Podcast appearances and mentions of sara abdollahi

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019.Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten ”rolig” som en synonym till ”sann” och ”konstnärligt fullödig”. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter. Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman.Långdikten ”Två dikter” från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim – det polska namnet på Auschwitz.Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? ”Det finns gränser” (överallt) är ett återkommande svar – en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz.I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. ”Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt!” skriver han, för att på nästa sida understryka att: ”vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga.”en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken."Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt” hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet.Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv – ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål.Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen ”Förintelsen”. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning:Kropparna kastades ut hastigteftersom nya transporter anlände:kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring,och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar.Två dussin arbetare var upptagnamed att öppna de dödas munnar med bräckjärnoch ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar;på andra platser skar andra arbetare upp de dödaför att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned.Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala.Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen:Centralperspektivetär viktigt; det är det som försvinneroch världen ställs uppbit för bit i bredd med sig själv.Så är den här dikten gjord.Den ställer saker så att de blir lika storaoch sedda som med egna ögon någonstans ifrånBeckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv.Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna:Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europasgulgrå slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim. Och nu är Auschwitz nämnt.Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen.När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv:Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner: man måste återgå till det enda hederligaskrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte.Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig.Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden.Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli.Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt.Sara Abdollahi, kulturskribent och kritikerLitteraturTheodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951.Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007.Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004.Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992.Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman', (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen 3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999.Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson. Rámus Förlag, 2013.Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

Vem var Greta Garbo? Möt regissören Lorna Tucker som gjort den bioaktuella dokumentären Garbo - Where did you go?. Dessutom djupdyker kulturredaktionens Gunnar Bolin i mysteriet Garbo tillsammans med författaren och akademiledamoten Ellen Mattson, som skildrat Greta Garbo i romanen Vinterträdet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. MARIA SVELAND OM MAMMAROLLEN – FRÅN PLIKT TILL MOBBNINGI nya boken ”Nu njuter Maggan” tar författaren Maria Sveland (”Bitterfittan”) avstamp i sin egen mamma för att närma sig olika aspekter av moderskapet – från mammaplikten till mammamobbning. Maria Sveland skriver om en sorts kulturell gaslighting som gjort många förvirrade och fyllda av dåligt mammasjälvförtroende. Möt författaren i P1 Kultur.SÅ REAGERAR KULTURLIVET I SYRIEN PÅ REGIMENS FALLI Syrien har konst och kultur kontrollerats av Assadregimen i årtionden. Med regimens fall förändrades hela kulturlandskapet på några få ögonblick. Konstnärer och kulturarbetare frågar sig vad som nu väntar. Följ med frilansjournalisten Lina Malers på en reportageresa i Syrien.ESSÄ: FÖRINTELSEN FÅR INTE BLI EN FANTASII den tredje delen i veckans essä-serie om "Poesi efter Auschwitz" – inför 80-årsminnet av Förintelselägrets befrielse på måndag – berättar litteraturkritikern Sara Abdollahi om en svensk och en amerikansk poet och risken med att förvandla Förintelsen till en berättelse.Programledare: Lisa BergströmProducent: Henrik Arvidsson

Att sätta ord på känslor och tankar är en hörnsten inom det terapeutiska arbetet. Genom att formulera sig så kan få syn på sitt känslor. Men när det talade ordet står i vägen kan man istället skriva. Det menar psykologen och författaren Jenny Jägerfeld som har ägnat sig åt terapeutisk skrivande med klienter.– Det kan var kaotiskt och oförutsägbart. Men man vågar benämna det som är det allra svåraste. Man sätter ord på det. Ibland har jag gett klienter uppgiften att skriva 4 gånger, 20 minuter om dagen. Det handlar om att skriva oavbrutet utan att lyfta pennan från pappret. Man skriver också vad man känner i kroppen. Terapeutens roll är då att hjälpa till och sortera i alla känslor. För de som känner att det kan vara svårt att prata kan det vara förlösande att få skriva.– Det ska komma från det innersta. Det behöver inte vara korrekt. Man ska bara skriva för sin egen del och försöka frigöra sig från en bedömningsinstans, säger Jenny Jägerfeld. På kvinnoanstalten Hinseberg har författaren och skrivpedagogen Magnus Utvik hållit i skrivcirklar för de intagna som resulterat i en nyutgiven antologi, Hälsningar från Hinseberg. Ju längre tiden gick så insåg Magnus Utvik att skrivandet hade ett terapeutiskt syfte och innebörd för deltagarna. – Grammatik och det som hör till andra skrivcirklar blev sekundärt på skrivarcirklarna på anstalten. Det viktiga för deltagarna var att upptäcka på vad man hade på insidan, och att bli sedd. När jag insåg detta slutade jag att försöka vara en duktig lärare och började istället fokusera på vad kvinnorna ville berätta.Jenny Jägerfeld uttrycker att skrivandet kan ge klienten/patienten en ”berättelse” av sitt liv. Det kan hjälpa de personer som känner att de har en kaotisk idé om sitt liv.– Man behöver ha en berättelse, något att utgå ifrån när man ska jobba med sig själv. I skrivandet kan man få ordning på alla dessa minnesfragmenten som upplevs som kaotiskt. Ibland spelar det inte roll att det är exakt sant. Men man får en utgångspunkt och då kan känslan av kaos upphöra. Dagboken är en form som använts inom terapeutiskt skrivande. Men det kan även visa sig ha terapeutiska funktioner att läsa någon annans dagbok. När skribenten Sara Abdollahi läste Lars Noréns dagböcker så kom hon till insikter om sig själv, trots att författaren och hon själv till synes inte hade mycket gemensamt.– Jag såg Lars Noréns texter som otrevliga och märkte att jag gillade det. Han var både kritisk och bejakande. Det kändes så ärligt och i hans texter fick jag syn på mig själv.Hon menar att det terapeutiska i skrivandet handlar om att få nedteckna det som inte sägs. – Tankarna får vandra och man får en paus från allt babbel och brus. Det är så mycket som står i vägen i samtalet för att nå något djupare. Dit når jag istället genom att skriva.Gäster i programmet:Jenny Jägerfeld, psykolog och författare.Magnus Utvik, författare och skrivpedagog som leder skrivcirkel på Hinsebergs-anstalten.Sara Abdollahi, kritiker och essäist. Reportage:Vår reporter Simon Sarnecki går i skrivterapi för den danska terapeuten Anette Aggerbeck för att se hur han själv påverkas. Dessutom möter en av deltagarna i skrivcirkeln på Hinsebergsanstalten, Judith, vars texter finns med i antologin Hälsningar från Hinseberg. Programledare: Stina Näslund.Producent: Shang Imam.

P1 Kulturs filmreporter Emma Engström rapporterar direkt från filmfestivalen i Göteborg. Möt Abbe Hassan, som regisserat öppningsfilmen "Exodus", och få tips och spaning. I dag inleds filmfestivalen i Göteborg, Nordens största med 250 filmer från ett 80-tal länder och många tiotusentals besökare. Emma Engström bevakar den från start till mål - och här rapporterar hon i flera omgångar inför öppningen i kväll.PROMENAD PÅ HOLLYWOODS KULLAR MED OSCARSBELÖNADE FOTOGRAFEN LINUS SANDGREN.Svenske Linus Sandgren har fått en Oscar för sitt filmfoto. I det här reportaget visar han P1 Kulturs Lisa Bergström och Sveriges Radios USA-korrespondent Roger Wilson platsen där den redan legendariska scenen ur "La La Land" spelades in, mot fonden av en smäktande solnedgång. Under vägen berättar han om vikten av att filma med analog film och inte digitalt. Hur en huvudfotograf på en stor inspelning är arbetsledare för 20-40 personer - och hur hans pappas död, filmarbetare även han, kastade skuggor över hans yrkesliv.KLASSIKERN: "MELANCHOLIA" AV LARS VON TRIERI veckans Klassikern berättar kulturjournalisten Sara Abdollahi om en av den danske regissören Lars von Triers mest omsusade filmer. Den som handlar om jordens undergång, genom krocken med en annan stor himlakropp som närmar sig sakta men säkert - och som fick titeln "Melancholia". Vilket även anspelade på huvudpersonernas, och möjligen även regissörens eget, sinnestillstånd. VON TRIERS FELSTEG I CANNES 2011Denna dag, Förintelsens minnesdag, påminner sig Lisa Bergström sedan om hur hon bevistade den kanske allra mest omskakande av Lars von Triers presskonferenser. Hur han där plötsligt uttalade sig luddigt kring Hitler - och sedan avfärdade det hela som ett ovanligt "dåligt skämt". NYA SÄNDNINGSTIDER FÖR LUNDSTRÖMS BOKRADIOSist men inte minst kommer Marie Lundström till studion för att berätta om nya sändningstider för Lundströms bokradio - och om när podden släpps, lagom till fredagskvällen. Dessutom ett kort utsnitt ur Bokcirkeln som startar i kommande program och handlar om Julie Otsukas nya roman "Simmarna" - och där en av deltagarna är den före detta simmästaren Therese Alshammar.Programledare: Lisa BergströmProducent: Mattias Berg

Melancholia från 2011 är den andra filmen i den danske regissören Lars von Triers depressionstrilogi, som började med "Antichrist" och avslutades med "Nymphomaniac". I början och slutet av filmen kolliderar planeten Melancholia med jorden. Filmen är uppdelad i två delar och vi följer skeendet från det att himlakroppen dyker upp som en röd prick på himlen och fram till slutet.Lars von Trierh ar själv sagt att han genom att göra filmen bearbetade sin egen depression. Och systrarna Justine (Kirsten Dunst) och Claire (Charlotte Gainsbourg), filmens huvudkaraktärer och varandras motpoler, är hans två olika jag: den ångestfulla som blir orolig vid tanken på jordens undergång, och den som finner ro i den och är insiktsfull likt en sibylla.En Klassiker av litteraturkritikern Sara Abdollahi.

En annorlunda bokcirkeln med Thella Johnson och Lollo Collmar. Best Of-avsnitt med höjdpunkter från säsong 1. Gäster: Thomas Kazen, Björn Wiman, Sara Parkman, Sara Abdollahi, Robert Fux. BEST OF säsong 1*Hon ska heta maninna - ty av man är hon tagen. Thella återupplever ett tonårsminne av skapelseberättelsen och dess historia om hur Gud skapar Eva av ett av Adams revben. Men vad står det egentligen i den ursprungliga texten?*Normativt, Formativt eller So What - olika sätt att läsa Bibeln. Lollo och Thella vill närläsa och utgå från det som faktiskt står skrivet på sidorna. Pastorn och bibelvetaren Thomas Kazen komplicerar bilden och ger exempel på olika vanliga läsningar.*Varför finns det inga katter i Bibeln? Författaren Ola Larsmo har sökt svar men är inte nöjd med de förklaringar han fått. *Noas ark. Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, tycker att vi ska fråga oss vad Noa hade gjort med vetskapen om dagens klimathot. *Gudar som tröttnat på de jobbiga människorna. Berättelser om Den Stora Floden florerade redan flera tusen år före Bibelns tillkomst. Bibelvetaren Thomas Kazen berättar om föregångarna till historien om Noa och syndafloden.*Inget är nytt under solen! Folkmusikern och artisten Sara Parkman älskar Predikaren. Men är Predikaren optimist eller cyniker? Och var det verkligen kung Salomo som skrev texten? Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap, reder ut.*Mörkret är ljus, ljus är mörker. Sara Abdollahi, skribent och litteraturkritiker, väljer ut några av de många ljus- och mörkertexterna ur Bibeln och uppmanar oss att se ljus och mörker mer som två komplement i en helhet och mindre som motsatser. Och mindre som att det ena är gott och det andra ont.*Hej apokalyps! Skådespelaren och dragshowartisten Robert Fux älskar dramat när basunerna ljuder och världen går under i Uppenbarelseboken.Bibelavsnitt: 1 Mosebok 6, Predikaren 1, Matteus 6:1, Jesaja 16:3, Uppenbarelseboken 8, 1 Mosebok 2Citat ur filmerna På heder och Samvete (A Few Good Men) och Det sjunde inseglet och tv-serien Girls, S1E7, "Welcome to Bushwick a.k.a. the Crackcident"Musikcitat i avsnittet: Kanye West - Jesus Walks Madonna - Like A Prayer Prince - God (Love Theme From Purple Rain)Medverkande i avsnittet: Thomas Kazen, Björn Wiman, Sara Parkman, Sara Abdollahi, Robert FuxProgramledare: Thella Johnson Bisittare: Lollo Collmar Ljudtekniker: Monica Bergmark, Lisa Abrahamsson, Susanne Martinsson

P1 Kultur skärskådar Lars Noréns femte dagbok och en ny utställning och dokumentärfilm kring Lars Norén. NORÉN 1: FILM OCH UTSTÄLLNING PÅ NATIONALMUSEUM OM "STILLA LIV"Lisa Bergström intervjuar Bobo Ericzén, mångårig vän till Lars Norén - som sammanställt en ny utställning på Nationalmuseum kring Noréns ordlösa föreställning "Stilla Liv". Dessutom har han regisserat en dokumentärfilm om föreställningen.NORÉN 2: FEMTE OCH SISTA DAGBOKENI dag utkommer också Lars Noréns sista dagbok postumt. I studion finns kritikerna Mikael Timm och Sara Abdollahi, som har närläst boken.NORÉN 3: KLASSIKERN OM ETT AV HANS STORA TEATERVERKSjälvklart vill vi också syna Lars Noréns teatergärning lite närmare. Därför kommer även just Sara Abdollahis Klassikern om hans ikoniska föreställning "Personkrets 3:1". Tidigare sänd vintern 2021.Programledare: Lisa Bergström Producent: Mattias Berg

Vi skärskådar hans femte dagbok och en ny utställning och film kring Lars Norén. NORÉN 1: FILM OCH UTSTÄLLNING PÅ NATIONALMUSEUM OM "STILLA LIV"Lisa Bergström intervjuar Bobo Ericzén, mångårig vän till Lars Norén - som sammanställt en ny utställning på Nationalmuseum kring Noréns ordlösa föreställning "Stilla Liv". Dessutom har han regisserat en dokumentärfilm om föreställningen.NORÉN 2: FEMTE OCH SISTA DAGBOKENI dag utkommer också Lars Noréns sista dagbok postumt. I studion finns kritikerna Mikael Timm och Sara Abdollahi, som har närläst boken.NORÉN 3: KLASSIKERN OM ETT AV HANS STORA TEATERVERKSjälvklart vill vi också syna Lars Noréns teatergärning lite närmare. Därför kommer även just Sara Abdollahis Klassikern om hans ikoniska föreställning "Personkrets 3:1". Tidigare sänd vintern 2021.KULTREGISSÖREN JOHN WATERS I NÄRBILDDen nu 76-årige regissören, som bland annat gjort filmerna "Hairspray" och "Polyester" ägnas en stor retrospektiv på Cinemateket. Sveriges Radios USA-korrespondent och filmkritiker Roger Wilson berättar om varför han drabbades av John Waters redan som tonåring - och hur han nuförtiden hyllar honom om somrarna.ROMANPRISET: VI EFTERLYSER BOKCIRKLAR I ÖSTERGÖTLAND OCH PÅ GOTLANDKulturredaktionens Nina Asarnoj, som producerar Romanpriset, kommer till studion och tipsar om hur just er bokcirkel kan bli känd i riksradio. Dessutom ger hon ett tittips inför helgen.Programledare: Lisa Bergström Producent: Mattias Berg

Personkrets 3:1 är första delen av Lars Noréns trilogi "Morire di classe". Den bryter med de borgerliga familjedramerna och skildrar ett antihem, en social samhällscontainer för utslagna människor. Världen i Personkrets 3:1 är ett kargt stadsrum av nedgångar. Det kunde lika gärna utspela sig i Berlin, London eller Paris som i Stockholm och dess T-central.Begreppet syftar på personkrets 3 i LSS, Lagen om stöd och service som omfattar personer med varaktig fysisk och psykisk skörhet. Pjäsen hade premiär på Riksteatern i Umeå och sattes också upp som tv-föreställning 1998 i regi av Arn-Henrik Blomqvist i en tid när välfärden nedmonterades och allt högre krav ställdes på individen att reda sig själv. I original är pjäsen ett nio timmar långt epos.Att säga att författaren har en uppgift att reparera det som politiken övergivit är idealistiskt men en författare får aldrig vända eländet ryggen. Det visste Simone Weil, en av Lars Noréns ständiga följeslagare, och det visste också han.En klassiker av Sara Abdollahi.Vi hör också Lars Norén ur radions arkiv och scener från tv-uppsättningen av "Personkrets 3:1" med Melinda Kinnaman, Anna Petterson, Shanti Roney m.fl.

En annorlunda bokcirkel med Thella Johnson och Lollo Collmar. Gäster: Sara Abdollahi, skribent och litteraturkritiker och Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap DEL 5*Oh Captain, my Captain. Är Robin Williams lärarroll i filmen Döda Poeters sällskap lite som den utsatta kvinnan i berättelsen om att kasta första stenen? Och är Ethan Hawkes elev Jesus?*Hon får inte begravas i vigd jord, men himlens klockor ringer för henne. Filmregissören Lars von Trier som skildrare av kvinnliga profeter. *Snälla berätta nu, vad gjorde Hesekiel?! Lollo har läst om profeten Hesekiels vedermödor och undrar vilka plågor han utsatte sig för. Bibelvetaren Thomas Kazen reder ut.*Mörkret är ljus, ljus är mörker Sara Abdollahi, skribent och litteraturkritiker, väljer ut några av de många ljus- och mörkertexterna ur Bibeln och uppmanar oss att se ljus och mörker mer som två komplement i en helhet och mindre som motsatser. Och mindre som att det ena är gott och det andra ont.*Gå nu, och synda inte mer - Thella får en fysisk reaktion av slutet på berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan.Bibelstycken: 1 Johannesbrevet 1:5, Psaltaren 1 Psalm139, Matteus 6:1, Jesaja 16:3, Johannes 7:53I avsnittet citeras även följande böcker och texter:Sara Abdollahi - Sonetten om sömnlösheten - essä publicerad i LitteraturbankenLars Norén - Dagbok augusti oktober 1975 (dikter)Andrzej Tichy - EländetBirgitta Trotzig De utsattaFilmcitat ur filmen Döda poeters sällskapMusikcitat i avsnittet:Gnossienne nr. 1 av Erik Satie, framförd av Jean-Yves ThibaudetMedverkande i avsnittet: Sara Abdollahi, skribent och litteraturkritiker Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap vid Enskilda Högskolan Stockholm, pastor i EqumeniakyrkanProgramledare: Thella Johnson Bisittare: Lollo Collmar Studioteknik: Andreas Aldervi Slutmix: Tobias Carlsson

Succédebutanten Quynh Tran samtalar med Sara Abdollahi om sin uppmärksammade roman Skugga och svalka. Tran skriver om uppväxt, familj och kärlek, ambition och inbilskhet.

Personkrets 3:1 är första delen av Lars Noréns trilogi "Morire de classe". Pjäsen bryter med de borgerliga familjedramerna och skildrar ett anti-hem, en social samhällscontainer för utslagna människor. Begreppet syftar på personkrets 3 i LSS, Lagen om stöd och service som omfattar personer med varaktiga fysiska och psykiska skörheter. Pjäsen hade premiär på Riksteatern i Umeå och sattes också upp som tv-föreställning 1998 i regi av Arn-Henrik Blomqvist i en tid när välfärden nedmonterades och allt högre krav ställdes på individen att reda sig själv. I original är pjäsen ett nio timmar långt epos. Världen i Personkrets 3:1 är ett kargt stadsrum av nedgångar. Det kunde lika gärna utspela sig i Berlin, London eller Paris som i Stockholm och dess T-central. Att säga att författaren har en uppgift att reparera det som politiken övergivit är idealistiskt. Men en författare får aldrig vända eländet ryggen. Det visste Simone Weil, en av Lars Noréns ständiga följeslagare, och det visste också han. En klassiker av Sara Abdollahi. Vi hör också Lars Norén ur radions arkiv och scener från tv-uppsättningen av "Personkrets 3:1" med Melinda Kinnaman, Anna Petterson, Shanti Roney m.fl.

I filmen Children of the enemy får vi följa Patricios Galvez resa till Irakiska Kurdistan för att få hem sina föräldralösa barnbarn från flyktinglägret Al-Hol. Med på resan är filmens regissör Gorki Glaser-Müller. Hör honom i P1 Kultur. FILMLEGENDAREN STIG BJÖRKMAN I HUVUDROLLEN Det finns olika sätt att hantera en pandemi och en nödvändig isolering. Regissören, författaren och filmkritikern Stig Björkman valde att ta kontakt med Isabella Rosselini, Joyce Carol Oates och fler av sina många filmvänner världen över och umgås över skärm. Nu kan vi följa dessa samtal i Stina Gardells film "Corona film club" som har premiär under fredagen. Vår reporter Björn Jansson har hälsat hemma hos en nyvaccinerad Stig Björkman. LARS NORÉN OCH LIDANDETS ÄNGLAR I Klassikern följer vi med författaren Sara Abdollahi ner i mörkret i Lars Noréns 90-talspjäs "Personkrets 3:1". Men i det mörka ljuset framstår dessa fallna människor ibland som änglar, menar Abdollahi. P1 KULTUR MINNS KONSTMECENATEN ELI BROAD Filantropen och konstsamlaren Eli Broad, dog för en vecka sedan 87 år gammal. Han var en av världens mest förmögna människor, och en hängiven konstsamlare. I hans samling finns verk av Jeff Koons, Andy Warhol, Cindy Sherman. P1 Kulturs Lisa Bergström träffade Eli Broad för några år sedan på hans museum The Broads i Los Angeles, och vi tar oss tillbaka och lyssnar på ett avsnitt ur intervjun. KOSSAN I CENTRUM I NYA FILMEN "FIRST COW". Tiden och miljön är densamma som i en klassisk Westernfilm, men här handlar det mera om vänskap än pang-pang, pickadoller och svängande saloondörrar. Vår reporter Joachim Silverdal har intervjuat huvudrollsinnehavaren John Magaro.

Essäisten Sara Abdollahi intervjuar poeten Peter Mickwitz om hans senaste diktsamling Bo i ett hus ligger i mörker.

I det sjuttonde avsnittet synar Samtal med vänner tiden vi lever i utifrån antologin Här / nu. 10+1 essäer om samtiden. Vad definierar egentligen samtiden och hur kan vi skriva om den? Vi funderar på vilka sätt vi ska uppfatta sociala mediers närvaro, varför klimatkrisen är ett så svårt ämne att ta sig an och huruvida författaryrket innebär ett visst ansvar. Ja ni hör ju – samtiden är full av frågor. I detta avsnitt pratar vi om Här/nu. 10+1 essäer om samtiden, med texter av Sara Abdollahi, Steve Dearden, Torbjörn Elensky, Henrik Jansson, Mio Lindman, Adrian Perera, Marcus Prest, Cia Rinne, Matilda Södergran, Hannele Mikaela Taivassalo och Miia Toivio. Dessutom nämner vi bl.a. Borde hålla käft av Johanna Holmström, Madonna av Sara Villius, Hopp av Rebecca Solnit, When We Dead Awaken: Writing as Re-Vision av Adrienne Rich, Vegetarianen av Han Kang och Vildsvin av Hannah Lutz. Illustration och grafisk design: Linn Henrichson, jingel: Ville Kabrell och klipp: Andreas Nordell. Podcasten görs i samarbete med HBL. Tack till Svenska kulturfonden för understöd.

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019. Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten rolig som en synonym till sann och konstnärligt fullödig. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter.  Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman. Långdikten Två dikter från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim det polska namnet på Auschwitz. Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Det finns gränser (överallt) är ett återkommande svar en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz. I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt! skriver han, för att på nästa sida understryka att: vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga. en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. "Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet. Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Det har sagts att Celan genom sina åtta diktböcker ställde frågan som motiverade Adornos svar. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål. Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen Förintelsen. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning: Kropparna kastades ut hastigt eftersom nya transporter anlände: kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring, och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar. Två dussin arbetare var upptagna med att öppna de dödas munnar med bräckjärn och ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar; på andra platser skar andra arbetare upp de döda för att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned. Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala. Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen: Centralperspektivet är viktigt; det är det som försvinner och världen ställs upp bit för bit i bredd med sig själv. Så är den här dikten gjord. Den ställer saker så att de blir lika stora och sedda som med egna ögon någonstans ifrån Beckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv. Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna: Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europas gulgrå          slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim.   Och nu är Auschwitz nämnt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv: Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner:                                                                      man måste återgå till det enda hederliga skrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte. Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig. Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden. Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli. Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt. Sara Abdollahi, kulturskribent och kritiker Litteratur Theodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951. Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007. Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004. Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992. Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman, (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen  3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999. Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson.  Rámus Förlag, 2013. Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

Ett samtal mellan litteraturvetaren Frida Beckman, poeten Ida Börjel och kulturskribenten Sara Abdollahi om litteraturens, skrivandets och kritikens relation till turbulenta tillstånd. Hur påverkas språkbruk och narrativ av omvälvande tider? Hur påverkar förskjutningar i språket vår verklighetsuppfattning? Samtalet tar sin utgångspunkt kring frågor om språkliga förskjutningar och ordens agens som Johanna Gustafsson Fürst har varit upptagen av i arbetet med utställningen "Ympa orden, piska min tunga". Sara Abdollahi har varit redaktör för boken "Stridsskrift" som berör utställningens ämne genom fem medverkande författares och poeters perspektiv. Ida Börjel har för "Stridsskrift" skrivit texten "Dripsa Dickadejor" vilket hon också kommer att läsa ur. Frida Beckman är professor i litteraturvetenskap och har ett pågående forskningsprojekt med titeln "Paranoia and Post-Truth Politics: Negotiating Selves and Systems in U.S. Literature after 1950". Medverkande: Frida Beckman, professor i litteraturvetenskap vid Institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet. Beckmans forskning berör amerikansk litteratur och kultur från andra världskriget till idag, samt kritisk teori, narrativitet, och genusteori. Ida Börjel, poet och översättare aktuell med diktsamlingsvolymen "Böcker", samt medverkande i "Stridsskrift". Sara Abdollahi, litteraturkritiker och essäist, driver litteraturpoddarna "Hysteria" och "God morgon, midnatt!". Samtalet modereras av Therese Kellner, intendent på Accelerator, och spelades in 15 april 2020.

Sara Abdollahi som var redaktör för boken "Stridsskrift" i samtal med två av de medverkande författarna, Balsam Karam och Negar Naseh. Inspelat på Accelerator 21 mars 2020. Konstnär Johanna Gustafsson Fürst bjöd tillsammans med Sara Abdollahi som varit redaktör, in författarna och poeterna Lars Raattamaa, Negar Naseh, Balsam Karam, Ida Börjel och Loretto Villalobos att medverka i "Stridsskrift". Boken ingår i andra delen av utställningen "Ympa orden, piska min tunga" som skulle öppnat på Accelerator idag 21 mars 2020.

Beror bristen på filmarbetare på att arbetsvillkoren helt enkelt är för dåliga? P1 Kultur intervjuar produktionsbolag, fack och filmarbetare de som håller i och de som har gett upp. P1 Kultur har tidigare berättat om att det råder brist på svenska filmarbetare, bland annat för att det spelas in så många dramaserier för tv just nu. Men reaktionen från många filmarbetare blev då att bristen också beror på så dåliga arbetsvillkor att många bränner ut sig. Andra slutar efter bara 10-15 år. Reportage av Helene Alm.  "Trådarna i väven på spaning bland minnen och kulturarv i Sverige" heter Maja Hagermans nya bok. "Jag har fått syn på ett Sverige som syns lite i det offentliga och vi behöver vår historia", säger hon när hon besöker P1 Kulturs studio. I skulpturparken Wanås i Skåne har sommarens stora grupputställning nyss öppnat. David Richter rapporterar från "Not A Single Story II".  OBS serie om poesi efter Auschwitz fortsätter i dag med en essä av kritikern Sara Abdollahi. Den handlar om två poeter som båda värjde sig mot den större berättelsen och poetens centrala roll: Charles Reznikoff och Erik Beckman.  Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Anna Tullberg

Som en del av Litteraturveckan tar Människor och tro fram den existentiella och andliga litteraturen från bokhyllorna och diskuterar de eviga frågorna om Gud, identitet och existens. Vilken plats har den existentiella litteraturen 2019? Vi besöker Jonny Karlsson-Lod som skrivit Bondebibel i Åsarp, en bibel där första testamentet varvas med vittnesbörd om bönders möte med Gud.  Debutanten Kadir Meral har i sin Pojken som följer sin skugga skrivit en bok om identitet och om vägval i livet.  I studion finns Erika Hedenström kultursekreterare på Svenska kyrkano ch kulturskribenten Sara Abdollahi och som ska samtala om andlig och existentiell litteratur. Vi får även höra Christer Broché VD på förlaget Argument och Samir Tarfaoui på förlaget och bokhandeln Vattumanen om framtiden för den andliga litteraturen. Programledare: Åsa Furuhagen Reporter: Fanny Svärd Producent: Antonio de la Cruz

Det tycks bli vanligare att översätta tillsammans – vad beror det på? Finns det en översättarensamhet som håller på att brytas upp? Har det ensamma geniet en gång för alla spelat ut sin roll? Vilken sorts samtal uppstår när man översätter tillsammans? Hur talar man med en röst när man är två? Och finns det gränser för vem som kan översätta vad? Medverkande: Marie Silkeberg, Kristofer Folkhammar, Sara Abdollahi (moderator) Arrangör: Översättarcentrum Samtalet hölls i Rum för översättning på Bokmässan i Göteborg den 28 september 2018.

Den 20 februari i år släpptes första avsnittet av Hysteria. 7 avsnitt senare kan jag konstatera att podden har lyssnats på och spridits mer än jag kunde tro. Jag känner en tillförsikt över alla de kvinnor, för det är först och främst kvinnor, som hör av sig för att säga att man känner igen sig. Kvinnor som skrivit om podden offentligt men också i sina sociala medier kanaler. Jag vill tacka alla er som lyssnar och känner en tacksamhet över att kvinnor som Karin Johannisson lämnat oss verk som Den sårade divan som också blev startskottet för Hysteria. I detta avsnitt återvänder jag till första gästen Dimen Abdulla och vi fortsätter vårt samtal om skapande. Dett samtal blir det sista för säsongen. När podden är tillbaka väntar fortsatta samtal om och med skapande kvinnor. Fortsätt att höra av er - på återhörande! /Sara Abdollahi

Att släppa på trycket och låta tårarna trilla kan vara förlösande. Men fyller gråten någon egentlig funktion och hur påverkar tårarna vår omgivning? Gråten kan vara ett sätt att komma varandra närmare. Jag har varit allvarligt sjuk och behövt ställa in mig på att livet kanske kommer ta slut. De tankar som kommer då går inte att frigöra sig från, de kommer ut som gråt, berättar Göran. Maja gråter ibland innan hon ska sova. det känns skönt, som att något tvättas ur min kropp, berättar hon. Sentimentala tårar, de man till exempel fäller till en sorglig film, kan sätta oss i kontakt med våra värderingar och fungera som en moralisk kompass. Det menar den holländske psykologi-forskaren Ad Vingerhoets. Gråten kan även fungera som ett sätt att väcka empati hos vår omgivning och få folk att hjälpa oss med det vi behöver, säger han. Men att gråta offentligt kan också göra att man uppfattas som svag. Kulturjournalisten Sara Abdollahi menar att det råder ett duktighets-ideal och att en gråtattack på jobbet kan få negativa konsekvenser för karriären. Gäster i programmet är Maria Farm, psykolog KBT, Kerstin Rydé sjuksköterska och forskare, Sara Abdollahi, kulturjournalist. Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman.

Författaren Susanna Alakoski och chefredaktören för tidskriften Författaren Sara Abdollahi tävlar i Lantzkampen! I motståndarlaget tävlar Radiosportens Dag Malmqvist och Daniel Alling, Ekot. Skicka dina tips om nyhetsklipp till:lantzkampen@sverigesradio.se