Podcasts about kvinnornas

Europa befolkades i flera vågor av invandrande jägare, bönder och senare indoeuropeiska herdar under tiotusentals år. Vandringsmönstren skiljer sig också åt mellan kvinnor och män där vandrande jägare skaffade barn med bofasta bondekvinnor.När våra förfäder kom till Europa från Mellersta Östern var kontinenten befolkad av neandertalare sedan flera hundra tusen år tillbaka. Våra förfäder, homo sapiens, förmåga att kommunicera gjorde det möjligt för dem att leva i större grupper, upprätthålla nätverk och organisera kultplatser. De tog också med sig förmågan att utrycka sig med konst och dans. Homo sapiens blev med tiden slutet för neandertalarna.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Karin Bojs som är vetenskapsjournalist och författare. Aktuell med boken Europas mödrar – De senaste 43 000 åren.Europa har befolkades i urtiden i tre vågor: först kom istidsjägarna för 43 000 år sedan, med start för 8 000 år sedan anlände bönderna från Mellersta Östern och sedan för 4800 år sedan kom en våg av herdar från stepperna i Östern. Människorna kom gående och även längs kusterna med båtar.Kvinnornas roll i historien har tidigt osynliggjorts av att organiska material som textiler försvinner, medans stenyxor överlever i årtusenden. Men DNA-tekniken gör det möjligt att förstå den tidiga människans historia på ett nytt sätt.Bild: Venus från Willendorf från Wiens naturhistoriska museum, Wikipedia, Public Domain.Musik: Electra to the Baltic Sea av Giuseppe Rizzo, Storyblock AudioLyssna också på Språkens historia – från proto-indoeuropeiska till rinkebysvenska Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den fullskaliga invasionen av Ukraina är inne på sitt fjärde år. Kvinnornas situation är utmanande inte minst på grund av att många har flytt ockuperade delar av landet och försöker skapa sig ett nytt liv i andra delar av landet eller i ett helt nytt land. Tania Konokh, Kvinna till Kvinna, som själv är från Ukraina berättar om hur civilsamhället har mobiliserat för att stötta kvinnorna. Först rent akuta behov som någonstans att bo men allteftersom kriget fortsatt har de skapat mer långsiktiga insatser för att hjälpa med till exempel mentala hälsoproblem. Lästips hittar du på avsnittets webbsida

Är du en soft girl, clean girl eller mob wife? Dejtar du en short king? Kanske vill du ha en tram stamp? Pratar du med din ansiktsröst eller bröströst? Och vad bryr du inte inte om över huvudtaget?

Värdet på svenskarnas aktier ökade under 2023. Kvinnornas aktieportfölj steg drygt 15 procent medan männens ökade med 10 procent. Och det finns en stad där aktieägarna lyckats lite bättre än andra. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare: Petra BergmanMedverkande: Patricia Hedelius, kapitalförvaltare AMF Pension och Joacim Olsson, vd Aktiespararna

Värdet på svenskarnas aktier ökade under 2023. Kvinnornas aktieportfölj steg drygt 15 procent medan männens ökade med 10 procent. Och finns en stad där aktieägarna lyckats lite bättre än andra. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare: Petra BergmanMedverkande: Patricia Hedelius, kapitalförvaltare AMF Pension och Joacim Olsson, vd Aktiespararna

Trots att filosofi är ämnet där teorier om rättvisa och jämställdhet formuleras, så är disciplinen till stor del en enkönad historia. Hur kan det vara så? Det undrar filosofen Lyra Ekström Lindbäck. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur är det att vara en fladdermus? En flygande råtta som navigerar genom ekolod? Jag kan ha god kunskap om fladdermusens livsvillkor, men det hjälper mig inte till insikt i dess medvetande. Det närmsta jag kan komma är att vara en människa som föreställer mig att jag är en fladdermus.Så argumenterar filosofen Thomas Nagel i sin berömda artikel ”What Is It Like to Be a Bat?”. 2010 startades bloggen ”What is it like to be a woman in philosophy?”, vars titel anspelar på Nagels resonemang om medvetandets subjektiva natur. Till skillnad från fladdermöss kan dock kvinnor tala, och här har i snart femton år hundratals vittnat anonymt om allt från stulna idéer till våldtäkter.När jag läser bloggen slås jag inte bara av övergreppen, utan också av den smetiga gråzon av förolämpningar som ska utgöra spelplatsen för kvinnornas tankeverksamhet. Någon blir presenterad för en gästforskare med att hon ”alltid har så fina naglar”. Någon blir nekad att skriva in sig på en kurs efter att professorn bara har utvärderat hennes utseende. Någon får höra att hennes graviditet minskar chansen att bli befordrad.”Jag vill sluta”, skriver en kvinna. ”Men jag vill inte tvingas ut. Jag älskar filosofi, men det känns som om jag har fastnat på en fruktansvärd plats.”Kvinnornas historia inom den akademiska filosofin är kort. Den första kvinnan som blev professor i filosofi i Sverige var Lili Alanen, 1997. Även om situationen har förändrats så dröjer sig historien kvar. Som den amerikanska filosofen Regan Penaluna formulerar det: ”Vår kultur underskattar svårigheterna en kvinna möter när hon gör någonting som hennes mormor, farmor och mamma inte uppmuntrades eller tilläts att göra.”I boken ”How to Think Like a Woman” försöker hon gå till botten med varför hon själv lämnade akademin. Ingen betedde sig öppet fientligt mot henne. Ändå hade hon en gnagande känsla av att inte vara där på lika villkor. Hon berättar att professorerna vägrade träffa de kvinnliga doktoranderna utanför vanliga kontorstider, men gärna tog emot grabbarna sent. Penaluna fick höra historier om hur hennes manliga kollegor bondade med sina handledare över öl, hade middagar i varandras hem och bytte jazzskivor med varandra.Filosofi är inte något ensamt tänkande. Ända sedan antikens Grekland har disciplinen bedrivits i form av samtal. Man kan inte hitta sin röst utan ett samtalsklimat där man blir hörd och respekterad. Gräver man ner sig i biografierna om det fåtal kvinnor som gjort avtryck i filosofihistorien upptäcker man alltid att de haft viktiga samtalspartners, och ofta verkat under historiska undantagstillstånd. Under andra världskriget förändrades till exempel villkoren vid de stora universiteten i England drastiskt. Mellan 1939 och 1942 befolkades plötsligt klassrummen i Oxford bara av vapenvägrare, funktionsnedsatta, flyktingar och kvinnor. ”Kvinnorna började också fylla ett annat slags plats som blivit ledig: den som de kvarvarande lärarnas skyddslingar”, skriver Benjamin Lipscomb.I hans kollektivbiografi ”Oxfordkvartetten” skildras hur avgörande den här tiden blev för filosoferna Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch. De antogs inte bara som studenter vid en världsledande institution, utan kunde också ta plats där på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Nära, livslånga relationer kunde skapas med mentorer som inte längre hade några ynglingar att dricka öl och byta jazzskivor med. Som Midgley beskriver det var det ”mycket lättare för kvinnor att göra sig hörda i diskussionerna än vad som är fallet i normala tider”.Men det här var länge sedan, kanske du tänker nu. Är det ens ett problem längre? Jo, tyvärr är kvinnornas underordning inom den akademiska filosofin ett statistiskt säkerställt faktum, också i Sverige. Grundkurserna har ett ganska jämt antal antagna, men ju högre upp man kommer i nivåerna, desto färre blir kvinnorna. Bland filosofiprofessorerna är fortfarande en förkrossande majoritet män.Såhär illa är det inte inom någon annan gren av humaniora. Vad är det som gör filosofin till en så specifikt ogästvänlig miljö för kvinnor? Forskning visar att ämnen där man tror att medfödd begåvning är avgörande för framgång har en skevare könsfördelning. Och filosofi förknippas enligt dessa studier mer med tron på en medfödd förmåga än någon annan disciplin, till och med matematik och fysik.Det tycks alltså vara självtvivlen som får kvinnor att lämna filosofin. Så var det åtminstone för Penaluna. Men självtvivel skapar man inte bara själv. På bloggen om att vara kvinna inom filosofin vittnar ungefär lika många om att få uppmärksamhet för sitt utseende, som om att knappt få någon uppmärksamhet alls. Även om de manliga professorerna säger sig lyssna så ställer de inga följdfrågor, och citerar sällan kvinnors texter.Kritikern Lili Loofbourow har kallat den här typen av ignorans för ”the male glance”, det manliga ögonkastet. Till skillnad från den manliga blicken, som objektifierar kvinnor, så är det manliga ögonkastet flyktigt och svalt. Det slutar i en axelryckning, skriver Loofbourow, och gör kanske en hyfsad bedömning. ”Men det är farligt, eftersom det bara kastar en blick men tror att det läser.”Även om de formella kraven nu har undanröjts för att kvinnor ska kunna göra karriär inom den akademiska filosofin så är villkoren fortfarande ojämna. För att förstå varför måste man fråga sig hur det är att ha en kvinnlig filosofs medvetande. Penaluna menar själva kunskapssökandet för många tänkande kvinnor tar form som självtvivel.Simone de Beauvoir hävdar i Det andra könet att den inre splittringen är ”kvinnans kanske allvarligaste handikapp”. Kulturellt uppmuntrad till att bli uppslukad av sina förälskelser så engagerar sig kvinnan mindre helhjärtat i sitt arbete, skriver de Beauvoir, och ”därigenom dömer hon sig själv till att förbli underlägsen.”Det har funnits flera viktiga kvinnliga filosofer, men knappast några stora genier. Kanske är feministen Germaine Greers resonemang om konsthistorien överförbart till filosofin. Det har inte funnits någon kvinnlig Sokrates, någon kvinnlig Hegel eller Wittgenstein: ”men”, skriver Greer, ”det beror inte på att kvinnor är utrustade med livmoder, att de kan föda barn, att de har mindre hjärnor, att de inte har kraft och uthållighet”. Anledningen är i stället ”att man inte kan skapa stora tänkare av människor som har fått sitt ego förstört, vars viljekraft är skadad och vars energi har splittrats i neurotisk skenaktivitet.”Tills männens blickar har slutat vandra, antingen av begär eller ointresse, tror jag att det kommer att förbli en nästan oöverstiglig utmaning för kvinnor att bygga ett sådant ego.Hur är det att vara kvinna i filosofin?Det är att fortsätta försöka tänka och tala, också när ingen ser dig rakt i ögonen.Lyra Ekström Lindbäckförfattare och filosof LitteraturSimone de Beauvoir, ”Det andra könet”. Översättning Åsa Moberg, Adam Inczèdy-Gombos, Eva Gothlin. Norstedts, 2012.Cimpian, Andrei, Leslie, Sarah-Jane. “The Brilliance Paradox: What Really Keeps Women and Minorities from Excelling in Academia”. Scientific American, 2017-09-01.Germaine Greer. ”Hinderloppet. Kvinnans väg genom konsten”. Översättning Annika Preis. Brombergs, 1980.Benjamin J.B. Lipscomb, ”Oxfordkvartetten. Hur Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch förändrade moralfilosofin”. Översättning Henrik Gundenäs. Daidalos, 2023.Loofbourow, Lili. ”The Male Glance”. Virginia Quarterly Review 94, no. 1 (2018): 36-47.Per Myrdal, Frans Svensson, ”Till minne: Lilli Alanen”. (2021-10-29)Thomas Nagel, ”What Is It Like to Be a Bat?” The Philosophical Review, Vol. 83, No. 4 (Okt., 1974): 435-450.Regan Penaluna, ”How to Think Like a Woman: Four Women Philosophers Who Taught Me How to Love the Life of the Mind”. Grove Press, 2023.What is it like to be a woman in philosophy?

Trots att Finland anses vara ett jämställt land och kvinnorna är både välutbildade och allt mer sysselsatta finns det få kvinnor i inkomsttoppen. Nationellt sett finns det inte en enda kvinna bland de tjugo personer som tjänade mest förra året.  Löneskillnaderna mellan kvinnor och män i Finland är i genomsnitt 16 procent, sett till hela arbetsmarknaden. I lördags inföll Kvinnornas lönedag, det är den dag då kvinnorna tjänat färdigt för i år.  Hyyppä Kosti som är specialsakkunnig inom arbetsmarknads- och samhällspolitik på Finlands ekonomer skriver att löneskillnaden mellan män och kvinnor är ett av våra mest centrala jämställdhetsproblemen. Varför är det så och vad borde man i så fall göra? I debatten deltar Eva Österbacka, professor i nationalekonomi vid Åbo Akademi, Anita Westerholm, ordförande för Kvinnoförbundet och Nils-Johan Englund, verksamhetsledare för Finlands Svenska Socialdemokrater. Mikaela Löv leder debatten. E-post: slaget@yle.fi

Veckans gäst är ingen mindre än Jenny "Vulverine" Koos, sexualhälsorådgivare, Justisse holistic reproductive health practitioner, doula och författare, och numera en legend när det gäller att sprida kunskap om menscykeln, hormoner och kvinnohälsa. Sist vi träffade Jenny var det just menscykeln som stod i centrum, men den här gången är det Jennys egen resa som vi pratar om. Bland annat pratar vi om allt som hänt de senaste 6 åren där ämnet kvinnohälsa och kunskapen om våra kroppar faktiskt har fått ett ökat utrymme i samhället, samtidigt som Jenny har fått ta många smällar när hon stått på frontlinjen.Vi pratar också om hur Jennys egna hälsa har påverkats av att alltid sätta jobb och barn före sina egna behov, samtidigt som hon ska försvara sig mot ständiga påhopp i sina sociala medier. Jenny berättar om den skakande graviditeten, om mammarollen och utmaningarna hon har med att vara i en sund och trygg relation. Vi pratar såklart även om Jennys egen hälsoresa och vad hennes planer är för att vara tiptop inför förklimakteriet!Här kan du läsa mer om Jenny och hennes verksamhet: https://vulverine.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Finns det inget ände på hans bitterhet? Latinisten Martina Björk reflekterar över den förvisade skalden Ovidius och hans ständiga längtan tillbaka till Rom. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019. ”Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna”. Det är en poet i landsflykt som med dessa ord sammanfattar sina sista två diktverk, Tristia och Brev från Pontos.Publius Ovidius Naso, skalden som blev stjärna i Rom med sina eleganta erotiska elegier, tvingades tillbringa sina sista år i Tomis vid Svarta havets västra kust, dessa ”tröstlösa trakter”, som han själv kallar dem. Temat i hans exilpoesi är det lidande som han åsamkats genom kejsar Augustus beslut att utvisa honom från Rom. Orsaken till landsförvisningen är oklar, men om vi får tro Ovidius själv var det en dikt och ett misstag, carmen et error, som blev hans fall. Att dikten var den sedeslösa Ars Amatoria, Konsten att älska, får vi veta i ett långt brev i Tristia, adresserat till just kejsaren. Misstaget, skriver poeten, var att han råkade se något som inte var avsett för hans ögon. Vad kan vi bara spekulera kring.Det är inte bara Augustus som får livstecken från Pontos. Varje poem i de båda samlingarna är formulerade som brev och riktas till vänner och bekanta hemma i den eviga staden. För dit längtar diktaren ständigt. Om och om igen klagar han över sitt öde, om olyckan att behöva fortleva sitt liv vid världens ände, i en kall och ogästvänlig trakt bland obildade människor. Kvalen tycks honom oräkneliga; de är fler änantalet stjärnor i rymden,fler än de torra små korn som ryms i virvlande sandsom det står i Ingvar Björkesons översättning.”Tar den då aldrig slut, din klagolåt?” undrar en vän. Inte bara författarens egen samtid fann hans exilpoesi tjatig och kverulantisk. Varför trötta ut läsaren med ständiga jeremiader? Författaren svarar att lidande är det enda som hans liv består av. Han måste skriva för att skriva av sig. Det är en terapi. Det är endast till detta som hans musa inspirerar honom, och om det påverkar kvaliteten till det sämre, må det vara hänt.I "Tristia" och "Brev från Pontos" möter vi en på samma gång självupptagen som självkritisk diktare som är medveten om att hans upprepade jämranden skämmer hans dikter. Eller kanske rättare sagt: att andra anser att de gör det. Frågan är hur allvarligt vi skall uppfatta Ovidius självkritik. Repetitivt klagande är nämligen inget nytt fenomen i hans diktning.I samlingen Heroides, som även den består av brevdikter, låter Ovidius avsändarna vara missnöjda mytologiska kvinnor som skriver till sina män. Den trogna och flitiga Penelope vädjar till maken Odysseus om att han skall ta sitt ansvar och komma hem. Drottning Dido förmanar sin älskare Aeneas att inte lämna henne och Karthago. Prinsessan Ariadne, som med sitt nystan räddat Theseus ur labyrinten mot löfte om att få gifta sig med honom, uttrycker sin förtvivlan när han dumpar henne på en öde ö. Sammanlagt möter läsaren femton kvinnor som alla beklagar sin olyckliga situation, på ett eller annat sätt orsakad av den älskades försummelse. Kvinnornas försök att påverka mottagarna är lönlösa. De får aldrig några svar. Femton tröttsamma klagosånger på samma tema, har man sagt. Oavsett om de återkommande lamentationerna gör dikterna dåliga eller ej är de ett medvetet val från författarens sida, ett stildrag som han har bestämt sig för att behålla.För det finns en röd tråd i Ovidius författarskap som handlar om att inte få gehör. I ungdomsverket Amores förekommer ett vanligt motiv för antik erotisk diktning, det som man med ett grekiskt ord kallar paraklausithyron, ”att klaga bredvid en dörr”, när den utestängde älskaren, på latin exclusus amator, bankar på den nyckfulla flickvännens dörr, bönfaller och förnedrar sig men tvingas gå därifrån med oförrättat ärende.I Ovidius stora epos Metamorfoser har temat fått en mer allvarlig innebörd. Påfallande ofta ignoreras den som har något på hjärtat. Han eller hon når inte fram. När Apollo vill förklara sin kärlek till Daphne vägrar hon tala med honom och flyr, som för sitt liv. Nymfen Echo lyckas inte få uppmärksamhet av den vackre men självupptagne Narcissus. Hon är dömd av gudinnan Juno att inte kunna ta initiativ till ett samtal och kan bara upprepa vad som redan har sagts. Inte sällan straffas figurerna av maktfullkomliga och oberäkneliga gudar och mister sin ursprungliga skepnad. De förvandlas.Så är det också med den förvisade diktaren vid Svarta havets kust. Han har straffats av Jupiters blixt, den kejserliga gudamakten, och han har förvandlats. Non sum ego qui fueram – ”Jag är ej mer den jag var”. Men till skillnad från figurerna i Metamorfoser unnas han inte utvägen att uppgå i en annan existens, som ett djur eller en växt. Han avundas Niobe som han har skildrat, hon som såg sina fjorton barn skoningslöst dödas av gudar och sedan transformerades till ett stenblock. Den som har blivit till sten kan inte längre känna något. Han, däremot, tvingas att genomlida sina dagar i främmande land med, som han skriver, ”en bitterhet som bara tilltar”.I Konsten att älska är diktjagets säkraste tips för att fånga en flicka att vara ihärdig, att inte ge upp: om man får nej av tusen, så får man ja av en. Det gäller att tjata och vända sig inte bara till en, utan till många, vilket Ovidius gör i sina klagosånger från Svarta Havet. Det bevingade uttrycket Gutta cavat lapidem,”En sten holkas ut av droppar”, hittar vi i just Brev från Pontos. ”Med ett och samma rop tigger jag många om hjälp”, skriver han och sammanfattar sin exilpoesi. Och samtidigt tvingas han inse att metoden kan ge motsatt effekt: ”Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna”.Det finns en liknande kommentar i Konsten att älska som rör den hemlängtande krigaren Odysseus. Under sina åtta år på Kalypsos ö berättade hjälten ofta samma sak, fast på olika sätt, skriver Ovidius. Det framstår nästan som ett förebud till dikterna i Tristia och Brev från Pontos. I dem är Odysseus nämligen den mytologiska figur som diktjaget oftast identifierar sig med. Gång på gång jämför han sig med den homeriske hjälten och dennes otaliga mödor på havet. Men Odysseus hade det bättre, menar diktaren: han hade trots allt en gudinna på sin sida, han hade kamrater med sig på färden, han fick komma tillbaka till sitt älskade Ithaka som segrare och återförenas med sin familj.Den nåden förunnades inte Roms populäre poet. Ihärdigheten gav ingen utdelning. Kejsaren var hårdare än sten och bevekades inte av diktarens många böner.Så slutade Ovidius sina dagar i landsflykt, lik en Odysseus som aldrig kom hem, och slöt sin poetiska cirkel med det självuppfyllande temat: ständig klagan och bön – utan något svar.Martina Björk/latinist och skribentLitteraturPublius Ovidius Naso: Tristia och Brev från Pontos. Översättning Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2019.

Om hur hundratals kvinnor hängs ut med namn och bild som övergivna horor i konton på Tik Tok efter att de flytt till Europa och skiljt sig. Salma, som egentligen heter något annat, gifte sig i Syrien men trivdes inte i äktenskapet. När kriget bröt ut flydde hon till Sverige, och en tid senare skiljde hon sig från sin man.Salma är en av de kvinnor som hängts ut med namn och bild på kontot. Då har hon varit skild i flera år. I en text på arabiska intill bilden beskrivs Salma som en övergiven och skild kvinna som träffat sin nya älskare på SFI. - Jag tror att det är någon som känner mig som gett bilden, och som skriver om mig på det dåliga sättet.Ingenting av det som skrivs om Salma är sant säger hon. Och vem som vill henne illa vet hon inte. ”Allvarlig förföljelse”Christina Malmqvist, arbetar på nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck.- Bara namnet här - det är ju en direkt uppmaning att mörda. Det är en förföljelse som är väldigt allvarlig av kvinnor som egentligen bara vill leva sitt eget liv.Förtalsexperten Ängla Pendel säger att med den lagstiftning som finns idag är det kontoanvändaren som ska åtalas och inte Tiktok. Och i det här fallet är användaren anonym.- I Sverige har vi inget straffrättsligt eller skademässig reglering av ansvaret hos sociala medieplattformar, utan vi har valt att lägga det ansvaret på individen.Nya Tiktok-konton startas upp när andra stängs nerTill Kaliber säger Tiktoks svenska presschef att de nu satt igång en utredning om kontona men i nuläget vill de inte ställa upp på en intervju.Tiktok har stängt ner kontot, men redan har ett nytt liknande konto startat upp och på kort tid fått tusentals följare.I Kaliber idag, i ett samarbete med P4-kanalerna i Västsverige, om en anonymiserad, organiserad hederskultur som försöker sätta klorna i de kvinnor som flytt den. Om en plattform som säger sig ta ansvar och om kvinnorna som söker upprättelse.

Europa befolkades i flera vågor av invandrande jägare, bönder och senare indoeuropeiska herdar under tiotusentals år. Vandringsmönstren skiljer sig också åt mellan kvinnor och män där vandrande jägare skaffade barn med bofasta bondekvinnor.När våra förfäder kom till Europa från Mellersta Östern var kontinenten befolkad av neandertalare sedan flera hundra tusen år tillbaka. Våra förfäder, homo sapiens, förmåga att kommunicera gjorde det möjligt för dem att leva i större grupper, upprätthålla nätverk och organisera kultplatser. De tog också med sig förmågan att uttrycka sig med konst och dans. Homo sapiens blev med tiden slutet för neandertalarna.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Karin Bojs som är vetenskapsjournalist och författare. Aktuell med boken Europas mödrar – De senaste 43 000 åren.Europa befolkades i urtiden i tre vågor: först kom istidsjägarna för 43 000 år sedan, med start för 8 000 år sedan anlände bönderna från Mellersta Östern och sedan för 4800 år sedan kom en våg av herdar från stäpperna i Östern. Människorna kom gående och även längs kusterna med båtar.Kvinnornas roll i historien har tidigt osynliggjorts av att organiska material som textiler försvinner, medan stenyxor överlever i årtusenden. Men DNA-tekniken gör det möjligt att förstå den tidiga människans historia på ett nytt sätt.Bild: Venus från Willendorf från Wiens naturhistoriska museum, Wikipedia, Public Domain.Musik: Electra to the Baltic Sea av Giuseppe Rizzo, Storyblock AudioLyssna också på Språkens historia – från proto-indoeuropeiska till rinkebysvenskaKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Centerpartiets Annie Lööf gjorde sin sista partiledardebatt och blev avtackad med fina tal och presenter. En sak stack ut - många vill umgås med Annie Lööf. Vi går igenom på vilket sätt och varför. Spa, pizza, grillkväll och fotbollsmatch - det är några av de presenter som Annie Lööf fick av sina partiledarkamrater när hon idag tackades av efter 16 år i riksdagen. Thomas och Louise pratar om hur det kommer sig att så många ville hänga med henne? Det är stor fest på Stockholms operahus ikväll. Operan fyller 250 år och Thomas delar med sig av otrolig fun-fact om Gustav den III, allmänna reflektioner om operans usla skick och förväntningar på kvällen. Musikalen A Chorus Line har premiär på kulturhuset nästa vecka. Vi pratar med artisten Hanna Lindblad om musikalen, om att vara på audition och så får vi livemusik, ett smakprov från showen. Det är inte bara Annie Lööf som gör sin sista dag på jobbet. Vår egen inrikespolitiske kommentator, Tomas Ramberg, tackas av från Sveriges Radio. Vi pratar med honom om vad som gör en bra politisk kommentator och hur det är att lämna sin trygga plats på radion efter så många år. Kvinnornas situation i Afghanistan blir bara värre. Kvinnor stängs ute från landets universitet, arbetsmarknaden och de ska avbryta sin utbildning. Det är bara några av de lagar som försämrat friheten för kvinnor i landet sedan talibanerna återtog makten i landet. Det här har fått Migrationsverket att ändra sina regler och nu räcker det med att vara kvinna från Afghanistan för att betraktas som flykting och få uppehållstillstånd. Vi pratar med Helene Lackenbauer, Afghanistanexpert på Totalförsvarets forskningsinstitut om situationen för kvinnor i landet. Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Louise Epstein Producent: Amanda Rydman

I årets sista P4 Världen lyfter vi fram några av årets största händelser. Vad kan Putin tänkas skåla för när vi träder in i ett nytt år? När blir smöret överkomligt i pris igen och kan protesterna i Iran leda till en förändring? Nytt år, nya möjligheter. Ett avslut på något och en början på något nytt. Vad kan vi förvänta sig av 2023 när det gäller några av 2022 års största händelser som mer eller mindre påverkat oss alla.I historieböckerna så kommer 2022 att vara året då Ryssland invaderade Ukraina. Den 24 februari förändrades livet för Kateryna Martyniuk, som bor och pluggar bland annat svenska i Lviv i Ukraina. Hör hur hon ser på framtiden.Vad skulle möjliggöra att kriget i Ukraina tar slut? Fredrik Wadström, programledare för Radiokorrespondenterna Ryssland berättar vad president Putin kan tänkas planera inför 2023.Ekonomin, hur stor kan inflationen bli och när vänder det. Ekonominkommentator Kristian Åström ger besked.Kvinnornas kamp i Iran har spridit sig välden över blir 2023 året då det sker en förändring? Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén, berättar om folket som vägrar ge upp trots regimens våldsamma motstånd.Frågorna hänger i luften, bara 2023 kommer att kunna ge oss svaren men vi ska försöka så gott det går att resonera kring framtiden.Programledare Catarina Spåre GustafssonProducent Kajsa BoglindTekniker Christer Tjernell

Hör unika vittnesmål från kvinnor och män inne i Iran, som trotsar moralpolisen när de går ut och protesterar mot regimen. Unika röster inifrån Iran Konflikt ringer via krypterade appar till Iran. Hör om frisörskan "Parvin" från samma stad som Mahsa Jina Amini som nu protesterar för första gången, svensktalande "Gisoo" som går ut utan slöja trots extrem rädsla och "Ali", en av alla män som nu sluter upp bakom Irans kvinnor, för kvinnors rättigheter och för mänskliga rättigheter och ett systemskifte i Iran. Kvinnornas historiska kamp i Iran Efter revolutionen i Iran 1979, när shahen störtats, ville det nya islamiska styret införa obligatorisk slöja för kvinnor. Det ledde till en "motrevolution", när kvinnor strömmade till gatorna för att protestera. Vi kände att slöjtvånget var toppen av ett isberg, att om det infördes skulle mycket av det som kvinnor uppnått i Iran fram till dess försvinna, säger Susan Maybud, som var med då. Social revolution Forskaren Mona Tajali, som studerat kvinnornas kamp för rättigheter och politiskt inflytande i Iran talar om att det som nu sker är en "social revolution", då de iranska kvinnorna lyckats övertyga stora delar av samhället, inte minst männen, att sluta upp i deras krav på frihet och mänskliga rättigheter. Forskaren jämför slöjan som symbol i den iranska kontexten med Berlinmuren, och menar att den inte har så mycket med religion att göra, utan om makt och ideologi. Omvärlden måste stå upp för Irans kvinnor I Sverige följer svensk-iranier protesterna i hemlandet nära. Konflikt följer med när de lämnar en mapp om demonstrationerna och regimens våld till det svenska Utrikesdepartementets presstjänst, med krav på att Sverige står upp bakom Irans protesterande kvinnor och fördömer regimens våld. Medverkande: "Gisoo", "Parvin", "Sepehr", "Ali", som protesterar i Iran, Susan Maybud, iransk-amerikansk kvinna som var med och protesterade mot slöjtvång mars 1979, Mona Tajali, forskare som fokuserat på kvinnors kamp för rättigheter och politiskt inflytande i Iran, Barahan, svensk-iranier i Stockholm mflProgramledare: Lotten Collin lotten.collin@sr.se Reporter: Nishtman Irandoust Tekniker: Maria Stillberg Producent: Anja Sahlberg anja.sahlberg@sr.se

Kvinnornas protester i Iran efter Mahsa Aminis död, talmannens tomater och Katrin Zytomierskas omskrivna Pimps and hoes-fest. En podd från Aller media. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kvinnornas protester i Iran efter Mahsa Aminis död, talmannens tomater och Katrin Zytomierskas omskrivna Pimps and hoes-fest. En podd från Aller media. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan.Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna.I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet.I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med historikern Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.Uppläsare i programmet är Ana Gil de Melo Nascimento. Bland musiken i programmet finns arian "Vissi d'Arte" ur Puccinis opera Tosca i en inspelning från 1901.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg anna.tullberg@sr.se, mattias.berg@sr.se

De brända breven. Vi upptäcker en av rösträttskämparnas efterlämnade anteckningar som tycks ha räddats ur elden, möter den nya kvinnan som dyker upp vid förra sekelskiftet - och undrar varför Sverige egentligen blev så sena med rösträtten. I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i historien om hur de gick till i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del två av serien startar vi på Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning. Där har vi efter specialtillstånd har fått upp rösträttskvinnan Lydia Wahlströms efterlämnade dagböcker och brev som bitvis slickats av lågorna. Ingrid Pärletun, som skrivit en biografi över Lydia Wahlström och gett sig i kast med flera tusen av hennes så extremt svårlästa brev, förklarar olika förkortningar och betydelser för oss.Vi reser sedan till Föreningsarkivet i Karlstad, som vi även besökte i del ett, för att titta närmare på rösträttskvinnan Gerda Hellbergs efterlämnade brev. De man länge trodde var brända och borta i sin helhet, men som på slingriga vägar hamnade under arkivarierna Jenny Moström och Berith Sandes omvårdnad. Där får vi också lära oss på hur många sätt som Gerda Hellberg beskrev för mottagaren att brevet måste brännas och förstöras efter genomläsningen.Christina Sjöblad, professor emerita i litteraturvetenskap i Lund, har forskat mycket kring dagboksgenren och förklarar dess specifika vikt. Vi snuddar också vid den svåra frågan om vad som faktiskt kan ha gått förlorat när viktiga brev, dagböcker och dokument brändes."Den nya kvinnan" var också ett begrepp som dök upp vid den här tiden, i skiftet mellan 1800- och 1900-tal, och som bland annat tog form i rösträttsrörelsen. Kulturjournalisten Ulrika Knutsson förklarar mer om vad hon var för en gestalt - och hur hon, till exempel, hörde samman med författaren och rösträttskämpen Elin Wägner.  Sedan kom kriget, och omvälvningarna, i början av 1900-talet: världskrig och revolution. Christina Florin, professor emerita i historia vid Stockholms Universitet, ser detta som en viktig orsak till att kvinnorna slutligen fick rösträtt även i Sverige. Sist i Norden och som ett av de allra sista länderna i norra Europa. Christina Florin håller också med om att det är ett slags mysterium exakt varför det blev på det sättet.Vi träffar henne inne i ett av historiens hemliga rum: en lägenhet där Karolina Widerström - Sveriges första kvinnliga läkare och den sista ordföranden i Föreningen för kvinnans politiska rösträtt - bodde.Uppläsare i programmet: Ana Gil de Melo Nascimento.Programmakare och producenter: Anna Tullberg och Mattias Berg. anna.tullberg@sr.se, mattias.berg@sr.se

De fem första. 10 januari 1922 klev Elisabeth Tamm, Agda Östlund, Nelly Thüring, Kerstin Hesselgren och Bertha Wellin in i Sveriges Riksdag. Hur blev livet inne i drömmen om att vara med och påverka? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i historien om hur det gick till i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.I del tre tittar vi närmare på Kerstin Hesselgren, liberal, Elisabeth Tamm, liberal, Bertha Wellin, högern, Agda Östlund, socialdemokrat och Nelly Thüring, socialdemokrat. Hur upplevde de riksdagsarbetet och vad åstadkom de? Hur hängde de fem första ihop med rösträttsrörelsens tongivande kvinnor?De fem första riksdagskvinnorna har inte lämnat så många personliga berättelser efter sig, men vi hittar trots allt en del spår på Kungliga biblioteket och i en dold låda i ett gammalt skrivbord.Hör deras röster och följ med på jakt efter det så kallade damrummet inne i riksdagshuset. Där lär ha stått en skrivmaskin för de fem första att dela på. Men historien om damrummet är höljt i tidens dimmor och inte mycket finns dokumenterat.Vi besöker godset Fogelstad i Sörmland, där Elisabeth Tamm levde hela sitt liv och där hon också - efter att snabbt ha blivit besviken på rikspolitiken - startade den kvinnliga medborgarskolan som skulle lära kvinnor att "göra demokrati". 100 år senare är en ny form av medborgarskola på väg att skapas i inspektorsbostaden intill, Lilla Ulfåsa. Medverkande: Helena Martinsson, enhetschef för riksdagens demokratijubileum, Camilla Norrbin, historiker, Sara Heyman, journalist och radiomedarbetare, Gustaf Liljencrantz och Clara Waller, släktingar till Elisabeth Tamm, Tjia Torpe, ordförande i ägarstiftelsen Fogelstad. Musiken i del tre är "Preludium" av Max Richter. Uppläsare i programmet: Ana Gil de Melo Nascimento.Programmakare och producenter: Anna Tullberg och Mattias Berg. anna.tullberg@sr.se, mattias.berg@sr.se

De fem första. 10 januari 1922 klev Elisabeth Tamm, Agda Östlund, Nelly Thüring, Kerstin Hesselgren och Bertha Wellin in i Sveriges Riksdag. Hur blev livet inne i drömmen om att vara med och påverka? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i historien om hur det gick till i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.I del tre tittar vi närmare på Kerstin Hesselgren, liberal, Elisabeth Tamm, liberal, Bertha Wellin, högern, Agda Östlund, socialdemokrat och Nelly Thüring, socialdemokrat. Hur upplevde de riksdagsarbetet och vad åstadkom de? Hur hängde de fem första ihop med rösträttsrörelsens tongivande kvinnor?De fem första riksdagskvinnorna har inte lämnat så många personliga berättelser efter sig, men vi hittar trots allt en del spår på Kungliga biblioteket och i en dold låda i ett gammalt skrivbord.Hör deras röster och följ med på jakt efter det så kallade damrummet inne i riksdagshuset. Där lär ha stått en skrivmaskin för de fem första att dela på. Men historien om damrummet är höljt i tidens dimmor och inte mycket finns dokumenterat.Vi besöker godset Fogelstad i Sörmland, där Elisabeth Tamm levde hela sitt liv och där hon också - efter att snabbt ha blivit besviken på rikspolitiken - startade den kvinnliga medborgarskolan som skulle lära kvinnor att "göra demokrati". 100 år senare är en ny form av medborgarskola på väg att skapas i inspektorsbostaden intill, Lilla Ulfåsa. Medverkande: Helena Martinsson, enhetschef för riksdagens demokratijubileum, Camilla Norrbin, historiker, Sara Heyman, journalist och radiomedarbetare, Gustaf Liljencrantz och Clara Waller, släktingar till Elisabeth Tamm, Tjia Torpe, ordförande i ägarstiftelsen Fogelstad. Musiken i del tre är "Preludium" av Max Richter. Uppläsare i programmet: Ana Gil de Melo Nascimento.Programmakare och producenter: Anna Tullberg och Mattias Berg. anna.tullberg@sr.se, mattias.berg@sr.se

De brända breven. Vi upptäcker en av rösträttskämparnas efterlämnade anteckningar som tycks ha räddats ur elden, möter den nya kvinnan som dyker upp vid förra sekelskiftet - och undrar varför Sverige egentligen blev så sena med rösträtten. I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i historien om hur de gick till i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del två av serien startar vi på Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning. Där har vi efter specialtillstånd har fått upp rösträttskvinnan Lydia Wahlströms efterlämnade dagböcker och brev som bitvis slickats av lågorna. Ingrid Pärletun, som skrivit en biografi över Lydia Wahlström och gett sig i kast med flera tusen av hennes så extremt svårlästa brev, förklarar olika förkortningar och betydelser för oss.Vi reser sedan till Föreningsarkivet i Karlstad, som vi även besökte i del ett, för att titta närmare på rösträttskvinnan Gerda Hellbergs efterlämnade brev. De man länge trodde var brända och borta i sin helhet, men som på slingriga vägar hamnade under arkivarierna Jenny Moström och Berith Sandes omvårdnad. Där får vi också lära oss på hur många sätt som Gerda Hellberg beskrev för mottagaren att brevet måste brännas och förstöras efter genomläsningen.Christina Sjöblad, professor emerita i litteraturvetenskap i Lund, har forskat mycket kring dagboksgenren och förklarar dess specifika vikt. Vi snuddar också vid den svåra frågan om vad som faktiskt kan ha gått förlorat när viktiga brev, dagböcker och dokument brändes."Den nya kvinnan" var också ett begrepp som dök upp vid den här tiden, i skiftet mellan 1800- och 1900-tal, och som bland annat tog form i rösträttsrörelsen. Kulturjournalisten Ulrika Knutsson förklarar mer om vad hon var för en gestalt - och hur hon, till exempel, hörde samman med författaren och rösträttskämpen Elin Wägner.  Sedan kom kriget, och omvälvningarna, i början av 1900-talet: världskrig och revolution. Christina Florin, professor emerita i historia vid Stockholms Universitet, ser detta som en viktig orsak till att kvinnorna slutligen fick rösträtt även i Sverige. Sist i Norden och som ett av de allra sista länderna i norra Europa. Christina Florin håller också med om att det är ett slags mysterium exakt varför det blev på det sättet.Vi träffar henne inne i ett av historiens hemliga rum: en lägenhet där Karolina Widerström - Sveriges första kvinnliga läkare och den sista ordföranden i Föreningen för kvinnans politiska rösträtt - bodde.Uppläsare i programmet: Ana Gil de Melo Nascimento.Programmakare och producenter: Anna Tullberg och Mattias Berg. anna.tullberg@sr.se, mattias.berg@sr.se

De brända breven. Vi upptäcker en av rösträttskämparnas efterlämnade anteckningar som tycks ha räddats ur elden, möter den nya kvinnan som dyker upp vid förra sekelskiftet - och undrar varför Sverige egentligen blev så sena med rösträtten. I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i historien om hur de gick till i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del två av serien startar vi på Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning. Där har vi efter specialtillstånd har fått upp rösträttskvinnan Lydia Wahlströms efterlämnade dagböcker och brev som bitvis slickats av lågorna. Ingrid Pärletun, som skrivit en biografi över Lydia Wahlström och gett sig i kast med flera tusen av hennes så extremt svårlästa brev, förklarar olika förkortningar och betydelser för oss.Vi reser sedan till Föreningsarkivet i Karlstad, som vi även besökte i del ett, för att titta närmare på rösträttskvinnan Gerda Hellbergs efterlämnade brev. De man länge trodde var brända och borta i sin helhet, men som på slingriga vägar hamnade under arkivarierna Jenny Moström och Berith Sandes omvårdnad. Där får vi också lära oss på hur många sätt som Gerda Hellberg beskrev för mottagaren att brevet måste brännas och förstöras efter genomläsningen.Christina Sjöblad, professor emerita i litteraturvetenskap i Lund, har forskat mycket kring dagboksgenren och förklarar dess specifika vikt. Vi snuddar också vid den svåra frågan om vad som faktiskt kan ha gått förlorat när viktiga brev, dagböcker och dokument brändes."Den nya kvinnan" var också ett begrepp som dök upp vid den här tiden, i skiftet mellan 1800- och 1900-tal, och som bland annat tog form i rösträttsrörelsen. Kulturjournalisten Ulrika Knutsson förklarar mer om vad hon var för en gestalt - och hur hon, till exempel, hörde samman med författaren och rösträttskämpen Elin Wägner.  Sedan kom kriget, och omvälvningarna, i början av 1900-talet: världskrig och revolution. Christina Florin, professor emerita i historia vid Stockholms Universitet, ser detta som en viktig orsak till att kvinnorna slutligen fick rösträtt även i Sverige. Sist i Norden och som ett av de allra sista länderna i norra Europa. Christina Florin håller också med om att det är ett slags mysterium exakt varför det blev på det sättet.Vi träffar henne inne i ett av historiens hemliga rum: en lägenhet där Karolina Widerström - Sveriges första kvinnliga läkare och den sista ordföranden i Föreningen för kvinnans politiska rösträtt - bodde.Uppläsare i programmet: Ana Gil de Melo Nascimento.Programmakare och producenter: Anna Tullberg och Mattias Berg. anna.tullberg@sr.se, mattias.berg@sr.se

Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan.Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna.I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet.I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med historikern Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.Uppläsare i programmet är Ana Gil de Melo Nascimento. Bland musiken i programmet finns arian "Vissi d'Arte" ur Puccinis opera Tosca i en inspelning från 1901.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg anna.tullberg@sr.se, mattias.berg@sr.se

Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan. Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna. I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet. I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med statsvetaren Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg

Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan. Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna. I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet. I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med statsvetaren Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg

Den försvunna gästboken. Vi klappar ett nytt minnesmärke, spelar ett gammalt sällskapsspel och söker en okänd urkund på jakt efter svaren på våra frågor. Vilka var dessa kvinnor med stora hattar och intensiva blickar? I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i den historien i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.Här i del ett startar vi vid minnesmärket "Kom som du är" av konstnären Astrid Göransson, där de första fem riksdagskvinnorna bärs fram mot den kopparport som tidigare hade varit stängd för dem liksom alla andra kvinnor. Det invigdes sommaren 1922 och står utanför Riksdagshuset i Stockholm.Vi reser också till Värmland på jakt efter en försvunnen gästbok i Villa Skogsbrynet, där rösträttskvinnan Gerda Hellberg bodde med sin make Mauritz Hellberg som var tidningsredaktör och även han starkt engagerad i frågan. Det är de nuvarande ägare, Kerstin och Bengt Samuelsson, som visar oss den gästbok som försvann - men som de har tagit kopior av sidorna i. Inuti gästboken från 1904 och framåt finns kärnan av hela den svenska rösträttsrörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf, redan på de första två sidorna. I Karlstad diskuterar vi även minnena efter rösträttskvinnan Gerda Hellberg med arkivarierna Jenny Moström och Berit Sande på Föreningsarkivet. I Uppsala träffar vi så småningom också Simone Falk, släkting till Gerda Hellberg.Rörelsen tog många olika former under dess nästan två decennier långa kamp. En av de mer lättsamma var ett sällskapsspel, där man med hjälp av tärning och texter på rutorna fick flytta sig framåt och bakåt på väg mot det stora målet: rösträtten för kvinnor.Vi spelade det spelet med kulturjournalisten Ulrika Knutson, som har skrivit mycket om rösträttsrörelsen och den följande kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.Vi började också diskutera de fem första riksdagskvinnorna, som grupp betraktat, med statsvetaren Camilla Norrbin. Hon återkommer i ämnet senare i serien.En programserie av Anna Tullberg och Mattias Berg

Internationella kvinnodagen är här och vi hyllar LULL-LULL! Linnea Wikblads mamma har en stubbe med lull-lull, David Druid har växt upp med lullig spolknapp. Kodjo Akolor går igenom Expressens kanske lite märkliga "Årets kvinnor 2022"-lista. Fredrik Lindström, På Spåret-domaren, Värsta Språket-programledaren och aktuell med "Mänskligheten - föreställningen om oss själva" tittar förbi! Babs Drougge, P3 nyheter: kan Putin kan hamna i fängelse? & så blev Z en rysk krigssymbol. Programledare: David Druid, Linnea Wikblad och Kodjo Akolor

Magnus Västerbro är författaren till en av förra årets mest hyllade fackböcker Tyrannens tid : om Sverige under Karl XII. Vi pratar med historikern om det som han väljer att kalla tyrannens tid, mannen som blev kung som 15 åring, det stora nordiska kriget och hur den här tiden var för det vanliga folket i allmänhet och kvinnorna i synnerhet.

Den 12 augusti 2020 klär sig 200 kvinnor i vitt och går ut på gatorna i Minsk. Med röda och vita rosor i händerna genomför de en fredlig demonstration mot president Lukasjenko våldsamma styre. Kravallpolisen vet inte hur de ska reagera. Manifestationen är den första av många och det har börjat kallas för kvinnornas revolution. Denna dokumentär av Maria Sveland handlar om ett stillsamt men kraftfullt uppror som innefattar fiskbitar som formar förbjudna ord, flaggor infrusna i isblock och röda trosor på tvättlinor. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hösten 1921 fick kvinnor för första gången rösta i ett riksdagsval. Fem kvinnor valdes också in i riksdagen. Kvinnornas inträde i politiken blev direkt en språkfråga - och i förlängningen bidrog det till att få igång en debatt om jämställdhet i språket. I det här avsnittet samtalar språkforskaren Karin Milles och Språktidningens Anders Svensson om rösträttens konsekvenser för svenskan.

Att tid är något relativt har vi vetat länge - i teorin. Kan skönlitteraturen göra sanningen mer konkret för oss? Anna Axfors undersöker tiden för kvinnorna i Vilhelm Mobergs författarskap. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. "Det är synd om människorna", säger guden Indras dotter när hon i Strindbergs "Ett drömspel" stiger ner till jorden för att se hur människorna har det, men när jag stiger ner i Vilhelm Mobergs böcker är meningen som kommer för mig "det är synd om kvinnorna". Mobergs 1800-talsskildringar är det som kanske mer än något annat format svenskarnas bild av sitt eget förflutna: De fyra böckerna i Utvandrar-eposet är bland de mest lästa i Sverige under 1900-talet, och Raskens, som handlar om folket som stannade kvar i fattigdomens Sverige, sändes som tv-serie 1976 och sågs av fem miljoner. I trendiga designaffärer som drömmer sig tillbaka till randiga förkläden och soppslevar av trä så hittar jag Novellix lilla käcka utgåva av "Raskens efterleverska", det appendix till "Raskens" som utspelar sig under änkan Idas sista dag i livet, då hon ska tas till fattighuset. Filmatiseringen av Utvandrarna 1971 sågs och ses såklart av många men sedan 90-talet har berättelsen fått draghjälp av musikalen Kristina från Duvemåla med den klassiska låten "Du måste finnas", där Kristina genom Helen Sjöholms stora röst anklagar Gud för sina missfall. Och producenten till 2021 års filmatisering av "Utvandrarna" säger att "jag kände att man borde göra en film med Kristina som huvudperson". Det är onekligen något med Mobergs bondekvinnor som fascinerar. De föder barn efter barn, och vet inte om de ska kunna ge dem mat, de vet inte om barnet de håller i sin famn kommer leva eller dö. Det känns nästan sensationslystet, som att Moberg velat vältra sig i tragik, men är en tillvaro som kvinnor haft i hela mänsklighetens tvåhundratusenåriga historia: genom Mobergs kvinnor påminns i alla fall jag om min fasansfulla, grymma biologi, och att jag på grund av teknologi och sociala framsteg lever i en förskonad tid, på en förskonad plats. Att blicka ner i biologins avgrundsdjup, att ana att jag är ett djur, gör mig skräckblandat förtjust. Denna biologi är hennes öde och hon förlikar sig med med det, hon förlikar sig med att dö av det. Kristina i Utvandrarna gifter sig och föder sitt första barn som tjugoåring, hon utvandrar motvilligt till en annan kontinent efter att ett av hennes barn, Anna, dött av gröt som svällt i magen. Efter att ha fött sex barn önskar Kristina att hon ska bli infertil, trots att hon ser det som så syndigt att hon knappt vågar erkänna det för sig själv. Då är hon tjugoåtta år, har precis börjat tappa tänderna och är helt slut, och sjuk, av ett decenniums konstant graviditet, barnsängar och amning. Denna biologi är hennes öde och hon förlikar sig med med det, hon förlikar sig med att dö av det. Och hon dör av det - hon dör i barnsäng. Ida i "Raskens" svettas för allas dagliga överlevnad, och sköter skörden vare sig hon är höggravid eller ej. Ett av barnen föder hon ensam på vinden. Ett annat barn får inte i sig tillräckligt med bröstmjölk och skriker konstant av hunger. Ida bär honom om nätterna tills armarna domnar bort för att hålla honom kvar i livet. Hon vågar inte sätta sig av rädsla för att somna, och när hon ändå en natt gör det så är barnet dött när hon vaknar. De följande nätterna gråter hon sig rödögd, men tröstar sig med att pojken i alla fall inte levt tillräckligt länge för att göra sig förtjänt av helvetet. Både Raskens Ida och Utvandrar-Kristina är rädda för den eviga plågan i helvetet. Det är mot helvetet de mäter allt. Men lika svårt som de har att föreställa sig det, har jag att föreställa mig plågan i deras liv. "De föder barn efter barn" säger jag, och sådana ord är lätta att säga, men hur är det att föda barn efter barn? Det är något som inte ens Moberg riktigt lyckas skildra, så bra berättare han är. Inom akademien har man då och då frågat sig vad som händer om man ser tiden som könad eller queer, det vill säga om kronologi och händelser kan variera eller hamna i ett annat ljus beroende på till exempel kön. Kanske kan vi komma närmare Mobergs kvinnor med det perspektivet? Då skulle vi kunna få syn på att Kristinas stormiga resa över till Nordamerika sammanfaller med de tre första månaderna i hennes graviditet. Den första trimesterns pina kände Moberg till, då han på ett senare senare ställe i eposet beskriver det: "En kvinna var inte mer än en halv människa under de första månaderna av detta tillstånd; både smak och lukt och matlust var som förvända hos henne". När han gjorde Kristina gravid strax innan avgång så måste han alltså lömskt nog vetat vad han gjorde. Så förstår vi också att lilla Annas död inte kan vara glömd bara för att månader gått sedan den inträffade, och vi tycker det är märkligt att den så sällan nämns. För oss, idag, är ett barns död det värsta som kan hända och därför är tanken på att det hände så ofta för bara några generationer sedan, märklig, ja svindlande. Det finns föreställningar om att förindustriella föräldrar inte hade lika starka känslor för sina barn som vi har idag, men kanske är det bara vår fantasi som famlar i mörkret, för senare forskning har inte kunnat belägga att det skulle vara så. Jag tycker att Moberg, som själv förlorade nästan alla sina syskon innan de blivit vuxna, kunde bjudit på att gestalta detta tragiska bättre och göra det begripligt för oss. Men kanske var det inte begripligt för honom heller. Hon vill ta ner spegeln, tycker inte att dess prydnadsrosor ska omsluta ett så skröpligt ansikte. Jan Troell hade behövt det könstemporala perspektivet när han gjorde Utvandrar-filmerna, eftersom kvinnan åldras av barnafödslar. Varje barn sliter på kropp och sinne. Kroppen blir stel. Hullet lagrar sig. Men Liv Ullman, som spelar Kristina, är lika vacker filmen igenom. Det kan tyckas trivialt men för bokens Kristina är förfallet hemskt. Hon är lite över trettio år när hon tittar sig i spegeln och ser ett ansikte som "redan var härjat av åldern". "Dessa avfallna, rynkade kinder, denna gråbleka hy, denna vassa, kantiga haka, dessa trötta, matta ögon utan stråle, denna insjunkna mun med felande tänder - detta var hon själv, det var vad som återstod av den granna flickan Kristina från Duvemåla!". Och det är antagligen ingen dysmorfofobi, alltså upplevd fulhet, vi har att göra med här. Hon konstaterar att hon är mera medfaren än sin make, "Barnafödslarnas lott föll på kvinnan; det var det som gjorde skillnaden". Hon vill ta ner spegeln, tycker inte att dess prydnadsrosor ska omsluta ett så skröpligt ansikte. En given orsak till att Utvandrarna inte blir omodern är att fler och fler människor i världen är på flykt. Och att läsa Mobergs böcker med könstemporala glasögon gör inte eländet direkt mindre: tvärtom utgör hans 1800-talskvinnor en bra bild för vad jag inte kan förstå: de väcker frågan hos mig hur man står ut med det som inte går att stå ut med, och varför det är människans, i det här fallet kvinnans, lott. Tyvärr ger de mig inget svar, utan jag står om möjligt ännu mer frågandes kring människans och kvinnans livsvillkor efter att ha dykt ner i Mobergs fattigsverige. Om Mobergs verk skrev Stephen Farran-Lee i Bonniers Litterära Magasin 1995 att "hela kvinnor är det ont om". Och jag kan bara hålla med. Männen får oftare vara komplexa medan kvinnorna hamnar i hora eller madonna-facket. Men när jag åker i en bil där en hitradiostation spelas och jag hör Kristinas klagan i R&B-artisten Newkids tolkning av "Du måste finnas", så tänker jag att i en tid då det inte längre är obligatoriskt att läsa Moberg i skolan lyckas hans berättelser ändå sippra ut i den absoluta nutiden, och det verkar vara på grund av hans kvinnoskildringar. Kanske för att han förmedlade en avgrundsdjup och universell sanning: det är synd om kvinnorna. Anna Axfors

Ronie Berggren resonerar om hur Sverige bör hantera de kvinnor och andra återvändare från Islamiska statens fallna kalifat. ------ STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html

Vilka är de ekonomiska utsikterna globalt, nationellt och i kommunerna när vi ser slutet på coronapandemin? SFP:s Joakim Strand, Swedbanks Heidi Schauman och Borgå stads Henrik Rainio diskuterar vem som lidit mest ekonomiskt av pandemin, hurdan ekonomisk politik som krävs av staten och kommunerna och vad kommuninvånarna kan göra för tillväxten.

Trebarnsmamman Jenna, är en av de tusentals yazidiska kvinnor som hölls som slavar hos IS. Hon överlevde över fyra år i fångenskap och lyckades komma ut ur IS sista fäste Baghouz i Syrien för två år sedan tillsammans med sina barn. Här sammanfattar mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén några av de yazidiska kvinnornas berättelser. Jenna och hennes barn greps av IS när yazidiernas byar och städer runt Sinjarberget stormades. Tusentals yazidier dödades och begravdes i massgravar. Tusentals andra har varit försvunna, bortrövade, förslavade sen dess. En del räddades i samband med evakueringen av IS sista fäste Baghouz för två år sedan.

Gänget räddar manligheten tillsammans med den manliga batikhäxan Navid Modiri.Hjälp oss att återuppstå via Patreon eller Swish: 123 605 59 90. Är du Patreon och vill få tillgång till alla avsnitt i sin helhet? Vill du bli Patreon för att få tillgång till allt? Tryck här. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Gänget räddar manligheten tillsammans med den manliga batikhäxan Navid Modiri.Hjälp oss att återuppstå via Patreon eller Swish: 123 605 59 90. Är du Patreon och vill få tillgång till alla avsnitt i sin helhet? Vill du bli Patreon för att få tillgång till allt? Tryck här. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Klimatdom Frankrike. Krav på negativt coronatest för inresa i Sverige. Intresset för att fixa upp ödehus och gamla gårdar verkar öka under pandemin. Sommarens OS i Tokyo och Eurovision, hur ska dessa stora evenemang genomföras i praktiken? Covidläget i Tanzania. Brittiska mutationen kommer breda ut sig i Sverige enligt Folkhälsomyndigheten. Kvinnornas situation i Jemen under kriget. Efter avslöjanden om bankernas investeringar i fossilbolag kommer nu krav på att regeringen borde reglera verksamheten för att nå Parisavtalet.

Klimatdom Frankrike. Margreth Weivers död. Krav på negativt coronatest för inresa i Sverige. Covidläget i Tanzania. Efter avslöjanden om bankernas investeringar i fossilbolag kommer nu krav på att regeringen borde reglera verksamheten för att nå Parisavtalet. Brittiska mutationen kommer breda ut sig i Sverige enligt Folkhälsomyndigheten. Intresset för att fixa upp ödehus och gamla gårdar verkar öka under pandemin. Kvinnornas situation i Jemen under kriget. Sommarens OS i Tokyo och Eurovision, hur ska dessa stora evenemang genomföras i praktiken?

Böcker som bygger på verkliga händelser och människor. 00:33 Den jag vill vara av Lina Stoltz 03:39 Alice B.Toklas självbiografi av Gertrude Stein 05:52 Signe & Sigge av Maria Lilja 08:55 En mörderska bland oss av Hannah Kent 10:32 Kvinnornas stad av Elisabeth Gilbert

Efter ett längre uppehåll får vi i detta avsnitt av R&T följa ett samtal mellan Frida Mannerfelt (doktorand vid Enskilda Högskolan, Stockholm) och Alexander Maurits (lektor vid CTR) om deras pågående forskningsprojekt.    Projektet beskrivs på följande vis:  Åren 1960−1970 prästvigdes 54 kvinnor i Svenska kyrkan. Beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor hade föregåtts av en intensiv (teologisk) debatt. 2004 initierade en av dessa präster, Lena Malmgren,tillsammans med forskare vid CTR, en insamling av s.k. kallelseberättelser. I dessa berättelser redogör merparten av de kvinnor som prästvigdes under 1960-talet för sin väg fram till prästvigning och de på vigningen närmast följande åren. Av olika skäl slutfördes projektet inte 2004. Det projekt som Mannerfelt och Maurits nu arbetar med syftar för det första till att komplettera och att slutföra insamlingen av s.k. kallelseberättelser, och för det andra till att genomföra en kyrkohistorisk och teologisk studie där kallelseberättelserna utgör det primära källmaterialet. ------------------------------------------------------------------------------------------ "Religion och Teologi" produceras av Joel Kuhlin, för Centrum för Teologi & Religionsvetenskap.  För kritik eller kommentarer, skriv en rad till religionochteologi@outlook.com.  ------------------------------------------------------------------------------------------ Särskilt tack till gruppen Nous för musiken

I dag lever över 800 kvinnor gömda i Sverige. De flesta av dem gömmer sig från en hotfull och i vissa fall våldsam exman. Men nu har flera av de gömda kvinnorna tröttnat. De har börjat med uppror och gör sig hörda för att myndigheter och allmänhet ska vakna och förstå vad som pågår, för att försöka få till en förändring. Hur är det att leva som gömd kvinna i dag och vilket ansvar tar myndigheterna? Det handlar det här avsnittet av Aftonbladet Daily om.Gäst: Kerstin Weigl, reporter på Aftonbladet. Programledare: Jenny Ågren. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

De finländska kvinnorna och barnen öde i det kurdiska fånglägret al-Hol i Syrien skakar om politiken här hemma. Den nya regeringen ser ut att ha svårt att komma överens om både kvinnor och barn eller bara barnen ska få hjälp att komma till Finland. Kvinnornas och barnens öde har varit känt sen i våras, nu ställs regeringen till svars i riksdagen. Hur har vi hamnat här? I Slaget efter tolv diskuterar minister Pär Stenbäck och Ingemo Lindroos, politisk reporter på Yle. Programledare: Stefan Winiger E-post: slaget@yle.fi

Christopher har knarkat tel Aviv-partybilder. Moa förklarar varför det inte är någon skillnad på komiker och politiker. Anna orkar inte mer och Fredrik slår ett slag för den offentliga konsten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Christopher har knarkat tel Aviv-partybilder. Moa förklarar varför det inte är någon skillnad på komiker och politiker. Anna orkar inte mer och Fredrik slår ett slag för den offentliga konsten.

Unda Hörner bor i Berlin och är verksam som författare, journalist och översättare. 1919 - Kvinnornas år (Lind & Co) ger en fascinerande och mångfasetterad bild av 1919, året då ingenting längre verkade vara omöjligt för kvinnorna.

Finns det inget ände på hans bitterhet? Latinisten Martina Björk reflekterar över den förvisade skalden Ovidius och hans ständiga längtan tillbaka till Rom. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna. Det är en poet i landsflykt som med dessa ord sammanfattar sina sista två diktverk, Tristia och Brev från Pontos. Publius Ovidius Naso, skalden som blev stjärna i Rom med sina eleganta erotiska elegier, tvingades tillbringa sina sista år i Tomis vid Svarta havets västra kust, dessa tröstlösa trakter, som han själv kallar dem. Temat i hans exilpoesi är det lidande som han åsamkats genom kejsar Augustus beslut att utvisa honom från Rom. Orsaken till landsförvisningen är oklar, men om vi får tro Ovidius själv var det en dikt och ett misstag, carmen et error, som blev hans fall. Att dikten var den sedeslösa Ars Amatoria, Konsten att älska, får vi veta i ett långt brev i Tristia, adresserat till just kejsaren. Misstaget, skriver poeten, var att han råkade se något som inte var avsett för hans ögon. Vad kan vi bara spekulera kring. Det är inte bara Augustus som får livstecken från Pontos. Varje poem i de båda samlingarna är formulerade som brev och riktas till vänner och bekanta hemma i den eviga staden. För dit längtar diktaren ständigt. Om och om igen klagar han över sitt öde, om olyckan att behöva fortleva sitt liv vid världens ände, i en kall och ogästvänlig trakt bland obildade människor. Kvalen tycks honom oräkneliga; de är fler än antalet stjärnor i rymden, fler än de torra små korn som ryms i virvlande sand som det står i Ingvar Björkesons översättning. Tar den då aldrig slut, din klagolåt? undrar en vän. Inte bara författarens egen samtid fann hans exilpoesi tjatig och kverulantisk. Varför trötta ut läsaren med ständiga jeremiader? Författaren svarar att lidande är det enda som hans liv består av. Han måste skriva för att skriva av sig. Det är en terapi. Det är endast till detta som hans musa inspirerar honom, och om det påverkar kvaliteten till det sämre, må det vara hänt. I "Tristia" och "Brev från Pontos" möter vi en på samma gång självupptagen som självkritisk diktare som är medveten om att hans upprepade jämranden skämmer hans dikter. Eller kanske rättare sagt: att andra anser att de gör det. Frågan är hur allvarligt vi skall uppfatta Ovidius självkritik. Repetitivt klagande är nämligen inget nytt fenomen i hans diktning. I samlingen Heroides, som även den består av brevdikter, låter Ovidius avsändarna vara missnöjda mytologiska kvinnor som skriver till sina män. Den trogna och flitiga Penelope vädjar till maken Odysseus om att han skall ta sitt ansvar och komma hem. Drottning Dido förmanar sin älskare Aeneas att inte lämna henne och Karthago. Prinsessan Ariadne, som med sitt nystan räddat Theseus ur labyrinten mot löfte om att få gifta sig med honom, uttrycker sin förtvivlan när han dumpar henne på en öde ö. Sammanlagt möter läsaren femton kvinnor som alla beklagar sin olyckliga situation, på ett eller annat sätt orsakad av den älskades försummelse. Kvinnornas försök att påverka mottagarna är lönlösa. De får aldrig några svar. Femton tröttsamma klagosånger på samma tema, har man sagt. Oavsett om de återkommande lamentationerna gör dikterna dåliga eller ej är de ett medvetet val från författarens sida, ett stildrag som han har bestämt sig för att behålla. För det finns en röd tråd i Ovidius författarskap som handlar om att inte få gehör. I ungdomsverket Amores förekommer ett vanligt motiv för antik erotisk diktning, det som man med ett grekiskt ord kallar paraklausithyron, att klaga bredvid en dörr, när den utestängde älskaren, på latin exclusus amator, bankar på den nyckfulla flickvännens dörr, bönfaller och förnedrar sig men tvingas gå därifrån med oförrättat ärende. I Ovidius stora epos Metamorfoser har temat fått en mer allvarlig innebörd. Påfallande ofta ignoreras den som har något på hjärtat. Han eller hon når inte fram. När Apollo vill förklara sin kärlek till Daphne vägrar hon tala med honom och flyr, som för sitt liv. Nymfen Echo lyckas inte få uppmärksamhet av den vackre men självupptagne Narcissus. Hon är dömd av gudinnan Juno att inte kunna ta initiativ till ett samtal och kan bara upprepa vad som redan har sagts. Inte sällan straffas figurerna av maktfullkomliga och oberäkneliga gudar och mister sin ursprungliga skepnad. De förvandlas. Så är det också med den förvisade diktaren vid Svarta havets kust. Han har straffats av Jupiters blixt, den kejserliga gudamakten, och han har förvandlats. Non sum ego qui fueram Jag är ej mer den jag var. Men till skillnad från figurerna i Metamorfoser unnas han inte utvägen att uppgå i en annan existens, som ett djur eller en växt. Han avundas Niobe som han har skildrat, hon som såg sina fjorton barn skoningslöst dödas av gudar och sedan transformerades till ett stenblock. Den som har blivit till sten kan inte längre känna något. Han, däremot, tvingas att genomlida sina dagar i främmande land med, som han skriver, en bitterhet som bara tilltar. I Konsten att älska är diktjagets säkraste tips för att fånga en flicka att vara ihärdig, att inte ge upp: om man får nej av tusen, så får man ja av en. Det gäller att tjata och vända sig inte bara till en, utan till många, vilket Ovidius gör i sina klagosånger från Svarta Havet. Det bevingade uttrycket Gutta cavat lapidem,En sten holkas ut av droppar, hittar vi i just Brev från Pontos. Med ett och samma rop tigger jag många om hjälp, skriver han och sammanfattar sin exilpoesi. Och samtidigt tvingas han inse att metoden kan ge motsatt effekt: Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna. Det finns en liknande kommentar i Konsten att älska som rör den hemlängtande krigaren Odysseus. Under sina åtta år på Kalypsos ö berättade hjälten ofta samma sak, fast på olika sätt, skriver Ovidius. Det framstår nästan som ett förebud till dikterna i Tristia och Brev från Pontos. I dem är Odysseus nämligen den mytologiska figur som diktjaget oftast identifierar sig med. Gång på gång jämför han sig med den homeriske hjälten och dennes otaliga mödor på havet. Men Odysseus hade det bättre, menar diktaren: han hade trots allt en gudinna på sin sida, han hade kamrater med sig på färden, han fick komma tillbaka till sitt älskade Ithaka som segrare och återförenas med sin familj. Den nåden förunnades inte Roms populäre poet. Ihärdigheten gav ingen utdelning. Kejsaren var hårdare än sten och bevekades inte av diktarens många böner. Så slutade Ovidius sina dagar i landsflykt, lik en Odysseus som aldrig kom hem, och slöt sin poetiska cirkel med det självuppfyllande temat: ständig klagan och bön utan något svar. Martina Björk/latinist och skribent Litteratur Publius Ovidius Naso: Tristia och Brev från Pontos. Översättning Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2019.

Här är del två av kvinnornas röster. Vi får träffa Weronica och Annica som delar med sig av sina upplevelser av våld i nära relation. Vi tycker att det är viktigt att vi delar med oss av vad vi varit med om. Att vi lägger skammen och skulden där den hör hemma, hos förövaren. Det finns så många som lider i det tysta och av olika anledningar inte kan tala öppet om vad som hänt, vi får vara era röster och hopppas att ni känner att ni inte är ensamma. Tack snälla Annica och Weronica för att ni går ut med namn och bild för att förstärka detta budskap. Vill ni höra Del 1 av kvinnornas röster kan ni lyssna på avsnitt 14. Följ oss gärna på Facebook och instagram där vi heter Psykopatpodden. Ta hand om varann

Vad ska du lyssna på i sommar? Åsa och Sissel har gjort ett Sommarbingo för dig som letar efter en rolig utmaning! Du får tipsen här i podden och du hittar själva bingot på Storytels blogg. I det här avsnittet pratar vi om: Binas historia av Maja Lunde, Liv efter liv av Kate Atkinson, Fallet Tomas Quick av Hannes Råstam, Salt Slow av Julia Armfield, Färjan av Mats Strandberg, Stål av Silvia Avallone, Den hemliga historien av Donna Tartt, Plats av Pija Lindenbaum, En av hennes pojkar av Eli Winther, Outlander av Diana Gabaldon, Skamvrån av Sofie Sarenbrandt, Hur jag dog av Niklas Ekdal, Dödligt arv av Rachel Rhys, Ta mig tillbaka av B A Paris, Kvinnornas stad av Elizabeth Gilbert, Män kan inte våldtas av Märta Tikkanen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Efter boken "Popmusik rimmar på politik" ville Anna Charlotta Gunnarsson fokusera helt på kvinnorna i musikhistorien. I dagarna kommer "Kvinnorna som formade pophistorien" ut; en bok som beskriver under vilka villkor kvinnor tillåtits att sjunga, uppträda, bete sig och producera musik genom åren. Det här pratar hon om om med Jonas Nordling, chefredaktör för Dagens Arena.

Omtagning • Finländska valet • Allianser och block • Kvinnornas val • Jannes val • Rösta på andra länder • Notre Dame • Varför bygger vi inte något vackert? • Salma Hayeks man • Ajax

Vi tror det är viktigt att man öppet vågar prata om det som hänt ingen ska behöva skämmas för något som någon annan utsatt en för. De drabbade är många och att möta någon annan som varit utsatt för samma sak är nästan som att möta sig själv. Tack Mia, Pauline, Christell och Pia för att ni ville vara med i podden och berätta vad ni varit med om. Följ oss på gärna på sociala media där vi heter Psykopatpodden.

Klimatmötet i Polen avslutat och så är kvinnornas verklighet i Afghanistan. Magda Gad och Niclas Hammarström har varit på plats. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

Med anledning av hundraårsjubileumet av den ryska revolutionen anordnade CMS en salong på Teatertribunalen den 17 november 2017. Fokus för kvällen var genusrelationer och litteraturens roll i de sociala och kulturella processerna under revolutionen. Vilken roll hade kvinnorna under revolutionen? I denna podd lyssnar vi på ett samtal mellan Yulia Gradskova och Tora Lane. Yulia Gradskova har forskat om Sovjetiska konstruktioner av feminitet och "kvinnoemancipation" av icke-ryska kvinnor i Volga-Ural området. Tora Lane är litteraturvetare i rysk litteratur, med intresse för skärningspunkten mellan litteratur och filosofi. Moderator för samtalet var CMS egen Majsa Allelin. Kvällen arrangerades i anslutning till Teater Tribunals föreställning Modern (die Mutter) av Brecht, baserad på Gorkijs roman ”En mor” som handlar om en moders roll under revolutionsåren. Lyssna gärna också på föredraget som hölls efter pausen av Shabane Barot om Aleksandra Kollontaj med poesi av Felicia Mulinari: https://soundcloud.com/salongmarx/salongmarxshabane

Proffsorkestern Kvinnornas Filharmoni grundades i San Francisco 1981 och existerade till 2004. Kvinnliga musiker och dirigenter spelade huvudsakligen kvinnliga tonsättares verk. The Women's Phiharmonic hette från början The Bay Area Women's Philharmonic då den grundades i San Francicso. En fulltalig orkester med 65 musiker. En liknande symfoniorkester hade aldrig funnits tidigare. Jag besökte orkestern och intervjuade första flöjtisten Carol Adee i San Francisco 1994, under orkesterns fjortonde säsong. Signifikativt för orkestern är intelligenta framföranden av verk som tidigare negligerats. Orkestern hade, när den här intervjun gjordes, presenterat verk av 120 kvinnliga kompositörer, av dessa har 105 varit premiärer och 32 verk var beställda av orkestern. Ofta har orkestern ett standardverk på sin repertoar. Dels för att sätta in verken i en tidsdräkt men också för att göra det aningen lättare för musikerna som annars ständigt får arbeta med helt okända verk. Women's Philharmonic hade ett starkt genomslag i det amerikanska etablissemanget och kallades "en virtuos orkester med en rå kraft som drar undan alla stereotypa bilder av kvinnliga musiker och kompositörer." 1993 vann Women's Philharmonic två prestigefyllda priser: The American Symphony Orchestra League gav dem ett pris som den orkester som har stått för det starkaste engagemanget i ny amerikansk musik. Dessutom vann orkesterns CD The Women's Philharmonic: Mendelssohn, Schuman, utgiven av KOCH International Classic, The Indie Award för årets bästa klassiska inspelning. Sammanlagt gav orkestern ut fem CD-skivor, den sista med musik av tonsättaren Florence Price, den första afroamerikanska kvinna som skrev en symfoni. The Music of Florence Price 2001, Koch International Classics 7518, blev återutgiven 2008. Orkesterns verksamhet stöttades av statliga, lokala och privata fonder. -Visst älskar jag att spela Beethovens symfonier, säger flöjtisten Carol Adee. Men i Women's Philharmonic känns det som om jag tar del i historien. Att jag spelar här har en större mening. Jag gör det inte enbart för mitt eget nöje eller för publikens skull. Den här orkestern ger något som ingen någonsin har gett tidigare. Jag känner historiens vingslag.     LÅTLISTA: CONCERTINO FOR HARP AND ORCHESTRA, Allegretto Germaine Tailleferre Women´s Philharmonic, Gillian Benet, harpa. Joanne Faletta, dirigent KOCH International Classics 3-7169-2 H1   OUVERTURE Fanny Mendelssohn Women´s Philharmonic Joanne Faletta, dirigent KOCH International Classics 3-7169-2 H1   PIANO CONCERTO, Allegro maestoso Clara Schumann Women´s Philharmonic, Angela Cheng, piano Joanne Faletta, dirigent KOCH International Classics 3-7169-2 H1   D´ UN MATIN DE PRINTEMPS Lili Boulanger Women´s Philharmonic  Joanne Faletta, dirigent KOCH International Classics 3-7169-2 H1

Kvinnodagen • Mansmässa i Helsingfors • Kränkthet • Löfven vs Trump • Konventioner och lagar • Sharia • Köttfritt Vasalopp • Stålkrig • Apples glasväggar • Arsenal • Kvinnornas tid

Sydafrika är ett land med många sår. Ett handlar om det sexuella våld inom anti-apartheidrörelsen. Tor Billgren reflekterar över kvinnoförtryck genom en särskild kvinnas öde, hon som kallades Khwezi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.  Augusti 2016. Det hade varit lokalval i Sydafrika och det var dags för valmyndigheten att officiellt tillkännage resultaten. President Jacob Zuma skulle hålla ett kort tal för att markera den högtidliga stunden. Samtidigt som han gick upp i talarstolen, vandrade fyra kvinnor in från vänster och ställde sig framför honom. De höll upp små hastigt skrivna plakat med texterna I am 1 of 3, Kanga och Remember Khwezi. Zuma stod bakom kvinnorna och såg inte vad som stod på plakaten, så han och började läsa upp sitt tal. Men folk i publiken började surra, fotograferna smög hukande framåt för att få bättre bilder. Säkerhetspersonalen förberedde sig för att gripa in. Men någon i ansvarsställning hade is i magen och fattade beslutet att de fyra kvinnorna inte skulle köras bort mitt under talet, i direktsändning framför kamerorna. Det skulle om möjligt se ännu värre ut, än texterna på plakaten. Khwezi betyder stjärna på zulu och var det täcknamn som medierna använde om kvinnan som anklagade Jacob Zuma för våldtäkt Vad var det då som stod där? I am 1 of 3, det anspelar på statistiken som visar att en tredjedel av Sydafrikas kvinnor har blivit utsatta för våldtäkt. Inte sexistiska skämt eller tafsande, utan våldtäkt. På nästa plakat stod Remember Khwezi. Khwezi betyder stjärna på zulu och var det täcknamn som medierna använde om kvinnan som anklagade Jacob Zuma för våldtäkt 2005, när hon var 31 och han 63. På det tredje plakatet stod ordet Kanga. Det är ett kjol- eller sarongliknande plagg som Khwezi bar den där kvällen då hon hälsade på hemma hos Jacob Zuma. Enligt hans vittnesmål i rättegången, var det kangan och hur hon satt, som övertygade honom om att hon ville ha sex. I identitetspolitisk anda framhöll han att det till och med var hans skyldighet att som zuluman tillfredsställa henne sexuellt när hon skickade ut sådana signaler. Våldtäktsrättegången inleddes i december 2005. Den 8 maj året efter frikändes Zuma. Några timmar senare satte sig Khwezi på ett KLM-plan och flydde landet tillsammans med sin mor, till Amsterdam. I Sydafrika kunde hon omöjligen stanna, det hade behandlingen av henne i och utanför rättssalen visat. Zumas supportrar hade hotat henne till livet utanför domstolen varje dag. Stöd Zuma, försvara revolutionen, hade det stått på t-shirts. Hennes mors hus hade bränts ner. Någon hade placerat ormar på hennes advokats farstutrappa. Khwezi försvann från den sydafrikanska horisonten. Ett och ett halvt år senare blev Zuma ordförande för ANC, och Sydafrikas president våren 2009. Hennes far och Jacob Zuma stod varandra mycket nära så nära att Fezekile som barn såg Zuma som en äldre släkting Boken om Khwezi heter just så. Den är skriven av radiojournalisten Redi Tlhabi och är ett empatiskt porträtt av en enskild kvinna men växer till en berättelse om något mycket större. Även om man av principiella skäl anser att domstolens beslut måste gälla och att Jacob Zuma alltså ska anses vara oskyldig till våldtäkt, är Khwezis livsberättelse ett skakande vittnesmål som blottlägger många av de smärtpunkter och tabun som lamslår det sydafrikanska samhället. Hennes riktiga namn är Fezekile Kuzwayo, och hon föddes 1974 i en kåkstad i KwaZulu. Hennes far var högt uppsatt inom den då förbjudna motståndsrörelsen ANC. Som så många aktivister, gick han i exil med sin familj för att bedriva kampen från utlandet. Hennes far och Jacob Zuma stod varandra mycket nära så nära att Fezekile som barn såg Zuma som en äldre släkting, ja till och med en fadersfigur särskilt efter pappans död. Han omkom när Fezekile var 10 år. Och exilen är en av de där smärtpunkterna som fortfarande ömmar i Sydafrika på olika sätt. De tusentals aktivister som levde i exil utsattes för många prövningar och var ständigt under attack från apartheidregimens infiltratörer. Det finns ett befogat hjälteskimmer över exilen, och många av de som offrade sin ungdom för rörelsen, har lyfts fram och kompenserats. Flickorna och kvinnorna som blev utsatta för sexuellt våld höll i regel tyst antingen självmant, eller på uppmaning av andra inom rörelsen. Men en grupps lidande har inte erkänts i det moderna Sydafrika. Kvinnornas. Fezekile Kuzwayo till exempel, våldtogs tre gånger under exilen, av män inom rörelsen. Det hände när hon var fem, tolv och tretton år gammal. Flickorna och kvinnorna som blev utsatta för sexuellt våld höll i regel tyst antingen självmant, eller på uppmaning av andra inom rörelsen. Det fanns ju en större sak att kämpa för. Inte ens idag vill ANC göra upp med det här bagaget. Under våldtäktsrättegången mot Zuma korsförhördes Fezekile om sin sexuella historia på ett spektakulärt sätt. Hon fick redogöra för varenda samlag hon haft, vilket var tänkt att visa att hon var sexuellt överaktiv och manipulativ. Även övergreppen som hon blev utsatt för som barn togs upp men de kallades inte våldtäkter av Zumas advokater. Mannen som Fezekile hade pekat ut som tolvåring vittnade, och bedyrade att deras sexuella akt hade skett i samförstånd. Rättegången är en lång och smärtsam uppvisning i mäns och kvinnors olika villkor på sexualitetens område. I boken försöker Redi Tlhabi reda ut mekanismerna hos männen som anser sig ha rätt att ta för sig sexuellt, och tar hjälp av amerikansk forskning om post-traumatisk stress. Hos vissa människor som anses vara frihetshjältar, finns en föreställning om att deras tidigare altruistiska gärningar, gör dem immuna mot kritik. Det faktum att de offrat något för en större sak, gör att de har en stark känsla av berättigande, på engelska entitlement. Den korruptionskultur och nepotism som råder inom ANC:s toppskikt idag kan delvis också förklaras med denna berättigandets logik.  Vuxna män som ser sig som offer för ett barns förförelsekonst borde backa några steg och se över sin maskulinitet och moraliska kompass. Dessutom har fenomenet en viss acceptans från omvärlden. Redi Tlhabi förundras över mannen som vittande under rättegången. Han nekade till våldtäkt, men erkände oförblommerat att han hade haft sex med en tolvåring. Vad är det för samhällsklimat som gör att man kan tala om något sådant helt öppet, utan att bli fördömd och utfryst? Hon konstaterar att vad Zumas försvarsadvokater än försökte bevisa beträffande Fezekiles sexuella historia, var det irrelevant. Vuxna män som ser sig som offer för ett barns förförelsekonst borde backa några steg och se över sin maskulinitet och moraliska kompass. Det gäller även gentemot andra människor i beroendeställning, när man är chef, lärare eller politisk eller religiös ledare. Även OM Fezekile skulle ha skickat ut signaler om att hon ville ha sex med Zuma, så befann han sig i en sådan position i förhållande till henne att han borde ha lagt band på sig. Han var en fadersfigur. Redi Tlhabi skrev sin bok för att ge Fezekile upprättelse. För att låta hennes version komma ut. Fezekile såg fram emot lanseringen. Hon hade väntat länge på att få tala till punkt. Men när boken nästan var klar, den 9 oktober 2016 avled hon 42 år gammal. Hon hade drabbats av depression och slutat ta sin hiv-medicin. Hon dog två månader efter de fyra kvinnornas protest under Jacob Zumas tal i samband med lokalvalen. Remember Khwezi, stod det alltså på ett av deras plakat. Att minnas Fezekile Kuzwayo handlar inte om Jacob Zuma, utan om något större och viktigare: Nämligen att uppmärksamma det helvete Fezekile och tusentals andra flickor och kvinnor utsattes för i exil och uppmanades att tiga om. Men också om den sexism och kvinnosyn som möjliggjorde behandlingen av henne före, under och efter rättegången och som förstörde hennes liv.  Tor Billgren, kritiker   Litteratur: "Khwezi" av Redi Tlhabi (2017) Jonathan Ball Publishers SA

Den här veckan spelar vi in ett lite kortare avsnitt av podden på ett hustak i Rom dagen efter en blöt utekväll. Vi talar om Raseborgs urusla track-record när det kommer till att ordna motionslopp och om italienska sjukhus.

Tatt opp i "Lunkent verksted" 23 januar 2017Kunstskolestudent Silje tar turen til Hillevåg denne vinterskveld og jeg starter med å snakke litt om min forsinkelse før vi går inn på hva Silje har spist til middag, så snakker vi om hennes ekte navn og facebook navn, LUNKENT BEKJENTSKAP, Bøker og børst, hennes utdanning, hvorfor hun begynte på K.I.R, karikatur tegnere, Kunstskolen i Rogaland, det å være 27 år på første året av K.I.R, NRK serien Skam, akkurat passe, Siljes dialekt har blitt føkka, når vi møtes på fest, tidlig legger, barnehagejobbing, å forklare sitt kjønn til et barn, jeg har sluttet å gå ut på byen, hennes bekjentskap med Vilde Hage Aune, hvordan Silje fikk ideen om å begynne på kunstskolen, kunstmiljøet i Stavanger, freaks, Silje forteller om når hun var på utdanningsmesse for å rekruttere folk til å begynne på Kunstskolen, butikken til vaktmester Clive, mer om K.I.R, hvilken kunstgren Silje trives best i og litt om hennes hjemmeprosjekt, Siljes stevnemøte fiaskoer, våre t-skjorter,Siljes politiske tid, Lunken Kaffi regler som jeg har stjålet fra Stavanger Psykriatisk, BERGMAN, Harry Potter er Siljes Bergman, jeg har "man-flu", litt om vær og vind, Siljes fyllesykdom. hennes angst, øl og vin reglene, hva hun har lært til nå på kunstskolen, kaffi snakk, Siljes date-mønster, LUNKEN DAGBOK, å se film på stevnemøter, SELVSKRYT, kunstnere Silje ser opp til, å forklare kunst til folk som ikke er kunstinteresserte, å forstå kunst, Anish Kapoors svarteste svart, så avslutter vi med et visdomsord fra Silje. View fullsize

Våra kök har genomgått många förvandlingar. Från vedspis i slutet av 1800-talet, via kök enligt statligt bestämd standard, till en modern dröm med senaste tekniken. Att ha en rostfria diskbänk med två hoar, det var stort, säger Kristina Sandberg, författare till de prisbelönade romanerna om hemmafrun Maj. Kristina möter oss i Nordiska Museets uppbyggda 40-talslägenhet, med ett kök som skulle kunnat vara Majs kök. Kvinnornas hade ofta sju till åtta måltider om dan att göra, berättar Kristina. Vilken roll spelade köket i Majs och andra hemmafruars liv? Varför ville Kristina skriva om det? Och har vi förlorat något när den tiden försvann? På Ikea guidar Miki Tabakovic oss runt bland de uppbyggda köken. Det populäraste köket 2017 är ett vitt kök med matta luckor. Men utan rostfri bänk. Vilka kök drömmer vi om idag? Hur har de svenska köken utvecklats från det att vi fick vad som kan kallas kök i slutet på 1800-talet? Resan är kantad av vetenskapligastudier, kommitéer, statliga standarder och hyresrätter som blir till bostadsrätter. På många sätt har köket idag faktiskt återfått de funktioner som det hade för hundra år sedan. Menys programledare Tomas Tengby jämför också sitt allra första egna kök med det han har nu. Kolla gärna in video om du vill se var han lagar mat idag.

Vi pratar om att separatistiska rum behövs, om att allt alltid är kvinnornas fel, till och med det at Trump vann presidentvalet, om att regeringen borde lära sig medkänsla, vi slår hål på myten om att motsatser attraherar. Men mest av allt pratar vi om våldtäkt och om boken Naondel av Maria Turtschaninoff. PS. Sista podden med inbjuden gäst bandas in den 13.12 på kvällen. Om du vill vara gästen, skicka några rader till info@blauefrau.com och skriv varför du vill vara med och vad du vill prata om. Men OBS, skriv KORT för vi är trötta och stressade och saknar därför medkänsla. Just nu. Kommer bli annat 2017.

Det skulle bli en radiodokumentär om författaren Beate Grimsrud och året då hennes nya bok kom ut. Men då visste vi inte att 2015 skulle bli det värsta året i Beates liv. Det är december 2014 och Beate lägger sista handen vid sin nya bok, Evighetsbarnen. Releasepartyt är planerat, bokturnén inbokad sen länge. - Jag känner mig lugn och glad, säger Beate. Jag mår bra och boken mår bra! Men nästa gång reportern Siri Ambjörnsson ringer på Beates dörr har hela hennes liv ställts på ända. - Jag skriver i boken att man som vuxen kan göra som man vill men det vill man inte alltid. Det är inte sant. Ibland blir inte livet som man vill fastän man är vuxen.Det jag inte klarar är att dö är en personlig dokumentär om en nära vän och granne. Radioproducenten Siri Ambjörnsson har följt Beate Grimsrud under ett års tid ett år präglat av framgång, förväntan och bottenlös förtvivlan.   Beate Grimsrud, född 1963, är uppvuxen i Norge och bosatt i Sverige sedan 1984. Hon debuterade 1989 med novellsamlingen Det finns gränser för vad jag inte förstår och har gett ut ett femtontal böcker för både vuxna och barn. Hon fick stor framgång med barndomsskildringen Jag smyger förbi en yxa (2000) och romanen En dåre fri (2010), som bl a nominerades till Nordiska rådets litteraturpris i både Sverige och Norge. Beate Grimsrud är översatt till över tio språk, har gjort kort- och långfilmer och skrivit dramatik för scen, radio och film.   Siri Ambjörnsson är radioproducent och har tidigare bl a gjort dokumentärerna Syster min, Kvinnornas fångar och Mordet på Fadime. Hon står bakom programmen Radiopsykologen och Helgsmål i P1 och driver produktionsbolaget Klippan.

For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

På de populära, påkostade industriutställningarna kring sekelskiftet 1900 presenterade stolta ingenjörer och företagare ofta revolutionerande tekniska innovationer. Men var fanns kvinnorna? På Baltiska utställningen i Malmö 1914 ville kvinnorna visa vad de uppnått, även musikaliskt. Inte med skryt och veklagan, utan endast genom att låta fakta tala sitt tydliga språk skulle kvinnorna presentera sin rättliga och sociala ställning och sin yrkesmässiga verksamhet. Utställningen förlades till en kopia av Fredrika Bremers Årsta slott, som byggdes upp med den kungliga paviljongen som närmaste granne. På väggarna hängde tavlor av kvinnliga konstnärer, och i biblioteket kunde besökarna slå sig ner och läsa böcker av och om kvinnor. För de musikaliskt initierade fanns också noter att studera. Dessa hade valts ut av en kommitté, där bl.a. tonsättarna Helena Munktell och Sara Wennerberg-Reuter ingick. Även Elfrida Andrée och Alice Tegnér var representerade i utställningen. Någon förteckning över verken har dock inte återfunnits. Man kan dock på goda grunder sluta sig till att där också fanns musikalier av Valborg Aulin, Laura Netzel och Ika Peyron. Årstautställningen blev som helhet en succé och en viktig manifestation för Sveriges kvinnor. Tonsättarinnor i ett manligt musikliv, en P2 Dokumentärserie av Christina Tobeck.

Riv fängelserna, släpp fångarna loss! Det är tidigt 70-tal och Karin, Ingrid och Ulla är tre av tusentals unga, radikala som slåss för en mänskligare fångvård. Genom studiecirklar, besöksgrupper och intensiv brevväxling ska fångarna hjälpas till ett bättre liv. Men väl innanför murarna möter de tre kvinnorna inte bara en ny och brutal värld de möter också kärleken. – Arne var lång och ljus, hade tatueringar på armarna och snälla ögon. Och så skrev han otroligt vackert, berättar Karin, som gifte sig med Arne strax efter han muckat från fängelset. – Jag var ju förälskad i honom men jag vet inte om det var honom eller äventyret jag var kär i, säger hon. För en borgerligt uppfostrad polisdotter som jag så var det ju det perfekta upproret, att bli kär i en fånge. Fångarna skulle räddas och kärleken var verktyget. – Vi frågade aldrig om brotten de begått utan trodde på godheten. På att om man får kärlek, vänskap och omsorg – då blir man en bättre människa. Det var det vi skulle hjälpa dem med. Men att leva som jämlik med en före detta fånge var svårare än vad kvinnorna hade tänkt sig. En dokumentär om att förändra världen med hjärtat, av Siri Ambjörnsson och Emma Janke på Klippan Produktion. Känner du igen dig i kvinnornas historier? Skriv och berätta i kommentarsfältet.