Podcasts about giovannis

Det 28:e avsnittet av "Har du inte läst den?" spelades in som livepodd i oktober -24 på Majornas Böcker och Kaffe i Göteborg. Lydia och Hedvig har i sin bedrövelse över världens tillstånd vänt sig till James Baldwin. I romanen "Giovannis rum" från 1956 både söker och flyr en ung amerikan från kärleken i Paris. Hedvig intresserar sig för Baldwins aktivistiska arbete och funderar vad det innebär att leva autentiskt. Lydia finner allmänmänsklig gilitghet i en till synes mycket specifik berättelse. Vad symboliserar egentligen Giovannis rum? Och kan något sluta lyckligt där? 

A Vampire Story Returns: Behind the Scenes with Tag of Joy | Adventure Game Hotspot Podcast. In this episode of the Adventure Game Hotspot Podcast, hosts Joshua Cleveland and Jack Allen sit down with Saronis and Giovannis, the brother developers behind Tag of Joy. They discuss the exciting news about their collaboration with Bill Tiller on 'A Vampire Story: A Bat's Tale.' The conversation covers the game's development journey, blending 2D and 3D art, homage to classic adventure games, and the challenges of securing funding. The team also delves into the importance of game endings, sharing their favorite memorable endings from movies, books, and games. Tune in for an engaging discussion on the future of adventure games and the creative process behind some iconic titles. Follow us at: Web: adventuregamehotspot.com Discord: https://discord.gg/ZUwXg7qwse FB: adventure Game Hotspot IG: adventure_game_hotspot Twitter: @aghotspot Threads: adventure_game_hotspot Mastodon: @AGH@mastodon.gamedev.place BlueSky: @aghotspot.bsky.social --- Support this podcast: https://podcasters.spotify.com/pod/show/weirdgamingadventure/support

När författaren James Baldwin träffade Ingmar Bergman fick han idé till en egen film. Aleksander Motturi reflekterar över vad som gör Baldwin så aktuell i vår tid och kanske i alla tider. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2018-01-23.När den amerikanske författaren James Baldwin är på väg tillbaka från Filmstaden i Råsunda vintern 1959, där han precis har intervjuat Ingmar Bergman, roar han sig med att planera en film som han skulle kunna göra om han hade varit regissör.Anledningen till denna tankelek är att han urskiljer vissa likheter mellan Bergmans filmer och sitt eget skrivande.Inga nordiska sagor, men däremot den amerikanska söderns musikMer specifikt funderar han på hur en film i egen regi skulle utformas om den intog samma plats som ”Det sjunde inseglet” gör i Bergmans konstnärliga produktion.I en sådan film finns, inser han, förvisso inga nordiska sagor, men däremot den amerikanska söderns musik med bilder av allt från afrikanska tomtomtrummor och Congo Square till de europeiska delarna av afrikanska städer.Samma öde skulle pågå i generation efter generation.Baldwins filmidé börjar med att några slavar stiger ombord på skeppet ”Jesus”. Det är ett vitt skepp med vita segel och vita herrar på ett mörkt hav lastat med svarta slavar. På skeppet skulle det finnas en omedgörlig och benhård figur vars eviga öde var att avrättas.Den här mannen kunde ta skepnad av en häxdoktor, en prins eller en sångare. Oavsett vilket skulle han dö, svepas in i havets vågor, för att han hade försökt rädda en svart kvinna som bar på hans barn. Barnet skulle sedan leda ett uppror bland slavarna. Och hängas för det.Samma öde skulle pågå i generation efter generation. Under rekonstruktionen efter amerikanska inbördeskriget skulle han mördas när han lämnade kongressen. När han återvände som soldat från första världskriget skulle han bli levande begravd. Under depressionen skulle han uppträda som jazzmusiker och tappa förståndet.Det är många tankar och frågor som reser sig innan Baldwin kommer tillbaka till sitt hotellrum i skymningen, bland dessa frågor plågas han inte minst av den tragiske hjältens öde i samtiden.Vems skepnad skulle han inta i nuet?Vad som gör James Baldwin till en så omistlig intellektuell även i vår tid är inte bara att han, efter uppväxten i Harlem, blir en av Amerikas mest omvälvande författare, utan också den typ av vändningar som hans författarskap tar under exilen.Det är, trots allt, i Europa som han (med två album av bluesstjärnan Bessie Smith på grammofonen) skriver debutromanen "Go Tell It on the Mountain", som följs av homoerotiska "Giovannis Room" vid sidan av essäer och pjäser som "The Amen Corner".I essäerna finns ett annat anslag än det vi ser i romanerna. I fiktionen förvaltar han sin konstnärliga frihet på ett sätt som det inte ges utrymme för på de vardagliga slagfälten där de personliga förlusterna är oundvikliga.Det är också denna frihet – som tar form av ett ansvar att vittna, aldrig bli delaktig i världens likgiltighet – som lockar honom till mötet med den unge svenske demonregissören.”Vita amerikaner tror inte på döden”, skriver Baldwin, ”och det är därför mitt mörka skinn skrämmer dem så.”Bergman är vänlig nog att bjuda Baldwin på te, men han vill inte prata om sina gamla filmer, allra minst ”Det sjunde inseglet”, vilken också förefaller Baldwin kylig, beräknande och mindre intressant än vissa av hans andra produktioner.Det tycks vara den okuvliga lätthet med vilken universella frågor hanteras i Bergmans filmer som har fångat Baldwins intresse. I jämförelse med Europa, efter andra världskriget, framstår den amerikanska kulturen som infantil i det faktum att den inte vågar ställas mot döden, det tragiska.I Baldwins legendariska essä ”The Fire Next Time” från 1963 är detta tema ännu tydligare:”Vita amerikaner tror inte på döden”, skriver Baldwin, ”och det är därför mitt mörka skinn skrämmer dem så.”Vad som intresserar Baldwin är att Bergman inser och accepterar sina begränsningar, både de personliga och sociala.Den svarte mannen ligger som en skugga över hela nationen. Han är en serie skuggor, självskapade, överlappande, som alltid bekämpas. Man kan, påpekar han, säga att den svarte inte finns annat än i vårt inre mörker. Och så fortsätter han:”Det förefaller mig att man borde glädjas åt dödens faktum – borde besluta sig för att förtjäna sin död genom att med hänförelse ta itu med livets gåta. Man har ansvar gentemot livet: det är det lilla fyrskenet i det skrämmande mörker från vilket vi kommer till vilket vi ska återvända. Man måste göra den färden så vacker som möjligt – för deras skull som kommer efter oss.”I en intervju från 1961 får han frågan om mötet med Bergman som hade ägt rum ett drygt år tidigare.Återigen kommer friheten på tal. Vad som intresserar Baldwin är att Bergman inser och accepterar sina begränsningar, både de personliga och sociala. Det är just detta som utmärker hans frihet. Baldwin menar inte att Bergman underkastade sig dessa begränsningar, inte heller att han var ”passiv i mötet med dem”.Poängen är att Ingmar Bergman ”insåg att han var Ingmar Bergman, att han kunde göra vissa saker och inte andra, och att han inte skulle leva för evigt”.I Baldwins perspektiv förstod Bergman någonting som människor i USA har ”mycket svårt att förstå: att livet är mycket svårt, mycket svårt för var och en av oss, för alla som är födda.”I ”I am Not Your Negro” – Raoul Pecks uppmärksammade essäfilm om Baldwin – finns ett stillsamt ögonblick där kameran fokuserar en harmonisk flod omgiven av prunkande grönska, klätterväxter som speglas i vattenytan.”I Amerika var jag fri endast i strid, aldrig för att vila"Inga spektakulära bilder av polisbrutalitet, våld, förtryck kommer nu i dager. Inte heller framträder visualiseringar av motståndets skiftningar, varken från sextiotalets alla massprotester eller de som äger rum idag under parollen ”black lives matter”.Över de fridfulla flodbilderna hör man istället Baldwins text:”I Amerika var jag fri endast i strid, aldrig för att vila. Och den som inte finner någonstans att vila kommer inte att överleva striden länge.”Kanske fångar denna passage den filosofiska kärnan i hans positionering i de svartas frigörelsekamp?För Baldwin är frågan om ”verkligheten” avgörande. De oskuldsfulla vita människorna som begår brottet befinner sig inte där, i verkligheten, de inser inte att tragedin är inneboende i människans liv.”Liv är”, skriver han, ”tragiskt helt enkelt därför att jorden vrider sig runt och solen obönhörligen stiger och sjunker, och för var och en av oss kommer det en dag då solen går ner för allra sista gången.”Roten till de mänskliga svårigheterna är, enligt Baldwin, att vi är villiga att offra all skönhet i vårt liv och spärra in oss i symboler, tabuföreställningar, kors, blodsoffer, kyrkspiror, moskéer, raser, arméer, flaggor, nationer, för att förneka det enda faktum vi har: döden.Vi vet att Baldwin aldrig lät realisera sin filmidé. Han dömer på sätt och vis ut den redan i tankeprocessen. Han inser att han aldrig någonsin skulle kunna få ut lika mycket av sin historia som Ingmar Bergman fått ut av sitt förflutna.På vissa sätt är det, framhåller Baldwin, enklare för Bergman att handskas med det förflutna än vad det skulle vara för honom själv. Dels är det för Bergman både mer avlägset och närvarande, dels lider han inte av kampen med en tungrodd och oacceptabel bitterhet. Den tragiske hjälten i Baldwins föreställda film, hans sjunde insegel, skulle i samtiden ta gestalt av en narkoman.Men det är kanske inte hans oundvikliga öde, utan en tanke som följer av den tungrodda uppgivenheten?Detta mycket tänkbara scenario, att hjälten i vår tid dör i missbruk, visar, enligt Baldwin, förvisso på ett sätt den sträcka som Amerikas svarta generationer tillryggalagt.Men bara på ett sätt. Inte ovillkorligen blir han en narkoman.När det väl kommer till kritan handlar konsten om att uppbåda mod att gestalta den tragiske hjälten som sig själv, hur smärtsamt det än är.För all konst är ett slags bekännelse, mer eller mindre indirekt. Vi måste till sist berätta hela historien, inte bara den tänkbara, för att överleva.Aleksander Motturi, författare Litteratur: "Go tell it on the Mountain". James Baldwin. Knopf. (1953)."Giovannis rum"- James Baldwin. Översättning: Martin Rogberg. (1957). "The fire next time" /"Nästa gång elden". James Baldwin. Översättning av Olof Starkenberg. Wahlström & Widstrand (1964)."The Amen Corner". James Baldwin. Dial Press. (1954).Film: I am not your Negro" Regi: Raoul Peck. (2016)."Det sjunde inseglet" Regi: Ingmar Bergman. (1957).

Mio Dio! Da ist es glatt wieder Freitag! Ein Glück. Gunnar und Ben waren zusammen im Meck-Pomm-Mekka Rostock und Hannes? Der ist einfach immer noch in Bella Italia und lässt sich in einem Verließ von Giovannis auspeitschen!

En tidig höstkväll står 19-årige Giovanni och väntar på sin kompis på en gata i Vasastan i Stockholms innerstad. Han har lurats dit och istället för kompisen dyker en skytt med skarpladdat vapen upp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vid 21-tiden den 13 september 2023 står 19-årige Giovanni och väntar i en gatukorsning i Vasastan. Han ska träffa en kompis från Malmö, som han lärt känna på ett SIS-hem och som är på besök i Stockholm. Vad Giovanni inte vet är att kompisen precis gripts av polisen i Uppsala. Han är del av ett mordkommando från Malmö som ska utföra våldsdåd mot Rawa Majid-sidan i Foxtrotkonflikten – och Giovanni står näst på tur. ”Den här sorgen och den här smärtan, den kommer aldrig gå bort. Det gör ont i själen”, säger Giovannis mamma – som vi kallar för ”Jennifer”. Vi träffar henne på kyrkogården där sonen nu ligger begravd. Hon är ofta här, för några veckor sedan dukade hon upp med tårta, berättar hon, det var dagen Giovanni skulle fyllt 20 år. Nu har två personer, en 19-årig kille och en 19-årig tjej, dömts för inblandning i mordet på Giovanni. Killen till livstid och tjejen till tio års fängelse. Tingsrätten beskriver mordet som en ren avrättning och konstaterar alltså att Giovanni dödades som en del i den interna Foxtrotkonflikten. Men varför just Giovanni var en måltavla förstår varken hans mamma ”Jennifer” eller åklagare och polis. Samtidigt fortsätter utredningen mot den som misstänks ha styrt mordet, och flera andra våldsdåd i Sverige. Han sitter just nu häktad misstänkt för inblandning i mordet på en av topparna i Foxtrot i Sarajevo i höstas. Programledare: Linus Lindahl och Mariela Quintana MelinProducent: Jenny HellströmReporter: David OhlssonLjudtekniker: Johan HörnqvistKontakt: p3krim@sverigesradio.seTipstelefon: 0734-61 29 15 (samma på Signal)

The rocket conspiracy goes deeper as we discuss Giovanni's pikachu.

We often cover new places in our Food talk and today I decided to mix things up a bit and talk to one of Cape Towns old favorite delis Giovannis in green point. Giovannis has been around for over 25 years and is still going strong. A lot of its staff has been with the business since inception. On the line now is owner and .. When I was in buying some of your delicious ready made salads. I asked the lady at the till how long she has worked at Gios for and she said 25 years…and I asked what's the secret to keeping a job for so long..and she replied. Wonderful bosses..See omnystudio.com/listener for privacy information.

We talked Vision Casting this month, but today we want to give you the tools to make that vision a reality with GOAL SETTING. How to set goals, breaking down the year, reflecting on the good and bad of 2021, what to take with you and leave behind in the new year, and how communication with your spouse is key! Melissa + Stephanie even discuss Giovannis adoption and so much more in this PACKED episode! As always please share with a friend and subscribe so you never miss an episode. Follow us on Instagram: @bravebabespodcast

Mit Giovannis Zimmer (Giovanni's Room) widmen wir uns diese Woche einem Klassiker der moderenen und der queeren Literatur. Der Roman wird aus der Perspektive von David erzählt, einem jungen Amerikaner, der sich in Paris in einen Italiener verliebt. Gleich am Anfang steht fest, dass am Ende des Romans jemand mit der Guillotine hingerichtet wird (huch!), aber dazwischen leben und lieben sich die beiden Männer erst einmal in einem Dienstmädchenzimmer. Wir fragen uns, was für eine Sexualität hier überhaupt erzählt wird, was homosexulles Begehren für die Männlichkeit der Protagonisten bedeutet und was hier in Sachen "Schnulz" überhaupt sprachlich los ist.

Spotify: Mystery Boy, Hört bei Giovannis und Galaxystorms Podcast vorbei

Zärtlich und zupackend erzählt Baldwin von Liebe, Begehren und Verletzlichkeit. Im Paris der Fünfziger lernt David den reizend überheblichen, löwenhaften Giovanni kennen. Die beiden beginnen eine Affäre – Verlangen und auch Scham brechen in David los wie ein Sturm. Als plötzlich seine Verlobte zurückkehrt, bringt David nicht den Mut auf, sich zu outen. Im Glauben, sich durch Verleugnung selbst retten zu können, stürzt er Giovanni in ein Unglück, das tödlich endet. Mit “Giovannis Zimmer” brach Baldwin gleich zwei Tabus: Als schwarzer Schriftsteller schrieb er über die Liebe zwischen zwei weißen Männern. Sein amerikanischer Verlag trennte sich daraufhin von ihm, seine Agentin riet ihm, er solle das Manuskript verbrennen. Heute gilt “Giovannis Zimmer” als Baldwins berühmtester Roman. Übersetzung von Miriam Mandelkow James Baldwin (1924-1987), in New York geboren, war und ist vieles: ein verehrter, vielfach ausgezeichneter Schriftsteller und eine Ikone der Gleichberechtigung aller Menschen, ungeachtet ihrer Hautfarbe, ihrer sexuellen Orientierung oder ihres Herkunftsmilieus. Er war der erste schwarze Künstler auf einem Cover des ›Time Magazine‹. Baldwin starb 1987 in Südfrankreich. Rezension, Lesung und Schnitt Katharina Glück

On this episode of Sippin 40's Jacob and Giovannis sip with Chicago-based producer Xavier.Wav.  Sit back and crack open as your favorite duo pry into Xavier.Wav's life aura, his Portland tales of forbidden youth, the seductions of juke music, how to navigate the curses of music accessibility, supporting artists you know, and Xavier.Wav gives the boys the blessing to play his newest single.  See more from Xavier.Wav

Valerie Kyeyune Backström i samtal med Johan Hilton och Judith Kiros. I Klassikersalongen samtalar författare, litteraturkritiker och kulturskribenter om moderna klassiker och äldre pärlor. Vid en första anblick verkar de helt väsensskilda. Tennessee Williams (1911–83) är en av 1900-talets stora dramatiker, med familjerelationer i amerikansk sydstatsmiljö som främsta motiv. James Baldwin (1924–87) är medborgarrättsaktivisten som skrev romaner och essäer om diskrimineringen av svarta och homosexuella. Ändå har de mycket gemensamt: De verkade under samma tid; de hade ett komplicerat förhållande till hemlandet USA; de var bägge homosexuella och de blev med tiden nära vänner. Och just nu är intresset för dem större än på mycket länge. Tennessee Williams pjäser har börjat spelas igen. Ett exempel är Dramatens uppsättning av "Linje Lusta" 2019, ett annat "Katt på hett plåttak" som hade premiär i februari 2020 på Maximteatern i ett samarbete mellan Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten. James Baldwins böcker har upptäckts av en ny generation. Det kommer nyutgåvor både på engelska och svenska. Hans roman "If Beale Street Could Talk" filmatiserades 2018 och hans postuma verk "Remember This House" ligger till grund för den Oscarsnominerade dokumentärfilmen "I Am Not Your Negro". Hur kommer det sig att Williams och Baldwin plötsligt ligger rätt i tiden igen? Vi bjöd in Johan Hilton och Judith Kiros för att tillsammans med Valerie Kyeyune Backström diskutera deras författarskap utifrån Williams Katt på hett plåttak och "Linje Lusta" och Baldwins "Giovannis Room" ("Giovannis rum", sv. övers. 1957); "The Fire Next Time" ("Nästa gång elden", Norstedts 2019): "Go Tell It To The Mountain" ("Gå och förkunna det på bergen", sv. övers. 1955). Valerie Kyeyune Backström är kulturjournalist och kritiker på Expressen Kultur och var tidigare chefredaktör för tidskriften Bang. För Internationell författarscen ledde hon i höstas samtalet med Jamaica Kincaid. Johan Hilton är kritiker, krönikör och scenredaktör på DN Kultur. Han har bl.a. skrivit böckerna "No Tears for Queers" (2005) och den Augustprisnominerade "Monster i garderoben". En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates (2015). Tillsammans med Kristin Lundell vann han frågesportsprogrammet På spåret 2017. Judith Kiros är journalist och författare. Hon är en av medgrundarna av den tvärmediala plattformen Kontext Press, hon var programledare för Utbildningsradions program Nationen. Hösten 2019 debuterade hon som skönlitterär författare med boken O. Från 18 februari 2020 Jingel: Lucas Brar

Paris in den 50ern. Cafés und Nachtbars. Verruchte Halbweltdamen und schwule Jungs, die von älteren Semestern angehimmelt werden. Dorthin treibt es den Amerikaner David. Dort versucht er sich selbst zu finden - oder zu verlieren. James Baldwins "Giovannis Zimmer" von 1956 ist ein wagemutiger Roman über den Verlust der Unschuld. Rezension von Ulrich Rüdenauer. aus dem Englischen übersetzt von Miriam Mandelkow dtv ISBN 978-3-423-28217-8 208 Seiten 20 Euro

Join us as we discuss the "classic" gay novel Giovanni's Room by James Baldwin. We also have a brief look back at year two of Bookclub and play a nail-biting round of Is It Kiss or AC/DC. Next book: Sphere by Michael Crichton

Maria snakker om Giovannis rom av James Baldwin. Bokprat fra 09.04.19.

Cardiff City's late win at Southampton is the first point of discussion for Nathan Blake, Dominic Booth and Paul Abbandonato on this week's pod.Also: Kenneth Zohore is 'back', Oumar Niasse makes a difference and will Sean Morrison return, when fit?Head to @CardiffCityLive on Twitter to ask Blakey a question. The podcast is sponsoed by Giovannis. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

Et ægte trekantsdrama i Paris! Ung (hvid) mand møder ung (hvid) mand og - lyn slår ned! Men problemet er, at den ene mand allerede er forlovet med en kvinde. Men det er kun et problem blandt mange andre. David står overfor række eksistentielle dilemmaer om identitet, seksualitet, skam og lyst. Hvad skal han vælge? "Giovannis værelse" blev meget omdiskuteret, da den udkom i 1954 i USA. Ikke bare havde James Baldwin skrevet om kærlighed mellem to mænd, han var ovenikøbet sort. Derfor rejser romanen også spørgsmålet: Hvem må skrive hvad om hvem? James Baldwin (1924-1987) blev aktuel igen med dokumentarfilmen "I am not your Negro", og samtidig med at "Giovannis værelse" netop er udgivet i en nyoversættelse af Pia Juul, er der også premiere på filmatiseringen af romanen "If Beale Street Could Talk". Han er stadig en af den amerikanske litteraturs mest markante stemmer med et forfatterskab om farlige emner som seksualitet, identitet og race. Værter: Klaus Rothstein og Nanna Mogensen.

När författaren James Baldwin träffade Ingmar Bergman fick han idé till en egen film. Aleksander Motturi reflekterar över vad som gör Baldwin så aktuell i vår tid och kanske i alla tider. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När den amerikanske författaren James Baldwin är på väg tillbaka från Filmstaden i Råsunda vintern 1959, där han precis har intervjuat Ingmar Bergman, roar han sig med att planera en film som han skulle kunna göra om han hade varit regissör. Anledningen till denna tankelek är att han urskiljer vissa likheter mellan Bergmans filmer och sitt eget skrivande. Inga nordiska sagor, men däremot den amerikanska söderns musik Mer specifikt funderar han på hur en film i egen regi skulle utformas om den intog samma plats som Det sjunde inseglet gör i Bergmans konstnärliga produktion. I en sådan film finns, inser han, förvisso inga nordiska sagor, men däremot den amerikanska söderns musik med bilder av allt från afrikanska tomtomtrummor och Congo Square till de europeiska delarna av afrikanska städer. Samma öde skulle pågå i generation efter generation. Baldwins filmidé börjar med att några slavar stiger ombord på skeppet Jesus. Det är ett vitt skepp med vita segel och vita herrar på ett mörkt hav lastat med svarta slavar. På skeppet skulle det finnas en omedgörlig och benhård figur vars eviga öde var att avrättas. Den här mannen kunde ta skepnad av en häxdoktor, en prins eller en sångare. Oavsett vilket skulle han dö, svepas in i havets vågor, för att han hade försökt rädda en svart kvinna som bar på hans barn. Barnet skulle sedan leda ett uppror bland slavarna. Och hängas för det. Samma öde skulle pågå i generation efter generation. Under rekonstruktionen efter amerikanska inbördeskriget skulle han mördas när han lämnade kongressen. När han återvände som soldat från första världskriget skulle han bli levande begravd. Under depressionen skulle han uppträda som jazzmusiker och tappa förståndet. Det är många tankar och frågor som reser sig innan Baldwin kommer tillbaka till sitt hotellrum i skymningen, bland dessa frågor plågas han inte minst av den tragiske hjältens öde i samtiden. Vems skepnad skulle han inta i nuet? Vad som gör James Baldwin till en så omistlig intellektuell även i vår tid är inte bara att han, efter uppväxten i Harlem, blir en av Amerikas mest omvälvande författare, utan också den typ av vändningar som hans författarskap tar under exilen. Det är, trots allt, i Europa som han (med två album av bluesstjärnan Bessie Smith på grammofonen) skriver debutromanen "Go Tell It on the Mountain", som följs av homoerotiska "Giovannis Room" vid sidan av essäer och pjäser som "The Amen Corner". I essäerna finns ett annat anslag än det vi ser i romanerna. I fiktionen förvaltar han sin konstnärliga frihet på ett sätt som det inte ges utrymme för på de vardagliga slagfälten där de personliga förlusterna är oundvikliga. Det är också denna frihet som tar form av ett ansvar att vittna, aldrig bli delaktig i världens likgiltighet som lockar honom till mötet med den unge svenske demonregissören. Vita amerikaner tror inte på döden, skriver Baldwin, och det är därför mitt mörka skinn skrämmer dem så. Bergman är vänlig nog att bjuda Baldwin på te, men han vill inte prata om sina gamla filmer, allra minst Det sjunde inseglet, vilken också förefaller Baldwin kylig, beräknande och mindre intressant än vissa av hans andra produktioner. Det tycks vara den okuvliga lätthet med vilken universella frågor hanteras i Bergmans filmer som har fångat Baldwins intresse. I jämförelse med Europa, efter andra världskriget, framstår den amerikanska kulturen som infantil i det faktum att den inte vågar ställas mot döden, det tragiska. I Baldwins legendariska essä The Fire Next Time från 1963 är detta tema ännu tydligare: Vita amerikaner tror inte på döden, skriver Baldwin, och det är därför mitt mörka skinn skrämmer dem så. Vad som intresserar Baldwin är att Bergman inser och accepterar sina begränsningar, både de personliga och sociala. Den svarte mannen ligger som en skugga över hela nationen. Han är en serie skuggor, självskapade, överlappande, som alltid bekämpas. Man kan, påpekar han, säga att den svarte inte finns annat än i vårt inre mörker. Och så fortsätter han: Det förefaller mig att man borde glädjas åt dödens faktum borde besluta sig för att förtjäna sin död genom att med hänförelse ta itu med livets gåta. Man har ansvar gentemot livet: det är det lilla fyrskenet i det skrämmande mörker från vilket vi kommer till vilket vi ska återvända. Man måste göra den färden så vacker som möjligt för deras skull som kommer efter oss. I en intervju från 1961 får han frågan om mötet med Bergman som hade ägt rum ett drygt år tidigare. Återigen kommer friheten på tal. Vad som intresserar Baldwin är att Bergman inser och accepterar sina begränsningar, både de personliga och sociala. Det är just detta som utmärker hans frihet. Baldwin menar inte att Bergman underkastade sig dessa begränsningar, inte heller att han var passiv i mötet med dem. Poängen är att Ingmar Bergman insåg att han var Ingmar Bergman, att han kunde göra vissa saker och inte andra, och att han inte skulle leva för evigt. I Baldwins perspektiv förstod Bergman någonting som människor i USA har mycket svårt att förstå: att livet är mycket svårt, mycket svårt för var och en av oss, för alla som är födda. I I am Not Your Negro Raoul Pecks uppmärksammade essäfilm om Baldwin finns ett stillsamt ögonblick där kameran fokuserar en harmonisk flod omgiven av prunkande grönska, klätterväxter som speglas i vattenytan. I Amerika var jag fri endast i strid, aldrig för att vila" Inga spektakulära bilder av polisbrutalitet, våld, förtryck kommer nu i dager. Inte heller framträder visualiseringar av motståndets skiftningar, varken från sextiotalets alla massprotester eller de som äger rum idag under parollen black lives matter. Över de fridfulla flodbilderna hör man istället Baldwins text: I Amerika var jag fri endast i strid, aldrig för att vila. Och den som inte finner någonstans att vila kommer inte att överleva striden länge. Kanske fångar denna passage den filosofiska kärnan i hans positionering i de svartas frigörelsekamp? För Baldwin är frågan om verkligheten avgörande. De oskuldsfulla vita människorna som begår brottet befinner sig inte där, i verkligheten, de inser inte att tragedin är inneboende i människans liv. Liv är, skriver han, tragiskt helt enkelt därför att jorden vrider sig runt och solen obönhörligen stiger och sjunker, och för var och en av oss kommer det en dag då solen går ner för allra sista gången. Roten till de mänskliga svårigheterna är, enligt Baldwin, att vi är villiga att offra all skönhet i vårt liv och spärra in oss i symboler, tabuföreställningar, kors, blodsoffer, kyrkspiror, moskéer, raser, arméer, flaggor, nationer, för att förneka det enda faktum vi har: döden. Vi vet att Baldwin aldrig lät realisera sin filmidé. Han dömer på sätt och vis ut den redan i tankeprocessen. Han inser att han aldrig någonsin skulle kunna få ut lika mycket av sin historia som Ingmar Bergman fått ut av sitt förflutna. På vissa sätt är det, framhåller Baldwin, enklare för Bergman att handskas med det förflutna än vad det skulle vara för honom själv. Dels är det för Bergman både mer avlägset och närvarande, dels lider han inte av kampen med en tungrodd och oacceptabel bitterhet. Den tragiske hjälten i Baldwins föreställda film, hans sjunde insegel, skulle i samtiden ta gestalt av en narkoman. Men det är kanske inte hans oundvikliga öde, utan en tanke som följer av den tungrodda uppgivenheten? Detta mycket tänkbara scenario, att hjälten i vår tid dör i missbruk, visar, enligt Baldwin, förvisso på ett sätt den sträcka som Amerikas svarta generationer tillryggalagt. Men bara på ett sätt. Inte ovillkorligen blir han en narkoman. När det väl kommer till kritan handlar konsten om att uppbåda mod att gestalta den tragiske hjälten som sig själv, hur smärtsamt det än är. För all konst är ett slags bekännelse, mer eller mindre indirekt. Vi måste till sist berätta hela historien, inte bara den tänkbara, för att överleva. Aleksander Motturi, författare   Litteratur: "Go tell it on the Mountain". James Baldwin. Knopf. (1953). "Giovannis rum"- James Baldwin. Översättning: Martin Rogberg. (1957).  "The fire next time" /"Nästa gång elden". James Baldwin. Översättning av Olof Starkenberg. Wahlström & Widstrand (1964). "The Amen Corner". James Baldwin. Dial Press. (1954). Film: I am not your Negro" Regi: Raoul Peck. (2016). "Det sjunde inseglet" Regi: Ingmar Bergman. (1957).

  It is as cold in the new world as it is in the old.  And on this episode Nathan tries to work with Nick and David as they come to terms with just how cold James Baldwin's novel Giovanni's Room has left them.  Can a character you neither love nor hate be compelling? Can an ending that resembles a bad music video from the 90's ruin a book? Can Nathan properly imitate the old-timey voice of a shocked news-bulletin? Can too high of expectations sour a reading? Is there any escaping our slow degradation till death? Find yourself a copy of the book, read it, and join us!  FIND US ON:  INSTAGRAM    FACEBOOK    TWITTER   To receive bad-ass artwork and hand-typed invitation letters (or if you want to see what else we have read (or check out Nick's novella)), go to our website: http://www.booksofsomesubstance.com/