Podcasts about utsikt

Målet med Operation Valkyria var att befria Tyskland från Adolf Hitlers förödande grepp. En officiell plan för att kunna slå ner ett inhemskt uppror var den trojanska häst som konspiratörerna planerade att utnyttja för att ta makten efter att Hitler mördats.Den 20 juli 1944 smög sig överstelöjtnanten Claus von Stauffenberg in i Hitlers högkvarter, Wolfsschanze, med en bomb gömd i sin portfölj. Genom att mörda Hitler och genomföra en statskupp hoppades de att nazistregimen skulle falla. Men Hitler överlevde, och i stället för frihet följde tortyr, avrättningar och förföljelse.Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu om mordförsöket på Adolf Hitler den 20 juli 1944. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, om Operation Valkyria och Stauffenbergs ideologiska utveckling. Zander är aktuell med boken Attentaten mot Hitler, där han undersöker attentatsmännen och deras inverkan på efterkrigstidens historieskrivning.Många hade försökt och misslyckats med att mörda Adolf Hitler, som ända sedan kampåren haft en omfattande säkerhetsapparat runt sig. Men den krets av högt uppsatta officerare inom Wehrmacht som agerade 1944 var kanske de som kom närmast att lyckas.Den 20 juli 1944 reste Stauffenberg till Wolfsschanze (”Varglyan”), Hitlers högkvarter i Östpreussen, med en portfölj innehållande en tidsinställd bomb. Efter att ha aktiverat bomben placerade han portföljen i konferensrummet nära Hitler och lämnade snabbt platsen. Men på grund av att portföljen flyttades bakom ett massivt bordsben lyckades inte explosionen döda Hitler. Även om flera personer skadades och fyra omkom klarade sig Hitler med endast mindre skador. Detta ledde omedelbart till att attentatet och den planerade statskuppen misslyckades.När nyheten om Hitlers överlevnad spreds kollapsade konspiratörernas planer snabbt. Gestapo agerade omedelbart, och samma kväll avrättades Stauffenberg och flera av hans närmaste allierade. Under de följande veckorna greps hundratals personer som ansågs ha varit delaktiga eller sympatiserat med kuppen, och omkring 200 människor avrättades eller begick självmord. Hitler utnyttjade misslyckandet för att stärka sitt grepp om den militära ledningen och rensningarna markerade ett slutgiltigt slag mot oppositionen inom regimen.Operation Valkyria och attentatet den 20 juli 1944 har efter kriget kommit att representera en symbol för moraliskt motstånd mot nazismen. Även om försöket misslyckades hedras idag Stauffenberg och hans medkonspiratörer som modiga motståndsmän som försökte rädda Tyskland från det nazistiska förtrycket och förstörelsen.Bild: Benito Mussolini besöker Hitlers högkvarter Wolfsschanze nära Rastenburg (Kętrzyn) i Östpreussen samma dag som attentatet den 20 juli 1944. Utsikt över den förstörda korridoren i baracken. (Dr. Paul Schmidt, Mussolinis tolk, syns i bakgrunden.) Wikipedia. Bundesarchiv, Bild 146-1970-097-76 / CC-BY-SA.Musik: Valkyrians flykt av Richard Wagner, framförd av Philip Wilman, Wikimedia Commons. Creative Commons Attribution 3.0 Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

David Beckham och nära och kära ska ta farväl av Sven-Göran "Svennis" Eriksson. Fredrik Reinfeldt utmanas som ordförande av Svenska Fotbollförbundet och Zlatan Ibrahimovic får motstå kritik från Italien. Det och mycket mer i dagens avsnitt. Med: Emrik Johansson & Mikael Ljungberg.

David Beckham och nära och kära ska ta farväl av Sven-Göran "Svennis" Eriksson. Fredrik Reinfeldt utmanas som ordförande av Svenska Fotbollförbundet och Zlatan Ibrahimovic får motstå kritik från Italien. Det och mycket mer i dagens avsnitt. Med: Emrik Johansson & Mikael Ljungberg.

Episoden kan inneholde målrettet reklame, basert på din IP-adresse, enhet og posisjon. Se smartpod.no/personvern for informasjon og dine valg om deling av data.

Göran, Johan och C-G välkomnar aktrisen, spanaren och medmänniskan Sissela till ett livligt samtal om Ett rum med utsikt, mest den underbara filmen av Merchant/Ivory men också boken av E.M. Forster. Frågor som uppstår och besvaras: Varför vill alla runt köksbordet umgås med Simon Callow, han som spelar den nakenbadande kyrkoherden? Är Maggie Smith i rollen som "stackars kusin Charlotte" martyr, makthavare - eller båda?Exakt hur många kilo gick Sissela upp under sin första vistelse i Italien? Allt skall bli uppenbarat! Under Toscanas sol. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den tyskfödde författaren Kurt Tucholsky var en av sin tids skarpaste kritiker av nazismen, vilket ledde till att han tvingades fly från Tyskland och fick leva slutet av sitt liv i exil, bland annat i Sverige där han också är begravd. Kurt Tucholsky har gett namn åt Svenska PEN:s pris som går till en hotad eller fängslad författare, Tucholskypriset.   Markus Huss är lektor i tyska och tyskspråkig litteratur vid Stockholms universitet. Han kom förra året ut med en essä om Kurt Tucholsky och i det här avsnittet samtalar han med Svenska PEN:s ordförande Kerstin Almegård och Kurt Tucholskys liv och hans litterära gärning.   Markus Huss bok: Utsikt över Gripsholms slott – en essä om Kurt Tucholsky.   Avsnittsbild: Sonja Thomassen

I 1961 satt Nils Johan Øybakken i Mosjøen kino og så "The Young Ones". Han ble serlig betatt av gitaruniverset til The Shadows, forteller musikkprofessor Paal Fagerheim. Øybakken skapet Experience records og ble et viktig studio for nordnorsk musikk. Det skulle bli mange store navn som startet hos Øybakken.UtgivelserPrudence, Into The Fire/Kom bli med til København (EXP EP 3001, 1970),Nidaros, Found A Child/Wake Up Sunshine (EXP 3006, 1970)Prudence, Small Things In Life/Hairy Fairies (EXP EP 3003, 1971)Prudence, The Sky Gets Blue/My New Day (EXP EP 3004, 1971)Universe (fra Wales), Universe (EXP LP 2001, 1971)Kaviar, Flåtelåt/Lucky In The Morning (EXP EP 3005, 1971)Div. artister, Gamle kjenninger fra Helgeland, vol. 1 (EXP LP 2002, 1972)F.G. (fra Danmark), Before The Start/Thinkin' of That Rock'n'roll (EXP EP 3007, 1972)Halvdan Sivertsen, Halvdan, 23 1/2 år (EXP LP 2003, 1973)Erter, Kjøtt og Flesk, Husmannskost (EXP LP 2004, 1973)Paul Halpern (fra USA), Tired/The Singer Man (EXP EP 3008, 1973)Take Five with Rod Cavanaugh (fra Skottland), The Badge of Scotland/Scotland The Brave (EXP EP 3009, 1973)Vikings, Aj aj aj/Du kan bli fri hvis du vil (EXP EP 3010, 1973)Terje Nilsen, Jean/Nytt og mitt (EXP EP 3011, 1973)Walter Albriktsen, Ung/Ensomme Lars (EXP EP 3012, 1973)Opera buffa, Brytningssommar/Bli forarga (EXP EP 3013, 1974)ZOO, Ormen lange/Minnet har eg att (EXP EP 3014, 1974)Susendalingan, Gammeldans med Susendalingan (EXP LP 2005, 1974)Vikings, Karsk & calypso (EXP LP 2006, 1974)Terry og Lenas (Tor Ingebrigtsen og Ann-Helen Ingebrigtsen fra Sigerfjord, resten: Harald Olsen, Ole Gunnar Nilsen, Tore Nilsen og Leif Berg), Terry og Lenas (EXP LP 2007, 1974)Olaf Bøe kvartett, Spiller gammeldans (EXP LP 2008, 1974)Crossbreeze (med bl.a. Terje Nilsen, Finn Sletten og Walter Albriktsen), Crossbreeze (EXP LP 2009. 1974)Div. artister, Gamle kjenninger fra Helgeland, vol. 2 (EXP LP 2010, 1974)Halvdan Sivertsen, Utsikt minus innsikt gir tilnærmet blindhet fra toppen av pyramiden (EXP LP 2011, 1975)Terry og Lenas , Terry og Lenas andre LP (EXP LP 2012, 1975)Terry & Lenas, Jeg kan hjelpe/Gi et vennlig smil (EXP EP 3016, 1975)Halvdan Sivertsen og den gule fare, Gladiatorglimt (ode til Bodø/Glimt)/Syng sjøl (EXP EP 3017, 1976)Rockfilter, Good for you (EXP LP 2013, 1976)Cimarron, Med uggur i næpa (EXP LP 2014, 1976)Sara Band, Mixdure (EXP LP 2015, 1976)Odd Bjørklund, Pantsatt (EXP LP 2016, 1976)Terje Nilsen, Æ med Mjelle (EXP LP 2017, 1977)Div. artister, Nordnorsk popmix, vol. 1 (EXP LP 2018, 1978)Medvind, Medvind (EXP LP 2019, 1980)Arvid Martinsen Storband, It's just a game (EXP LP 2021, 1981)Muscat, Krydder (EXP LP 2022, 1983)Rollaug, Går og går (EXP LP 2023, 1983)Outlaws, Aleina (EXP LP 2024, 1983)Åma Band, Panikk/Siste skrik (EXP EP 3019, 1983)Haugums Reviderte, Ord på ein dassvegg (EXP LP 2025, 1985)The Hunters, Plays from The Shadows (EXP MC 501, 1989)Terry og Lenas, That's that (EXP MC 502, 1990)Prudence, The legendary Prudence tapes (EXP MC 503, 1990)The Hunters, Summer love '59 (EX CD 401, 1999) Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  Ny torsdag, nya Hockeyettan-rubriker för  Mikael Mjörnberg och Henrik Skoglund att diskutera. Vi snackar om den mentala aspekten av en prestation, Falu IFs tränarförändring, 400 000-kronorsmannen, transparenta Boden, Mikael Tisells genidrag, backkritik, knäskador på nyckelspelare, adderad Bofors-anda, avstängning för icingilska, sportchefen som går från klarhet till klarhet och en hel del annat. Alla som […]

Skicka din egen fredagsfråga till dummamanniskor@gmail.com. Vill du slippa reklamen? Prenumerera på Dumma Människor för 19 kr/månaden (ink moms). https://plus.acast.com/s/dummamanniskor. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi kickar igång den här säsongen av Vanlife Sverige-podden med ett kärt återseende av Hasse, som just nu är aktuell med boken "Utsikt från Paradiset". En samling dagboksanteckningar från en tid i livet då han förlorade allt och flyttade in i en gammal van. Vi samtalar om vikten av att prata med andra om sitt mående, den kluriga processen att skriva en bok och om hundar - dessa hundar. ❤️ Om du inte redan hört det förra avsnittet med Hasse, så kan vi varmt rekommendera det: "#58 - Psykisk ohälsa + vanlife = sant". TUSEN TACK för att du lyssnar på Vanlife Sverige-podden, det gör oss otroligt glada! Om du vill stötta arbetet som vi gör så får du gärna bli Patreon. Du får då tillgång till allt tidigare extramaterial och till vår exklusiva  facebookgrupp Vanlife Sverige-Patreons. Gå in på patreon.com/vanlifesverige och läs mer, eller signa upp dig direkt! Kram Carl & Bella

Genom ett antal berg berättar Dan Jönsson om människans försök att nå toppen samtidigt som vi faller nedför dess sluttning. Följeslagare blir konstnärer och författare som försökt bemästra höjderna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. När Rousseau fick oss att klättra i bergNär den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men faktiskt en sorts vardag under det tidiga tjugohundratalet, när Mount Everest några försommarveckor varje år upplever en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för enorma summor kan köpa sig plats i en toppexpedition, ofta utan att alls ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen.Trängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi – man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt – närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman Julie eller Den nya Heloïse.Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut når ovan molnen och där upplever hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnar upp och lättar. ”Det verkar”, skriver han, ”som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.” Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, ”befinna sig i en alldeles ny värld”, hur ”hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är.”Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Med romanen som reseguide började hans entusiastiska läsare vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig – något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: ”Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad.”Idéhistorikern Björn Billing har beskrivit hur Rousseaus roman inledde vad han kallar en kulturell ”synvända”, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter – grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där ”som förtrollad” som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria.Björn Billing kallar med en träffande formulering Saint-Preux alpina vision i Julie för en ”profan bergspredikan” som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld – och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot ”det sublima” - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: ”Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken.”För Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi – och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg – där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför.2. Hokusai besteg aldrig FujiPå perrongen i Kawaguchi-ko är Fuji det första man ser när man kliver av expresståget från Tokyo, överfullt av vandrare och dagsturister. Någon mil söderut, på andra sidan spåren tornar det japanska nationalberget upp sig som en väldig rispapperskuliss, den vita hättan liksom utskuren ur himlens ljusblå dis med grafisk skärpa precis som på något av Katsushika Hokusais klassiska träsnitt. Järnvägens högspänningsledningar skär upp bergets perfekta profil i tunna, horisontella skivor, det är en strålande vårdag mitt i körsbärsblomningen och den bökiga trafiken i denna medelstora landsortsstad som utgör Fujiturismens logistiska centrum bullrar på som inget hade hänt, som om den inte alls lade märke till hur berget ligger där och ruvar i sin upphöjda frid. Jag får idén att ägna dagen åt ett fotografiskt projekt i Hokusais efterföljd, en sorts uppdatering av hans berömda ”36 vyer av berget Fuji” där jag ska fånga allt det Hokusai inte såg. Fuji bakom vägarbeten, Fuji sett i gatukorsningens skvallerspegel och genom nöjesfältets bergochdalbanor, Fuji som trafikkoner, på shoppingkassar och som kylskåpsmagneter. Etcetera.Det visar sig förstås att jag har underskattat Hokusai. Mycket kan man säga om denne den japanska ukiyo-e-konstens store mästare, men hans relation till det heliga berget var verkligen allt annat än pryd. Det finns en historia om hur han en gång bjöds in till den 11:e Tokugawa-shogunens palats tillsammans med en kinesisk mästare för att de båda skulle visa härskaren sina färdigheter i landskapsmåleri. När det blev Hokusais tur drog han med bred pensel ett vindlande blått stråk över papperet och gick och hämtade en höna vars fötter han doppade i röd färg och sedan lät promenera några gånger över målningen. Så föddes mästerverket ”Höstlöv i Tatsutagawafloden”. Historien är kanske sann, kanske inte – men säger mycket om den finurliga uppfinningsrikedom som dominerar bilden av mästaren i Japan, till skillnad, skulle jag säga, från i väst. På Hokusaimuseet i Tokyo slutar utställningarna med ett lustigt diorama som ska visa hur det kan ha sett ut i konstnärens ateljé mot slutet av hans liv. I ett enkelt rum i traditionell stil med tatamimattor ser man Hokusai och hans dotter, som i många år fungerade som hans assistent; här måste hon vara i sextioårsåldern och den bortåt nittioårige Hokusai ligger på knä på golvet, hukad över pappret, fullständigt uppslukad, med ändan i vädret som ett barn.För att bestiga Fuji ska man vara där i augusti, läser jag. Säsongen öppnar någon gång i maj men vädret på tre tusen meters höjd är ombytligt och kan snabbt tvinga vandraren att vända om. Men inte heller under högsommaren kan man vara säker. På bilder som bergsbestigare själva har tagit är det ofta dimma, och ser kallt och ruggigt ut. Annars är klättringen inte särskilt krävande vad jag förstår. Den tar ungefär sex timmar, meningen är att man ska nå toppen lagom för att se solen gå upp i Stilla Havet, det vill säga vid tre-fyratiden på morgonen, vilket innebär att man får börja vandringen någon gång på kvällen. De som kommer upp i tid och har lite tur med vädret har förstås en vidunderlig utsikt. När man ser på bilderna som folk lagt ut på nätet är det lätt att bli avundsjuk. Samtidigt går det inte att blunda för att något väsentligt saknas på dem. Nämligen Fuji självt. Det är som att de kommit så nära sitt objekt att det försvunnit, gått i upplösning som en hägring. Den perfekta vulkanen visade sig bara vara en isig hög av grus och sten.Å andra sidan: ett berg är alltid något mer än så. Och särskilt när det gäller ett så ikoniskt berg som Fuji går det förstås att se bestigningen ur ett mer symboliskt perspektiv, som något slags mystiskt överskridande, ett inträngande i den perfekta silhuetten där verkligheten bakom bilden uppenbarar sig. Men Hokusai tycks inte ha varit lagd åt det hållet. Museets lekfulla och vardagliga diorama fångar lite av den nyfikna och rastlösa personlighet som annars framför allt kommer fram i de fantastiska skissböcker han förde genom hela livet, fulla med träffsäkra iakttagelser, komiska karikatyrer, perspektivstudier, erotik och mönsterskisser. Dessa så kallade manga är rörliga i tanken och tekniskt uppfinningsrika på ett sätt som får mig att tänka på Leonardo da Vinci: här finns dekorationsidéer för kammar och solfjädrar, studier av husgeråd och kanonrök, av cirkusartister i aktion och fyllbultar i slagsmål, och instruktioner för hur man avbildar fåglar med hjälp av olika kanjitecken eller tecknar vågor med hjälp av det ljudhärmande, krokiga hiraganatecknet ”tsu”. Många av mangaböckernas skisser och infall fann sedan, precis som hos Leonardo, vägen till hans mer genomarbetade ukiyo-e-snitt, som han gärna befolkade med allt från inspekterande statstjänstemän till festprissar på väg hem från glädjekvarteren i gryningen.Bilderna av det heliga Fuji är lika vanvördigt fulla av hektiska vardagsscener. I en av de berömda trettiosex vyerna kläms berget in under en ofantlig sågbock som ramar in det med sin trekantiga form, och med en man som uppflugen på stocken bearbetar den med en väldig timmersåg. I en annan ses en tunnbindare stå och hyvla insidan av ett gigantiskt fat, vars runda cirkel bildar ram åt Fuji som sticker upp vid horisonten. Rentav ännu livligare blir det i den svartvita serie om hundra bilder som var bland det sista Hokusai hann göra innan han dog nära nittio år gammal 1849. Här bildar Fuji fond åt ylande hundar och glammande festprocessioner, åt akvedukter och byggnadsställningar. Här finns en scen där en trött poet avbryter sig i sina kalligrafiska övningar och gäspande sträcker armarna i luften medan Fuji likgiltigt tornar upp sig genom fönstret. Jag hittar till och med en bild där Fuji leker kurragömma bakom en genombruten sfärisk konstruktion som direkt får mig att tänka på bilden som jag själv tog genom bergochdalbanan. Och flygdrakarnas långa linor skär upp bergets silhuett i breda klyftor.Men Fuji förblir Fuji. Ständigt reser berget sin svala, perfekta profil mot horisonten, oberört av all ruljangs som pågår vid dess fot. Ibland detaljerat återgivet, ibland som en skugga, ibland bara som en stiliserad silhuett eller ett enkelt kalligrafiskt tecken. Bergets betydelse består i kontrasten mellan dess eviga, distanserade närvaro och all den uppslukande vardagliga verksamhet som omger det. Bilderna besvärjer den döda vulkanens döda perfektion, bemänger den med mänskligt liv och stökar till dess rena horisont. Det förändrar inte berget, och ändå förändrar det allt. Katsushika Hokusai var, såvitt man vet, aldrig på Fujis topp. Han betvingade sitt berg med andra metoder, genom att så att säga ta ner det på jorden. När jag ser på dessa bilder undrar jag ibland om han var rädd för det.3. Människan kan inte förflytta bergAtt människor är rädda för berg är egentligen inte underligt. Det är det normala; att stå inför ett högt berg kan ge en känsla av omvänd svindel, som om man står på botten av en väldig grav och famlar med blicken i tomheten. Bergen är som havsdjupen, en del av världen som ligger bortom människans herravälde och som när vi kommer i närkontakt med elementen, ute på öppet vatten eller vid branta stup, ger oss en insikt om vår obetydlighet. Orofobin – som man säger med en medicinsk term – är på så vis mer besläktad med torgskräck än med vanlig höjdskräck: orofobin bottnar just i mötet med en värld som ter sig oåtkomlig, undflyende, främmande, fientlig mot allt mänskligt. Bergens ogästvänlighet, de bistra och nyckfulla förhållanden som råder på mycket hög höjd ger en aning om hur bräcklig den mänskliga civilisationen och kulturen är, hur lite skydd den faktiskt erbjuder när vi ställs öga mot öga med geologins realiteter. Sedd med bergets blick är människan och hela antropocen bara en övergående klåda i jordskorpan.Men somliga berg är också mer skrämmande än andra. En levande vulkan är till exempel något helt annat än en död. I Germaine de Staëls tragiska roman ”Corinne” finns en mäktig passage där huvudpersonerna Corinne och hennes älskare Oswald bestiger Vesuvius utanför Neapel. Vandringen mot toppen äger rum mitt under ett utbrott, dessutom på natten, med de glödande lavaströmmarna som dramatisk illuminering av det karga och svartbrända landskapet. Dumdristigt, kan man tycka, men allt för den litterära effektens skull; de Staël målar upp hur hennes romanpersoner rör sig i ett dödens landskap, bortom allt mänskligt. ”Eldströmmen”, skriver hon, ”har en luguber färg, inte desto mindre får den då den sätter eld på vinstockar och träd en klart brinnande låga som svär mot den dystra lavan, rinnande fram som en flod i helvetet, långsamt som sand, svart om dagen, röd om natten.””Corinne” gavs ut 1807, alltså vid en tidpunkt i den europeiska kulturhistorien när den nedärvda orofobin just börjat släppa sitt grepp och ge efter för en romantisk fascination inför bergslandskapens sublima övermakt – åtminstone inom den bildade aristokratin. Romanen, som till formen är en rätt besynnerlig hybrid mellan kulturhistorisk reseskildring och romantisk kärlekstragedi, anses också ha legat bakom att just Vesuvius fick sådan dragningskraft bland 1800-talets nordeuropeiska Italienfarare. De Staëls katastrofturister blev så att säga stilbildande både ifråga om målets beskaffenhet och med sin intellektuella hållning. Bara några decennier tidigare hade Pompejis ruiner börjat grävas ut och visas för publik, något som förstås ytterligare förstärker den bävan som Corinne och Oswald känner inför bergets makt. I ruinstaden fängslas de av det motsägelsefulla i förstörelsen, hur ”vulkanen som har täckt hela staden med aska har skyddat den från tidens härjningar”. Döden i Pompeji, fångad i ögonblicket som i en 3D-scanner, framstår som kusligt och paradoxalt livslevande. ”Ingen annanstans hittar man en starkare bild av livets plötsliga upphörande”, skriver de Staël. ”På väggarna i ett vakthus ser man fortfarande de valhänta bokstäverna och de grovt tecknade figurerna som soldaterna ritat för att få tiden att gå, den tid som redan var på väg att uppsluka dem.”Pompejis alla döda spökar för Corinne och Oswald där de strävar mot den brinnande vulkanens topp, i strid mot allt förnuft. Tecknen de omges av kan inte misstolkas: ”över en viss höjd slutar fåglarna att flyga”, skriver de Staël, ”ytterligare ett stycke högre upp reduceras växtligheten till ett minimum och om man fortsätter når man dit inte ens insekterna hittar något att leva på i den förbrukade, sterila jorden. Alla spår av liv upphör, ni inträder i dödens rike, och denna pulvriserade marks aska är nu det enda som rör sig under era osäkra fötter.” Ekot från Dantes helvete stegras till ett mörkt crescendo när vi når vulkanens rykande krater: ”Corinne”, säger Oswald förfärad, ”är det från dessa infernaliska gränstrakter som sorgen beger sig? Är det från denna topp som dödsängeln svingar sig?”Visst är det så. Bestigningen av Vesuvius utgör romanens dramatiska vändpunkt, Corinne och Oswald tycks ana att deras kärlekssaga nått sin kulmen och att det från och med nu bara löper utför, mot tragedins oundvikliga fullbordan. Berget besegrar dem, inte genom att visa sig obetvingligt utan med sin orubblighet, och om romanen har en moralisk kärna någonstans är det för mig just i denna blinda, förlamande ödestro, insikten om att vi alla i det långa loppet färdas mot vår undergång, den kommer, var så säker, frågan är bara hur, frågan är bara när – och jag kommer plötsligt att tänka på ett slagord från åttiotalets solidaritetsrörelse mot apartheid, att ”berg är till för att flyttas”. Dumheter. Berg är inte alls till för att flyttas, tvärtom, det är bergen som förflyttar människan.Och frågan är vart. Tänker man efter är det kanske den frågan hela den mänskliga kulturen går ut på att besvara. I den engelska renässanslegenden om Muhammed och berget gjorde Muhammed som bekant missbedömningen att han med sina gudomliga specialkontakter skulle kunna ropa till sig ett berg han ville predika från. När det inte fungerade konstaterade han ödmjukt att om nu inte berget ville komma till Muhammed, så fick Muhammed komma till berget. De berg som nu tornar upp sig för vår civilisation, de orubbliga svar naturen ger på mänsklighetens övermodiga försök att betvinga den, kommer att kräva just den sortens kreativa, ödmjuka förflyttningar.Men också något mer: en sorts, vad ska vi kalla det, pragmatism? Funktionell dumhet? Den stackars Sisyfos, som i den grekiska myten är dömd att i evighet rulla sin sten uppför berget, måste som Albert Camus skrev tänkas som en lycklig människa: han har åtminstone en uppgift. Att den är meningslös spelar ingen roll, han vet vad han ska göra och behöver inte veta varför. Därför arbetar han oförskräckt vidare; trots att han gång på gång misslyckas är han ändå inte rädd att misslyckas på nytt. I ”Corinne” pekar bestigningen av Vesuvius på ett liknande sätt fram mot romanens slutsidor, när dess kärlekstragedi redan nått sin ödesbestämda uppfyllelse och Oswald med sin nyblivna hustru en sista gång reser tillbaka mot Italien – för att på toppen till gränsberget Mont Cenis överraskas av en snöstorm. Återigen strör de Staël de orofobiska helvetesmetaforerna omkring sig: ”Allt som skapats på jorden visade nu monotont fram en och samma sida, från stupens bråddjup till de högsta bergstopparna… de vitklädda granarna speglades i vattnet likt trädspöken.” Ännu en prövning, ännu ett förebud. Sådant är livet, sådan är historien. Ständigt nya vyer, nya svårigheter, ständigt nya berg.4. Berget som etisk och estetisk fråga och svarDet finns ett känt fotografi av Paul Cézanne som visar honom i unga år, någon gång på 1870-talet, kisande under solhatten, stödd på sin vandringsstav och med sina målargrejer i en ränsel på ryggen. Det är ett av de oftast reproducerade Cézanneporträtten och bildtexten brukar bli något i stil med ”au motif!”, ”uppbrott mot motivet!” – man får föreställa sig honom stående utanför sin magnifika ateljé i norra utkanten av Aix-en-Provence, med solen i ögonen, på väg mot ännu en dags ögonbrottning med sitt favoritmotiv, berget Sainte-Victoire några timmars vandring österut. Författaren Peter Handke kommer att tänka på den när han själv hundra år senare promenerar utmed bergets nordsluttning, i lycklig, meditativ självförglömmelse. Som Cézanne tycker han sig gå upp i sitt motiv.Från 1870-talet och fram till sin död 1906 använde sig Paul Cézanne av Sainte-Victoire som motiv i ungefär fyrtio målningar, numera spridda över världen från Moskva till Baltimore. Långt ifrån alla krävde några längre strapatser; oftast räckte det för Cézanne att traska några hundra meter uppför kullen från sin ateljé, där han hade en vidsträckt vy över berget och det omgivande landskapet. Det har man fortfarande. På toppen, som man når längs en slingrande stentrappa, finns reproduktioner av målningarna uppsatta så man kan jämföra med verkligheten, och kanske fundera över vad som får en människa att ägna halva sitt liv åt ett och samma föremål. Vad var det Cézanne var ute efter i dessa ständigt nya tolkningar av det han såg? Jag tänker mig att han måste ha drömt om berget på nätterna och vaknat varje morgon med en rastlös känsla av att ha missat det väsentliga. För Peter Handke handlar det ytterst om etik. Målarens outtröttliga tvekamp med motivet besvarar konstens moraliska urfråga: varför målar eller skriver man? Med vilken rätt?Peter Handke skrev sin lilla tankebok ”Vägen till Sainte-Victoire” 1980, efter en tid i Amerika när han, tillbaka i Europa och än så länge med sin uppgift lite oklar för sig, återvänder till Cézannes bilder som några år tidigare slagit honom som en uppenbarelse. Handke beskriver att han egentligen först i mötet med Cézanne förstod att bilder kan vara något mer än illustrationer till en text. Att form och färg kan utgöra en verklighet med helt egna principer, och att det är något han som författare kan lära av. ”Vägen till Sainte-Victoire” har på svenska en titel som för tanken till pilgrimsfärder – och det är inte fel, men originaltiteln är skarpare: ”Die Lehre der Sainte-Victoire”. Sainte-Victoires lära. Som alltså börjar i en fråga: Varför skriver jag? Med vilken rätt?Jag har funderat på det där: om det kan vara så att den sortens frågor har skjutits i bakgrunden i vår tid, med den digitala skriftens utbredning. Att digitaliseringen har skapat en textinflation, där skriften har förlorat sin fysiska substans och det som skrivs skrivs mer och mer i vinden – på gott och ont, men hursomhelst med den effekten att de moraliska grundfrågorna ses som lite patetiska och överdrivna. En tidsödande överkurs: ungefär som att bestiga ett berg. Å andra sidan tror jag att alla skrivande människor, och särskilt de som har skrivandet till yrke, förr eller senare hajar till inför frågan: vad är det jag håller på med? Vad ska detta tjäna till, egentligen? ”Das Recht, zu schreiben”, Rätten att skriva, som Handke kallar det, måste då på något vis försvaras innan man kan återvända till sitt skriv- eller tangentbord. Ibland kräver det sin pilgrimsfärd.Och ibland kommer man ju inte ända fram. En eftermiddag i oktober står jag själv vid Sainte-Victoire; den långa bergskammen, som sträcker sig flera kilometer i väst-ostlig riktning, men som från Aix, och på Cézannes målningar, knappt syns mer än som ett brant fall i bergets nästan koniska profil, reser sig som en femhundra meter hög vägg mot den djupblå himlen. Jag har förstått att det från nordsidan ska vara en enkel vandring upp till toppen, men just idag blåser den hårda, kyliga nordvästvind som i Provence kallas mistral, så medan nordsluttningen ligger i skugga och snålblåst är det sol och lä på sydsidan. Härifrån är det flera timmars tuff klättring om man ska ta sig upp; det stora korset på toppen tecknar sig som ett oåtkomligt, lite förargligt kryss mot skyn. Stigen utmed den mäktiga branten går genom en låg vegetation uppför en liten kulle, mot en stuga som heter ”Refuge Cézanne”. Den byggdes 1953, och har alltså inget alls med Cézanne att göra – men känslan av att stå här i solnedgången är ändå fin, med slätten ner mot havet svept i ett gyllene dis och med dofterna av rosmarin och timjan från marken. Det är, på modern svenska, ”good enough”. Ibland kommer man, som sagt, inte närmare än så.Jag tänker mig att Cézanne kanske såg på sina tidiga målningar just så: good enough. Men hur tar man sig vidare? Det han gjorde – och som gav honom rykte som en banbrytare inom det moderna måleriet – var dels att han upptäckte hur han kunde öppna nästan omärkliga övergångar, ”passager”, mellan förgrund och bakgrund genom att med färgen lösa upp konturerna hos formerna i förgrunden. Dels att han såg hur färgens ljushetsgrad, valör, kunde binda samman förgrund och bakgrund istället för att som annars skilja dem åt. Effekten var att motivet inte längre framträdde som subjektiva ljusintryck utan i sin fulla, massiva materialitet. Handke konstaterar att Cézanne får berget att träda fram ”i sig självt”, outgrundligt för den mänskliga blicken men samtidigt djupt förbundet med allt som finns i världen – och det slår honom som i en triumferande vision att detta är svaret på frågan: hans ”rätt att skriva” handlar om att göra dessa sammanhang levande. Förbindelsen mellan jaget och tingen: kan han föra den insikten vidare, så har han nått sitt mål.På kvällen efter min misslyckade expedition till Sainte-Victoire antecknar jag i dagbokens marginal ordet: ”Billebjer”. Det kräver kanske en förklaring. Billebjer är en liten bergknalle någon mil öster om Lund, en urbergshorst som sticker upp ur lerslätten med en form som påminner om berget utanför Aix, men i miniatyr: en mjuk nordsluttning, och så en stupande stenbrant i söder – visserligen inte mer än tio meter hög, men när jag var där som liten var den hisnande och livsfarlig. Peter Handke reser efter sin uppenbarelse hem till Salzburg, där han gör en vandring till en liten kulle i en skog utanför stan, som han beskriver detaljerat i bokens slutkapitel, innan han på nytt kan vända tillbaka till sitt skrivbord. Jag har ingen vision att följa, men när jag står vid Billebjer vet jag att jag hamnat rätt. Det är ett lagom litet berg. Jag märker hur mina fötter och fingerleder minns bergets alla skrevor och små avsatser, som om kroppen fortfarande passar ihop med dem efter alla gånger jag klängt upp här. Från toppen ser jag slätten breda ut sig i ett gyllene eftermiddagsdis ner mot Öresund. Det är snart mörkt. Några djupa andetag, och så tillbaka ner. Tillbaka, det vill säga vidare.Dan Jönsson, författare och essäistDen första och sista delen är bearbetningar av tidigare sända essäer.LitteraturBjörn Billing: Utsikt från en bergstopp – Jean-Jacques Rousseau och naturen. Ellerströms förlag, 2017.Peter Handke: Die Lehre der Sainte-Victoire, på svenska som Vägen till Sainte-Victoire. Översättning av Margaretha Holmqvist. Albert Bonniers förlag, 1982.Hokusai: One Hundred Views of Mt. Fuji. George Braziller, 1999.Hokusai. Thirty-six Views of Mount Fuji. Taschen, 2021.Jean-Jacques Rousseau: Julie eller Den nya Héloïse. Översättning av Olof Nordberg. Natur och kultur, 1983.Germaine de Staël: Corinne. Översättning av Jan Henrik Swahn. Natur & Kultur, 2022.MusikL.T. Fisk: Jag står kvar. Album: Åsnemanifestet. Text och musik: Johan Andersson. Aska, 2023.

GOD MORGEN NORDMØRE OG TINGVOLL: Fredag 23. juni fra klokken 9:00 til 10:00 var det Tingvollspesial på morgensendingen og da fikk vi blant annet høre om låta "Sommerdag på Tingvoll" av John Kinn, musiker og marokkaner i eksil som har levd lenger på Tingvoll enn noe annet sted i verden. Fredagens Tingvoll-sending er presentert av Sparebanken Møre avdeling Tingvoll og Norsol. Hør på KSU 24/7s morgensending GOD MORGEN NORDMØRE. Mandag til fredag fra 7:00 til 10:00 med Charles Williamsen. Høres på DAB, FM 104,5/107,2, internettradio www.ksu247.no eller i Radioplayer-appen!

Det planeras brandövning i det Nessvoldska hemmet. Grannar kan involveras med eller mot sin vilja. Medtag Rapunzelfläta! Utsikt sökes, helst takås och barn som ställer för mycket frågor undanbedes. Revolverman Skäringer bedömer att hon är en helt otrolig detektiv men orkar inte hantera sina objekts känslor i efterspel. Avsnittet spelas in på hotell Jacy´z i Göteborg och perfekta spa-bilder stöter på patrull.Medverkande: Mia Skäringer & Hampus NessvoldSkäringer & Nessvold klipps och redigeras av: Micke Solkulle & Anna SpolanderProduktionsbolag: polpo playwww.polpoplay.comc Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det planeras brandövning i det Nessvoldska hemmet. Grannar kan involveras med eller mot sin vilja. Medtag Rapunzelfläta! Utsikt sökes, helst takås och barn som ställer för mycket frågor undanbedes. Revolverman Skäringer bedömer att hon är en helt otrolig detektiv men orkar inte hantera sina objekts känslor i efterspel. Avsnittet spelas in på hotell Jacy´z i Göteborg och perfekta spa-bilder stöter på patrull.Medverkande: Mia Skäringer & Hampus NessvoldSkäringer & Nessvold klipps och redigeras av: Micke Solkulle & Anna SpolanderProduktionsbolag: polpo playwww.polpoplay.comc Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Namasté! OM! Badabim Badaboom! Stian Stinaldo som i denne episoden har besøk av Julian Sæther :) Sjekk ut Julians nyhetsbrev hvor han gjør feil og lærer av det https://insightfuldrops.substack.com/ Instagram https://www.instagram.com/juliansaether/ Se Julian i aksjon https://youtu.be/iUEV5GEMKu0 lytt, del og spre 3SM podden --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/stian-stinaldo/message

Utsikten präglade en gång bilden av en stad. Anna Blennow åker upp på fjället och reflekterar över betydelsen av att betrakta världen lite grann från ovan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Linbanan upp på fjället sätter sig i sakta i rörelse. Bara en bräcklig sittkorg skiljer mig från avgrunden under mina fötter, och ovanför mitt huvud bara de tunna, knakande metallvajrarna och den oändliga rymden. Jag blundar och räknar sekunder under den tjugo minuter långa färden.Däruppe är allting annorlunda, ovanför trädgränsen, nära till molnen. Allt är så rent, den iskalla bäcken, bären på marken. En annan värld, men ändå samma. Och nu har jag ingen svindel när jag låter blicken flyga ut över djupet, ut över utsikten. Där ligger sjön som en levande, glittrande karta, där borta reser sig fjällmassiven som mäktiga vågor, och allting är nära och samtidigt obegripligt långt borta.Det var under romantiken, på 1700-talet, som bergsbestigning och alpturism för första gången blev en fluga. Dessförinnan hade höga och otillgängliga berg främst betraktats som hinder på vägen, opålitliga och oregelbundna, motsatsen till det kultiverade landskapets skönhet. Men nu skulle bergsklättrarna både förtjusas och förskräckas av den vilda naturen på tillfälligt besök i en annan värld ovanför molnen.Men utsikten hade tjänat en avgörande roll för resor och resenärer redan långt innan dess. Tänk dig till exempel att du kommer till en okänd plats, en stad, en by, i en tid då kartor och bilder och texter ännu inte var lättillgängliga och massproducerade. Hur skulle du bära dig åt för att förstå var du hamnat?Den italienske 1500-talsförfattaren Anton Francesco Doni visste på råd. Var och en som bor i en stad och känner den väl, och som ska vägleda en främling som just anlänt dit, börjar med att visa de vackraste och mest välkända landmärkena och monumenten. Sedan bör besökaren ledas till någon hög byggnad, eller kanske något litet berg i närheten. Därifrån demonstreras stadens läge, bredd och längd, de viktigaste offentliga byggnaderna, gatorna och allt annat, och genom utsikten från denna högt belägna plats kan gästen forma sig en föreställning, en idé om staden och platsen.Tidiga kartbilder över platser som Florens och Rom utgick från samma princip när de framställde städerna sedda snett uppifrån, som om betraktaren stod på en höjd och såg ut över staden: precis en sådan bild som Anton Francesco Donis besökare präglade in visuellt i sitt synminne. Hus och byggnader tecknades i miniatyr, men metoden gjorde det ofta svårt att urskilja gator och öppna platser bland alla fasader. Det var helt enkelt monumenten man skulle navigera efter snarare än vägsträckningar och infrastruktur.Det var först senare man kom att övergå mer generellt till de schematiska och skalenliga kartor vi är vana vid idag, där gator och kvarter tecknas i abstrakt kontur sedda rakt uppifrån en praktik som naturligtvis krävde en helt annan teknisk apparat för sitt genomförande.Kartan formad som en utsikt var inte bara informativ utan också vacker. De stora kartverken från 1500- och 1600-talen hängde ofta som monumentala smycken på väggen i de rikas och mäktigas bibliotek, och tjänade säkert just båda syften: att förtjusa och att undervisa betraktaren. Och inte bara det. Att äga bilden över staden, att ensam ha äganderätt och tillgång till en sådan karta, var också ett uttryck för makt.I guideböcker från 1800-talet och det tidiga 1900-talet förenades så de två huvudfunktionerna hos utsikten som fenomen: den estetiska, känsloladdade upplevelsen och den pedagogiska och praktiska aspekten. I bokförlaget Baedekers guide till Italien från 1926 uppmanas den som reser till Rom att ta sig till någon av stadens bästa utsiktspunkter, till exempel kullen Pincio i nordöstra delen av staden. Här, skriver guideboken, fängslas blicken ständigt av någonting nytt: Peterskyrkans mäktiga kupol och Vatikanens cypresser åt höger, pinjerna på Gianicolo till vänster, och däremellan noggrant uppräknade kyrktorn, kolonner och monument. Överväldigande skönhet och betryggande ordning strålade samman under betraktarens blick.Men här tydliggörs också utsiktens sociala aspekt: på Pincio samlades mot kvällen den förnäma världen i sina automobiler och vagnar, och turister, aristokrater och prelater strövade om varandra till tonerna av parkens konsertmusik med hela Rom som kuliss. Man skulle inte bara se ut över utsikten  man skulle också synas vid den.När Baedekerförlaget började publicera guideböcker till de nordiska länderna mot slutet av 1800-talet var programförklaringen nästan plågsamt tydlig. Till Sverige och Norden reser man inte för att uppleva konst och civilisation. Här finns ingenting som kan mäta sig med Europas kultur, nja, möjligen Stockholm i så fall. Nej, det är naturen som är själva målet, den vilda naturen och ensamheten långt ifrån trängsel och turistgrupper. Så när de traditionella Baedekerstjärnorna skulle delas ut - en för något sevärt, två för något exceptionellt - var det inte främst monument och byggnader som markerades. Det var naturscenerier som brusande vattenfall, strömmande forsar och framför allt utsikter. Efter den mödosamma vandringen upp på Åreskutan, Dundret eller kanske Vårdkasberget i Härnösand utlovas en underskön utsikt som belöning. Och även i städer används utsikten för att skapa såväl känslor som kunskap. Kärnan, Helsingborgs medeltida borgtorn, får ingen stjärna, men det får utsikten mot Sundet och Danmark från dess högsta topp. Uppsala slott är inte på långa vägar lika sevärt som utsikten därifrån över staden. Och den som ställer sig på Norrbro i Stockholm (en stjärna) får en både pittoresk och instruktiv vy över staden, vattnet och holmarna.Men utöver dessa två egenskaper, skönhet och användbarhet, finns det också en befriande lekfullhet i upplevelsen av en utsikt: det normala, jordbundna perspektivet är tillfälligt upphävt, skalan omkastad, högt och lågt byter plats. Är det kanske det som lockar oss allra mest, och som får oss att ofrånkomligen dras till utsiktstorn och till bergets högsta punkt, som får oss att övervinna trötthet och höjdskräck på vägen mot toppen?Där jag står uppe på fjället dit jag rest i fotspåren av Baedekers guide från 1906 är jag bara en obetydlig del av det gigantiska landskap som omger mig. Jag väger oerhört lätt jämfört med de uråldriga bergskedjornas massiva tyngd. Och samtidigt, när jag blickar mot bergen, krymper de i skala och ryms mellan tumme och pekfinger. Det är både komiskt och skrämmande på samma gång att se det stora bli litet och själv vara både mindre och större än allt.När jag tar linbanan ner för fjällsidan vågar jag öppna ögonen och kika lite försiktigt. Där ringlar sig vägen fram förbi fjällstationen, där går järnvägen, där breder sjön ut sig åt öster, och norrut är väglöst land och gränsen till Norge. För ett ögonblick råder en underbar ordning i världen, en ordning som är både skönhet och trygghet. Så sätter jag fötterna på marken: allt är åter som vanligt.Anna Blennow, latinforskare och poet LitteraturThomas Frangenberg, Chorographies of Florence. The Use of City Views and City Plans in the Sixteenth Century, Imago Mundi, Vol. 46 (1994), ss. 4164.Anton Francesco Doni, I Mondi, Venedig 1552.Baedekers Italien von den Alpen bis Neapel, 1926.Baedekers Schweden und Norwegen, 1906.Björn Billing, Utsikt från en bergstopp, ellerströms förlag 2017.

Utsikt, men ingen insyn, skugga men ändå soligt, lummigt men inte högt. En enkel begäran eller.... Att både ha och äta kakan och vem vill inte det. Vem får rum på den platsen? Hasse och Annika bjuder på rumsliga tips i trädgården. Tips och idéer för att få rum med så mycket som möjligt.

Taler: Christian Tangvik

Bli bedre kjent med Heidi Halvorsen i prat med journalist Anne Brit Sande. Heidi deler både poesi, tanker om tro og gleden av å gå på skiturer etter å ha mistet synet. Introen på innslaget, leses av Sissel Mæland. 

Hva er viktigst? Profitt eller verdien i det som bare kan oppleves? Sindre Skeie er prest og forsker. Tre små kinesere "Blåklokkevikua"

Avsnitt 57! Trots att Félix är från västkusten så förklarar han sin avsky till fiskmåsar och Erik berättar om en låt som han är väldigt trött på. 

Utsikt från härlighetens berg - Kenneth Petersson - Predikan - 20210314

Vi har med oss gjest i studio, Anders Meland, som har forsket på effekten av mindfulness i ulike samfunnsgrupper og miljø. Å gjøre mindfulness-øvelser eller å være mindful  innebærer å være bevisst på hvor oppmerksomheten er, være ikke-dømmende til at fokuset vårt er flyktig, og at man trener evnen til å hente seg tilbake til øyeblikket man ønsker å være i. Hva kan vi lære av Anders sin forskning om bruk av mindfulness, og hvordan kan du benytte deg av mindfulness i egen hverdag? Om du selv ønsker å prøve mindfulness kan denne episoden gi deg en liten innføring.Vi ønsker deg en god start på uka! 

Vad händer med oss människor när vi byter perspektiv och mittpunkt i livet? Psykologen Jonas Mosskin hjälper till att bena ut hur vi får insikt genom att då och då byta utsikt. Sommartalkshow i P1 leds av Nadia Jebril - rösten som håller radiolyssnarna sällskap i Karlavagnen om kvällarna. Dagens program handlar om att byta perspektiv och mittpunkt i livet. Kanske har du lämnat lägenheten i stan och flyttat ut till sommarstugan på landet. Vad gör en sån omställning med vårt perspektiv egentligen - på allt från det stora till det lilla i livet? Det hjälper psykologen Jonas Mosskin till att bena ut. Nadia tar er även med ut i världen - på fågelskådning. Fågelskådaren Tomas Axén Haraldsson vänder kikaren upp mot himlen, allra helst i Mellanöstern. Vad lockar fågelskådare till området?

Pastor Wiggo Skagestad talte på søndag formiddagsmøte 2. august 2020 og fortsatte i serien: UTSIKT. Undertittel denne gangen var: Jeg vil være frimodig!

Pastor Wiggo Skagestad talte på søndag formiddagsmøte 2. august 2020 og fortsatte i serien: UTSIKT. Undertittel denne gangen var: Jeg vil være frimodig!

Thomas Natvig talte på søndag formiddagsmøte 26. juli og forsatte i serien - UTSIKT. Undertittel i dag var: Er det alltid en god utsikt for oss kristne?

Thomas Natvig talte på søndag formiddagsmøte 26. juli og forsatte i serien - UTSIKT. Undertittel i dag var: Er det alltid en god utsikt for oss kristne?

Pastor Michel Andras Rivas talte på søndag formiddagsmøte 19. juli og fortsatte i serien: UTSIKT. Undertittel i dag var Hva ser vi i tiden som ligger fremfor oss?

Pastor Michel Andras Rivas talte på søndag formiddagsmøte 19. juli og fortsatte i serien: UTSIKT. Undertittel i dag var Hva ser vi i tiden som ligger fremfor oss?

Pastor Thor-Harald Evenstad talte på søndagformiddagsmøte 12. juli 2020 og fortsatte i serien UTSIKT. Talens tittel denne gangen er Hva ser du?

Pastor Thor-Harald Evenstad talte på søndagformiddagsmøte 12. juli 2020 og fortsatte i serien UTSIKT. Talens tittel denne gangen er Hva ser du?

Pastor i Filadelfia Kristiansand talte søndag formiddag 28. juni om Glede. Menigheten har pågående en taleserie med tittel "Utsikt".

Pastor i Filadelfia Kristiansand talte søndag formiddag 28. juni om Glede. Menigheten har pågående en taleserie med tittel "Utsikt".

Äntligen gör Balco entré i  i podden, dom har sällskap av SJR, New Nordic Healthbrands och Systemair, Vi synar vår syn på VD-ordet och försvarar Buffett (som om han behöver det!) Nu kör vi!

Borta bra… men när man vänder hem är det verkligen inte så tokigt ändå! Payback to Örebro när Mia deltar i planeringen av en kulturattack där stans äldreboenden kan vänta en stor dos kärlek från bland annat Handelskammaren… nej förlåt, kammarorkestern! A stroll down memory lane… och en eloge till alla som tar hand om våra äldre och till de som hittar nya vägar till kontakt, kärlek och gemenskap!

I dessa tider är det många som sitter mest inne och tittar på omvärlden. Mattias Berg funderar över utsiktens betydelser. Kastanjen på gården utanför köksfönstret har fått sina tunga, ännu ljusgröna blad - och snart kommer ju blommorna. De där rosaaktiga, upprättstående, samtidigt skira och kraftfulla: något av det absolut mest överraskande i hela den svenska stadsfloran. Som en liten uppenbarelse, något som aldrig går att förutsäga utan varje år överträffar våra förväntningar. Och i år kanske mer än någonsin. Jag noterar framstegen dag för dag, ibland flera gånger samma dygn. Efter regn och sol, ofta med bara några minuters mellanrum som den senaste veckan, är det som att hela trädet har fått en näringschock. Då inbillar jag mig att jag kan se hur bladen blir större och knopparna sväller, i realtid: som i naturdokumentärernas trickfilmning där allting slår ut som ett mirakel medan vi tittar. Ur bokhyllan tar jag Bodil Malmstens "Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån". Det är en fantastisk roman, med en lika fantastisk titel - bortsett från att den just nu är helt osann, både för mig och de flesta andra. Jag får titeln liksom kastad i ansiktet och ställer in boken igen. För den dagen är jag inte heller långt härifrån. Då sitter jag väl fortfarande och tittar ut genom mitt fönster. "Långt härifrån" är just nu ett begrepp lika abstrakt som "upp i luften" eller "ut i rymden". Häromveckan kom den kanske vackraste texten hittills om den nuvarande situationen, av den italienska författaren Silvia Avallone i Dagens Nyheter. Där beskriver hon från Bologna isande sakligt vardagen för alla de som - ändå till skillnad mot oss här i Sverige - länge har befunnit sig i lagstadgad karantän. Som faktiskt inte fått gå ut mer än för att köpa mat eller rasta hunden - och därför har blivit liksom ett med sin utsikt. Hur hon och hennes lilla dotter spanar på den oföränderliga omvärlden. Avallone skriver: "Jag slår upp samma fönster som alltid och sätter mig på en stol framför det. Nilde hoppar upp i knäet på mig och vi tittar noga genom rektangeln som innesluter en bit av ett bostadshus och knappt ena halvan av en biograf som är stängd på grund av dekretet. Men det är vår bio nu. Nilde räknar upp fönsterluckorna, takrännorna och stuprören som hon ser." Jag slår igen tidningen och tänker på alla inneslutna människor över världen. Vad de kan se - och inte se. Träd, betong, himmel, humlor... De mer eller mindre täckta vyer som tillsammans bildar våra utsikter. Och slås plötsligt av att utsikt i plural blir ett på många sätt annat begrepp: en sorts förhoppning om framtiden. Min utsikt, din utsikt, våra utsikter. Det är väl det vi har just nu. Både nästan ingenting - och nästan allt. Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.se

I denne lange episoden av Iterasjoner diskuterer vi innovasjoner, teknologier og utfordringer. Hva har vært toneangivende fra 2010 til 2020, og hva tenker vi om utviklingen frem mot 2030? Hvordan påvirker teknologiutviklingen virksomheter, forretningsmodeller, økonomi, samfunn og individer? Med oss i studio har vi bærekraftekspert Monica Mee fra Pure Consulting som har lang erfaring fra finans og teknologibedrifter. Sammen med henne møter vi Tom Kristian Foosnæs som er fagansvarlig for Iteras teknologiradar og tech-guru Anders Norås fra Itera som også er en anerkjent internasjonal foredragsholder. Verter er som vanlig Solveig Holtvedt og Stein Arne Nistad.

Naturmorgons redaktion tipsar om några av 2019 års naturböcker tillsammans med författaren Mikael Niemi. Programledare: Joacim Lindwall. Utsikt från fjäll och glaciärer. Insikt i insekternas och växternas intrikata liv. Och berättelsen om en fisk som är det mest mystiska man kan tänka sig. Det - och mycket mer - ryms i årets skörd av naturböcker. På lördag den 14 december samlas Naturmorgonredaktionen för det traditionsenliga bokpratet då vi tipsar om naturböcker som kommit ut under året. Specialinbjuden gäst är Mikael Niemi - författare från Pajala med ett stort naturhjärta. I programmet medverkar Lisa Henkow, Jenny Berntson Djurvall, Helena Söderlundh, Mats Ottosson, Mikael Niemi samt programledaren Joacim Lindwall.

1'a Oktober samlas vi för årets första drevjakt tillsammans med Danyel och Lubbe från Shots & Pots och Patrik från PrimaDog. Utsikt från Eriks bössa efter avblåst såt. Erik och Kristian går årets första såtar med Wachtlarna Stellan och Benson.  Efter tre såtar har Patrik, Danyel och Lubbe fällt varsitt vilt och hundarna sprungit sig trötta. Efter en kopp kaffe bygger vi upp poddstudion utomhus och sätter oss ned för ett snack om dagens jakt, mat, viltkött, Shots & Pots, livet på Youtube och mycket mer. Efter avslutad.

James Ivory, Ismail Merchant och Ruth Prawer Jhabvala fick sitt stora genombrott med Oscarbelönade Ett rum med utsikt. Sonya och Olle har sett Merchant-Ivory-klassikern som formade en egen genre.  I det tolfte avsnittet av Eftertext snackar vi edvardiansk turismkolonialism, överklassromantik, Daniel Day-Lewis-charm och Call Me By Your Name.  Ett rum med utsikt visas på Fyrisbiografen den 1 september, 16.00

Av og med Håkon Hammeren, Theis Magelssen og Tony Norgaard

I poddavsnitt 84 får du möta Josefine Wilkins, som arbetar som integrationssamordnare och naturhälsokommunikatör (se https://www.varamednaturen.com/). Vårt samtal handlar om hur viktigt det är för oss människor att känna att vi är en del av naturen, och om hur den stärker vår psykiska hälsa. Vi pratar också bland annat om vår relation till platser, om att hitta glädje mitt i kaos, om att kunna sätta ord på vad vi känner, om lyssnande och tystnad – och om att inte alltid göra och analysera utan ibland bara vara och känna. OBS! Det smög sig in ett litet fel i mitt outro. Adressen till Josefins webbplats är varamednaturen.com och inget annat.

Norges nest viktigste nålevende dramatiker (Morgenbladet), Arne Lygre, har – i likhet med Christine – både tapt og funnet kjærligheten på de fire og et halvt årene siden han sist var i Salongen. Kunstner Sverre Bjertnæs laget en 2,6 m høy skulptur som ble stående hjemme hos Lygre i flere måneder for å inspirere han til å skrive teater. Jørgen beskriver hvilken relasjon han og hunden Patti deler: «Det er et tvangselement her, som jeg har introdusert i livet hennes». Arne samler ikke på egne opplevelser for å bruke det i tekstene han skriver. Frode Grytten byr på et nytt, nydelig dikt: «Utsikt frå rom 441». Jørgen og Christine så det siste stykket til Arne Lygre, «Meg nær», og presenterer sine favoritt-replikker fra stykket for å diskutere betydningen og motstanden med dramatikeren selv. Arne Lygre beskytter seg fra publikums reaksjoner på stykkene hans. Som f.eks. at Christine blir lei seg av dem.

Vi har vært på danskebåten tur/retur, uten å gå av båten så mye som et minutt. Det blir prat om poker, store porsjoner på buffet, Pippi-premieren som vi fikk med oss før vi dro, og Rizalyns merkelige trang til å gå på fjellturer i tide og utide. Et digert hosteanfall ble det også tid til. Men heldigvis har Riz snakketøyet i orden og kan på elegant vis holde hjulene i gang mens Ane harker seg ferdig.

Therese utmanar sig själv med att ta fler bilder på ställen hon besöker istället för att uppmana vänner och familj till att Googla upp platserna. Kristina tar hjälp av boken ”Use This if You Want to Take Great Photographs: A Photo Journal” av Henry Carroll för att fotografera något annat parallellt med sitt projekt (allt om projektet i avsnitt 31). Dagens bilder är tagna på temat "ledsen". Bilderna ger skratt, sorg och vemod samt hur tidigare minnen kan återkomma när ett tidigare minne avbildas. Fotografer som nämns i samband med nästa veckas tema (landskap) är Alex Noriega, Ansel Adam, Andreas Gursky och Casper David Friedrich. Dagens ledsna bilder finns på Instagram: @fotovannerpodd Facebook: Fotovänner

Tanken på att klättra i berg var länge avskyvärd. Men en roman av Jean-Jacques Rousseau gjorde i ett enda svep människan bergtagen. Dan Jönsson funderar på konsekvenserna av vårt mål att nå toppen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men Mount Everest upplever några försommarveckor varje år en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för upp till en miljon kronor kan köpa sig plats i en expedition, ofta utan att ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen. Affärerna hade en svacka under några år efter en jordbävning och en lavinkatastrof som krävde sexton personers liv, men numera är de uppe på rekordnivåer igen. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt Trängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman "Julie eller Den nya Heloïse". Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut nått ovan molnen och där upplevt hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnat upp och lättat. Det verkar, skriver han, som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet. Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, befinna sig i en alldeles ny värld, hur hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är. en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg [...] förbyttes i romantisk dyrkan. Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Idéhistorikern Björn Billing beskriver i sin koncisa men innehållsrika essä "Utsikt från en bergstopp" hur Rousseaus entusiastiska läsare med romanen som reseguide började vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad. Björn Billing beskriver omsvängningen i bergsuppfattningen till följd av Rousseaus roman som en kulturell synvända, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där som förtrollad som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria. Med en träffande formulering kallar Billing Saint-Preux alpina vision i Julie för en profan bergspredikan som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot det sublima - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken. Hundra år senare [...] ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar För Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför. Dan Jönsson, författare och kritiker  Litteratur Björn Billing: Utsikt från en bergstopp. Jean-Jacques Rousseau och naturen (Ellerströms förlag). Citaten ur Julie översatta av Olof Nordberg.

Einar Myreng

”Mälarens drottning”, ”Nordens Venedig” och ”The capital of Scandinavia” – kärt barn har många namn. I veckans avsnitt fokuserar vi på Stockholm i våra hjärtan. Annika har spenderat veckan tillsammans med ett stort antal resebloggare från hela världen som öste beröm över vår vackra huvudstad. Och visst kan Stockholm lätt knipa titeln som världens vackraste huvudstad? I det här avsnittet berättar vi mer om våra egna smultronställen i staden samlade under teman som Promenadvänligt/insupa atmosfär, Mat, Utsikt och Kultur. Länkar […] Inlägget 016: Att resa till Stockholm dök först upp på Att resa-podden.

Utsikt - Destinasjonen | 12. juni 2016 | Elisabeth M. by Bjølsen misjonskirke

Utsikt - Å se Jesus sammen | 5. juni 2015 | Eirik Soldal by Bjølsen misjonskirke

Utsikt - Mulighet eller fristelse? | 22. mai 2016 by Bjølsen misjonskirke

Utsikt - Pinse | 15. mai 2016 by Bjølsen misjonskirke

Såhär på sommaren gör man allt för att få sitta i solen och även höra vattnet slå mot land. Vi ger er tips på tre restauranger som ligger vid vattnet och som erbjuder en riktigt god måltid! Missa inte bonusrestaurangen vi nämner på slutet! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

"Det finns en veranda som jag älskar. När jag sitter på den känns det som om jag äger hela min värld; både den inre och yttre. Utsikt och insikt. Avstånd och närhet i samma andetag." Stina Wollter På den uppländska slätten precis i början av maj när skott och knoppar spränger och brister, hittar man Gun Andrén strosandes, nypandes, pysslandes och tassandes på gångarna i sin trädgård och kanske vid en vackert uppdukad fikastund i det lusthus hon byggt tillsammans med sin man och sina barn. Lusthuset är trädgårdens centrala punkt och är bärare av historia, skönhet och skavanker, vilket skapar rum för nära samtal, menar Gun. Hon har alltid varit intresserad av att fotografera och till slut blev den en bok om lusthusets tillblivelse eftersom hon vill nå ut med budskapet att det inte behöver kosta skjortan eller vara perfekt. Du kan också bygga ett!  Gun är gymnasieläraren som valt att regelbundet arbeta deltid - vilket förvisso inte gjort henne förmögen - men ändå rik; på resor, hjärteprojekt, dans och goda stunder.Hör Stina och Guns samtal på söndag kl 22.05-23.00 om växande och växter, om lust och liv och om att snickra ihop sin vardag på ett sätt som passar en själv.Du som lyssnar, vad betyder odlande och växande för dig? Vad berättar din trädgård, din balkong, din odlingslott för historier för dig? Vad säger dom om dig? Eller är du kvar på längtansstadiet?Vad skulle du bygga om du fick chansen; ett lusthus, en lådbil, ett annat liv?På vilken plats landar du? Vad händer där? Har du ett pågående byggprojekt som du vill berätta om? Vad betyder det för dig? Är det en mardröm eller en dröm som går i uppfyllelse? Ring 018- 17 40 20 under sändning på söndag kl 22-00 för att komma till slussen och prata med Stina per telefon efter kl 23. Eller skicka ett mail till sondagsstina@sverigesradio.se och glöm inte ditt telefonnummer om du vill bli uppringd!

Utsikt - Ditt indre øye | 8. mai 2016 | Ole Aleksander Østhassel by Bjølsen misjonskirke

Utsikt - Tåke | 1. mai 2016 by Bjølsen misjonskirke

Marika Enstad leser.

Vi besöker författaren, naturfotografen och tv-producenten Henrik Ekmans torp i Sörmland, med utsikt över Sparreholms ekhagar. Och så sitter spanar vi efter vildsvin i skymningen från ett nytt gömsle i Skrylle utanför Lund. Programledare är Joacim Lindwall.

Ett spännande och omfångsrikt samtal med Johan Crona som är Investment Manager på Almi Invest.

Var går gränsen mellan natur, konst, kultur och litteratur? Kanske ingenstans. I alla fall inte i Lars Lerins Augustprisbelönade praktverk Naturlära. Likadant i Joar Tibergs mycket mindre, men likväl gripande, Fåglar i fält. Och Stefan Castas och Emma Tinnerts Min fjärilsbok är en superinformativ faktabok - men med så vackra bilder att den är en konstupplevelse i sig. Det är några av de böcker vi tar upp i vårt bokprat - programmet då Naturmorgon lyfter fram guldkorn ur årets naturboksskörd. Och vi tar upp fler förstås: böcker om träd, mossor, svampar och snöleoparder, om platser som Muddus, Dalälven och Skåne, om kulturlandskapets förändring och om kärlek över artgränserna. Redaktionen har läst och tyckt, och så har vi bjudit in vetenskapsjournalisten, fotografen och författaren Henrik Ekman som årets hedersgäst. Det är han som är berättarrösten i SVT:s naturfilmer i Världens natur på söndagskvällarna. Till våren ger han ut en ny bok, Utsikt från ett torp. I programmet medverkar också Lasse Willén, Helena Söderlundh, Lisa Henkow samt programledaren Jenny Berntson Djurvall.