna stilla lysa vid havet i september. Jag har sett in i en kalvs vattenblå ögon. Och jag har besökt kyrkogårdar ”där hela släkter möts under jorden”.På ett ställe i sin dagbok skriver Cibulka att dikterna som förbereder oss på det okända talar till läsaren genom tid och rum – och träffar oss där vi är som mest sårbara. Det får mig att tänka på dikten ”Landing in darkness”, vars titel jag en gång skymtade vid ett kafébord i Lissabon. Jag stötte aldrig på den igen och har slutat leta efter boken den trycktes i, och efter poeten som skrev den. Jag förstår nu att det bara finns ett sätt att hitta dikten. Befriad från tömmar och betsel måste jag skriva den själv.Henrik Nilsson, författare, essäist och översättareLitteraturHanns Cibulka: Sanddornzeit –Tagebuchblätter von Hiddensee. Mitteldeutscher Verlag, 1971. I dansk översättning som Havtorntid – Dagbogsblade fra Hiddensee. A mock book, 2023.Albert Camus "Carnets" utgavs 1962, 1964 och 1989 och 2020 utkom en komplett svensk utgåva, "Anteckningar", på Bokförlaget Faethon i översättning av Anna Säflund-Orstadius, Jan Stolpe och Anders Bodegård.

Tiden i koma er som visket vekk for Ellen: hun husker ingenting. Men så får hun lese en dagbok som gjør at hun skjønner mer av hva som foregikk i kroppen hennes i ukene hun var borte. Hør episoden i appen NRK Radio

The literary club var en samling av framstående intellektuella män i 1700-talets London med Samuel Johnson i spetsen. Gabriella Håkansson reflekterar över denna klubb och över kvinnorna utanför den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän publicerades första gången 2020.Året är 1773 och i ett separat rum på värdshuset The Turks Head Inn i London, har tolv män samlats för att dricka sprit och diskutera politik. Det har de gjort varje fredag i nio års tid, och det ska de komma att göra varje fredag så länge de lever. I centrum för gruppen står skriftställaren Samuel Johnson, som har publicerat en Ordlista över engelska språket och en utgåva av Shakespeares samlade verk. Gruppen kallar sig för The Literary Club, eller bara The Club. Klubben.För att bli medlem måste man enhälligt bli invald och besitta stora kunskaper i något viktigt ämne. Kanske var Johnson inspirerad av de franska upplysningsfilosoferna när han satte samman sin klubb, de som menade att sanningen om världen endast gick att få när all kunskap var samlad, så att man kunde se de stora sammanhangen.Runt sig samlade Johnson de främsta inom varje konstart – där fanns skådespelaren David Garrick, konstnären Joshua Reynolds, filosofen Edmund Burke, nationalekonomen Adam Smith, historikern Edward Gibbon, vetenskapsmannen Joseph Banks - och inte minst författaren James Boswell. Med tiden skulle det bli många, många fler, och det har sagts att det aldrig i historisk tid har samlats så många genier runt ett och samma bordAtt vi känner till Klubben så i detalj har vi främst James Boswell att tacka för.Den unge Boswell dyrkade Johnson som en gud och gjorde till sin livsuppgift att skriva hans biografi. Medan Johnson ännu levde lade Boswell åratal på att samla in brev, manus och göra intervjuer med alla som haft med honom att göra. I sitt ikoniska flerbandsverk ”Johnsons liv” återger han verkliga möten i dialogform, och ger ögonblicksbilder nedskrivna på plats. Boken betraktas som ett unikt tidsdokument, och lägger hela grunden för Johnsons framtida berömmelse. Den kommer också att bilda skola i hur litterära män ska förhålla sig till varandra. Den yngre som vill göra karriär skriver en hyllande biografi över den äldre.Eftersom Boswell knappt nämner några kvinnor i sin bok så kan man tro att hela det sena 1700-talets litterära elit, precis som Klubben, var enkönad. Men ny forskning visar att det faktiskt var precis tvärtom. Skriftställeriet var nästan det enda yrke som stod öppet för överklassens kvinnor, som formligen vällde in och kom att dominera både som författare, översättare och dramatiker. Vissa siffror pekar på att så många som sjuttiofem procent av alla romaner skrevs av kvinnor, ja, att det överhuvudtaget inte går att förstå romanens framväxt utan ett kvinnoperspektiv. Kvinnor köpte och läste så mycket böcker att bokmarknaden faktiskt formades efter dem och deras smak - en smak som i sin tur färgades av alla de frihetsinskränkningar som kvinnor hade börjat utsättas för.Andra halvan av 1700-talet var en epok när synen på könen förändrades drastiskt. Innan hade feminina och maskulina egenskaper fått ta plats hos båda könen – men ju mer man närmade sig 1800-talet, desto mer skulle män vara män, och kvinnor, kvinnor. De flesta yrken var som sagt stängda för kvinnor, och det var också universiteten, kyrkan och hela statsapparaten, och efterhand som de här konstruerade könsskillnaderna växte fram så blev det inte längre naturligt för välbeställda kvinnor att vistas i det offentliga rummet. Att promenera i staden var opassande, att gå på kaffehus helt otänkbart. Men även att tala med hög röst ansågs nu okvinnligt, liksom att kritisera en man eller publikt visa vrede. Femininiteten tog sig uttryck i passivitet och undergivenhet, medan maskuliniteten manifestades genom aktivitet och framåtanda – mäns romaner skildrade stadens framväxt och de stora samhällsfrågorna, medan kvinnor skrev om det lilla livet och allt som hände i den sociala sfären.I den här kontexten förstår man hur otänkbart det var att kvinnor skulle kunna delta i de högljudda diskussionerna på Klubben.Det förklarar ändå inte varför Boswell och andra författare så sällan nämner de kvinnor som faktiskt dominerade den litterära sfären i London. Träffades de aldrig?Jo, de gjorde de. Varje torsdag gick Samuel Johnson till Hester Thrale som i sitt hem drev en slags skuggklubb till den litterära fredagsklubben, en salong där den kvinnliga intelligentsian dominerade. Där var Elisabet Montagu och Fanny Burney och alla de andra kvinnliga författarna och översättarna som utgjorde kulturlivet i London, och som ofta också arbetade politiskt inom antislaverirörelsen eller för kvinnors rätt till högre utbildning.På grund av sina alkoholproblem blev Boswell sällan inbjuden till Hester och han var omvittnat avundsjuk på att idolen Johnson föredrog sina kvinnliga författarvänner framför honom. Men att Boswell inte nämner några kvinnor i sina böcker behöver inte grunda sig i hans avundsjuka och misogyni. Kvinnor tilläts ju inte verka i det offentliga och kunde inte skriva om de ämnen som gav tyngd i den kritiska debatten. Därför kom de heller inte riktigt att räknas. Som i ett retuscherat fotografi så framträder bara männen i historieskrivningen från den här epoken.Det skulle dröja ända till 1950-talet innan man publicerade James Boswells privata dagbok, och insåg att han inte var en så pålitlig tidsskildrare som man hade trott. Dagboken blev en skandal inte minst för att Boswell så detaljerat skildrar sin sexualdrift. Vid ett tillfälle blir han så exalterad av att prata litteratur med Johnson på Klubben, att han måste rusa ut och köpa sex av en prostituerad stående. Vid andra tillfällen kunde han tvinga sig till sex eller våldta de prostituerade som ratade honom. När man dessutom räknade på hur många dagar Boswell träffat Johnson under deras tjugoåriga vänskap, inser man att de varken umgicks eller gillade varandra särskilt mycket. Deras beryktade vänskap var snarare en litterär konstruktion.Litteraturforskarna började också förstå att såväl Boswell som Johnson led av svår psykisk sjukdom, antagligen bipolaritet, och i Johnsons fall även Tourettes syndrom med tvångstankar. Båda försökte förtvivlat bekämpa sina sjukdomar med alla medel som stod till buds: de förde dagbok, drog upp stränga livsplaner, gick dygnslånga stadspromenader och odlade nära vänskap med andra män. Men det hjälpte inte, och faktum är att hela iden till Klubben uppstod för att rädda Johnson ur en livshotande depression. Klubblivet blev den ram som höll sjukdomen i schack, och det var inte bara för honom som det här umgänget fick livsavgörande betydelse. Snarare än att se det som en diskussionsklubb för Englands mest lärda män, kanske man ska se Klubben som ett homosocialt rum där kontinuiteten, lojaliteten och den starka vänskapen hjälpte till att lyfta en Adam Smith och David Garrick till berömmelse. Merparten av medlemmarna hörde ju till den nya medelklassen som varken kunde räkna med privilegier eller stipendier från krona och stat. De hade bara varandra, och det verkar som att de hjälptes åt genom att diskutera idéer, låna pengar till publicering och stötta i djupa livskriser. I ett modernt perspektiv skulle man kunna säga att myten om det manliga geniet och konstituerandet av en manlig kanon, i själva verket var frukten av en sorts terapi i en manlig självhjälpsgrupp.Idag har forskningen fullt sjå med att skriva tillbaka alla de kvinnor som retuscherades ur historien, och som alternativ till Boswells tillrättalagda och romantiserade skildring av Samuel Johnsons liv och verk, så anlitar man både Fanny Burneys och Hester Thrales dagböcker för att förstå vad som egentligen hände på, och runt, den berömda Klubben.Historien är fortfarande långt ifrån färdigskriven.Gabriella Håkansson, författareLitteraturLeo Damrosch – The Club. Johnson, Boswell, and the Friends who Shaped an age. Yale University Press, 2019.Jane Spencer ­– The Rise of the Woman Novelist. From Aphra Behn to Jane Austen. Basil Blackwell Ltd, 1986.James Boswell – Samuel Johnsons liv I-IV, översatt och redigerad av Harald Heyman, Albert Bonniers Förlag, 1924-1930.James Boswell – Dagbok i London 1762-1763, utgiven av Frederick A. Pottle, översatt av Anders Byttner, Natur och Kultur, 1951.Ruth Halldén – Vid romanens rötter, Albert Bonniers Förlag, 1997.Nancy Armstrong – Desire and Domestic Fiction. A Political History of the Novel. Oxford University Press, 1987.Debating the Canon. A Reader from Addison to Nafisi, edited by Lee Morrissey. Palgrave McMillan, 2005.

I detta amuse bouche till avsnitt ger Asabea ger en kort uppdatering om hennes graviditet. Den första trimestern är psykiskt påfrestande och präglas av acceptans blandat med oro och ovisshet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nej, det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas fokus. Men vad är det då? Poeten Jörgen Lind försöker förstå vad som får honom att läsa dem om och om igen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jaha. Där ligger de, fem kompakta volymer med bibeltunna och opaginerade blad, skrivna mellan åren 2000 och 2020. 6040 sidor upplyser förlaget, sammanlagd vikt: 5253 gram. Det slår mig att de tre första volymerna sammantaget väger mer än mina tvillingdöttrar gjorde vid sin ljusa födsel. Fem labyrintiska böcker att gå bort sig i. Fem överväldigande hav att drunkna i. Nej. Det är inte som på Louvren. Men vad är det då i dessa texter som har gjort att jag med våldsam besatthet nästan dagligen de senaste två decennierna omättligt ätit av dem? Varför har jag ägnat så mycket tid åt omtagningen av varje bok, inte bara en gång, utan tre och fyra gånger? Kan det inte tyckas ha varit ett enormt slöseri med tid som kunde ha ägnats åt så mycket annan läsning, så mycket annat engagemang i världen? Jag ser högarna av olästa böcker staplade längs väggarna i lägenheten. Men nej, jag sörjer den inte, all denna tid som jag aldrig får tillbaka. Lars Noréns dagböcker fortsätter alltjämt att skaka om och förlösa mig.Den tyske författaren W G Sebald säger i en sen intervju att när han skriver vet han inte vart han är på väg, han följer tankarna och kopplingarna likt en hund på ett fält. Och kanske är det så jag läser dessa texter, som en skrift med själva avvikelsen som princip. Arbetet tycks för Norén till stor del handla om närvaro, att vara sann mot och lyhörd för ingivelsen med en uppmärksamhet som går att likställa vid den rena hängivelsens bön. För det förhåller ju sig så att när man som författare slutar orkestrera sitt tänkande gör man ofta de största upptäckterna.Och han skriver, om högt och lågt, inte sällan självsvåldigt som i sina detaljerade redogörelser för en hysterisk konsumtion. Här blandas vardagligt skvaller och rena personangrepp med sofistikerat filosoferande och ett våldsamt inspirerande kulturintag. Bill Violas änglar flimrar förbi i Sjostakovitjs stråkkvartetter och Gerhard Richters begravningsmåleri, Maria Miesenbergers dunkla förnimmelsefotografier ackompanjeras av John Coltrane och Art Pepper. Men främst tar kanske dagboksförfattaren sikte på avskapelsen, med ett begrepp hämtat från Simone Weil, i ett försök att skriva sig ut ur sig själv, från sina föreställningar om sig själv, för att ge plats för världen.Nej. Det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas fokus. Snarare handlar det nog om ”att slå sönder den plats där det nya skall komma”, som det står i diktboken Hjärta i hjärta. Kanske går anteckningarna att likna vid de resefotografier som tas som ett sätt för att slippa se, där minnet förvisas såsom till en krypta. Avsikten tycks vara ett skrivande som ett sätt att följa dagen och att skikta tiden, en skrift för att urskilja åtbörderna, för de dagliga sceneriernas ljus- och skuggspel. Ja, kanske skriver han för att undkomma sitt signum, för att i egentlig mening bli Ingenting, en text där namnet och ansiktet måste utelämnas för att överträffas av verket självt.”Dagboken är mitt hem, den enda plats där tiden kan frysas ned för att ge mer tid”, står det i oktober 2005. Skriften som en fördämning mot döden. Och så tar de långa tysta inomhustagningarna vid, laddade med samma sorg och ensamhet som i en Hammershøimålning. Skriftströmmarna tar form av Lethe, glömskans flod, dit någon går med sina intryck och minnen för att kunna förpassa dem. Omvärlden liknar en spegelsal där ansikten och kroppar tas emot med öppen famn för att sedan skjutas ut i små båtar på vattnet. ”Det är som att tända en eld i ett hus fyllt med människor som jag tycker om eller som jag har älskat”, som det står i en anteckning från augusti 2008. Nej. Mycket till hem är det inte.Men vad liknar dagböckerna om de inte liknar ”vårt allmänna avtryck av att finnas till”, för att citera Henri Michaux. Avsikten är att de inte ska föreställa någonting. De ska helst bara bestå av torra utsagor om det mest basala. ”Jag är ett egendomligt redskap, reducerad till funktion och lyssnande, som ett skelett av uppmärksamhet”, står det i november 2005. Men det underbara är att denna föresats hela tiden misslyckas. Skelettet får kött. Det motsägelsefulla blir alstrande: avskapelsens intention omvänds till en flödande skriftflod, rädslan för den poesi som en gång verkade klaustrofobisk och hotade att göra honom sjuk, leder 2016 till en sen och överraskande återkomst till dikten i och med samlingen Stoft. Flöde och fördämning alltså. Men också: ”att slå sönder den plats där det nya skall komma.” Det är som att han alltid rör sig mot slutet, mot språkets gränsposteringar, där språket stelnar och bryts ned och låter någonting nytt och outforskat ta vid.Kanske denna ständiga återkomst till dagböckerna för att jag när en rastlös längtan efter det språk som i verklig mening talar oss, som verkar i en stark förvissning om att världen i någon mån förloras om den framställs som en föregiven berättelse. Förlorad bland detaljerna kan jag sällan redogöra för handling, vare sig i romaner eller film. I stället följer jag de knappt märkbara förskjutningarnas vilt växande rhizom. Jag skiter egentligen i vad som händer i Lars Noréns liv, all lågmänsklig illvilja passerar revy och rinner av mig. Det är det antända språket bland alla vardagsobservationer som jag dras till. I detta grafomaniskt tillåtande prosalandskap finns poesin ständigt närvarande som en våldsam möjlighet, lusten att söka efter dikten förstärks av att den inte ligger färdigställd och uppenbarad. Utsikterna att förirra sig öppnar för en uppmärksam och vårdslös läsning som också bereder plats för att fortsätta skriften.Den som skriver, påpekar Roland Barthes, turnerar bara ett litet antal variabler: Jag åtrår, jag lider, jag älskar, jag vill vara älskad, jag är rädd för att dö. Och det är berättelsen. Men hos Norén handlar det inte om att försöka förstå sitt liv, sin person eller sin plats i världen. Det handlar i större omfattning om att nå fram till ett språk för det som är omöjligt att fånga och omfamna, få begrepp om vad som är värdefullt att tiga om i ett liv. Ja, kanske är det i bristningarna och i bristen som dagböckernas språk tar plats. Det vädjar till oss om sin sanning utanför alla sanningsanspråk. Denna skrift som en berättelse om försvinnande, om någon som betalar med sitt ord för att slippa vara människa. Stavelseansamlingen Lars Norén som vitt ljus, vit hetta, ett spöke på besök hos andra spöken. Och hans skugga färdas, rör sig över dagboksbladen. Eller som han själv skriver: ”När människor har varit här, en kort stund, undrar jag efteråt om de har varit det, om de var verkliga.” Jörgen Lind, poet"En dramatikers dagbok" publicerades i fem volymer på Albert Bonniers förlag mellan 2008 och 2022.

Att sätta ord på känslor och tankar är en hörnsten inom det terapeutiska arbetet. Genom att formulera sig så kan få syn på sitt känslor. Men när det talade ordet står i vägen kan man istället skriva. Det menar psykologen och författaren Jenny Jägerfeld som har ägnat sig åt terapeutisk skrivande med klienter.– Det kan var kaotiskt och oförutsägbart. Men man vågar benämna det som är det allra svåraste. Man sätter ord på det. Ibland har jag gett klienter uppgiften att skriva 4 gånger, 20 minuter om dagen. Det handlar om att skriva oavbrutet utan att lyfta pennan från pappret. Man skriver också vad man känner i kroppen. Terapeutens roll är då att hjälpa till och sortera i alla känslor. För de som känner att det kan vara svårt att prata kan det vara förlösande att få skriva.– Det ska komma från det innersta. Det behöver inte vara korrekt. Man ska bara skriva för sin egen del och försöka frigöra sig från en bedömningsinstans, säger Jenny Jägerfeld. På kvinnoanstalten Hinseberg har författaren och skrivpedagogen Magnus Utvik hållit i skrivcirklar för de intagna som resulterat i en nyutgiven antologi, Hälsningar från Hinseberg. Ju längre tiden gick så insåg Magnus Utvik att skrivandet hade ett terapeutiskt syfte och innebörd för deltagarna. – Grammatik och det som hör till andra skrivcirklar blev sekundärt på skrivarcirklarna på anstalten. Det viktiga för deltagarna var att upptäcka på vad man hade på insidan, och att bli sedd. När jag insåg detta slutade jag att försöka vara en duktig lärare och började istället fokusera på vad kvinnorna ville berätta.Jenny Jägerfeld uttrycker att skrivandet kan ge klienten/patienten en ”berättelse” av sitt liv. Det kan hjälpa de personer som känner att de har en kaotisk idé om sitt liv.– Man behöver ha en berättelse, något att utgå ifrån när man ska jobba med sig själv. I skrivandet kan man få ordning på alla dessa minnesfragmenten som upplevs som kaotiskt. Ibland spelar det inte roll att det är exakt sant. Men man får en utgångspunkt och då kan känslan av kaos upphöra. Dagboken är en form som använts inom terapeutiskt skrivande. Men det kan även visa sig ha terapeutiska funktioner att läsa någon annans dagbok. När skribenten Sara Abdollahi läste Lars Noréns dagböcker så kom hon till insikter om sig själv, trots att författaren och hon själv till synes inte hade mycket gemensamt.– Jag såg Lars Noréns texter som otrevliga och märkte att jag gillade det. Han var både kritisk och bejakande. Det kändes så ärligt och i hans texter fick jag syn på mig själv.Hon menar att det terapeutiska i skrivandet handlar om att få nedteckna det som inte sägs. – Tankarna får vandra och man får en paus från allt babbel och brus. Det är så mycket som står i vägen i samtalet för att nå något djupare. Dit når jag istället genom att skriva.Gäster i programmet:Jenny Jägerfeld, psykolog och författare.Magnus Utvik, författare och skrivpedagog som leder skrivcirkel på Hinsebergs-anstalten.Sara Abdollahi, kritiker och essäist. Reportage:Vår reporter Simon Sarnecki går i skrivterapi för den danska terapeuten Anette Aggerbeck för att se hur han själv påverkas. Dessutom möter en av deltagarna i skrivcirkeln på Hinsebergsanstalten, Judith, vars texter finns med i antologin Hälsningar från Hinseberg. Programledare: Stina Näslund.Producent: Shang Imam.

Passionens gränslöshet öppnar för en nedstigning i djupet. Ulla Gudmundson har läst Annie Ernaux roman "Sinnenas tid" samt hennes dagbok och dragits in i en häxkittel av ångest och extas. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Passé simple är en fransk verbform utan motsvarighet i svenskan. Den betecknar, utan stöd i hjälpverb, en handling som har en bestämd början och ett bestämt slut. Den har, på några bokstäver när, gett titeln åt en bok, Passion simple, av 2022 års Nobelpristagare i litteratur, Annie Ernaux. Bokens svenska titel är, något platt, Sinnenas tid. Den engelska är Simple passion. I det senare fallet går språkvitsen förlorad, men i gengäld uttrycks, liksom på franska, exakt vad boken handlar om: livet koncentrerat i en enda, allt förbrännande passion.Originaltiteln förmedlar också något mer. Den uttrycker det som går som en röd tråd genom Ernauxs  hela författarskap: medvetenheten om tiden, om tidens flykt, om att vi har förmågan att mentalt förflytta oss fram och tillbaka mellan olika epoker i vårt liv som mellan rummen i ett hus. Ernaux återvänder gång på gång till sitt förflutna: gräver ut minnena, frilägger dolda skikt, återupplivar närvaron i texter som rör sig i kraftfältet mellan självbiografi, socialhistoria och essäistik.De verk som framför allt jämnat vägen för Ernaux till Nobelpriset är Min far och Kvinnan, porträtten av föräldrarna och av uppväxten i en halvt proletär, halvt småborgerlig bymiljö i Normandie. Och kanske ännu mer Åren, den brett anlagda, kalejdoskopiska fresken över det franska samhället från 1940, året då Ernaux föddes, och framåt.Fokus i Sinnenas tid är en annan. Här går texten som en laserstråle in i det allra mest privata: förhållandet mellan sexualiteten, döden och det egna skrivandet. Verklighetsbakgrunden är en fjorton månader lång erotisk relation mellan den då fyrtioåttaåriga Ernaux och en yngre man, en sovjetisk diplomat posterad i Paris. Gift naturligtvis.  Förhållandet inleds på en resa, en hotellnatt i Leningrad. Det slutar när älskaren lämnar Paris och återvänder till Moskva.Ernauxs stil beskrivs ofta som, medvetet, torr, knapp och platt. Själv jämför hon sina ord med stenar och knivar. I Sinnenas tid mejslar hon på sjuttiofem sidor fram bilden av erotisk besatthet. Hon vågar inte slå på hårtorken av rädsla att missa ett telefonsamtal. Livet består av mötena med mannen. Allt annat är tomrum och iscensättning: inköp av stringtrosor, whisky, cigarretter. Jag har mätt tiden på ett annat sätt, med hela min kropp, skriver Ernaux.Bokens franska titel förmedlar inte bara passion. Den andas också sorg, över något oåterkalleligt förlorat. För det verbformen passé simple förmedlar är ett utsnitt ur tidens ström, ett skeende som obönhörligen tillhör det förflutna. Den beskriver, koncist och elegant, tidens flykt. I modern franska används formen så gott som bara i skrift, mest i formella eller höglitterära texter. På svenska översätts den oftast med imperfekt, eller preteritum som det nu kallas. Men av ett svenskt imperfekt framgår inte om ett skeende är avslutat eller fortfarande pågår. Franskan är tydlig: där markerar imperfekt alltid något oavslutat.Så varför skrev Ernaux inte sin bok i passé simple? För hon valde på ett tidigt stadium bort den formen, det framgår av hennes arbetsanteckningar. Det handlar enligt henne inte om stilnivå. Passé simple är fortfarande en fullt tillgänglig språklig form för en normal läsare. Sinnenas tid är skriven i imperfekt, inramat av två korta avsnitt i passé composé, på svenska perfekt, den vardagliga formen att uttrycka förfluten tid. För Ernaux markerar den formen ett förflutet som ligger nära det närvarande: en ovilja att ge upp, en vägran att släppa taget.Sinnenas tid publicerades 1992. Annie Ernaux var då väl etablerad på den franska litterära scenen. Barndomsskildringen Min far hade 1987 fått det prestigefyllda Renaudotpriset. Men den här gången blev kritikernas reaktion en axelryckning. Boken avfärdades som en bagatell. Kanske bidrog det till att Ernaux tio år senare, år 2001, beslöt sig för att publicera dagboken hon fört under relationen med den ryske diplomaten. Titeln är Se perdre, att förlora sig själv (boken har inte översatts till svenska).Ernaux har sagt att hon kände ett inre tvång att skildra en annan sanning, råare, mörkare, än den avklarnade i Sinnenas tid. Hon ville borra djupare i treenigheten sexualitet/död/skrivande. Den levda passionen är en annan än den skrivna, säger hon i Latelier noir, den publicerade versionen av arbetsanteckningar som hon fört av och till i fyrtio år. Dagbokens 350 sidor är alltså inte ett råmaterial, som kokats ner till sjuttiofem i skrivprocessen. Ernaux skriver längs flera parallella spår. Den intima dagbok hon fört sedan tonåren, och där hon hämtat texterna som blev Se perdre, den skriver hon för sig själv. Skrivprojekten är vända mot världen, de växer fram på lösa lappar, huller om buller, för att kanske någon gång bli en bok, eller grena ut sig i flera.Författaren Susan Sontag har sagt: att älska är att bli hudlös, och ta risken att den du älskar promenerar iväg ekiperad i din hud som i en snygg kostym. Det är den känslan som infinner sig vid läsningen av Se perdre. Dagboken är skriven i presens. Ofta saknas verben, som det blir i snabba anteckningar. Vi sugs in i en häxkittel av ångest och extas, drömmar, tolkningar och fantasier. Demonerna dansar fritt i en relation utanför alla sammanhang. Kärlek blir, med Ernauxs ord, att känna formen av en mans höfter. Det hindrar henne inte att notera älskarens gigolodrag. Han häller i sig litervis av hennes whisky. Han tar som en självklarhet med sig den öppnade Marlborolimpan hem till frun. Diorkostymen, som han visar upp med en uppkomlings förtjusning, döljer ett par fula sovjetiska kalsonger - likadana som min far hade, skriver Ernaux, med en aning förakt. Komiskt blir det när hon i upphetsningen tappar sin kontaktlins och hittar den på älskarens penis. Det är detaljer som förankrar passionen i verkligheten. Kontrasten gör att den snarast känns starkare.Är det kärlek som Ernaux skildrar i Sinnenas tid och i Se perdre? Den ryske älskaren förblir en skugga. Ernaux kallar honom en princip, en princip som står för det lockande och skrämmande kraftfältet åtrå/död/skrivande. På sista sidan i Le perdre säger hon att hon känt ett behov av att skriva något som är farligt för mig, som en port som öppnar sig till en grotta där jag måste träda in, kosta vad det kosta vill. Gång på gång under berättelsen tycker hon sig konfrontera en namnlös skräck - spädbarnets ursprungliga, paniska känsla av övergivenhet. Passionens gränslöshet öppnar för denna nedstigning i djupet. Skrivandet öppnar för en uppstigning igen. Älskaren blir en ledsagare, som en gång Vergilius för Dante. Det är en kärlek utan ömsesidighet. Men kanske den passionerade kärlekens uppgift inte är gemenskap, utan just att öppna portar till vårt eget inre. Att förlora sitt liv kan vara att vinna det.Ulla Gudmundson, skribent och diplomat 

Dagboken, de dagliga tankarna och innersta hemligheterna. Ofiltrerade tankar som vanligtvis väcker skamkänslor splashas ut sida för sida. För ingen ska ju någonsin läsa detta…eller? Skådespelaren Alan Rickmans dagböcker ska publiceras och det får kusinerna att fundera över sina egna skriverier. Hur skulle det vara om Amie eller Fannas dagbok hamnade på hyllorna i bokaffären? Och vad skriver Amie egentligen i sin hemliga lilla bok? Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices

Författaren Kristoffer Leandoer letar efter sin morfars marginalanteckningar i Sören Kierkegaards Dagbok och finner två människor vars intellektuella vägar korsas, på väg i olika riktningar i livet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Min morfar var en boksamlare av stora mått och hans huvudsakliga motion var veckorundan till Stockholms antikvariat, som tog en hel förmiddag i anspråk. I min ägo har jag hans exemplar av Sören Kierkegaards Dagbok. Morfar köpte boken i Uppsala den 4 januari 1932, medan han själv studerade till präst. Dagboken har kallats Kierkegaards inre självbiografi och är läst med pennan i hand. Understrykningar, kommentarer i marginalen. En stor del av boken ägnas Kierkegaards funderingar kring prästämbetet och planer på att prästvigas. Morfar måste ha köpt den med detta i åtanke, för att gå i dialog med den danske filosofen om sitt eget yrkesval.Morfar hade växt upp i Frälsningsarmén, där hans pappa var revisor. Sedan blev han rekordung pastor i Missionsförbundet, predikade land och rike runt tills han träffade mormor och inledde en decennielång förlovning. För att ge mormor det hon ville ha ett ombonat hem, trygghet, välstånd, en respekterad samhällsställning lämnade morfar sin ambulerande frikyrkotillvaro och skolade om sig till präst i Svenska kyrkan.Den 1 maj 1835 skriver Kierkegaard följande: Då man skall följa kommentatorernas väg, går det ofta som med den resande i London vägen leder nog till London, men om man vill dit, så måste man gå i rakt motsatt riktning.Hundra år senare bekräftar morfar gillande: Och så synes det mig med min längtan att nå prästkallet, antecknar han i marginalen. Det vill säga, morfar hade inte valt att omskola sig om han lytt råden från dem som stod bredvid. Det gäller att förstå min bestämmelse, säger Kierkegaard, att finna en sanning som är sanning för mig och morfar håller med. Det är ju precis vad han själv gjort lämnat allt och börjat om. Han har också valt sin egen väg, han och Kierkegaard kan vara sams.De möts i betoningen av det subjektiva: hjärtats sanning, det självupplevda. Morfar kommer ju från väckelsen, det personligt levda mötet med Gud är hans hemmaplan.Att följa en annan människas läsning är en påtagligt intim handling, det innebär att flytta in i hennes huvud för en stund. Genom morfars understrykningar och kommentarer lär jag känna sidor av honom som var oåtkomliga när jag var barn.I början av 1837 kastar Kierkegaard fram tesen att stora genier egentligen inte läser när de läser; de är för upptagna av sin egen utveckling för att bry sig om att förstå författaren. Nu blir det frågetecken i marginalen. Morfar får inte grepp om tanken. Utvecklas de inte själva om de lära sig förstå författaren? undrar han.För Kierkegaard är personligheten med nödvändighet på kant med omvärlden, i strid med varje auktoritet. Dialog är ett sätt att bråka. Morfar avskydde all form av bråk. Sällan eller aldrig talade han illa om andra.Kommentarer som Förstår jag ej eller Kanske jag missuppfattar blir allt vanligare. En äkta kristen är man bara i motvind, menar Kierkegaard: först när man blir utbuad av sin församling. Stort frågetecken i marginalen av morfar, denna gång i bläck.Den 7 februari 1846 skriver Kierkegaard: Min plan är nu att utbilda mig till präst Jag har i flera månader bett Gud hjälpa mig vidare, ty det har nu en längre tid stått klart för mig, att jag inte mer bör vara författare, vilket jag antingen vill vara helt eller inte alls. Morfar stryker under. Men det som står högst på hans egen önskelista under läsningen gifta sig och prästvigas, bli en stadgad karl med ämbete och tjänstebostad är precis vad Kierkegaard väljer bort i sitt liv. Han säger upp både förlovning och prästvigning. Det kunde väl andra också göra, tyckte han.Sören Kierkegaard, som kom från en förmögen familj och aldrig behövde grubbla över sin försörjning, sa att man måste lära sig att avstå. För att höja sig från tillvarons estetiska dimension måste man avstå från världen. Endast genom tron på det absurda kunde människan hantera sin skuld och göra som Abraham på Moria berg och visa sig beredd att handgripligt offra det man hade allra kärast. Skuld består nämligen i att klänga sig fast vid denna världen och välja den framför Guds rike.Kierkegaard hade en unik förmåga att göra andra människor illa till mods. Morfar gjorde sig omtyckt. Han talade aldrig illa om någon och bevarade samvetsgrant de hemligheter han fick ta emot under sin långa tjänstgöring: man visste aldrig hur andra människor egentligen hade det, sade han gärna. Han behandlade andras familjeliv med större varsamhet än sitt eget.Olycklig kärlek är den högsta formen av kärlek, säger Kierkegaard. Nej! har morfar skrivit i marginalen. Med utropstecken. Så kommer en teologisk förklaring: den högsta formen, har morfar skrivit med blyerts, är en kärlek som är välsignad av Gud: lycklig eller olycklig!Kierkegaard ville ha det dåligt. Morfar ville ha det bra. Han värdesatte yttre bevis på framgång ordenssällskap, middagsinbjudningar, han tackade ja till allt.Morfar fick alltid beröm för att han talade både vackert och väl. Han var populär som lunchpratare och som radiopräst, det spelades in skivor med hans predikningar. Prästen ska inte vara en talare, dundrar Kierkegaard, utan en som existerar i det han förkunnar. Understruket med bläck, inte blyerts, och med påtagligt skakig hand. Enligt Kierkegaard är sanningen alltid i minoritet. Att vara ensam om sin åsikt är nästan ett bevis på att man hade rätt. Morfar gick åt motsatt håll. Han kom från frikyrkan till statskyrkan och ville in i värmen.Kristendomen är ingen lära, utan en existensmeddelelse, sa Kierkegaard, som inte behövde försörja varken sig själv eller någon annan. Men det behövde morfar, som studerade kristendomen just som en lära. Och därför lät han Kierkegaards tanke om kristendomen som en existensmeddelelse vara utan att stryka under. Existensen fick meddela sig bäst den ville.Att bli botad med hjälp av kristendomen är inga problem, säger Kierkegaard på sidan 402: svårigheten är att bli tillräckligt sjuk. Citatet är understruket, men inte av morfar. Här tycks ett slutgiltigt brott ha skett mellan morfar och Kierkegaard dessa sidor var fortfarande osprättade när boken kom i min hand. Därför kan morfar inte heller ha läst nästa sida, där Kierkegaard fortsätter sin tanke och driver den ännu ett steg: kristendomen är främlingskap i denna världen.Om morfar hade läst så långt, hade han kanske ändå känt igen sig, åtminstone i slutskedet av sitt liv.. För han, som satte så högt värde på att vara hemmastadd i Stockholm och på Södermalm, dog verkligen som en främling. När jag nu tänker på morfars sista tio år i livet förlamning, färdtjänst, långvård så är det allt Kierkegaard som verkar bortskämd. Ingen som får leva tillräckligt länge kan längta efter att bli tillräckligt sjuk, det är ungdomens, hälsans och bekymmerslöshetens privilegium. Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka, säger Jesus i Lukasevangeliet. Jag tänker mig att morfar sätter utropstecken där.Kristoffer Leandoer, författare

Författaren Anaïs Nin har både höjts till skyarna och skjutits i sank. Hon skrev om det tabubelagda, om sådant som sex och abort, gav ut sina dagböcker och levde ett minst sagt utsvävande liv. Anaïs Nin beskrev sig själv som att: jag är en kamera, jag är en bandspelare, jag är ett öga. Hon skrev hela tiden - överallt. Dagboken såg hon som ett redskap för att hantera livet. Hennes stil har beskrivits som "själva essensen av kvinnlighet". Hon bar vackra kläder, sminkade sig omsorgsfullt och bar prydliga hårband. Men det Anaïs Nin verkligen intresserade sig för var att på djupet försöka förstå sig på människor och deras drivkrafter, inte minst sina egna. Hon blev först känd för sina erotiska berättelser, men det är just hennes dagböcker som på senare år har vunnit allt fler läsare. När dagböckerna först började ges ut, 1966, skapa dem sensation. Innehållet utforskade nämligen sådant som tidigare sällan omskrivits. Som incest, homosexualitet, aborter och utomäktenskapliga förbindelser med både män och kvinnor. Idag har Anaïs Nin äntligen börjat få sin rättmätiga status, och säkrat sin plats i historien, som en banbrytare och något av en modern feministisk förebild. I veckans Stil tittar vi närmare på det växande intresset för att skriva och även läsa andras dagböcker, vi ringer upp författaren Lydia Sandgren för att prata om psykoanalysens roll i Anaïs Nin liv och författarskap och så djupdyker vi in i håraccessoarernas värld. Veckans gäst är Britt Arenander, författare och översättare - inte minst till Anaïs Nin dagböcker.

SKRÄCKSTUNDEN - Avsnitt 9: Dagboken...Dagens avsnitt är ett avsnitt med en enda längre berättelse. Berättelsen är skriven av mig. Jag hoppas ni tycker om att jag delar med mig av mina egenskrivna berättelser här i podden! =) (Nytt avsnitt varje fredag!) Vill du dela med dig av en berättelse du varit med om? Kontakta mig:https://www.instagram.com/skrackstunden/Skräckstunden eftersnack:https://www.facebook.com/groups/115018803803880 skrackstunden@hotmail.com (Glöm inte att skriva om du önskar att vara anonym.) __________________________________________________________MUSIK I AVSNITTET: Visitors In The Night by Rafael KruxLink: https://filmmusic.io/song/5304-visitors-in-the-night- License: https://filmmusic.io/standard-license TACK FÖR ATT DU HAR LYSSNAT & LÄMNA GÄRNA EN RECENSION!

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

I tjugo år skrev Sasha Swire, gift med en tidigare Torypolitiker, dagbok om hur brittiska politiker beter sig när ingen utomstående ser på. Nu har texterna publicerats och gjort skandalsuccé - varför? Dagboken som källa Den tidigare torypolitikern Hugo Swires fru Sasha började skriva dagbok när hennes man utsågs till minister med ansvar för Nordirland 2010. Paret Swire umgicks i de innersta Tory-kretsarna och var goda vänner med David Cameron och hans fru Samantha. Den tidigare premiärministern Cameron skildras som en person begiven på sex och sprit. Vilken roll spelar det för Tory-partiet att dagböckerna publiceras just nu? Och vilken status har dagböcker som historiska källor i vår moderna politiska historia? Gäster: Daniel Alling, Sveriges Radios korrespondent i London och Ylva Waldemarson, professor i historia och forskare vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola. Listor som livsförbättrare Vi undersöker det nya sättet att göra listor över vad vi vill hinna med under en dag. Bullet journaling heter det och går ut på att i vacker handskriven punktform sammanfatta våra göranden. Anhängare menar att metoden kan göra livet mer meningsfullt. Stämmer det? Och är att göra-listor bra för alla eller kan det rent av vara skadligt att ägna sig åt för vissa? Gäster: Elin Häggberg, journalist, föreläsare och Bullet-journaling-entusiast och Alexander Rozental, psykolog och forskare vid Karolinska institutet. Dessutom undrar Louise om nattens presidentvalsdebatt mellan Donald Trump och Joe Biden kommer att väcka en motreaktion så att framtidens politiker strävar lika mycket efter att lyssna som att attackera. Programledare: Louise Epstein Bisittare: Thomas Nordegren Producent: Maria Bertell

Ida Larsson var 12 år när hon 1904 fick en dagbok i julklapp. I den skrev hon litegrann varje dag under hela året 1905. Dagboken ger en unik inblick i hennes vardagsliv i Östersund – vi får följa med på tågresor, till tandläkaren, på Sveriges första Barnens dags-arrangemang, och vi får en glimt av unionsupplösningen med Norge… Mia Nilsson berättar i samtal med Martin Ahlström från Riksarkivet i Östersund. Musik: lena-orsa_pistachio-ice-cream-ragtime

Är journalister mer rödgröna än genomsnittet? Vi reder ut forskningsläget. Åsa Linderborg i intervju om dagboken från #MeToo-året, Sommarserien: Om Mexiko - ett av världens farligaste länder för journalister. Intervju: Åsa Linderborg om nypublicerade dagboken och om att göra upp med metoo-journalistiken Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg är aktuell med dagboken Året med 13 månader. I den skildras metoo-hösten och året som följde. Det var ett år då hon gick mot strömmen och kritiserade granskningar som var alltför frikostiga med namnpubliceringar, men där hon också själv skrev en stenhård artikel om Stadsteaterns chef Benny Fredriksson, som 2018 tog sitt liv. Vi pratar pressetik, journalistikens brister och varför hon uppmanar branschen att göra upp med metoo-journalistikens övertramp. Reporter: Freddi Ramel  Är journalistkåren mer vänster än genomsnittet?  Det är en fråga som ständigt återkommer i debatten. Nu senast i Svenska Dagbladet i slutet av juli, när en norsk opinionsundersökning från 2019 fick uppmärksamhet. I undersökningen hade man tillfrågat både norska och svenska journalister om deras partisympatier. Resultatet var slående - runt 70 procent stöd för rödgröna partier, både i Norge och Sverige. Den här undersökningen har fått kritik för att vara undermålig, men vad vet vi då egentligen om journalistkårens politiska preferenser? Reportrar: Freddi Ramel och Alexandra Sannemalm Sommarserien: Om Mexiko och mordet på Javier Valdez I den femte och sista delen av vår serie om journalister som mördats ska vi till Mexiko - ett av världens farligaste länder för journalister. Över 100 journalister har dött eller fösrvunnit de senaste 20 åren. Bara i år har 5 mördats. I de allra flesta fall har ingen ställts till svars för morden. Bakgrunden är det krigsliknande tillstånd Mexiko befunnit sig i under flera år där drogkarteller men också armén utkämpar regelrätta gatustrider. Och det är just journalister som försökt granska kartellernas och statens övergrepp som drabbats värst. En av dom hette Javier Valdez, en prisbelönt journalist som mördades 2017 nära sin redaktion i staden Culiacán. Reporter: Viktor Löfgren

Årets första avsnitt av Vardagsliv- med Jossan och Tessan är nu här! Tjejerna kickar igång detta poddåret med att prata om levnadsvanor. Hur kan vi som arbetsterapeuter arbeta med detta? Det får ni bl.a svar på i detta avsnitt! Dagboken dyker upp som veckans hjälpmedel och ni får tips på hur den kan användas på flera sätt som stöd i vardagen. Även svar på lyssnarfråga utlovas! God lyssning. 

The literary club var en samling av framstående intellektuella män i 1700-talets London med Samuel Johnson i spetsen. Gabriella Håkansson reflekterar över denna klubb och över kvinnorna utanför den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Året är 1773 och i ett separat rum på värdshuset The Turks Head Inn i London, har tolv män samlats för att dricka sprit och diskutera politik. Det har de gjort varje fredag i nio års tid, och det ska de komma att göra varje fredag så länge de lever. I centrum för gruppen står skriftställaren Samuel Johnson, som har publicerat en Ordlista över engelska språket och en utgåva av Shakespeares samlade verk. Gruppen kallar sig för The Literary Club, eller bara The Club. Klubben. För att bli medlem måste man enhälligt bli invald och besitta stora kunskaper i något viktigt ämne. Kanske var Johnson inspirerad av de franska upplysningsfilosoferna när han satte samman sin klubb, de som menade att sanningen om världen endast gick att få när all kunskap var samlad, så att man kunde se de stora sammanhangen. Runt sig samlade Johnson de främsta inom varje konstart där fanns skådespelaren David Garrick, konstnären Joshua Reynolds, filosofen Edmund Burke, nationalekonomen Adam Smith, historikern Edward Gibbon, vetenskapsmannen Joseph Banks - och inte minst författaren James Boswell. Med tiden skulle det bli många, många fler, och det har sagts att det aldrig i historisk tid har samlats så många genier runt ett och samma bord Att vi känner till Klubben så i detalj har vi främst James Boswell att tacka för. Den unge Boswell dyrkade Johnson som en gud och gjorde till sin livsuppgift att skriva hans biografi. Medan Johnson ännu levde lade Boswell åratal på att samla in brev, manus och göra intervjuer med alla som haft med honom att göra. I sitt ikoniska flerbandsverk Johnsons liv återger han verkliga möten i dialogform, och ger ögonblicksbilder nedskrivna på plats. Boken betraktas som ett unikt tidsdokument, och lägger hela grunden för Johnsons framtida berömmelse. Den kommer också att bilda skola i hur litterära män ska förhålla sig till varandra. Den yngre som vill göra karriär skriver en hyllande biografi över den äldre. Eftersom Boswell knappt nämner några kvinnor i sin bok så kan man tro att hela det sena 1700-talets litterära elit, precis som Klubben, var enkönad. Men ny forskning visar att det faktiskt var precis tvärtom. Skriftställeriet var nästan det enda yrke som stod öppet för överklassens kvinnor, som formligen vällde in och kom att dominera både som författare, översättare och dramatiker. Vissa siffror pekar på att så många som sjuttiofem procent av alla romaner skrevs av kvinnor, ja, att det överhuvudtaget inte går att förstå romanens framväxt utan ett kvinnoperspektiv. Kvinnor köpte och läste så mycket böcker att bokmarknaden faktiskt formades efter dem och deras smak - en smak som i sin tur färgades av alla de frihetsinskränkningar som kvinnor hade börjat utsättas för. Andra halvan av 1700-talet var en epok när synen på könen förändrades drastiskt. Innan hade feminina och maskulina egenskaper fått ta plats hos båda könen men ju mer man närmade sig 1800-talet, desto mer skulle män vara män, och kvinnor, kvinnor. De flesta yrken var som sagt stängda för kvinnor, och det var också universiteten, kyrkan och hela statsapparaten, och efterhand som de här konstruerade könsskillnaderna växte fram så blev det inte längre naturligt för välbeställda kvinnor att vistas i det offentliga rummet. Att promenera i staden var opassande, att gå på kaffehus helt otänkbart. Men även att tala med hög röst ansågs nu okvinnligt, liksom att kritisera en man eller publikt visa vrede. Femininiteten tog sig uttryck i passivitet och undergivenhet, medan maskuliniteten manifestades genom aktivitet och framåtanda mäns romaner skildrade stadens framväxt och de stora samhällsfrågorna, medan kvinnor skrev om det lilla livet och allt som hände i den sociala sfären. I den här kontexten förstår man hur otänkbart det var att kvinnor skulle kunna delta i de högljudda diskussionerna på Klubben. Det förklarar ändå inte varför Boswell och andra författare så sällan nämner de kvinnor som faktiskt dominerade den litterära sfären i London. Träffades de aldrig? Jo, de gjorde de. Varje torsdag gick Samuel Johnson till Hester Thrale som i sitt hem drev en slags skuggklubb till den litterära fredagsklubben, en salong där den kvinnliga intelligentsian dominerade. Där var Elisabet Montagu och Fanny Burney och alla de andra kvinnliga författarna och översättarna som utgjorde kulturlivet i London, och som ofta också arbetade politiskt inom antislaverirörelsen eller för kvinnors rätt till högre utbildning. På grund av sina alkoholproblem blev Boswell sällan inbjuden till Hester och han var omvittnat avundsjuk på att idolen Johnson föredrog sina kvinnliga författarvänner framför honom. Men att Boswell inte nämner några kvinnor i sina böcker behöver inte grunda sig i hans avundsjuka och misogyni. Kvinnor tilläts ju inte verka i det offentliga och kunde inte skriva om de ämnen som gav tyngd i den kritiska debatten. Därför kom de heller inte riktigt att räknas. Som i ett retuscherat fotografi så framträder bara männen i historieskrivningen från den här epoken. Det skulle dröja ända till 1950-talet innan man publicerade James Boswells privata dagbok, och insåg att han inte var en så pålitlig tidsskildrare som man hade trott. Dagboken blev en skandal inte minst för att Boswell så detaljerat skildrar sin sexualdrift. Vid ett tillfälle blir han så exalterad av att prata litteratur med Johnson på Klubben, att han måste rusa ut och köpa sex av en prostituerad stående. Vid andra tillfällen kunde han tvinga sig till sex eller våldta de prostituerade som ratade honom. När man dessutom räknade på hur många dagar Boswell träffat Johnson under deras tjugoåriga vänskap, inser man att de varken umgicks eller gillade varandra särskilt mycket. Deras beryktade vänskap var snarare en litterär konstruktion. Litteraturforskarna började också förstå att såväl Boswell som Johnson led av svår psykisk sjukdom, antagligen bipolaritet, och i Johnsons fall även Tourettes syndrom med tvångstankar. Båda försökte förtvivlat bekämpa sina sjukdomar med alla medel som stod till buds: de förde dagbok, drog upp stränga livsplaner, gick dygnslånga stadspromenader och odlade nära vänskap med andra män. Men det hjälpte inte, och faktum är att hela iden till Klubben uppstod för att rädda Johnson ur en livshotande depression. Klubblivet blev den ram som höll sjukdomen i schack, och det var inte bara för honom som det här umgänget fick livsavgörande betydelse. Snarare än att se det som en diskussionsklubb för Englands mest lärda män, kanske man ska se Klubben som ett homosocialt rum där kontinuiteten, lojaliteten och den starka vänskapen hjälpte till att lyfta en Adam Smith och David Garrick till berömmelse. Merparten av medlemmarna hörde ju till den nya medelklassen som varken kunde räkna med privilegier eller stipendier från krona och stat. De hade bara varandra, och det verkar som att de hjälptes åt genom att diskutera idéer, låna pengar till publicering och stötta i djupa livskriser. I ett modernt perspektiv skulle man kunna säga att myten om det manliga geniet och konstituerandet av en manlig kanon, i själva verket var frukten av en sorts terapi i en manlig självhjälpsgrupp. Idag har forskningen fullt sjå med att skriva tillbaka alla de kvinnor som retuscherades ur historien, och som alternativ till Boswells tillrättalagda och romantiserade skildring av Samuel Johnsons liv och verk, så anlitar man både Fanny Burneys och Hester Thrales dagböcker för att förstå vad som egentligen hände på, och runt, den berömda Klubben. Historien är fortfarande långt ifrån färdigskriven. Gabriella Håkansson, författare Litteratur Leo Damrosch The Club. Johnson, Boswell, and the Friends who Shaped an age. Yale University Press, 2019. Jane Spencer ­ The Rise of the Woman Novelist. From Aphra Behn to Jane Austen. Basil Blackwell Ltd, 1986. James Boswell  Samuel Johnsons liv I-IV, översatt och redigerad av Harald Heyman, Albert Bonniers Förlag, 1924-1930. James Boswell Dagbok i London 1762-1763, utgiven av Frederick A. Pottle, översatt av Anders Byttner, Natur och Kultur, 1951. Ruth Halldén Vid romanens rötter, Albert Bonniers Förlag, 1997. Nancy Armstrong Desire and Domestic Fiction. A Political History of the Novel. Oxford University Press, 1987. Debating the Canon. A Reader from Addison to Nafisi, edited by Lee Morrissey. Palgrave McMillan, 2005.

Klockan 18 träffade jag JF en gång till. Till mor och far sa jag att jag skulle på min tennisträning Ur 18-åriga Elisabeth Massi Fritz dagbok 1985. I det här avsnittet öppnar advokaten Elisabeth Massi Fritz sina dagböcker från sena tonåren, från sitt liv uppvuxen i en hederskultur. Vi får följa henne när hon städar på lasarettet, går på tennisträning, kröns till Motalas Lucia, vägrar bli bortgift, flyttar till Stockholm för att bli jurist. När hon bestämmer sig för att gå sin egen väg. Programledare är Emma Hamberg.

Idag på tyskan skickade jag och Vivvi lappar till varandra. Hon är jävligt söt och rätt så trevlig. Men jag hoppas och tror inte att jag är kär i henne. Jag gjorde mitt livs första rökring Ur 16-årige Thomas Bodströms dagbok 1978. Den här gången får vi följa med under en 16-årings två första veckor i gymnasiet. Två veckor fyllda av dramatik. Thomas Bodström slutar röka, börjar röka igen, funderar på att dra till Göteborg, vill byta klass, blir hotad om spö, fantiserar om tjejer, går på disco efter disco och börjar våga duscha efter gympan.  Programledare är Emma Hamberg

Dagboken fra 1999 er funnet på loftet proppfull av vårt favorittema, gutter! Og Leirdua har disket opp med årets heteste pakkekalender. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

I denne episoden har Ella og Martine børstet støv av dagbøkene sine, og funnet frem til barne- og ungdomsskolens store problemstillinger innen kjærligheten. Er det de samme spørsmålene som står sentralt den dag i dag? Facebook: Sexløs & Singel-ish Instagram: Sexløs & Singel-ish Ella på Instagram Martine på Instagram  Produsert av Mainstream // Instagram // Facebook  https://www.mainstream.as/sos

Emma Hamberg bjuder in en gäst som tillsammans med sin dagbok berättar om avgörande stunder i livet. Idag har jag varit i skolan. Vi jorde i matematik-boken och för-hör och skrev på papper senare. Jag oksoo nora andra hopa hoprep men doo kom de 4 kilar och förstörde  Ur 7-årige Nina Ramsbys dagbok 1979. Konstnären och musikern Nino Ramsby har tagit med sig skolböcker, dikter, brevväxlingar och dagböcker med lås. Texterna och samtalen rör sig från 7-åriga Ninas pastellfärgade vardag i Krusboda till 47-åriga Ninos ständiga sökande efter vad kärlek egentligen är. Programledare är Emma Hamberg.

Litteratur på Blå feirer den nye norske oversettelsen av Witold Gombrowiczs siste, sprøeste og muligens beste roman: Kosmos! Witold Gombrowicz (1904–1969) utga Kosmos i 1965. Det ble hans siste utgivelse og et høydepunkt i et nyskapende og markant europeisk forfatterskap som har vært retningsgivende for flere generasjoner av norske litterater – fra Dag Solstad til Karl Ove Knausgård. Vi inviterer til samtale om romanen Kosmos, forfatterskapet til Gombrowicz og betydningen det har hatt for den norske litteraturen. I panelet: Agnes Banach – litteraturviter og oversetter. Har blant annet oversatt Kosmos, Transatlantyk og Dagbøkene av Gombrowicz til norsk på Flamme Forlag. I 2013 mottok hun Kritikerprisen for sin oversettelse av Dagboken 1953–1958 av Witold Gombrowicz. Tor Eystein Øverås – essayist, forfatter og litteraturkritiker. Samtalen ledes av Julia Wiedlocha fra redaksjonen. Skuespiller Henrik Rafaelsen leser. Dørene åpner kl. 19.00. Samtalen begynner kl. 19.30. cc: 50 kr. Velkommen!

Emma Hamberg bjuder in en gäst som tillsammans med sin dagbok berättar om avgörande stunder i livet. "Jag har nog inte fattat att jag inte är ett barn längre. Jag är 25 år nu och kan inte längre göra vad jag vill. JAG VILL INTE VA VUXEN OM DET INNEBÄR HÄMNINGAR." Ur Caroline af Ugglas dagbok 1999 Delad glädje är dubbel glädje. Delad skam är hälften så smärtsam. Just därför bjuder vi inte bara in en känd gäst, utan även hens dagbok. Tillsammans gräver vi oss tillbaka till den gränslösa tonåren, kanske skilsmässan runt 40 eller barndomens första stora kärlek.  Programledare är Emma Hamberg.

Emma Hamberg bjuder in en gäst som tillsammans med sin dagbok berättar om avgörande stunder i livet. "Suttit en stund idag med mina kvintoler i Bartokstycket. Det är liksom inge kul att öva. Synd. Body Shop-beställningen kom idag, hann inte hämta den. Ska göra det imorgon." Ur Rickard Söderbergs dagbok 1993 Delad glädje är dubbel glädje. Delad skam är hälften så smärtsam. Just därför bjuder vi inte bara in en känd gäst, utan även hens dagbok. Tillsammans gräver vi oss tillbaka till den gränslösa tonåren, kanske skilsmässan runt 40 eller barndomens första stora kärlek.  Programledare är Emma Hamberg.

Witold Gombrowicz' hemliga dagbok kommer på svenska, ett kvarts sekel efter den officiella Dagboken. Vi har sett Meta Isæus-Berlins nya utställning och det europeiska filmpriset Lux går 2018 till... En dagbok inuti en dagbok: så kanske man kan beskriva den polske författaren Witold Gombrowicz' "Kronos", som nu kommer på svenska. Författarens "Dziennik" Dagboken publicerades löpande från 1953-1969 och hör idag till den europeiska litteraturens klassiker. Men först 2013 utkom den postuma "Kronos": författarens hemliga dagbok, en betydligt mer ocensurerad och intim journal än "Dziennik". Gombrowiczkännarna Gabriella Håkansson och Göran Sommardal kommer till P1 Kultur för att diskutera "Kronos". I fjol tilldelades svenska "Sameblod" det europeiska filmpriset Lux, och blev därmed textad på alla EU:s 24 officiella språk. Idag utses årets vinnare, efter en omröstning i Europeiska parlamentet. Men ska politiker verkligen dela ut kulturpriser? Kulturredaktionens Emma Engström rapporterar direkt från Strasbourg. "Sömngångerskan" heter Meta Isæus-Berlins aktuella utställning på Borås konstmuseum. Konstnären, främst känd för sina installationer som ofta innehåller vatten, undersöker här den dubbelhet som tillvaron avslöjar i sömngångarens gestalt. Kulturradions kritiker Maryam Fanni recenserar. Bergmanpodden har nått fram till "Viskningar och rop" (1972) och i dagens OBS-essä resonerar idéhistorikern Julia Nordblad om den öppna framtiden som ändlig resurs i skuggan av klimathotet och Maja Lundes dystopiska roman "Blå". Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Mårten Arndtzén

Ur dagboken 1978–2012 är en både personlig och professionell skildring av Peter Luthersson. I programmet talar han om sina erfarenheter från dagspressen, litteraturen och bokbranschen med programledarna Mats Wiklund och Katarina O’Nils Franke.

Ett loppisfynd visar sig dölja någonting mycket oväntat som får två systrar mycket nyfikna.

Emma Hamberg bjuder in en gäst som tillsammans med sin dagbok berättar om avgörande stunder i livet. Det nya årets första dag och jag vaknar tack och lov utan baksmälla. Jag har inte gett några löften. Men jag önskar mig ett skivkontrakt och Irma tillbaka. Ur 23-årige Tomas dagbok 1 januari 1996. Delad glädje är dubbel glädje. Delad skam är hälften så smärtsam. Just därför bjuder vi inte bara in en känd gäst, utan även hens dagbok. Vi försöker förstå, förlåta, skratta åt livets alla vändor.  Tomas Andersson Wij har tagit med sig sin dagbok från mitten av 90-talet. En grå och svart liten bok där en längtan finns på nästan varje sida. Med sig har han också sin allra första demokasett som nu 23 år senare ska få snurra igen. Programmet Dagboken gläntar inte bara på gästens inre, utan bjuder även tidsresor och stor igenkänning. Programledare är Emma Hamberg.

Emma Hamberg bjuder in en gäst som tillsammans med sin dagbok berättar om avgörande stunder i livet. 10% av ytan är obrukbar. Geologiskt instabilt. Ligger i skarven av 2 plattor = jordbävningar 20-åriga Petters anteckningar från Komvux. På nästa sida prydligt uppradade telefonummer i en annan handstil och på sidan efter de allra första raptexterna. Den här dagboken är en hybrid av Petters pappas telefonblock och hans eget block från Komvux. Programmet Dagboken gläntar inte bara på gästens inre, utan bjuder även tidsresor och stor igenkänning. Tillsammans gräver vi oss tillbaka till den gränslösa tonåren, kanske skilsmässan runt 40 eller barndomens första stora kärlek. Vi försöker förstå, förlåta, skratta åt livets alla vändor. Programledare är Emma Hamberg.

Emma Hamberg bjuder in en gäst som tillsammans med sin dagbok berättar om avgörande stunder i livet. "Jag har lämnat in min avskedsansökan till statsministern. Jag lämnar regeringen av familjeskäl. Längtar efter att vara mer med barnen. Det var inget lätt beslut. Sömnlös. Ur Margot Wallströms dagbok 1998. Programmet Dagboken gläntar inte bara på gästens inre, utan bjuder även tidsresor och stor igenkänning. Tillsammans gräver vi oss tillbaka till den gränslösa tonåren, kanske skilsmässan runt 40 eller barndomens första stora kärlek. Vi försöker förstå, förlåta, skratta åt livets alla vändor. Programledare är Emma Hamberg.

Hej. Tomt det känns. Jobbigt som fan. Vill bara hålla om dig och bebis. Vacker du var på rättegången. Så söt. Ville bara springa till dig. Visst blev det en lång rättegång" Så skriver Nano i ett av alla de brev som Nano skickade till sin flickvän Frida när han satt i fängelse 2007. Han fortsätter brevet:  "Nu sitter jag här i år igen. Det trodde ja aldrig. Snart fyller du år. Du blir 19 år. Vad önskar du dig? Programmet Dagboken gläntar inte bara på gästens inre, utan bjuder även tidsresor och stor igenkänning. Tillsammans gräver vi oss tillbaka till den gränslösa tonåren, kanske skilsmässan runt 40 eller barndomens första stora kärlek. Vi försöker förstå, förlåta, skratta åt livets alla vändor. Programledare är Emma Hamberg.

Skrev brev. Skickade fakturor och gjorde i ordning räkningar. 18:30 Åt middag rotfruktsgratäng. Fortsatte med fakturorna. En död efter beskjutning i Åkersberga. Jag vill inte dö, Gode Gud! Ur Elisabet Höglunds dagbok den 11 juni 2011. Några dagar innan läkarna skulle operera bort en cancertumör stor som en basketboll ur hennes kropp. En operation som ingen visste om hon skulle överleva. Programmet Dagboken gläntar inte bara på gästens inre, utan bjuder även tidsresor och stor igenkänning. Tillsammans gräver vi oss tillbaka till den gränslösa tonåren, kanske skilsmässan runt 40 eller barndomens första stora kärlek. Vi försöker förstå, förlåta, skratta åt livets alla vändor.  Programledare är Emma Hamberg.

Aborten jag bestämde mig för att göra förra hösten var ett tungt beslut. Att skaffa barn nu skulle vara att slänga bort allt jag kämpat för så hårt precis innan det skulle betala sig." Så skriver Mikaela Lauréns i sin dagbok den 20 oktober 2008. Hon fortsätter så här:  "Jag valde karriären före barn och familj. Undrar ibland om jag är menad för att ha barn? Men samtidigt kan jag ibland känna en otrolig tomhet och saknad efter att bli mamma. Min dag kommer väl?  Programmet Dagboken gläntar inte bara på gästens inre, utan bjuder även tidsresor och stor igenkänning. Tillsammans gräver vi oss tillbaka till den gränslösa tonåren, kanske skilsmässan runt 40 eller barndomens första stora kärlek. Vi försöker förstå, förlåta, skratta åt livets alla vändor. Programledare är Emma Hamberg.

Det är svårt att vara 22 och just flyttat hemifrån. Ensamheten tränger sig på. Man måste städa själv Ur Carl-Einar Häckners dagbok från 1992. Delad glädje är dubbel glädje. Delad skam är hälften så smärtsam. Just därför bjuder vi inte bara in en känd gäst, utan även hens dagbok. Tillsammans gräver vi oss tillbaka till den gränslösa tonåren, kanske skilsmässan runt 40 eller barndomens första stora kärlek. Vi försöker förstå, förlåta, skratta åt livets alla vändor. Programmet Dagboken gläntar inte bara på gästens inre, utan bjuder även tidsresor och stor igenkänning. Programledare är Emma Hamberg.

Ibland måste man göra något som man egentligen inte borde göra. Något som ingen annan man känner har gjort förut Ur 15-åriga Louises dagbok när hon bestämde sig för att lifta ensam till Paris. Delad glädje är dubbel glädje. Delad skam är hälften så smärtsam. Just därför bjuder vi inte bara in en känd gäst, utan även hens dagbok. Tillsammans gräver vi oss tillbaka till den gränslösa tonåren, kanske skilsmässan runt 40 eller barndomens första stora kärlek.  Gästens forna jag pratar direkt med oss och vi med den. Vi försöker förstå, förlåta, skratta åt livets alla vändor. Programmet Dagboken gläntar inte bara på gästens inre, utan bjuder även tidsresor och stor igenkänning. Programledare är Emma Hamberg. 

"Jag har aldrig skrivit dagbok. Sen såg jag att i mina bokhyllor var det små böcker instuckna mellan de stora böckerna. Jag hittade elva stycken och det finns säkert ännu fler." - Carl Johan De Geer Delad glädje är dubbel glädje. Delad skam är hälften så smärtsam. Just därför bjuder vi inte bara in en känd gäst, utan även hens dagbok. Tillsammans gräver vi oss tillbaka till den gränslösa tonåren, kanske skilsmässan runt 40 eller barndomens första stora kärlek. Gästens forna jag pratar direkt med oss och vi med den. Vi försöker förstå, förlåta, skratta åt livets alla vändor. Programmet Dagboken gläntar inte bara på gästens inre, utan bjuder även tidsresor och stor igenkänning. På nyårsdagen gästas programmet av Carl Johan De Geer. Programledare är Emma Hamberg. 

De skälver lite, de är lite nervösa för de har inte fått vara ute i luften på väldigt länge. Inte sen jag packade ner dem på 60- och 70-talet. - Pia Johansson. Delad glädje är dubbel glädje. Delad skam är hälften så smärtsam. Just därför bjuder vi inte bara in en känd gäst, utan även hens dagbok. Tillsammans gräver vi oss tillbaka till den gränslösa tonåren, kanske skilsmässan runt 40 eller barndomens första stora kärlek. Gästens forna jag pratar direkt med oss och vi med den. Vi försöker förstå, förlåta, skratta åt livets alla vändor. Programmet Dagboken gläntar inte bara på gästens inre, utan bjuder även tidsresor och stor igenkänning. På juldagen gästas programmet av Pia Johansson. Programledare är Emma Hamberg.

Vad skrev du i din dagbok när du var yngre? Skriver du fortfarande, varför? Anna och Elin blottar sina innersta tankar i dagens avsnitt. PLUS: Dagbokstävling. Programledare: Elin Almén och Anna Westin. Producent: Jesper Cederstrand.

Dagboken!

Människor har skrivit dagböcker i alla tider. Men när blev dessa privata anteckningar avsedda för publicering, som tex Lars Noréns? Och hur sanna är de egentligen? Samtal om våra hemligaste noteringar - i studion dagboksskrivaren och författaren Gunilla Linn Persson tillsammans med litteraturprofessor Lisbeth Larsson. Intervju också med Tomas Lidman, aktuell med Dagboken som konst där han behandlar konstnärers sätt att använda sina dagböcker så att de blir ett eget konstverk.Dessutom intervjuar reporter Mona Masri den uppmärksammade israeliska författaren Shani Boianjiu som skrivit om unga israeliska kvinnor i armén i romanen Det eviga folket är inte rädda, nyss utkommen på svenska.Lars Amund Vaage debuterade 1979 och är en av Norges mest produktiva författare med tjugo böcker bakom sig, både prosa, lyrik, dramatik och barnböcker. Nu kommer han på svenska för första gången, med romanen Rubato, somnominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Reporter Sofia Olsson träffar Lars Amund Vaage.I radiosändningen: Poeten Pernilla Berglund läser dikter ur sin hyllade debut Tilltar.Veckans litteraturlista: Lars Norén, En dramatikers dagbok 2000-2002 (2008) Gunilla Linn Persson, Ett månvarv (2012) Henri Frédéric Amiel, En drömmares dagbok (1883-84) Virginia Woolf, Ögonblick av frihet, övers Rebecca Alsberg (2008) Victoria Benedictsson, Stora Boken (1978-1985 innehåller Dagböcker vol 1-3) Stig Larsson, När det känns att det håller på ta slut (2012) Pernilla Berglund, Tilltar (2013) Shani Boianjiu, Det eviga folket är inte rädda, övers Erik MacQueen (2013) Tomas Lidman (red), Dagboken som konst (2013) Lars Amund Vaage, Rubato, övers Peter Törnqvist (2013)Om du vill får du gärna söka upp och fortsätta samtalet om böcker!

Människor har skrivit dagböcker i alla tider. Men när blev dessa privata anteckningar avsedda för publicering, som tex Lars Noréns? Och hur sanna är de egentligen? Samtal om våra hemligaste noteringar - i studion dagboksskrivaren och författaren Gunilla Linn Persson tillsammans med litteraturprofessor Lisbeth Larsson. Intervju också med Tomas Lidman, aktuell med Dagboken som konst där han behandlar konstnärers sätt att använda sina dagböcker - så att de blir ett eget konstverk. Dessutom intervjuar reporter Mona Masri den uppmärksammade israeliska författaren Shani Boianjiu som skrivit om unga israeliska kvinnor i armén i romanen Det eviga folket är inte rädda, nyss utkommen på svenska. Lars Amund Vaage debuterade 1979 och är en av Norges mest produktiva författare med tjugo böcker bakom sig, både prosa, lyrik, dramatik och barnböcker. Nu kommer han på svenska för första gången, med romanen Rubato, somnominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Reporter Sofia Olsson träffar Lars Amund Vaage. I radiosändningen: Poeten Pernilla Berglund läser dikter ur sin hyllade debut Tilltar. Veckans litteraturlista: Lars Norén, En dramatikers dagbok 2000-2002 (2008) Gunilla Linn Persson, Ett månvarv (2012) Henri Frédéric Amiel, En drömmares dagbok (1883-84) Virginia Woolf, Ögonblick av frihet, övers Rebecca Alsberg (2008) Victoria Benedictsson, Stora Boken (1978-1985 innehåller Dagböcker vol 1-3) Stig Larsson, När det känns att det håller på ta slut (2012) Pernilla Berglund, Tilltar (2013) Shani Boianjiu, Det eviga folket är inte rädda, övers Erik MacQueen (2013) Tomas Lidman (red), Dagboken som konst (2013) Lars Amund Vaage, Rubato, övers Peter Törnqvist (2013) Om du vill får du gärna söka upp och fortsätta samtalet om böcker!

Den folkkäre konstnären Lars Lerin har gjort en rad böcker - men nu kommer hans första ljudbok, Det tysta köket (utgiven i pappersform 2002). Här läser han själv, med sin omisskännliga stämma, berättelsen om Astrid och Arvid och om hur allt en gång började. Marie Lundström samtalar med Lars Lerin om livet, skrivandet och skillnaden mellan tyst och hög läsning. Reportage från Paris: Vid floden Seine står en deckarförfattare och säljer begagnade böcker. Men mest blir det vykort till turister. Mona Masri hängde med Laurence Lefèvre - ena halvan av författarpseudonymen Claude Izner - och pratade om Mördaren i Marais, fjärde delen i serien om bokhandlaren Victor Legris, på svenska i vår översatt av Johanna Hedenberg. Vladimir Sorokin är kultförfattare från Ryssland. Vilka böcker har han i sin egen hylla och på vilket sätt är romanen Snöstormen, nu på svenska i översättning av Ben Hellman, en av hans bästa böcker? Uppdatering: i en tidigare version av hemsidan fanns en dikt med i programmet. Av utrymmesskäl sänds dikten inte denna vecka. Vi beklagar. Mer av Pär? Många lyssnare hörde av sig efter förra programmet om Pär Lagerkvist. Här finns - i titelrollen hörs Lars Hanson och inspelningen är från 1951. Programmets producent: Nina Solomin Litteraturlista! Lars Lerin: Det tysta köket (ljudbok, med musik av Benny Andersson) (2013) Claude Izner (pseudonym): Mördaren i Marais, övers Johanna Hedenberg (2013) Svenska Granta #1: Gränser, med texter av olika författare bland annat Julie Otsukas Diem Perdidi. Julie Otsuka: Vi kom över havet, övers: Ulla Roseen (2012) Aleksandar Hemon: If God existed, hed be a solid Midfielder Granta Vladimir Sorokin: Snöstormen, övers Ben Hellman (2013); Blått fett, övers Ben Hellman (2001). Tomas Lidman (red): Dagboken som konst (2013)

Med avstamp i Janne Josefssons och Uppdrag Gransknings reportage om uppblåsta siffror kring barnfattigdom skrev Annika Sundbaum Melin en uppmärksammad och utlämnande krönika i Aftonbladet. "Det värsta? Skammen som mina och andras barn känner över att det är så här." Annika Sundbaum Melin var uppburen och välkänd nöjesjournalist, Kvinna-reporter och musikrecensent på Aftonbladet under tolv år. Där skrev hon utöver de vanliga reportagen, ofta rätt exhibitionistiskt, om sitt eget privatliv, om sin operation för att ta bort dubbelhakorna och en öppen dagbok på nätet. Dagboken blev också en bok "Singel i Sumpan".

August Strindbergs Ockulta dagboken ges i år ut i ett praktverk i färg 100 år efter författarens död. I dagboken som han förde 1896-1908 skrev han ner drömmar, syner, iakttagelser om naturfenomenom och sina egna alkemistiska experiment. Men varför ser Strindberg spelkort överallt? Och vad har August Strindbergs intresse för det ockulta haft för betydelse för hans författarskap? Kulturradions Marie Lundström och förläggaren Carl-Michael Edenborg samtalar. Så blir det debatt om dagens svenska bokbransch, en bransch i förändring. Mindre förlag och boklådor oroas över att de tunga aktörerna tar över en allt större del av marknaden. Två aktuella exempel är Bonniers köp av Pocketshop, och att konkurrenten KF Medias Akademibokhandeln vill gå samman med konkurrenten Bokia. Hur stor är risken att mindre förlag och mindre bokhandlare slås ut av jättarna? Hur ser ägande och distributionsleden i bokbranschen ut och vad har vi att vänta framöver? Förläggaren Dorotea Bromberg intervjuas av Jon Jordås. Jacob Dahlborg, vd för Bonnierförlagen, Maria Hamrefors, vd KF Media, Pelle Andersson, vd Ordfront förlag och Tove Leffler, redaktionsseketerare tidskriften Svensk Bokhandel deltar i samtalet. Programledare Eric Schüldt

I veckans Släktband kommer det att handla om släktforskning i de gamla svenska besittningarna på andra sidan Östersjön, i det som idag är Tyskland, Polen, Baltikum, och Finland. Inom Sveriges Släktförskarförbund finns en grupp forskare som kallar sig G-Gruppen, där G står för Germania. De har byggt upp en omfattande kunskap om forskning i dessa länder, och erbjuder sin hjälp åt andra släktforskare. I programmet interjuas en av G-gruppens bildare Gustav von Gertten, men också en forskare som haft stor nytta av G-gruppens arbete. När Andreas Önnerfors jobbade med sin doktorsavhandling om just kulturella kontakter över Östersjön under 1700-talet, kom han via G-gruppens e-postlista över en dagbok skriven av en svensk emigrant som flyttade till Greifswald, och senare till ön Rügen. Dagboken, som nästan är att betrakta som en självbiografi, hade legat på en fuktig kyrkovind i över 200 år, och den har varit en unik källa till kunskap om livet som emigrant i dåvarande svenska Pommern. Men dagboksförfattaren Jacob Wallenius ger också en känsla av hur det kan vara att långsamt assimileras i en ny kulturmiljö. Missa inte heller Thord Bylunds goda råd om att inte ge upp när det tar emot i släktforskningen!