Podcast appearances and mentions of jon fosses

Tjartan skal tjillas og snakker med Tjarles! Jon Fosses bøker blir actionfilm! Og det blir skummelt Radioteater fra Dunrobin Slott!

I stduio: Marius Øvrebøe. Petter Midttun og Hannah Blom Produsent: Benedikte Hertzenberg

Hos nobelprismodtager, Jon Fosse taler de levende gerne med de døde. Alle 'almindelige' regler er sat ud af kraft hos den norske forfatter, der meget sjældent benytter sig af punktummer, når han skriver. I dagens program tager journalist og forfatter, Daniel Øhrstrøm lytterne med ind i Jon Fosses forunderlige univers - og særligt i Fosses lille kærlighedstrilogi ('Andvake', 'Olavs drømme', 'Kveldsvævd'). Daniel Øhrstrøm har besøgt Jon Fosse flere gange, og måske er de to ligefrem blevet en slags venner. Vært: Nanna Mogensen. Redaktør: Hanne Barslund.

Under de skimrende krystallysekronene i Börshuset i Stockholm har Jon Fosse nå holdt sin nobelforelesning. Den åpnet med en historie om hvor skrekkelig vanskelig han har syntes det har vært å lese høyt foran en forsamling. Det er nobeluke i Stockholm og vi zoomer selvsagt inn på litteraturprisen. Med Ane Farsethås og Bernhard Ellefsen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nobelpristagaren i litteratur, den norske författaren och dramatikern Jon Fosse, är världsberömd för sina många långa pauser mellan replikerna. Har Fosses människor inte något att säga till varandra? Skådespelaren Sten Ljunggren svarar nej. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Reporter: Jenny TelemanProducent: Mattias Berg

När Jon Fosse spelas på scen ekar tystnaderna lika högt som replikerna. Hur översätter man dramatik som är lika beroende av rytm som poesin, från den kantiga nynorskan till klibbig svenska? Rum för översättning-podden sammanför Sveriges två främsta översättare av Jon Fosses dramatik, poeten Marie Lundquist och regissören Svante Aulis Löwenborg i ett samtal med Med andra ords redaktör Jenny Aschenbrenner.

Mikael Timm närmar sig Jon Fosses dramatik genom att ställa tre enkla frågor. Svaren tenderar att bli något mer komplicerade. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1993 sedan satte Ingmar Bergman upp pjäsen Rummet och Tiden på Dramatens Lilla Scen. Det var en av få uppsättningar regissören gjorde av samtida dramatik. Och valet av pjäs var förbryllande eftersom Botho Strauss räknas som en av de första postmodernisterna, en grupp Bergman sade sig avsky. Men något måste ha fascinerat honom. Kanske den fragmentariska stilen eller så hade Bergman läst Strauss teoretiska artiklar i Theater Heute.Hur som. Botho Strauss gestalter är utslängda på scenen som bråte på minnets vind där livets stora föreställning en gång spelats men som nu är avslutad. Spelplatsen är ett restlager av minnesfragment. ”En gång i tiden kände vi varandra. Det kan väl inte ha varit något särskilt som hände den gången. Det kan det väl inte.” säger en av dramats huvudpersoner.Jag har knappt tänkt på pjäsen sedan jag såg den men nu dyker den upp i minnet som fragment av något som var men som pekar framåt. 90-talsuppsättningen gör sig påmind när jag läser ett urval av Jon Fosses dramatik, hur olika texterna än är. I Strauss pjäs är replikerna vad som blivit kvar från ett tidigare liv. Själv har författaren under decennierna som gått blivit en konservativ debattör och lämnat teatern för romaner och essäer. Också hans egen pjäs kan idag i sig uppfattas som en teaterruin från postmodernismens glansdagar och i den ruinen har Jon Fosse stått.Att det finns en koppling mellan de två författarna är inte konstigt. Fosse talar i intervjuer om filosofer som Heidegger och Wittgenstein och har i sina pjäser tydliga hänvisningar till både tysk 1800-talspoesi och Samuel Beckett, storheter som påverkat också Strauss.Men Fosse har lämnat postmodernismen, han har gått ut ur teaterruinen in i ett annat landskap. Han tar vid där Strauss slutade. Och det fodrar att vi åskådare nollställer oss. För med Fosse börjar något helt nytt i dramatiken. En enkelhet, ett allvar.Regissören Peter Stein har karaktäriserat Strauss pjäser som lekfulla. Det har nog ingen sagt om Fosses. I postmoderniteten fanns en citatglädje. Man ironiserade över arkitekturhistorien, litteraturhistorien och teaterns traditioner – lekfullheten kunde naturligtvis bli pretentiös när en tråkig kontorsbyggnad kröntes med romersk portal i råbetong högst upp men på teatern hjälpte den att locka fram leenden och skratt. I Bergmanuppsättningen var det Erland Josephson som spelade Julius, som med elegant ironi kommenterar de andra gestalterna.Någon sådan roll finns inte i Fosses pjäser. När han började skriva dramatik var postmodernismen högst livskraftig men redan från början tar Fosse ett stort steg framåt, ut ur ironin in i allvaret. Hans dramer är extremt tydliga med kortfattade repliker, enkelt språk och många omtagningar. Och samtidigt svårbegripliga. För vad handlar pjäserna om, vad vill författaren säga?För att hitta en ingång kan man ställa tre enkla frågor: var, när och hur?Så var är vi? Scenografin är nedskuren så långt det bara går och för var pjäs krymper dekoren. I Jag är vinden från 2008 sägs att dramat ”utspelas i en tänkt och knappt ens antydd båt och handlingarna är också tänkta och ska inte utföras, utan vara illusoriska”. De två personerna heter Den ena och Den andra.Så har vi den andra frågan: När. Medan Becketts pjäser som bakgrund har krig och kärnvapenhot så avstår Fosse från tidsmarkörer. Men han gör ändå en precisering. I pjäsen Stark Vind från 2021 säger en av figurerna att det varken finns ett förflutet eller en framtid, bara ett nu. Och i detta nu utspelas Fosses pjäser.Så har vi någon hjälp av frågorna? Nja, i förstone kan tyckas att vi inte blir så klokare av att veta att Fosses pjäser utspelas i ett skissat rum och ett vagt nu. Men, teater är en sinnlig upplevelse så om vi litar till vår hörsel och vår syn blir svaren tydligare. Då märker vi att Fosses oklara rum och oklara tid liknar varandra. Ja, från åskådarplats sammanfaller de. Fosse har sagt att teatern är en plats där mirakel kan inträffa själv associerar jag lite lättvindigt till Einsteins relativitetsteori i vilken rummets tre dimensioner bildar en enhet med tiden. Rumtiden, som det kallas, är måhända Fosses scen.Återstår frågan Hur? All dramatik utgår från någon gåta eller konflikt som ska få en lösning. Så också Fosses pjäser. Ibland är det tydligt. De två männen i den lilla båten som vi möter i Jag är vinden är olika, trots att texten inte säger något direkt om detta. Olikheten beror på deras position i skeendet. Den ene vet vad som väntar, han tar tagit ett beslut som så småningom blir uppenbarat för den andre och för åskådaren. Den ene styr båten mot ett ögonblick som också är en position på havet. Han är i rörelse och driver handlingen framåt. Den andre är, tills slutögonblicket, passiv, alltså stillastående.Rum och tid bildar en enhet tills vi förstår vad som händer eller snarare kommer att hända när ridån gått ned. Då spricker enheten och vi är tillbaka i den vanliga tideräkningen.Om skickliga dramatiker kan sägas att deras gestalter lever kvar efter att man glömt handlingen i pjäsen. Jag minns inte allt i Kameliadamen, men jag minns henne. Om Fosses dramatik kan sägas att man inte minns personerna och knappast handlingen. Men man minns situationen: rumtiden.Fosses dramatik kan läsas som ett försök att säga emot Wittgensteins berömda slutord i Tractatus: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.” Språket är otillräckligt och kan lura oss, om det tycks Wittgenstein och Fosse vara överens. Men dramatikern Fosse har fler verktyg: bilden, scenrummet, gesterna och pauserna. I en av sina essäer skriver han:”När teater är riktigt bra, och då menar jag inte i timtal, jag menar de lysande förtätade ögonblick när någonting på ett oförklarligt sätt koncentreras till en intensiv känsla som samtidigt är fylld av en insikt som man förstår med hela sitt väsen, men som man ändå inte kan ge uttryck för, det vill säga när teatern är som allra bäst brukar man för att skildra just dessa ögonblick, säga att en ängel går genom scenen.”En ängel kan vara en budbärare. Kanske har ängeln med sig nåden, förvisso ett abstrakt begrepp, men som för individen kan vara en högst konkret förnimmelse.Fosse har ersatt postmodernismens disparata element med dess motsats: långt driven förtätning. En koncentration så extrem att tid och rum blir ett. Och som samtidigt öppnar sig mot både det svårgripbara och det konkreta.Så vad blir kvar hos åskådaren. Jo, ett minne. För att använda Jon Fosses egna ord:”En osynlig närvaro tittade in. Och försvann.”Därmed får frågorna: När, var och hur anses besvarade. Hmmm… Åtminstone för ögonblicket.Mikael Timmförfattare, kritiker och filmareLitteraturJon Fosse: Teater I, II och III. Redaktör: Daniel Pedersen, men översättningar av Marie Lundquist, Svante Aulis Löwenborg, Sveve Sem-Sandberg och Lars Norén. Bokförlaget Faethon, 2021.Jon Fosse: När en ängel går genom scenen. Översättning: Marie Lundquist. 10TAL Bok, 2016.

Jon Fosse har vunnet Nobelprisen i litteratur. Vi er ikke ferdige med å fordøye den nyheten her i Morgenbladet. Vi har egentlig akkurat kommet i gang. Denne uken byr vi på en Fosse-spesial podkasten. Vi skal snakke om forfatterskapets betydning, vi skal dykke ned i en av de mest kjente romanene og vi skal til og med kalle inn forsterkninger – for å snakke om troens sentrale rolle i Jon Fosses verk. Med Live Lundh, Olaf Haagensen og Bernhard Ellefsen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det er en stor uke for Norge, Noreg og den eneste partipodkasten i landet. Ingvild snakker om åpenhet og demokrati mens hun står fast i heisen, Sveinung vil at regjeringen skal slutte å være totalt EUbrukelig og Kristin forsøker seg på en serie ulike digresjoner for å dekke opp hvor lite oppdatert hun er på verden utenfor byrådsforhandlingene. Podden gleder seg over Jon Fosses velfortjente suksess og unner ham absolutt ingenting. Lykke til i valgkampen, Moss Venstre!

Med det norska Vestlandets karga miljö som skådeplats har Jon Fosses pjäser satts upp över hela världen och lyckats sätta fingret på de universella frågorna. Maria Edström reflekterar över hans Trilogin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen 10 november 2015."Jag skriver inte om någonting, jag har inte det förhållandet till det jag skriver utan för att dra mitt favoritcitat: En dikt ska inte mena något utan vara något. Sen är det ju så att när man läser söker man en mening och i den bästa dikten är det kanske så att man känner igen någonting som man vetat eller upplevt men inte precis med de orden."Ungefär så säjer Jon Fosse i samtal med NRK:s Siss Vik i Bokprogrammet från 2013. Och när man läser Fosse förstår man lite hur han menar. Som en litterär countrysångare har han också liknat sig, att skriva är som att hantera ett musikinstrument, som att spela och sjunga. Upprepningarna, omtagen, pauserna är som musik och kanske också som naturen tänker jag - vindarna, blåsten, vågorna och regnet. Inte för inte har Fosse skrivit en pjäs som heter "Jag är vinden".Men samtidigt fångas en mening, ett uttryck och olika teman in i det här ordflödet, i brusandet och stillnandet och i den nya boken "Trilogin" finns allt detta. Den består av tre berättelser "Sömnlösa" från 2007, fem år senare kom "Olavs drömmar" 2012 och 2014 kom så "Kvällning".Det hela börjar med hur det unga paret Asle och Alida går runt på Björgvins gator, ett gammalt namn för Bergen. De söker nattkvarter, de är inte gifta och Alida är gravid och överallt blir de avisade. Den bibliska associationen kommer ju rätt omgående men här handlar det kanske mer om det Fosse kallar negativ mystik, om det frånvarande, det såriga.Asle och Alida är ett slags inverterade Josef och Maria, deras uppbrott från Dylgja är fyllt av konflikter. Alida och hennes mor kommer inte överens och Alida stjäl med sig mat och pengar och slår sin mor. Asles handlande är än mer dunkelt och misstänkt. De två är ett slags missanpassat par och känns igen från Fosses författarskap i olika inkarnationer.Ofta förekommande är den unge mannen som hamnat i en korseld mellan skapande och våld eller missbruk. I pjäsen "Barnet" från 1997 som just nu spelas på Dramaten i Stockholm är den unge mannen liksom riktningslös, vill mest dricka öl även om han vill ha kärleken och barnet. Ibland som i en av de tidiga romanerna "Båthuset" från 1989 är den unge mannen helt oförmögen till relationer "Jag går inte ut längre, en oro har kommit över mig och jag går inte ut" som omkvädet lyder men han har spelat på danser och nu försöker han skriva om sin oro.Eller som i "Melancholia" från 1995 om landskapsmålaren Lars Hertervig - "alla målare ska inte dödas" är hans kryptiska kväde, också han i brytpunkten mellan kanske snarare vansinne och kreativitet. Också Asle har gåvan efter sin försvunne far Sigvald, att spela fiol, "att man spelade upp sig sakta, från nästan ingenting och så mot det väldiga" som fadern lärt honom. Men som också sagt att spelmans öde är ett olycksöde:"Alltid ge sig själv till andra, sa hanAlltid det, sa hanAldrig få vara hel i sitt eget, sa hanAlltid försöka göra de andra hela, sa han"Också Asle älskar sin Alida, vill henne och det väntande barnet väl. Och Alida älskar sin Asle och ser inte vad han är mäktig.Fosse skriver utifrån en helt icke-moraliserande utgångspunkt, istället är det svårigheterna för dessa unga människor att hitta sin plats i tillvaron som stiger upp i språket om det så utspelas på 1980-talet eller på Fosses gammelmorföräldrars tid, så finns där temat om att bli vuxen, bli ansvarig och separera från föräldragenerationen och det temat varieras i en mängd av hans gestalter.Första delen av "Sömnlösa" slutar: "det är det stora svävandet som är viktigt, det har spelandet lärt honom, det är väl en spelmans öde att veta sådant, och för honom heter det stora svävandet Alida".I andra delen av "Sömnlösa" föder Alida deras barn, här sker det bakom stängd dörr men i "Morgon och kväll" från 2000 är Olai tagen av sin son Johannes födelse "Han är fin Ja du store tid Du har fått dig en son och mjukt och vått och så detta underliga lugna lugn".Barn som föds, eller som i pjäsen "Barnet" dör har stor plats i Fosses skrivande, kanske för att döden och generationernas gång också är så betydelsefulla. Men vi lämnar paret i ro:"Du och jag, säger AsleOch så lille Sigvald, säger Alida"Men i den andra berättelsen "Olavs drömmar" förstår vi också grymheten hos Asle och Alida, har Asle mördat, vad hände med Alidas mor, med mannen vid båthuset, med hyresvärdinnan? Han är också girig efter det vackra armbandet trots att de unga tu egentligen behöver vigselringar för att verka respektabla. Dessutom har de skrivit om sin historia, de kallar sig nu Olav och Åsta och kommer från Vik, Olav och Åsta Vik. Det finns något thriller-artat eller kanske Dostojevskij-artat över mycket av det Fosse skrivit. En av mina favoritpjäser är "Sonen", en riktigt svart liten historia om en son som efter lång tid besöker sina gamla föräldrar. En försupen granne kommer förbi och börjar gå på om att sonen suttit inne under sin bortavaro och sonen lackar till och slår ihjäl grannen. Sonen tror att föräldrarna ska förstå och till och med uppskatta att slippa den jobbige grannen men de blir bara besvikna "nu är allt bara ännu tommare och mörkare" som det heter.För det är någonting med våldet, förstörelsen och skapandet som hänger samman på ett motstridigt sätt hos Fosse. I "Morgon och kväll" tänker Olai på sin Guds-bild där "han kan höra lite av vad denne hans Gud vill säja honom när en spelman spelar bra, ja då finns han där, för den goda musiken den avvisar ju världen, men det tycker inte Satan om och därför ställer han alltid till så mycket bråk och fanskap där en god spelman spelar".Så kärleken och födelsen, skapandet och förstörelsen finns där i jämnbredd hos Fosse och hos Alida och Asle i både "Sömnlösa" och "Olavs drömmar" och där den sistnämnda slutar i döden. Och i den tredje berättelsen "Kvällning" är det Alidas dotter Ales, syster till Sigvald, hon sitter nu gammal och gråhårig i sitt hus. Och modern Alida och hennes liv kommer till Ales och blir märkligt närvarande, det är som om modern finns i huset, som hennes liv levs där samtidigt. Det här sättet att låta generationerna och olika tider liksom lägga sig på varandra, tvinnas in i varandra har Fosse använt flera gånger. I "Morgon och kväll" får vi inte bara följa Johannes födelse utan också hans död, där han rör sig i ett slags mellanrum innan han far - hans dotter Signe ser prästen kasta jord på hans kista "och Signe tänker att du far Johannes, du far Johannes".I "Melancholia" minns Hertervigs syster Oline sin bror som kommer allt starkare till henne under en dag där hon till slut dör. Och i romanen "Det är Ales" från 2004 tvinnas en kvinnas minnen av sin döde man runt andra i släkten generationer tillbaka, också innan hon dör. Att dö är ett slags passage hos Fosse, där trådarna bakåt repas upp eller vävs samman till en väv att låta sig falla i, att någonting tar emot. Ofta finns en bild av hur naturen, en vind, en våg, ett svävande absorberar och lyfter."All sjö är Asle och hon går längre ut och så är Asle omkring henne som han var den kvällen de träffades när han spelade till dans för första gången där i Dylgja och allt är bara Asle och Alida och så slår vågorna över Alida och Ales går ut i vågorna"Mycket har sagts om Fosses religiositet, numera är han katolik men länge var han kanske ett slags otrogen kväkare efter sin morfar och närmast hatisk till norska statskyrkan. Hos kväkarna finns momenten av tystnaden, av tron på ett ljus hos varje människa och ting. Kanske det också, tänker jag, finns ett mått av ett slags förkristen föreställningsvärld, många natur-religioner har samma förhållande till det heliga i allt, förfädernas närvaro och födelse och död som ett slags passage. Men man kan ha vilken religion man vill eller inte ha någon som helst gudstro - Fosse går att läsa och slår an en sträng över hela världen.Har man som jag dessutom som också har en svaghet för science fiction så kan man läsa in parallella verkligheter, ett annat sätt att se på tiden och rummet och kanske också ett annat sätt att se på berättandet.Som Fosse sa i intervjun i NRK så skriver han inte om nånting, han låter sig liksom skrivas av nånting. Någonting dyker upp, och det gäller att få tag i det och skriva ner det fort som fanken, som Jon Fosse säjer här i intervjun, man måste lyssna efter det och få fatt i det snabbt.Maria Edström, kritiker"Trilogin" av Jon Fosse kommer ut den 27 november 2015 i översättning av Urban Andersson som också översatt böckerna "Melancholia", "Morgon och kväll" och "Det är Ales". Romanen "Båthuset" är översatt av Steve Sem-Sandberg.

En av Jon Fosses svenska översättare, Marie Lundquist, reflekterar över erfarenheten att tolka och tolkas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2011-12-09.Översättare, en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder ”att färdas på skidor, dragen av en ren”. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket.I mitt arbetsrum har jag sedan länge ett gulnat tidningsklipp uppsatt på väggen. Rubriken är ”Wat is poëzie?” Så långt är jag med. Orden tycks visserligen svepta i främmande kläder, men med lite fantasi kan jag ändå lätt igenkänna dem och begripa vad de vill säga mig. Genom att lägga ihop bitar av olika språk som jag mer eller mindre behärskar, tolkar jag det som står till: ”Vad är poesi?” Däremot är svaret på denna fråga, den långa text på nederländska som därefter följer en ogenomtränglig djungel i vilken jag omedelbart går förlorad.Ändå känns det i detta fall helt rätt. Det är så det ska vara, tänker jag. Frågan ska hållas levande och svaret ska inte gå att tyda på något omedelbart och enkelt sätt. Det ska skikta sig och förgrenas i nya frågor, nya svar. Just nu nöjer jag mig med njutningen att få vara i det främmande och känna luftdraget från allt jag inte förstår. Suset från den språkliga rymd som ligger framför mig som en okänd mark att erövra och upptäcka. Ibland är det en sann lycka att få vara där, i det oförståeliga och låta andra sinnen träda fram och ta över upplevelsen. Smaka på språket och upptäcka en okänd krydda, en bismak av något man aldrig tidigare upplevt.Betyder det då att översättandet är en obehövlig konstart? Att man kan nöja sig med att stanna där i det blinda trevandet, som visserligen skärper sinnena och tränar fantasin, men ändå till sist riskerar att förminska världen? Svaret är naturligtvis nej. För att kunna dra bort hinnan och se klart behöver man en översättare, en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder ”att färdas på skidor, dragen av en ren”. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket.För mig som själv fått mina dikter översatta till en mängd olika språk, både sådana jag förstår och sådana jag aldrig ens hört talas om, är bilden av översättaren kluven. Hon (för det rör sig oftast om en kvinna) är både ödmjuk gåvobringare och skarprättare i en och samma person. Ingen översättare (i alla fall inte av poesi) tycks arbeta med någon som helst tanke på egen vinning utan verkar ha kärleken till språket som enda ledstjärna. Samtidigt finns det ingen som med lika falklik blick har förmågan att obducera språkets hela kropp. Alla spår av språkliga tillkortakommanden, all adjektivistisk make-up, all onödig utsmyckning som de flesta läsare och även kritiker sväljer, lyfter översättaren obönhörligen upp och skärskådar. Det enda man kan göra som författare är att stå där och betrakta det tomma skalet av sin skapelse som ligger kvar på obduktionsbordet och väntar på sin uttolkare för att fyllas med nytt liv. Jag minns känslan när jag fick min första bok översatt till nederländska av Lisette Keustermanns. När jag höll boken i min hand talade den med kluven tunga. Inombords hade den fortfarande den för mig välbekanta titeln: ”Jag går runt och samlar in min trädgård för natten”. På omslaget framför mig förvandlades denna mening nästan till oigenkännlighet: Ik struin wat door mijn tuin en ruim op voor de nacht. Det är något hisnande över ord man inte förstår. Plötsligt inser man att också det egna språket har en helt oförklarlig sida. Det gäller bara att få syn på den.Ett av de språk mina dikter blivit översatta till, (och som jag skam till sägandes aldrig hade hört talas om), är det indiska språket malayalam. Rodnande över min okunskap tog jag reda på att detta språk talas av 36 miljoner (!) människor. På en boksida ser det ut som ett fingerfärdigt knypplat språkbroderi. Ett annat språk jag också haft förmånen att få bli tolkad till är arabiska, vars bokstäver tycks bestå av fladdrande svarta vingar. På papperet synliggjorda som ett sorts träd som tycks hålla sina löv uppe utan stam och gren och som därmed förvandlar mina ganska stabila prosadikter till en lättare och mer genomsläpplig materia. Förvandling tycks alltså vara ledordet för all form av översättning. Ett credo som kanske borde gälla allt skapande. Att hela tiden vara stadd i förvandling, men ändå stå i kontakt med själva kärnan. Mina egna översättarerfarenheter från andra hållet, att själv översätta andra författare till svenska, utspelar sig alla i en envig mellan norska och svenska. Eller envig förresten, kanske handlar det snarare om ett triangeldrama: mellan nynorsk, bokmål och svenska. Steget mellan de två norska språken är större än man tror. Att gå in i nynorskan är som att vika av från civilisationen och ge sig ut i vildmarken. Slåss med något kantigt och fornnordiskt. Kvifor istället för Hvorfor. Ikkje istället för Ikke. Eg i stället för Jeg.Den norske dramatikern Jon Fosse, som är den som jag mest har arbetat med att översätta, har ett språk som tvivlar på orden. Det måste höras, också i översättningen. Det är annars så lätt hänt att man tar lite för väl hand om orden när man flyttar över dem till ett annat språk. Tvivlet bäddas in och plötsligt kan orden tala störningsfritt. Det är så lätt att låta sig bedras av det flyhänta talet. Det låter ju ”så bra”. Men det ska inte låta ”bra”. Det ska låta som ett tal som inte tror på sig själv. Och om man som Fosse ibland laborerar med ett språk som är som han själv säger, ”vritt”, vridet, måste det förstås låta konstigt även på svenska, men hur konstigt ska det låta? Den sortens språkliga gehör kan man bara ha på sitt eget modersmål. Här kan internet vara till stor hjälp. Ibland förstår jag inte hur det var möjligt att översätta innan den tillgång till språkens alla vardagsrum som nätet är, fanns. Man kan googla på ett norskt ord eller uttryck och se hur det används, om det används, och i så fall av vilka och i vilka olika sammanhang, och därefter dra sina slutsatser om vilket svenskt ord som skulle kunna ersätta det.En annan fråga man som översättare måste ställa sig är: Hur modernt eller samtida är det språk som talas? Ett av de mest svåröversatta norska orden är också ett av de vanligaste, i Norge fortfarande använt av alla åldrar: ”kjæreste”. Visserligen låter det svenska ordet ”käresta”, nästan precis likadant, även om det stavas lite annorlunda, men här känns som om det hörde hemma på logdanser och knappast i 2000-talets svenska, där vi rör oss med mer nutidsdaterade ord som min kille, min tjej, flickvän, pojkvän, sambo, särbo. Alla lika passande i sitt speciella sammanhang, men vi har inget enda ord som fungerar överallt, som i norskan.Några av mina märkligaste erfarenheter av översättning kommer från olika tvärkonstnärliga projekt där dikten omgestaltats och översatts till andra konstnärliga uttryck, som måleri, skulptur, musik och fotografi. Jag har till exempel fått uppleva att en tonsättare huggit sönder en uppläst dikt i småbitar, klippt bort alla konsonanter och med hjälp av en dator komprimerat de ljud som finns kvar till olika rytmiska mönster. Eller att en dikt som handlar om ett i en trädgård dukat bord, som långsamt förvittrar genom fyra årstider, av en skulptör översatts till en utomhuslig installation med hängande glasflaskor som rörde sig i vinden och klingade fram en egenartad symfoni. Att på det här sättet tolka poesi genom att översätta den till andra konstarter kan ibland leda till den hisnande känslan av att skapa nya språk. När olika översättningar korsar varandras vägar kan samma fenomen uppstå. En samtidig uppläsning av samma text på flera olika språk skapar en flerstämmig ljudvåg som uppläsarnas röster kan surfa på toppen av. Jag har själv bevistat en uppläsning där fyra av Tomas Tranströmers översättare, tillsammans och samtidigt, läste hans långdikt ”Östersjöar”, på polska, kinesiska, spanska och engelska. Som jag minns det nu gick den polske översättaren i mål ett stort antal ord senare än de andra, men jag kan minnas fel. Hursomhelst var det en säregen upplevelse att lyssna till denna mångspråkiga symfoni av helt olika röster som ändå i grunden sa samma sak.I översättningen är skriften både sig själv och någonting annat. Ursprungstexten finns där bakom den nya språkdräkten som en slags skuggskrift, ett osynligt ackompanjemang. Hur mycket ska det höras? Kanske inte alls. Som översättare har man ett trohetskrav inte bara mot originaltexten, utan också mot det egna modersmålet, det som man haft ett livslångt förhållande med. Med tiden lär man sig att översättningen ofta blir bättre om väljer att ha ett friare förhållande till den översatta texten och hellre hoppa i säng med det egna språket. På sånglektionerna i skolan hade jag svårt att sjunga rent och för att inte glida iväg på tonerna och hamna fel var jag tvungen att alltid ha någon vid min sida som sjöng tillsammans med mig och lotsade min stämma rätt. Ibland tänker jag mig översättaren som en sådan ledsagare, en som står bredvid texten och hjälper den att hålla tonen också i en ny skepnad. Utan tolkning sjunger texten bara i en stämma. Marie Lundquist, författare och översättare

Ingen Fosse-utgivelse skal forbigås i stillhet på Kulturmisjonen. Denne gangen er det den 72 sider lange fortellingen Kvitleik det dreier seg om, et perfekt springbrett til å snakke om både Gud og døden. I studio sitter Ingrid Ribe-Nyhus, Arne Christian Konradsen og Stian Kilde Aarebrot. Abonner på Areopagos' nyhetsbrev: https://areopagos.no/bli-med/abonner-nyhetsbrev

Författaren Henrik Bromander fortsätter intressera sig för dem som sällan ges huvudroller i litteraturen i nya novellsamlingen handlar det bland annat om medborgargardister och minkfarmare. Var hittar Henrik Bromander sina karaktärer? Och spelar det någon roll vems liv som skildras i litteraturen? Författaren besöker P1 Kultur för att lägga ut texten.REPORTAGE: SAMPLANDETS OCH SAMLANDETS RADIKALA POTENTIAL I FOKUS PÅ "FLIGHT" PÅ MALMÖ KONSTHALLAtt gräva i arkiv, samla och göra collage kan användas för att minnas och ta makten över sin historia. Det är utgångspunkten för utställningen "Flight" som just nu visas på Malmö konsthall. Medverkar gör tre konstnärer som på olika sätt undersöker postkolonial historia – zimbabwiske Kudzanai Chiurai, norska Frida Orupabo och svenske Eric Magassa. Reportage av Eskil Krogh Larsson.RAPPORT FRÅN UNIK UTSTÄLLNING I AMSTERDAM: ALDRIG TIDIGARE HAR SÅ MÅNGA VERK AV VERMEER SAMLATSPå fredag öppnar den största utställningen som någonsin gjorts med den nederländske 1600-talsmålaren Johannes Vermeer, bland annat berömd för porträttet "Flicka med pärlörhänge". Och om man läser av intresset i tidningar som The New York Times, The Guardian och La Repubblica verkar världens konstkritiker redan vara i extas. Kulturredaktionens Cecilia Blomberg fick en av de åtråvärda platserna till den internationella pressvisningen och rapporterar från Amsterdam.GÄST: MAIA HIRASAWA TILLBAKA MED NYTT ALBUM – OM DÅLIG SJÄLVKÄNSLAPå nya albumet med den ödesmättade titeln "If this is the end it sure is a beautiful one" har den tidigare ensamvargen Maia Hirasawa samarbetat med en rad olika producenter. Hon sjunger en oväntad duett, och på både engelska och svenska. Nu besöker hon P1 Kultur för att berätta mer om vad som ligger bakom det.ESSÄ: MARIA EDSTRÖM OM JON FOSSES "SEPTOLOGI" SOM TRÖSTBland världens mest berömda septologier, alltså samlingar med sju verk, finns barn- och ungdomsklassiker som Narnia och Harry Potter. Men också Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Kanske kommer Jon Fosses romansvit som heter just "Septologin" en gång att vara lika självklar på den listan. Kritiken för de hittills översatta delarna har i alla fall varit strålande, och för kulturjournalisten Maria Edström har den norska författarens romansvit fått en alldeles särskild betydelse.Programledare: Eskil Krogh LarssonProducent: Felicia Frithiof

Kilden har på nyåret premiere på Jon Fosses prisbelønnede Eg er Vinden. I rollene som Han eine og Han andre finner vi henholdsvis Henrik Rafaelsen og Morten Espeland. I denne podkasten kan du høre Kjetil Nordhus slå av en prat med Morten, som med denne oppsetningen har sin første rolle ved Kilden teater.

I 2021 fullførte vår største forfatter, Jon Fosse, sitt storverk Septologien. Hva slags bøker er dette? Hvorfor oversettes de til all verdens språk? Er Jon Fosse vanskelig tilgjengelig? Sølvbergets Fosse-kall, Tomas Gustafsson, klør i stemmebåndene etter å dra flere inn i denne romansyklusen. --- Innspilt på Sølvberget bibliotek og kulturhus i mars 2022. Medvirkende: Tomas Gustafsson og Åsmund Ådnøy

Hvorfor er egentlig Fosse så utilgjengelig? Det handler jo om Gud, sex og døden! I denne episoden av Kulturmisjonen tar panelet fatt på Jon Fosses siste del av Septologien, den brageprisvinnende «Eit nytt namn». Vi bare spør (til delvis klein stemning blant enkelte paneldeltagere): «Er det et nytt hovedverk vi har holdt i hendene?» Gjest er Morgenbladets anmelder, Live Lundh. Panelets faste deltagere er Ingrid Ribe-Nyhus, Maria Bjørdal og Arne Christian Konradsen. Produsent er Stian Kilde Aarebrot. Kulturmisjonen er en podcast fra stiftelsen Areopagos. PS: Jon Fosses to andre utgivelser i Septologien er omtalt i episode #19 og #31.

I denne episoden snakker vi om Jon Fosses Septologien. Vi snakker blant annet om tro, gud som fravær, begjær og hotellfrokoster. Vi deler våre favoritt Jon Fosse-anekdoter. Til slutt i episoden i "Hva leser du for tiden"-fotnoten avslører Live Lundh at jo mer hun leser norsk samtidslitteratur, jo dummere blir hun. Men gjelder dette også lesningen av Jon Fosse? Den som lytter får høre.

Knut Hoem og Tom Egil Hverven føyer sammen noen tråder i Jon Fosses overveldende vev av kunst mellom himmel og jord.

Litteraturkritikerne gir Jon Fosses nye roman "Eit nytt namn" mange øyne på terningen, men få låner Fosse på biblioteket. Hva er det kritikerne ser som vi vanlige lesere går glipp av?

**Artisten Boy Pablo fra Bergen fikk korona, men føler seg heldig. **Kunsthistoriker Tommy Sørbø om Banksy og auskjon. **Bokanmeldelse. Knut Hoem om Jon Fosses andre bok i Septologien.

Vi har lest bøker av nobelprisvinner Olga Tokarczuk, Jon Fosses nyeste, to bøker om fugler og vi gleder oss over Anders Malms metaforer for vår tid. Dette er verkene vi snakker om, i rekkefølgen de nevnes: Løperne - Olga Tokarczuk Det andre namnet - Jon Fosse H for hauk - Helen MacDonald Denne elgen er min - Oliver Jeffers Vandrefalken - J. A. Baker The Simpsons Svermen - Anders Malm Krysset - Anders Malm American psycho - Brett Easton Ellis Sterke kjensler og andre dikt - Kristin Auestad Danielsen Hardanger - Marit Eikemo Samtidsruinar - Marit Eikemo Brokeback mountain Verda er ein skandale - Agnes Ravatn Medvirkende: Tomas Gustafsson og Åsmund Ådnøy Redigering: Åsmund Ådnøy

Med Gina Winje, Tom Egil Hverven og Hilde Sandvik. Kva er det med Jon Fosses dramatikk og etter kvart òg prosa som som gjer at den slår gjennom ute i verda? Fosses litterære agent Gina Winje og litteraturkritikar i Klassekampen Tom Egil Hverven i samtale med redaktør av Broen.xyz Hilde Sandvik.

Med Gina Winje, Tom Egil Hverven og Hilde Sandvik. Kva er det med Jon Fosses dramatikk og etter kvart òg prosa som som gjer at den slår gjennom ute i verda? Fosses litterære agent Gina Winje og litteraturkritikar i Klassekampen Tom Egil Hverven i samtale med redaktør av Broen.xyz Hilde Sandvik.

Med Kai Johnsen, Helga Mjeldheim, Ola E. Bø og Cecilie Seiness. Den internasjonale suksessen til Jon Fosse starta i Bergen. Dramatikardebuten skjedde på Den Nationale Scene i 1994 med Og aldri skal vi skiljast. Kai Johnsen hadde regi på stykket og rollene blei spelte av Helga Mjeldheim, Unni Kristin Skagestad og Bjørn Wilberg Andersen. Korleis såg starten ut og var det mogleg å skjøne at verda snart skulle ligge for Jon Fosse sine føter? Litteraturhuset inviterer til samtale med nokre av dei som stod han aller nærast i gjennombrotsåra: regissør, dramaturg og professor i regi ved Kunsthøgskolen i Oslo Kai Johnsen, tidlegare skodespelar og no psykolog Helga Fjeldheim, tidlegare dramaturg ved Det Norske Teatret Ola E. Bø og redaktør i Samlaget Cecilie Seiness.

Med Kai Johnsen, Helga Mjeldheim, Ola E. Bø og Cecilie Seiness. Den internasjonale suksessen til Jon Fosse starta i Bergen. Dramatikardebuten skjedde på Den Nationale Scene i 1994 med Og aldri skal vi skiljast. Kai Johnsen hadde regi på stykket og rollene blei spelte av Helga Mjeldheim, Unni Kristin Skagestad og Bjørn Wilberg Andersen. Korleis såg starten ut og var det mogleg å skjøne at verda snart skulle ligge for Jon Fosse sine føter? Litteraturhuset inviterer til samtale med nokre av dei som stod han aller nærast i gjennombrotsåra: regissør, dramaturg og professor i regi ved Kunsthøgskolen i Oslo Kai Johnsen, tidlegare skodespelar og no psykolog Helga Fjeldheim, tidlegare dramaturg ved Det Norske Teatret Ola E. Bø og redaktør i Samlaget Cecilie Seiness.

Med kvarettgjest Cathrine Krøger. I samband med markering av at Jon Fosse blir 60 år i haust, er Kritisk kvartett denne gongen vigd Jon Fosses forfattarskap. Følgjande fire Fosse-bøker skal under lupa: Septologien 1, Melancholia II, Eg er vinden, Stein til stein. Kritisk kvartett er Litteraturhusets faste forum for litteraturkritikk. Panelet består av Carina Beddari, Eirik Vassenden og Frode Helmich Pedersen. Kvar gong får dei besøk av ein ny gjest, og tar opp fire bøker til kritisk og begeistra diskusjon. Den kritiske kvartetten gir ein annleis litteraturkritikk der den livlege kafésamtalen blir løfta opp på podiet og gjort tilgjengeleg for eit større publikum. Kvarettgjest: Kritikar i Dagbladet Cathrine Krøger som i år blei kåra til Årets kritikar.

Med kvarettgjest Cathrine Krøger. I samband med markering av at Jon Fosse blir 60 år i haust, er Kritisk kvartett denne gongen vigd Jon Fosses forfattarskap. Følgjande fire Fosse-bøker skal under lupa: Septologien 1, Melancholia II, Eg er vinden, Stein til stein. Kritisk kvartett er Litteraturhusets faste forum for litteraturkritikk. Panelet består av Carina Beddari, Eirik Vassenden og Frode Helmich Pedersen. Kvar gong får dei besøk av ein ny gjest, og tar opp fire bøker til kritisk og begeistra diskusjon. Den kritiske kvartetten gir ein annleis litteraturkritikk der den livlege kafésamtalen blir løfta opp på podiet og gjort tilgjengeleg for eit større publikum. Kvarettgjest: Kritikar i Dagbladet Cathrine Krøger som i år blei kåra til Årets kritikar.

Ett samtal om Jon Fosses författarskap: att läsa Fosse, att spela Fosse, att översätta Fosse. Inspelat inför publik 19 september på Elverket Möt Leif Zern (kritiker), Marie Lundquist (översättare), Berit Gullberg (förläggare) och Stina Ekblad (skådespelare) i ett initierat samtal om Fosses dramatik. Moderator Irena Kraus (dramaturg). I år fyller den norske dramatikern Jon Fosse 60 år. Han är ansedd som en av den nutida dramatikens främsta författare och är flitigt översatt till en lång rad språk. Dramaten har spelat flera av hans pjäser, och just nu är han aktuell med sin version av Euripides Ifigenia i Aulis i regi av Nadja Weiss.

Septologien er tittelen på Jon Fosses nye romanverk, som utgis i tre deler. Vi var med på lanseringen på Det Norske Teatret. Hør Jon Fosse, redaktør Cecilie Seiness, agent Gina Winje, skuespiller Hildegunn Riise og felespiller Benedicte Maurseth. Reporter: Anne Cathrine Straume

Med inspiration från tidig renässans och medeltid, skapade prerafaeliterna konst som var motsägelsefull på många sätt. Hur kunde den rymma religiositet, radikala idéer, sex och natur på samma gång? På Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm har det i helgen öppnat en ny utställning, "Edward Burne-Jones Prerafaeliterna och Norden". Det är den första utställningen i Skandinavien med konst och design av konstnären Edward Burne-Jones, som var elev till en av en förgrundsgestalterna bland prerafaeliterna, Dante Gabriel Rossetti. Burne-Jones fick inflytande i Norden, både med sin konst och den roll han hade inom Arts and crafts-rörelsen. Konstnären Helena Blomqvist, som inspirerats av Prerafaeliterna, kommer till studion tillsammans med P1 Kulturs konstkritiker Cecilia Blomberg för ett samtal om en tämligen udda, men fantasieggande konstströmning. Det har varit stor premiärhelg på de svenska teaterscenerna och P1 Kultur har varit på Göteborgs stadsteater, där vår kritiker Mia Gerdin har sett Eugene ONeills familjedrama "Långdags färd mot natt" i regi av Emil Graffman. Dessutom har teaterkritikern Jenny Teleman varit på Dramaten - hela två nya uppsättningar: Arthur Millers Häxjakten med Alexander Mørk-Eidem som regissör, samt Nadja Weiss som satt upp Jon Fosses version av Euripides tragedi Ifigenia i Aulis. Inga nya kulturreservat och mindre än hälften så många nya byggnadsminnen som tidigare. Det kan vår reporter Joakim Silverdal berätta om i dagens reportage om läget när det gäller bevarandet av landets kulturmiljö. I exempelvis Västerbottens län får vi backa tre år i tiden för att hitta det senaste byggnadsminnet ett gammalt bönhus i byn Missenträsk. Och så till sist en OBS-essä och är det latinisten och skribenten Martina Björk som läst Ingvar Björkesons Ovidius-tolkningar och reflekterar över skaldens ytterst medvetna jämrande, hans klagande exilpoesi har ekat genom dessa millennier och funnit nya läsare runt om världen. Men finns det inget ände på hans bitterhet? Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

Knut Hoem og Tom Egil Hverven har lest de to første delene av Jon Fosses romanverk "Septologien" .

Knut Hoem og Tom Egil Hverven diskuterer første boken i Jon Fosses romanverk "Septologien"

Knut Hoem har lest poeten Georg Trakl i Jon Fosses nye oversettelse

- Det er Jon Fosses skyld at romanene til Tarjei Vesaas nå oversettes på nytt til fransk, sier Guri Vesaas. Hør hvordan det kan ha seg at forlaget Cambourakis nå vil sørge for gode, nye oversettelser. Oversetteren heter Jean Baptiste Coursaud. Reporter er Anne Cathrine Straume. Studio 2 hører du alle hverdager på NRK P2 klokken 16-18. Og mer om Vesaas i utlandet blir det neste uke!

Regissören Sofia Jupither och producenten Ulrika Josephsson intervjuas av Anneli Dufva. Jupither Josephsson heter deras teaterkompani som direkt fick en flygande start med nyskriven dramatik. I teaterkompaniet Jupither Josephssons programförklaring står det bland annat att man ska producera angelägen scenkonst av yppersta klass genom nutida europeisk och svensk dramatik med fokus på att leva i Europa idag. Förra sommaren valdes deras två första produktioner Tigern, skriven av Gianina Carbanariu, och 20 november av Lars Norén ut till att visas på Teaterfestivalen i Avignon och nu närmast kommer Tigern att spelas i Hannover i juni. Ulrika Josephsson är teaterproducent, född 1962 i Örebro. Hon har arbetat inom scenkonstområdet sedan mitten av 80-talet. Hon har varit chefsproducent för Riksteaterns konstnärliga avdelning Riks Drama, med Lars Norén som konstnärlig ledare och vd och konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg och hon var även projektledare för den senaste Bergmanfestivalen på Dramaten. Sofia Jupither är född 1974 i Göteborg, men uppvuxen i Stockholm, är teaterregissör. Hon regidebuterade på Helsingborgs Stadsteater med Jon Fosses Besök och hon har varit verksam på bland annat Dramaten, Stockholms Stadsteater, Folkteatern i Göteborg och Nationaltheatret i Oslo. Hon har hyllats för sina uppsättningar av bland annat Lars Noréns och just Jon Fosses verk och tilldelats både Svenska Dagbladets Thaliapris och Heddaprisen. Och just nu spelas hennes uppsättning av Ibsens Frun från havet på Dramaten och på Stadsteatern i Stockholm Mio min Mio.

Programleder Marta Norheim snakker med kritiker Marit Grøtta om Jon Fosses nye diktsamling "Stein til stein". Det britiske litteraturtidsskriftet Granta kom i norsk versjon for første gang denne uken. Marta Norheim samtaler med Knut Hoem og Leif Ekle om utgivelsen.

I Biblioteket intervjuar först Lars Hermansson Magnus Dahlström i anledning av hans nyutkomna roman Spådom, den första på 15 år. Och sedan återvänder Marie Lundquist till sin debutdiktsamling Jag går runt och samlar in min trädgård för natten, och samtalar om den med Göran Sommardal. På 80- och 90-talen var Magnus Dahlström en av de mest omhuldade unga författarna med romaner som Nedkomst och Hem, och med pjäser som Skärbrännare och skandalsuccén Järnbörd, som bidrog till uppkomsten av epitetet ”skräckel” alltså en blandning av skräck och äckel, som sades känneteckna en del då yngre författares verk, som Stig Larsson, Carina Rydberg och Dahlström själv. Sedan blev det plötsligt tyst kring Magnus Dahlström. Han försvann ur den litterära offentligheten. Det kom inga fler böcker eller pjäser. När han nu återkommer med romanen Spådom efter 15 års litterär tystnad, är det en av detta års stora litterära händelser. Lars Hermansson har träffat författaren. Och i serien "Poeter återvänder till sin debut" pratar Göran Sommardal med Marie Lundquist. I Lundquists fall handlar det om  poemen i diktsamlingen "Jag går runt och samlar in min trädgård för natten", kommen av trycket 1992, som inledde den poetbana som hittills har inneburit 8 böcker, de flesta diktsamlingar av vilka den senaste bär titeln "De dödas bok". Hon har också varit verksam som dramatiker och översättare, bl.a. av några av den norske författaren Jon Fosses pjäser. Programledare: Göran Sommardal