Podcasts about indiska oceanen

Är det verkligen fred vi vill ha? I så fall måste vi veta vad fred är. Dan Jönsson läser Immanuel Kants Om den eviga freden och inser att vi kanske aldrig riktigt har vetat. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerat i en tidigare version 2018-09-13.Någonstans i ett kontrollrum i staden Langley i den amerikanska delstaten Virginia rör en människa sin hand över ett tangentbord. Vi får tänka oss scenen ungefär som vilket större myndighetskontor som helst, med rader av blinkande datorskärmar, pappmuggar med automatkaffe, folk i lediga kontorskläder bekvämt tillbakalutade på sina snurrstolar som då och då hojtar något till en kollega eller fäller en förströdd kommentar om inget särskilt. En helt vardaglig miljö alltså – bara det att var och en av de här datorerna i verkligheten är ett dödligt vapen. När fingrarna utfört sitt kommando på tangentbordet lyfter en så kallad drönare från ett hangarfartyg i Indiska Oceanen, minuten senare exploderar ett hus någonstans i Jemen och ett okänt antal människor dör. Operationen går att följa via gps på datorskärmen, kaffet i pappmuggen hinner knappt svalna innan det är klart.Det görs flera hundra av den här sortens robotattacker varje år – några stycken om dagen – de allra flesta i Afghanistan, men också i Somalia, Pakistan och alltså Jemen: länder där USA inte officiellt befinner sig i krig men där man alltså ändå uppenbarligen anser sig ha rätt att fälla bomber. Frågan är: om dessa tillslag, eller vad vi nu ska kalla dem, inte är att se som krigshandlingar, vad är de då? För personen i kontrollrummet har det förmodligen ingen praktisk betydelse, lika lite som för den som sprängs i luften. För alla oss andra, däremot, kan det kanske vara av visst intresse.Jag tycker nog att han kunde ha förutsett den här situationen, Immanuel Kant, när han 1795 skrev sin traktat ”Om den eviga freden”. Kanske inte just att krig i framtiden skulle föras med datorstyrda robotar – men däremot att det skulle kunna dyka upp en Storebror som påstår att krig är fred, och faktiskt få folk att acceptera det: eftersom gränsen mellan krig och fred är på väg att suddas ut. Och eftersom makten att definiera vad som är vad tillkommer den som har de tyngsta vapnen. Som pacifist var han trots allt inte helt naiv, Kant – det är med en sorts besvärjande ironi han inleder sin lilla skrift med den berömda bilden av en värdshusskylt föreställande en kyrkogård, Zum ewigen Frieden. Som för att redan från början göra klart att den enda riktigt beständiga freden är den där alla människor är döda.Nu var han inte fullt så cynisk heller, när allt kommer omkring. Kants fiktiva traktat är skriven i upplysningens anda, och genomsyras av en trotsig förnuftstro, en övertygelse att människan trots historiens förskräckande spår har förmågan att utvecklas till det bättre – inte för att vår moral i sig skulle förädlas, utan helt enkelt för att vi med tiden inser att vi alla tjänar på gemensamma principer och civiliserade institutioner. Kants vision är en folkrättslig världsfederation av suveräna republiker, bundna till varandra genom några enkla grundsatser, som förbud mot stående arméer och skuldsättning för militära ändamål. Men att denna korta skrift fått så stor betydelse beror nog mest på dess dubbla perspektiv, att den så ledigt förenar en historiskt luttrad realism med en idealistisk framstegstanke. Kanske kan man rentav säga att det är här den moderna fredstanken föds, i dessa visionära, lätt naiva tankar om en fredlig världsordning säkrad genom ömsesidigt bindande principer. Folkrätten som begrepp är svår att tänka sig utan inspirationen från Kant.Men en sak slarvade han med, tyvärr – och det gäller just definitionen av vad fred är. De krig som Kants traktat avser att förhindra är de som utspelar sig mellan suveräna stater. Hans fredsbegrepp utgår med andra ord från det som i modern fredsforskning kallas ”negativ fred”. Om inbördeskrig och befrielsekrig säger den ingenting – än mindre om det som idag brukar ingå i det så kallade ”positiva” fredsbegreppet, det vill säga sådant som mänskliga rättigheter, frånvaro av sociala konflikter, rasism och segregering. I traktatens allra första artikel fördömer han den sortens fredsslut som ingås med baktanken om ett nytt krig – de har ingenting med verklig fred att göra, hävdar Kant, men glömmer sedan bort att tala om hur dessa baktankar ska avslöjas och överhuvudtaget precisera vad de innebär. Fred blir ett tillstånd som är på en gång självklart och problematiskt, ett begrepp så diffust att det för en av historiens största tänkare borde te sig närmast oanvändbart.Jag tror faktiskt att ett av fredsrörelsens historiska misstag är just att den har struntat i den här frågan. När jag själv, för många år sedan, höll på med fredsaktivism minns jag inte att vi egentligen någonsin diskuterade saken. Vi jobbade med konkreta frågor, för kärnvapennedrustning, mot vapenexport, och det gjorde vi säkert rätt i. Visst fanns en diskussion om huruvida krig ibland kunde ses som ”rättfärdiga”, om freden alltid var att föredra ”till varje tänkbart pris”, för att citera Hoola Bandoolas gamla låt. Pacifisterna hade sina organisationer, antiimperialisterna sina – men det vi alla var emot, kriget, förblev i stort sett lika otydligt som, låt oss säga ”ondskan”.Det här har gjort att myterna fått fritt spelrum. Att Sverige har haft fred i över tvåhundra år – trots att landet deltagit i krig både med trupper under internationell ledning och genom att sälja vapensystem, eller delar av vapensystem, till krigförande länder – är ett exempel på en sådan myt. Men viktigare är de seglivade föreställningarna om stora mäktiga imperier och deras förmåga att garantera fredliga förhållanden. Idealet här är den så kallade Pax Romana under det romerska kejsardömets första tvåhundra år – en guldålder som stått modell för begrepp som Pax Britannica, den period mellan Wienkongressen och första världskriget när den brittiska flottan kontrollerade världens handelsvägar, och den så kallade Pax Americana vi numera brukar sägas leva under. Men den romerska freden krävde, precis som den brittiska, ständig krigföring i imperiets periferier för att hålla illusionen vid liv. Och vår tids amerikanska fred bygger på ett globalt system av hundratals militärbaser, ständiga förebyggande krig och hemliga, robotbaserade operationer utan krigsförklaring. Allt till priset av halva världens samlade militärbudget.Med sådana förutsättningar känns utsikterna till en ”evig fred” mest dystopiska. Det så kallade världssamfund som i vår tid upprätthåller den globala ordningen tycks tyvärr förväxla fred med militär och ekonomisk stabilitet. Att läsa Kants lilla traktat idag är ganska nedslående när man ser till hur få av hans idéer som förverkligats – ta bara de båda grundläggande förbuden mot yrkesarméer och mot skuldsättning för militära ändamål – detta trots idoga försök att bygga permanenta, mellanstatliga institutioner och på så vis ersätta makt med rätt. Man vill ju gärna tro att det är möjligt – men rätt ersätter inte makt så länge makten att avgöra vad som är rätt är bortom all rättslig kontroll. Försök själv föreställa dig: den lilla staden någonstans i Jemen; människor samlas till marknad när ett av husen på torget oväntat exploderar. Krig, eller fred? I en rättslös värld spelar den frågan ingen roll.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturImmanuel Kant: Om den eviga freden. Översättning Alf W Johansson. Daidalos, 2018.

Houtierna i Jemen attackerar fartyg till stöd för palestinierna. Nu hotar kaos i världshandeln om ingen hittar en lösning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Ett vanligt handelsfartyg kan inte skydda sig mot missiler och drönare”, säger Öystein Elgan uppgivet. Han sitter i styrelsen för två av de norska fraktbolag som den senaste tiden har fått se flera av sina skepp attackeras när de seglat genom Röda havet.Den jemenitiska houti-milisen har hittat den perfekta platsen för politiska påtryckningar: Sundet som förbinder Europa med Indiska Oceanen och Asien.Att en relativt okänd milisgrupp i ett av världens fattigaste länder vänt vapnen mot världshandeln möts med fasa bland sjöfararna men applåderas av andra.Fler krigsfartyg till Röda havetNu flockas krigsfartygen utanför Jemens kust. USA och Storbritannien har beskjutit milisens fästen i ett försök att få dom att ge upp men än fortsätter raket-attackerna åt båda håll.Och det enda som på riktigt skulle kunna lösa knutarna och skapa lugn i Röda havet verkar vare en verklig vapenvila i Gaza.Medverkande: Öystein Elgan, vd för Inventor Chemical Tankers som drabbats av fartygsattackerna i Röda havet, Rouzbeh Parsi, chef för Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på Utrikespolitiska Institutet, Aron Lund, Mellanösternexpert vid Totalförsvarets forskningsinstitut, Hind Al-Eryani, journalist och aktivist från Jemen, Dhaifullah al-Shami, informationsminister i houtiernas toppskikt, Jakob P Larsen, säkerhetsrådgivare vid den internationella organisationen Bimco, Burak Sakir Seker, som forskar kring marin säkerhet och internationella relationer vid Ankara Haci Bayram Veli universitetet.Programledare: Lotten Collinlotten.collin@sr.seProducent: Ulrika Bergqvistulrika.bergqvist@sr.seReportrar: Anja Sahlberg och Ahmed Baider, frilansare i Jemen.

Öar börjar ofta som himmelrike men närmar sig förr eller senare helvetet. I fiktionen så väl som i massturismens exploateringskultur. Är det utopins eviga öde vi ser? Dan Jönsson undersöker saken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mitt i Kattegatt, ungefär tre mil norr om Sjælland och fem mil väster om Kullaberg i Skåne, ligger den lilla ön Hesselø. Inte många människor vet att den finns och ännu färre har varit där. Själv har jag sett den vid två tillfällen.Första gången från Kullens fyr, där den syntes genom kikaren liksom svävande precis ovanför horisonten. Knappt verklig, en genomskinlig hägring med sitt lilla fyrtorn som stack upp ur träddungen. Jag tittade länge. När jag tog kikaren från ögonen var den nästan omöjlig att urskilja i det starka ljuset.Horisonten är skör. I den västerländska litteraturen slocknar drömmen om en gemensam lycka i ett bortdöende motorljud. Så här: "Den sista bilen passerade. Obeaktat i mörkret blev upplysthetens faktum kvar. Bullret från motorerna minskade, den pipiga retoriken övergick i ett oartikulerat mummel, och de påträngande ljuden dog bort. Fram kom grodorna igen, fram kom insekterna, omöjliga att tysta, fram kom majnastararna. - Karuna, karuna. Och en halvton lägre: - Pass på."Där, i tystnaden efter kuppmakarnas bilar på den lilla, nyss så lyckliga ön Pala i Indiska Oceanen slutar Aldous Huxleys roman "Ön" från 1961. Världens troligen sista utopiska roman. Man skulle också kunna säga: den sista renässansromanen. Eller: den sista idealistiska romanen."Ön" är den avslutande länken i en lång kedja av fantasifulla försök att tänka sig ett samhälle som  producerar lycka - en dröm som genom århundradena, trots alla olikheter, envist har bevarat vissa fundamentala, idylliska drag. En grundläggande frihet från konflikter, till exempel. En frihet från sexuella neuroser. En betoning av andliga värden framför materiella. Och så, förstås, denna ständiga benägenhet att söka fäste på en ö.Var kommer den från, denna reflex att alltid förlägga paradiset till en ö? I Thomas Mores "Utopia", själva urkunden för den nya tidens litterära utopier, berättar sjömannen Raphael Hythloday om sin resa till en isolerad ö utanför Sydamerikas kust, där invånarna lever enkelt och naturligt, i någon sorts förnuftig kommunism. Deras kontakter med omvärlden är mycket sparsamma, Utopia är självförsörjande med det mesta.När Francis Bacon hundra år senare, i början på sextonhundratalet, skriver sin "Det nya Atlantis" - en utopi om ett samhälle styrt av den nya tidens vetenskapliga ideal - är inramningen ungefär densamma. Ön Bensalem i Stilla havet är otillgänglig för besökare, och dess invånare tar sig inte gärna därifrån.Det finns en skörhet över dessa öar. Något säger oss att om vi når dem, så riskerar de att förflyktigas, som hägringar. När överste Dipas styrkor från det aggressiva grannlandet Rendang-Lobo rycker in i Pala på slutsidorna i Huxleys "Ön" har bokens huvudperson, Will Farnaby, just vaknat upp ur ett narkotiskt svamprus. Han är omvänd."Mocha-medicinen", som den kallas, är ett av de centrala inslagen i den palanesiska andlighet som hela samhället är uppbyggt kring. Det är en kultur byggd på lika delar buddhism och modern vetenskap, som syftar till befrielse och självkännedom för varje individ. Will, som kommit till Pala som exploatör för att genomdriva en oljekoncession som skulle betyda slutet för palanesernas speciella livsföring, har efter vad han sett på ön förstått att en sådan utplåning inte bara skulle innebära en förlust för Pala, utan för hela mänskligheten.Men då är det för sent. I bokens slutscen står han vanmäktig och ser den unge hitlerinspirerade rajan fara förbi i sin konvoj, hör ljuden från de första avrättningarna och de skrikande proklamationerna, medan de leende anletsdragen hos en gammal buddhastaty blänker till från sin nisch i berget i skenet från billyktorna, ända tills den sista bilen har passerat. "Obeaktat i mörkret blev upplysthetens faktum kvar." Kvar blir också majnastararna - fåglarna som palaneserna har dresserat till att ständigt upprepa sina maningar om att leva uppmärksamt och känna medlidande, karuna. Upplysthetens faktum och medmänsklighetens röster. Det är slut - och kanske ändå inte.Det brukar sägas att vi lever efter "utopiernas död". Det är möjligt. Kanske är den utopiska romanen ett passerat stadium i litteraturhistorien. Den moderna litteraturen har det svårt med lyckan - att gestalta en idealisk samhällsordning är att bryta mot den moderna realismens första bud: det är att beskriva världen som den borde vara, och inte som den är.Men i ett lite större perspektiv vittnar bristen på utopiska romaner också om en oförmåga i vår tid att ställa vissa frågor, formulera vissa perspektiv. Då handlar det ändå om frågor som i århundraden har hört till litteraturens eviga, frågor som "Hur ska vi leva gemensamt?" eller "Efter vilka syften ska ett samhälle inrättas för att kallas gott?". Frågor som nu istället lämnats över till en yrkespolitik som även den verkar allt mindre benägen att ställa dem.Kanske finns ett samband här? Kanske behövs den litterära fantasin för att inte den politiska ska tyna bort? Kanske finns det fler än jag som känner ungefär som pappan i Tove Janssons "Muminpappans memoarer", när han kommer tillbaka till Mumindalen efter sina resor och lägger märke till de andras, som han förklarar det, "sorgliga oförmåga att undra och bli förvånade. Jag kunde till exempel", skriver han, "fråga hemulen varför allting var som det var och inte tvärtom. Det skulle just se skönt ut, sade hemulen då. Är det inte bra så här, kanske? Hon gav mig några ordentliga förklaringar och jag fick en mer och mer bestämd känsla av att hon försökte slarva ifrån sig hela saken."Just det. I vår tid och vår kultur är det de snusförnuftiga hemulerna som sätter agendan. Det som intresserar oss är hur världen ser ut, inte hur den borde vara. Men kanske borde man faktiskt inte slarva ifrån sig hela saken? Måste den där ön verkligen för alltid sjunka bakom horisonten? Eller går det att mana fram den? Med andra ord: Går det att tänka sig en utopisk berättelse för vår tid?Det finns, tror jag, en evig, filosofisk hake inbyggd i den litterära utopin. Enklast skulle den kunna beskrivas som en konflikt mellan lycka och frihet. När författare i modern tid har försökt gestalta ett utopiskt tillstånd, som Huxley i "Ön" eller som Hermann Hesse i "Glaspärlespelet", är det där, på den motsättningen det hela tiden stupar.Om inte annat för intrigens skull dyker det förr eller senare alltid upp en figur som driver konflikten till sin spets och sätter den sköra balansen ur spel. Huxley beskrev det nog starkast i sin mest berömda roman, "Du sköna nya värld", där den tekniskt och politiskt framkallade lyckan avslöjas som despotisk. I "Glaspärlespelet" är det spelmästaren själv, Joseph Knecht, som till slut lämnar sina uppdrag i det filosofiska lyckoriket när han känner hur det "luktar rök". Sådant är utopins eviga öde, verkar det: när öns begränsningar blir uppenbara tvingas man lämna den. Eller också måste ön helt enkelt gå under.Så ser de ut, realismens krav.Visst är det sorgligt. Borde inte just litteraturen trots allt ha något mer att säga oss än att vi ska sluta drömma, sluta fantisera, sluta föreställa oss det som inte finns? Nu i somras såg jag Hesselø för andra gången. Det var på norra Sjælland, vi hade varit på stranden och badat och efteråt klättrade vi upp för en hög strandklitt och där ute, som en liten gråblå knagge på horisontlinjen, låg den.Jag pekade ut den för barnen och vi stod där en stund och tittade. Efteråt, när vi hade gått ner, sade de att den fortfarande syntes. Var då? Jag spanade, men kunde inte se den. Insåg att mina ögon börjar bli gamla, att det snart kommer att vara för sent.Möjligheten av en ö, tänker jag, är det inte just det det handlar om? Inte ön, utan en strand med utsikt mot en ö. Och våra korta liv, på denna strand.Dan Jönsson, författare och essäist 

Gäster: Robin Berglund, Branne Pavlovic, Fanny Agazzi, Tind Soneby Wäneland, Anastasious Soulis. … Bli Patreon för att höra avsnittet i sin helhet, gå in på www.patreon.com/amkmorgon och signa upp för att få allt vi gör i en feed! Pengarna ska gå till anställandet av en redaktör ASAP. Du får dessutom extramaterial, extrapoddar, extra allt. Förtur och rabatt på biljettsläpp och merchandise. Stötta AMK Morgon så vi kan ge er två timmar underhållning varje dag för alltid. Tack för att ni stöttar! ... Vi kan stolt presentera ett nytt samarbete med DEDICATED. Det svenska klädföretaget som uteslutande jobbar med hållbara material. Här hittar du unika T-shirts i bra kvalité, tillverkade i 100% Ekologisk bomull. Säsongens stora samarbete är däremot PEANUTS, eller Snobben som vi känner honom i Sverige. Kollektionen med Dedicated innehåller allt från färgstarka mönster och mer diskreta brodyrer på Snobben och hans gäng. Så glid in på dedicatedbrand.com och kitta upp er inför sommaren. Här hittar ni allt från t-shirts, tröjor, byxor, skjortor och mycket mer. Och med vår exklusiva kod så får du hela 20% rabatt! Skriv in amk2021 i varukorgen för att ta del av erbjudandet! Ses på dedicatedbrand.com … Vi pratar om: …Bianca Ingrosso och hatethttps://www.expressen.se/noje/bianca-ingrossos-tarar-efter-hatet-snalla-sluta/ …Hat man får räkna med som kändis …Att läsa in väldigt mycket i meddelanden mellan män/kvinnor …En tiger springer runt i ett villaområde i Texashttps://www.instagram.com/p/COtU69RDqjZQp0bJsC6AV8ioZYzAk_i1pXD7Vk0/?igshid=1t43k0btrxw8bhttps://eu.usatoday.com/story/news/nation/2021/05/10/tiger-houston-neighborhood-captured-video/5020292001/ …Dokumentären The Jinxhttps://www.imdb.com/title/tt4299972/ …Ungdomar tog med sig ”hundvalp” från skogen - tros vara en varghttps://omni.se/ungdomar-tog-med-sig-hundvalp-fran-skogen-tros-vara-en-varg/a/oA5zq0 …Familj köper en hund, visade sig vara en björnhttps://www.youtube.com/watch?v=nCtgfLVCDN4 …Pandor …Kinesisk 20-tonsraket kraschathttps://www.svt.se/nyheter/utrikes/kinesiska-raketen-har-natt-atmosfaren …Anastasious Soulis hälsar på! Pratar om Netflix-filmen Red Dot där han har huvudrollhttps://www.imdb.com/title/tt11307814/ …Att filma under pandemin …Stasse och Martin spelade båda hockey i Djurgården …Hockeylagen i Sverige, det går bra nu! …Stasse lärde sig franska för en film. Pluggade i ett år. …Kändisar som kommer och ska testa standup …Svenska skådisar i Hollywood …Vi ringer Jonas Appelberg från rymdstyrelsen gällande den kinesiska raketen som kraschat i Indiska Oceanen. …Spela in film i rymden? Ryggrad som förlängs pga noll gravitation. Låtarna som spelades var: You Give Love a Bad Name - Bon JoviBetter Off Alone - Purity RingWithout Me - EminemChristine - Christine and the QueensSave Your Tears - The Weeknd Alla låtar finns i AMK Morgons spellista här: https://open.spotify.com/user/amk.morgon/playlist/6V9bgWnHJMh9c4iVHncF9j?si=so0WKn7sSpyufjg3olHYmg ... Stötta oss gärna på Swish, varje litet bidrag uppskattas enormt! 123 646 2006 ... Bli patron på www.patreon.com/amkmorgon!
 Extramaterial, extrapoddar, extra allt. Förtur och rabatt på biljettsläpp och merchandise. Och du stöttar AMK Morgon så vi kan ge er två timmar underhållning varje dag för alltid. Tack för att ni stöttar!

Den 17 november, 2018 steg den 27 årige amerikanen John Allen Chau i land på en ö som kallas för Norra Sentinel. En relativt liten ö som tillhör Andamanerna i den Indiska Oceanen. På den här ön så bor ett av världens mest isolerade folk. Sentineleserna. En urbefolkning som tros ha existerat på ön i över 60.000 år. Trots att Sentileserna är kända för att vara fientliga mot gäster och att det finns förbud mot att åka till ön så är det ändå folk som vågar sig dit på egen risk. Det var precis det som John Allen Chau gjorde. Och då får man fråga sig. Varför ville han åka dit?

Jepp, jupp, japp! Ny vecka, nya snickesnackisar! Fiffi om sitt devalverade flås, Steffo om sitt nya hundtrick, Mello-finalen, Oscarsnomineringarna, Veckans Lista om klänningar/kjolar (!), Fiffis ålders-chock...och när började man åka buss egentligen??! På filmfronten en smutt blandning med flygtrubbel i Indiska Oceanen, Jorden Runt-resan som går till Italienskt drama med tillhörande ikon framför kameran...och så ett nedslag i det svettiga (ja vi menar SVETTIGA) Chicago på 20-talet i Pantermannens sista rulle... Gott om åsikter i veckans avsnitt! Om man säger så. Get some! Och du.....Håll i, Håll ut!   OCH! På patreon.com/snackaomfilm finns xtramaterialet som räcker heeeela våren. Don´t miss!

Den postpandemiska perioden kommer att ge oss musik som vi aldrig har hört förut. Galna energier från världens snabbaste genre singeli (Tanzania) och innovativ Jerseyclub till exempel. Men allt blir också nästan som vanligt. Nostalgiker fortsätter att drömma om en ny rapmessias från New York. Dave East la tyngdpunkten på orden och berättelserna när andra hellre sjöng eller mumlade. I sina rap navigerade han mellan våld, paranoia, pengar och familjen. En man mitt i historiens största generationsgap i hiphop. Mitt mellan sina hjältar Nas och Styles P, och dagens stjärnor Gunna och A Boogie wit da Hoodie. Dave Easts intensiva decennium som artist ledde fram till 2019-års helgjutna och reflekterande Survival. Den mörka gqommusiken närmar sig allt mer populärmusikmittfåran. I timme två landar vi i hamnstaden Durban vid Natalbukten i provinsen Kwazulu-Natal på Sydafrikas sydöstra kust mot Indiska Oceanen, där det sedan tidigt 10-tal utvecklats en pumpande, bastung hybrid av minimalistisk house, techno, hiphop, broken beat och traditionella stilar som maskandi. Träffa en av genreskaparna - DJ Lag.

Vi landar i hamnstaden Durban vid Natalbukten i provinsen Kwazulu-Natal på Sydafrikas sydöstra kust mot Indiska Oceanen. Här har det sedan tidigt 10-tal utvecklats ett hypnotiskt sound som förenar människor - gqom! I timme två: stopp i Detroit för ett möte med visionäre veteranen Danny Brown. Gqom är en pumpande, bastung hybrid av minimalistisk house, techno, hiphop, broken beat och traditionella stilar som maskandi. Gqom är baksmällan i ett Sydafrika som inte lyckades leva upp till drömmarna. Gqom är eskapismen som spridits med hjälp av taxichaufförer, meddelandeappar och viga danslag. Träffa en av genreskaparna, DJ Lag, som 15 år gammal la grunderna till ett pulserande mörker. Antihjälten Danny Brown klev ur den krisande manligheten med en rå syn på ämnen som sex och fattigdom, samt med en lekfull inställning till kön och identitet. Danny gjorde upp med sitt eget och Detroits förflutna, och såg bortom de breda boulevarderna som liknade sönderslitna motorvägar. Nu har han levererat karriärmilstolpen "uknowhatimsayin¿". Intervju från 2014.

Avsnitt 8 av Tre små studenter. Denna vecka diskuterar vi EUROVISION SONG CONTEST och berättar om vår fantastiska pubrunda vi hade i veckan. Vi går dessutom igenom frågor från er i en Q&A och avslutar med fantastiska nyheter.

Vi landar i hamnstaden Durban vid Natalbukten i provinsen Kwazulu-Natal på Sydafrikas sydöstra kust mot Indiska Oceanen. Här har det sedan tidigt 10-tal utvecklats ett hypnotiskt, post-apokalyptiskt sound som förenar människor. Gqom är en pumpande hybrid av minimalistisk house, techno, hiphop, broken beat och traditionella stilar som maskandi. Ett överskott på bas, och en länk till Sydafrikas första innovativa moderna dansmusik Kwaito. Kwaito växte ur frihetskampen under apartheid, och frihetskänslan efter decennier av djävulskt förtryck. Utmynnade i ett musikaliskt glädjerus. Gqom är baksmällan i ett Sydafrika som inte lyckades leva upp till drömmarna. Gqom är eskapismen som spridits med hjälp av taxichaufförer, meddelandeappar och viga danslag. Möt en av genreskaparna DJ Lag som 15-år gammal la grunderna till ett pulserande mörker.  I timme två en av 10-talets mest innovativa artister FKA Twigs.

Är det verkligen fred vi vill ha? I så fall måste vi veta vad fred är. Dan Jönsson läser Immanuel Kants "Om den eviga freden" och inser att vi kanske aldrig riktigt har vetat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Någonstans i ett kontrollrum i staden Langley i den amerikanska delstaten Virginia rör en människa sin hand över ett tangentbord. Vi får tänka oss scenen ungefär som vilket större myndighetskontor som helst, med rader av blinkande datorskärmar, pappmuggar med automatkaffe, folk i lediga kontorskläder bekvämt tillbakalutade på sina snurrstolar som då och då hojtar något till en kollega eller fäller en förströdd kommentar om inget särskilt. En helt vardaglig miljö alltså bara det att var och en av de här datorerna i verkligheten är ett dödligt vapen. När fingrarna utfört sitt kommando på tangentbordet lyfter en så kallad drönare från ett hangarfartyg i Indiska Oceanen, minuten senare exploderar ett hus någonstans i Jemen och ett okänt antal människor dör. Operationen går att följa via gps på datorskärmen, kaffet i pappmuggen hinner knappt svalna innan det är klart. Det görs flera hundra av den här sortens robotattacker varje år några stycken om dagen de allra flesta i Afghanistan, men också i Somalia, Pakistan och alltså Jemen: länder där USA inte officiellt befinner sig i krig men där man alltså ändå uppenbarligen anser sig ha rätt att fälla bomber. Frågan är: om dessa tillslag, eller vad vi nu ska kalla dem, inte är att se som krigshandlingar, vad är de då? För personen i kontrollrummet har det förmodligen ingen praktisk betydelse, lika lite som för den som sprängs i luften. För alla oss andra, däremot, kan det kanske vara av visst intresse. makten att definiera vad som är vad tillkommer den som har de tyngsta vapnen.  Jag tycker nog att han kunde ha förutsett den här situationen, Immanuel Kant, när han 1795 skrev sin traktat Om den eviga freden. Kanske inte just att krig i framtiden skulle föras med datorstyrda robotar men däremot att det skulle kunna dyka upp en Storebror som påstår att krig är fred, och faktiskt få folk att acceptera det: eftersom gränsen mellan krig och fred är på väg att suddas ut. Och eftersom makten att definiera vad som är vad tillkommer den som har de tyngsta vapnen. Som pacifist var han trots allt inte helt naiv, Kant det är med en sorts besvärjande ironi han inleder sin lilla skrift med den berömda bilden av en värdshusskylt föreställande en kyrkogård, Zum ewigen Frieden. Som för att redan från början göra klart att den enda riktigt beständiga freden är den där alla människor är döda. Nu var han inte fullt så cynisk heller, när allt kommer omkring. Kants fiktiva traktat är skriven i upplysningens anda, och genomsyras av en trotsig förnuftstro, en övertygelse att människan trots historiens förskräckande spår har förmågan att utvecklas till det bättre inte för att vår moral i sig skulle förädlas, utan helt enkelt för att vi med tiden inser att vi alla tjänar på gemensamma principer och civiliserade institutioner. Kants vision är en folkrättslig världsfederation av suveräna republiker, bundna till varandra genom några enkla grundsatser, som förbud mot stående arméer och skuldsättning för militära ändamål. Men att denna korta skrift fått så stor betydelse beror nog mest på dess dubbla perspektiv, att den så ledigt förenar en historiskt luttrad realism med en idealistisk framstegstanke. Kanske kan man rentav säga att det är här den moderna fredstanken föds, i dessa visionära, lätt naiva tankar om en fredlig världsordning säkrad genom ömsesidigt bindande principer. Folkrätten som begrepp är svår att tänka sig utan inspirationen från Kant. det vi alla var emot, kriget, förblev i stort sett lika otydligt som, låt oss säga ondskan. Men en sak slarvade han med, tyvärr och det gäller just definitionen av vad fred är. De krig som Kants traktat avser att förhindra är de som utspelar sig mellan suveräna stater. Hans fredsbegrepp utgår med andra ord från det som i modern fredsforskning kallas negativ fred. Om inbördeskrig och befrielsekrig säger den ingenting än mindre om det som idag brukar ingå i det så kallade positiva fredsbegreppet, det vill säga sådant som mänskliga rättigheter, frånvaro av sociala konflikter, rasism och segregering. I traktatens allra första artikel fördömer han den sortens fredsslut som ingås med baktanken om ett nytt krig de har ingenting med verklig fred att göra, hävdar Kant, men glömmer sedan bort att tala om hur dessa baktankar ska avslöjas och överhuvudtaget precisera vad de innebär. Fred blir ett tillstånd som är på en gång självklart och problematiskt, ett begrepp så diffust att det för en av historiens största tänkare borde te sig närmast oanvändbart. Jag tror faktiskt att ett av fredsrörelsens historiska misstag är just att den har struntat i den här frågan. När jag själv, för många år sedan, höll på med fredsaktivism minns jag inte att vi egentligen någonsin diskuterade saken. Vi jobbade med konkreta frågor, för kärnvapennedrustning, mot vapenexport, och det gjorde vi säkert rätt i. Visst fanns en diskussion om huruvida krig ibland kunde ses som rättfärdiga, om freden alltid var att föredra till varje tänkbart pris, för att citera Hoola Bandoolas gamla låt. Pacifisterna hade sina organisationer, antiimperialisterna sina men det vi alla var emot, kriget, förblev i stort sett lika otydligt som, låt oss säga ondskan. Det här har gjort att myterna fått fritt spelrum. Att Sverige har haft fred i över tvåhundra år trots att landet deltagit i krig både med trupper under internationell ledning och genom att sälja vapensystem, eller delar av vapensystem, till krigförande länder är ett exempel på en sådan myt. Men viktigare är de seglivade föreställningarna om stora mäktiga imperier och deras förmåga att garantera fredliga förhållanden. Idealet här är den så kallade Pax Romana under det romerska kejsardömets första tvåhundra år en guldålder som stått modell för begrepp som Pax Britannica, den period mellan Wienkongressen och första världskriget när den brittiska flottan kontrollerade världens handelsvägar, och den så kallade Pax Americana vi numera brukar sägas leva under. Men den romerska freden krävde, precis som den brittiska, ständig krigföring i imperiets periferier för att hålla illusionen vid liv. Och vår tids amerikanska fred bygger på ett globalt system av hundratals militärbaser, ständiga förebyggande krig och hemliga, robotbaserade operationer utan krigsförklaring. Allt till priset av halva världens samlade militärbudget. Med sådana förutsättningar känns utsikterna till en evig fred mest dystopiska. Det så kallade världssamfund som i vår tid upprätthåller den globala ordningen tycks tyvärr förväxla fred med militär och ekonomisk stabilitet. Att läsa Kants lilla traktat idag är ganska nedslående när man ser till hur få av hans idéer som förverkligats ta bara de båda grundläggande förbuden mot yrkesarméer och mot skuldsättning för militära ändamål detta trots idoga försök att bygga permanenta, mellanstatliga institutioner och på så vis ersätta makt med rätt. Man vill ju gärna tro att det är möjligt men rätt ersätter inte makt så länge makten att avgöra vad som är rätt är bortom all rättslig kontroll. Försök själv föreställa dig: den lilla staden någonstans i Jemen; människor samlas till marknad när ett av husen på torget oväntat exploderar. Krig, eller fred? I en rättslös värld spelar den frågan ingen roll. Dan Jönsson, författare och kritiker   Litteratur Immanuel Kant: Om den eviga freden. Översättning Alf W Johansson. Daidalos, 2018.

Äntligen ett nytt avsnitt av Surfpodden! I detta avsnittet har vi legendaren Zafer Taylor framför poddmicken. Zafer tar oss med på en målande beskrivning och otaliga stories av sin surfkarriär som tog sin början nån gång på åttiotalet då han som vindsurfande liten grabb blev fascinerad av en grönblå exotisk våg på en planch i surfbutiken Snö&Sjö på Limhamn. Fascinationen för vågor kom att ta honom på otaliga platser runt om i världen , i början tillsammans med sin storebror Tareq. Zafer kom att tillbringa många år på Barbados där han bl a träffade sin fru och drog igång sin surfbusiness på allvar, med shapestudio, surfguidening och surfskola och han kom att få något av en kultstatus på ön tack vare kvaliteten på brädorna, "ZT-surfboards". Zafer som shapade sin första bräda som tolvåring är efter mer än 1200 byggda brädor en av världens mest erfarna shapers och trots att Zafer förmodligen är den svenske surfaren som har mest tid på vattnet så är han fortfarande den mest stokade surfaren . Så "spänn fast säkerhetsbältet" och lyssna på skateboard racing med segel mot lastbilar i oljehamnen i Malmö, hur nära det var att han blev skjuten av sin släkting under ett "prank" i Kalifornien och hur det kommer sig att det finns ett surfspot uppkallat efter honom på Kap Verde, varför hans stortå är sned, varför han varit tvungen att ta skepparcertifikat och när han surfar världens mest perfekta våg på Nias efter att ha lidit skeppsbrott och haft en nära döden upplevelse mitt ute på Indiska Oceanen. I en del av intervjun har vi också med Zafers dotter, Sunny, och vi får höra deras glädje i att kunna dela samma intressen, surfet och musiken. Detta har utan tvekan varit det svåraste Surfpodden avsnittet att klippa då varje story Zafer berättat tagit oss på en ny resa med en annan story bakom och så vidare och egentligen förtjänar vart och ett av alla Zafers berättelser ett eget avsnitt för att göras rättvisa. Varsågoda här kommer två fullspäckade timmar!

I detta avsnitt av humpodd gästas Corina Löwe och Hans Hägerdal av Stefan Amirell, forskare vid institutionen för kulturvetenskaper. Det blir ett samtal om kvinnliga härskare i områdena runt Indiska Oceanen, om pirater i historia och nutid och om globalhistoria på svensk mark. Arr!….dead men tell no tales       Detta är det första … Fortsätt läsa Drottningar, pirater och hela världens historia

Skandalomsusade François Fillon har flytt Paris för att dansa i Indiska Oceanen, Geert Wilders förolämpar sina motståndare med bildmontage på twitter och USA:s tippade EU-ambassadör hånar Bryssel. Gäster: Alice Petrén, migrationskorrespondent och tidigare Paris-korrespondent, Patrik Holmström, utrikesreporter som bevakar Nederländerna, Susanne Palme, EU-kommentator. Programledare: Johar Bendjelloul Producent: Robin Olin

Kinos utsända Lisa Bergström och Roger Wilson rapporterar om den åttonde filmfestivaldagen i Cannes. Dagens stora snackis är förstås danske Nicholas Winding Refns Only God Forgives - en film som verkligen har delat kritikerkåren i Cannes. Omdömena är allt från geniförklaringar till de som tycker att filmen är pretentiös smörja. Vad tycker Kinoredaktionen? Dessutom har Roger gått och sett Steven Soderberghs Liberacefilm Behind the Candelabra, medan Lisa sett en extremt tystlåten (tre repiker) Robert Redford spela ensamseglare på Indiska Oceanen i All is Lost. Eftersom Saman Bahktiari åkt hem gör den italienske filmkritikern Enrico Vannucci ett kort inhopp som Kinokorrespondent.

En riktig insektsmorgon blev det när vår fältreporter Therese Forsberg tog med sig håven och entomologen Markus Engvall till Vambåsa hagmarker i Blekinge. De undersökte den enorma variationen i färg, form och anpassning till en viss miljö, i denna vår mest artrika grupp landlevande djur, de hittade gräshoppor, stritar, mjukbaggar och parasitflugor. I Stekenjokk har det goda lämmelåret banat väg för en historisk kull ungar. Vi ringde upp Håkan Berglund som är naturbevakare på länsstyrelsen i Jämtland och han berättade om fjällugglorna som har sin första kända häckning i Jämtland på 60 år. Och så handlade det om hoten mot världens korallrev. Nu i vår har både forskare och dykare slagit larm om stora utbrott av korallblekning vid världens mest berömda korallrev - Stora Barriärrevet i Australien. Om vattentemperaturerna fortsätter att höjas kan revet vara borta inom tio år. Under förra året kom också mängder av rapporter om blekning i olika delar av Indiska Oceanen. Lena Näslund har träffat Kajsa Garpe, som har forskat på fiskars beroende av korallrev. Så här års är det många som njuter av att fylla korgar med gyllene kantareller. Men hur gör man om man inte har något eget kantarellställe? Naturmorgons Erik Kohlström följde med svampkonsulenten Dicte Helmersson till skogarna utanför skånska Osby för att lära sig de bästa knepen för den som vill hitta kantareller. Anders Börjesson stod för veckans kråkvinkel som handlade om förhållandet mellan svala, katt och människa. Programledare var Elin Lemel.

Det är det bästa från år 2008 som vi bjuder på: Det handlar om finanskrisen, piraterna i Indiska Oceanen, det handlar om punk och om lyssnare som ringer in till Sveriges Radio med anledning av Lantz i P4. Och så handlar det om sportjournalisten Jan Majlard, om popikonen Per Gessle och om finanskrisen. Igen. Det blir livemusik från Stefan Sundström, Anna och Idde och från Edith Backlund (om ni kommer ihåg Melankolifestivalen? Livemusiken är nämligen hämtad därifrån) Sidekick är för det mesta Anders G Carlsson, men även Roger Wilson hörs skymta här och där. Och några av veckans låtar hörs i repris.

Det är det bästa från år 2008 som vi bjuder på: Det handlar om finanskrisen, piraterna i Indiska Oceanen, det handlar om punk och om lyssnare som ringer in till Sveriges Radio med anledning av Lantz i P4. Och så handlar det om sportjournalisten Jan Majlard, om popikonen Per Gessle och om finanskrisen. Igen. Det blir livemusik från Stefan Sundström, Anna och Idde och från Edith Backlund (om ni kommer ihåg Melankolifestivalen? Livemusiken är nämligen hämtad därifrån) Sidekick är för det mesta Anders G Carlsson, men även Roger Wilson hörs skymta här och där. Och några av veckans låtar hörs i repris.

Paddie och Göran håller i rodret i detta program fyllt med sommarminnen, tankar om KU, stormar på indiska oceanen och mycket mer! Musikredaktörer: Mattis, Bo S, Andy, Mirre, Angela, Peter O, Graca och Göran