Podcast appearances and mentions of luc bessons

Traumstadt Gazette 69 steht im Zeichen des Labels Wicked Vision, was uns drei Filme zur Bewertung zugeschickt hat. Bjoern Candidus und Marco Fritz sprechen über die beiden Empire-Titel HERRSCHER DER HÖLLE (1984) und ROBOTJOXS (1989) und über ABRAXAS - RETTER DES UNIVERSUMS (1990) mit Jesse Ventura und Sven-Ole Thorsen. Außerdem hat Marco noch Luc Bessons neusten Film DOGMAN (2023) im Koffer. https://www.wicked-shop.com/de/ Blog: https://antenne-traumstadt.podcaster.de/ Facebook: https://www.facebook.com/AntenneTraumstadt Spenden für den Podcast: https://www.paypal.com/paypalme/AntenneTraumstadt Musik: Carlos Ebelhaeuser (Musiker, Komponist / BLACKMAIL, THE DAMNED DON´T CRY) Link zum neuen Album von THE DAMNED DON´T CRY: https://open.spotify.com/album/3cAHZfiunmXQzsIUWuQ3cS?si=RWp72NHJRNuBtJYIIORfjQ&fbclid=IwAR1UbQ9FeQ1d9hIp-xF7zZhzafzng8lAhpeRyCADLQRXS0UPbYbxd32K7xk&nd=1

DogMan | Luc Bessons etwas anderer Hundefilm Nach einigen Kassenflops, Rückschlägen und Skandalen, meldet sich Luc Besson nun ab dem 12. Oktober mit seinem neuen Werk "DogMan" zurück. Darin erzählt der "Léon - Der Profi"-Macher die ebenso tragische wie außergewöhnliche Lebensgeschichte von Dog, pardon, Doug, verkörpert von Caleb Landry Jones. Und es geht um Hunde. Viele Hunde, Travestie, Gangster, Einbruch, Versicherung, wahre Familie und Chansons. Ein wilder Film, wie unser Stu findet, den wir für diese Besprechung von der Leine gelassen haben. Aber keine Sorge, unsere Stu-Flüsterin, die Schlogger, ist auch mit dabei. Sie fragt ihn über Bessons neueste Regiearbeit aus, die in Venedig ihre Weltpremiere feierte und auch bereits auf dem Fantasy Filmfest gezeigt wurde. Für wen aber "DogMan" etwas sein könnte, erfahrt ihr im Podcast. Also: Sitz, drück Play. Brav. Viel Spaß mit der neuen Folge des Tele-Stammtischs! Trailer Wir liefern euch launige und knackige Filmkritiken, Analysen und Talks über Kino- und Streamingfilme und -serien - immer aktuell, informativ und mit der nötigen Prise Humor. Website | Youtube | PayPal | BuyMeACoffee Großer Dank und Gruß für das Einsprechen unseres Intros geht raus an Engelbert von Nordhausen - besser bekannt als die deutsche Synchronstimme Samuel L. Jackson! Thank you very much to BASTIAN HAMMER for the orchestral part of the intro! I used the following sounds of freesound.org: 16mm Film Reel by bone666138 wilhelm_scream.wav by Syna-Max backspin.wav by il112 Crowd in a bar (LCR).wav by Leandros.Ntounis Short Crowd Cheer 2.flac by qubodup License (Copyright): Attribution 4.0 International (CC BY 4.0) Folge direkt herunterladen Folgt uns ab sofort regelmäßig live auf Twitch: twitch.tv/dertelestammtisch

In Luc Bessons neuem Film "Dogman" geht es um den Außenseiter Douglas, der von seinem Vater jahrelang in einen Käfig mit Hunden gesperrt wurde. Zu dem Fall mit realem Hintergrund sagt Besson, ihn habe beschäftigt, warum Douglas den "guten Weg" wähle.Besson, Lucwww.deutschlandfunkkultur.de, VollbildDirekter Link zur Audiodatei

Skolans simundervisning innehåller ingenting om längtan efter upplösning, men nere i djupet kan vi hitta det yttersta inom oss. Malena Forsare följer några av kulturens simmerskor ner mot botten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i september 2019.Vi kommer från vatten. Fostervattnet består till 98 procent av vanligt vatten och är vårt första element: omslutna av den ljumma, genomsiktliga vätskan bärs vi fram i viktlöst tillstånd, gungar runt som blötdjur, alltmedan våra kroppar intar en mer distinkt form. Fostervattnet produceras av de två fosterhinnorna: den yttre kallas åderhinnan och den inre vattenhinnan. Därinne skyddas den spädaste versionen av oss själva från omvärldens tryck. Fostret sväljer vattnet i pyttesmå klunkar som kan ses med ultraljud. Det snurrar varv på varv runt sin mjuka axel, alltmedan kotorna hårdnar. Efter födseln kan föräldern känna ryggraden med pekfingret: som en perfekt rad med nysådda ärtor.Vi kommer från vatten, men minns inget av det. I det nyfödda barnets hjärna blixtrar synapserna utan ordning – ett tillstånd som snart faller i glömska, eftersom förmågan att sortera bland sinnesintrycken utvecklas långt senare. Eller? Minns vi mer än vi tror? Har vi kanske en annan sorts minne, en erinran bortom språket om detta framglidande tillstånd, som vi i vissa stunder kan ana djupet av?Jag har simmat så länge jag kan minnas, men aldrig varit sorten som plaskar fram i sportnyheterna. Sport har tvärtom legat rätt så långt från min identitet. Men under ytan av idrottstrotsande person har det alltid grott en pockande lust till fysisk rörelse som enkelt går att locka fram – om den utspelar sig i vatten. Under tonåren hände det också att lusten fick oväntade följder. Som till exempel under idrottsundervisningen på gymnasiet, när vi fick i uppgift att utforma en egen lektion. Jag vägrade först, men valde efter viss övertalning att fullfölja momentet. Det blev nog inte alls som läraren tänkt sig, när lektionen levererade avslappning i ryggläge till de blippande syntljuden i Luc Bessons sönderälskade film ”Le grand bleu”, Det stora blå, från 1988. Kanske ville jag på det sättet sänka ner klassen i samma känsla som jag hade under passen i den lokala simhallens 25-metersbassäng, där jag hade för vana att tillbringa eftermiddagarna. Vattenljuset som sköljde genom kroppen. Mönstret av vita plattor i bassängens botten och suget från ventilernas konstgjorda tidvatten.Med tanke på de regelbundna besöken där, är det anmärkningsvärt att jag misslyckades fatalt i den gren som jag betraktade som min. Vår ambitiösa idrottslärare med lätt militanta drag njöt av att mäta allt. Nya tävlingsmoment upprättades ständigt och naturligtvis ingick en introduktion till de fyra simsätten, inklusive fjäril. Denna avancerade konstart var oss främmande, även om tekniken var välkänd sedan länge: fjäril prövades i tävlingssammanhang redan på 30-talet. Under de olympiska spelen i Melbourne 1952 kunde publiken beskåda de karaktäristiska bensparkarna, som påminner om stjärtrörelsen hos en delfin, uppe från läktarna.Vi uppmanades att hålla oss strax under ytan, alltmedan vi kämpade med att rita nyckelhål med armarna och studsa fram med våra unga stjärtar. Det gick inget vidare: mödosamt arbetade jag mig ner mot botten där underläppen sprack mot klinkern. Illusionen av sportsimmerska, ja – om det nu funnits någon sådan, hade gått sönder: med blod på hakan hävde jag mig upp över kanten och insåg att skådespelet var över.Men resan ner mot bassängdjupet var alls inte förgäves: snarare tog simmandet där och då en ny riktning. Jag funderar på om strävan neråt inte bara var en flykt från det orimliga i tekniken, utan uppstod av ett mer filosofiskt skäl. Kanske sökte den unga simmerskan något bortom mätandets princip. Kanske anade hon en värld därnere, ett tryckande vattenmörker som varje fridykare måste lära sig konsten att omfamnas av. Som Jacques i Det stora blå behöver hon acceptera lungornas komprimering, och utforska dånet som uppstår när hörselorganet förvandlas till havets egen förstärkare. Fast när det kommer till kritan kan man fråga sig om fridykarens utmaning bara handlar om att anpassa sig till en fysiologisk omvandlingsprocess: för när vi rör oss djupare ner väcks dödsdriften till liv – en längtan efter att upplösas i det element som utgör 60 procent av vår totala kroppsmassa. För det nyfödda barnets del rör det sig om hela 80 procent.Skolans simundervisning innehöll inget om dödsdriften. Så småningom vändes mitt sökande istället mot kulturens simmerskor. Skådespelaren Juliette Binoche, inte minst. I filmatiseringen av Milan Kunderas roman ”Varats olidliga lätthet”, gör hon entré med ett kraftfullt dyk ner i ett av östra Europas kurbad, som får de uppsvällda farbrödernas schackpjäser att skaka. I filmen spelar männens libido en större roll: man kan välja att tolka dyket som symbol för en ung kvinnas trots mot en sexualiserande blick. Och det visade sig att Binoche hade kommit till simhallen för att stanna. I första delen i Kieslowskis trilogi ”Trikoloren” använder filmens Julie det klorerade vattnet i en nattlig bassäng för att pressa sorgen genom sitt kroppssystem. Efter att ha mist man och barn i en bilolycka lider hon av en underreaktion, det vill säga, hon kan inte gråta. I gengäld kan hon simma: hon crawlar fram i svartglänsande baddräkt med ursinniga rörelser, som en späckhuggarhona på jakt efter sin förlorade avkomma.Om Julie bryter genom vattenytan med splash, tar jag trapporna baklänges. Inga sensationella entréer, inga avancerade simsätt och ingen utrustning: bara ledstångens stål inuti händerna och mötet med ett vatten som är några grader för kallt. Jag tänker ofta på Sally Bauer, långdistanssimmerskan från Helsingborg, som var den första skandinav att simma över Engelska kanalen. I Sara Stridsbergs fantasi ”Happy Sally” blir Sally Bauer en melankolisk figur som ständigt dras till Öresundshavets bräckta vatten. Ju längre Sally rör sig ut från land, desto längre bort glider hon också från de människor som hon älskar.När min mamma en sommar blev hastigt sämre i sin cancer, fann jag mig för första gången öga mot öga med döden. Jag hade mött den blicken förut, men den här sortens stirrande ut i dödens icke-vara var för mig en ny erfarenhet. Det visade sig att upplevelsen svarade dåligt mot fantasierna om fridykarens metafysik. Jag simmade mig igenom veckorna när mamma successivt, dag för dag, förlorade förmågan till rörelse och tal. Med kroppen före gled jag in och ut genom minnena, i tanken på vem hon varit. Bara i ett urinfärgat sjövatten strax utanför Göteborg kunde sorgens kramper släppa: så förvandlades det svala mörkret under mig till något som bar, snarare än drog.Vi kommer från vatten. När vi simmar minns vi vårt ursprung i horisontalläget, när människan en gång inte var människa, utan rustad med gälar och fjäll. Ju mer tid hon tillbringar simmande, desto mer diffus blir gränsen mellan fena och ben, mellan foster och född person. Ensam plöjer hon fram längs rödvita plastsnören som skiljer hennes bana från någon annans. Så minns hon, inifrån sig själv, den tyngdlösa tillvaro som pågick för länge sen. Den som kan anas som en känsla av frihet, i rytmen som uppstår med nästa längd, och nästa.Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog

"Nikita" blev Luc Bessons internationella genombrott och även banade vägen för spion/lönnmördar-genren med kvinnliga huvudroller. En nagelbitande och känslomässigt laddad film minsann! RFK publicerar ett nytt avsnitt varannan onsdag och detta för att uppmuntra Ni som lyssnare att lyssna till slutet av avsnittet för att höra vad nästa film kommer att vara och kolla inför nästa avsnitt. Var med i klubben vetja! Följ oss på: Facebook - facebook.com/retrofilmklubben Instagram - @retrofilmklubben

När det är kallt och bistert ute så värmer TT Filmpodcast er med ett fullproppat avsnitt med både Tv-serier och aktuella filmer.  Vad sägs om att följa med Eloise (Thomasin McKenzie) till London för att lära mer om kläddesign men bara för att kastas tillbaka till 1960-talet och träffa på Anna Taylor Joy (Sandie) som drömmer om att bli en sångerska. Allt skall förstås gå åt fanders i bioaktuella LAST NIGHT IN SOHO. Den oväntade succén Escape Room (2017) har naturligtvis fått sig en uppföljare. Mer livsfarliga rum i den nu Dvd/Blu-ray-aktuella ESCAPE ROOM- NO WAY OUT. Filmen är vad vi erfar en kompromiss mellan studio och regissör. Vi förklarar varför. Mer skräck till folket blir det i kvällens avsnitt då vi också har kikat på Dvd/Blu-ray-aktuella rebooten eller uppföljaren CANDYMAN. Ni vet mannen men en krok till hand som dyker upp om man tittar i spegeln och säger hans namn fem gånger. En ny take på skräckfilmen från 1995 med andra ord. I vårt segment ÅTERTITTEN har vi denna gång sett om Luc Bessons thriller LEON från 1994 med Jean Reno och Natalie Portman. Det blir en oväntad högljudd och irriterad diskussion om denna film. En film som vi verkligen har ändrat syn på sedan vi såg den sist. Vi förklarar varför. Dessutom bjuder vi på tre olika tv-serietips. Skräck i MIDNIGHT MASS, Fantasy i THE WHEEL OF TIME och animerat i ARCANDE. Så välkommen till ytterligare ett fullsmetat avsnitt med TT FILMPODCAST. Det är bara att trycka på Play. Gör det nu så hörs vi!

Après la trilogie Minimoys, il nous fallait retrouver l’envie, l’envie d’avoir envie, une envie de cinéma. Alors on s’est tourné vers un film assez ambitieux qui ne parle pas de grand chose. Et qui a aussi l’avantage d’être court. Subway est le film qui a révélé Luc Bessons au grand public avec déjà pas mal de … Continuer la lecture de « Épisode 8 : Subway »

Det är början av juni och vi fortsätter enträget att leverera filmunderhållningssnack till alla som vill lyssna. I det 184:e avsnittet har vi kollat in Luc Bessons spion-action-stänkare ANNA där en ofrivillig rysk spion tvingas dubbelarbeta och gång på gång blir sviken av dem hon litar på. Luc Bessons filmbolag Europa står och svajar just nu. Vi reder ut om Bessons senaste tillskott som knappt marknadsfördes inför releasen och varför hans produktionsbolag kanske står på ruinens kant.Vi pratade för en tid sedan om den fantastiska independentfilmen MARELD av Ove Valeskog som vi båda hyllade. Vi blev förstås jätteglada att höra från Ove att hans tidigare film HULDRA från 2016 är nu släppt på SF Anytime för allmän beskådan. Vi fick dessutom chansen att kika in på både den vanliga versionen och Directors Cut för att jämföra och försöka resonera fram hur vi tror hur regissören har tänkt. Huldra skildrar ett kompisgäng som reser till ett äventyrläger mitt ute i den svenska skogen för att återknyta gammal vänskap från förr. Men ledaren för lägret, Harald,  har andra planer för gänget. Mitt ute i skogen lurar nämligen ett väsen som är rätt sugen på gästerna...Vi tar en titt djupt ner i avgrunden för att återse just THE ABYSS från 1989. Håller James Camerons undervattens-spektakel med Ed Harris fortfarande efter alla dessa år eller är den en föråldrad dinosarie?Dessutom så redovisar Thomas sitt projekt med FRIDAY THE 13TH. Han tog sig an att återse alla de 12 filmerna om massmördaren Jason Voorhees och berättar sitt helhetsintryck om denna långlivade slashersaga. Så sätt er tillrätta och häng med på en fullspäckad timme med era favoritfilmfarbröder Thomas & Tomas. Välkomna.

Retropojkarna river upp dörren till den franska lönnmördarens kansli och synar den kultförklarade superklassikern Léon vid fogarna. Dessutom krångliga resonemang om kärlek, en undersökning av länken mellan Transformers och mjölk, samt ett gottande i fula franska fötter. Och bajsleken! Podden gästas denna gång av Magali Guidasci, hon som designat kläderna till mer eller mindre alla av Luc Bessons filmer. Avsnittet är sponsrat av discshop.fi. Bland alla som lajkar, kommenterar eller delar så lottar podden ut två stycken exemplar av Léon på bluray. Vinnarna erhåller även noga utvalda produkter ur poddens merch-sortiment. De glada segrarna dras söndagen den 17.05.2020. Bring me everyone. What do you mean "everyone"? EVERYONE! Hitta oss här: Soundcloud - https://soundcloud.com/8595podcast iTunes - http://tinyurl.com/jkezzwz Acast - https://www.acast.com/8595 Facebook - www.facebook.com/8595podcast/ Instagram - www.instagram.com/8595_podcast/ Patreon - https://www.patreon.com/8595podcast 
8595podcast@gmail.com

I detta avsnitt pratar vi om Luc Bessons film Leon från 1994.  Kontakta oss: ►E-mail: podcast@dongrif.se ►Facebook: https://www.facebook.com/nordpatrullen ►Twitter: https://twitter.com/nordpatrullen ►Instagram: https://www.instagram.com/nordpatrullen ►Reddit: https://www.reddit.com/r/nordpatrullen   ►Twitch: https://www.twitch.tv/nordpatrullen ►Discord: https://discord.gg/DSbdA9 ►Youtube: http://bit.ly/np-youtube ►Hemsida: https://www.nördpatrullen.se 

Människor kan varken komma ihåg tidigare evolutionära stadier eller fostertiden, men kanske finns det andra sätt att minnas? Kulturskribenten Malena Forsare reflekterar över vattnets betydelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi kommer från vatten. Fostervattnet består till 98 procent av vanligt vatten och är vårt första element: omslutna av den ljumma, genomsiktliga vätskan bärs vi fram i viktlöst tillstånd, gungar runt som blötdjur, alltmedan våra kroppar intar en mer distinkt form. Fostervattnet produceras av de två fosterhinnorna: den yttre kallas åderhinnan och den inre vattenhinnan. Därinne skyddas den spädaste versionen av oss själva från omvärldens tryck. Fostret sväljer vattnet i pyttesmå klunkar som kan ses med ultraljud. Det snurrar varv på varv runt sin mjuka axel, alltmedan kotorna hårdnar. Efter födseln kan föräldern känna ryggraden med pekfingret: som en perfekt rad med nysådda ärtor. Vi kommer från vatten, men minns inget av det. I det nyfödda barnets hjärna blixtrar synapserna utan ordning ett tillstånd som snart faller i glömska, eftersom förmågan att sortera bland sinnesintrycken utvecklas långt senare. Eller? Minns vi mer än vi tror? Har vi kanske en annan sorts minne, en erinran bortom språket om detta framglidande tillstånd, som vi i vissa stunder kan ana djupet av? Jag har simmat så länge jag kan minnas, men aldrig varit sorten som plaskar fram i sportnyheterna. Sport har tvärtom legat rätt så långt från min identitet. Men under ytan av idrottstrotsande person har det alltid grott en pockande lust till fysisk rörelse som enkelt går att locka fram om den utspelar sig i vatten. Under tonåren hände det också att lusten fick oväntade följder. Som till exempel under idrottsundervisningen på gymnasiet, när vi fick i uppgift att utforma en egen lektion. Jag vägrade först, men valde efter viss övertalning att fullfölja momentet. Det blev nog inte alls som läraren tänkt sig, när lektionen levererade avslappning i ryggläge till de blippande syntljuden i Luc Bessons sönderälskade film Le grand bleu, Det stora blå, från 1988. Kanske ville jag på det sättet sänka ner klassen i samma känsla som jag hade under passen i den lokala simhallens 25-metersbassäng, där jag hade för vana att tillbringa eftermiddagarna. Vattenljuset som sköljde genom kroppen. Mönstret av vita plattor i bassängens botten och suget från ventilernas konstgjorda tidvatten. Med tanke på de regelbundna besöken där, är det anmärkningsvärt att jag misslyckades fatalt i den gren som jag betraktade som min. Vår ambitiösa idrottslärare med lätt militanta drag njöt av att mäta allt. Nya tävlingsmoment upprättades ständigt och naturligtvis ingick en introduktion till de fyra simsätten, inklusive fjäril. Denna avancerade konstart var oss främmande, även om tekniken var välkänd sedan länge: fjäril prövades i tävlingssammanhang redan på 30-talet. Under de olympiska spelen i Melbourne 1956 kunde publiken beskåda de karaktäristiska bensparkarna, som påminner om stjärtrörelsen hos en delfin, uppe från läktarna. Vi uppmanades att hålla oss strax under ytan, alltmedan vi kämpade med att rita nyckelhål med armarna och studsa fram med våra unga stjärtar. Det gick inget vidare: mödosamt arbetade jag mig ner mot botten där underläppen sprack mot klinkern. Illusionen av sportsimmerska, ja  om det nu funnits någon sådan, hade gått sönder: med blod på hakan hävde jag mig upp över kanten och insåg att skådespelet var över. Men resan ner mot bassängdjupet var alls inte förgäves: snarare tog simmandet där och då en ny riktning. Jag funderar på om strävan neråt inte bara var en flykt från det orimliga i tekniken, utan uppstod av ett mer filosofiskt skäl. Kanske sökte den unga simmerskan något bortom mätandets princip. Kanske anade hon en värld därnere, ett tryckande vattenmörker som varje fridykare måste lära sig konsten att omfamnas av. Som Jacques i Det stora blå behöver hon acceptera lungornas komprimering, och utforska dånet som uppstår när hörselorganet förvandlas till havets egen förstärkare. Fast när det kommer till kritan kan man fråga sig om fridykarens utmaning bara handlar om att anpassa sig till en fysiologisk omvandlingsprocess: för när vi rör oss djupare ner väcks dödsdriften till liv en längtan efter att upplösas i det element som utgör 60 procent av vår totala kroppsmassa. För det nyfödda barnets del rör det sig om hela 80 procent. Skolans simundervisning innehöll inget om dödsdriften. Så småningom vändes mitt sökande istället mot kulturens simmerskor. Skådespelaren Juliette Binoche, inte minst. I filmatiseringen av Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet, gör hon entré med ett kraftfullt dyk ner i ett av östra Europas kurbad, som får de uppsvällda farbrödernas schackpjäser att skaka. I filmen spelar männens libido en större roll: man kan välja att tolka dyket som symbol för en ung kvinnas trots mot en sexualiserande blick. Och det visade sig att Binoche hade kommit till simhallen för att stanna. I första delen i Kieslowskis trilogi Trikoloren använder filmens Julie det klorerade vattnet i en nattlig bassäng för att pressa sorgen genom sitt kroppssystem. Efter att ha mist man och barn i en bilolycka lider hon av en underreaktion, det vill säga, hon kan inte gråta. I gengäld kan hon simma: hon crawlar fram i svartglänsande baddräkt med ursinniga rörelser, som en späckhuggarhona på jakt efter sin förlorade avkomma. Om Julie bryter genom vattenytan med splash, tar jag trapporna baklänges. Inga sensationella entréer, inga avancerade simsätt och ingen utrustning: bara ledstångens stål inuti händerna och mötet med ett vatten som är några grader för kallt. Jag tänker ofta på Sally Bauer, långdistanssimmerskan från Helsingborg, som var den första skandinav att simma över Engelska kanalen. I Sara Stridsbergs fantasi Happy Sally blir Sally Bauer en melankolisk figur som ständigt dras till Öresundshavets bräckta vatten. Ju längre Sally rör sig ut från land, desto längre bort glider hon också från de människor som hon älskar. När min mamma en sommar blev hastigt sämre i sin cancer, fann jag mig för första gången öga mot öga med döden. Jag hade mött den blicken förut, men den här sortens stirrande ut i dödens icke-vara var för mig en ny erfarenhet. Det visade sig att upplevelsen svarade dåligt mot fantasierna om fridykarens metafysik. Jag simmade mig igenom veckorna när mamma successivt, dag för dag, förlorade förmågan till rörelse och tal. Med kroppen före gled jag in och ut genom minnena, i tanken på vem hon varit. Bara i ett urinfärgat sjövatten strax utanför Göteborg kunde sorgens kramper släppa: så förvandlades det svala mörkret under mig till något som bar, snarare än drog. Vi kommer från vatten. När vi simmar minns vi vårt ursprung i horisontalläget, när människan en gång inte var människa, utan rustad med gälar och fjäll. Ju mer tid hon tillbringar simmande, desto mer diffus blir gränsen mellan fena och ben, mellan foster och född person. Ensam plöjer hon fram längs rödvita plastsnören som skiljer hennes bana från någon annans. Så minns hon, inifrån sig själv, den tyngdlösa tillvaro som pågick för länge sen. Den som kan anas som en känsla av frihet, i rytmen som uppstår med nästa längd, och nästa. Malena Forsare, kulturskribent

Ett stort ögonblick för vår kära podd, denna vecka firar vi ju som ni kan se nämligen 200 avsnitt! Med oss i firandet av denna milstolpe är vår tidigare kollega Ted som gästar, och den glada stämningen höjs dessutom ännu mer när vi öppnar en present från en av våra trogna lyssnare. Vi hinner också beta av ett litet minnesquiz innan det är dags för recension, som idag utgörs av den svenska sketchkomedin Lyrro - Ut & Invandrarna. I den avslutande trailerkollen snackar vi Star Wars: The Rise of Skywalker (såklart), Luc Bessons actionthriller Anna, samt romantiska komedin Long Shot med Charlize Theron och Seth Rogen. Trevlig lyssning!

Grabbarna tacklar Howard the Duck, pratar om Luc Bessons nya film, retrospekt på Bloodsport och Frank Dux mytomspunna mytomani, George Lucas kärleksbrev till 50-60 talet, Gene Simmons och en liten bit av Thailand.MYCKET NÖJE! Gilla och följ oss gärna på Facebook för att få information och hålla koll på de senaste avsnitten: https://www.facebook.com/CreativeMeltdownPodcast/ På Twitter: https://twitter.com/CreateMeltPod På olika plattformar: Creative Meltdown Podcast på iTunes (Apple/Mac/iPhone/OS) Creative Meltdown Podcast på Android (Smartphone/Samsung) Creative Meltdown Podcast på Acast https://www.acast.com/creativemeltdownpodcast Creative Meltdown Podcast på Player.FM Mail (creativemeltdownpodcast@gmail.com) 

Efter några veckors sommaruppehåll är vi tillbaka med en full laddning filmer att prata om. Det blir snack om James Grays episka men bortglömda THE LOST CITY OF Z, Edgar Wrights hjärteprojekt BABY DRIVER, neonfyllda actionhiten ATOMIC BLONDE och Luc Bessons science fiction-epos VALERIAN AND THE CITY OF A THOUSAND PLANETS. Medverkande: Patrik Linderholm och Viktor Jerner Kontakt: filmmixern@gmail.com

Freunde der gepflegten Kinounterhaltung. Kinokost steht mit Folge 26 in den Startlöchern und wir haben einige aktuelle Kinostarts für euch im Gepäck. Unter anderem haben wir uns die neue Stephen-King-Verfilmung "Der dunkle Turm" gegeben, waren in Luc Bessons fantastischen Welten mit "Valerian", haben uns Stephen Soderberghs Comeback "Logan Lucky" gegeben und uns in "It Comes At Night" eine ordentliche Dosis Depressionen abgeholt. Außerdem reden wir pünktlich zum DVD-Start am 25.8. noch einmal über Free Fire. Wir wünschen euch viel Spaß mit Folge 26!

Et brag af et afsnit, hvor vi bl.a. skifter hele to film ud i Top 3 af Verdens Bedste Film Liste! Vi anmelder Luc Bessons seneste film Valerian. I set siden sidst snakker Anders om Michael Clayton, Troels har set en film fra 1951 og Steen har genset Ringenes Herre. I nyt fra Hollywood snakker […]

Niels, Marie og Casper tager dig gennem de seneste premierefilm med vanligt dybdeborende anmeldelser og diskussioner. På menuen denne gang er Luc Bessons rum-epos Valerian and the City of a Thousand Planets, Charlize Theron-actionbaskeren Atomic Blonde, kapitalismens seneste propagandastrimmel Emoji Filmen, Sidse Babett på fransk i Kvinden fra Brest, den Oscarværdige City of Ghosts, animationsfilmen Bigfoot Jr. og den spanske Seven-film May God Save Us. Derudover er Marie klar som Mrs. Filmnews med en stak filmnyheder. Hun har også været i Kultkælderen med Niels for at møde slagssøsteren Cynthia Rothrock i Undefeatable. Og så letter Casper med Hjørne-hatten i en hyldest til netop afdøde Sam Shepard.  Sidst, men ikke mindst, fortæller Casper, hvorfor pausen mellem denne og næste sæson nok går hen og bliver lidt lang. Rigtig god fornøjelse! Med venlig hilsen, Casper, Niels & Marie

In this episode Taylor once again joins the gang to talk about the 3 new trailers that actually have us all pretty excited across the boards (which has been rare up until this point). We kick off the episode by talking about Tom Cruise reuniting with Director Doug Liman for the action/comedy "American Made". From there we jump into Luc Bessons' new sci-fi thriller "Valerian" and close out discussing the final trailer for "Baby Driver" directed by Edgar Wright and hitting theaters this month! And of course we take some time to rant and rave about a few other things we want to catch up on. 

Halvvägs genom festivalen har Saman drabbats av geléhjärna och blivit dagvill, Emma berättar om när Luc Bessons ex, regissören Maïwenn, slog bort Emmas kamera när hon skulle ta en bild och förutom det slåss hon om Guldpalmen med filmen Mon Roi. Och så koras de bästa tävlingsfilmerna hittills.

I episod 94 är panelen nästan fulltalig (minus Berglöf den äldre). Det blir mycket – både högt och lågt – filmsnack, och även en hel del Cumberbatch-vurmande. Vi börjar med att öppna lyssnarmejlkorgen, och blir bland annat tipsade om en Facebook-grupp som översätter engelska filmtitlar till svenska, i 70-talsostig tappning. I speldelen tar Mats taktpinnen och berättar om det nya, episodbaserade äventyrsspelet Life is Strange. Sedan går vi raskt över till filmträsket, som denna vecka inkluderar två bottennapp och två mycket sevärda filmer (gissa vilka!). Vanne, Peter och Niklas har sent omsider sett Luc Bessons sci-fi-rulle Lucy, medan Mats och Tove har sett Wachowski-syskonens senaste, Jupiter Ascending. Vanne, Peter och Nilkas har även sett Oscars-tippade The Imitation Game med självaste Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Tove har också kollat in Cirkeln-filmen, som bygger på den hyllade svenska fantasyromanen med samma namn. Vi bjuder också på våra intryck av trailern av Guillarmo del Toros kommande skräckis Crimson Peak, och Vanne slår ett extra slag för naturdokumentären South Pacific, där Cumberbatch är berättarröst. Slutligen snackar vi också lite TV. Niklas har kollat in prequel-spin-offen på Breaking Bad, Better Call Saul och passar även på att ge oss en grundkurs i Netflix-browsande. Tack & Förlåt! Puss Hej!

I veckans avsnitt synar vi första avsnittet av "Gotham", peppar inför nya Keanu Reeves-filmen "John Wick" och myser åt matporren i Jon Favreaus "Chef". Dessutom diskuterar vi den nysläppta "True Detective"-castingen, tipsar om sydkoreanska thrillers och kollar in Luc Bessons senaste alster "Lucy".

No women, no kids. Those are the rules. This week we join the cleaner for Luc Bessons hitman film, Leon. Along with that is our TOP 5 Unassuming Badass performances, and our last installment of the Hitchcock festival, Rear Window. Music this week by Vile Blue Shades and State Of The Nation.