Podcast appearances and mentions of Dick Diver

مدرسهٔ آنلاین نزدیکتر حمایت من در سایت حامی ‌باش کانال یوتوب من برای آموزش زبان   ترجمه شفاهی : مصطفی شالچی Charles Aznavour - Vivre avec toi   50.Jour J – 3 Avec Alice, nous faisons l'amour moins souvent mais de mieux en mieux. J'effleure ses centimètres carrés favoris. Elle ferme mes yeux. Avant elle jouissait une fois sur deux, maintenant elle jouit une fois par fois. Elle me laisse écrire tout l'après-midi. Pendant que je travaille, elle se dore au soleil sur la plage. Vers six heures du soir, elle revient et je lui prépare une mauresque bien glacée. Puis je vérifie son bronzage intégral. Je trais ses pamplemousses. Elle me suce, puis je l'encule. Ensuite, elle lit ceci par-dessus mon épaule et me demande de supprimer « je l'encule ». J'accepte, j'écris « je la prends », et quand elle s'éloigne je fais un petit « Pomme-Z » sur mon Macintosh. La littérature est à ce prix, l'Histoire des Lettres n'est qu'une longue litanie de trahisons, j'espère qu'elle me pardonnera. Je refuse de finir Tendre est la nuit ; j'ai comme un sinistre pressentiment : à mon avis, cela ne va plus très fort entre Dick Diver et Nicole. J'écoute La Sonate à Kreutzer en songeant au roman éponyme de Tolstoï. L'histoire d'un homme trompé qui tue sa femme. Le violon et le piano de Beethoven lui ont inspiré le couple. Je les écoute se rejoindre, s'interrompre, s'envoler, se quitter, se réconcilier, se fâcher, et enfin s'unir dans le crescendo final. C'est la musique de la vie à deux. Le violon et le piano sont incapables de jouer seuls… Si notre histoire tourne court, je serai complètement blasé. Jamais je ne pourrai donner autant à quelqu'un d'autre. Finirai-je ma vie en baisant des putes de luxe et des cassettes vidéo ? Il faut que ça marche. Il faut que nous parvenions à passer le cap des trois ans. Je change d'avis toutes les secondes. Peut-être faudrait-il que nous vivions séparés. La vie à deux, c'est trop usant. Je n'ai pas de tabou ; l'échangisme ne me choque pas. Après tout, quitte à être cocu, autant l'organiser soi-même. L'union libre, c'est cela la solution : un adultère sous contrôle. Non. Je sais : il faut que nous fassions un enfant, vite ! J'ai peur de moi. Le compte à rebours égrène ses journées de Damoclès. Dans trois jours cela fera trois ans que je vis avec Alice.   51. Jour J – 2 L'erreur est de vouloir une vie immobile. On veut que le temps s'arrête, que l'amour soit éternel, que rien ne meure jamais, pour se prélasser dans une perpétuelle enfance dorlotée. On bâtit des murs pour se protéger et ce sont ces murs qui un jour deviennent une prison.   Maintenant que je vis avec Alice, je ne construis plus de cloisons. Je prends chaque seconde d'elle comme un cadeau. Je m'aperçois qu'on peut être nostalgique du présent. Je vis parfois des moments si merveilleux que je me dis : « Tiens ? Je vais regretter ce moment plus tard : il faut que je n'oublie jamais cet instant, pour pouvoir y repenser quand tout ira mal. » Je découvre que pour rester amoureux, il faut une part d'insaisissable en chacun. Il faut refuser la platitude, ce qui ne veut pas dire s'inventer des soubresauts artificiels et débiles, mais savoir s'étonner devant le miracle de tous les jours. Être généreux, et simple. On est amoureux le jour où l'on met du dentifrice sur une autre brosse à dents que la sienne.   Surtout, j'ai appris que pour être heureux, il faut avoir été très malheureux. Sans apprentissage de la douleur, le bonheur n'est pas solide. L'amour qui dure trois ans est celui qui n'a pas gravi de montagnes ou fréquenté les bas-fonds, celui qui est tombé du ciel tout cuit. L'amour ne dure que si chacun en connaît le prix, et il vaut mieux payer d'avance, sinon on risque de régler l'addition a posteriori. Nous n'avons pas été préparés au bonheur parce que nous n'avons pas été habitués au malheur. Nous avons grandi dans la religion du confort. Il faut savoir qui l'on est et qui l'on aime. Il faut être achevé pour vivre une histoire inachevée.   J'espère que le titre mensonger de ce livre ne vous aura pas trop exaspéré : bien sûr que l'amour ne dure pas trois ans ; je suis heureux de m'être trompé. Ce n'est pas parce que ce livre est publié chez Grasset qu'il dit nécessairement la vérité.   Je ne sais pas ce que le passé me réserve (comme disait Sagan), mais j'avance, dans la terreur émerveillée, car je n'ai pas d'autre choix, j'avance, moins insouciant qu'autrefois, mais j'avance quand même, j'avance malgré, j'avance et je vous jure que c'est beau. Nous faisons l'amour dans l'eau translucide d'une crique déserte. Nous dansons sous des vérandas. Nous flirtons au bord d'une ruelle mal éclairée en buvant du Marqués de Cáceres. Nous n'arrêtons pas de manger. C'est la vraie vie, enfin. Quand je l'ai demandée en mariage, Alice a eu cette réponse pleine de tendresse, de romantisme, de finesse, de beauté, de douceur et de poésie : — Non. Après-demain, cela fera trois ans que je vis avec elle.

Join us as we learn all about F. Scott Fitzgerald in preparation for our upcoming miniseries on The Great Gatsby!  This poor guy had quite the wild life, including writing what some consider to be the quintessential American novel (somehow, the tale of rich people in New York City). Through his work, he strove to answer the eternal question: can a poor boy marry a rich girl?!?!  Rachel totals a car in a spectacular manner.  Jackie debuts her alter egos, B. Scott Berton (the B stands for Beyonce) and Li'l Grizz.  Theo has a big chagrin on his face.  Topics include: flirting en masse, Nathan Fielder, hot boy summer, the third front, totally fair rental agreements, good relationships, Freud,  Rosemary's Baby, the Apple Jacks incident, Francis Scott Keye, density, Ernest Hemingway, Gertrude Stein, Dick Diver, The Princess Bride, Theo Anthony, Dark Brandon, and breaking up because of Shrek. ★ Support this podcast on Patreon ★

Episode 100 of Pudding On The Wrist features choice tracks from The Flatmates, Scrawl, The Left Outsides, Dick Diver, Thee Silver Mt. Zion, and so much more.

It's time to head to Victoria's Cape Paterson with novelist Allee Richards. Pack your togs, sunscreen, a few paperbacks, and let the jangly sounds of Melbourne's Dick Diver take you to this sleepy seaside town down south on Bunurong Country.

CW: sexual assault, incest, trauma, abusive relationships, homophobia GET THE FULL EPISODE: PATREON.COM/FUCKBOISOFLIT If you hate the modernists as much as I do, you'll want to click away. But don't! This is one of the first books in which we can watch a real-life fuckboi of literature grapple with the way he has hurt and continues to hurt the people in his life. WIth the glitz, glamour, and shine of Hollywood and the French Riviera, Dick Diver– the stand-in for F. Scott Fitzgerald– comes to terms with the way he hurts himself and others. A brilliant read and better conversation with David Avallone. Check out David's work at davidavallonefreelance.com or follow on Twitter at @DAvallone  Link to the ¡Hola Papí! column by JP Brammer on being ghosted: https://holapapi.substack.com/p/i-got-ghosted-big-time 

sent $$$ this week to the Lavender Library in Sacramento.lavenderlibrary.com“The Lavender Library was founded by a core group of 17 local community members in 1998 as a research and information institution for Sacramento’s LGBTQI community. The founding took place during a tumultuous time for the LGBT Community Center (then the Lambda Community Center) as it struggled to stay open. Fearing imminent closure (luckily that did not happen!), community members moved the small library from the Center to its first location at the B Street Theater. The founders considered several other names before settling on the Lavender Library, including: River City Community Library, Sacramento Alternative Library, Capital Library Archive Project (CLAP), and Sacramento Library and Archive Project (SLAP). Two years later in 2000, the Library moved to its current space at N at 21st Streets. One of the original primary champions of the Library, Gail Lang, was a beloved member of Sacramento’s local LGBTQ community. When she passed in 2003, she left the Library funds that have helped it stay open over the years. Today, the Library lives on as an important site for community, knowledge, and engagement.”DOWNLOAD RECORDINGsubscribe to the podcast here: http://feeds.feedburner.com/5432fun(intro by omar)SiLM “EVENT HORIZON” PAST FORMS DWELL / EVENT HORIZONSwiftumz “Game Six” Game SixNIGHTSHADES “Sola” NightshadesDick Diver “Lonely Life” New Name BluesAdam Balbo “Someday” The JesterFun Fact “Three” Live TapeSKULL CULT “Hey hey my my” s/tVACATION “Cooking” Cooking EPQWAM “Doggie Door” Feed MeOdd Hope “We Belong” Odd HopePerren “A Niece and Two Nephews” Apples and Peanut ButterOvlov “I Got Well” Greatest Hits Vol. II (2008-2012)Rip Room “Conceded” MonstersPiano Movers “Downtown 2Day” Girlfriend’s LoverTough Comfort “Patterns” Here’s HowOught “Disgraced in America” Room Inside the WorldDARK MTNS “Calm and Light” Up Above This CloudFLUSHED “Big Heart” Care LessAway Game “Misery Was Simpler” Demoqueen bee dream “this time” queen bee dreamTYPHOON “Remember” Offerings

Hon blev en symbol för jazzåldern, men senare också för modernismens tystade kvinnor. Legenderna om Zelda Fitzgerald är många och Katarina Wikars kryssar mellan myterna och sorgerna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. En av Hjältinnorna i den amerikanska författaren Kate Zambrenos hyllade hybridbok om modernismens tystade kvinnor är förstås Zelda Fitzgerald. I hundra år snart har Zelda varit det nav som alla de andra snurrar runt. Nintendospelet, klassikern Zelda, döptes efter henne sägs det. Först fick hon symbolisera hela jazzåldern via sin man Scotts hyllade romaner, hon var själva ur-flappern, och sen blev hon föremål för åtskilliga biografier och feministiska analyser för ingen blev lika förbjuden att skapa som Zelda som förlorade rätten att skildra sitt eget liv, för evigt dömd att vara materialet. Zelda gick sönder men som fortsätter att verka, varje generation lyfter fram henne på nytt, Zambreno kallar henne en spökmentor. Konsten har alltid spelat mindre roll än sammanbrotten i legenden om Zelda. De vars skapande inte är en linjär historia om framgång utan mer brott och punkter har svårare att hävda sig i historieskrivningen menade en av henne biografer, Sally Cline. Jag vill inte vara en komplementär intelligens, sa Zelda tidigt men ingen lyssnade. Scott Fitzgerald blev för alltid 1920-talets krönte skildrare och livet de levde blev fiktion redan medan det pågick, varje dag skulle det produceras ett visst mått av extraordinära händelser och katastrofpartyn. Vad skulle annars allt gå ut på? Scott antecknade, Zelda formulerade, och han knyckte hennes dagböcker från tonåren. Han var trots allt den som försörjde familjen på sitt skrivande. Det tog sedermera Zelda sex veckor att få ihop sin roman om åren i Europa, "Save me the waltz", som hon skrev instängd på mentalsjukhuset medan Scott mer eller mindre berusad höll på i nio år med "Tender is the night", Hon fick återfall när hon läste hans romanen och insåg att hennes allra mest privata brev från mentalsjukhuset hade bakats in i fiktionen. Hon var alltid amatören men det har sedermera visat sig att Scott ofta satte sitt eget namn under de noveller hon skrev. Det höjde arvodet. Zelda strök över hans namn, me me me skrev hon i marginalerna. Kan den gamla striden mellan striden mellan Scott och Zelda Fitzgerald fortfarande vara infekterad? Till och med i mitt eget huvud rasar den för jag har alltid älskat Scott Fitzgeralds melankoliska lite lillgamla iakttagelser över den tillvaro som långsamt bryter ner en i förtid. Alltid citerat ur hans sista bok "Sammanbrottet" där hans skriver: Jag gick sönder som en gammal tallrik. I den gamla tiden ansågs Zelda vara orsaken till Scotts förödda talang, hennes excesser och sedermera vårdräkningar kostade honom omåttliga summor och spädde på hans alkoholism. Zelda var dömd till att leva i ständig presens, åka på taxitaken, elda upp sina kläder i badkaret, inspirera, ingen kunde associera lika vildsint som Zelda sas det, men det var också det som i slutändan skulle fälla henne: språket. Långt senare skulle vännerna med facit på hand återkalla tidiga tecken. Vetskapen om vad som sedermera hände la sitt raster över det förflutna. Log hon inte konstigt redan hos Murphys på Rivieran, liksom åt fel håll? Indikerade inte hennes associationsmönster en disintegrerad tankeprocess? Kraschen - skrev Scott 1929 Wallstreet och Zelda! Han hade blandat ihop henne med Amerika. En fråga som oavbrutet gnager: Varför tyckte Scott att han hade rätt att tysta Zelda? Hur användes diagnosen schizofreni mot kvinnor på trettiotalet? Allt jag läst om Zelda i årtionden flyter liksom samman i försvarstalet: Hon blev sjuk av hans kopiösa supande, hon hade svårt att anpassa sig till den förväntade modersrollen, hade ingen plats för det egna skapandet. Kanske blev hon helt enkelt feldiagnostiserad. Och jag kommer att tänka på konstnären Sigrid Hjertén där på Beckomberga när jag läser hur behandlingarna, insulinterapierna och elchockerna skadade henne mer än sjukdomen. I biografin Hennes röst i paradiset av Sally Cline finns tolv sidor utskriven familjeterapi mellan Scott och Zelda där han skrumpnar ihop mer än någonsin i sitt desperata egenintresse. Du tar mitt material, skrek han. Mentalsjukhusen, galenskapen, terrorn, är det ditt material? undrade hon. Men vad kunde han göra? Sa hans vänner. Hans utgifter var enorma, och han kunde inte hitta på. Han ville, vågade inte släppa ut henne igen. I en fas av denna hundraåriga legend om Zelda har hon setts som en sorts renässansmänniska, multitalang, som bara inte kunde välja mellan baletten, litteraturen och måleriet. Scott skyllde också hennes första sammanbrott på baletten och förbjöd all vidare dansträning, och sen förbjöd han henne också med läkarnas bifall att skriva om sitt eget liv. Det räckte väl med en konstnär i familjen. Zelda skulle rehabiliteras tillbaka till en mer passande kvinnoroll. Arton år ut och in på klinikerna. Först på mentalsjukhuset fick hon kanske trots alla våndorna en egen röst, tomma timmar och plats att utveckla sina egna talanger. De sista åtta åren efter det att Scott hade dött i hjärtinfarkt redan vid 44-års ålder, utbränd i Hollywoods manusfabriker, så skapade Zelda mer än någonsin, både hemma hos sin mamma i de amerikanska sydstaterna och på sjukhusen: androgyna klippdockor ur Alice i Underlandet, religiösa målningar, mängder av noveller och en oavslutad roman på 40 000 ord. Hon hade ingen utbildning, inga pengar och gick och la sig kl. 9 för att spara på elen. Sen brann hon inne, inlåst på vinden på Highland hospital och mamman eldade upp hennes målningar på bakgården. Hon begravdes bredvid Scott. Allt man kan göra är att rita om kartorna, flytta fokus, falla baklänges ner i Zeldas egenartade klippböcker och tvära tankekast. Hennes oavslutade roman "Save me the waltz" kom sedermera ut till och med på svenska under den tråkiga titeln Charleston. Den fick ljumma recensioner och jag minns att jag till min förtvivlan inte orkade läsa ut den. Alabama och David är på Rivieran på 20-talet när naturen luktar Chanel nr 5. Vad ska man göra i livet? Alabama, hon simmar, flirtar, dansar balett planerar en fest, ett stort skrik genom seklerna och sidorna. Ta en överdos sömnpiller? Tiden äter på henne. I barndomen i amerikanska södern hade pappan domaren portionerat ut den där tiden i små loja bitar. Genom total koncentration på baletten åtta timmar om dagen försöker hon alltför sent som det brukar heta dansa ihop ett förslösat liv. Men detta är som sagt hennes enda efterlämnade verk, hennes första roman och sista, och varför skulle det vara genialt? Hon hinner inte riktigt stanna upp och utveckla några situationer, människorna faller mellan festerna, briljant konverserande in i det sista. Den där associerande fria stilen var det som till slut skulle fälla henne, kategoriseras som stört språk. Jag är så rädd att du ska bli skräckslagen när du kommer och upptäcker att det inte finns något annat kvar annat än oordning och tomrum. Om jag får ett klart intellekt är jag säker på att vi kan använda det skrev hon till Scott från sjukhuset. Jag kan inte göra något för dig längre. Jag försöker rädda mig själv, låter Scott hjälten Dick Diver säga till sin sjuka fru Nicole i romanen Natten är ljuv. Och till Zelda skrev han:Du höll på att bli galen och kallade det genialitet. Och Kate Zambreno skriver om Zelda i "Hjältinnor" att hon hade blivit hjärntvättad att tro att hon var sjuk under decennier. Och att hennes konst kom ur hennes sjukdom och inte ur hennes begåvning. Hon fick eksem när Scott var i närheten. Och där finns också ett foto på en kvinna med grova drag i sjömansjacka. Botad! skriver Zelda under det första fotot från mentalsjukhuset, vad Zambreno kallar hennes haggfoto, för första gången ser hon ful ut. Botad från att vara objektet. Men tiden var alltför kort för att ta tillbaka sig. Det tycks mig, hade Zelda en gång skrivit i en recension av Scotts roman The beutiful and the damned, som om jag på ett ställe känner igen ett parti från en av mina gamla dagböcker som mystiskt försvann kort efter mitt äktenskap och också bitar ur brev som vagt låter bekant. Mr Fitzgerald tycks tro att plagiering börjar i hemmet. Och över i allt detta material ur minnet och böckerna finns Scott: för alltid bara 6 år, ingen kommer på hans födelsekalas, han äter ensam upp både tårtan och ljusen. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen Litteratur Kate Zambreno: Hjältinnor. Översättning Helena Fagertun. Modernista, 2016. Sally Cline: Zelda Fitzgerald: her voice in paradise. John Murray, 2002

Dick Diver e i fantasmi di un gruppo eterogeneo di expats popolano le pagine dell'ultimo romanzo di Francis Scott Fitzgerald: una vita in vacanza sulla riviera francese ove, per contrasto, è proprio il lavoro a risaltare, pur nella sua assenza, come unico grande significato della vita umana. Nella parte finale del programma, una clamorosa, sensazionale, meravigliosa poesia del poeta di UFO, Mush. Impossibile, almeno per chi ha un cuore, non commuoversi.

Listen in to a series of conversations led by beloved Triple R broadcasters Lauren Taylor and Simon Winkler in conversation with our Walsh Street Music artists. For part four of our Walsh Street Music program, Sleeper & Snake fill a room in Robin Boyd's iconic home with their warbled vocals, fizzed improvised interludes, and shifting layers of sound. Sleeper & Snake are duo Amy Hill (Terry, Primo, Constant Mongrel) and Al Montfort (Terry, Total Control, Lower Plenty, Dick Diver etc…). Setting a different pace to previous projects, Sleeper & Snake rest their homespun vignettes of skewed harmony and wistful yet pointed lyrical pep in a nest saxophone, synthesisers, drum machine, acoustic guitar and strings. ---------------------------------------------------------------------------------------------------- MPavilion & the Robin Boyd Foundation bring you a six part series of live performances from the iconic Walsh Street house. Directed by Freya Esders and shot by award-winning cinematographer Edward Goldner, the series will place an eclectic roster of Melbourne’s favourite musicians in all corners of this architectural masterpiece. The Walsh Street Music Program features the soulful multi-instrumentalist and proud Kuku Yalanji, Jirrbal and Torres Strait Islander woman Kee’ahn, Chinese/Australian composer and guzheng virtuoso Mindy Meng Wang, the beautifully melancholic and ethereal Sweet Whirl, Sudanese born Melbourne bred rapper BabyT, the lo-fi soundscapes of unground cult lovers Sleeper & Snake, and finally Melbourne prog pop eccentric Gregor. Walsh St house is the dwelling that Australian architectural giant Robin Boyd designed as his own family home. As an exemplar of modernist Australian architecture that continues to influence architectural thinking, the house has been the subject of extensive media coverage both nationally and internationally. The house remains unchanged from the time it was first designed and occupied by the Boyd Family in 1959, furnished with pieces designed by Boyd’s associates Grant Featherston, Clement Meadmore and others and then photographed by Mark Strizic. Now home of the Robin Boyd Foundation, the heritage icon provides a unique insight into Melbourne’s design leaders of the 50s and 60s.

In Episode 11 of Barely Human, we arrive in the contemporary to look at a thriving subcultural community from Melbourne, Australia. With Dick Diver we find a band who related to the contemporary condition by singing about items littered on the kitchen table...before unwittingly creating a non-genre that was cruelly nicknamed 'dolewave.' Then we cross to the post-punk mania of Total Control, who turned to paranoid visions and the sounds of dystopia to become one of the most influential bands of the 2010s. Barely Human is written and hosted by Max Easton, and produced by Jason L'Ecuyer and Output Media. Visit the website for show notes featuring extra discussion, sources, further reading and detailed credits here: https://www.barelyhuman.info/2020/03/ep-11-lend-me-fiver-i-like-dick-diver.html. The accompanying playlist called 'Melbourne Scenius' can be found here: https://open.spotify.com/playlist/1DWrsze7gJPLjIplnOYMav Follow us on Facebook, Instagram and Twitter, all @barelyhumanpod

Songs from The Electric Eels, Death Of Samantha, Essential Logic, Dick Diver, Lucy Arnell, and Guitar Slim Green, plus Bob tells a story about going on tour with Huggy Bear and The Frumpies.

Episode 54 features an in-depth conversation with Angus Lord of one of Melbourne's best up and coming bands, The Stroppies! Featuring members of several notable area bands, including The Stevens, Dick Diver, and Twerps, this group has already amassed an impressive collection of tunes in the last two years. They released a 7" single entitled "Maddest Moment/Architectural Charades" last month on Tough Love Records, after releasing two critically acclaimed EPs in 2017 on the Hobbies Galore label. Tune in to hear all about the group's origins, recording with producer Alex Macfarlane, and their plans for 2018, which include recording their debut full-length. Plus, Angus and Tom had a lengthy discussion on the current Melbourne music scene. Angus curated a great playlist of some awesome Melbourne acts, including Alex Macfarlane, Parsnip, Blank Realm, and Civic! Tom threw in a live version of "Raised Eyebrows" by The Feelies from June 2nd, 1986 for good measure!You can keep up with The Stroppies via Facebook and Instagram. You can purchase their latest 7" and their self-titled EP via the group's bandcamp. Their 2017 EP "It's A Hit" is available via Hobbies Galore.Thanks so much to Angus of The Stroppies for a great chat!

Terry: Melbourne band Terry is a supergroup of sorts— comprising members who have played with the likes of Dick Diver, UV Race, and Total Control. Terry has just two 7" singles, yet already they have proven themselves as a spirited group. Alongside contemporaries like DC's Gauche and London's Shopping, Terry evoke not only the minimalism of classic post-punk, but also its intellectual edge. Terry are at once critical and funny, skeletal and chaotic. There is a multiplicity of droll, slightly off voices deadpanning about class, beer-drinking, and men who won't apologize. This slanted ripper culminates with searing, splintering guitars, knotted with an expressive emotionality, all buzzsaws that make sparks fly. Recorded live at the PBS FM Studios in Melbourne on the 26th of July 2016. Engineered by Jeremy Smith. Ninetynine: Over the course of twenty years Melbourne's multi-instrumental indie rockers Ninetynine have released seven albums along with singles and numerous compilation tracks, played hundreds of shows and toured nationally and internationally taking in cities from Bendigo to Mexico City and New York to Moscow. Originally the vehicle for the musical vision of Laura Macfarlane, who recorded the first tracks under the moniker whilst based in the US as drummer for Sleater-Kinney, Ninetynine has now become an established ensemble with long time members Cameron Potts, Iain McIntyre and Meg Butler. Recorded live at the PBS FM Studios in Melbourne on the 25th of August 2016. Engineered by Myles Mumford. Airing details: Originally via Zed Digital, 7-8pm, Sunday 20th of November 2016. Show production and engineering: Branko Cosic.

We head down under to listen to Ryan’s favorite Australian indie pop songs. Jenna mixes herself a cocktail called the Australian Virgin (we’re looking at you, 1997 era Ben Lee). Our friend Fran teaches us some Aussie slang as we listen to jangly songs by The Go-Betweens, The Lucksmiths, The Cannanes, The Goon Sax, Dick Diver and Twerps. Not bad for a nation colonized by criminals. Hide your babies! Songs featured in this episode: The Go-Betweens "Going Blind" Ben Lee "Song For You" The Lucksmiths "Guess How Much I Love You" The Cannanes "Bumper" The Goon Sax "Up to Anything" Dick Diver "Tearing the Posters Down" Twerps "Back to You" [Please support these artists — buy their music!] http://www.go-betweens.net http://ben-lee.com/ https://thelucksmiths.bandcamp.com https://thecannanes.bandcamp.com http://chaptermusic.com https://www.mergerecords.com

I spoke to Stephanie and Rupert of Dick Diver about horse meat, middle eastern "bakeries," and Australian cafeteria food. Transcript: http://eatersdigestwmbr.tumblr.com/post/124875722914/dick-diver-interview-horse-meat-middle Recorded July 6th, 2015 at the Middle East Upstairs in Cambridge, MA.

Will, Barrett, Chris, and a virtual Nicholas discuss new music by Colleen Green, Will Butler, and Dick Diver, plus movie and book reviews.

A more subdued and business like episode from Eoin and Sep as they get deep into music whilst talking to Ann Vriend about her new high fiving friend, Cornelius in a museum, Bjork-isms, Dave King's marvellous personality, Barefoot Alley not on speakerphone without soundcheck, Lady Gaga scratching and Dick Diver song names.

Professor Wai Chee Dimock concludes her discussion of Tender Is the Night with a biographical sketch of Zelda Sayre Fitzgerald’s mental instability, the inspiration for the character of Nicole Diver. Invoking the schema of “have” and “have not,” she then shows how Fitzgerald borrows techniques from film to quicken the pace of Dick Diver’s narrative of dispossession. Dimock argues that Fitzgerald uses close-up, cross-cutting, and the speeding up of negative resolutions to strip Dick of his professional identity and to render him empty-handed at the end. Complete course materials are available at the Open Yale Courses website: http://oyc.yale.edu This course was recorded in Fall 2011.