Podcast appearances and mentions of leif zern

I veckans odpod: Datacenter i rymden, Leif Zern, prästrock, nytt läsprojekt och problemen med kanon. Om du kan, stöd oss på http://patreon.com/odpod

Avsnitt 63-Leif Zern by Antipodden

Det här avsnittet handlar om den norske författaren Jon Fosse, som tilldelades årets Nobelpris i litteratur för sin, som Svenska Akademien formulerade det, ”nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara”. Fosse, som 2013 konverterade och blev upptagen i katolska kyrkan, är en utpräglad mystiker och hans pjäser och romaner utgör ett slags växelspel mellan mörker och ljus. Gäst i avsnittet är Leif Zern, författare och mångårig teaterkritiker på Dagens Nyheter, som skrivit boken ”Det lysande mörkret” om Fosses dramatik.

Berördhetens centrala position inom teatern kan ses som ett anti-intellektuellt fenomen, där känslan står höjd över kritik, analys och kunskap, säger teaterforskaren Kent Sjöström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 6/9 2018.IRedan 1990 skrev teaterkritikern Leif Zern att Årets kritiska klyscha har med kraft hunnit etablera sig: berörd. Det går inte en dag utan att någon recensent påstår sig vara berörd eller oberörd. Nästan 30 år senare är termen fortfarande en kraftfull kvalitetsmarkör i teaterdiskussionen. Det intressanta är att denna kvalitet, att beröras, ofta ses som ett så självklart kriterium på den goda teaterupplevelsen. Att diskutera denna drabbande upplevelse, och värdet i den, kan upplevas som ett angrepp på teaterns kärna, och även på människans känsloliv och humanistiska grundvärderingar överhuvudtaget. Men jag vill snarare granska hur viljan att beröra och bli berörd har något att säga om vår tid, och då speciellt om teaterns position som förströelse, provokation och social yta.Det är intressant att se med vilken lätthet känslor kan avskiljas från förnuftet just när det gäller mottagandet av en teaterföreställning.I diskussioner där berördheten lyfts fram som en teaterföreställnings främsta värde, tenderar den diskuterande eller kritiska analysen att hamna i andra rummet. Förhållningssättet blir tydligt i detta citat från en skådespelarstudent: Man ska inte behöva veta något eller kunna något för att bli berörd av teater. På detta sätt kan berördhetens centrala position ses som ett anti-intellektuellt fenomen, där känslan står höjd över kritik, analys och kunskap. I ett samtida tankeklimat där termer som sanning, kvalitet och objektivitet är ifrågasatta och alltmer förhandlingsbara, finns ändå en instans som är intakt: den egna känslan. Det är intressant att se med vilken lätthet känslor kan avskiljas från förnuftet just när det gäller mottagandet av en teaterföreställning. På detta vis etableras en speciell och skyddad zon, där det subjektiva upplevandet av teatern också är skyddat från kritik.I talet om olika upplevelser av berördhet finns relativism, tolerans och ett slags anspråkslöshet: en skådespelare beskriver syftet med sin skådespelarkonst som att Jag vill bara beröra. Och så här beskriver en poet diktupplevelsen: Å andra sidan behöver man inte förstå, i meningen översätta vad det handlar om. Att bli berörd är det viktiga. Det finns inget rätt svar på hur man ska läsa en dikt alla har förkörsrätt till sin upplevelse.Förståelsen av den egna kroppen har alltmer ersatt studiet av själen eller psyket.IIDet handlar om känslor, men inte vilka känslor som helst. Det är slående hur beskrivningar av berördhet i samband med teaterupplevelsen utspelas på en kroppslig arena. En teaterkritiker skriver: Från Toneelgroep Amsterdams föreställning går jag längs kvällsstilla kanaler på skakiga ben till hotellet. Både skakad och berörd. En annan kritiker beskriver hur hela kroppen engageras, och berördheten verkar kunna utspela sig lite varstans, dock inte i hjärnan. Hon skriver: Det är teater som känns från tårna till hårbotten, och Brecht får förlåta mig i sin himmel, men jag blir berörd. Fast okej, det sätter igång min hjärna också.Den Cartesianska tudelningen av tanke och kropp tycks ligga påfallande nära åtskillnaden mellan tanke och känsla, och en regissör lyfter fram dessa uteslutande motsatser i sin uppsättning: Man kommer att bli berörd då pjäsen inte riktar sig mot hjärnan utan går rakt in i hjärtat. Och om flera inre organ engageras blir verkan än mer drabbande: En teater som inte berör, som inte träffar i hjärtat och njurar är för mig en död teater, säger en annan regissör.Jag vill i detta sammanhang lyfta fram en aspekt: hur kroppslig närhet och fysisk beröring under senare decennier alltmer kopplats till såväl social kompetens, som till kroppsligt välbefinnande. Från att ha varit en vana för en liten grupp i samhället, har kramar och kindpussar blivit stora gruppers hälsningsritual. På liknande sätt har massage och spa-behandlingar gått från att vara medicinskt betingade behandlingsmetoder, till att vara källor för fysiskt välbefinnande i allmänhet. Kroppslig närhet och fysisk beröring signalerar kompetenta relationer till såväl omgivningen, som till det egna jaget. I detta fenomen ryms också synen på den egna kroppsligheten som ett utvecklingsprojekt och ett socialt kapital och som en kungsväg till psykiskt välbefinnande. Denna växande arena för kroppens uttryck och förverkligande har vidgat vår förståelse och värdering av mellanmänskliga relationer. Förståelsen av den egna kroppen har alltmer ersatt studiet av själen eller psyket. Den franske sociologen Jean Baudrillard nämner redan 1970 hur kroppen alltmer är både investeringskapital och fetisch, rentav ett frälsningsobjekt.Berördhet innebär framför allt hanterbara känslor, med ursprung i estetiska upplevelser; ett slags känslornas adelskap som kännetecknas av sina diskreta uttryck. Känslan är kroppslig men disciplinerad, på samma vis som man i en etikettsbok kan lära att vissa känsloyttringar och en viss typ av kroppslighet inte passar sig i offentliga sammanhang. Att bli berörd innebär en njutningsfylld, eller åtminstone tillfredställande upplevelse, också av det skrämmande och sorgliga. I vår önskan att beröras anas en strävan efter det sublima. IIISom lyssnaren säkert redan märkt vill jag främmandegöra bruket av termen berörd. Denna strävan är färgad av ett brechtianskt förhållningssätt: att skapa förvåning inför det invanda, och att nyfiket betrakta ett välkänt fenomen som något främmande. Den tyske dramatikern Bertolt Brecht beslås ofta med åsikten att känslor skulle vara oönskade på den teater han förespråkade. Men Brecht vände sig genomgående mot den känslosamhet han menade behärskade såväl den politiska som den konstnärliga scenen i Tyskland emotionalism som ideologi. Han förespråkade att känslor gestaltas, diskuteras och förstås i alla sina fasetter och i sin sociala förankring. Vårt känsloliv är inte djupare, evigare eller mindre påverkat av samhället än vad tankar och åsikter är, han uttrycker det som att våra känslor är precis lika korrumperade som vår tankeförmåga. Det är den traditionella teatern som delar upp förnuft och känsla, och då drar förnuftet det kortaste strået. Brecht skriver: Så snart man gör det minsta försök att få in ett uns av förnuft i teatern, så skriker känslans förespråkare att man vill utrota känslan. Problemet för Brecht var alltså inte att teatern gestaltar och ger upphov till känslor, utan att den skiljer på känslor och förnuft. IVOm känslor hänförs till ett irrationellt fält ska teatern inte heller träda utanför detta fält. På detta vis riskerar teatern att marginaliseras som kunskapsproducent, genom att upphöjas eller kanske förskjutas till en icke-rationell sfär och där avnjutas i ömsesidig symbios: skådespelaren i sin strävan att beröra, och åskådaren i sin önskan att beröras.Brechts diskussion ger verktyg för att förstå och kanske förändra teatern och dess publik. I ett större perspektiv kan hans resonemang också användas för att förstå och kritisera de känsloinriktade mekanismer som är nödvändiga för att sälja vilken vara som helst i medier och på den politiska marknaden. När medier och politiker främst strävar efter att beröra får de drag av kitsch, ett slags teater som kvickt tillfredsställer behovet av känslosamhet, men som inte stimulerar till mångsidighet, analys eller eftertanke. Även om föreställningen blir utsåld varje gång.Kent Sjöström, docent i Teater, lärare och forskare på Teaterhögskolan i Malmö

Igår hittades skådespelaren Michael K Williams död i sitt hem, 54 år gammal. För många var hans roll som gangstern Omar i den hyllade tv-serien The Wire mer känd än han själv. Samtal med filmkritiker Emma Engström. KULTURARRANGÖRER INFÖR CORONAPASS PÅ EGET BEVÅG I helgen blev festivalen Department i Stockholm första musikfestivalen i Sverige som använde sig av Covidpass för att kontrollera att besökarna inte var smittade av Covid 19. Samtidigt, i Malmö, har rockklubben Plan B som första reguljära klubb i Sverige också beslutat sig för att införa krav på Covidpass för besökarna. Reportage om den svenska musikbranschens försök att hantera pandemin. ÅTERSTART OCH NYSTART EN NY TID PÅ DRAMATEN? Efter ett och ett halvt års corona-stängning, var det i helgen premiär på Dramaten för "Den yttersta minuten", den nya teaterchefen Mattias Anderssons första uppsättning. Ger pjäsen en antydan om vad den nya chefen vill göra med Nationalscenen? Samtal med DN:s teaterkritiker Leif Zern, och Jenny Teleman, teaterkritiker på Sveriges radio. ÅRETS LITTERATURHÄNDELSE SALLY ROONEYS NYA ROMAN ÄR HÄR Förväntningarna har varit enorma, idag släpps den Irländska författaren Sally Rooneys nya roman "Vackra värld var är du?". P1 Kulturs kritiker Lina Kalmteg har föjt författaren och läst hennes nya bok lever den upp till förväntningarna? ESSÄ: VAD ÄR EGENTLIGEN EN GÅVA?  När talibanerna tog makten i Afghanistan blev biståndet till det utsatta och biståndsberoende landet plötsligt en komplicerad fråga. Skulle vi strypa biståndet och, därmed, lämna det afghanska folket i sticket eller fortsätta ge pengar till en extrem och odemokratisk regim?Kanske borde vi ta tillfället i akt och gå lite djupare med frågan: vad är en gåva för något? Författaren och essäisten Dan Jönsson erbjuder några perspektiv på den frågan, i dagens essä. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

Eftervärlden har som regel sett honom som äventyrsberättare, skicklig men lättviktig. Kanske satte Stevensons flyhänthet och talang krokben för honom själv. Ty framför allt var han en upptäcktsresande i landskap bemängda med moraliska moras. Leif Zern, teaterkritiker och mångårig medarbetare i Dagens Nyheter, samtalar med Peter Luthersson.

Vad har de antika tragöderna att säga oss idag? Och varför ville Sokrates köra dem på porten? Filosofiska rummet om tragiskt tänkande. Det är framförallt i Staten, författad ca 375 f.kr, som Platon återger läromästaren Sokrates djupa skepsis till sin tids teaterkonst. De attiska tragedierna lyfter fram människans känslor på förnuftets bekostnad, visar skamlöst upp förkastliga handlingar, undergräver åtskillnaden mellan män och kvinnor - och riskerar att leda till tyranni. I den utopiska idealstat där filosoferna ska regera har de ingen plats. Vad betyder denna förkastelsedom över konsten för den västerländska, filosofiska tradition som börjar med Platon? Rymmer tragediernas sätt att gestalta tillvarons komplexitet möjligheter och insikter som filosofin blundat för, eller missförstått? Den brittiske filosofen Simon Critchley menar det, och i boken Tragedy, The Greeks and Us söker han grunderna för ett tragiskt tänkande. Vad ett sådant tänkande skulle kunna innebära är frågan för veckans samtal i Filosofiska rummet, som gästas av Charlotta Weigelt, professor i filosofi på Södertörns högskola som bland annat översatt Aristoteles till svenska, Johan Tralau, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet och författare till flera böcker om antiken, och Leif Zern, mångårig teaterkritiker på Dagens Nyheter. Programledare: Tithi Hahn Producent: Mårten Arndtzén

Berördhetens centrala position inom teatern kan ses som ett anti-intellektuellt fenomen, där känslan står höjd över kritik, analys och kunskap, säger teaterforskaren Kent Sjöström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Redan 1990 skrev teaterkritikern Leif Zern att Årets kritiska klyscha har med kraft hunnit etablera sig: berörd. Det går inte en dag utan att någon recensent påstår sig vara berörd eller oberörd. Nästan 30 år senare är termen fortfarande en kraftfull kvalitetsmarkör i teaterdiskussionen. Det intressanta är att denna kvalitet, att beröras, ofta ses som ett så självklart kriterium på den goda teaterupplevelsen. Att diskutera denna drabbande upplevelse, och värdet i den, kan upplevas som ett angrepp på teaterns kärna, och även på människans känsloliv och humanistiska grundvärderingar överhuvudtaget. Men jag vill snarare granska hur viljan att beröra och bli berörd har något att säga om vår tid, och då speciellt om teaterns position som förströelse, provokation och social yta. Det är intressant att se med vilken lätthet känslor kan avskiljas från förnuftet just när det gäller mottagandet av en teaterföreställning. I diskussioner där berördheten lyfts fram som en teaterföreställnings främsta värde, tenderar den diskuterande eller kritiska analysen att hamna i andra rummet. Förhållningssättet blir tydligt i detta citat från en skådespelarstudent: Man ska inte behöva veta något eller kunna något för att bli berörd av teater. På detta sätt kan berördhetens centrala position ses som ett anti-intellektuellt fenomen, där känslan står höjd över kritik, analys och kunskap. I ett samtida tankeklimat där termer som sanning, kvalitet och objektivitet är ifrågasatta och alltmer förhandlingsbara, finns ändå en instans som är intakt: den egna känslan. Det är intressant att se med vilken lätthet känslor kan avskiljas från förnuftet just när det gäller mottagandet av en teaterföreställning. På detta vis etableras en speciell och skyddad zon, där det subjektiva upplevandet av teatern också är skyddat från kritik. I talet om olika upplevelser av berördhet finns relativism, tolerans och ett slags anspråkslöshet: en skådespelare beskriver syftet med sin skådespelarkonst som att Jag vill bara beröra. Och så här beskriver en poet diktupplevelsen: Å andra sidan behöver man inte förstå, i meningen översätta vad det handlar om. Att bli berörd är det viktiga. Det finns inget rätt svar på hur man ska läsa en dikt alla har förkörsrätt till sin upplevelse. Förståelsen av den egna kroppen har alltmer ersatt studiet av själen eller psyket. II Det handlar om känslor, men inte vilka känslor som helst. Det är slående hur beskrivningar av berördhet i samband med teaterupplevelsen utspelas på en kroppslig arena. En teaterkritiker skriver: Från Toneelgroep Amsterdams föreställning går jag längs kvällsstilla kanaler på skakiga ben till hotellet. Både skakad och berörd. En annan kritiker beskriver hur hela kroppen engageras, och berördheten verkar kunna utspela sig lite varstans, dock inte i hjärnan. Hon skriver: Det är teater som känns från tårna till hårbotten, och Brecht får förlåta mig i sin himmel, men jag blir berörd. Fast okej, det sätter igång min hjärna också. Den Cartesianska tudelningen av tanke och kropp tycks ligga påfallande nära åtskillnaden mellan tanke och känsla, och en regissör lyfter fram dessa uteslutande motsatser i sin uppsättning: Man kommer att bli berörd då pjäsen inte riktar sig mot hjärnan utan går rakt in i hjärtat. Och om flera inre organ engageras blir verkan än mer drabbande: En teater som inte berör, som inte träffar i hjärtat och njurar är för mig en död teater, säger en annan regissör. Jag vill i detta sammanhang lyfta fram en aspekt: hur kroppslig närhet och fysisk beröring under senare decennier alltmer kopplats till såväl social kompetens, som till kroppsligt välbefinnande. Från att ha varit en vana för en liten grupp i samhället, har kramar och kindpussar blivit stora gruppers hälsningsritual. På liknande sätt har massage och spa-behandlingar gått från att vara medicinskt betingade behandlingsmetoder, till att vara källor för fysiskt välbefinnande i allmänhet. Kroppslig närhet och fysisk beröring signalerar kompetenta relationer till såväl omgivningen, som till det egna jaget. I detta fenomen ryms också synen på den egna kroppsligheten som ett utvecklingsprojekt och ett socialt kapital och som en kungsväg till psykiskt välbefinnande. Denna växande arena för kroppens uttryck och förverkligande har vidgat vår förståelse och värdering av mellanmänskliga relationer. Förståelsen av den egna kroppen har alltmer ersatt studiet av själen eller psyket. Den franske sociologen Jean Baudrillard nämner redan 1970 hur kroppen alltmer är både investeringskapital och fetisch, rentav ett frälsningsobjekt. Berördhet innebär framför allt hanterbara känslor, med ursprung i estetiska upplevelser; ett slags känslornas adelskap som kännetecknas av sina diskreta uttryck. Känslan är kroppslig men disciplinerad, på samma vis som man i en etikettsbok kan lära att vissa känsloyttringar och en viss typ av kroppslighet inte passar sig i offentliga sammanhang. Att bli berörd innebär en njutningsfylld, eller åtminstone tillfredställande upplevelse, också av det skrämmande och sorgliga. I vår önskan att beröras anas en strävan efter det sublima. III Som lyssnaren säkert redan märkt vill jag främmandegöra bruket av termen berörd. Denna strävan är färgad av ett brechtianskt förhållningssätt: att skapa förvåning inför det invanda, och att nyfiket betrakta ett välkänt fenomen som något främmande. Den tyske dramatikern Bertolt Brecht beslås ofta med åsikten att känslor skulle vara oönskade på den teater han förespråkade. Men Brecht vände sig genomgående mot den känslosamhet han menade behärskade såväl den politiska som den konstnärliga scenen i Tyskland emotionalism som ideologi. Han förespråkade att känslor gestaltas, diskuteras och förstås i alla sina fasetter och i sin sociala förankring. Vårt känsloliv är inte djupare, evigare eller mindre påverkat av samhället än vad tankar och åsikter är, han uttrycker det som att våra känslor är precis lika korrumperade som vår tankeförmåga. Det är den traditionella teatern som delar upp förnuft och känsla, och då drar förnuftet det kortaste strået. Brecht skriver: Så snart man gör det minsta försök att få in ett uns av förnuft i teatern, så skriker känslans förespråkare att man vill utrota känslan. Problemet för Brecht var alltså inte att teatern gestaltar och ger upphov till känslor, utan att den skiljer på känslor och förnuft. IV Om känslor hänförs till ett irrationellt fält ska teatern inte heller träda utanför detta fält. På detta vis riskerar teatern att marginaliseras som kunskapsproducent, genom att upphöjas eller kanske förskjutas till en icke-rationell sfär och där avnjutas i ömsesidig symbios: skådespelaren i sin strävan att beröra, och åskådaren i sin önskan att beröras. Brechts diskussion ger verktyg för att förstå och kanske förändra teatern och dess publik. I ett större perspektiv kan hans resonemang också användas för att förstå och kritisera de känsloinriktade mekanismer som är nödvändiga för att sälja vilken vara som helst i medier och på den politiska marknaden. När medier och politiker främst strävar efter att beröra får de drag av kitsch, ett slags teater som kvickt tillfredsställer behovet av känslosamhet, men som inte stimulerar till mångsidighet, analys eller eftertanke. Även om föreställningen blir utsåld varje gång. Kent Sjöström, docent i Teater, lärare och forskare på Teaterhögskolan i Malmö

Ett samtal om Jon Fosses författarskap: att läsa Fosse, att spela Fosse, att översätta Fosse. Inspelat inför publik 19 september på Elverket Möt Leif Zern (kritiker), Marie Lundquist (översättare), Berit Gullberg (förläggare) och Stina Ekblad (skådespelare) i ett initierat samtal om Fosses dramatik. Moderator Irena Kraus (dramaturg). I år fyller den norske dramatikern Jon Fosse 60 år. Han är ansedd som en av den nutida dramatikens främsta författare och är flitigt översatt till en lång rad språk. Dramaten har spelat flera av hans pjäser, och just nu är han aktuell med sin version av Euripides Ifigenia i Aulis i regi av Nadja Weiss.

Detta avsnitt av Signumpodden gästas av författaren och DN:s mångårige teaterkritiker Leif Zern. Avsnittet handlar om tidernas kanske allra störta dramatiker och författare: William Shakespeare. Samtalet kretsar kring existentiella och religiösa frågor i Shakespeares nästan outtömligt rika dramer, om hur pjäserna måste förstås utifrån en idéhistorisk kontext, att de rör sig i glappet mellan den borttynande katolska enhetskulturen och det nya protestantiska England. Särskilt två centrala teman hos Shakespeare lyfts fram: synen på jaget och upplevelsen av tiden. Givetvis tas den eviga frågan om Shakespeare var katolik eller protestant upp. Visste han det ens själv? Leif Zern berättar också om några av de allra främsta Shakespeareuppsättningar han sett under sin långa karriär som teaterkritiker.

Gunnar Bolin samtalar med regissören Suzanne Osten, skådespelaren Shima Niavarani, författaren och kritikern Leif Zern, biskop Caroline Krook och radiokollegan Roger Wilson om Ingmar Bergmans trettiosjätte och sista biofilm i egen regi. Producent: Thella Johnson

Berördhetens centrala position inom teatern kan ses som ett anti-intellektuellt fenomen, där känslan står höjd över kritik, analys och kunskap, säger teaterforskaren Kent Sjöström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Redan 1990 skrev teaterkritikern Leif Zern att Årets kritiska klyscha har med kraft hunnit etablera sig: berörd. Det går inte en dag utan att någon recensent påstår sig vara berörd eller oberörd. Nästan 30 år senare är termen fortfarande en kraftfull kvalitetsmarkör i teaterdiskussionen. Det intressanta är att denna kvalitet, att beröras, ofta ses som ett så självklart kriterium på den goda teaterupplevelsen. Att diskutera denna drabbande upplevelse, och värdet i den, kan upplevas som ett angrepp på teaterns kärna, och även på människans känsloliv och humanistiska grundvärderingar överhuvudtaget. Men jag vill snarare granska hur viljan att beröra och bli berörd har något att säga om vår tid, och då speciellt om teaterns position som förströelse, provokation och social yta. Det är intressant att se med vilken lätthet känslor kan avskiljas från förnuftet just när det gäller mottagandet av en teaterföreställning. I diskussioner där berördheten lyfts fram som en teaterföreställnings främsta värde, tenderar den diskuterande eller kritiska analysen att hamna i andra rummet. Förhållningssättet blir tydligt i detta citat från en skådespelarstudent: Man ska inte behöva veta något eller kunna något för att bli berörd av teater. På detta sätt kan berördhetens centrala position ses som ett anti-intellektuellt fenomen, där känslan står höjd över kritik, analys och kunskap. I ett samtida tankeklimat där termer som sanning, kvalitet och objektivitet är ifrågasatta och alltmer förhandlingsbara, finns ändå en instans som är intakt: den egna känslan. Det är intressant att se med vilken lätthet känslor kan avskiljas från förnuftet just när det gäller mottagandet av en teaterföreställning. På detta vis etableras en speciell och skyddad zon, där det subjektiva upplevandet av teatern också är skyddat från kritik. I talet om olika upplevelser av berördhet finns relativism, tolerans och ett slags anspråkslöshet: en skådespelare beskriver syftet med sin skådespelarkonst som att Jag vill bara beröra. Och så här beskriver en poet diktupplevelsen: Å andra sidan behöver man inte förstå, i meningen översätta vad det handlar om. Att bli berörd är det viktiga. Det finns inget rätt svar på hur man ska läsa en dikt alla har förkörsrätt till sin upplevelse. Förståelsen av den egna kroppen har alltmer ersatt studiet av själen eller psyket. II Det handlar om känslor, men inte vilka känslor som helst. Det är slående hur beskrivningar av berördhet i samband med teaterupplevelsen utspelas på en kroppslig arena. En teaterkritiker skriver: Från Toneelgroep Amsterdams föreställning går jag längs kvällsstilla kanaler på skakiga ben till hotellet. Både skakad och berörd. En annan kritiker beskriver hur hela kroppen engageras, och berördheten verkar kunna utspela sig lite varstans, dock inte i hjärnan. Hon skriver: Det är teater som känns från tårna till hårbotten, och Brecht får förlåta mig i sin himmel, men jag blir berörd. Fast okej, det sätter igång min hjärna också. Den Cartesianska tudelningen av tanke och kropp tycks ligga påfallande nära åtskillnaden mellan tanke och känsla, och en regissör lyfter fram dessa uteslutande motsatser i sin uppsättning: Man kommer att bli berörd då pjäsen inte riktar sig mot hjärnan utan går rakt in i hjärtat. Och om flera inre organ engageras blir verkan än mer drabbande: En teater som inte berör, som inte träffar i hjärtat och njurar är för mig en död teater, säger en annan regissör. Jag vill i detta sammanhang lyfta fram en aspekt: hur kroppslig närhet och fysisk beröring under senare decennier alltmer kopplats till såväl social kompetens, som till kroppsligt välbefinnande. Från att ha varit en vana för en liten grupp i samhället, har kramar och kindpussar blivit stora gruppers hälsningsritual. På liknande sätt har massage och spa-behandlingar gått från att vara medicinskt betingade behandlingsmetoder, till att vara källor för fysiskt välbefinnande i allmänhet. Kroppslig närhet och fysisk beröring signalerar kompetenta relationer till såväl omgivningen, som till det egna jaget. I detta fenomen ryms också synen på den egna kroppsligheten som ett utvecklingsprojekt och ett socialt kapital och som en kungsväg till psykiskt välbefinnande. Denna växande arena för kroppens uttryck och förverkligande har vidgat vår förståelse och värdering av mellanmänskliga relationer. Förståelsen av den egna kroppen har alltmer ersatt studiet av själen eller psyket. Den franske sociologen Jean Baudrillard nämner redan 1970 hur kroppen alltmer är både investeringskapital och fetisch, rentav ett frälsningsobjekt. Berördhet innebär framför allt hanterbara känslor, med ursprung i estetiska upplevelser; ett slags känslornas adelskap som kännetecknas av sina diskreta uttryck. Känslan är kroppslig men disciplinerad, på samma vis som man i en etikettsbok kan lära att vissa känsloyttringar och en viss typ av kroppslighet inte passar sig i offentliga sammanhang. Att bli berörd innebär en njutningsfylld, eller åtminstone tillfredställande upplevelse, också av det skrämmande och sorgliga. I vår önskan att beröras anas en strävan efter det sublima.   III Som lyssnaren säkert redan märkt vill jag främmandegöra bruket av termen berörd. Denna strävan är färgad av ett brechtianskt förhållningssätt: att skapa förvåning inför det invanda, och att nyfiket betrakta ett välkänt fenomen som något främmande. Den tyske dramatikern Bertolt Brecht beslås ofta med åsikten att känslor skulle vara oönskade på den teater han förespråkade. Men Brecht vände sig genomgående mot den känslosamhet han menade behärskade såväl den politiska som den konstnärliga scenen i Tyskland emotionalism som ideologi. Han förespråkade att känslor gestaltas, diskuteras och förstås i alla sina fasetter och i sin sociala förankring. Vårt känsloliv är inte djupare, evigare eller mindre påverkat av samhället än vad tankar och åsikter är, han uttrycker det som att våra känslor är precis lika korrumperade som vår tankeförmåga. Det är den traditionella teatern som delar upp förnuft och känsla, och då drar förnuftet det kortaste strået. Brecht skriver: Så snart man gör det minsta försök att få in ett uns av förnuft i teatern, så skriker känslans förespråkare att man vill utrota känslan. Problemet för Brecht var alltså inte att teatern gestaltar och ger upphov till känslor, utan att den skiljer på känslor och förnuft.   IV Om känslor hänförs till ett irrationellt fält ska teatern inte heller träda utanför detta fält. På detta vis riskerar teatern att marginaliseras som kunskapsproducent, genom att upphöjas eller kanske förskjutas till en icke-rationell sfär och där avnjutas i ömsesidig symbios: skådespelaren i sin strävan att beröra, och åskådaren i sin önskan att beröras. Brechts diskussion ger verktyg för att förstå och kanske förändra teatern och dess publik. I ett större perspektiv kan hans resonemang också användas för att förstå och kritisera de känsloinriktade mekanismer som är nödvändiga för att sälja vilken vara som helst i medier och på den politiska marknaden. När medier och politiker främst strävar efter att beröra får de drag av kitsch, ett slags teater som kvickt tillfredsställer behovet av känslosamhet, men som inte stimulerar till mångsidighet, analys eller eftertanke. Även om föreställningen blir utsåld varje gång. Kent Sjöström, docent i Teater, lärare och forskare på Teaterhögskolan i Malmö

Gunnar Bolin samtalar med skådespelaren Nina Zanjani, författaren och teaterkritikern Leif Zern och radiokollegan Jenny Teleman om Ingmar Bergmans trettonde biofilm i egen regi. Producent: Thella Johnson

Gunnar Bolin samtalar med skådespelaren Nina Zanjani, författaren och teaterkritikern Leif Zern och radiokollegan Jenny Teleman om Ingmar Bergmans trettonde biofilm i egen regi. Producent: Thella Johnson

Leif Zern om sitt levande förhållande till teaterkonsten men också om rollen som inflytelserik kritiker. Leif Zern är först och främst känd som teaterkritiker, men han är också författare.Han är född 1939 i Stockholm, utbildad på universitetet i Uppsala, där han bland annat läste filosofi och litteraturhistoria.Han skriver fortfarande emellanåt (trots att han nu är pensionär) i Dagens Nyheter, där han varit verksam länge, men han arbetade också en period på Expressens kulturredaktion, där han även var kulturchef mellan 1982 och 1993.Han har givit ut flera böcker - om bland annat Ingmar Bergman, Shakespeare, Jon Fosse och tillsammans med Karin Helander en historik över Stockholms stadsteater. Han har fått en lång rad utmärkelser och priser. Hans självbiografiska roman Kaddish på motorcykel hyllades av kritikerna när den kom ut år 2012.

Robert Louis Stevenson (1850-1894) är en skotsk författare som vann världsrykte framför allt med historierna om Dr Jekyll och Mr Hyde, och om den unge Jim Hawkins sammandrabbning med den slemme Long John Silver på Skattkammarön. Eftervärlden har som regel sett honom som äventyrsberättare, skicklig men lättviktig. Kanske satte Stevensons flyhänthet och talang krokben för honom själv. Ty framför allt var han en upptäcktsresande i landskap bemängda med moraliska moras. Leif Zern, teaterkritiker och mångårig medarbetare i Dagens Nyheter, samtalar med Peter Luthersson. Peter Luthersson, docent i litteraturvetenskap, tidigare kulturchef i Svenska Dagbladet och vd för Bokförlaget Atlantis, idag verksam vid Ax:son Johnsonstiftelsen, samtalar med kunniga gäster om världslitteraturens stora författarskap och personligheter.

Stina Ekblad skådespelare, Leif Zern, teaterkritiker och Pontus Stenshäll, regissör, samtalar om Shakespeare och om det existentiella och filosofiska i hans pjäser. I år är det 450 år sedan William Shakespeare föddes. Hans pjäser spelas flitigt på världen scener, men vad rymmer texterna av filosofisk halt? Ja, där finns en uppsjö av tankar kring vad det innebär att vara människa. Hamlets existentiella grubblerier, Macbeths förvandling till mördare och komediernas bråddjup under den fluffiga ytan. I veckans Filosofiska Rummet läser Stina Ekblad ur Shakespeares verk och samtalar om hur de skapade den moderna människan. Medverkande: Stina Ekblad, skådespelare, Leif Zern, teaterkritiker och Pontus Stenshäll, regissör. Programledare och Producent Peter Sandberg. Lästips: Shakespeare, vår samtida av Jan Kott.

Efter åratal av infekterade stridigheter om ekonomi och besökssiffror, ledarskap och styrelse - och vad egentligen museet ska vara - har nu den gamla jugendbyggnadens samlingar hängts om av Olle Granath, tidigare chef för Moderna Museet och överintendent för Nationalmuseum. Olle Granath menar att "inget museum förmår ge en sådan förtätad bild av det förrförra seklets skandinaviska konst som Thielska" och i Nya vågen diskuterar konstkritikerna Ingela Lind, Sophie Allgårdh och Nils Forsberg om detta är lösningen för Thielska galleriet? Förre intendenten Andreas Brändström drev samtidskonstens plats på institutionen, är det slut med det nu? Vad blir Thielska då - ett museum över ett museum eller en unik plats för konst från 1800-talet slut? Vilket är det bästa sättet att använda skattemedlen på och när kommer publiksiffrorna att vända från rött till svart på lång sikt? Och, nu ger scenografen och konstnären Gunilla Palmstierna-Weiss ut sina memoarer, "Minnets spelplats", en historia som spänner över sekler där livsöden och konsten präglas av 1900-talets krig och samhällsutveckling. Hör Anneli Dufva, Sveriges Radios kulturredaktion, och Leif Zern på Dagens Nyheters kulturredaktion, om en självbiografi där kvinnohistoria, konst och kärlek - och frånvaron av den - står i fokus. Programledare: Måns Hirschfeldt producent: Maria Götselius

Vad innebär det att vara svensk jude idag? Under de senaste åren har många svenska skribenter närmat sig ämnet ofta utifrån barnets perspektiv, inte sällan genom att berätta om föräldrarnas liv i skuggan av Förintelsen. Alla har vi kollektiva berättelser att förhålla oss till, men hur går man som jude vidare efter Förintelsen? Att berätta och minnas är ett sätt. Att försöka glömma ett annat. Ricki Neuman är en av dem som skrivit om detta i boken Ni är inte så märkvärdiga som ni tror. Han menar att svenska judar måste omförhandla både relationen till Förintelsen och relationen till Israel för att kunna gå vidare. Rose Lagercrantz har i boken Om man ännu finns letat efter sina rötter och försökt locka fram skärvor av minnen från de få släktingar som överlevt Förintelsen. Båda är gäster i detta Människor och tro special där också teaterkritikern Leif Zern berättar om sin judiska uppväxt på Södermalm i Stockholm och där även historikern Ingrid Lomfors medverkar.

Spotify tipsar om artister som vi borde lyssna på, Adlibris rekommenderar vilka böcker vi ska läsa och Netflix ger förslag på filmer vi kan gilla. Dessutom används sociala medier allt oftare för att uppmärksamma nya filmer och ny musik. Så vad ska vi med kritiker till? Har kritiken spelat ut sin roll? Eller kommer kultursidorna att bli ännu smalare i sitt urval i ett försök att hålla kvalitetsfanan högt? I debatten deltar journalisten Anders Mildner, kulturkritikern Dan Jönsson och Åsa Beckman, kritikchef på Dagens Nyheter. Nya Vågen lät också DN-kritikern Leif Zern, redaktören för tidskriften Kritiker Helena Boberg, och litteraturvetaren Per Rydén teckna en liten kritikerhistoria. Från radiokrönika till artikel, till roman och nu till pjäs. Författaren och dramatikern Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder sätts upp i Malmö av den rosade regissören Farnaz Arbabi. Hör kritikerna Rickard Loman och Maria Edströms tankar om premiären i helgen på Malmö stadsteater. Och nu börjar jubileumsåret för Wagner och Verdi. Det spelas mer opera än någonsin, men samtidigt färre olika verk. Mångfald eller enfald? Stefan Johansson, chefsdramaturg på Malmö Opera, reflekterar om operakonstens framtid. Programledare Lena Birgersdotter

Lundströms Bokradio blickar tillbaka på litteraturutgivningen 2012 med kritikerna Anneli Dufva, Pia Huss och Nils Schwartz. Var fanns höjdpunkterna, överraskningarna, debatterna? Och vilken textrad i vilken bok är den absolut bästa från året som gått? Dessutom: många romaner med judiskt tema har kommit ut under året. Varför kommer de just nu - och varför fokuserar de flesta på pappor? Författarna Rose Lagercrantz och Leif Zern medverkar. Finlandssvenska poeten Lars Huldén, som fyller 86 i år, läser ur sin senaste diktsamling Inga stjärnor i natt, sir. Ofta handlar det om döden. Bokcirkeln separat! Nu finns alla avsnitt med bokcirklar (Gatsby, Processen...) som fristående avsnitt. Sök efter "Bokcirkeln" i vår app Sveriges Radio Play eller gå till poddflödet med . Tips! Se Maries och kritikernas boktips inför julen, scrolla ner för en lista på böcker som nämns i programmet: klicka på Läs mer... och scrolla nedåt. Böcker som nämns i programmet 15/12: Lars Huldén - Inga stjärnor i natt sir (2012) Rose Lagercrantz - Om man ännu finns (2012) Ricki Neuman - Ni är inte så märkvärdiga som ni tror (2012) Daniel Waluszewski - Med en blick över axeln (2012) Felicia Feldt - Felicia försvann (2012) Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren - Cirkeln (2011) E L James - Femtio nyanser av honom (2012) övers: Jimmy Hofsö Kalevala - Finlands nationalepos Marie Lundström väljer: Julie Otsuka - Vi kom över havet, övers: Ulla Roseen Marie berättar: - Jag träffade Julie Otsuka i New York i våras. Hennes "Vi kom över havet" handlar om de över tio tusen japanska kvinnor som i början av 1900-talet giftes bort till amerikaner. Kvinnorna kom med båt från Japan och i USA väntade män de aldrig tidigare träffat. Det är en bok på 174 sidor där allt har täckning, allting bär. (Intervjun sändes i programmet Kosmo 2012-05-19.) Pia Huss väljer: Frida Nilsson - Apstjärnan (2012) Barbro Lindgren - Barbros bästa (2012) Instrument - (pekbok med ljud) (2012) Het (antologi) - Jern, Martin (förf.) / Jägerfeld, Jenny (förf.) / Ohlsson, Sara (förf.) / Olsson, Ingrid (förf.) / Schiefauer, Jessica (förf.)  (2012) Shoomannen - Douglas Foley (2012) Ensam mullvad på en scen - Ulf Nilsson (2012) Kejsarens nya kläder -  H.C. Andersen, nyillustrerad av Gunna Grähs (2012) Jag blundar och önskar mig något - Moa-Lina Croall (2012) Anneli Dufva väljer: Lars Norén - Filosofins natt (2012) Johannes Anyuru - Det kom en storm från paradiset (2012) Leif Zern - Kaddish på motorcykel (2012) Göran Rosenberg - Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012) Susanna Alakoski - Oktober i Fattigsverige (2012) Monica Lauritzen - Sanningens vägar – om Anne-Charlotte Lefflers liv och dikt (2012) Agneta Pleijel - Litteratur för amatörer (2012) Karolina Ramqvist - Alltings början (2012) Vanja Hermele - In som ett lamm ut som en tigrinna (2012) Katarina Fägerskiöld - Åsen (2012) Marlene van Niekirk - Agaat övers: Niclas Hval (2012) Caitlin Moran - Konsten att vara kvinna Övers: Molle Kanmert Sjölander (2012) Karl Ove Knausgård - Min kamp del 5 Övers: Rebecca Alsberg (2012) Nina Lekander Hästar, män och andra djur (2012) Nils Schwartz väljer: Kristina Sandberg: Sörja för de sina (2012) Eija Hetikivi Olsson: Ingenbarnsland (2012) Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012) Leif Zern: Kaddish på motorcykel (2012) Johannes Anyuru: En storm kom från paradiset (2012)

Kontroversiell islamistisk rörelse, förbjuden i många länder, håller sin årliga kongress i Köpenhamn i helgen. Vilken är Hizb ut-Tahrirs politiska agenda? Varför växer rörelsen i Norden och vilka attraheras av budskapet om en enda islamisk stat för alla muslimer med ett samhälle styrt av islamiska lagar och värderingar. Reportage med Hizb ut-Tahrirs talesman i Skandinavien, Chadi Freigeh, av Jenny Sanner Roosqvist och samtal med Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet och Salam Karam, journalist och doktorand i statskunskap vid University of London. Utrikeskrönika från Bryssel signerad Jens Möller. Exakt för 50 år sedan samlades Katolska kyrkan för det omvälvande andra Vatikankonciliet, som öppnade kyrkan mot världen. Vad betydde förändringarna och hur förvaltas arvet idag. Reportage av Åsa Furuhagen med Ritva Jacobsson och Madelene Fredell. Kvartsamtal med Leif Zern aktuell med boken om sin uppväxt i ett judiskt ortodoxt hem på söder i Stockholm. Vad dö

Inom kort beslutar den brittiska högsta domstolen om Wikileaksgrundaren Julian Assange ska utlämnas till Sverige. Nu kommer hans självbiografi ut på svenska. Assange bandade över femtio timmar samtal med sin spökskrivare, men efter att ha läst det första utkastet hoppade han av. Hur ska man förhålla sig till en biografi som ges ut mot huvudpersonens uttryckliga vilja? Ger boken en ny bild av Assange och Wikileaks? Ulrika Knutson, ordförande för Publicistklubben, Sören Sommelius, kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad och Isabelle Ståhl, litteraturansvarig på Nöjesguiden, har läst "Memoarer är prostitution". Ulrika Knutson är också en av de svenska journalister som nu påstås ha kartlagts av Wikileaks. Hör henne kommentera de uppgifterna. En av våra allra största skådespelare har dött. Nya Vågen minns den mångsidige Erland Josephson tillsammans med teaterkritikern Leif Zern, kulturradions Lars Lönroth och kulturjournalisten Ulrika Knutson. Lars Lönroth intervjuade Liv Ullman om kollegan och vännen Erland Josephson under Bergmanveckan på Fårö 2010. Och så låter vi kulturpanelen med Mona Masri, Tor Billgren och Josefine Adolfsson titta närmare på kulturveckan som har gått. Programledare: Lena Birgersdotter. P1, tisdag 28 februari 14:03 och onsdag 29 februari 18:15.

Tid och tidsbegrepp är inte samma sak för oss som för Amondawafolket i Amazonasområde i Brasilien. Vårt språk, och de flesta andra, placerar händelser i dåtid, nutid och framtid längs en tidslinje. Vi använder rumsliga metaforer för tidsåtgång - vi kan arbeta hela natten när vi närmar oss jul och ibland ligger vi efter i schemat. Amondawafolket, å andra sidan, saknar språkliga begrepp som kopplar ihop tid och plats. Den lilla språkgruppen med ungefär 150 talare kom i kontakt med omvärlden i slutet av 1980-talet, och den är en hittills enda i världen där forskarna funnit en tidsuppfattning utan kopplingen tid-rum, säger Chris Sinha, som är gästprofessor i Lund i ämnet språkpsykologi och kognitiv semiotik. Teaterforskaren Mikael Strömberg vid Göteborgs universitet kommenterar teaterkritikern Leif Zern, som i förra veckan efterlyste variation och nyansering bland unga skådespelarröster. I veckans program talar Mikael Strömberg om den goda teaterrösten och om brist på fortbildning på teatrarna. Professor Lars-Gunnar Andersson besvarar lyssnarfrågor: - vart tog att vägen? - svenskalärare eller svensklärare? - om/ifall/huruvida - större i år jämfört med förra året - vad är de för fel med det lilla ordet än? - finns det en skillnad mellan ska och skall?

I veckans program ger teaterkritikern Leif Zern exempel på hur nyanserat gårdagens skådespelare kunde arbeta med rösten. - Unga skådespelarröster låter ungefär likadant. säger han och saknar musikalitet och frasering i dagens skådespelargeneration. En anledning är att teatrarna ägnar mindre tid åt röstträning i dag, säger han. En annan är att vi utsätts för en mycket större mängd talat språk utifrån, via tv och andra medier, och härmar eller kopierar varandras talstil. Det fanns goda skäl att göra uppror mot det som kallades Dramaten-tonfallet, med magstöd och manér i talet, säger Leif Zern, men revolten innebär att skådespelare i dag kan ha alltför stor tilltro till den egna, naturliga röstens förmåga att gestalta. Veckans program behandlar också lyssnarfrågor om uttal. Professor Lars-Gunnar Andersson kommenterar: - muggel och brucksanvisning - ng-ljud eller inte i konferens och finans - vad betyder pang? - upp eller opp, ned eller ner? - Farbrorn eller farbrodern - Varför Västergötland och Östergötland men väschötar och öschötar?

Gina Dirawi levererar slöjhumor på SVT:s humorsajt, Lilla Al-Fadji har spritt sin blattebuskis från radion till tv och på standupscener i både Sverige och utomlands skämtas det glatt om minoriteter. Är det ok att dra sexistiska skämt så länge det är en kvinna som gör det? Kan någon annan än en jude skoja om judar? Och när slutar humorn att vara rolig? Vi pratar minoritetshumor, maktskämt och humorns gränstrakter med komikern Özz Nûjen och journalisterna Jane Magnusson och Danjel Nam. Dessutom har komikern och journalisten Moa Svan träffat amerikanska komikerkollegan Margaret Cho och pratat om hur hon skämtar om minoriteter. Och så frågar vi oss varför det är så mycket bajs, spott, blod och sperma på svenska teaterscener just nu. Tomma trista provokationer som vi sett tusen gånger förut, en smart samhällskritik eller en reaktion mot ett snällt och ofarligt teaterklimat? I studion teaterkritikerna Leif Zern och Ylva Lagercrantz. Panelen gästas denna vecka av Nadia Jebril som är aktuell med det nya tv-programmet Rena rama arabiskan. Programledare Jenny Aschenbrenner

Betyder ordet "love" samma sak som ordet "kärlek" för dig? Får du samma känslor inför ordet "mother" som inför ordet "mamma"? Det tycks finnas viktiga skillnader i hur vi uppfattar ordens valör beroende på vilket modersmål vi har. Ändå väljer många att läsa engelskspråkiga författare på originalspråk. Upplagorna för översatt engelsk litteratur blir allt mindre och trenden är att allt färre anglosaxiska författare ges ut på svenska. I september 2009 var sju av tio böcker på bästsäljarlistan skrivna av svenska författare. År 2003 var samma siffra fyra av tio. Samtidigt går översättningarna allt snabbare - för att få Dan Browns senaste roman Den förlorade symbolen till svenska i rimlig tid krävdes till exempel sex översättare i rekordsnabbt parallellarbete. Vilka konsekvenser får detta för oss, bokläsarna? I studion: Stefan Ingvarsson, översättare och biträdande förläggare på bokförlaget Atlas, Boel Unnerstad, tidigare ordförande för Sveriges Författarförbund och översättare av engelskspråkig litteratur, och Svante Weyler från Weyler förlag. Klaus Manns 30-talsroman Mefisto var förbjuden i Västtyskland fram till 1981. I helgen har sätts den upp på Stockholms Stadsteater, dramatiserad av Christoffer Mellgren och regisserad av Ragnar Ryth. Björn Kjellman spelar Hermann Görings favoritskådespelare som glömmer sitt kommunistiska och bisexuella förflutna och gör nazistisk karriär. I studion: Leif Zern, kulturskribent och teaterkritiker, och kulturredaktionens Maria Edström. Programledare: Kim Nordberg

Annika funderar över en annan teologi, den där om den frånvarande guden. Kan det vara så att Gud skapade allt, och sen drog? Veckans låt handlar om den här Guden och vi pratar också med telogen och prästen Annika Borg. Sen undrar Annika om Kitty Jutbring höll sitt löfte om att inte raka sig under armarna...ja...alltså dom slog vad om det innan jul, och nu är det dags att följa upp. Vi pratar också med en svensk riddare (Leif Zern), en svensk radiostjärna som är expert på mikrobloggar (Henrik Torehammar), Sveriges första mikroroman-författare (Daniel Johansson) och med biblioteket i Alby, dit vi ska låna ut hela programmet. Dessutom får vi livemusik från världens minsta 28-manna band: I`m From Barcelona. Som just idag bara bjuder på en endaste person. Sidekick är Anders G Carlsson.

Annika funderar över en annan teologi, den där om den frånvarande guden. Kan det vara så att Gud skapade allt, och sen drog? Veckans låt handlar om den här Guden och vi pratar också med telogen och prästen Annika Borg. Sen undrar Annika om Kitty Jutbring höll sitt löfte om att inte raka sig under armarna...ja...alltså dom slog vad om det innan jul, och nu är det dags att följa upp. Vi pratar också med en svensk riddare (Leif Zern), en svensk radiostjärna som är expert på mikrobloggar (Henrik Torehammar), Sveriges första mikroroman-författare (Daniel Johansson) och med biblioteket i Alby, dit vi ska låna ut hela programmet. Dessutom får vi livemusik från världens minsta 28-manna band: I`m From Barcelona. Som just idag bara bjuder på en endaste person. Sidekick är Anders G Carlsson.

I den konstnärliga ledarens skugga. När Stefan Larsson slutar på Elverket görs den tidigare experimentscenen om till barnteater. Och vad är Unga Klara utan Suzanne Osten? Cullbergbaletten efter Mats Ek?Nya Vågen tar pulsen på Den Konstnärliga Ledaren och undrar vilken chefstyp som är att föredra - stor konstnär eller stark ledare. Vad händer med scener som är starkt förknippade med en enda person? Och hur ska arvet efter en karismatisk och dominant ledare förvaltas? Och så frågar vi oss vad som har hänt med ondskan i amerikansk blockbusterfilm. Skurkideologierna är döda på vita duken och Hollywoodboven har gått från iskall världserövrare till färglös företagare. Filmrecensenterna Johanna Koljonen och Mårten Blomkvist kommer till studion och betygsätter filmskurkar. Vem är bäst - cyberterroristen, utbrytargeneralen eller storkapitalisten? Au contraire: Anna Tullberg protesterar mot vi-begreppet Medverkar gör: Leif Zern, Cecilia Djurberg, Maria Edström, Johanna Koljonen och Mårten Blomkv

Knappt var det tyska köpet av Scania ett faktum förrän skepsismen började puttra i tidningspalterna och i ekonomiprogrammen. Varifrån kommer Svenskarnas misstro mot Tyskland? Är det enbart av historiska skäl? Thomas Nordegren har bjudit in en panel bestående av Thomas Fenske, redaktör på Sveriges Radios tyska redaktion, Berthold Francke, chef för Goetheinstitutet i Sverige, samt Ninni Löwgren Avdelingschef på Tysk-Svenska Handelskammaren. Det snackas om att Marie-Louise Ekman ska ta över som chef för Dramaten. Leif Zern, teaterkritiker på DN, är med för att reda ut vad som krävs av en chef för nationalscenen. Bisittare är kulturjournalisten och Berlinvännen Roger Wilson

Knappt var det tyska köpet av Scania ett faktum förrän skepsismen började puttra i tidningspalterna och i ekonomiprogrammen. Varifrån kommer Svenskarnas misstro mot Tyskland? Är det enbart av historiska skäl? Thomas Nordegren har bjudit in en panel bestående av Thomas Fenske, redaktör på Sveriges Radios tyska redaktion, Berthold Francke, chef för Goetheinstitutet i Sverige, samt Ninni Löwgren Avdelingschef på Tysk-Svenska Handelskammaren. Det snackas om att Marie-Louise Ekman ska ta över som chef för Dramaten. Leif Zern, teaterkritiker på DN, är med för att reda ut vad som krävs av en chef för nationalscenen. Bisittare är kulturjournalisten och Berlinvännen Roger Wilson