Podcast appearances and mentions of anna axfors

Samhällets hälsofascism har letat sig in i de personliga relationerna, skriver Anna Axfors. En sund relation ses som en där man känner sig trygg, men lidandet kanske är en naturlig del av kärleken? Inläsare: Jörgen Huitfeldt

Turism har blivit något vulgärt. Men om vi reser bort för att hitta hem, hur ska vi göra det på ett sätt som inte är turistigt, undrar Anna Axfors. Inläsare: Magnus Thorén

När julen står för dörren tänds led-lamporna i tusental. Men för att ljuset ska göra sitt jobb så måste också mörkret få ta plats, skriver Anna Axfors, som tycker att svenskarna borde strunta i Brandskyddsföreningens råd och undvika en ful jul. Inläsare: Magnus Thorén

I debatten om ungas psykiska ohälsa har en grupp stulit fokus: föräldrarna. Anna Axfors möter deras vrede på nätet och skymtar något skrämmande. Vilken roll spelar de vuxna för de ökande diagnoserna? Inläsare: Jörgen Huitfeldt

Vissa mäktiga kulturkvinnor beter sig som klassiska kulturmän, menar Anna Axfors. Här skriver hon om kvällen då hon provocerade kulturetablissemanget genom att ta upp klassfrågan. Inläsare: Jörgen Huitfeldt

Kan det göda problem att ta människors känslor på allvar? Anna Axfors skriver om vännen som tog livet av sig i sjuan och en generation av självskadande flickor som fick sitt skadliga beteende bekräftat av sjukdomsstämpeln. Nu menar hon att samhället riskerar att göra samma sak med hemmasittarna. Inläsare: Jörgen Huitfeldt

Anna Axfors har alltid gillat att festa och positionera sig för mycket. Nu läser hon debatten om de unga Café Opera-poeterna och undrar om kritikernas fixering vid persona riskerar att förändra litteraturen. Inläsare: Magnus Thorén

Stagnation är radikalt i ett samhälle som hatar stillastående. Anna Axfors ser en trend av motstånd i litteraturen, i soft girl-debatten och på Tiktok. Inläsare: Magnus Thorén

Malmös öde är att drömma stort men misslyckas. Sveriges tredje största stad har ledare som tror på monumentala satsningar som Eurovision, medan befolkningen gjort baksmällan av dem till en livsstil, skriver Anna Axfors. Inläsare: Magnus Thorén

För att vara ett geni måste man vara självupptagen och försumma sina barn. Då är det väl rimligt att kulturvärldens nepobebisar i sin tur klagar över och slår mynt av sina eländiga barndomar, menar poeten Anna Axfors. Inläsare: Staffan Dopping

Anna Axfors tänker på romantisk kärlek 24/7, ändå är hon singel. Kan en dejtingpodd hjälpa henne att hitta drömprinsen, eller är det relationsmarknaden som är problemet? Inläsare: Staffan Dopping

Lydia Sandgrens tjockroman Samlade verk är inte särskilt spännande, varken i handling eller språk – men längden skymmer bristerna såpass att den tilldelades Augustpriset. Anna Axfors tycker att förlagen behöver lära sig att sila ordbruset. Inläsare: Staffan Dopping

Ungdomen av idag kastar bort sina liv med att plugga på högskola i stället för att bli skådespelare eller hantverkare. Kunskapssamhället blåser kidsen, menar poeten Anna Axfors. Inläsare: Magnus Thorén

När kulturmän ska prata manlighet behöver de gräva djupare än Gunnar Ardelius. Anna Axfors jämför Ingenmansland med gamla pulshöjare som Män är från Mars och kvinnor från Venus. Inläsare: Marika Lagercrantz

Anna Axfors irriterar sig på att mammor skammas för att de ägnar barnfria timmar åt egentid. Borde vi inte erkänna att förskolan är barnpassning och se det som en rättighet? Inläsare: Marika Lagercrantz

Du behöver inte ta ställning i Israel–Palestina-konflikten. Omvärldens ansvar är att ha empati, menar Anna Axfors. Inläsare: Marika Lagercrantz

Natalia Ginzburg riktar en lampa mot livet som det är och de som våra beteenden dömer oss till att vara. Anna Axfors skriver om en författare som får oss att förstå det mänskliga i en mamma som tjatar på sin vuxna dotter om att skaffa barn, eller när svärmor kommenterar din vikt. Inläsare: Marika Lagercrantz

Nobelpristagaren Jon Fosses septologi är en del av en större tendens inom kulturen. Anna Axfors ser en sund längtan efter det bekanta. Inläsare: Johan Rabaeus

Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och andras oförmåga att sjunka in i litteraturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.Att inte kunna skriva, det vill säga att vilja skriva men för tillfället inte kunna det, är ett välkänt och lite uttjatat fenomen – det kallas skrivkramp, och sägs vara en författarens “värsta mardröm”. Författare som tystnat efter en stor succé, till exempel Donna Tartt efter "Den hemliga historien" eller Harper Lee efter "Dödssynden", får i princip kultstatus tack vare det.Något som det talas mindre om är läskramp, det drabbar dessutom både författare och vanligt folk. Men googlar du det så hittar du inte mycket, bara några bokbloggare som drabbats av det, kanske är det en bokbloggares “värsta mardröm”, annars är det en sällsynt icke-omskriven kramp. I alla fall på svenska.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det betyder inte att den oviktig. För dem som älskar att läsa är läskramp värre än både hjärtsjukdomar och cancer, står det på ordbokssajten Urban Dictionary. I en artikel i The Guardian från 2008 kan man läsa att 75 procent av engelsmännen har någon bok liggandes som de läser i då och då men inte lyckas ta sig igenom. Samtidigt är, eller var engelmännen, åtminstone 2008, de som spenderade mest pengar på böcker.Även här i Sverige säljs många böcker, men långt ifrån alla blir lästa.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det ligger en fet hinna över texten som hindrar en från att verkligen uppleva berättelsen. Man är utestängd. I digitala srkiv- och läsgrupper efterfrågas med jämna mellanrum tips på böcker som passar den som älskar att läsa, men fallit ur det. Desperationen är påtaglig. Kanske har det börjat med att inga böcker tillfredsställer en: allt man läser lämnar en likgiltig eller till och med irriterad. Det är som ett förhållande som dött, man vet att man älskade varandra men nu kan man inte känna det. Men att skiljas från läsningen är en synd, inte ett alternativ. Den som en gång älskat att läsa, kommer aldrig sluta se sig som en läsare, utan bara som en läsare bestulen på sin läsning.Det borde inte vara något att få panik över, bara var tredje vuxen svensk läser skönlitteratur varje dag.Själv upplevde jag läskramp första gången någon gång i slutet av tonåren, efter att hela barndomen och de tidiga tonåren ha varit en så kallad bokslukare, läsning är vanligast i åldersgruppen 9-14 år. Jag gick medieprogrammet med journalistisk inriktning och därför var mina klasskamrater såklart också läsande och skrivande personer. Den plötsligt upplevda konkurrensen, att inte längre vara ensam om läsandet och skrivandet, måste ha tagit bort det oskuldsfulla med litteraturen. Nu fanns det titlar, hundratals, man borde läsa – och förstå. Jag kastade mig inte över Dostojevskij eller Flaubert bara för det, eftersom jag kände på mig att jag inte skulle kunna tävla med dem som verkligen läste och förstod. Min styrka låg inte i att läsa snabbt, utan att försjunka i en ny värld. Men nu gick inte ens det längre. Den där feta hinnan över sidorna uppenbarade sig. Den som gör att man förstår meningarna, men inte meningen. Och vetskapen om de böcker jag inte läste, la mörka moln över de jag faktiskt läste.För den som börjat se sin läsning utifrån blir läsandet snart en egocentrisk akt: vad finns det för mig, mitt anseende, att hämta här?Man missar tjusningen med att läsa, och vad som kanske är själva förutsättningen och även poängen med att läsa: att förlora sig själv. “Läsandets tillstånd består i jagets totala utplåning”, som Virginia Woolf skriver. Den där oskuldsfullheten, den som barn har, suddas ut i samma sekund som vi ställer oss vid sidan om oss själva och betraktar vår duktighet.Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från ”Anna Karenina".Och läskrampen har aldrig riktigt släppt för mig. Tolstojs "Anna Karenina" har jag försökt läsa i sex år. Det värsta är att jag tycker den är bra, jag blir bara så omotiverad när jag läst i flera dagar och inte ens kommit en fjärdedel in. Jag tänker på alla böcker jag går miste om att läsa under tiden. Och så läser jag dem istället. Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från ”Anna Karenina".Så jag läser ju en del ändå. Antagligen på grund av den starka identitet som “läsare” alla före detta bokslukare går och bär på. Att tvinga sig att läsa behöver inte vara dåligt, även om det kan vara jobbigt, som att gå genom seg lera. Och den senaste tiden tycks faktiskt min läslust ha börjat återvända efter tio år. Därför hoppas jag slutligen kunna skänska lite hopp åt den som drabbats av läskramp.Ett par saker har varit avgörande för mig. För det första har jag skrivit två böcker, det vill säga fått ur mig en del av vad jag själv ville skriva och som kanske fyllde min hjärna så pass att det inte fanns plats för några andra ord. Det är inte alla som har möjlighet till det, eller ens vill skriva själva, men poängen är att det hos alla med läskramp troligtvis finns något som ligger och blockerar. En stress över något som borde, måste, göras, och som läsningens kontrollförlust påminner en om. Då tror jag att man ska lägga boken åt sidan och försöka göra det som måste göras istället.För det andra började jag läsa om andras läsning. Jag läste Zadie Smiths "Changing my mind" där hon förklarar sin fascination för Zora Neale Hurston, en författare jag aldrig hade hört talas om tidigare fast jag kanske borde, jag läste Sara Danius "Husmoderns död", där hon tar ens hand och för en till en strand i Nice när hon är arton och läser Sartre, jag läste Linda Skugges "40: Constant reader" där hon hela tiden refererar till sin dagliga läsning: Barbro Lindgren, August Strindberg, Paul Auster, Joan Didion, Rebecca Solnit, Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson.“Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt” skriver hon.Avundsjukt har jag sett dessa författare bli läsare och gå in i andra världar, och jag har flytt in i deras läsning. Deras fascination har inspirerat mig att precis som dem glömma mig själv, ge mig hän åt fiktionen. Trots att den när man har nog med sitt eget liv och vardag, inte verkar så viktig.Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskapernaSiri Hustvedt skriver, i essän “Om läsning”: “Öppenhet inför en bok är av avgörande betydelse, och öppenhet är helt enkelt en beredvillighet att låta sig förändras av det man läser”Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskaperna, för vem vill förlora sig och riskera att komma på efterkälken i livets race?En annan väg att gå är ju att acceptera att man inte längre är en läsande person, precis som merparten av alla andra vuxna människor. Det finns ju tv-serier. Att sluta läsa är lika enkelt som att öppna en dörr. Kanske kommer du inte ens att märka att du egentligen stänger den.Anna Axfors, författare

Nutidsmänniskan har ersatt religionen med ovetenskapligt terapilingo. Anna Axfors ser inte något fel med det. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Linda Skugges provokationer har i decennier legat före kurvan och förutsett samtiden. Det är därför hennes porrverksamhet borde oroa oss, skriver Anna Axfors. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Instagram är en plats där relationer inte avslutas men aldrig heller blir djupa på riktigt – en drog mot känslan av ensamhet, och som de flesta droger lämnar den ett tomrum. Vad hände med gemenskapen på internet, frågar sig Anna Axfors efter att ha läst Anna Wieners memoarer från Silicon Valley och Patricia Lockwoods roman om ensamheten i det algoritmstyrda nätlivet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Om du försummar barnen för att scrolla på mobilen så beror det på att det är vad vad du innerst inne vill göra. Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia påminner Anna Axfors om att inte förväxla sin vilja med sina drömmar. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi indoktrineras till att inte vilja lägga ner tid på omsorg, men Karolina Ramqvists bok Bröd och mjölk påminner om vad som kan ge livet mening, skriver Anna Axfors. Det får vara slut med köttbullar och makaroner-rutinen åt barnen, även om samhället inte belönar det. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vad är poängen med att bo i fejk-gamla hus när det fortfarande känns som en betongstad? Anna Axfors skriver om sitt hem i skånska Jakriborg, ett bostadsområde som hyllas av Arkitekturupproret och klassas som kitsch av finsmakarna. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Anna Axfors finner inte en tilltalande bild av kärlek i böckerna Guldmunken och Tillbedjan. Hon tror inte att kärleksskildringar framöver kommer att handla om Tinder och dejtingmarknader utan om lycklig kärlek, kanske med inspiration från de gamla romantiska komedierna. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Alkohol är extas och en fylla kan få oss att se saker ur nya perspektiv. I dystra tider med sjunkande drickande bland ungdomar behöver vinet och dramat en beskyddare, menar Anna Axfors. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Pamela Andersons liv lanseras som en framgångssaga i en aktuell biografi och dokumentär, men hennes svaghet lyser igenom i dikterna. Mot konsten – även den usla – har PR-teamen ingen chans, skriver poeten Anna Axfors. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fascinationen för DN-krönikören Hanna Hellquist visar hur samtiden älskar att känsloknarka kvinnor som skriver självutlämnande om sina liv. Folk tror att de fått komma under huden på en på ett sätt de inte skulle tro med en man, skriver Anna Axfors. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Anna Axfors utsågs 2016 till en av Sveriges 20 viktigaste unga poeter av Svenska Dagbladet. Hon bor i Hjärup. Det finns ett bonusavsnitt på 23 minuter för dig som donerar valfri summa till den här podden på Patreon: https://www.patreon.com/arkivsamtalSwish: 0760724728Twitter: @gardenfors#arkivsamtalInstagram: @gardenforsFacebook: Arkiv Samtal - eftersnackgruppenStandup med Simon Gärdenfors: https://www.gardenfors.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur förverkligar man ett nyårslöfte om ett nytt liv? Efter ett krisartat 2022 söker Anna Axfors svar i Molly Sandéns karriär och samtida KBT-terapi och anar ett uppsving för stoicismen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rödvinet Monterosso är så billigt att alla har råd att bjuda in grannen. Krisen är en möjlighet att omvärdera sin identitet som medelklass, skriver Anna Axfors. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Louise Epstein och Thomas Nordegren bjuder på en extra lång galasändning från Berwaldhallen i Stockholm. Ett stjärnspäckat hejdå med specialinbjudna gäster och musik av bland andra First Aid Kit. Medverkande:Sveriges Radios Symfoniorkester.Elin Rombo.First Aid Kit.Ebo Krdum med band.Horace Engdahl, författare.Arvida Byström, konstnär och regissör.Annika Härenstam, professor i arbetsvetenskap.Ingmar Skoog, överläkare.Anna Axfors, poet.Programledare: Louise Epstein och Thomas NordegrenProducent: Olle Björkman

Erotiskt kapital är på tapeten – flera aktuella böcker beskriver hur skönhet lönar sig. Men det kan bli tjatigt att ständigt tänka på det oundvikliga förfallet, även om man har snygga ben som Anna Axfors. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Machomän och kulturkvinnor tävlar i att fördöma de tre papporna som åker på retreat. Sluta kritisera och följ deras exempel i stället, menar Anna Axfors. Inläsare är Marika Lagercrantz. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det går att fly från sina barn, genom mobilen eller jobbet, men det går också att fly in i dem, likt kvinnorna på de neurotiska föräldraforumen. Anna Axfors läser nya föräldraskapsböcker, undrar om vi inte behöver vända oss inåt mot oss själva i stället för till experterna. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vad säger det om vår tid att folkbildningen blivit budgetens strykpojke? Anna Axfors skriver om värdet av bildning. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Feminismen behöver skyddas från medelklassens privatliv. Annars kan ingen längre ta den på allvar, skriver Anna Axfors i en essä om den svenska feminismens relevans. För kan Irena Pozar verkligen klaga på att inte exakt alla metoo-anklagade män blivit utstötta? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och andras oförmåga att sjunka in i litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.Att inte kunna skriva, det vill säga att vilja skriva men för tillfället inte kunna det, är ett välkänt och lite uttjatat fenomen  det kallas skrivkramp, och sägs vara en författarens värsta mardröm. Författare som tystnat efter en stor succé, till exempel Donna Tartt efter "Den hemliga historien" eller Harper Lee efter "Dödssynden", får i princip kultstatus tack vare det.Något som det talas mindre om är läskramp, det drabbar dessutom både författare och vanligt folk. Men googlar du det så hittar du inte mycket, bara några bokbloggare som drabbats av det, kanske är det en bokbloggares värsta mardröm, annars är det en sällsynt icke-omskriven kramp. I alla fall på svenska.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det betyder inte att den oviktig. För dem som älskar att läsa är läskramp värre än både hjärtsjukdomar och cancer, står det på ordbokssajten Urban Dictionary. I en artikel i The Guardian från 2008 kan man läsa att 75 procent av engelsmännen har någon bok liggandes som de läser i då och då men inte lyckas ta sig igenom. Samtidigt är, eller var engelmännen, åtminstone 2008, de som spenderade mest pengar på böcker.Även här i Sverige säljs många böcker, omkring 30 miljoner per år, men långt ifrån alla blir lästa.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det ligger en fet hinna över texten som hindrar en från att verkligen uppleva berättelsen. Man är utestängd. I digitala skriv- och läsgrupper efterfrågas med jämna mellanrum tips på böcker som passar den som älskar att läsa, men fallit ur det. Desperationen är påtaglig. Kanske har det börjat med att inga böcker tillfredsställer en: allt man läser lämnar en likgiltig eller till och med irriterad. Det är som ett förhållande som dött, man vet att man älskade varandra men nu kan man inte känna det. Men att skiljas från läsningen är en synd, inte ett alternativ. Den som en gång älskat att läsa, kommer aldrig sluta se sig som en läsare, utan bara som en läsare bestulen på sin läsning.Det borde inte vara något att få panik över, bara var tredje vuxen svensk läser skönlitteratur varje dag.Själv upplevde jag läskramp första gången någon gång i slutet av tonåren, efter att hela barndomen och de tidiga tonåren ha varit en så kallad bokslukare, som så många barn är (läsning är vanligast i åldersgruppen 9-14 år, där 58 procent ägnar sig åt bokläsning varje dag). Jag gick medieprogrammet med journalistisk inriktning och därför var mina klasskamrater såklart också läsande och skrivande personer. Den plötsligt upplevda konkurrensen, att inte längre vara ensam om läsandet och skrivandet, måste ha tagit bort det oskuldsfulla med litteraturen. Nu fanns det titlar, hundratals, man borde läsa och förstå. Jag kastade mig inte över Dostojevskij eller Flaubert bara för det, eftersom jag kände på mig att jag inte skulle kunna tävla med dem som verkligen läste och förstod. Min styrka låg inte i att läsa snabbt, utan att försjunka i en ny värld. Men nu gick inte ens det längre. Den där feta hinnan över sidorna uppenbarade sig. Den som gör att man förstår meningarna, men inte meningen. Och vetskapen om de böcker jag inte läste, la mörka moln över de jag faktiskt läste.För den som börjat se sin läsning utifrån blir läsandet snart en egocentrisk akt: vad finns det för mig, mitt anseende, att hämta här?Man missar tjusningen med att läsa, och vad som kanske är själva förutsättningen och även poängen med att läsa: att förlora sig själv. Läsandets tillstånd består i jagets totala utplåning, som Virginia Woolf skriver. Den där oskuldsfullheten, den som barn har, suddas ut i samma sekund som vi ställer oss vid sidan om oss själva och betraktar vår duktighet.Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från Anna Karenina".Och läskrampen har aldrig riktigt släppt för mig. Tolstojs "Anna Karenina" har jag försökt läsa i sex år. Det värsta är att jag tycker den är bra, jag blir bara så omotiverad när jag läst i flera dagar och inte ens kommit en fjärdedel in. Jag tänker på alla böcker jag går miste om att läsa under tiden. Och så läser jag dem istället. Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från Anna Karenina".Så jag läser ju en del ändå. Antagligen på grund av den starka identitet som läsare alla före detta bokslukare går och bär på. Att tvinga sig att läsa behöver inte vara dåligt, även om det kan vara jobbigt, som att gå genom seg lera. Och den senaste tiden tycks faktiskt min läslust ha börjat återvända efter tio år. Därför hoppas jag slutligen kunna skänska lite hopp åt den som drabbats av läskramp.Ett par saker har varit avgörande för mig. För det första har jag skrivit två böcker, det vill säga fått ur mig en del av vad jag själv ville skriva och som kanske fyllde min hjärna så pass att det inte fanns plats för några andra ord. Det är inte alla som har möjlighet till det, eller ens vill skriva själva, men poängen är att det hos alla med läskramp troligtvis finns något som ligger och blockerar. En stress över något som borde, måste, göras, och som läsningens kontrollförlust påminner en om. Då tror jag att man ska lägga boken åt sidan och försöka göra det som måste göras istället.För det andra började jag läsa om andras läsning. Jag läste Zadie Smiths "Changing my mind" där hon förklarar sin fascination för Zora Neale Hurston, en författare jag aldrig hade hört talas om tidigare fast jag kanske borde, jag läste Sara Danius "Husmoderns död", där hon tar ens hand och för en till en strand i Nice när hon är arton och läser Sartre, jag läste Linda Skugges "40: Constant reader" där hon hela tiden refererar till sin dagliga läsning: Barbro Lindgren, August Strindberg, Paul Auster, Joan Didion, Rebecca Solnit, Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson.Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt skriver hon.Avundsjukt har jag sett dessa författare bli läsare och gå in i andra världar, och jag har flytt in i deras läsning. Deras fascination har inspirerat mig att precis som dem glömma mig själv, ge mig hän åt fiktionen. Trots att den när man har nog med sitt eget liv och vardag, inte verkar så viktig.Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskapernaSiri Hustvedt skriver, i essän Om läsning: Öppenhet inför en bok är av avgörande betydelse, och öppenhet är helt enkelt en beredvillighet att låta sig förändras av det man läserAtt förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskaperna, för vem vill förlora sig och riskera att komma på efterkälken i livets race?En annan väg att gå är ju att acceptera att man inte längre är en läsande person, precis som merparten av alla andra vuxna människor. Det finns ju tv-serier. Att sluta läsa är lika enkelt som att öppna en dörr. Kanske kommer du inte ens att märka att du egentligen stänger den.Anna Axfors, författare

Följ med rakt in i föräldraskapets epicentrum. Är det en mörk plats? Så kan det verka i den senaste tidens bokutgivning. Vilka perspektiv saknas? Hör författarna Kristofer Folkhammar och Anna Axfors. Programledare: Lisa Wall Producent: Felicia Frithiof

Det är svårt att få syn på kulturen man själv lever i. Det är luften man andas, vattnet man simmar i. Lättare då att se andras egenheter och fixeringar, än sina egna. Själv är man rimlig, andra är desto knepigare. I sin nya bok – Kvinnomanualen (Bazar förlag) – lyckas Anna Björklund ändå få läsaren att se det invanda i ett nytt ljus. En rad teman avhandlas: mat, sex, arbete, kläder, moderskap, skönhet, hushåll och lycka. Är frigörelsen från alla familjeband och traditioner alltid frigörande? Vad har vi förlorat längs med vägen av all modernisering och rationalisering? Är världen människan skapar verkligen skapad för verkliga människor med verkliga, mänskliga behov? Om detta och annat handlar dagens podd. Anna Björklund var senast med i podden för ett år sedan. Då pratade vi om familjeliv, utbildning och barnuppfostran. Den som vill kan lyssna på avsnittet här. Hon driver den relativt nystartade podden Puss puss podcast ihop med Anna Axfors. Här kan man köpa Kvinnomanualen. Jag kan verkligen rekommendera den. Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Vad hände på landets scener under 2021? Var fanns höjdpunkterna och vad var nytt? Kulturredaktionens Jenny Teleman och teaterkritikern Kristina Lindquist sammanfattar teateråret. När teatrarna kunde öppna upp igen vad var det då de erbjöd sin publik? Hur märks giganten Lars Noréns död på scenerna, och vad är det dags att vi lämnar bakom oss för gott? P1 Kultur summerar teateråret på längden och på djupet med scenkonstkritikerna Jenny Teleman och Kristina Lindquist.VEMS EVERT TAUBE ÄR DET VI MINNS?Igår kväll hade dokumentären "Evert!, Evert!, Evert!" premiär på SVT i i regi av Jane Magnusson. I tre timslånga delar skildras Evert Taube som med sina populära sånger och melodier blev 1900-talets nationalskald. Men hur blev dokumentärserien, och vilken Evert Taube är det egentligen vi möter? Karsten Thurfjell har sett den nya dokumentärserien om Evert Taube.DEN LILLA DETALJEN SOM GÖR "O HELGA NATT""O helga natt" är från början en franskspråkig julsång, Cantique de Noël, komponerad 1847 av Adolphe Adam. För den svenska publiken har stycket blivit starkt förknippad med tenoren Jussi Björlings inspelning från 1959. P1 Kulturs Lisa Wall gör en när-lyssning av stycket och upptäcker den lilla detalj som sätter hela stämningen.FÖRBJUDEN KÄRLEK I KUNGAHUSET BLIR TV-DRAMAÅrets stora juldrama i SVT handlar om Haijby-affären, där källarmästare Kurt Haijby inleder en relation med kungen, Gustav den femte. För att hålla tyst om relationen som i lag är förbjuden så betalas pengar ut till Haijby, vilket senare leder till en dom för utpressning. P1 Kulturs har träffat manusförfattaren Bengt Braskered som gjort tv-serie om en historia som av en del debattörer kallats en rättsskandal men där det är svår att fastställa exakt vad som är sant.ESSÄ: LÄSKRAMP HAR VI FÖRLORAT FÖRMÅGAN ATT FÖRLORA OSS SJÄLVA?Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och andras oförmåga att sjunka in i litteraturen.Programledare: Morris Wikström Producent: Karin Arbsjö

Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och andras oförmåga att sjunka in i litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.Att inte kunna skriva, det vill säga att vilja skriva men för tillfället inte kunna det, är ett välkänt och lite uttjatat fenomen  det kallas skrivkramp, och sägs vara en författarens värsta mardröm. Författare som tystnat efter en stor succé, till exempel Donna Tartt efter "Den hemliga historien" eller Harper Lee efter "Dödssynden", får i princip kultstatus tack vare det.Något som det talas mindre om är läskramp, det drabbar dessutom både författare och vanligt folk. Men googlar du det så hittar du inte mycket, bara några bokbloggare som drabbats av det, kanske är det en bokbloggares värsta mardröm, annars är det en sällsynt icke-omskriven kramp. I alla fall på svenska.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det betyder inte att den oviktig. För dem som älskar att läsa är läskramp värre än både hjärtsjukdomar och cancer, står det på ordbokssajten Urban Dictionary. I en artikel i The Guardian från 2008 kan man läsa att 75 procent av engelsmännen har någon bok liggandes som de läser i då och då men inte lyckas ta sig igenom. Samtidigt är, eller var engelmännen, åtminstone 2008, de som spenderade mest pengar på böcker.Även här i Sverige säljs många böcker, omkring 30 miljoner per år, men långt ifrån alla blir lästa.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det ligger en fet hinna över texten som hindrar en från att verkligen uppleva berättelsen. Man är utestängd. I digitala skriv- och läsgrupper efterfrågas med jämna mellanrum tips på böcker som passar den som älskar att läsa, men fallit ur det. Desperationen är påtaglig. Kanske har det börjat med att inga böcker tillfredsställer en: allt man läser lämnar en likgiltig eller till och med irriterad. Det är som ett förhållande som dött, man vet att man älskade varandra men nu kan man inte känna det. Men att skiljas från läsningen är en synd, inte ett alternativ. Den som en gång älskat att läsa, kommer aldrig sluta se sig som en läsare, utan bara som en läsare bestulen på sin läsning.Det borde inte vara något att få panik över, bara var tredje vuxen svensk läser skönlitteratur varje dag.Själv upplevde jag läskramp första gången någon gång i slutet av tonåren, efter att hela barndomen och de tidiga tonåren ha varit en så kallad bokslukare, som så många barn är (läsning är vanligast i åldersgruppen 9-14 år, där 58 procent ägnar sig åt bokläsning varje dag). Jag gick medieprogrammet med journalistisk inriktning och därför var mina klasskamrater såklart också läsande och skrivande personer. Den plötsligt upplevda konkurrensen, att inte längre vara ensam om läsandet och skrivandet, måste ha tagit bort det oskuldsfulla med litteraturen. Nu fanns det titlar, hundratals, man borde läsa och förstå. Jag kastade mig inte över Dostojevskij eller Flaubert bara för det, eftersom jag kände på mig att jag inte skulle kunna tävla med dem som verkligen läste och förstod. Min styrka låg inte i att läsa snabbt, utan att försjunka i en ny värld. Men nu gick inte ens det längre. Den där feta hinnan över sidorna uppenbarade sig. Den som gör att man förstår meningarna, men inte meningen. Och vetskapen om de böcker jag inte läste, la mörka moln över de jag faktiskt läste.För den som börjat se sin läsning utifrån blir läsandet snart en egocentrisk akt: vad finns det för mig, mitt anseende, att hämta här?Man missar tjusningen med att läsa, och vad som kanske är själva förutsättningen och även poängen med att läsa: att förlora sig själv. Läsandets tillstånd består i jagets totala utplåning, som Virginia Woolf skriver. Den där oskuldsfullheten, den som barn har, suddas ut i samma sekund som vi ställer oss vid sidan om oss själva och betraktar vår duktighet.Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från Anna Karenina".Och läskrampen har aldrig riktigt släppt för mig. Tolstojs "Anna Karenina" har jag försökt läsa i sex år. Det värsta är att jag tycker den är bra, jag blir bara så omotiverad när jag läst i flera dagar och inte ens kommit en fjärdedel in. Jag tänker på alla böcker jag går miste om att läsa under tiden. Och så läser jag dem istället. Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från Anna Karenina".Så jag läser ju en del ändå. Antagligen på grund av den starka identitet som läsare alla före detta bokslukare går och bär på. Att tvinga sig att läsa behöver inte vara dåligt, även om det kan vara jobbigt, som att gå genom seg lera. Och den senaste tiden tycks faktiskt min läslust ha börjat återvända efter tio år. Därför hoppas jag slutligen kunna skänska lite hopp åt den som drabbats av läskramp.Ett par saker har varit avgörande för mig. För det första har jag skrivit två böcker, det vill säga fått ur mig en del av vad jag själv ville skriva och som kanske fyllde min hjärna så pass att det inte fanns plats för några andra ord. Det är inte alla som har möjlighet till det, eller ens vill skriva själva, men poängen är att det hos alla med läskramp troligtvis finns något som ligger och blockerar. En stress över något som borde, måste, göras, och som läsningens kontrollförlust påminner en om. Då tror jag att man ska lägga boken åt sidan och försöka göra det som måste göras istället.För det andra började jag läsa om andras läsning. Jag läste Zadie Smiths "Changing my mind" där hon förklarar sin fascination för Zora Neale Hurston, en författare jag aldrig hade hört talas om tidigare fast jag kanske borde, jag läste Sara Danius "Husmoderns död", där hon tar ens hand och för en till en strand i Nice när hon är arton och läser Sartre, jag läste Linda Skugges "40: Constant reader" där hon hela tiden refererar till sin dagliga läsning: Barbro Lindgren, August Strindberg, Paul Auster, Joan Didion, Rebecca Solnit, Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson.Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt skriver hon.Avundsjukt har jag sett dessa författare bli läsare och gå in i andra världar, och jag har flytt in i deras läsning. Deras fascination har inspirerat mig att precis som dem glömma mig själv, ge mig hän åt fiktionen. Trots att den när man har nog med sitt eget liv och vardag, inte verkar så viktig.Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskapernaSiri Hustvedt skriver, i essän Om läsning: Öppenhet inför en bok är av avgörande betydelse, och öppenhet är helt enkelt en beredvillighet att låta sig förändras av det man läserAtt förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskaperna, för vem vill förlora sig och riskera att komma på efterkälken i livets race?En annan väg att gå är ju att acceptera att man inte längre är en läsande person, precis som merparten av alla andra vuxna människor. Det finns ju tv-serier. Att sluta läsa är lika enkelt som att öppna en dörr. Kanske kommer du inte ens att märka att du egentligen stänger den.Anna Axfors, författare

Att tid är något relativt har vi vetat länge - i teorin. Kan skönlitteraturen göra sanningen mer konkret för oss? Anna Axfors undersöker tiden för kvinnorna i Vilhelm Mobergs författarskap. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. "Det är synd om människorna", säger guden Indras dotter när hon i Strindbergs "Ett drömspel" stiger ner till jorden för att se hur människorna har det, men när jag stiger ner i Vilhelm Mobergs böcker är meningen som kommer för mig "det är synd om kvinnorna". Mobergs 1800-talsskildringar är det som kanske mer än något annat format svenskarnas bild av sitt eget förflutna: De fyra böckerna i Utvandrar-eposet är bland de mest lästa i Sverige under 1900-talet, och Raskens, som handlar om folket som stannade kvar i fattigdomens Sverige, sändes som tv-serie 1976 och sågs av fem miljoner. I trendiga designaffärer som drömmer sig tillbaka till randiga förkläden och soppslevar av trä så hittar jag Novellix lilla käcka utgåva av "Raskens efterleverska", det appendix till "Raskens" som utspelar sig under änkan Idas sista dag i livet, då hon ska tas till fattighuset. Filmatiseringen av Utvandrarna 1971 sågs och ses såklart av många men sedan 90-talet har berättelsen fått draghjälp av musikalen Kristina från Duvemåla med den klassiska låten "Du måste finnas", där Kristina genom Helen Sjöholms stora röst anklagar Gud för sina missfall. Och producenten till 2021 års filmatisering av "Utvandrarna" säger att "jag kände att man borde göra en film med Kristina som huvudperson". Det är onekligen något med Mobergs bondekvinnor som fascinerar. De föder barn efter barn, och vet inte om de ska kunna ge dem mat, de vet inte om barnet de håller i sin famn kommer leva eller dö. Det känns nästan sensationslystet, som att Moberg velat vältra sig i tragik, men är en tillvaro som kvinnor haft i hela mänsklighetens tvåhundratusenåriga historia: genom Mobergs kvinnor påminns i alla fall jag om min fasansfulla, grymma biologi, och att jag på grund av teknologi och sociala framsteg lever i en förskonad tid, på en förskonad plats. Att blicka ner i biologins avgrundsdjup, att ana att jag är ett djur, gör mig skräckblandat förtjust. Denna biologi är hennes öde och hon förlikar sig med med det, hon förlikar sig med att dö av det. Kristina i Utvandrarna gifter sig och föder sitt första barn som tjugoåring, hon utvandrar motvilligt till en annan kontinent efter att ett av hennes barn, Anna, dött av gröt som svällt i magen. Efter att ha fött sex barn önskar Kristina att hon ska bli infertil, trots att hon ser det som så syndigt att hon knappt vågar erkänna det för sig själv. Då är hon tjugoåtta år, har precis börjat tappa tänderna och är helt slut, och sjuk, av ett decenniums konstant graviditet, barnsängar och amning. Denna biologi är hennes öde och hon förlikar sig med med det, hon förlikar sig med att dö av det. Och hon dör av det - hon dör i barnsäng. Ida i "Raskens" svettas för allas dagliga överlevnad, och sköter skörden vare sig hon är höggravid eller ej. Ett av barnen föder hon ensam på vinden. Ett annat barn får inte i sig tillräckligt med bröstmjölk och skriker konstant av hunger. Ida bär honom om nätterna tills armarna domnar bort för att hålla honom kvar i livet. Hon vågar inte sätta sig av rädsla för att somna, och när hon ändå en natt gör det så är barnet dött när hon vaknar. De följande nätterna gråter hon sig rödögd, men tröstar sig med att pojken i alla fall inte levt tillräckligt länge för att göra sig förtjänt av helvetet. Både Raskens Ida och Utvandrar-Kristina är rädda för den eviga plågan i helvetet. Det är mot helvetet de mäter allt. Men lika svårt som de har att föreställa sig det, har jag att föreställa mig plågan i deras liv. "De föder barn efter barn" säger jag, och sådana ord är lätta att säga, men hur är det att föda barn efter barn? Det är något som inte ens Moberg riktigt lyckas skildra, så bra berättare han är. Inom akademien har man då och då frågat sig vad som händer om man ser tiden som könad eller queer, det vill säga om kronologi och händelser kan variera eller hamna i ett annat ljus beroende på till exempel kön. Kanske kan vi komma närmare Mobergs kvinnor med det perspektivet? Då skulle vi kunna få syn på att Kristinas stormiga resa över till Nordamerika sammanfaller med de tre första månaderna i hennes graviditet. Den första trimesterns pina kände Moberg till, då han på ett senare senare ställe i eposet beskriver det: "En kvinna var inte mer än en halv människa under de första månaderna av detta tillstånd; både smak och lukt och matlust var som förvända hos henne". När han gjorde Kristina gravid strax innan avgång så måste han alltså lömskt nog vetat vad han gjorde. Så förstår vi också att lilla Annas död inte kan vara glömd bara för att månader gått sedan den inträffade, och vi tycker det är märkligt att den så sällan nämns. För oss, idag, är ett barns död det värsta som kan hända och därför är tanken på att det hände så ofta för bara några generationer sedan, märklig, ja svindlande. Det finns föreställningar om att förindustriella föräldrar inte hade lika starka känslor för sina barn som vi har idag, men kanske är det bara vår fantasi som famlar i mörkret, för senare forskning har inte kunnat belägga att det skulle vara så. Jag tycker att Moberg, som själv förlorade nästan alla sina syskon innan de blivit vuxna, kunde bjudit på att gestalta detta tragiska bättre och göra det begripligt för oss. Men kanske var det inte begripligt för honom heller. Hon vill ta ner spegeln, tycker inte att dess prydnadsrosor ska omsluta ett så skröpligt ansikte. Jan Troell hade behövt det könstemporala perspektivet när han gjorde Utvandrar-filmerna, eftersom kvinnan åldras av barnafödslar. Varje barn sliter på kropp och sinne. Kroppen blir stel. Hullet lagrar sig. Men Liv Ullman, som spelar Kristina, är lika vacker filmen igenom. Det kan tyckas trivialt men för bokens Kristina är förfallet hemskt. Hon är lite över trettio år när hon tittar sig i spegeln och ser ett ansikte som "redan var härjat av åldern". "Dessa avfallna, rynkade kinder, denna gråbleka hy, denna vassa, kantiga haka, dessa trötta, matta ögon utan stråle, denna insjunkna mun med felande tänder - detta var hon själv, det var vad som återstod av den granna flickan Kristina från Duvemåla!". Och det är antagligen ingen dysmorfofobi, alltså upplevd fulhet, vi har att göra med här. Hon konstaterar att hon är mera medfaren än sin make, "Barnafödslarnas lott föll på kvinnan; det var det som gjorde skillnaden". Hon vill ta ner spegeln, tycker inte att dess prydnadsrosor ska omsluta ett så skröpligt ansikte. En given orsak till att Utvandrarna inte blir omodern är att fler och fler människor i världen är på flykt. Och att läsa Mobergs böcker med könstemporala glasögon gör inte eländet direkt mindre: tvärtom utgör hans 1800-talskvinnor en bra bild för vad jag inte kan förstå: de väcker frågan hos mig hur man står ut med det som inte går att stå ut med, och varför det är människans, i det här fallet kvinnans, lott. Tyvärr ger de mig inget svar, utan jag står om möjligt ännu mer frågandes kring människans och kvinnans livsvillkor efter att ha dykt ner i Mobergs fattigsverige. Om Mobergs verk skrev Stephen Farran-Lee i Bonniers Litterära Magasin 1995 att "hela kvinnor är det ont om". Och jag kan bara hålla med. Männen får oftare vara komplexa medan kvinnorna hamnar i hora eller madonna-facket. Men när jag åker i en bil där en hitradiostation spelas och jag hör Kristinas klagan i R&B-artisten Newkids tolkning av "Du måste finnas", så tänker jag att i en tid då det inte längre är obligatoriskt att läsa Moberg i skolan lyckas hans berättelser ändå sippra ut i den absoluta nutiden, och det verkar vara på grund av hans kvinnoskildringar. Kanske för att han förmedlade en avgrundsdjup och universell sanning: det är synd om kvinnorna. Anna Axfors

Dikt: jag har inte ögon Uppläsning: Elis Monteverde Burrau Elis Monteverde Burrau (tidigare Elis Burrau), född 1992 i Stockholm, har gett ut ett flertal böcker i spridda genrer; diktsamlingar, romaner och sitcom-manus. Han har arbetat kollektivt i olika projekt tillsammans med bland andra författaren Anna Axfors, som han också driver PDF-förlaget Fame Factory med. Nu återvänder han, efter två prosaexperiment på Albert Bonniers förlag,till poesin med nya 6 juni och solen (Modernista) en tudelad historia vars smutsvita pärmar innehåller minst 255 olika dikter med lika många olika titlar. Han kurerar också en ambulerande (om än slumrande) scen för konst/poesi vid namn Ett fint kritiskt öga och publicerar kontinuerligt små fotbollsdikter på bloggen Född offside, som han har tillsammans med författaren Zara Kjellner. Elis Monteverde Burrau arbetar annars som publikvärd, när han inte skriver eller sysslar med popmusik och bildkonst. Han bor i Västertorp med sin fru och sin dotter och han hejar på Hammarby. DIKTSAMLING: 6 juni och solen (Modernista förlag, 2021) MUSIK Fabrice Bistoni: Bass ballad EXEKUTÖR Fabrice Bistoni, kontrabas

Dikt: ur "och vi fortsatte att göra någonting rörande" Uppläsning: Elis Monteverde Burrau Elis Monteverde Burrau (tidigare Elis Burrau), född 1992 i Stockholm, har gett ut ett flertal böcker i spridda genrer; diktsamlingar, romaner och sitcom-manus. Han har arbetat kollektivt i olika projekt tillsammans med bland andra författaren Anna Axfors, som han också driver PDF-förlaget Fame Factory med. Nu återvänder han, efter två prosaexperiment på Albert Bonniers förlag,till poesin med nya 6 juni och solen (Modernista) en tudelad historia vars smutsvita pärmar innehåller minst 255 olika dikter med lika många olika titlar. Han kurerar också en ambulerande (om än slumrande) scen för konst/poesi vid namn Ett fint kritiskt öga och publicerar kontinuerligt små fotbollsdikter på bloggen Född offside, som han har tillsammans med författaren Zara Kjellner. Elis Monteverde Burrau arbetar annars som publikvärd, när han inte skriver eller sysslar med popmusik och bildkonst. Han bor i Västertorp med sin fru och sin dotter och han hejar på Hammarby. DIKTSAMLING: och vi fortsatte att göra någonting rörande (C(L)P Works, 2016 MUSIK Tindersticks: Love on the Stairs EXEKUTÖR Tindersticks

Dikt: för snart betyder för tidigt Uppläsning: Elis Monteverde Burrau Elis Monteverde Burrau (tidigare Elis Burrau), född 1992 i Stockholm, har gett ut ett flertal böcker i spridda genrer; diktsamlingar, romaner och sitcom-manus. Han har arbetat kollektivt i olika projekt tillsammans med bland andra författaren Anna Axfors, som han också driver PDF-förlaget Fame Factory med. Nu återvänder han, efter två prosaexperiment på Albert Bonniers förlag,till poesin med nya 6 juni och solen (Modernista) en tudelad historia vars smutsvita pärmar innehåller minst 255 olika dikter med lika många olika titlar. Han kurerar också en ambulerande (om än slumrande) scen för konst/poesi vid namn Ett fint kritiskt öga och publicerar kontinuerligt små fotbollsdikter på bloggen Född offside, som han har tillsammans med författaren Zara Kjellner. Elis Monteverde Burrau arbetar annars som publikvärd, när han inte skriver eller sysslar med popmusik och bildkonst. Han bor i Västertorp med sin fru och sin dotter och han hejar på Hammarby. DIKTSAMLING: Röda dagar (10TAL BOK, 2017) MUSIK Tindersticks: Love on the Stairs EXEKUTÖR Tindersticks

Dikt: Anton Uppläsning: Elis Monteverde Burrau Elis Monteverde Burrau (tidigare Elis Burrau), född 1992 i Stockholm, har gett ut ett flertal böcker i spridda genrer; diktsamlingar, romaner och sitcom-manus. Han har arbetat kollektivt i olika projekt tillsammans med bland andra författaren Anna Axfors, som han också driver PDF-förlaget Fame Factory med. Nu återvänder han, efter två prosaexperiment på Albert Bonniers förlag,till poesin med nya 6 juni och solen (Modernista) en tudelad historia vars smutsvita pärmar innehåller minst 255 olika dikter med lika många olika titlar. Han kurerar också en ambulerande (om än slumrande) scen för konst/poesi vid namn Ett fint kritiskt öga och publicerar kontinuerligt små fotbollsdikter på bloggen Född offside, som han har tillsammans med författaren Zara Kjellner. Elis Monteverde Burrau arbetar annars som publikvärd, när han inte skriver eller sysslar med popmusik och bildkonst. Han bor i Västertorp med sin fru och sin dotter och han hejar på Hammarby. DIKTSAMLING: Röda dagar (10TAL BOK, 2017) MUSIK Robert Burger: Falling Spaniels EXEKUTÖR Robert Burger 

Dikt: Allt som strålar i mig (remix) Uppläsning: Elis Monteverde Burrau Elis Monteverde Burrau (tidigare Elis Burrau), född 1992 i Stockholm, har gett ut ett flertal böcker i spridda genrer; diktsamlingar, romaner och sitcom-manus. Han har arbetat kollektivt i olika projekt tillsammans med bland andra författaren Anna Axfors, som han också driver PDF-förlaget Fame Factory med. Nu återvänder han, efter två prosaexperiment på Albert Bonniers förlag,till poesin med nya 6 juni och solen (Modernista) en tudelad historia vars smutsvita pärmar innehåller minst 255 olika dikter med lika många olika titlar. Han kurerar också en ambulerande (om än slumrande) scen för konst/poesi vid namn Ett fint kritiskt öga och publicerar kontinuerligt små fotbollsdikter på bloggen Född offside, som han har tillsammans med författaren Zara Kjellner. Elis Monteverde Burrau arbetar annars som publikvärd, när han inte skriver eller sysslar med popmusik och bildkonst. Han bor i Västertorp med sin fru och sin dotter och han hejar på Hammarby. DIKTSAMLING: 6 juni och solen (Modernista förlag, 2021) MUSIK Baroness: If I forget thee lowcountry EXEKUTÖR Baroness

Dikt: A-Teens Uppläsning: Elis Monteverde Burrau Elis Monteverde Burrau (tidigare Elis Burrau), född 1992 i Stockholm, har gett ut ett flertal böcker i spridda genrer; diktsamlingar, romaner och sitcom-manus. Han har arbetat kollektivt i olika projekt tillsammans med bland andra författaren Anna Axfors, som han också driver PDF-förlaget Fame Factory med. Nu återvänder han, efter två prosaexperiment på Albert Bonniers förlag,till poesin med nya 6 juni och solen (Modernista) en tudelad historia vars smutsvita pärmar innehåller minst 255 olika dikter med lika många olika titlar. Han kurerar också en ambulerande (om än slumrande) scen för konst/poesi vid namn Ett fint kritiskt öga och publicerar kontinuerligt små fotbollsdikter på bloggen Född offside, som han har tillsammans med författaren Zara Kjellner. Elis Monteverde Burrau arbetar annars som publikvärd, när han inte skriver eller sysslar med popmusik och bildkonst. Han bor i Västertorp med sin fru och sin dotter och han hejar på Hammarby. DIKTSAMLING: 6 juni och solen (Modernista förlag, 2021) MUSIK Stephen Stubbs: Arpeggiata a mio modo EXEKUTÖR Stephen Stubbs, gitarr

Med Mette Moestrup, Anna Kleiva, Helene Hovden Hareide, Alexander Fallo med flere. I anledning verdens poesidag 2021 inviterer vi til et poesisymposium! En helaften der vi feirer lyrikken, livet og lengselen og der det vil bli opplesninger, samtaler, ritualer og musikk. Hvem er jeg? Blir dikter-jeget i større grad tilskrevet personlige erfaringer og det private i dag? Vi har invitert svenske Anna Axfors og danske Lea Marie Løppenthin til å diskutere. De har begge skrevet samlinger som leker med erfaringer av jeg-et, og kommer til en samtale om disse jeg-ene og om deres verk. Samtaleleder: Eira Søyseth.

Poesifestivalen Kolon +1 ble arrangert tirsdag 5. november på Godthåb på Grønland i Oslo. Kolon +1 er en liten poesifestival hvor årets Kolon-poeter får ta med seg hver sin gjestepoet, fritt valgt av alle verdens poeter. Programmet for årets festival så slik ut: Cecilie Løveid Tone Hødnebø Steinar Opstad Ingvild Lothe Jørn H Sværen Gjester! Øyvind Berg Casper André Lugg Ulf Karl Olov Nilsson (sv) Sofie Isager Ahl (dk) Anna Axfors (sv)

Poesifestivalen Kolon +1 ble arrangert tirsdag 5. november 2019 på Godthåb på Grønland i Oslo. Kolon +1 er en liten poesifestival hvor årets Kolon-poeter får ta med seg hver sin gjestepoet, fritt valgt av alle verdens poeter. Programmet for årets festival så slik ut: Cecilie Løveid Tone Hødnebø Steinar Opstad Ingvild Lothe Jørn H Sværen Gjester: Øyvind Berg Casper André Lugg Ulf Karl Olov Nilsson (sv) Sofie Isager Ahl (dk) Anna Axfors (sv)

Poesifestivalen Kolon +1 ble arrangert tirsdag 5. november på Godthåb på Grønland i Oslo. Kolon +1 er en liten poesifestival hvor årets Kolon-poeter får ta med seg hver sin gjestepoet, fritt valgt av alle verdens poeter. Programmet for årets festival så slik ut: Cecilie Løveid Tone Hødnebø Steinar Opstad Ingvild Lothe Jørn H Sværen Gjester: Øyvind Berg Casper André Lugg Ulf Karl Olov Nilsson (sv) Sofie Isager Ahl (dk) Anna Axfors (sv)

Poesifestivalen Kolon +1 ble arrangert tirsdag 5. november på Godthåb på Grønland i Oslo. Kolon +1 er en liten poesifestival hvor årets Kolon-poeter får ta med seg hver sin gjestepoet, fritt valgt av alle verdens poeter. Programmet for årets festival så slik ut: Cecilie Løveid Tone Hødnebø Steinar Opstad Ingvild Lothe Jørn H Sværen Gjester! Øyvind Berg Casper André Lugg Ulf Karl Olov Nilsson (sv) Sofie Isager Ahl (dk) Anna Axfors (sv)

Poesifestivalen Kolon +1 ble arrangert tirsdag 5. november på Godthåb på Grønland i Oslo. Kolon +1 er en liten poesifestival hvor årets Kolon-poeter får ta med seg hver sin gjestepoet, fritt valgt av alle verdens poeter. Programmet for årets festival så slik ut: Cecilie Løveid Tone Hødnebø Steinar Opstad Ingvild Lothe Jørn H Sværen Gjester! Øyvind Berg Casper André Lugg Ulf Karl Olov Nilsson (sv) Sofie Isager Ahl (dk) Anna Axfors (sv)

Poesifestivalen Kolon +1 ble arrangert tirsdag 5. november på Godthåb på Grønland i Oslo. Kolon +1 er en liten poesifestival hvor årets Kolon-poeter får ta med seg hver sin gjestepoet, fritt valgt av alle verdens poeter. Programmet for årets festival så slik ut: Cecilie Løveid Tone Hødnebø Steinar Opstad Ingvild Lothe Jørn H Sværen Gjester: Øyvind Berg Casper André Lugg Ulf Karl Olov Nilsson (sv) Sofie Isager Ahl (dk) Anna Axfors (sv)

Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och andras oförmåga att sjunka in i litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Att inte kunna skriva, det vill säga att vilja skriva men för tillfället inte kunna det, är ett välkänt och lite uttjatat fenomen  det kallas skrivkramp, och sägs vara en författarens värsta mardröm. Författare som tystnat efter en stor succé, till exempel Donna Tartt efter "Den hemliga historien" eller Harper Lee efter "Dödssynden", får i princip kultstatus tack vare det. Något som det talas mindre om är läskramp, det drabbar dessutom både författare och vanligt folk. Men googlar du det så hittar du inte mycket, bara några bokbloggare som drabbats av det, kanske är det en bokbloggares värsta mardröm, annars är det en sällsynt icke-omskriven kramp. I alla fall på svenska. För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet. Det betyder inte att den oviktig. För dem som älskar att läsa är läskramp värre än både hjärtsjukdomar och cancer, står det på ordbokssajten Urban Dictionary. I en artikel i The Guardian från 2008 kan man läsa att 75 procent av engelsmännen har någon bok liggandes som de läser i då och då men inte lyckas ta sig igenom. Samtidigt är, eller var engelmännen, åtminstone 2008, de som spenderade mest pengar på böcker. Även här i Sverige säljs många böcker, omkring 30 miljoner per år, men långt ifrån alla blir lästa. För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet. Det ligger en fet hinna över texten som hindrar en från att verkligen uppleva berättelsen. Man är utestängd. I digitala skriv- och läsgrupper efterfrågas med jämna mellanrum tips på böcker som passar den som älskar att läsa, men fallit ur det. Desperationen är påtaglig. Kanske har det börjat med att inga böcker tillfredsställer en: allt man läser lämnar en likgiltig eller till och med irriterad. Det är som ett förhållande som dött, man vet att man älskade varandra men nu kan man inte känna det. Men att skiljas från läsningen är en synd, inte ett alternativ. Den som en gång älskat att läsa, kommer aldrig sluta se sig som en läsare, utan bara som en läsare bestulen på sin läsning. Det borde inte vara något att få panik över, bara var tredje vuxen svensk läser skönlitteratur varje dag. Själv upplevde jag läskramp första gången någon gång i slutet av tonåren, efter att hela barndomen och de tidiga tonåren ha varit en så kallad bokslukare, som så många barn är (läsning är vanligast i åldersgruppen 9-14 år, där 58 procent ägnar sig åt bokläsning varje dag). Jag gick medieprogrammet med journalistisk inriktning och därför var mina klasskamrater såklart också läsande och skrivande personer. Den plötsligt upplevda konkurrensen, att inte längre vara ensam om läsandet och skrivandet, måste ha tagit bort det oskuldsfulla med litteraturen. Nu fanns det titlar, hundratals, man borde läsa och förstå. Jag kastade mig inte över Dostojevskij eller Flaubert bara för det, eftersom jag kände på mig att jag inte skulle kunna tävla med dem som verkligen läste och förstod. Min styrka låg inte i att läsa snabbt, utan att försjunka i en ny värld. Men nu gick inte ens det längre. Den där feta hinnan över sidorna uppenbarade sig. Den som gör att man förstår meningarna, men inte meningen. Och vetskapen om de böcker jag inte läste, la mörka moln över de jag faktiskt läste. För den som börjat se sin läsning utifrån blir läsandet snart en egocentrisk akt: vad finns det för mig, mitt anseende, att hämta här? Man missar tjusningen med att läsa, och vad som kanske är själva förutsättningen och även poängen med att läsa: att förlora sig själv. Läsandets tillstånd består i jagets totala utplåning, som Virginia Woolf skriver. Den där oskuldsfullheten, den som barn har, suddas ut i samma sekund som vi ställer oss vid sidan om oss själva och betraktar vår duktighet. Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från Anna Karenina". Och läskrampen har aldrig riktigt släppt för mig. Tolstojs "Anna Karenina" har jag försökt läsa i sex år. Det värsta är att jag tycker den är bra, jag blir bara så omotiverad när jag läst i flera dagar och inte ens kommit en fjärdedel in. Jag tänker på alla böcker jag går miste om att läsa under tiden. Och så läser jag dem istället. Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från Anna Karenina". Så jag läser ju en del ändå. Antagligen på grund av den starka identitet som läsare alla före detta bokslukare går och bär på. Att tvinga sig att läsa behöver inte vara dåligt, även om det kan vara jobbigt, som att gå genom seg lera. Och den senaste tiden tycks faktiskt min läslust ha börjat återvända efter tio år. Därför hoppas jag slutligen kunna skänska lite hopp åt den som drabbats av läskramp. Ett par saker har varit avgörande för mig. För det första har jag skrivit två böcker, det vill säga fått ur mig en del av vad jag själv ville skriva och som kanske fyllde min hjärna så pass att det inte fanns plats för några andra ord. Det är inte alla som har möjlighet till det, eller ens vill skriva själva, men poängen är att det hos alla med läskramp troligtvis finns något som ligger och blockerar. En stress över något som borde, måste, göras, och som läsningens kontrollförlust påminner en om. Då tror jag att man ska lägga boken åt sidan och försöka göra det som måste göras istället. För det andra började jag läsa om andras läsning. Jag läste Zadie Smiths "Changing my mind" där hon förklarar sin fascination för Zora Neale Hurston, en författare jag aldrig hade hört talas om tidigare fast jag kanske borde, jag läste Sara Danius "Husmoderns död", där hon tar ens hand och för en till en strand i Nice när hon är arton och läser Sartre, jag läste Linda Skugges "40: Constant reader" där hon hela tiden refererar till sin dagliga läsning: Barbro Lindgren, August Strindberg, Paul Auster, Joan Didion, Rebecca Solnit, Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson. Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt skriver hon. Avundsjukt har jag sett dessa författare bli läsare och gå in i andra världar, och jag har flytt in i deras läsning. Deras fascination har inspirerat mig att precis som dem glömma mig själv, ge mig hän åt fiktionen. Trots att den när man har nog med sitt eget liv och vardag, inte verkar så viktig. Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskaperna Siri Hustvedt skriver, i essän Om läsning: Öppenhet inför en bok är av avgörande betydelse, och öppenhet är helt enkelt en beredvillighet att låta sig förändras av det man läser Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskaperna, för vem vill förlora sig och riskera att komma på efterkälken i livets race? En annan väg att gå är ju att acceptera att man inte längre är en läsande person, precis som merparten av alla andra vuxna människor. Det finns ju tv-serier. Att sluta läsa är lika enkelt som att öppna en dörr. Kanske kommer du inte ens att märka att du egentligen stänger den. Anna Axfors, författare

Ny episod av den brusande nattradioshowen Hela Huset Skakar. I säsongens tredje avsnitt pratar Jokke och Fred med den livslevande poeten Anna Axfors om en av livets mörka hemligheter, kvinnlig autofiction, instagrampoesi, rockstjärnedrömmar, föräldrarskap, Jag hatar naturen, inspiration, snabbmat, Bruno K Öijer, när det känns som en lek och svensk poesis hälsa. Hela Huset Skakar är en podcast av och med den elektroniska rockduon Skuggorna Bakom Oss www.skuggornabakomoss.com www.facebook.com/skuggornabakomoss www.instagram.com/_skuggornabakomoss_/

Dagens dikt - radions äldsta program vid sidan av Dagens eko - fyller 80 år idag.Hur ser konjunkturen för den ljudande dikten ut? Och varför låter dikt som den låter? Dagens dikt - radions äldsta program vid sidan av Dagens eko - fyller 80 år idag.   Hur dikt läses har skiftat mellan tider och sammanhang - från teatralt och högstämt till entonigt och minimalistiskt. Vad avgör hur dikten låter? Samtal med Anna Axfors, poet; Per Engström, kritiker; Daniel Möller, litteraturvetare; Jasmin Nur, poet samt Lena Birgersdotter, redaktör för Dagens dikt.

Anna Axfors är poet, född -90. Hon vill be alla sina fans att backa lite, tack. Hör henne prata om det, att svensk poesi inte är rolig och mycket annat i Murens fall. Allt medan Anna tar en cigg.