Podcasts about vandringen

I detta reflekterande avsnitt tar Henrik oss med på en vandring genom Nyckelvikens naturreservat i Nacka, ett område rikt på historia kring en gammal 1700-tals herrgård. Med sin karakteristiska berättarstil delar Henrik minnesbilder från tidigare besök med sin dotter Harriet, från tiden då hon var liten och fascinerades av platsens djur, till ett nyligt besök under hennes tonår där de hade djupa samtal om livet och personlighet.Vandringen blir en meditativ upplevelse genom årstidsskiftningar, där Henrik stannar vid ihåliga ekar, lusthus och orangerier, och reflekterar över hur platsen vävs samman med hans egna upplevelser av föräldraskap. Med en underton av nostalgisk förundran funderar han över sina egna vandringsvanor och ser likheter med sin far, som också finner fascination i vardagliga observationer.Genom Henriks ögon får vi uppleva Nyckelvikens lugna trädgårdar, historiska byggnader och bondgårdsdjur, samtidigt som han reflekterar över dofters förmåga att väcka minnen – från hästlukten som påminner om en barndomsförälskelse till cigarettrök som framkallar känslan av äventyr med morföräldrar. Avsnittet avslutas vid hönsgården där Henrik fascineras av tupparnas "operaaktiga" beteende och hönornas uråldriga läten.Som en vandrande meditation bjuder Henrik in dig att följa med, vare sig du själv tar en promenad eller bara lyssnar, i detta avsnitt som pendlar mellan nuet och minnenas värld.För mer information om Henrik Ståhl, klicka här: https://linktr.ee/Henrikstahl Vill du slippa reklamen? Bli plusmedlem: https://plus.acast.com/s/vandra-med-henrik. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sammen med Jesus og disiplene er vi på vei opp til Jerusalem, til den siste påsken som de der skal ha sammen. Vandringen startet nord i Galilea. Derfra gikk turen sørover hvor Jesus bl.a. tok med seg Peter, Jakob...

Stigen är en kär metafor för livet, men även meningsskapande i egen rätt. Eva-Lotta Hultén beger sig ut på en vandring genom årtusenden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Skogsstigen jag vandrar på blir allt svårare att följa. Det som nyss var ett tydligt spår i lingon- och blåbärsriset kan nu bara anas. Så blir det ofta när jag är ute och går. Jag ser en stig jag inte tänkt på förut och slår nyfiket in på den. Inte sällan visar det sig vara en djurstig och sådana leder ofta inte någon annanstans än till platser där rådjur och älgar hittar vatten, mat eller vila.Det klokaste hade förstås varit att vända tillbaka när stigen löser upp sig men jag har svårt att backa när jag väl tagit ut en riktning. Det gör att jag hamnar i snårskogar, på små bergsplatåer och i våtmarker. Ganska ofta får jag fäkta mig fram genom granplanteringar. Ibland belönas jag med en vacker utsikt eller ett hav av trattkantareller. Andra gånger blir jag bara blöt om fötterna eller får håret fullt av barr.Att stigen är en kär metafor för livet är inte underligt. Vi är varelser gjorda för att ströva. Både på livets stig och skogens drabbar oss oförutsedda möten, nedfallna stammar och klafsig lera efter ett häftigt regn. Stigen som metafor hjälper oss att se våra liv som sammanhängande och medvetet levda, oavsett om det är sant eller ej. Men stigen är inte bara intressant som metafor utan också i sin egen rätt. Inte sällan är den ett friluftsmuseum som kan ge oss vår historia och förklara hur vi har använt marken. Den berättar också för oss om nuvarande landskap och dem som bebor det.Många stigar är opålitliga. Plötsligt har alla träd fällts och marken är full av maskinspår, grenar och ris som gör det svårt att komma fram. Någon annanstans har ett träd fallit och stigen fått flytta sig. Men många stigar består också under långa tider. Så gick till exempel i runt hundra år en kyrkstig från grannbyn till den lilla kyrkan i den jämtländska by där jag håller till delar av året. Men till sist vandrade ingen den längre och skogsbruket raderade ut de sista spåren. Kyrkstigen på Västkusten där jag normalt bor har i stället restaurerats och fått tydliga ledmarkeringar. Själva kyrkan är från 1100-talet och tanken på nära ett årtusendes fotspår under mina egna får det att svindla.Förr ledde människors stigar till ett specifikt mål. Man skulle till kyrkan, fäboden, skolan, grannen, sjön, myren eller marknadsplatsen. Vi gick för att vi hade ett ärende och vi valde den närmsta eller lättaste vägen. De som fortfarande vandrar längs kyrkstigar för att ta sig till veckans gudstjänst är få. I stället går många av oss snarare för att vi tycker om att röra på oss och vara i naturen – och vi vill helst inte gå fram och tillbaka samma väg utan vandra rundslingor med vackra vyer.I forskarantologin ”Pathways,” om stigar som kulturarv, gör redaktörerna Katarina Saltzman, Sverker Sörlin och Daniel Svensson en distinktion mellan stigar och leder. De förra uppstår och försvinner utifrån behov och bruk medan leder är resultat av någons planering och sköts och upprätthålls – som kyrkstigen där jag bor.De moderna vandringslederna fick sin form av Claude Denecourt, berättar Susanne Österlund-Pötzsch, docent i nordisk folklore. Denecourt var en passionerad vandrare som på 1830-talet publicerade en guide till Fontainebleuskogen utanför Paris. Där hade han märkt ut leder i olika längd med färger. Vissa stenar och träd fick egna namn och på skyltar berättade han om platsernas historia genom anekdoter och legender. Ett sätt att utforma vandringsleder som vi känner igen fortfarande. Förhoppningsvis med den skillnaden att informationen som ges på skyltarna är sann. Fanns inget intressant att säga så hittade nämligen Denecourt på. Vandringen skulle vara en upplevelse med många dimensioner oavsett vad och hans slingor i Fontainebleu blev mycket populära.Äventyr, andlighet, kulturarv och friluftsliv. För den moderna stigfinnaren finns ingen motsättning. I boken ”The old ways” kallar författaren och vandraren Robert MacFarlane alla som vandrar med ett högre mål än transport eller rekreation för pilgrimer. Pilgrimsvandringar av idag behöver inte ha med någon av de stora världsreligionerna att göra. Det handlar om turer till fots där resan ut också blir en resa in; ett sätt att ge mening och en transcendental dimension åt livet. Precis som MacFarlanes och mina egna strövtåg längs gamla stigar sätter spår i oss så sätter vi spår i landskapet. Vi är inte bara besökare på stigen utan medskapare. Vandringen skapar minnen både i den som går och i marken som betrampas – och stigen löper genom båda: marken och människan.Detta symbiotiska förhållande mellan stigarna och fötterna som trampar på dem har djupa rötter i människan. Aboriginernas skapelsemyter berättar om de totemvarelser som rörde sig över den australiska kontinenten under drömtiden. De sjöng ut namnen på allt som korsade deras väg: fåglar, djur, växter, klippor, vattenhål. Deras vandringar bildade de sånglinjer som ännu sjungs fram av dagens aboriginer.När en gravid kvinna känner barnets första rörelser i magen och samtidigt befinner sig i närheten av en sånglinje ärver detta barn en bit av den och hör ihop med den. Landskapet och människan blir ett. Personen hör också ihop med den förfader som skapade linjen. De är ofta djur så om förfadern var vallabyvarelse så blir barnet en del av vallabyklanen. Alla som hör till vallabyklanen har ett särskilt ansvar för just sitt drömspår och för bevarandet av landskapet längs det men också för pungdjuret vallaby.Sånglinjens melodi förblir densamma längs hela dess sträcka men landskapet sjungs fram på olika språk längs vägen. Varje plats som besjungs innehåller vatten, skydd eller en utsiktspunkt, ofta i en annars hård och karg terräng.Aboriginernas sånglinjer gav dem allt de behövde för att förstå och bevara sin omvärld; tryggt röra sig igenom den och leva i fred med andra folk och med naturen.Vi är kanske inte beroende av stigarna på samma rent fysiska sätt som tidigare, då de ledde oss till mat, vatten och social samvaro men de ger oss en livsförhöjande hemhörighet. När jag vandrar mina dagliga rundor rör jag mig både in i landskapet och in i mig själv. Mina medvandrare består av varelser på två ben såväl som fyra. Ibland välsignar mig stigen med mat i form av svamp eller bär och varje gång också med lite mer hemhörighet. Och när jag slagit in på en stig som försvinner och är för envis för att vända tillbaka kommer jag alltid förr eller senare fram till en ny. Såväl skogen som livet är fulla av dem.Eva-Lotta Hulténförfattare och journalist

647 - Recorded live on December 23, 2024 Winter Solstice Ambient Special - 3hrs of the finest Dungeon Synth, Dark Ambient, Neofolk, and more from 2024! Ambience for the night: Myrholt - Blandede Meninger Og Ambiens https://youtube.com/playlist?list=OLAK5uy_lcTbQkDaCNUidBl1t_IwqzXHNyXnO2Fds&si=uonc_LNwlB1Gf7Nc **Playlist** 1) Fief - In The Glass Of The Wizard 2) Mortifero - Hedgeriders 3) Draugsjukan - Grifteljuv 4) Possession of the Polar Shaman - Me kallar ånder frå fjell og til 5) Bradung - Cosas sabrosas 6) The Other Sun - Stalking the Stalker 7) Frailord - As Boils Burst Between the Subtle Yet Sophisticated Bites **talk** 8) Sermones ad Mortuos - The Night Journey 9) Ruohtta - Almasjmårak 10) Freija - Ring of Gold (live - Bathory cover) 11) Birke - Kraboszka 12) The Oracle - Firstborn of the Dead 13) Budrum - Medusa's Lair **talk** 14) Trelldom - The Voice of What Whispers 15) Wurzelschrat - Nebelgeyster 16) Zimoles - Poslední nádech 17) Ice Ages - Baptised Impurity 18) Blind Ruler Cursed Land - War Is To Be Our Judge 19) Dodssang Tempel - Scorching The Air 20) Berdreymr - Consolamentum **talk** 21) Narehell - AriX (Spectral Soul) 22) Old Tower - Portrait V 23) Obsidian - Of Grief & Guilt 24) Blood and Sun - Red River Stars 25) Hérétique du Nord - Les griffes d'hiver (avec Nightwalker) 26) Forndom - Urd 27) Cage Of Creation - The Melted Faces **talk** 28) At the Altar of the Horned God - Aer 29) Þrymr - Vandringen (the journey) 30) Paulus - Into the Pyre 31) Örnatorpet - Mellan trädens galler 32) Skeld - Burial Mound 33) Falgar - Bienaventurado 34) Tethrippon - YLH ANOTHEYTH 35) Raekogg - Journey Of Knowledge 36) No Sunrise over Wreckage Worlds - In Storms of Fire **talk** 37) Erang - The Endless Game of Time Live every Tuesday at 9pm ET on NSTMRadio.com

Opptak fra gudstjenesten 24. november 2024

For omtrent 5 år siden spilte vi inn en episode med Reidar Andersen basert på boka han da nettopp hadde gitt ut om jegernes historie. Nå er Reidar sammen med medforfatter Olav Strand aktuell med ei ny bok med lignende tematikk. Denne boka har fått navnet: Den lange vandringen - reinsdyr og mennesker gjennom 500 000 år. Her blir vi litt bedre kjent med vår lange og livsviktige sameksistensen mellom mennesker å rein, historien starter for over 1 millioner år siden, og følger en råd tråd helt fram til i dag. Men kanskje er rollene snudd? Nå er det ikke vi som er avhengige av reinen for å overleve, nå er det kanskje reinen som er avhenging av oss og våre valg?Har lyst til å bli med i Patreon-jaktlaget? Da kan du klikke deg inn her: https://www.patreon.com/c/jegerpodden Bli med i Patreon-jaktlaget du også! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ellen Hemström predikar utifrån 1 Pet 5. Cecilia Mellberg m.fl. leder musiken. VANDRA OCH VÄXA MED VARANDRA - VILL DU VARA MED? Vandring och växande är två kompletterande bilder, väl förankrade i Bibeln, av vad lärjungaskap handlar om. Vandringen antyder att vi ständigt har nya saker att upptäcka på vår livslånga väg mot målet att bli mer och mer lika Jesus. Växandet indikerar i sin tur att vi behöver djupa rötter för att orka bära ett vidsträckt grenverk till glädje och nytta för världen. Under hösten vill vi börja med att bjuda in alla människor till vandringen tillsammans med Gud utifrån olika vandringstexter i det bibliska vittnesbördet. Efter denna inbjudan vill vi gräva djupare och rotas i den växtplats som Ordet utgör. I de båda Petrusbreven adresseras en församling som lever under omständigheter likt våra; som minoritet i en utmanande miljö. Därför kommer vi fördjupa oss i dessa brev. Varken vandrandet eller växandet kan reduceras till våra individuella projekt, utan sker bäst i den gemenskap vi kallar församling. Därför vill vi inte bara bjuda in till att vandra och växa. Vi vill bjuda in till att vandra och växa med varandra - vill du vara med?

I detta avsnitt av "Vandra med Henrik" tas lyssnaren med på en känslofylld resa tillbaka i tiden. Henrik och hans syster Erika Sölvesdotter återvänder till sin barndomsby Linghed, en plats de inte besökt tillsammans på närmare 30 år.Vandringen börjar vid Linghedsskolan, deras första skola, och slingrar sig genom byns välbekanta gator och platser. Medan de promenerar delar syskonen minnen från sin uppväxt - både glada och smärtsamma. De diskuterar allt från skolupplevelser och barndomslekar till mer djupgående ämnen som Erikas medfödda hjärtfel och dess påverkan på familjen.Erika, som nu bor i Linghed igen, delar sina tankar om att återvända till sin barndomsby och hur det känns att vara tillbaka. Hon berättar om sin resa som författare, hennes kamp med självförtroende och hur hon äntligen har börjat dela sina verk med världen.Vandringen tar lyssnaren genom välkända platser som "Gropa", bandyplanen och den lokala affären, som alla väcker nostalgiska minnen hos syskonen. De reflekterar över hur lite som har förändrats i byn, samtidigt som de noterar de små förändringar som har skett.Avsnittet avslutas med en djup och rörande diskussion om familjedynamik, personlig tillväxt och styrkan i syskonrelationer. Henrik och Erika delar öppenhjärtigt om hur deras uppväxt har format dem och hur de har övervunnit svårigheter för att bli de personer de är idag.Detta avsnitt är en vacker blandning av nostalgi, självreflektion och syskonkärlek, allt inramat av den fridfulla dalska landsbygden. Det erbjuder lyssnaren en unik inblick i hur det är att återvända till sina rötter och hur våra barndomsupplevelser fortsätter att forma oss långt in i vuxenlivet.För mer information om Henrik Ståhl, klicka här: https://linktr.ee/Henrikstahl Vill du slippa reklamen? Bli plusmedlem: https://plus.acast.com/s/vandra-med-henrik. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Anton Fagerstedt predikar utifrån 1 Pet 3. VANDRA OCH VÄXA MED VARANDRA - VILL DU VARA MED? Vandring och växande är två kompletterande bilder, väl förankrade i Bibeln, av vad lärjungaskap handlar om. Vandringen antyder att vi ständigt har nya saker att upptäcka på vår livslånga väg mot målet att bli mer och mer lika Jesus. Växandet indikerar i sin tur att vi behöver djupa rötter för att orka bära ett vidsträckt grenverk till glädje och nytta för världen. Under hösten vill vi börja med att bjuda in alla människor till vandringen tillsammans med Gud utifrån olika vandringstexter i det bibliska vittnesbördet. Efter denna inbjudan vill vi gräva djupare och rotas i den växtplats som Ordet utgör. I de båda Petrusbreven adresseras en församling som lever under omständigheter likt våra; som minoritet i en utmanande miljö. Därför kommer vi fördjupa oss i dessa brev. Varken vandrandet eller växandet kan reduceras till våra individuella projekt, utan sker bäst i den gemenskap vi kallar församling. Därför vill vi inte bara bjuda in till att vandra och växa. Vi vill bjuda in till att vandra och växa med varandra - vill du vara med?

Adina Wenell predikar utifrån 1 Pet 2. VANDRA OCH VÄXA MED VARANDRA - VILL DU VARA MED? Vandring och växande är två kompletterande bilder, väl förankrade i Bibeln, av vad lärjungaskap handlar om. Vandringen antyder att vi ständigt har nya saker att upptäcka på vår livslånga väg mot målet att bli mer och mer lika Jesus. Växandet indikerar i sin tur att vi behöver djupa rötter för att orka bära ett vidsträckt grenverk till glädje och nytta för världen. Under hösten vill vi börja med att bjuda in alla människor till vandringen tillsammans med Gud utifrån olika vandringstexter i det bibliska vittnesbördet. Efter denna inbjudan vill vi gräva djupare och rotas i den växtplats som Ordet utgör. I de båda Petrusbreven adresseras en församling som lever under omständigheter likt våra; som minoritet i en utmanande miljö. Därför kommer vi fördjupa oss i dessa brev. Varken vandrandet eller växandet kan reduceras till våra individuella projekt, utan sker bäst i den gemenskap vi kallar församling. Därför vill vi inte bara bjuda in till att vandra och växa. Vi vill bjuda in till att vandra och växa med varandra - vill du vara med?

Mikael Tellbe predikar utifrån 1 Pet 1. VANDRA OCH VÄXA MED VARANDRA - VILL DU VARA MED? Vandring och växande är två kompletterande bilder, väl förankrade i Bibeln, av vad lärjungaskap handlar om. Vandringen antyder att vi ständigt har nya saker att upptäcka på vår livslånga väg mot målet att bli mer och mer lika Jesus. Växandet indikerar i sin tur att vi behöver djupa rötter för att orka bära ett vidsträckt grenverk till glädje och nytta för världen. Under hösten vill vi börja med att bjuda in alla människor till vandringen tillsammans med Gud utifrån olika vandringstexter i det bibliska vittnesbördet. Efter denna inbjudan vill vi gräva djupare och rotas i den växtplats som Ordet utgör. I de båda Petrusbreven adresseras en församling som lever under omständigheter likt våra; som minoritet i en utmanande miljö. Därför kommer vi fördjupa oss i dessa brev. Varken vandrandet eller växandet kan reduceras till våra individuella projekt, utan sker bäst i den gemenskap vi kallar församling. Därför vill vi inte bara bjuda in till att vandra och växa. Vi vill bjuda in till att vandra och växa med varandra - vill du vara med?

Ellen Hemström och Anton Fagerstedt predikar. VANDRA OCH VÄXA MED VARANDRA - VILL DU VARA MED? Vandring och växande är två kompletterande bilder, väl förankrade i Bibeln, av vad lärjungaskap handlar om. Vandringen antyder att vi ständigt har nya saker att upptäcka på vår livslånga väg mot målet att bli mer och mer lika Jesus. Växandet indikerar i sin tur att vi behöver djupa rötter för att orka bära ett vidsträckt grenverk till glädje och nytta för världen. Under hösten vill vi börja med att bjuda in alla människor till vandringen tillsammans med Gud utifrån olika vandringstexter i det bibliska vittnesbördet. Efter denna inbjudan vill vi gräva djupare och rotas i den växtplats som Ordet utgör. I de båda Petrusbreven adresseras en församling som lever under omständigheter likt våra; som minoritet i en utmanande miljö. Därför kommer vi fördjupa oss i dessa brev. Varken vandrandet eller växandet kan reduceras till våra individuella projekt, utan sker bäst i den gemenskap vi kallar församling. Därför vill vi inte bara bjuda in till att vandra och växa. Vi vill bjuda in till att vandra och växa med varandra - vill du vara med?

Anton Fagerstedt predikar. VANDRA OCH VÄXA MED VARANDRA - VILL DU VARA MED? Vandring och växande är två kompletterande bilder, väl förankrade i Bibeln, av vad lärjungaskap handlar om. Vandringen antyder att vi ständigt har nya saker att upptäcka på vår livslånga väg mot målet att bli mer och mer lika Jesus. Växandet indikerar i sin tur att vi behöver djupa rötter för att orka bära ett vidsträckt grenverk till glädje och nytta för världen. Under hösten vill vi börja med att bjuda in alla människor till vandringen tillsammans med Gud utifrån olika vandringstexter i det bibliska vittnesbördet. Efter denna inbjudan vill vi gräva djupare och rotas i den växtplats som Ordet utgör. I de båda Petrusbreven adresseras en församling som lever under omständigheter likt våra; som minoritet i en utmanande miljö. Därför kommer vi fördjupa oss i dessa brev. Varken vandrandet eller växandet kan reduceras till våra individuella projekt, utan sker bäst i den gemenskap vi kallar församling. Därför vill vi inte bara bjuda in till att vandra och växa. Vi vill bjuda in till att vandra och växa med varandra - vill du vara med?

Ellen Hemström predikar. VANDRA OCH VÄXA MED VARANDRA - VILL DU VARA MED? Vandring och växande är två kompletterande bilder, väl förankrade i Bibeln, av vad lärjungaskap handlar om. Vandringen antyder att vi ständigt har nya saker att upptäcka på vår livslånga väg mot målet att bli mer och mer lika Jesus. Växandet indikerar i sin tur att vi behöver djupa rötter för att orka bära ett vidsträckt grenverk till glädje och nytta för världen. Under hösten vill vi börja med att bjuda in alla människor till vandringen tillsammans med Gud utifrån olika vandringstexter i det bibliska vittnesbördet. Efter denna inbjudan vill vi gräva djupare och rotas i den växtplats som Ordet utgör. I de båda Petrusbreven adresseras en församling som lever under omständigheter likt våra; som minoritet i en utmanande miljö. Därför kommer vi fördjupa oss i dessa brev. Varken vandrandet eller växandet kan reduceras till våra individuella projekt, utan sker bäst i den gemenskap vi kallar församling. Därför vill vi inte bara bjuda in till att vandra och växa. Vi vill bjuda in till att vandra och växa med varandra - vill du vara med?

Anton Fagerstedt predikar. VANDRA OCH VÄXA MED VARANDRA - VILL DU VARA MED? Vandring och växande är två kompletterande bilder, väl förankrade i Bibeln, av vad lärjungaskap handlar om. Vandringen antyder att vi ständigt har nya saker att upptäcka på vår livslånga väg mot målet att bli mer och mer lika Jesus. Växandet indikerar i sin tur att vi behöver djupa rötter för att orka bära ett vidsträckt grenverk till glädje och nytta för världen. Under hösten vill vi börja med att bjuda in alla människor till vandringen tillsammans med Gud utifrån olika vandringstexter i det bibliska vittnesbördet. Efter denna inbjudan vill vi gräva djupare och rotas i den växtplats som Ordet utgör. I de båda Petrusbreven adresseras en församling som lever under omständigheter likt våra; som minoritet i en utmanande miljö. Därför kommer vi fördjupa oss i dessa brev. Varken vandrandet eller växandet kan reduceras till våra individuella projekt, utan sker bäst i den gemenskap vi kallar församling. Därför vill vi inte bara bjuda in till att vandra och växa. Vi vill bjuda in till att vandra och växa med varandra - vill du vara med?

Ellen Hemström predikar. VANDRA OCH VÄXA MED VARANDRA - VILL DU VARA MED? Vandring och växande är två kompletterande bilder, väl förankrade i Bibeln, av vad lärjungaskap handlar om. Vandringen antyder att vi ständigt har nya saker att upptäcka på vår livslånga väg mot målet att bli mer och mer lika Jesus. Växandet indikerar i sin tur att vi behöver djupa rötter för att orka bära ett vidsträckt grenverk till glädje och nytta för världen. Under hösten vill vi börja med att bjuda in alla människor till vandringen tillsammans med Gud utifrån olika vandringstexter i det bibliska vittnesbördet. Efter denna inbjudan vill vi gräva djupare och rotas i den växtplats som Ordet utgör. I de båda Petrusbreven adresseras en församling som lever under omständigheter likt våra; som minoritet i en utmanande miljö. Därför kommer vi fördjupa oss i dessa brev. Varken vandrandet eller växandet kan reduceras till våra individuella projekt, utan sker bäst i den gemenskap vi kallar församling. Därför vill vi inte bara bjuda in till att vandra och växa. Vi vill bjuda in till att vandra och växa med varandra - vill du vara med?

Det brände i min mage under vandringen

Tale av Pastor Adriano Tolket av Geirr Standal

Troen og vandringen - Svein Nordhaug by Nordvestkirka Elnesvågen

Prædiken fra gudstjeneste i Broen d. 17. marts 2024Prædikant: Peter Jerup-ThiseTekst: Lukasevangeliet kap. 1,39-56––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––Studiemateriale til prædikenen Materialet er skrevet til brug i cellegrupper, men kan også bruges som personlig refleksion, eller sammen med en mikromakker, eller ægtefælle. START MED BØN (5 MIN)Lad en person lede en bøn og bed Helligånden om at lede, og guide jer i jeres tid sammen.CHECK-IN (15 - 20 MIN)Hvis I er en gruppe på mere end seks personer, kan det være en idé at opdele jer i grupper af tre, så der bliver bedre tid og rum for alle. Har I ikke startet aftenen med at spise sammen, kan det være en god idé at lande lidt først. Del kort med hinanden, hvad I hver især ankommer med: hvad fylder I dag – godt, skidt, arbejde, familieliv?Hjælp hinanden med at holde tiden. I kan evt. sætte en timer. TAL OM PRÆDIKENEN1. Læs teksten til prædikenen sammen: Lukasevangeliet kap. 1,39-562. Har du hørt prædikenen? Hvad lagde du særligt mærke til?3. Der er mange måder at reagere på, når vi modtager Guds kald. Gud prikker os på skuldrene. Nogle blidt og næsten umærkeligt, og andre gange lidt mere tydeligt. Der er masser af måder Gud ønsker at lede os på gennem vores liv. --> Så hvordan reagerer du? Når Gud kalder dig ind i fællesskabet. Eller ind i opgaver? Når han kalder dig til at begynde at dele liv og tro med andre? Tøver du? Lader du frygten overmande dig? Fortæller du med på den løgn det er, at “du nok ikke kan bruges til noget”. Kan du overgive dig til det faktum, at du, sammen med ham, nok skal få det, du skal bruge for at kunne gennemføre det kald, han giver dig? 4. Maria finder et fællesskab hun kan synge sin lovsang i! Hvad med dig? --> Lever du din tro ud kun ud fra dine egne erfaringer, eller kan du også se tilbage på historien? Ikke bare din egen, men også dine venners? Din families? Det kristne folks historie? Tør du stole på, at Gud er god – også på baggrund af noget andet end udelukkende dig selv og dine egne erfaringer?5. Vandringen med Gud kommer nogle gange til at indebære, at vi skal tage skridt, der kræver noget ekstraordinært af os. Vores anseelse fra andre kommer i spil, vores udholdenhed kommer på prøve, rygter kan nogle gange blive sat i spil, ens tålmodighed kan blive sat på prøve. --> Husk, ligesom Maria, i den vandring, du tager, at Gud er trofast! Hold fast i den! Uanset hvad, så bærer Gud igennem! Han fører ikke altid udenom, men han fører os igennem død, sygdom, smerte og lidelser. Del med hinanden de erfaringer, I hver især sidder med på dette område. “Helligt er hans navn, og hans barmhjertighed mod dem, der frygter ham, varer i slægt efter slægt. Han har øvet vældige gerninger med sin arm, splittet dem, der er hovmodige i deres hjertes tanker; han har styrtet de mægtige fra tronen, og han har ophøjet de ringe; sultende har han mættet med gode gaver, og rige har han sendt tomhændet bort. Han har taget sig af sin tjener Israel og husker på sin barmhjertighed, som han tilsagde vore fædre – mod Abraham og hans slægt til evig tid.”Luk. 1,49-55BØN (10 MIN)Bed i stilhed for jer selv og for hinanden, og bed ind i de ting, I har delt med hinanden. AFSLUTNINGOplever du, at Gud minder dig om noget nu, som du har lyst til at dele? Det kan både være til dig selv og til andre i fællesskabet. Husk, at Gud bruger os som fællesskab til at opmuntre hinanden i tro.

Markus 9,14-29

VÄLKOMMEN TILL SOMNA MED HENRIKS JULKALENDER!Varje dag den här veckan (v. 50) lägger jag upp ett av de avsnitt som har flest antal lyssningar. Som en liten uppvärmning inför julen.DAGENS AVSNITT: Vandringen.I det här avsnittet av "Somna med Henrik" tar vi en virtuell vandring tillsammans. Vandringen är en metafor för tankar och reflektioner kring livet, relationer och världen omkring oss. Jag delar med smg av mina tankar om vardagslivet, relationer med andra människor, och filosofiska funderingar. Det är en inblick i mitt sätt att se på världen, blandat med humor och djupa reflektioner. Jag talar om allt från mitt förhållande till möten och promenader till mina tankar om naturens ljud och interaktionen med min dotter. Mer om Henrik Ståhl: https://linktr.ee/Henrikstahl. Bli medlem i Somna med Henrik PLUS här: https://plus.acast.com/s/somna-med-henrik. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Genom ett antal berg berättar Dan Jönsson om människans försök att nå toppen samtidigt som vi faller nedför dess sluttning. Följeslagare blir konstnärer och författare som försökt bemästra höjderna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. När Rousseau fick oss att klättra i bergNär den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men faktiskt en sorts vardag under det tidiga tjugohundratalet, när Mount Everest några försommarveckor varje år upplever en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för enorma summor kan köpa sig plats i en toppexpedition, ofta utan att alls ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen.Trängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi – man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt – närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman Julie eller Den nya Heloïse.Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut når ovan molnen och där upplever hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnar upp och lättar. ”Det verkar”, skriver han, ”som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.” Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, ”befinna sig i en alldeles ny värld”, hur ”hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är.”Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Med romanen som reseguide började hans entusiastiska läsare vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig – något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: ”Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad.”Idéhistorikern Björn Billing har beskrivit hur Rousseaus roman inledde vad han kallar en kulturell ”synvända”, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter – grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där ”som förtrollad” som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria.Björn Billing kallar med en träffande formulering Saint-Preux alpina vision i Julie för en ”profan bergspredikan” som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld – och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot ”det sublima” - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: ”Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken.”För Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi – och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg – där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför.2. Hokusai besteg aldrig FujiPå perrongen i Kawaguchi-ko är Fuji det första man ser när man kliver av expresståget från Tokyo, överfullt av vandrare och dagsturister. Någon mil söderut, på andra sidan spåren tornar det japanska nationalberget upp sig som en väldig rispapperskuliss, den vita hättan liksom utskuren ur himlens ljusblå dis med grafisk skärpa precis som på något av Katsushika Hokusais klassiska träsnitt. Järnvägens högspänningsledningar skär upp bergets perfekta profil i tunna, horisontella skivor, det är en strålande vårdag mitt i körsbärsblomningen och den bökiga trafiken i denna medelstora landsortsstad som utgör Fujiturismens logistiska centrum bullrar på som inget hade hänt, som om den inte alls lade märke till hur berget ligger där och ruvar i sin upphöjda frid. Jag får idén att ägna dagen åt ett fotografiskt projekt i Hokusais efterföljd, en sorts uppdatering av hans berömda ”36 vyer av berget Fuji” där jag ska fånga allt det Hokusai inte såg. Fuji bakom vägarbeten, Fuji sett i gatukorsningens skvallerspegel och genom nöjesfältets bergochdalbanor, Fuji som trafikkoner, på shoppingkassar och som kylskåpsmagneter. Etcetera.Det visar sig förstås att jag har underskattat Hokusai. Mycket kan man säga om denne den japanska ukiyo-e-konstens store mästare, men hans relation till det heliga berget var verkligen allt annat än pryd. Det finns en historia om hur han en gång bjöds in till den 11:e Tokugawa-shogunens palats tillsammans med en kinesisk mästare för att de båda skulle visa härskaren sina färdigheter i landskapsmåleri. När det blev Hokusais tur drog han med bred pensel ett vindlande blått stråk över papperet och gick och hämtade en höna vars fötter han doppade i röd färg och sedan lät promenera några gånger över målningen. Så föddes mästerverket ”Höstlöv i Tatsutagawafloden”. Historien är kanske sann, kanske inte – men säger mycket om den finurliga uppfinningsrikedom som dominerar bilden av mästaren i Japan, till skillnad, skulle jag säga, från i väst. På Hokusaimuseet i Tokyo slutar utställningarna med ett lustigt diorama som ska visa hur det kan ha sett ut i konstnärens ateljé mot slutet av hans liv. I ett enkelt rum i traditionell stil med tatamimattor ser man Hokusai och hans dotter, som i många år fungerade som hans assistent; här måste hon vara i sextioårsåldern och den bortåt nittioårige Hokusai ligger på knä på golvet, hukad över pappret, fullständigt uppslukad, med ändan i vädret som ett barn.För att bestiga Fuji ska man vara där i augusti, läser jag. Säsongen öppnar någon gång i maj men vädret på tre tusen meters höjd är ombytligt och kan snabbt tvinga vandraren att vända om. Men inte heller under högsommaren kan man vara säker. På bilder som bergsbestigare själva har tagit är det ofta dimma, och ser kallt och ruggigt ut. Annars är klättringen inte särskilt krävande vad jag förstår. Den tar ungefär sex timmar, meningen är att man ska nå toppen lagom för att se solen gå upp i Stilla Havet, det vill säga vid tre-fyratiden på morgonen, vilket innebär att man får börja vandringen någon gång på kvällen. De som kommer upp i tid och har lite tur med vädret har förstås en vidunderlig utsikt. När man ser på bilderna som folk lagt ut på nätet är det lätt att bli avundsjuk. Samtidigt går det inte att blunda för att något väsentligt saknas på dem. Nämligen Fuji självt. Det är som att de kommit så nära sitt objekt att det försvunnit, gått i upplösning som en hägring. Den perfekta vulkanen visade sig bara vara en isig hög av grus och sten.Å andra sidan: ett berg är alltid något mer än så. Och särskilt när det gäller ett så ikoniskt berg som Fuji går det förstås att se bestigningen ur ett mer symboliskt perspektiv, som något slags mystiskt överskridande, ett inträngande i den perfekta silhuetten där verkligheten bakom bilden uppenbarar sig. Men Hokusai tycks inte ha varit lagd åt det hållet. Museets lekfulla och vardagliga diorama fångar lite av den nyfikna och rastlösa personlighet som annars framför allt kommer fram i de fantastiska skissböcker han förde genom hela livet, fulla med träffsäkra iakttagelser, komiska karikatyrer, perspektivstudier, erotik och mönsterskisser. Dessa så kallade manga är rörliga i tanken och tekniskt uppfinningsrika på ett sätt som får mig att tänka på Leonardo da Vinci: här finns dekorationsidéer för kammar och solfjädrar, studier av husgeråd och kanonrök, av cirkusartister i aktion och fyllbultar i slagsmål, och instruktioner för hur man avbildar fåglar med hjälp av olika kanjitecken eller tecknar vågor med hjälp av det ljudhärmande, krokiga hiraganatecknet ”tsu”. Många av mangaböckernas skisser och infall fann sedan, precis som hos Leonardo, vägen till hans mer genomarbetade ukiyo-e-snitt, som han gärna befolkade med allt från inspekterande statstjänstemän till festprissar på väg hem från glädjekvarteren i gryningen.Bilderna av det heliga Fuji är lika vanvördigt fulla av hektiska vardagsscener. I en av de berömda trettiosex vyerna kläms berget in under en ofantlig sågbock som ramar in det med sin trekantiga form, och med en man som uppflugen på stocken bearbetar den med en väldig timmersåg. I en annan ses en tunnbindare stå och hyvla insidan av ett gigantiskt fat, vars runda cirkel bildar ram åt Fuji som sticker upp vid horisonten. Rentav ännu livligare blir det i den svartvita serie om hundra bilder som var bland det sista Hokusai hann göra innan han dog nära nittio år gammal 1849. Här bildar Fuji fond åt ylande hundar och glammande festprocessioner, åt akvedukter och byggnadsställningar. Här finns en scen där en trött poet avbryter sig i sina kalligrafiska övningar och gäspande sträcker armarna i luften medan Fuji likgiltigt tornar upp sig genom fönstret. Jag hittar till och med en bild där Fuji leker kurragömma bakom en genombruten sfärisk konstruktion som direkt får mig att tänka på bilden som jag själv tog genom bergochdalbanan. Och flygdrakarnas långa linor skär upp bergets silhuett i breda klyftor.Men Fuji förblir Fuji. Ständigt reser berget sin svala, perfekta profil mot horisonten, oberört av all ruljangs som pågår vid dess fot. Ibland detaljerat återgivet, ibland som en skugga, ibland bara som en stiliserad silhuett eller ett enkelt kalligrafiskt tecken. Bergets betydelse består i kontrasten mellan dess eviga, distanserade närvaro och all den uppslukande vardagliga verksamhet som omger det. Bilderna besvärjer den döda vulkanens döda perfektion, bemänger den med mänskligt liv och stökar till dess rena horisont. Det förändrar inte berget, och ändå förändrar det allt. Katsushika Hokusai var, såvitt man vet, aldrig på Fujis topp. Han betvingade sitt berg med andra metoder, genom att så att säga ta ner det på jorden. När jag ser på dessa bilder undrar jag ibland om han var rädd för det.3. Människan kan inte förflytta bergAtt människor är rädda för berg är egentligen inte underligt. Det är det normala; att stå inför ett högt berg kan ge en känsla av omvänd svindel, som om man står på botten av en väldig grav och famlar med blicken i tomheten. Bergen är som havsdjupen, en del av världen som ligger bortom människans herravälde och som när vi kommer i närkontakt med elementen, ute på öppet vatten eller vid branta stup, ger oss en insikt om vår obetydlighet. Orofobin – som man säger med en medicinsk term – är på så vis mer besläktad med torgskräck än med vanlig höjdskräck: orofobin bottnar just i mötet med en värld som ter sig oåtkomlig, undflyende, främmande, fientlig mot allt mänskligt. Bergens ogästvänlighet, de bistra och nyckfulla förhållanden som råder på mycket hög höjd ger en aning om hur bräcklig den mänskliga civilisationen och kulturen är, hur lite skydd den faktiskt erbjuder när vi ställs öga mot öga med geologins realiteter. Sedd med bergets blick är människan och hela antropocen bara en övergående klåda i jordskorpan.Men somliga berg är också mer skrämmande än andra. En levande vulkan är till exempel något helt annat än en död. I Germaine de Staëls tragiska roman ”Corinne” finns en mäktig passage där huvudpersonerna Corinne och hennes älskare Oswald bestiger Vesuvius utanför Neapel. Vandringen mot toppen äger rum mitt under ett utbrott, dessutom på natten, med de glödande lavaströmmarna som dramatisk illuminering av det karga och svartbrända landskapet. Dumdristigt, kan man tycka, men allt för den litterära effektens skull; de Staël målar upp hur hennes romanpersoner rör sig i ett dödens landskap, bortom allt mänskligt. ”Eldströmmen”, skriver hon, ”har en luguber färg, inte desto mindre får den då den sätter eld på vinstockar och träd en klart brinnande låga som svär mot den dystra lavan, rinnande fram som en flod i helvetet, långsamt som sand, svart om dagen, röd om natten.””Corinne” gavs ut 1807, alltså vid en tidpunkt i den europeiska kulturhistorien när den nedärvda orofobin just börjat släppa sitt grepp och ge efter för en romantisk fascination inför bergslandskapens sublima övermakt – åtminstone inom den bildade aristokratin. Romanen, som till formen är en rätt besynnerlig hybrid mellan kulturhistorisk reseskildring och romantisk kärlekstragedi, anses också ha legat bakom att just Vesuvius fick sådan dragningskraft bland 1800-talets nordeuropeiska Italienfarare. De Staëls katastrofturister blev så att säga stilbildande både ifråga om målets beskaffenhet och med sin intellektuella hållning. Bara några decennier tidigare hade Pompejis ruiner börjat grävas ut och visas för publik, något som förstås ytterligare förstärker den bävan som Corinne och Oswald känner inför bergets makt. I ruinstaden fängslas de av det motsägelsefulla i förstörelsen, hur ”vulkanen som har täckt hela staden med aska har skyddat den från tidens härjningar”. Döden i Pompeji, fångad i ögonblicket som i en 3D-scanner, framstår som kusligt och paradoxalt livslevande. ”Ingen annanstans hittar man en starkare bild av livets plötsliga upphörande”, skriver de Staël. ”På väggarna i ett vakthus ser man fortfarande de valhänta bokstäverna och de grovt tecknade figurerna som soldaterna ritat för att få tiden att gå, den tid som redan var på väg att uppsluka dem.”Pompejis alla döda spökar för Corinne och Oswald där de strävar mot den brinnande vulkanens topp, i strid mot allt förnuft. Tecknen de omges av kan inte misstolkas: ”över en viss höjd slutar fåglarna att flyga”, skriver de Staël, ”ytterligare ett stycke högre upp reduceras växtligheten till ett minimum och om man fortsätter når man dit inte ens insekterna hittar något att leva på i den förbrukade, sterila jorden. Alla spår av liv upphör, ni inträder i dödens rike, och denna pulvriserade marks aska är nu det enda som rör sig under era osäkra fötter.” Ekot från Dantes helvete stegras till ett mörkt crescendo när vi når vulkanens rykande krater: ”Corinne”, säger Oswald förfärad, ”är det från dessa infernaliska gränstrakter som sorgen beger sig? Är det från denna topp som dödsängeln svingar sig?”Visst är det så. Bestigningen av Vesuvius utgör romanens dramatiska vändpunkt, Corinne och Oswald tycks ana att deras kärlekssaga nått sin kulmen och att det från och med nu bara löper utför, mot tragedins oundvikliga fullbordan. Berget besegrar dem, inte genom att visa sig obetvingligt utan med sin orubblighet, och om romanen har en moralisk kärna någonstans är det för mig just i denna blinda, förlamande ödestro, insikten om att vi alla i det långa loppet färdas mot vår undergång, den kommer, var så säker, frågan är bara hur, frågan är bara när – och jag kommer plötsligt att tänka på ett slagord från åttiotalets solidaritetsrörelse mot apartheid, att ”berg är till för att flyttas”. Dumheter. Berg är inte alls till för att flyttas, tvärtom, det är bergen som förflyttar människan.Och frågan är vart. Tänker man efter är det kanske den frågan hela den mänskliga kulturen går ut på att besvara. I den engelska renässanslegenden om Muhammed och berget gjorde Muhammed som bekant missbedömningen att han med sina gudomliga specialkontakter skulle kunna ropa till sig ett berg han ville predika från. När det inte fungerade konstaterade han ödmjukt att om nu inte berget ville komma till Muhammed, så fick Muhammed komma till berget. De berg som nu tornar upp sig för vår civilisation, de orubbliga svar naturen ger på mänsklighetens övermodiga försök att betvinga den, kommer att kräva just den sortens kreativa, ödmjuka förflyttningar.Men också något mer: en sorts, vad ska vi kalla det, pragmatism? Funktionell dumhet? Den stackars Sisyfos, som i den grekiska myten är dömd att i evighet rulla sin sten uppför berget, måste som Albert Camus skrev tänkas som en lycklig människa: han har åtminstone en uppgift. Att den är meningslös spelar ingen roll, han vet vad han ska göra och behöver inte veta varför. Därför arbetar han oförskräckt vidare; trots att han gång på gång misslyckas är han ändå inte rädd att misslyckas på nytt. I ”Corinne” pekar bestigningen av Vesuvius på ett liknande sätt fram mot romanens slutsidor, när dess kärlekstragedi redan nått sin ödesbestämda uppfyllelse och Oswald med sin nyblivna hustru en sista gång reser tillbaka mot Italien – för att på toppen till gränsberget Mont Cenis överraskas av en snöstorm. Återigen strör de Staël de orofobiska helvetesmetaforerna omkring sig: ”Allt som skapats på jorden visade nu monotont fram en och samma sida, från stupens bråddjup till de högsta bergstopparna… de vitklädda granarna speglades i vattnet likt trädspöken.” Ännu en prövning, ännu ett förebud. Sådant är livet, sådan är historien. Ständigt nya vyer, nya svårigheter, ständigt nya berg.4. Berget som etisk och estetisk fråga och svarDet finns ett känt fotografi av Paul Cézanne som visar honom i unga år, någon gång på 1870-talet, kisande under solhatten, stödd på sin vandringsstav och med sina målargrejer i en ränsel på ryggen. Det är ett av de oftast reproducerade Cézanneporträtten och bildtexten brukar bli något i stil med ”au motif!”, ”uppbrott mot motivet!” – man får föreställa sig honom stående utanför sin magnifika ateljé i norra utkanten av Aix-en-Provence, med solen i ögonen, på väg mot ännu en dags ögonbrottning med sitt favoritmotiv, berget Sainte-Victoire några timmars vandring österut. Författaren Peter Handke kommer att tänka på den när han själv hundra år senare promenerar utmed bergets nordsluttning, i lycklig, meditativ självförglömmelse. Som Cézanne tycker han sig gå upp i sitt motiv.Från 1870-talet och fram till sin död 1906 använde sig Paul Cézanne av Sainte-Victoire som motiv i ungefär fyrtio målningar, numera spridda över världen från Moskva till Baltimore. Långt ifrån alla krävde några längre strapatser; oftast räckte det för Cézanne att traska några hundra meter uppför kullen från sin ateljé, där han hade en vidsträckt vy över berget och det omgivande landskapet. Det har man fortfarande. På toppen, som man når längs en slingrande stentrappa, finns reproduktioner av målningarna uppsatta så man kan jämföra med verkligheten, och kanske fundera över vad som får en människa att ägna halva sitt liv åt ett och samma föremål. Vad var det Cézanne var ute efter i dessa ständigt nya tolkningar av det han såg? Jag tänker mig att han måste ha drömt om berget på nätterna och vaknat varje morgon med en rastlös känsla av att ha missat det väsentliga. För Peter Handke handlar det ytterst om etik. Målarens outtröttliga tvekamp med motivet besvarar konstens moraliska urfråga: varför målar eller skriver man? Med vilken rätt?Peter Handke skrev sin lilla tankebok ”Vägen till Sainte-Victoire” 1980, efter en tid i Amerika när han, tillbaka i Europa och än så länge med sin uppgift lite oklar för sig, återvänder till Cézannes bilder som några år tidigare slagit honom som en uppenbarelse. Handke beskriver att han egentligen först i mötet med Cézanne förstod att bilder kan vara något mer än illustrationer till en text. Att form och färg kan utgöra en verklighet med helt egna principer, och att det är något han som författare kan lära av. ”Vägen till Sainte-Victoire” har på svenska en titel som för tanken till pilgrimsfärder – och det är inte fel, men originaltiteln är skarpare: ”Die Lehre der Sainte-Victoire”. Sainte-Victoires lära. Som alltså börjar i en fråga: Varför skriver jag? Med vilken rätt?Jag har funderat på det där: om det kan vara så att den sortens frågor har skjutits i bakgrunden i vår tid, med den digitala skriftens utbredning. Att digitaliseringen har skapat en textinflation, där skriften har förlorat sin fysiska substans och det som skrivs skrivs mer och mer i vinden – på gott och ont, men hursomhelst med den effekten att de moraliska grundfrågorna ses som lite patetiska och överdrivna. En tidsödande överkurs: ungefär som att bestiga ett berg. Å andra sidan tror jag att alla skrivande människor, och särskilt de som har skrivandet till yrke, förr eller senare hajar till inför frågan: vad är det jag håller på med? Vad ska detta tjäna till, egentligen? ”Das Recht, zu schreiben”, Rätten att skriva, som Handke kallar det, måste då på något vis försvaras innan man kan återvända till sitt skriv- eller tangentbord. Ibland kräver det sin pilgrimsfärd.Och ibland kommer man ju inte ända fram. En eftermiddag i oktober står jag själv vid Sainte-Victoire; den långa bergskammen, som sträcker sig flera kilometer i väst-ostlig riktning, men som från Aix, och på Cézannes målningar, knappt syns mer än som ett brant fall i bergets nästan koniska profil, reser sig som en femhundra meter hög vägg mot den djupblå himlen. Jag har förstått att det från nordsidan ska vara en enkel vandring upp till toppen, men just idag blåser den hårda, kyliga nordvästvind som i Provence kallas mistral, så medan nordsluttningen ligger i skugga och snålblåst är det sol och lä på sydsidan. Härifrån är det flera timmars tuff klättring om man ska ta sig upp; det stora korset på toppen tecknar sig som ett oåtkomligt, lite förargligt kryss mot skyn. Stigen utmed den mäktiga branten går genom en låg vegetation uppför en liten kulle, mot en stuga som heter ”Refuge Cézanne”. Den byggdes 1953, och har alltså inget alls med Cézanne att göra – men känslan av att stå här i solnedgången är ändå fin, med slätten ner mot havet svept i ett gyllene dis och med dofterna av rosmarin och timjan från marken. Det är, på modern svenska, ”good enough”. Ibland kommer man, som sagt, inte närmare än så.Jag tänker mig att Cézanne kanske såg på sina tidiga målningar just så: good enough. Men hur tar man sig vidare? Det han gjorde – och som gav honom rykte som en banbrytare inom det moderna måleriet – var dels att han upptäckte hur han kunde öppna nästan omärkliga övergångar, ”passager”, mellan förgrund och bakgrund genom att med färgen lösa upp konturerna hos formerna i förgrunden. Dels att han såg hur färgens ljushetsgrad, valör, kunde binda samman förgrund och bakgrund istället för att som annars skilja dem åt. Effekten var att motivet inte längre framträdde som subjektiva ljusintryck utan i sin fulla, massiva materialitet. Handke konstaterar att Cézanne får berget att träda fram ”i sig självt”, outgrundligt för den mänskliga blicken men samtidigt djupt förbundet med allt som finns i världen – och det slår honom som i en triumferande vision att detta är svaret på frågan: hans ”rätt att skriva” handlar om att göra dessa sammanhang levande. Förbindelsen mellan jaget och tingen: kan han föra den insikten vidare, så har han nått sitt mål.På kvällen efter min misslyckade expedition till Sainte-Victoire antecknar jag i dagbokens marginal ordet: ”Billebjer”. Det kräver kanske en förklaring. Billebjer är en liten bergknalle någon mil öster om Lund, en urbergshorst som sticker upp ur lerslätten med en form som påminner om berget utanför Aix, men i miniatyr: en mjuk nordsluttning, och så en stupande stenbrant i söder – visserligen inte mer än tio meter hög, men när jag var där som liten var den hisnande och livsfarlig. Peter Handke reser efter sin uppenbarelse hem till Salzburg, där han gör en vandring till en liten kulle i en skog utanför stan, som han beskriver detaljerat i bokens slutkapitel, innan han på nytt kan vända tillbaka till sitt skrivbord. Jag har ingen vision att följa, men när jag står vid Billebjer vet jag att jag hamnat rätt. Det är ett lagom litet berg. Jag märker hur mina fötter och fingerleder minns bergets alla skrevor och små avsatser, som om kroppen fortfarande passar ihop med dem efter alla gånger jag klängt upp här. Från toppen ser jag slätten breda ut sig i ett gyllene eftermiddagsdis ner mot Öresund. Det är snart mörkt. Några djupa andetag, och så tillbaka ner. Tillbaka, det vill säga vidare.Dan Jönsson, författare och essäistDen första och sista delen är bearbetningar av tidigare sända essäer.LitteraturBjörn Billing: Utsikt från en bergstopp – Jean-Jacques Rousseau och naturen. Ellerströms förlag, 2017.Peter Handke: Die Lehre der Sainte-Victoire, på svenska som Vägen till Sainte-Victoire. Översättning av Margaretha Holmqvist. Albert Bonniers förlag, 1982.Hokusai: One Hundred Views of Mt. Fuji. George Braziller, 1999.Hokusai. Thirty-six Views of Mount Fuji. Taschen, 2021.Jean-Jacques Rousseau: Julie eller Den nya Héloïse. Översättning av Olof Nordberg. Natur och kultur, 1983.Germaine de Staël: Corinne. Översättning av Jan Henrik Swahn. Natur & Kultur, 2022.MusikL.T. Fisk: Jag står kvar. Album: Åsnemanifestet. Text och musik: Johan Andersson. Aska, 2023.

Pastor Leif Hankelbjerg Mortensen udlægger bibelteksten om Jesu' vandring på søen fra Matt. 14, 22-32. Optagelsen er fra gudstjenesten søndag på Seniorcamping 2, der blev afviklet fra lørdag den 5. til fredag den 11. august 2023 på Mørkholt Strand Camping. 

Vi inleder Torbjörn-veckorna med den stora lampdiskussionen, vem av Hanna Hellquist och Torbjörn Averås Skorup har rätt (eller fel eller ingetdera)? Lana Zand från P3 Nyheter rapporterar om oroligheterna i Sudan. Viola Gad har gjort en P3 Nyheter Dokumentär om konflikterna i Israel. Vår egna populärkulturella reporter och den rosa modeikonen Margret Atladottir har tagit tempen från helgen ELLE-gala och snackar också Coachellas sista helg. Programledare: Torbjörn Averås Skorup och Hanna Hellquist.

Under sitt fälttåg i öst ledde Alexander den store sin framgångsrika här allt närmare Indien. Förutsättningarna var nu annorlunda från tidigare både för Alexander själv, och för hären. Det persiska imperiet var i grunden krossat och Alexanders nemesis Darius var besegrad.Alexanders löfte om att straffa perserna för deras härjningar i den grekiska övärlden hade uppfyllts, så när Alexander nu blickade österut återigen och försökte nå havet på andra sidan kontinenten var motivet snarare världsherravälde.Föreställningen om hans egen oövervinnerlighet var den stora drivkraften. Förutsättningarna för att föra krig i dessa fjärran länder var också andra, och den makedonska hären mötte andra former av motstånd. Så småningom skulle Alexanders hybris också möta verkligheten och snart fick hären vända hem.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Alexanders sista fälttåg i öst och fram till hans död år 323.Vandringen österut utgick från Persepolis år 330, men den skulle inte bli vad Alexander hade tänkt sig. Trots att det persiska imperiet var besegrat blev den makedonska hären ansatt av mindre folkgrupper genom gerillataktiker och överfall. Belägringar av motståndsfästen tog mycket tid. Först mot 326 f.v.t. , efter långa och komplicerade episoder i Bactrien och Sogdiana, områden i det som vi idag kallar för Afghanistan och Uzbekistan, kunde Alexander nå Indusdalen och de många bifloder som löpte tvärsigenom landskapet mellan Himalayas bergskedja och den indiska oceanen.I detta område kom Alexander att möta motstånd i mer organiserad form. Vid floden Hydaspes, samma år, stod också ett av Alexanders mest välkända slag mot den Indiske rajan Poros och hans son, ihågkommit bland annat för mötet med indiska stridselefanter. Återigen skulle Alexanders aggressiva kavalleritaktik, understödd av den täta och stabila makedonska falangen, visa sig framgångsrik. Med segern vid Hydaspes var områdena runt Indusdalens bifloder vunnet för Alexander.Efter slaget vid Hydaspes nådde dock Alexander vägs ände i både praktisk och symbolisk bemärkelse. På vägen tillbaka till Persepolis och Babylon är det en annan Alexander som träder fram. Vid floden Hyphasis, en av de sista bifloderna till den stora indusfloden blev Alexander tvungen att vända hemåt efter att de makedonska soldaterna började tala om myteri. Det stod då klart att världens slut var längre bort än vad man känt till. Alexanders megalomani mötte här verkligheten, och svaret blev att börja den långa återvandringen. På vägen hem fortsatte dock motgångarna. Alexander blev svårt sårad och tappade sin förmåga att delta i striderna på det sätt som han tidigare gjort. Kanske den största av utmaningar mötte Alexander i den Geodriska öknen på väg västerut mot Persepolis igen där det sägs att tre fjärdedelar av hans här dukade under i hettan och i brist på förnödenheter.Bild: Alexander i stridens hetta, detalj av det berömda "Slaget om Alexander" (mosaik, Pompeji, ca 150-100 f.Kr., troligen baserad på en modell från 300-talet), Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Arne Lund taler om vår vandring i livet og den åndskampen vi er i.Fra menigheten Norge for Kristus 09.10.2022.

v. Nikolai Kaarsholm Om livets kampe og Guds nåde

Gudstjänst med Rebecka Hagsten den, 1/5-2022

9 maj 2021

Clarissa Connelly - "Holler" from the 2020 self-released album The Voyager. This week's Song of the Day were selected by KEXP DJ Kevin Cole, host of Drive Time, in honor of International Women's Month. Re-listen to our kick-off day of programming, and explore articles and live sessions from some of our favorite female artists here.  Combining the technology of her Korg M1 synthesizer with inspiration from ancient lands, Copenhagen-based artist Clarissa Connelly crafts beautiful baroque pop songs, highlighting her diaphanous melodies with lyrics that sow the seeds of Celtic folklore. In fact, the album was released simultaneously with an app named Vandringen that spotlights these foregone Danish locations, not viewable on Google Maps.  "Many of the places are forgotten to some extent, at least when I was there back in 2018," Connelly told The Wire last year. "Since the pandemic, people's interests have turned back to what's around them in a really beautiful way. But I've always been interested in how the landscape was formed, either by humans or by the ice age pushing the soil back and forth creating mountains, or ice holes that become a lake two ice ages later. Imagining that timespan gives me a huge feeling of wanting to create. I'm fascinated by old buildings in cities – like a church, looking at the stones and wondering who built it – but they're only maybe a thousand years old. Looking at these more ancient sites, the burial mounds and Viking fortresses, that's even further back into history. I just get awestruck and want to sing or write about it." Read the full post on KEXP.org Support the show: https://www.kexp.org/donate See omnystudio.com/listener for privacy information.

Svein Anton Hansen, Matteus 26,36-45, 1.søndag i fastetiden, publ.02.mars-22 Sammen med Jesus og disiplene er vi på vei opp til Jerusalem, til den siste påsken de der skal ha sammen. Vandringen startet nord i Galilea....

2022-02-13 - Vandringen på søen, Matt 14,22-33, v. Peter Bruun by

Du och jag viker av från stigen och ger oss av över obruten mark.Sov Gott! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/somna-med-henrik.

Niklas Kämpargård, expert på friluftsliv och aktuell med boken "Vandra året om", gästar studion! Han ger oss sina bästa tips på hur man kommer igång med vandringen och berättar också om varför man inte ska bli avskräckt av att vandra "off season"!

Fredrik LignellVi tror på den Helige Andehttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/vi-tror-pa-den-helige-ande-ledd-av-anden-arb85Gal 5:13-26 (FB2015)Vi har kallats till frihet. Ett centralt begrepp i skriften. ”Mottagarna har dragits in i Guds apokalyptiska fritagningsaktion genom Jesu korsfästelse.” (Kalle Carlstein)Bakgrunden i Gal är att hedningar (icke-judar) kommit till tro. De så kallade judaisterna säger: ”Det är helt okej, men de måste nu gå in under de judiska identitetsmarkörerna omskärelse och matregler.” Paulus säger emot. Det blir jätteviktigt för honom att det inte händer, och hans poäng är att Jesus riskerar att komma i bakgrunden.I Gamla Testamentet beskrivs lagen som en vandring, vilket motsvarar en livshållning, etik och moral. Paulus plockar upp detta och beskriver det nya livet.Paulus beskriver egentligen inte två makter i oss som slåss mot varandra, utan snarare två tidsåldrar. Den gamla människan och den nya. Det nya livet, Andens liv, gör att jag inte kan göra vad som helst. Köttets gärningar är det gamla livet, ett gudlöst, gudsfrånvänt liv. Detta betyder inte att enstaka handlingar och misstag avslöjar att jag inte har med Gud att göra. Nej, det handlar snarare om att när jag sorterar mitt liv efter köttets ordning, då går jag en annan väg än Guds.Kontrasten är Andens frukt. Notera att köttet har gärningar, men Anden har frukt. Här betonar Paulus att det nya livet inte presteras. Det är ett Andens verk i oss, och frukten är det som mognar fram i oss när Gud får verka.Anden ges oss som ett led i Guds seger över ondskan. Världen är förslavad av Köttets makt, men i Jesus har Gud segrat över ondskan eller köttet. Nu har en frizon skapats, mitt i den mörka världen, och den frizonen heter församlingen — folket där Guds vilja förverkligas.Både Köttet och Anden är makter som förkroppsligas i gemenskaper. Försök tänka utanför den individualistiska bilden av en kristen människa. Köttets vandring förstör relationer. Detta är inte kompatibelt med Guds rike, och det finns en varning för dom här. Det handlar inte om enstaka misstag, utan om ett liv präglat av detta.Sedan kommer kontrasten. Andens frukt beskriver ett motsatt sätt att leva tillsammans. Här beskrivs en gemenskap formad efter korsets mönster. Mot sådant vänder sig inte lagen. Alltså: rädslan att hedningarna skulle balla ur är obefogad. Om de lever Andens liv och vandrar Andens väg kommer de att uppfylla det lagen pekade mot.Låt oss då följa Anden (v 25). Återigen används en militärterm. Marschera i takt med Anden.Vad ska vi höra i dagens text?Anden förmår göra oss heliga. Paulus har en enorm tillit till Andens förmåga. När vi fylls, påverkas och behärskas av Guds Ande uppfyller vi lagens krav.Det är inte kört. Du är inte utlämnad till köttet, utan Jesus har dragit in dig i det nya livet, och Anden möjliggör det livet i Guds kraft.Det nya livet förpliktigar. Om man vandrar köttets väg behöver man inte förlåtelse, utan man behöver omvända sig.Vandringen i Anden är kollektiv. Kom ihåg att allt detta sker i gemenskapen. Vi övar på att älska tillsammans, inte var för sig. Vi hjälper varandra att formas i enlighet med Andens liv och väg. Beskyddet från köttets gärningar finns i att vi tillsammans överlåter oss till vandringen i Anden.För samtal:Anden förmår göra oss heliga, hörde vi i dagens predikan. Vi hörde också att det inte är kört. Samtala om hur man kan finna hopp i sin vandring i dessa sanningar. Vi talar ofta om omvändelsen som en enskild händelse när vi kom till tro, men vi behöver omvända oss gång på gång. Dela erfarenheter av när ni omvänt er efter att Gud manat er. Hur kan ni hjälpa varandra ...

I detta underbara avsnitt så pratar vi om vad vi gjort på senaste, kommer med nytänkande idéer samt dricker en massa NOCCO! --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/kotbroadcast/message

På søndag var det oppstartsgudstjeneste for høsten og Daniel delte er ord til oss som kirke ut ifra historien om Emmausvandrerne. De to disiplene var desillusjonerte og holdt på å dekonstruere alt de hadde vært en del av. De holdt på å ta ut distanse til det kristne fellesskapet og oppdraget, siden de ikke kunne se Jesus. Men etter at Jesus viste seg for dem, så vendte de tilbake til menigheten og misjonen - for kjærlighet til menighet og misjon flyter alltid som en følge av et møte med Jesus! Vandringen i våre liv er ofte slik: desillusjonert -> illuminert -> engasjert. Måtte vi få øye på Jesus igjen slik at våre hjerter begynner å brenne! // Hovedtekst: Luk. 24:13-34 Tilleggstekster: 2. Kor. 2:11; Sal. 36:10; 1. Kor. 2:1f.; Hebr. 12:1f.

Tolvte dagen som Pilegrim - og de siste tre med min kjære Elisabet Refsnes. Noen dager er kroppen lett, andre dager skriker det mer her og der i legemet. Dagen i dag var en røff 3mils tur.

Vandringen har fået en ny guldalder. Det mener redaktøren bag en ny bog, der fortæller om vandringens filosofi. Du får også en forpremiere på ”De danske digterruter", hvor du kan komme på gåtur i fodsporene af danske forfattere som Karen Blixen eller Michael Strunge. Vi ved stadig ikke om vi får en sommer med festivaler. Det frustrerer ikke kun dem, der skal tjene penge på os, der drikker øl og hører musik - men også de mange, mange tusinde, der er frivillige. Det taler Kræs med en af Roskilde Festivals ildsjæle om. Og så er der nyt til fans af Tiger King og om sagen om de skandaleramte kunstskoler. Vært: Maja Hald. Tilrettelæggere: Isa Samuelsen, Lene Grønborg, Gustav Pors Olesen.

Välkommen till "Film till fikat"! Där vi varje vecka diskuterar en ny film vi sett, på ett lättsamt sätt till en fika i glada vänners lag. I vårt fyrtioförsta avsnitt tittar vi närmare på filmen, Den otroliga vandringen (Homeward Bound: The Incredible Journey) från år 1993 Director: Duwayne Dunham Stars: Michael J. Fox, Sally Field, Don Alder Handling: "Den otroliga vandgringen" är den spännande berättelsen om tre mycket trogna husdjur - två hundar och en katt - som skiljs från sin familj och hamnar på en bondgård, långt hemifrån. Deras starka längtan hem till barnen, som är deras riktiga hussar och mattar, driver ut dem på en lång och farofylld färd. En vandring som går rakt igenom Amerikas otillgängligaste vildmark. För att kunna överleva måste djuren uppbringa allt mod de har, och lära sig att lita på varandra. "Den otroliga vandgringen" är en historia om mod, äventyr och vänskap. Ett fantastiskt filmäventyr för hela familjen! Vi finns på Facebook, instagram och twitter Mail: Filmtillfikat@gmail.com

Musiker, komponist, sanger, sangskriver, app-medskaber. Danske Clarissa Connelly har en del titler på sig efterhånden. I oktober 2020 udgav hun sit andet album 'The Voyager', som udspringer af en vandring gennem de smukke omgivelser blandt natur, på ruten Hærvejen. Clarissa Connelly er nemlig helt vildt optaget af natur, og fortidens historier der gemmer sig her i blandt. Så meget at hun har skabt en app der hedder 'Vandringen', som kortlægger Danmarks ældste historie, og samtidig præsenterer den rejesende for fortolkinger af forskellige historiske steder, gennem kunst. Her har 21 forskellige kunstnere nemlig sat deres kunstneriske præg på Danmarks historie, gennem bl.a. poesi, musik og maleri. I dette afsnit af Live Feed kan du lære mere om netop 'The Voyager', 'Vandringen' og meget andet, når Isa Naja Buhl snakker med Clarissa Connelly. Foto: Frederikke Agnete Svarre.

Å følge Jesus er veien til Livet med stor "L". Det er ikke en bestemmelse du gjør en gang, også er du automatisk frelst resten av livet. Bibelen forklarer frelsen som en vandring og Jesus er den veien man går på for å nå frem til Livet. Vandringen begynner når du tar imot Jesus og skal fortsette resten av livet. Den innebærer å måtte ta opp sitt kors og noen ganger kan det være hart — men livet du vinner er mer verd enn all verdens rikdom.

Styrtregn blir vanligere og kraftigere. Bli med en tur i Oslos gater for å høre hvordan ekstremnedbør kan temmes før det ødelegger hus og veier. Global oppvarming har mange effekter. En av dem er at styrtregn blir vanligere og kraftigere. Kombinasjonen av styrtregn, ugjennomtrengelige flater som asfalt og betong, og avløp med begrenset kapasitet, gjør at mye regnvann fortsetter reisen på fri fot gjennom gater og ned i kjellere. Dette overvannet ødelegger verdier for 1,6 - 3,6 milliarder kroner i året – bare i Norge. Avløpssystemene i mange kommuner er rett og slett ikke dimensjonert for å håndtere dagens og framtidas ekstremnedbør. Det er også en dyr løsning å oppskalere avløpssystemet. Men det finnes også andre måter å håndtere vannet på. Det handler om å bremse opp vannet der det faller, slik at det ikke renner ut i gata og ned i avløpet like fort som det ellers ville ha gjort. I denne episoden tar Kim Haukeland Paus oss med på en byvandring i Oslo for å se på ulike måter å temme vannet på. Han er førsteamanuensis ved Norges miljø- og biovitenskapelige universitet og ekspert på overvannshåndtering. Vi starter ved utløpet av Akerselva. Deretter klatrer vi opp på et tak som både bremser vannet, beskytter takkonstruksjonen og bidrar til biologisk mangfold i asfaltjungelen. Vandringen avsluttes ved grønne regnbed i en helt vanlig bygate, hvor Kim Haukeland Paus også inspireres til å proklamere sitt egenkomponerte overvannsdikt. Dette kan du høre mer om i episoden: Den blågrønne taket på Vega scene https://www.klimaoslo.no/2019/11/13/overvann-tak-vega-scene/ Overvannshåndtering og treleddstrategien https://www.miljodirektoratet.no/myndigheter/klimaarbeid/klimatilpasning/klimatilpasning-i-sektorer/vann-og-avlop/   Hjelp til lokalt klimaarbeid Miljødirektoratet har mange ressurser for deg som jobber med lokalt klimaarbeid, blant annet: Hjelp til lokalt klimaarbeid Her finner du veiledning i klimatilpasning, klima- og energiplanlegging og hvordan kommunen kan kutte utslipp i ulike sektorer, søke støtte til lokalt klimaarbeid, lese søknader og rapporter fra Klimasats- og klimatilpasningsprosjekter, og mye mer. https://www.miljodirektoratet.no/myndigheter/klimaarbeid/   Webinarer om lokalt klimaarbeid Webinarer er gratis seminarer via nett. Her kan du melde deg på webinarene, eller se tidligere webinarer i opptak. https://www.miljodirektoratet.no/aktuelt/arrangementer/webinar  Kontakt oss Kontakt oss på klimapodcast@miljodir.no Podcastens hjemmeside: www.klimapodcast.no

Två gånger blev han drabbad av Apollon. Friedrich Hölderlin skrev några av den tyska poesins eldigaste dikter, men betalade ett högt pris för ingivelserna. Aris Fioretos spårar förändringen i hans dikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fem år ligger mellan dikterna. Ändå löper en ravin mellan dem. Den första vänder sig till antikens ödesgudinnor. Till parcerna skrevs 1799. Då var Friedrich Hölderlin 29 år gammal. Bakom sig hade han flöjtlektioner, klosterskola och prästseminarium. Han hade läst klassikerna, umgåtts med Goethe och knåpat med vers. Han hade varit reformator hos en bankir i Frankfurt, förälskat sig i mannens fru och givit ut brevromanen Hyperion, i vilken en olycklig kärlek skildrats som påminde om hans egen. Kort sagt: Fastän Hölderlin var ung när dikten trycktes hade han ett stormigt förflutet: O unna än en sommar, ni väldiga,   Och bara en höst till mig för mogen sång,      Så att mitt hjärta villigare         Brister, så mättat av ljuva toner! Min själ fick inte gudarnas rätt till liv,   Och inte heller Orkus ger någon ro;      Dock det som ligger mig om hjärtat,         Dikten, den heliga, fann gehör förr.   Välkommen då, o fridfulla skuggors värld!   Tillfreds är jag, om också mitt strängaspel      Ej leder ned; en gång var livet         Gudarnas likt, mer behövs nu inte. Trots vemodet andas dikten kraft. Det märks på utropen riktade ena gången uppåt, andra gången nedåt. O [] ni väldiga! O fridfulla skuggors värld! I sitt tidiga verk använde Hölderlin ofta tecknet. Brevromanen var visserligen full av avsked. Men de många lodräta strecken med punkt under som förekom på varje sida darrade av tilltro till ordets makt. Ännu var språket hett; utropstecknet erbjöd snabbaste vägen att förbinda dödligas sysslor och gudars ärenden. Fem år senare hade tecknet försvunnit. När den andra dikten Hälften av livet publicerades 1805 saknade verserna spänst. Orden var få och svala. Vid det laget vårdades Hölderlin på en klinik i Tübingen. Snart flyttades han över till ett tornrum vid floden Neckar, där han omhändertogs av en snickarfamilj. 37 år gammal skulle han bli kvar i tornet lika många år till, till dess han dog 1843. Hade poeten spänt lyran för hårt? Drabbades han, som vissa trott, av en psykos? Några år tidigare hade han rest till Frankrike. Kanske utlöste vistelsen där sammanbrottet? Med den ledsne hjälten i Hyperion kan bara konstateras: Vem vet? I december 1801 bröt Hölderlin upp från södra Tyskland. När han bestämt sig för att bli poet istället för präst hade modern ställt in sitt understöd. Nu skulle han tillträda en tjänst som privatlärare och predikant i den tyske konsulns hem i Bordeaux. Vandringen över bergen utlovade äntligen en självständig tillvaro som homme de lettres, en ordets man. Jag får verkligen lov att hålla ihop huvudet, i Frankrike, i Paris, förklarade han för sin vän Böhlendorff före avresan. Världen ligger ljusare framför mig än tidigare, och allvarligare. Efter att ha vandrat genom Schwarzwald nådde han Straßburg. Det politiska läget var oroligt. Napoleon hade nyligen utnämnt sig till konsul på livstid och skulle snart gripa makten; polisen och armén stod i alarmberedskap. I ett brev hem rapporterade han: Här är nu så oroligt att man endast i innerlig åtanke på dem som känner oss och ju även är goda finner sig själv igen. Vandringen blev en resa lika mycket genom en vådlig yttervärld som i ett turbulent inre. Då Hölderlin kom fram kallade han sig följaktligen nyfödd. Under våren arbetade han i konsulns hem. Klimatet var behagligt; människornas atletiska kroppar och temperament lämnade spår i hans poesi. Ändå återvände han hem redan i maj. Tvingades han mot tidigare överenskommelse att predika för hela den tyska kolonin? Hade han nåtts av beskedet att bankirhustrun låg för döden i Frankfurt? Upprördes han av politiska skäl? Vem vet? Då Hölderlin nådde hemtrakten i slutet av juni var han i uselt skick. Enligt vittnesmål tycktes han blek som ett lik, avmagrad, med vilda, djupt liggande ögon, långt hår och skägg, och klädd som en tiggare. Detta var inte längre gudarnas gunstling, utan skuggan av ett jag. I ett nytt brev till Böhlendorff berättade Hölderlin om tiden i Frankrike: Det våldsamma elementet, elden från himlen och människornas stillhet, deras liv i naturen och deras begränsningar och tillfredsställelse grep mig oupphörligen, och som man säger om hjältar kan jag nog säga att Apollon slagit mig. Sedan dess har eftervärldens diagnos lytt: dubbelt drabbad av diktkonstens gud. Å ena sidan skrev Hölderlin några av den tyska poesins eldigaste dikter, å den andra betalade han för ingivelserna med tappat huvud. Den andra dikten, Hälften av livet, skildrar denna den utbrändes värld:      Av gula päron dignar      Och fullt av vilda rosor      Landet i sjön,      Ni vackra svanar,      Och druckna av kyssar      Doppar ni ert huvud      I helignyktert vatten.      Ve mig, var finner jag, då      Det blivit vinter, blommor,      Var solens sken      Och jordens skugga?      Murarna står      Mållöst kalla, i vinden      Gnisslar flöjlarna.   Kraften har gått ur jaget. Diktens stilla, nästan slappa rytm markeras av kommatecken som uppgivet droppar från ena raden till nästa. Ett ensamt utrop dröjer kvar. Men det riktas inte längre till högre makter och följs inte av något streck med en punkt under. Istället beklagar poeten sig själv och avslutar med villrådighetens krumma frågetecken: Ve mig, var finner jag, då / Det blivit vinter, blommor, / Var solens sken / Och jorden skugga? Bara flöjlarna gnisslar vilset i vinden som vore de osäkra på i vilken riktning luften blåser som fyllt poetens bröst. Sedan Hölderlin insomnade en juninatt 1843 har hans livsöde lockat i samma utsträckning som dikterna. Han har tagits i anspråk av brunfärgade nationalister, som tolkat poesin som en hyllning av fosterlandet, men även av marxistiskt skolade läsare som varit lika säkra på dikternas socialrevolutionära anda. Han har redigerats av filologer, dekonstruerats av teoretiker och lästs av sentida poeter. Kort sagt: Hölderlin är ett monument. Men monumentet är lika mycket en ruin. Flera dikter existerar bara som brottstycken. Häftena i vilka han mot slutet av sin aktiva tid som poet skrev kors och tvärs med ett bläck för att fortsätta med ett annat bläck mellan raderna hyllar i hemlighet det ofärdiga. Eller som det heter i ett sent fragment: Men när det blå Utsläckts, detta egenartade, skiner Det matta som liknar marmorn, likt malm, Tecken på rikedom. Aris Fioretos, författare och professor i estetik  Översättningarna är essäistens egna.

Predikan från Mats Magnusson on 2020-09-27

Patrik och Patricia är tillbaka efter ett kort uppehåll för att prata om sina upplevelser i den tredje delen av sin vandring på Gyllenhielmska leden.

På sin korsvandring genom Sverige får Alf Lax stöd av olika personer i initiativet "Gå för Sverige". Syftet är att synliggöra korset och prata om Jesus med svenskar de passerar. På sträckan mellan Knivsta och Märsta anslöt rapparen Sebastian Stakset.

Patrik och Patricia recenserar sina upplevelser från del två av vandringen med Hurbies på Gyllenhielmska leden utanför Eskilstuna

Predikan från Pingstkyrkan Eskilstuna

De 3 hovedpointer: Jesus møder os altid på vores vej, hvor end den er (men ofte genkender vi ham ikke) Vi bli’r aldrig færdige med Jesus, han er altid større end vores billede af ham. Jesus leder os altid til et fælleskab

Anders Dahlqvist arbetade många år som sjukhuspräst vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå och är nu pensionerad. Vandringen genom livet tar slut, förr eller senare. Men vad händer med det inom mig som aldrig förändras. Det som kallas själen? Anders Dahlqvist i andakten Text 1 Petrusbrevet 1: 24-25 Människan är som gräset och all hennes härlighet som blommorna i gräset. Gräset vissnar och blommorna faller av. Men Herrens ord består i evighet. 1 Petrusbrevet Musik Blott en dag, psalm 391 - Hanna Höglind, Magnus Ricklund och Susanna Moberg Känn ingen oro, psalm 773 - Försoningskyrkan i Taizés ungdomskör Producent Gunilla Nordlund Sveriges Radio Västerbotten gunilla.nordlund@sverigesradio.se

Ellinor Nilsson Söndagsgudstjänst

Ellinor Nilsson Söndagsgudstjänst

Tirsdagens andagt. I denne uge med Flemming Brask Hansen: Matthæus evangeliet kapitel 14, vers 24-33. Vandringen på søen

Hämta en PDF | https://drive.google.com/open?id=1n2qxZ7H2aqysm5Gxsu_4NTWfuShL0BkV

Den fjärde och sista delen i vår predikoserie om Filipperbrevet. 

http://fortasana.libsyn.com/ I det här avsnittet pratar omhur vi människor, och några djurexempel slinker med också, gör för att anpassa sig till en miljö med ett lägre lufttryck som råder på hög höjd. Vi pratar om varför man får problem med syresättning på hög höjd och kommer även in på doping.   För några år sedan skrev vi en lärobokför högskolestudentersom heter Extremernas fysiologidär vi just beskrivervad som händer i kroppen och hur vi kananpassa sig till olika miljöer, somlågt tryck vidhög höjd,högt tryck som man utsätts för om man dyker,låg och högtemperatur, samt rörelse. För drygt ett år sedanvar Jessica med på en resa till Tanzania och vandrade uppför Kilimanjaro, som är världens högsta fristående berg.Vandringen tog totalt 7 dagar.Den högstapunkten är på 5895 meters höjd. Jessica fyller i med sina erfarenheter från resan under avsnittets gång. Veckans lyssnarfråga handlar om kalorier och kaloriräkning.   Länk till Extremernas fysiologi:https://www.fortasana.se/produkt/extremernas-fysiologi/  Länk till blogginlägg med Jessicas reseberättelse från Kilimanjaro:https://www.fortasana.se/reseberattelse-kilimanjaro/ 

Erika Niclasen

Hans bröder sade då till honom: ”Stanna inte här utan gå till Judeen, så att också dina lärjungar får se dina gärningar. 4Ingen verkar i skymundan om han vill bli allmänt känd. Om du gör sådana ting, visa dig då för världen.” 5Inte heller hans bröder trodde på honom. 6Men Jesus sade till dem: ”Min tid är ännu inte inne, men för er är det alltid rätt tid. 7Er kan världen inte hata, men mig hatar den därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda. 8Gå ni upp till högtiden. Jag gör det inte den här gången, min tid är ännu inte inne.” 9Och han stannade själv kvar i Galileen.10Men när hans bröder hade gått upp till högtiden gick han också dit, inte öppet utan i hemlighet. 11Judarna sökte efter honom under högtiden och undrade var han fanns. 12Det pratades mycket om honom bland folket; några sade att han var en bra människa, andra att han vilseledde folket. 13Men ingen vågade tala öppet om honom av rädsla för judarna.Joh 7:3-13 (Bibel 2000)Marie Ek lipanovskahttp://www.marieeklipanovska.se

Nikolai Kaarsholm Matthæusevangeliet kapitel 14, v. 22-36

Vandringen forsätter - mot toppen av Kebnekaise!!! Kalle delar med sig av allt du INTE behöver bära med dig...Brita tänker mest på mat. Dessutom - David Sundin faller för jordgubbstricket, hälften fysio hälften psykio, Britas gyllene kiss, magic (sex)wand och 10 dips i taget. LYSSNA!

Dagens tekst er noget helt særligt i KFUM og KFUK-sammenhæng. En tekst, der både beskriver noget om mødet med kristendommen og en forståelse af de aktiviteter, vi har med at gøre.

Svein Anton Hansen, Matteus 26,36-45, 1.søndag i fastetiden, publ.06.mars-19 Sammen med Jesus og disiplene er vi på vei til Jerusalem og den siste påsken de skal ha sammen der. Vandringen startet oppe i Galilea. Derfra...

Predikan av pastor Peo Svensson, söndag kl 10:00 den 11 november 2018.

Har digital teknik, smartphones och sociala medier en plats i friluftslivet? Förstärker eller förstör tekniken naturupplevelsen? Kan vi vara här och nu om vi ständigt är uppkopplade? Vi djupdyker i de här och andra spännande frågor på ämnet tillsammans med teknikexperten Elin Häggberg. Vi pratar om att våga vaska likes, att medvetandegöra sitt eget användande av teknik och sociala medier, att göra ordentlig research inför köp och att dyrt inte alltid är bäst. Elin framtidsspanar dessutom och ser hur interaktiva romaner, Augmented Reality-spel och digitala samlarkort kan locka oss att ta steget ut i naturen i framtiden.

Hämta en PDF | https://drive.google.com/open?id=1Rh5ujDrFIW3Y0AO3xhksA8aJ9WCpiiBo

Prædiken af Daniel Lind over teksten fra Salme 121 til gudstjenesten d. 30. september 2018. Arbejdsspørgsmål til dig eller din gruppe Spørgsmålene er ment som udgangspunkt for en samtale om teksten fra Salmernes Bog, som der blev prædiket over i september 2018. - Man kan med fordel også lytte til prædikenen den pågældende søndag. Der er helt sikkert flere spørgsmål, som I kan stille til teksten og hinanden, end dem der er anført her. Gør endelig også brug af dem. 18. s.e. Trinitatis – Sl 121,1-8: Herren er med på vandringen 1) Salmen bærer præg af at være en “vandrings”-salme. Hvilke(n) bevægelse(r) forsøger salmisten at beskrive? 2) Hvad siger denne salme om Gud? 3) Hvor er du som kristen på vej hen her i livet? Og hvilket mål er du på vandring imod?

Vi ville bjuda in lyssnaren till en politisk vandring, och på så sätt också till det som är vår metod, det vi försöker att göra. Den politiska vandringen är en övning i närvaro och detaljer.... En podcast om städer.

"Jag tror att gör man en förändring när det är som sämst förutsättningar. Det är fan inte dumt, för att då kan det ju bara bli bättre” - Viktor Jinnevång.Vandringen startades från hans lägenhet i Norrköping och slutade i den heliga staden Santiago de Compostella i Spanien.Den 3645 km långa vandringen i sitt eget inre, har inte bara skapat ett lugn och öppnat Viktors sinne, utan efter ha vandrat 143 dagar och nått Fiesterra var närmare 100 000 kr insamlat till organisationen Here4U. Allt dokumenterades och efter två års arbete är nu dokumentären släppt för allmänheten. Vi hade äran att ha Viktor i studion för en intervju om Viktors äventyr och inre själsliga resa.Direktlänk till dokumentären: http://everystepcounts.se/

Åndelig dannelse og luthersk spiritualitet, Teolkursus 2013

Christina Grossi är en andlig föreläsare, lärare, författare och healer. Hon lever ett autentiskt liv som hon delar med sig av genom texter, självbiografin; Att Komma Hem, workshops, retreats över hela världen, videos och pod. Hon har genomgått stor smärta i sitt liv och lär ut förlåtelsens kraft för att bli fri och kunna leva ett lyckligt liv. Christinas modiga, hjärtliga och viktiga ord har fått tusentals att följa henne. - Musik av: Dan Bussqvist -

8 september 2017: Vindskydd 3, Kroppen Om kroppens vara i vreden. Vi drog till Stora Skarsjön i Ljungskile. Vandringen fram till vindskyddet var kuperad och på sina ställen brant. Det var också längre än till de tidigare två. Det regnade hela vägen och det hann bli mörkt innan vi var framme så kroppen blev väl … Fortsätt läsa "#3 KROPPEN"

Bibeltime ved sognepræst Henrik Laursen. Emnet er "Den nye Moses - vandringen", og optagelsen er fra Skovgårde Bibelcamping 2017.

Våra hjältar närmar sig slutet på sitt äventyr men kommer de alla överleva Sindaia-öknens många faror? Hur ska de nå sitt mål före Doktor Wana? Och kan Indira svinga sig över ett stup med sin piska? Detta och mycket mer får du svaret på i dagens avsnitt!

Våra hjältar närmar sig slutet på sitt äventyr men kommer de alla överleva Sindaia-öknens många faror? Hur ska de nå sitt mål före Doktor Wana? Och kan Indira svinga sig över ett stup med sin piska? Detta och mycket mer får du svaret på i dagens avsnitt!

Våra hjältar närmar sig slutet på sitt äventyr men kommer de alla överleva Sindaia-öknens många faror? Hur ska de nå sitt mål före Doktor Wana? Och kan Indira svinga sig över ett stup med sin piska? Detta och mycket mer får du svaret på i dagens avsnitt!

Vi ger oss ut och vandrar i höstens friska vindar och på steniga leder, tillsammans med vandringsbloggaren Angeliqa Mejstedt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Angeliqa Mejstedt bor i Västerås och driver en av Sveriges största bloggar om vandring. Hon skriver om olika vandringsleder, tipsar om hur man packar rätt, vad man ska tänka på inför en vandring och hon vill helt enkelt inspirera fler att ge sig ut på tur, både nära och långt bort. Själv ska hon under hösten ut och vandra St Olavsleden som är 564 km lång och går från kust till kust genom Sverige och Norge. En 30 dagars pilgrimsvandring.Ute med P1 följer Angeliqa på en mindre pilgrimsvandring, längs Dag Hammarskjöldsleden som startar i Abisko. Samtidigt - mer än 100 mil söderut pågår en annan vandring. På scenen på Stadsteatern i Stockholm. För vad händer när en grupp skådespelare från storstaden skickas ut för att vandra i naturen? Det ville regissören Gunilla Heilborn ta reda på och skickade ut sju skådespelare, mil efter mil i sol och regn, för att vandra längs markerade leder, utrustade med stegräknare och bandspelare. Det här blev sen en föreställning. Den långa marschen.Programledare: Linnea Luttu.

D. 1/5 2016 inviterer vi alle der har lyst til at tage med os på podwalk rundt i det Mytologiske Kvarter på Ydre Nørrebro. Vi starter vores vandring ved det arabiske busstoppeskilt på SUPERKILEN, der hvor Mimersgade deler den Sorte og den Røde Plads. På vandringen vil du møde kunsten hvor den bor og arbejder, og møde otte kunstnere, som gennem tiden har fundet inspiration og arbejdsglæde i det gamle brokvarter, som de seneste år har været igennem en massiv byfornyelse. Vandringen sker i samarbejde med app'en podwalk, som du med fordel kan downloade på forhånd. Læs mere og meld dig til her: https://www.facebook.com/events/1162971080409583/

Bibelkursus 2015

Syndabekännelse och predikan av Levi AnderssonText: Luk. 24:13-22

Vandringen genom Efesierbrevet fortsätter med kapitel 2