Podcasts about dumheter

Från toppen av Havstornet hör ni Butler, Ribbing, Westerlund i full frihet. Denna gång utan Butler pga. Internationella kvinnodagen. Avsnittet presenteras av www.roslagenlive.se

Idag bjuder Hedvig på dumma saker hon gjort. Sedan kommer Alberto in och gästar och de diskuterar att fisa i förhållanden, spanjorers engelska nivå och att prata om känslor! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Genom ett antal berg berättar Dan Jönsson om människans försök att nå toppen samtidigt som vi faller nedför dess sluttning. Följeslagare blir konstnärer och författare som försökt bemästra höjderna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. När Rousseau fick oss att klättra i bergNär den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men faktiskt en sorts vardag under det tidiga tjugohundratalet, när Mount Everest några försommarveckor varje år upplever en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för enorma summor kan köpa sig plats i en toppexpedition, ofta utan att alls ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen.Trängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi – man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt – närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman Julie eller Den nya Heloïse.Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut når ovan molnen och där upplever hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnar upp och lättar. ”Det verkar”, skriver han, ”som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.” Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, ”befinna sig i en alldeles ny värld”, hur ”hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är.”Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Med romanen som reseguide började hans entusiastiska läsare vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig – något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: ”Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad.”Idéhistorikern Björn Billing har beskrivit hur Rousseaus roman inledde vad han kallar en kulturell ”synvända”, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter – grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där ”som förtrollad” som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria.Björn Billing kallar med en träffande formulering Saint-Preux alpina vision i Julie för en ”profan bergspredikan” som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld – och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot ”det sublima” - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: ”Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken.”För Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi – och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg – där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför.2. Hokusai besteg aldrig FujiPå perrongen i Kawaguchi-ko är Fuji det första man ser när man kliver av expresståget från Tokyo, överfullt av vandrare och dagsturister. Någon mil söderut, på andra sidan spåren tornar det japanska nationalberget upp sig som en väldig rispapperskuliss, den vita hättan liksom utskuren ur himlens ljusblå dis med grafisk skärpa precis som på något av Katsushika Hokusais klassiska träsnitt. Järnvägens högspänningsledningar skär upp bergets perfekta profil i tunna, horisontella skivor, det är en strålande vårdag mitt i körsbärsblomningen och den bökiga trafiken i denna medelstora landsortsstad som utgör Fujiturismens logistiska centrum bullrar på som inget hade hänt, som om den inte alls lade märke till hur berget ligger där och ruvar i sin upphöjda frid. Jag får idén att ägna dagen åt ett fotografiskt projekt i Hokusais efterföljd, en sorts uppdatering av hans berömda ”36 vyer av berget Fuji” där jag ska fånga allt det Hokusai inte såg. Fuji bakom vägarbeten, Fuji sett i gatukorsningens skvallerspegel och genom nöjesfältets bergochdalbanor, Fuji som trafikkoner, på shoppingkassar och som kylskåpsmagneter. Etcetera.Det visar sig förstås att jag har underskattat Hokusai. Mycket kan man säga om denne den japanska ukiyo-e-konstens store mästare, men hans relation till det heliga berget var verkligen allt annat än pryd. Det finns en historia om hur han en gång bjöds in till den 11:e Tokugawa-shogunens palats tillsammans med en kinesisk mästare för att de båda skulle visa härskaren sina färdigheter i landskapsmåleri. När det blev Hokusais tur drog han med bred pensel ett vindlande blått stråk över papperet och gick och hämtade en höna vars fötter han doppade i röd färg och sedan lät promenera några gånger över målningen. Så föddes mästerverket ”Höstlöv i Tatsutagawafloden”. Historien är kanske sann, kanske inte – men säger mycket om den finurliga uppfinningsrikedom som dominerar bilden av mästaren i Japan, till skillnad, skulle jag säga, från i väst. På Hokusaimuseet i Tokyo slutar utställningarna med ett lustigt diorama som ska visa hur det kan ha sett ut i konstnärens ateljé mot slutet av hans liv. I ett enkelt rum i traditionell stil med tatamimattor ser man Hokusai och hans dotter, som i många år fungerade som hans assistent; här måste hon vara i sextioårsåldern och den bortåt nittioårige Hokusai ligger på knä på golvet, hukad över pappret, fullständigt uppslukad, med ändan i vädret som ett barn.För att bestiga Fuji ska man vara där i augusti, läser jag. Säsongen öppnar någon gång i maj men vädret på tre tusen meters höjd är ombytligt och kan snabbt tvinga vandraren att vända om. Men inte heller under högsommaren kan man vara säker. På bilder som bergsbestigare själva har tagit är det ofta dimma, och ser kallt och ruggigt ut. Annars är klättringen inte särskilt krävande vad jag förstår. Den tar ungefär sex timmar, meningen är att man ska nå toppen lagom för att se solen gå upp i Stilla Havet, det vill säga vid tre-fyratiden på morgonen, vilket innebär att man får börja vandringen någon gång på kvällen. De som kommer upp i tid och har lite tur med vädret har förstås en vidunderlig utsikt. När man ser på bilderna som folk lagt ut på nätet är det lätt att bli avundsjuk. Samtidigt går det inte att blunda för att något väsentligt saknas på dem. Nämligen Fuji självt. Det är som att de kommit så nära sitt objekt att det försvunnit, gått i upplösning som en hägring. Den perfekta vulkanen visade sig bara vara en isig hög av grus och sten.Å andra sidan: ett berg är alltid något mer än så. Och särskilt när det gäller ett så ikoniskt berg som Fuji går det förstås att se bestigningen ur ett mer symboliskt perspektiv, som något slags mystiskt överskridande, ett inträngande i den perfekta silhuetten där verkligheten bakom bilden uppenbarar sig. Men Hokusai tycks inte ha varit lagd åt det hållet. Museets lekfulla och vardagliga diorama fångar lite av den nyfikna och rastlösa personlighet som annars framför allt kommer fram i de fantastiska skissböcker han förde genom hela livet, fulla med träffsäkra iakttagelser, komiska karikatyrer, perspektivstudier, erotik och mönsterskisser. Dessa så kallade manga är rörliga i tanken och tekniskt uppfinningsrika på ett sätt som får mig att tänka på Leonardo da Vinci: här finns dekorationsidéer för kammar och solfjädrar, studier av husgeråd och kanonrök, av cirkusartister i aktion och fyllbultar i slagsmål, och instruktioner för hur man avbildar fåglar med hjälp av olika kanjitecken eller tecknar vågor med hjälp av det ljudhärmande, krokiga hiraganatecknet ”tsu”. Många av mangaböckernas skisser och infall fann sedan, precis som hos Leonardo, vägen till hans mer genomarbetade ukiyo-e-snitt, som han gärna befolkade med allt från inspekterande statstjänstemän till festprissar på väg hem från glädjekvarteren i gryningen.Bilderna av det heliga Fuji är lika vanvördigt fulla av hektiska vardagsscener. I en av de berömda trettiosex vyerna kläms berget in under en ofantlig sågbock som ramar in det med sin trekantiga form, och med en man som uppflugen på stocken bearbetar den med en väldig timmersåg. I en annan ses en tunnbindare stå och hyvla insidan av ett gigantiskt fat, vars runda cirkel bildar ram åt Fuji som sticker upp vid horisonten. Rentav ännu livligare blir det i den svartvita serie om hundra bilder som var bland det sista Hokusai hann göra innan han dog nära nittio år gammal 1849. Här bildar Fuji fond åt ylande hundar och glammande festprocessioner, åt akvedukter och byggnadsställningar. Här finns en scen där en trött poet avbryter sig i sina kalligrafiska övningar och gäspande sträcker armarna i luften medan Fuji likgiltigt tornar upp sig genom fönstret. Jag hittar till och med en bild där Fuji leker kurragömma bakom en genombruten sfärisk konstruktion som direkt får mig att tänka på bilden som jag själv tog genom bergochdalbanan. Och flygdrakarnas långa linor skär upp bergets silhuett i breda klyftor.Men Fuji förblir Fuji. Ständigt reser berget sin svala, perfekta profil mot horisonten, oberört av all ruljangs som pågår vid dess fot. Ibland detaljerat återgivet, ibland som en skugga, ibland bara som en stiliserad silhuett eller ett enkelt kalligrafiskt tecken. Bergets betydelse består i kontrasten mellan dess eviga, distanserade närvaro och all den uppslukande vardagliga verksamhet som omger det. Bilderna besvärjer den döda vulkanens döda perfektion, bemänger den med mänskligt liv och stökar till dess rena horisont. Det förändrar inte berget, och ändå förändrar det allt. Katsushika Hokusai var, såvitt man vet, aldrig på Fujis topp. Han betvingade sitt berg med andra metoder, genom att så att säga ta ner det på jorden. När jag ser på dessa bilder undrar jag ibland om han var rädd för det.3. Människan kan inte förflytta bergAtt människor är rädda för berg är egentligen inte underligt. Det är det normala; att stå inför ett högt berg kan ge en känsla av omvänd svindel, som om man står på botten av en väldig grav och famlar med blicken i tomheten. Bergen är som havsdjupen, en del av världen som ligger bortom människans herravälde och som när vi kommer i närkontakt med elementen, ute på öppet vatten eller vid branta stup, ger oss en insikt om vår obetydlighet. Orofobin – som man säger med en medicinsk term – är på så vis mer besläktad med torgskräck än med vanlig höjdskräck: orofobin bottnar just i mötet med en värld som ter sig oåtkomlig, undflyende, främmande, fientlig mot allt mänskligt. Bergens ogästvänlighet, de bistra och nyckfulla förhållanden som råder på mycket hög höjd ger en aning om hur bräcklig den mänskliga civilisationen och kulturen är, hur lite skydd den faktiskt erbjuder när vi ställs öga mot öga med geologins realiteter. Sedd med bergets blick är människan och hela antropocen bara en övergående klåda i jordskorpan.Men somliga berg är också mer skrämmande än andra. En levande vulkan är till exempel något helt annat än en död. I Germaine de Staëls tragiska roman ”Corinne” finns en mäktig passage där huvudpersonerna Corinne och hennes älskare Oswald bestiger Vesuvius utanför Neapel. Vandringen mot toppen äger rum mitt under ett utbrott, dessutom på natten, med de glödande lavaströmmarna som dramatisk illuminering av det karga och svartbrända landskapet. Dumdristigt, kan man tycka, men allt för den litterära effektens skull; de Staël målar upp hur hennes romanpersoner rör sig i ett dödens landskap, bortom allt mänskligt. ”Eldströmmen”, skriver hon, ”har en luguber färg, inte desto mindre får den då den sätter eld på vinstockar och träd en klart brinnande låga som svär mot den dystra lavan, rinnande fram som en flod i helvetet, långsamt som sand, svart om dagen, röd om natten.””Corinne” gavs ut 1807, alltså vid en tidpunkt i den europeiska kulturhistorien när den nedärvda orofobin just börjat släppa sitt grepp och ge efter för en romantisk fascination inför bergslandskapens sublima övermakt – åtminstone inom den bildade aristokratin. Romanen, som till formen är en rätt besynnerlig hybrid mellan kulturhistorisk reseskildring och romantisk kärlekstragedi, anses också ha legat bakom att just Vesuvius fick sådan dragningskraft bland 1800-talets nordeuropeiska Italienfarare. De Staëls katastrofturister blev så att säga stilbildande både ifråga om målets beskaffenhet och med sin intellektuella hållning. Bara några decennier tidigare hade Pompejis ruiner börjat grävas ut och visas för publik, något som förstås ytterligare förstärker den bävan som Corinne och Oswald känner inför bergets makt. I ruinstaden fängslas de av det motsägelsefulla i förstörelsen, hur ”vulkanen som har täckt hela staden med aska har skyddat den från tidens härjningar”. Döden i Pompeji, fångad i ögonblicket som i en 3D-scanner, framstår som kusligt och paradoxalt livslevande. ”Ingen annanstans hittar man en starkare bild av livets plötsliga upphörande”, skriver de Staël. ”På väggarna i ett vakthus ser man fortfarande de valhänta bokstäverna och de grovt tecknade figurerna som soldaterna ritat för att få tiden att gå, den tid som redan var på väg att uppsluka dem.”Pompejis alla döda spökar för Corinne och Oswald där de strävar mot den brinnande vulkanens topp, i strid mot allt förnuft. Tecknen de omges av kan inte misstolkas: ”över en viss höjd slutar fåglarna att flyga”, skriver de Staël, ”ytterligare ett stycke högre upp reduceras växtligheten till ett minimum och om man fortsätter når man dit inte ens insekterna hittar något att leva på i den förbrukade, sterila jorden. Alla spår av liv upphör, ni inträder i dödens rike, och denna pulvriserade marks aska är nu det enda som rör sig under era osäkra fötter.” Ekot från Dantes helvete stegras till ett mörkt crescendo när vi når vulkanens rykande krater: ”Corinne”, säger Oswald förfärad, ”är det från dessa infernaliska gränstrakter som sorgen beger sig? Är det från denna topp som dödsängeln svingar sig?”Visst är det så. Bestigningen av Vesuvius utgör romanens dramatiska vändpunkt, Corinne och Oswald tycks ana att deras kärlekssaga nått sin kulmen och att det från och med nu bara löper utför, mot tragedins oundvikliga fullbordan. Berget besegrar dem, inte genom att visa sig obetvingligt utan med sin orubblighet, och om romanen har en moralisk kärna någonstans är det för mig just i denna blinda, förlamande ödestro, insikten om att vi alla i det långa loppet färdas mot vår undergång, den kommer, var så säker, frågan är bara hur, frågan är bara när – och jag kommer plötsligt att tänka på ett slagord från åttiotalets solidaritetsrörelse mot apartheid, att ”berg är till för att flyttas”. Dumheter. Berg är inte alls till för att flyttas, tvärtom, det är bergen som förflyttar människan.Och frågan är vart. Tänker man efter är det kanske den frågan hela den mänskliga kulturen går ut på att besvara. I den engelska renässanslegenden om Muhammed och berget gjorde Muhammed som bekant missbedömningen att han med sina gudomliga specialkontakter skulle kunna ropa till sig ett berg han ville predika från. När det inte fungerade konstaterade han ödmjukt att om nu inte berget ville komma till Muhammed, så fick Muhammed komma till berget. De berg som nu tornar upp sig för vår civilisation, de orubbliga svar naturen ger på mänsklighetens övermodiga försök att betvinga den, kommer att kräva just den sortens kreativa, ödmjuka förflyttningar.Men också något mer: en sorts, vad ska vi kalla det, pragmatism? Funktionell dumhet? Den stackars Sisyfos, som i den grekiska myten är dömd att i evighet rulla sin sten uppför berget, måste som Albert Camus skrev tänkas som en lycklig människa: han har åtminstone en uppgift. Att den är meningslös spelar ingen roll, han vet vad han ska göra och behöver inte veta varför. Därför arbetar han oförskräckt vidare; trots att han gång på gång misslyckas är han ändå inte rädd att misslyckas på nytt. I ”Corinne” pekar bestigningen av Vesuvius på ett liknande sätt fram mot romanens slutsidor, när dess kärlekstragedi redan nått sin ödesbestämda uppfyllelse och Oswald med sin nyblivna hustru en sista gång reser tillbaka mot Italien – för att på toppen till gränsberget Mont Cenis överraskas av en snöstorm. Återigen strör de Staël de orofobiska helvetesmetaforerna omkring sig: ”Allt som skapats på jorden visade nu monotont fram en och samma sida, från stupens bråddjup till de högsta bergstopparna… de vitklädda granarna speglades i vattnet likt trädspöken.” Ännu en prövning, ännu ett förebud. Sådant är livet, sådan är historien. Ständigt nya vyer, nya svårigheter, ständigt nya berg.4. Berget som etisk och estetisk fråga och svarDet finns ett känt fotografi av Paul Cézanne som visar honom i unga år, någon gång på 1870-talet, kisande under solhatten, stödd på sin vandringsstav och med sina målargrejer i en ränsel på ryggen. Det är ett av de oftast reproducerade Cézanneporträtten och bildtexten brukar bli något i stil med ”au motif!”, ”uppbrott mot motivet!” – man får föreställa sig honom stående utanför sin magnifika ateljé i norra utkanten av Aix-en-Provence, med solen i ögonen, på väg mot ännu en dags ögonbrottning med sitt favoritmotiv, berget Sainte-Victoire några timmars vandring österut. Författaren Peter Handke kommer att tänka på den när han själv hundra år senare promenerar utmed bergets nordsluttning, i lycklig, meditativ självförglömmelse. Som Cézanne tycker han sig gå upp i sitt motiv.Från 1870-talet och fram till sin död 1906 använde sig Paul Cézanne av Sainte-Victoire som motiv i ungefär fyrtio målningar, numera spridda över världen från Moskva till Baltimore. Långt ifrån alla krävde några längre strapatser; oftast räckte det för Cézanne att traska några hundra meter uppför kullen från sin ateljé, där han hade en vidsträckt vy över berget och det omgivande landskapet. Det har man fortfarande. På toppen, som man når längs en slingrande stentrappa, finns reproduktioner av målningarna uppsatta så man kan jämföra med verkligheten, och kanske fundera över vad som får en människa att ägna halva sitt liv åt ett och samma föremål. Vad var det Cézanne var ute efter i dessa ständigt nya tolkningar av det han såg? Jag tänker mig att han måste ha drömt om berget på nätterna och vaknat varje morgon med en rastlös känsla av att ha missat det väsentliga. För Peter Handke handlar det ytterst om etik. Målarens outtröttliga tvekamp med motivet besvarar konstens moraliska urfråga: varför målar eller skriver man? Med vilken rätt?Peter Handke skrev sin lilla tankebok ”Vägen till Sainte-Victoire” 1980, efter en tid i Amerika när han, tillbaka i Europa och än så länge med sin uppgift lite oklar för sig, återvänder till Cézannes bilder som några år tidigare slagit honom som en uppenbarelse. Handke beskriver att han egentligen först i mötet med Cézanne förstod att bilder kan vara något mer än illustrationer till en text. Att form och färg kan utgöra en verklighet med helt egna principer, och att det är något han som författare kan lära av. ”Vägen till Sainte-Victoire” har på svenska en titel som för tanken till pilgrimsfärder – och det är inte fel, men originaltiteln är skarpare: ”Die Lehre der Sainte-Victoire”. Sainte-Victoires lära. Som alltså börjar i en fråga: Varför skriver jag? Med vilken rätt?Jag har funderat på det där: om det kan vara så att den sortens frågor har skjutits i bakgrunden i vår tid, med den digitala skriftens utbredning. Att digitaliseringen har skapat en textinflation, där skriften har förlorat sin fysiska substans och det som skrivs skrivs mer och mer i vinden – på gott och ont, men hursomhelst med den effekten att de moraliska grundfrågorna ses som lite patetiska och överdrivna. En tidsödande överkurs: ungefär som att bestiga ett berg. Å andra sidan tror jag att alla skrivande människor, och särskilt de som har skrivandet till yrke, förr eller senare hajar till inför frågan: vad är det jag håller på med? Vad ska detta tjäna till, egentligen? ”Das Recht, zu schreiben”, Rätten att skriva, som Handke kallar det, måste då på något vis försvaras innan man kan återvända till sitt skriv- eller tangentbord. Ibland kräver det sin pilgrimsfärd.Och ibland kommer man ju inte ända fram. En eftermiddag i oktober står jag själv vid Sainte-Victoire; den långa bergskammen, som sträcker sig flera kilometer i väst-ostlig riktning, men som från Aix, och på Cézannes målningar, knappt syns mer än som ett brant fall i bergets nästan koniska profil, reser sig som en femhundra meter hög vägg mot den djupblå himlen. Jag har förstått att det från nordsidan ska vara en enkel vandring upp till toppen, men just idag blåser den hårda, kyliga nordvästvind som i Provence kallas mistral, så medan nordsluttningen ligger i skugga och snålblåst är det sol och lä på sydsidan. Härifrån är det flera timmars tuff klättring om man ska ta sig upp; det stora korset på toppen tecknar sig som ett oåtkomligt, lite förargligt kryss mot skyn. Stigen utmed den mäktiga branten går genom en låg vegetation uppför en liten kulle, mot en stuga som heter ”Refuge Cézanne”. Den byggdes 1953, och har alltså inget alls med Cézanne att göra – men känslan av att stå här i solnedgången är ändå fin, med slätten ner mot havet svept i ett gyllene dis och med dofterna av rosmarin och timjan från marken. Det är, på modern svenska, ”good enough”. Ibland kommer man, som sagt, inte närmare än så.Jag tänker mig att Cézanne kanske såg på sina tidiga målningar just så: good enough. Men hur tar man sig vidare? Det han gjorde – och som gav honom rykte som en banbrytare inom det moderna måleriet – var dels att han upptäckte hur han kunde öppna nästan omärkliga övergångar, ”passager”, mellan förgrund och bakgrund genom att med färgen lösa upp konturerna hos formerna i förgrunden. Dels att han såg hur färgens ljushetsgrad, valör, kunde binda samman förgrund och bakgrund istället för att som annars skilja dem åt. Effekten var att motivet inte längre framträdde som subjektiva ljusintryck utan i sin fulla, massiva materialitet. Handke konstaterar att Cézanne får berget att träda fram ”i sig självt”, outgrundligt för den mänskliga blicken men samtidigt djupt förbundet med allt som finns i världen – och det slår honom som i en triumferande vision att detta är svaret på frågan: hans ”rätt att skriva” handlar om att göra dessa sammanhang levande. Förbindelsen mellan jaget och tingen: kan han föra den insikten vidare, så har han nått sitt mål.På kvällen efter min misslyckade expedition till Sainte-Victoire antecknar jag i dagbokens marginal ordet: ”Billebjer”. Det kräver kanske en förklaring. Billebjer är en liten bergknalle någon mil öster om Lund, en urbergshorst som sticker upp ur lerslätten med en form som påminner om berget utanför Aix, men i miniatyr: en mjuk nordsluttning, och så en stupande stenbrant i söder – visserligen inte mer än tio meter hög, men när jag var där som liten var den hisnande och livsfarlig. Peter Handke reser efter sin uppenbarelse hem till Salzburg, där han gör en vandring till en liten kulle i en skog utanför stan, som han beskriver detaljerat i bokens slutkapitel, innan han på nytt kan vända tillbaka till sitt skrivbord. Jag har ingen vision att följa, men när jag står vid Billebjer vet jag att jag hamnat rätt. Det är ett lagom litet berg. Jag märker hur mina fötter och fingerleder minns bergets alla skrevor och små avsatser, som om kroppen fortfarande passar ihop med dem efter alla gånger jag klängt upp här. Från toppen ser jag slätten breda ut sig i ett gyllene eftermiddagsdis ner mot Öresund. Det är snart mörkt. Några djupa andetag, och så tillbaka ner. Tillbaka, det vill säga vidare.Dan Jönsson, författare och essäistDen första och sista delen är bearbetningar av tidigare sända essäer.LitteraturBjörn Billing: Utsikt från en bergstopp – Jean-Jacques Rousseau och naturen. Ellerströms förlag, 2017.Peter Handke: Die Lehre der Sainte-Victoire, på svenska som Vägen till Sainte-Victoire. Översättning av Margaretha Holmqvist. Albert Bonniers förlag, 1982.Hokusai: One Hundred Views of Mt. Fuji. George Braziller, 1999.Hokusai. Thirty-six Views of Mount Fuji. Taschen, 2021.Jean-Jacques Rousseau: Julie eller Den nya Héloïse. Översättning av Olof Nordberg. Natur och kultur, 1983.Germaine de Staël: Corinne. Översättning av Jan Henrik Swahn. Natur & Kultur, 2022.MusikL.T. Fisk: Jag står kvar. Album: Åsnemanifestet. Text och musik: Johan Andersson. Aska, 2023.

En klassisk kvällssändning där vi blickar ut över den galna värld vi tvingas leva i och försöker förstå vad tusan det är som pågår. Det blir lite mer om turkarna, om desperata kvinnor, män som mensar, upprörda antirasister, ålfiske och dataintrång och medielogik och mycket mer.

En klassisk kvällssändning där vi blickar ut över den galna värld vi tvingas leva i och försöker förstå vad tusan det är som pågår. Det blir lite mer om turkarna, om desperata kvinnor, män som mensar, upprörda antirasister, ålfiske och dataintrång och medielogik och mycket mer. Inlägget Dumheter och galenskaper dök först upp på Dagens Svegot.

16 jan 2023

 I veckans avsnitt gästas jag av Erik Hultgren, grundare av Agilpodden och chef på Spotify. Vi pratar om skillnaden mellan traditionella och agila organisationer, varför vi håller med dumheter, ledarskap, lön och performance management i en agil kontext och mycket mer. Varför är det dumt att chefen gör semesterplaneringen? Varför är vissa rädda för att folk kan stjäla pennor på jobbet? Missa inte detta matnyttiga avsnitt!  Veckans avsnitt presenteras i samarbete med Mindler Tack snälla för att du lyssnar! Missa inte att agilaHRpodden finns på de sociala plattformarna och på FolkEtt.se. I min Facebook-grupp fortsätter diskussionerna och frågeställningarna, gå gärna med!

För ett par veckor sedan gästade vi deras podd och idag är de hos oss. Emilio och Rosanna från Två meter dumheter. Det pratas om att fota varandra med dildos i ass, vem som är mest trolig att bleka sitt anus... och ja du hör ju att det är stökigt och härligt! :)

Ett avspänt samtal i sommarvärmen om veckans händelser. Exempelvis talar vi mer om de nederländska böndernas kamp mot centralmakten och globalismen. Sven har i vanlig ordning grävt i olika myndighetsrapporter och hittat spännande grejer vi dissikerar tillsammans. Vi passar också på att beröra det oerhört vidriga och brutala mordförsöket på en 9-årig flicka i Skellefteå. Något som på grund av dess känslighet tystas i medhårsmedia. Vi drar paralleler till "Kevinfallet" och turerna i det målet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I epokens allra sista avsnitt pratar vi om Dumheter! "Ja Molly och Martin, men vad är avsnittets tema då?" Ah, ni är roliga ni. Det ÄR ju poddens tema! Vi pratar om Alice Roosevelt, dumma namn, faktagranskning och Göticismen - den kanske dummaste teorin om Sveriges historia.

Följ oss på Instagram: @TMD_PODD @Emilioaaraya @Rosannacharles

Inför nyår passar vi på att bjussa på fler dumheter, denna gång med fokus på klädkoder. Lämpligt, eftersom ni förmodligen skall fira nyår imorgon och därmed ikläda er något passande. Masha svarar på quizfrågor, Anya pudlar och bekänner saker, dessutom klämmer vi in en rättelse efter att en av våra lyssnare visat var skåpet tydligen skulle stå. --- Send in a voice message: https://anchor.fm/betedigsomfolk/message

Eftersom vi inte har släppt ett avsnitt på länge lanserar vi en ny bonuskategori där vi behandlar etikettens allra viktigaste områden, denna gång om hyfs och stil i  snabbmatfrosseriets mystiska värld! Lär dig hur man uttalar "ketchup", om vikten av en hyfsad korv- och bröd-ratio och lyss till Magdalenas visdomsord om styrkan, modet och den påhittighet som bör ingå i ens korvdiet. Hur gör du för att inte äventyra den goda gemenskapen i Sibyllakön? Är det egentligen okej att dricka lättöl? Vad anser du om kniv och gaffel-burgare och korrekta korvmanér? Hör av dig till oss! vettochetikett@mail.com ...eller via twitter: @betedigsomfolk Du kan också skicka ett röstmeddelande till oss via vår sida på Anchor: https://anchor.fm/betedigsomfolk --- Ljudklipp: ursprungligen publicerat av Expressen, 2013 Musik: Morillo – Eh Yo (CC License)  --- Send in a voice message: https://anchor.fm/betedigsomfolk/message

Så var det slut på sommaren i och med att Sommar med Svegot sänder sitt sista avsnitt. Eller näst sista om man kräver att alla tre amigos ska vara med (det var de förra gången). Det är Björn och Magnus som pratar ut sommaren. Det är aktuella kommentarer för hela slanten; kriminella invandrare, bidragsregn och vänsterpolitiker som är så goda att de blir sjuka. Och som toppen på detta smutsiga isberg fäller duon sin dom över Rasmus Paludan.Lyssna för allt i världen, på rätt hastighet. Annars….

Följ oss på Instagram: @TMD_PODD @Emilioaaraya @Rosannacharles

https://www.patreon.com/nantingannat - Nåntingannatpodden. Sveriges (kanske) bästa podcast är tillbaka, sämre än nånsin! Denna gång med nytt officiellt ansikte o så himla bra ljud (helt sjukt va bra det är). Tack på förhand. Maila Oss: Nantingannat@gmail.com

Hör hela avsnittet här: https://www.svegot.se/2020/08/24/sverige-vaknar-2-oktober-2020/

Emilio Araya och Rosanna Charles diskuterar världsproblem, b-kändisskvaller och allt dom stör sig på. Den perfekta kombinationen för en podd utan filter!

Hockeyallsvenskan och SHL pulserar vidare. I månadens analyspodd bjuds Pelle Hägglund och Markus Bäckström in för att dissekera ligorna efter en dryg månads seriespel. Sinnessjuka målfacit i HA uppmärksammas, fem lag listas som kandidater till finalplatserna, ligans bästa back i dagsläget utses, SSK får ett tränartips, vi har problem att uttala Joe Cannata och vissa … Fortsätt läsa 22. ”Vad är det för jävla dumheter?” Inlägget 22. ”Vad är det för jävla dumheter?” dök först upp på Hockeypuls.

Då poddpingvinerna rest på olika isflak under två månader, innehåller dagens avsnitt gott om semesterminnen. Den ena pingvinen har varit på motorcykel-äventyr, den andra har suicidal-cyklat. Den ene har involverat rekordmånga i sitt frisyrbyte, den andre har förälskat sig i delfinsätet. Den ene har lärt sig att nakenbad i gryningen kan vara livsfarligt, den andre att havet hatar honom. Den ena pingvinen har motvilligt börjat acceptera acceptans, den andra har tänkt förvånansvärt få djupa tankar på semestern. Bland veckans gäster återfinns Jante, Luther, en grupp Ladyboys i Bangkok, Günter Walraff, några fiskare i Bengaliska Bukten och en tasmansk pungdjävul. Bland veckans insikter bultar poddpingvinernas hjärtan lite extra för ”Det är inte konstigt. Du är inte konstig.”Eller så är det bara pingvinerna som försöker övertyga sig själva och varandra om just det. Vad tycker du? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vad ska man med en cyklistkropp till om man blir sjuk hela tiden? Är det smart att hålla handen lite längre ut på styret om det gör jätteont i den? Kan man ha Stockholmssyndrom i foten? Hur står det till med banken av dumheter? Och får man gå på höstmarknad om man är sjukskriven för att man kraschat på hojen? Det och mycket mer avhandlar vi i avsnitt sexton som vi inleder med en blooper och presenterar som avsnitt femton. Kan bero på att vi spelade in i oktober, mitt i en period av skador, vila och sjukdom - varsågoda, här snackar vi om hur pissjobbigt det kan vara att inte få hålla på med sin träning och om hur man kan tänka för att ta sig igenom ofrivilliga träningsuppehåll. Vi är i vanlig ordning nyfikna på hur du tänker och funkar när du inte kan träna på som vanligt? Har du några smart tips och tricks är du varmt välkommen att dela dem med oss.

Nu är vi tillbaka med ett nytt avsnitt där vi snackar thaikäk, pappor som inte kan få barn, nya lästips och annat smått och gott

Torsdag! Nytt avsnitt! The 153-ish. Du får snyggofotade filmer. Tennis-Billie-Jean. Christian Bale i Vilda Västern. Vi tömmer tävlingssäcken i värsta prisyran. Och så The Meg, bigbadass-hajen i sommarens creature-feature. What more can you possible want...?? Tänkte väl det. Get some! "Pippiiiiin!"

"Är det en sjukdom? Jag har också en släng av högkänslighet! Visst är det samma sak som ADHD? Men det där är ju bara en trend! Det låter som att du är bipolär!" Listan på dumma saker som folk säger till högkänsliga kan göras lång. I det här avsnittet pratar vi om hur stor okunskapen är om högkänslighet. Och så pratar vi om hur vi kan bemöta dumheter som vi får höra.

Dumheter med ljudböcker och hur de kan förstöra ens motion, ljudböcker kontra poddradio. Och motion. Och luncher. Sist lite spelsnack och en varning om att kombinera Microsoft med Microsoft. Länkar Back to work Reconcilable differences Audible Kindle Red Rising - Pierce Brown Aktivitetsringarna på Apple watch Fitbit Ark survival evolved - spelet Kristoffer pratar om Trespasser Dodo Portal 2 Fallout 3 Fallout new Vegas The Stanley parable Ori and the blind forest Icewind dale Titlar Sortera sig bättre Hur kan man designa sin mjukvara så trasigt? Sitta och göra annat och lyssna på en ljudbok Aktivera sig på ett sätt som inte involverar hjärnan Anledningar till att inte röra på sig Den där sista ringen Slavisk på att fylla ringarna (varje dag) Det här att lura sig själv Att äta hemma är både lättare och svårare Kultur är väl alltid bra att läga pengar på Jag måste ha två tangentbord inkopplade för att över huvud taget få igång det

Hörni! Nytt avsnitt av podden kommer här! Vi pratar om dumheter som bland annat innefattar paraplyer, skor, sängar och trafiksäkerhet. Anna berättar om när hon blev smekt på innerlåret i mataffären, Ludde pratar om ärtor på bröstet och Tomas delar med sig av den gången hans cykelhjälm smulades sönder. Dessutom! Parkhäng, elaka vakter och magi. […]

Felix och Isak pratar om Simon, Samuel, Björck, Anklev, Klingberg, Eriksson, Zeneli, Rohdén och öl.

Miljökemiprofessor Åke Bergman är ett känt namn bland forskare och kemikalieindustrifolk, med ett cv som är långt som en Sverigekarta.  Karriären fram till dagens topposition på Swetox har varit lång. Men nu när pensioneringen närmar sig är han i högform.Han syns och hörs i många sammanhang, miljökemiprofessorn från Stockholms universitet. Nu är han också chef för det nyskapade Swetox med huvudkontor i Södertälje. Jag är en kemikaliedetektiv, säger Åke Bergman som inte tar ett nej som ett avslag.Det är nämligen inte lätt att få reda på hur nya kemikalier är uppbyggda. Företagshemligheter, säger industrin. Dumheter, säger Åke Bergman som menar att vi måste få veta vad vi stoppar i oss och om det är skadligt.Så han larmar och står i, både akademiskt och medialt. Han deltar gärna i publika sammanhang, från film och tv-medverkan till folkbildande uppträdanden.Åke Bergman har flera internationella engagemang inom det område som handlar om hur vi och vår planet påverkas av industriella kemikalier. Dagens topposition på Swetox är inte slutet på karriären trots att pensioneringen närmar sig. Han har börjat träna och är i bättre form än någonsin, säger han.Reporter: AnnLouise Martin

Äntligen fredag! I PowerCast-stugan fortsätter Joakim, Victoria och Anders att gå igenom höstens bestyr, inväntan av jul och - såklart - mat! På tapeten sitter diskussioner kring Medal of Honor: Warfighter, Sherlock Holmes, XCOM: Enemy Unkown och även tävlingsinriktat spelande i stort. Vi summerar veckan och avslutar kalaset med användarfrågor, där vi bland annat blir djupa och frågar oss hur vi faktiskt mår. Dumheter och trams utlovas - veckan är över och människan bör inför helgens lättjande fråga sig hur hon mår, egentligen. Trevlig helg, nerds!

Äntligen fredag! I PowerCast-stugan fortsätter Joakim, Victoria och Anders att gå igenom höstens bestyr, inväntan av jul och - såklart - mat! På tapeten sitter diskussioner kring Medal of Honor: Warfighter, Sherlock Holmes, XCOM: Enemy Unkown och även tävlingsinriktat spelande i stort. Vi summerar veckan och avslutar kalaset med användarfrågor, där vi bland annat blir djupa och frågar oss hur vi faktiskt mår. Dumheter och trams utlovas - veckan är över och människan bör inför helgens lättjande fråga sig hur hon mår, egentligen. Trevlig helg, nerds!

Efter att ha tagit oss igenom världshistoriens värsta serverstrul kan vi äntligen låta er höra om när vi går igenom årets midsommarfirande, hur det är att vara en äkta svensk samt om hur vi förbereder oss för sommarens tv-spelande. Dumheter är en självklarhet.

Efter att ha tagit oss igenom världshistoriens värsta serverstrul kan vi äntligen låta er höra om när vi går igenom årets midsommarfirande, hur det är att vara en äkta svensk samt om hur vi förbereder oss för sommarens tv-spelande. Dumheter är en självklarhet.