Podcasts about barnhemmet

Det här är en berättelse om när adoptivföräldrars största lycka blir den biologiska familjens största sorg. 2021 slår Dagens Nyheters granskning av adoptionsindustrin i Sverige ned som en bomb. Reportaget skildrar en mörk sida av den internationella adoptionsprocessen, där det avslöjas hur adopterade barn fått sina identiteter stulna och hur föräldrar tvingats sörja dödförklarade bebisar. Dokumentären är baserad på boken "Adoptionerna : ett granskande reportage" av Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud. Medverkande: Patrik Lundberg, journalist och författare till boken “Adoptionerna : ett granskande reportage” Josefin Sköld, undersökande reporter och författare till boken “Adoptionerna : ett granskande reportage” Hörs i programmet: Janne Björklund, adoptivförälder. Producent: Jens Nielsen I redaktionen: Tomas Rajnai Exekutiv producent: Simon Moser och Tove Friman Leffler Tekniker: Kristofer Kronander Producerat av Podlit Lyssna på samtliga avsnitt utan reklam på dokumentärappen Naudio. Med koden VINTER kan du lyssna för halva priset i två månader.

Vårt decennium Vi ledsagar lyssnaren igenom 00-talet och presenterar en trendspaning inom skräckfiktionen per år, med illustrativa exempel och andra grader av titelrabblande. Tomas undrar vart den geniale Alejandro Amenábar egentligen tog vägen - är den jäveln död? s.a.s. - och Lars frammanar den lilla, lilla flisa av historien då det betraktades som relevant innehåll i public service att Orvar Säfström ondgjorde sig över mängden presscitat på svenska DVD-omslag. Vi pratar också om: J-horror, K-horror, Ringu, Ju-on: The Curse, Takashi Shimizu, Ju-on: The Grudge, 4444, Onryo-legenden, A Tale of Two Sisters, Battle Royal, Dark Water, Koji Suzuki, Hideo Nakata, Thorsten Flinck, The Others, Nicole Kidman, Sjätte sinnet, Devil's Backbone, Session 9, Paranormal Activity, Ghost Ship, El Orfanato, Barnhemmet, 13 Ghosts, Marduk, Morgan Håkansson, Dimension Films, Dimension TV, Tom Cruise, Eyes Wide Shut, The Northman, Robert Eggers, Alexander Skarsgård, 28 Days Later, 28 dagar senare, Filmkrönikan, Danny Boyle, Dawn of the Dead, Död snö, fågelinfluensan, galna ko-sjukan, Shaun of the Dead, Max Brooks, World War Z, Herman Geijer, Hanteringen av odöda, The Walking Dead, Sagan om ringen, Scyther, Rabid Manhunter, Alex Garland, Beach, The Texas Chainsaw Massacre, Motorsågsmassakern, Omen, Halloween, The Hills Have Eyes, Fredagen den 13:e, Michael Bay, Marcus Niesbel, Rec, Quarantine, Michael Henneke, Funny Games, Peter Stormare, James Gunn, Slither, Deathproof, Quentin Tarantino, House of the Devil, Ti West, Scream, John Ajvide Lindqvist, Låt den rätte komma in, Ordfront, Clive Barker, In the Hills the Cities, Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Mikael Strömberg, Jens Daniel Burman, Johan Theorin, gothic crime, Nordic noir, Andreas Marklund, Skördedrottningen, Det okända, Anders Fager, Pappersväggar och Vikarien. För vanliga söndagslyssnare avbryts det roliga redan i och med den nya vågen av svensk skräcklitteratur 2004, medan Patreon-lyssnare avnjuter dubbel speltid och får följa med hela vägen fram till 2009. Det var tider. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys.

Höstens storfilm "Mulan" släpps direkt för streaming utan att passera biograf. Hur har förhållandet mellan biofönstret och TV-rutan förändrats under Coronaåret? NY VERSION AV MULAN DIREKT PÅ DISNEY+ Allt fler filmer släpps direkt på en streamingtjänst utan att först visas på biograf. P1 Kulturs filmkritiker Emma Engström och Roger Wilson pratar om vad det innebär när allt fler storfilmer går att se hemma. Nyligen kom också nyheten att Warner Brothers kommande filmer 2021 kommer att släppas direkt på HBO Max, detta som en konsekvens av Cornaepedemien. HBO Max kommer till Europa hösten 2021 BAKOM KULISSERNA I HOLLYWWOD Vi har sett David Finchers nya film Mank på Netflix. Den handlar om manusförfattaren Herman J Mankiewicz, mannen som är andra hjärnhalvan bakom den film som ofta hamnar i topp när världens bästa filmer ska väljas ut: Citizen Kane. Den film som regisserades av det då 24-åriga underbarnet Orson Welles och som fick premiär 1941. Filmkritikern Mårten Blomkvist och P1 Kulturs Joakim Silverdal har sett "Mank". "Mank" släpps på Netflix 4 december 2020. BARNHEMSLIV I AFGHANISTAN UNDER SOVJETOCKUPATIONEN Roger Wilson har pratat med regissören Shahrbanoo Sadat, som gjort den afghanska filmen Barnhemmet. En berättelse om några tonårspojkar som växer upp på ett barnhem med ryska på schemat och som utspelas under den period på 80-talet då Afghanistan var ockuperat av Sovjetunionen. Filmen är baserad på verkliga dagboksanteckningar från tiden. "Barnhemmet" går att streama på TriArtPlay och släpps på bio vecka 50. KLASSIKERN: PARAPLYERNA I CHERBOURG Veckans klassiker råkar också vara Roger Wilsons favoritfilm nummer ett. Musikalen från 1964 som vann Guldpalmen i Cannes samma år, är ett färgrikt, sentimentalt kärleksdrama mellan en paraplyförsäljerska och en bilmekaniker i regi av Jacques Demy. Han var för övrigt filmregissören Agnès Vardas äkta man. Musiken är komponerad av Michel Legrand, men skådespelarna i filmen mimade bara sina framsjungna repliker. Lars Lönroth har gjort veckans klassiker som är en repris. "Paraplyerna i Cherbourg" går att streama gratis på www.cinemateket.se fram till den 7 december. VECKANS KULTURTIPS: The 40-Year-Old Version (Netflix) Emma Engström tipsar om komedin "The 40-Year-Old Version" med manus och regi av Radha Blank om den otursförföljda New York-dramatikern Radha som inleder en karriär som rappare när hennes pjäser inte uppskattas efter förtjänst. "The 40-Year-Old Version" hade premiär på Netflix 9 oktober 2020. Programledare: Roger Wilson Producent: Nina Asarnoj

Veckans Livet på läktaren är ett spökavsnitt där Maja och Sanna berättar lyssnarnas läskiga berättelser. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Denna vecka har Ted förvandlats till en popcornskål, vi har ett ytterst löst monstertema och vi glider in på något som verkar vara ett av Matildas favoritämnen, nämligen stora saker på hus (!). Filmen vi recenserar är hursomhelst fantasydramat "A Monster Calls", regisserad av spanjoren J.A. Bayona som tidigare bl.a. gjort den hyllade skräckfilmen "Barnhemmet". I trailerkollen fortsätter vi vårt lösa monstertema med komedin "Colossal" där vi ser Anne Hathaway ha någon slags psykisk koppling till ett godzilla-liknande monster. Trevlig lyssning!

Indigo Funck, Joel Lundin Fuentes och Arvid Walldan som läser samhällsprogramet med inrikting beteende intervjuar Alex Musinguzi som driver ett barnhem för före detta gatubarn.

Lara växer upp i ett barnhem i Ecuador på 1970-talet. Hon har alltid drömt om en egen familj. När hon är 7 år kommer en fin dam på besök och frågar om hon vill bli hennes dotter. Lara lämnar barnhemmet och reser med damen hem.

Lara växer upp i ett barnhem i Ecuador på 1970-talet. Hon har alltid drömt om en egen familj. När hon är 7 år kommer en fin dam på besök och frågar om hon vill bli hennes dotter. Lara lämnar barnhemmet och reser med damen hem.

Katitzis uppväxt var olik andra flickors. Trots att hon är en vanlig flicka, får hon inte gå i skolan, inte bo i hus och inte stanna på samma plats för länge utan att bli bortkörd. Uppläsare: Philomene Grandin. Producent: Linda Belanner. Ljuddesign: Henrik Henriksson. Musik: Nuri Selim, framförd av Nuri Selim och Stefan Krstevski. Författare: Katarina Taikon. Illustratör: Joanna Hellgren.

Barnjuryn i Karlstad diskuterar tredje boken av fem: Barnhemmet av Cecilia Lidbeck. Bokens resumé: Det började med att Kasper spårlöst försvann. Sen var det Elviras tur. På Edgar & Tekla Bjelkes Skolhem för Vanartiga Barn växer rädslan. Vem står näst på tur? Vad har hänt de försvunna barnen? Hur ska barnen kunna rädda sina kamrater? Det krävs en plan och väldigt väldigt mycket mod. Programledare Ylva Mårtens. En samproduktion mellan Sveriges Radio och UR.

Janette Grönfors berättar öppet i sitt sommarprat om olika verkligheter ur sitt liv. Från barnhemsåren i Sibbo till vardagen idag. Det handlar om en livlig och nyfiken flicka med ett öppet och glatt sinne för allt och alla omkring henne. Barnhemmet byts till ett fosterhem där Janette får känna respekt och lycka. Men ungdomstiden utanför hemmet kantas av omgivningens negativa syn på Janettes folk och rötter. Idag jobbar Janette Grönfors för Röda Korset som koordinator för projektet Mot rasism!

Familjer som splittras, barn som får arbeta och lämnas sjuka utan att någon bryr sig. Kaliber har granskat den växande industrin där barnhemsbarn har blivit en turistattraktion. Jag är på ett barnhem i staden Siem Reap i Kambodja. – Och nu sitter jag här helt själv med en väldig massa ungar som har samlats runt omkring mig och klänger på mig. Och sträcker sig efter mikrofonen som jag precis har tagit fram här. Barnhemmet ligger på en gata som leder bort till de stora turistattraktionerna i staden. Det står med i reseguider som Lonely Planet och Tripadvisor, och besöks regelbundet av turister på chartersemester. På en vägg sitter bilder på hundratals före detta volontärer. De kommer från England, Australien, Kanada, Italien, Holland, Irland, Luxemburg, Frankrike, Schweiz… ja, många länder. Och har jobbat alltifrån bara någon dag till flera månader. Att arbeta som volontär på barnhem  i fattiga länder har blivit en växande trend inom den globala turistnäringen. Det finns till och med resebyråer som är specialiserade på att sälja resor till människor som vill kombinera sin semester till spännande platser med att göra gott. Samtidigt har antalet barnhem i Kambodja ökat lavinartat. Många har sett möjligheten att använda barn för att tjäna pengar på turister och volontärer. På det här barnhemmet erbjuds besökare att – mot en avgift på 10 dollar om dagen – ta hand om barnen och undervisa dem i till exempel engelska. Vad är det för musik vi hör här, Markus? – Det är barnhemsbarn som håller på att öva inför ett framträdande. Jag sitter på en scen och framför mig finns rader med fastskruvade teaterstolar. Här ordnar barnhemmet dansföreställningar för turister varje kväll klockan halv sju. Och det är barnen som dansar. Det här är Kaliber i P1. Det här är andra delen i vår granskning av barnhemsturismen. Idag  om barnhem som splittrar familjer och tvingar barn att arbeta. Förra veckan hörde vi om hur jag kunde åka iväg med en av världens största volontärresebyråer, Projects Abroad, och börja jobba på ett barnhem här i Kambodja utan att företaget gjorde några som helst kontroller av min bakgrund innan de skickade iväg mig. Jag har rest hit under ett annat namn och struntat i att skicka in det utdrag från belastningsregistret som Projects Abroad säger att de alltid kräver av sina volontärer. Precis som många andra volontärer som reser ut i världen nu förtiden, har jag betalat för att få komma hit och jobba. Tolvtusen kronor kostar mina två veckor på barnhemmet. Och då är inte flygbiljetten inräknad. Jag har hand om barnen, leker med dem och undervisar i engelska. Hela tiden bär jag en dold mikrofon för att dokumentera det jag är med om. En dag får vi besök. Ett kinesiskt par i semesterkläder, med kameror dinglande från axlarna. De har kommit för att hälsa på barnen. Paret berättar att de kom till Kambodja igår. Barnhemmet har hittat på nätet. Som många andra barnhem, har mitt ställe en egen hemsida där det står att de ”alltid välkomnar besökare när som helst”. – I searched “orphanage in Cambodia”, this is the first one. In Chinese Google. Söker man på barnhem och Kambodja på kinesiska Google så kommer det här tydligen högst upp på listan. Så då bestämde de sig för att åka hit. De delar ut godis och pennor och kritor. De kinesiska turisterna går omkring på området, tar kort och leker med barnen. Efter tjugo minuter är de klara. Och de säger att de ska resa vidare och besöka fler barnhem under sin tid i Kambodja. På barnhemmet där jag jobbar bor tjugofyra barn, i åldrarna fyra till arton år. Trots att det kallas för ett hem för föräldralösa – ”orphanage” på engelska – visar det sig att många av barnen som bor här har föräldrar i livet. Föreståndaren för mitt barnhem  berättar att han har hittat barnen genom att åka runt till olika byar och prata med fattiga familjer och lokala ledare. Sen erbjuder han sig att hjälpa de som  har det svårt genom att ta barnen till barnhemmet. – Most of the kids, I go myself to find them at their home land. Jag får se en förteckning över de barn som föreståndaren uppger bor här på barnhemmet. Där står det listat vilka som är föräldralösa, och vilka som är här för att de kommer från fattiga familjer. Men när jag frågar närmare får jag reda på att några av barnen på listan i själva verket bor hos sina mor- eller farföräldrar på nätterna. Och jag ser också att föreståndarens egen dotter står listad som barnhemsbarn från en fattig familj, trots att både föreståndaren och hans fru bor i ett av rummen på barnhemmet. Vi är ute på den kambodjanska landsbygden. Runtomkring brer en jättelik skog ut sig. Sprikraka rader av gummiträd. Jag är här för att träffa en familj som har lämnat bort sina barn. Bredvid mig går Chan Hong, en man i sextiofemårsåldern, som större delen av sitt liv har försörjt sig och sin familj genom att arbeta på gummiplantagen i området. Vi har precis kommit fram till hans hem – ett traditionellt kambodjanskt hus, byggt på pålar. I huset finns ett enda stort rum. Här bor Chan Hong och hans fru tillsammans med sex barn och sex barnbarn. Chan Hong berättar att hans dröm hela tiden har varit att hans barn ska få det bättre. Att de ska få en ordentlig utbildning. Han fick höra om möjligheten att placera sina barn på barnhem. Barnhemmets föreståndare berättade att barnen skulle få bra utbildning och mat, säger Chan Hong. Och familjen beslutade att skicka iväg fyra av sina barn dit. Kosal var ett av barnen som flyttade till barnhemmet. Han var då femton år gammal. Först kändes bra att jag skulle få studera och hjälpa familjen, säger han. Men efter ett tag så insåg jag att barnhemmet inte skulle ge oss den hjälp som de lovat. Skolan låg så långt bort att vi inte kunde åka dit, berättar han. Det hände att personalen slog oss, och vi fick så lite mat att vi jämt gick hungriga. Ofta kom det volontärer till barnhemmet och lekte med oss, berättar Kosal. Då fick vi stränga förhållningsregler av personalen. Vi fick inte säga något dåligt om barnhemmet. Hong Sophea, som är mamma till tre av barnen som skickades iväg, berättar att hon först inte vill tro på vad barnen sade, när de hörde av sig per telefon. Hon trodde att de hade hemlängtan och sa åt dem att inte klaga. Barnhemmet hade ju lovat att allt skulle vara bra. Men efter tre år insåg familjen att situationen var ohållbar. Barnen var undernärda och ett av dem låg sjukt i denguefeber men fick ändå inte fick åka till sjukhus.Så de bestämnde sig för att hämta hem sina barn Barnhemmet hade ljugit totalt, säger Hong Sophea, och det värsta är att jag hade tipsat mina grannar om att skicka dit sina barn också. Och när de ville hämta tillbaka sina barn, så ville barnhemmet ha betalt. För att ha råd blev grannarna tvungna att sälja sitt hus. Chan Hong får dåligt samvete när han tänker på vad barnen fått gå igenom. Jag trodde att de skulle få en bra framtid, säger han. Men nu vet jag inte. Under vår tid i Kambodja jobbar jag på ett barnhem som volontär i två veckor. Men vi åker också runt till flera andra barnhem i både Phnom Penh och Siem Reap. Då gick jag fram till första bästa tuktuk-chaufför och frågade om han kunde ta mig till lite barnhem, och han sade att han kände till alla barnhem i hela stan. Och han skulle ta mig till två, tre stycken här nu för åtta US-dollar. I Seim Reap ligger många av dem längs turiststråken, på väg mot det världsberömda templet Angkor Wat. Trots att vi bara kommer in från gatan, välkomnas vi med öppna armar.  Alla besök följer samma mönster: vi  möts av gladatillrop, får träffa föreståndaren, sen en rundtur. Och vi får både fota barnen och leka med dem. Ofta får vi frågan om vi vill volontärjobba. Och inte sällan går det att köpa souvenirer som barnen gjort. Men på ett av stoppen är det inte bara dukar och korgar som barnen tillverkar. Här syr och fållar barnen tygvimplar med tryck på åt ett lokalt företag. Varje dag gör de över hundra stycken. De färdiga produkterna packas sedan i stora, en och en halv meter höga säckar. De får betalt för varje säck de fyller, får jag höra. Av de tolv barnhemmen vi besöker är det bara ett ställe där vi inte får komma in – eftersom besökstiden för turister är  över för dagen. Antalet föräldralösa barn i Kambodja har sjunkit stadigt sedan 90-talet, enligt officiell statistik. Ändå har antalet barnhem i landet ökat kraftigt. I vår jakt på en förklaring till det här, får vi tag på en person som vi kan kalla för Fong. – They are there to make money. To attract people to donate money. Han har tidigare arbetat på barnhem, men lämnade det i protest mot korruption och vanvård av barn. Och han säger att de allra flesta barnhemmen är där av en enda anledning – att tjäna pengar. – The main thing is that they expect that the volunteer will bring in, tell the people in the world that this orphanage need money, this orphanage have something that they need. Han berättar att barnhemmet som han jobbade på tjänade mycket pengar på att ta dit volontärer. De betalade för att vara där, och fortsatte sedan ofta att samla in pengar till barnhemmet efter att de åkt. Fong berättar att han sökte sig till barnhemmet eftersom han ville hjälpa föräldralösa, men att han snart märkte att saker inte stod rätt till. --  I found  that a lot of strange things happened in the orphanage Det visade sig att många av barnen hade familjer trots att föreståndaren sagt både till honom och utländska besökare  att barnen  var föräldralösa. – Like they say it's an orphanage, but it's not exactly hundred percent orphan children in the orphanage. Och det hände att det kom föräldrar till barnhemmet för att hämta tillbaka sina barn, men de blev bryskt avvisade, med hänvisning till att de skrivit på ett kontrakt. För att få in mer pengar så ordnade ägaren också dansföreställningar där barnen uppträdde för turister. – They dance in the orphanage, they perform for tourist people. Allt det här, säger han, innebar att barnen fick arbeta hårt. – Too much work for kids. Förutom att de gick i skolan på förmiddagarna, och blev undervisade av volontärer på eftermiddagarna, så skulle de både träna och framföra traditionell dans. Och på kvällarna fick de dela ut flygblad till turister, med reklam för dansföreställningarna. – At night they come to give leaflets to other people. Det blev arbetspass som sträckte sig till sent på kvällen. – It seem like they bought the time. For example the kid is sleeping, and when they came, they have to perform to them and some of manager wake up the kid for perform to them. Och om det kom in turister när barnen låg och sov, så väcktes de av barnhemspersonalen för att dansa. – It means they buy child labour. Besökarna köpte barnens tid, säger Fong. Alltså köpte de barnarbete. Och han säger att han är orolig över att antalet barnhem som är där för att tjäna pengar på volontärer och turister bara växer och växer. How do you feel when you think about this? – Crazy…I feel crazy. Och det här är inte enda gången vi får höra om barnhem som vill använda barnen för att få in pengar. Nej, också på mitt barnhem finns uttalade mål om det. Det upptäckte jag när jag gick in på föreståndarens kontor. – På väggen finns stora plakat, fem stycken, som är handskrivna där det står lite om barnhemmets vision, uppdrag, huvudsakliga aktiviteter. Och så står det att barnen, förutom att plugga ska tränas i att skulptera och karva i trä och sten för att kunna sälja skulpturer för att få in pengar till barnhemmet. Och de ska också läras i traditionella khmer-danser för att visa upp för turister och då kunna få in donationer till barnhemmet. När jag  pratar med föreståndaren om det här, fortfarande som volontär med dold mikrofon, säger han att skulpturer som barnen gör är ett bra sätt att få in pengar. Dels kan de låta sälja de på marknaderna i stan, dels kan de ha de på barnhemmet så turister som kommer på besök kan köpa. – Because when tourist come in orphanage or we can send to the market. De inte gör så mycket dansuppvisningar som han skulle vilja. Men han säger att han funderar på att bygga en scen på barnhemmet så turisterna kan komma och kolla. You can have a stage at the orphanage? – Yes, we can do. Två av killarna som bor på barnhemmet kommer inåkandes på en moped med kärra efter. Där ligger fyra 25-kilos säckar med fiskmat. De är till ägarens privata fiskfarm där han odlar fisk som han ska sälja när de vuxit till sig. Maten har två av killarna som bor på barnhemmet varit och handlat på marknaden. Jag hjälper till att lasta av tre av säckarna. Den sista flyttar vi över till mopedsadeln. Så sätter sig den ena killen bakom styret. Den andra hoppar upp ovanpå säcken. Fiskarna ska matas varje dag. Och föreståndaren berättar att han är där själv två gånger i veckan, resten av veckans dagar är det barnen som åker ut och matar hans fiskar. – The more you promote orphanage tourism, the more you make an industry out of orphans. And the fact that we have a growing number of orphanages when the need is reducing, tells you the equation is wrong. Det här är Rana Flowers. Hon  är landchef för FN:s barnorganisation UNICEF i Kambodja. Antalet barnhem i Kambodja blir fler och fler trots att antalet föräldralösa barn har minskat. Och det här är ett tydligt tecken på att någonting är fel, säger hon. Barnhemmen har blivit en industri som exploaterar barn. – We have an exploitation going on that we need to adress. För några år sedan gjorde FN:s barnorganisation UNICEF en undersökning som visar att de allra flesta av barnen som bor på barnhem i Kambodja, omkring 75 procent, inte är föräldralösa. Och Rana Flowers är oroad över att barnhemsbarn rekryteras från fattiga familjer til barnhem som har till syfte att tjäna pengar på utländska besökare. – Tourist organizations, agents who are promoting, and who are contributing the orphanage tourism, as we now call it, should be challenged. And need to understand that they are contributing to the abuse and exploitation of children. De företag som sysslar med barnhemsturism, som vi numera kallar det, måste inse att de bidrar till övergrepp och exploatering av barn säger hon. Barn är inte djur på ett zoo. – And I think that the clear message would be that children are not animals in a zoo Vi har sett barn som dansar, tillverkar souvenirer, syr och poserar med turister på bild. Jag frågar henne om det här kan betraktas som barnarbete. – It is absolutely child labour in some instances. Det är det definitivt barnarbete i vissa fall, säger hon. Barnhemsvolontärer bidrar inte bara till att stödja barnhem oseriösa barnhem ekonomiskt, menar Rana Flowers.  Deras närvaro gör också att barnhemmen framstår som mer legitima. Hon tycker inte att volontärföretag borde skicka volontärer till barnhem överhuvudtaget – In our view they should not. För att ta reda på mer om hur ekonomin fungerar på mitt barnhem  så säger jag till föreståndaren att jag funderar på att donera pengar, men att jag vill vara säker på att saker fungerar som de ska. När man registrerar ett barnhem i Kambodja måste man ha en styrelse, en revisor och en bokföring. Ja, men det visar sig att mitt barnhem bara består av en person – föreståndaren själv. – Oh, no it's just me. Just you are the NGO? – Yes. Och någon bokföring över ekonomin finns inte heller. – We never do the book. You never do the book? – Yeah. So there's no book of transactions? – Yeah, yeah, no book. We did before but we never had any people who wanted it, so we never do. So now, we have, but not enough information. Vi brukade ha en bokföring, säger föreståndaren, men vi slutade, eftersom det ändå aldrig var någon som kollade i den. Jag bestämmer mig för att prata med den lokala personalen på volontärresebyrån jag åkt hit med. Fortfarande i rollen som volontär. Jag sätter mig med Projects Abroads ansvarige på plats i Siem Reap för att fråga hur han tycker att barnhemmet jag jobbar på fungerar.  Av de tolvtusen kronor jag har betalt för att få volontärjobba i två veckor, berättar han, går knappt sjuhundra till barnhemmet. Men Projects Abroad köper också ris ibland och bistår med andra saker som kan behövas. – If we give them all, they use this money in not good way. Ah, they do? – Yes What happens if you would give them more money? – Sometimes they spend useless, sometimes they spend wrong direction. Om vi skulle ge mer i pengar så skulle barnhemmet använda dem på ett dåligt sätt, säger Projects Abroads ansvarige på plats. Det händer att pengarna används till fel saker, att de går till föreståndaren själv eller till den egna familjen  istället för till barnhemmet. – Still bad. Still bad  system. One person control one system is not good. So other people they don't know De har ett dåligt system – att en person kontrollerar allt är inte bra för då kan andra inte veta hur ekonomin sköts. Vi hört om hur barn rekryteras från fattiga familjer med falska löften om att de ska få det bättre, till barnhem som är där för att tjäna pengar på turister och volontärer. Och vi har själva sett barnhem som låter barnen sy åt företag, tillverka souvenirer och uppträda för turister. FN:s barnorganisation talar om barnarbete. På mitt barnhem hjälper barnen till att sköta om föreståndarens privata fiskfarm, och han har som uttalad ambition att barnen ska tillverka hantverk och uppträda för turister för att få in pengar.  Eftersom det varken finns någon revisor, eller någon bokföring, är det svårt att se hur mycket pengar som kommer in och vart de går. Projects Abroads lokala personal säger själva att verksamheten inte fungerar som den ska. Volontärresebyrån Projects Abroad som jag rest iväg med har är en av världens största. Huvudkontoret ligger i Storbritannien, och där sitter också företagets grundare och ägare Peter Slowe. Peter Slowe avfärdar helt och hållet UNICEF:s kritik om att företag inte borde skicka volontärer till barnhem. Våra volontärer gör stor nytta och vi kommer fortsätta skicka iväg dem, säger han. Om UNICEF tycker att vi inte ska göra det, så håller jag absolut inte med dem. – We'll continue to do that because it's good. And if UNICEF is specific that we shouldn't send volunteers anywhere, then I certainly disagree with them. Peter Slowe håller heller inte med om att deras verksamhet bidar till att det öppnar upp barnhem som vill tjäna pengar på utländska besökare. Barnen bor redan på barnhem, säger han, och vi försöker göra så mycket vi kan för dem  genom att skicka volontärer och bistå med saker barnen behöver. Men vi äger inte barnhemmen och det är inte vi som styr dem. – We don't own or control the orphanages. The kids are organized into orphanages, we don't own or control them. I ett socialt och ekonomiskt utsatt land som Kambodja så kommer barn alltid att överges av sina föräldrar. Det är ingenting som Projects Abroad kan lösa, fortsätter han. Det måste UNICEF och andra som säger sig kunna de här frågorna förstå. – UNICEF who claims to have great knowledge of these things, they have to deal with this issue. Now, the economic situation in Cambodia is not something which Projects Abroad can solve. Vi kan bara göra vårt bästa för barnen. – We can only deal, as best we can, with the kids. Vi är tillbaka vid Chan Hongs hus vid gummiplantaget. Han säger att han är lycklig nu när han har sina barn hos sig. Även om de är fattiga, så ska det nog gå bra. Hans son Kosal säger att han är glad nu – inte rädd, som på barnhemmet. Reportrar: Markus Alfredsson och Mikael Sjödell Researcher: Eskil Larsson Producent: Sabina Schatzl

Barnen från Grönland - I Bästa välmening. Reporter och producent Lollo Collmar. Det andra programmet om barnen från Grönland. -Vi visste att vi hade ett annat öde än andra barn, säger Sara Johansen. Vi barn hade varandra, men vi visste att det också skulle ta slut. Vid någon tidpunkt skulle vi skickas iväg för att bo i någons hem, och det var det som kallades adoption. Den 21 juni är det ett år sedan Grönland fick självstyre gentemot vårt grannland Danmark. Men såren efter försöken att göra Grönland till en del av Danmark finns kvar. I slutet av sextiotalet bestämde danska tjänstemän att nu måste barnhemmen på Grönland tömmas. Barnen hade väntat i åratal på att bli adopterade. Nu skulle de äntligen få ett hem. Men först måste de till Danmark, för det var där man skulle leta efter adoptivföräldrar åt dem. Så började den stora flytten av barn till Danmark. Sara Johansen var åtta år då och hade bott på ett barnhem i Manitsoq på Sydgrönland sen hon var två. Barnhemmet var hennes hem, de

Reporter Sofia Klemming Nordenskiöld Wigdis Ross Larsson bodde på barnhem från hon var två år till hon var sexton. Barnhemmet drevs av en man som var pedofil och hela hennes barndom är präglad av övergreppen, misshandeln och misären som rådde på barnhemmet.  - Min bästa tid i livet var när jag var 17 år och levde som kriminell heroinist med min pappa i Oslo, säger Wigdis Ross Larsson. Det säger en del om hur hon hade det innan. I Norge har tusentals barn som sattes på barnhem blivit utsatta för övergrepp och misshandel medan de varit i samhällets vård, under åren 1945 till 1980. Historierna från barnhemmen blev kända för allmänheten första gången runt 1999-2000 då flera före detta barnhemsbarn i Bergen berättade i media vad de varit med om. Skandalen växte och allt fler före detta barnhemsbarn gav sig till känna. I Norge har myndigheterna tillsatt utredningar och bett om ursäkt både på kommunal och statlig nivå. Barnhemsbarnen kan också söka ekonomisk kompensation för det de varit utsatta för. Vad har upprättelsen betytt för de enskilda människorna? Hur mår de före detta barnhemsbarnen idag? Är det möjligt att någonsin lägga en sådan uppväxt bakom sig? Kan man sätta pris på en barndom? www.propp.no - Prosjekt Oppreisning

Genom seriernas gång har Släktband gjort en och annan djupdykning i arkiv för att se vad som gömmer sig i hyllorna. Nu har turen kommit till Stockholms Stadsarkiv som ligger på Kungsklippan mitt i Stockholm bredvid Centralen. Det är ett arkiv som rymmer över 6 mil handlingar från 1400- talet fram till modern tid- allt från ordinära kyrkböcker till skolbetyg, skilsmässohandlingar, testamenten och adoptionshandlingar. Dagmar Thullberg som är 1:e arkivarie på Stockholms Stadsarkiv tar oss med ned till våning sju under jorden. Där finns en unik kartsamling. I Kart- och ritningsenheten finns uppsakttningsvis 2,5 miljoner kartor, byggandsritningar och planer över Stockholm från 1713 till 1978.  En av anledningarna till att det finns så många kartor bevarade är att det fanns en stadsarkitekt vid namn Karlberg,  verksam på 1700- talet, som beordrade arkitekterna att lämna in sina kartritningar till stadens arkiv. Om man är intresserad av att se en karta från till exempel en anfaders bostad, blir man hämtad av personal och får åka ner till kartenheten. Den uppgift som behövs för att kunna plocka fram rätt karta är kvarterets namn. Dagmar Thullberg har ett favortiarkiv- Stockholmspolisens arkiv som startar redan 1776. -Det är ett fantastiskt arkiv som berättar mycket om Stockholm, inte bara om brotten som begicks. Eftersom polisen hade hand om mycket annat- till exempel  utskänkningstillstånd, kan man läsa om mycket som hände i staden förr. I polismästarens orderböcker kan man läsa om hur poliserna tjänstgjorde. Om till exempel kungen skulle ut och åka vagn kommenderades poliserna ut på olika ställen i staden. På så sätt kan man följa rutten från gatuhörn till ångbåtsbryggor. Dagmar Thullberg tar på måfå fram en orderbok från 1873 som visar sig innehålla uppgifter om Bellmansfesten samt om konung Oscar II:s och hennes majestät Drottning Sofias kröning. Detaljerade uppgifter om polisens posteringar finns i dessa orderböcker. Det som skiljer Stockholms Stadsarkiv mot till exempel ett landsarkiv är att även de kommunala handlingarna finns under samma tak. -Vi har hela Stockholms Stads historia från början, berättar Dagmar Thullberg. Här finns till exempel skolbetyg och uppsatser, bouppteckningar, testamenten, fånghandlingar och adoptioinshandlingar. -Man behöver med andra ord inte tänka på om det är statligt eller kommunalt material man söker, vilket man behöver göra på många andra arkiv. Stcokholm har mycket få husförhörslängder, troligtvis beroende på att prästerna inte hann med husförhören i lika stor utsträckning som på landsbygden, berättar Dagmar Thullberg.  Däremot finns mantalslängderna väl bevarade här på Stockholms Stadsarkiv. Det som skiljer mantalslängderna mot husförhörslängderna är att man i husförhörslängderna kan följa en familj på ett uppslag, t ex om familjen flyttar står det  vart de tar vägen. I mantalslängderna, som oftast skrevs en gång om året, står det hur familjen såg ut vid det tillfälle familjen mantalsskrevs- inte vad som händer mellan de olika mantalstillfällena. Själva mantalsuppgiften finns bevarad på Stockholms Stadsarkiv. Vill man till exempel se sin farfars uppgifter i original kan man göra det, berättar Dagmar Thullberg. Från mitten av 1800- talet växer Stockholm, industrierna kommer igång och allt fler människor söker sig till Stockholm för att få arbete. Efter en del utredande beslöt man att man skulle ha ett civilt folkbokföringssystem. Det införs 1878 och Stockholm delas in i 16 rotar, men allteftersom staden växer delas de 16 rotarna upp i mindre delar och när systemet upphör 1926 fanns totalt 36 rotar. I varje rote fanns ett kontor med en roteman som förde mantalsböcker. I dem skriver han förutom de basala uppgifterna ned om familjen behöver fattighjälp, om barnen misskött skolan osv. Dessa uppgifter håller på att överföras till data. På CD finns än så länge Söder, Gamla stan, Klara och Kungsholmen. Just nu håller Östermalm på att scannas. Dagmar Thullberg visar vidare i arkivet. Hon stannar vid polisens prostitutionsavdelning. Där finns gripande berättelser om prostituerade kvinnor som registrerades av polisen. Under den reglementerade prostitutionen, 1858 till 1918, fördes uppgifter om kvinnorna in i prostitutionsbyråns liggare. Att de prostituerade kontrollerades hade delvis med könsjukdomarnas spridning att göra. Sjukdomar som syflis och gonnore spreds trots att man tidigare försökt spåra smittbärarna. Polisens uppgift var att övervaka de prostituerade kvinnornas leverne och på sätt kanske få bukt med sjukdomar som tog en hel del liv på den tiden. De barn som föddes utanför äktenskapet, de så kallade oäkta barnen, var ett problem inte bara för mödrarna utan också för samhället. Ett av de barnhem i Stockholm som tog hand om oönskade och föräldralösa barn var Allmänna Barnhuset. De förde böcker över alla barn som kom dit. Det är ett stort arkiv och handlingarna börjar redan i början på 1700 talet. - En del av de här barnen flyttades oändligt många gånger från barnhem till fosterhem, berättar Dagmar Thullberg och visar på en pojke vid namn Gustav Albert. -Hans mamma ammade honom på Barnhemmet, sedan flyttar han till en fosterfamilj. När mamman gifter sig flyttar han hem till den nya familjen, men återigen blir han tvingad att flytta när fosterfadern dör. Så fortsätter det i flera år för pojken. Eftersom många barn kom till fosterfamiljer ute i landet är det idag vanligt att släktforskare kommer till Stockholms Stadsarkiv för att ta reda på mer om rötterna till dessa barnhemsbarn. I liggarna för barnhemmen är det inte ovanligt att det står vem mamman är fastän det i de ordinära kyrkböckerna står okänd mor. Genom att gå in på länken till   kan man få en uppfattning om det omfångsrika material Stockholms Stadsarkiv har i sina gömmor. Boken Släktforska i Stockholm (Prisma) är en handbok skriven av personalen vid Stadsarkivet. Den bjuder på många öden och tips om hur man går vidare i sin forskning. Namn till salu Namnskicket i gamla tider innebar att nästan all svenskar sin faders förnamn till efternamn. Anders söner och döttrar fick heta Andersdotter och Andersson, det namnskick som kallas patronymikon. Men runt förra sekelskiftet var det vanligt att människor bytte efternamn och tog ett släktnamn som alla ärvde fortsättningsvis. 1901 kom en ny förordning som till och med påbjöd alla att byta sina patronymikon till familjenamn. Man fick förstås behålla namn som Andersson eller Johansson men då bara som familjenamn. Precis det här skedde också i Tore Ternells släkt. Tore bor på en liten plats i Västergötland som heter Bitterna och som ligger nära Vedum i nuvarande Vara kommun. Men hans familj kom ett byta namn på ett märkligt sätt. -Min farfarsfar hette Johan Andersson, berättar Tore Ternell. När Johan gifte sig flyttade han och hans fru hit till Bitterna. De två fick nio levande barn tillsammans, och de nio barnen bytte alla efternamn till Ternell i början av 1900-talet. -Det har berättats för mig av gamla människor på trakten att det gick omkring en man här i socknen och erbjöd folk nya namn. Alla hans namnförslag utgick från ortnamnn i trakten på olika sätt. BitTERNa blev Ternell, berättar Tore. Hans gamla lärarinna som bodde i byn Logn fick ett liknande namn, Lognell. Tore Ternell vet inte om den här handelsresande i efternamn vid förra sekelskiftet var en lokal person i Vara-trakten, eller om han reste över större områden Och han vet heller inte om han tog betalt eller ej. Men berättelsen om mannen med de många namnförslagen har levt kvar i trakten. -Den har funnits kvar och jag fick den berättad för mig av en gammal farbror som tyvärr inte lever längre, säger Tore Ternell och slutar. -Hade jag tänkt mig för hade jag givetvis frågat ut honom mycket mer! Det var ganska vanligt att man tog nya släktnamn som hade anknytning till orten där man bodde, men att någon faktiskt gick runt och sålde eller bara föreslog nya familjenamn, det är okänt till och med för Eva Brylla som är verksam vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala. Eva Brylla berättar att namnbyten var ett allmänt samtalsämne under den här tiden och att till exempel Allers Familjejournal hade en särskild spalt där man diskuterade efternamn och kom med namnförslag. Riksdagen var efter namnförordningen 1901 intresserad av att folk bytte namn eftersom det blev mer och mer svårt att skilja människor med samma namn åt. De svenska språkmännen som var lite lite puristiska såg helst att man tog svenskklingande efternamn eftersom det tidigare funnits mycket tysk influens i de efternamn som människor antog innan namnförordningen.