Podcast appearances and mentions of Anna Persson

Vi letar vårtecken i Änggårdsbergen i Göteborg, möter randiga hajungar och längtar efter vårens första humla. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Strax bakom Sahlgrenska sjukhuset breder en rejäl bit natur ut sig – Änggårdsbergens naturreservat. Göteborgs gröna lunga är omringat av stadsbebyggelse men trots det finns här en rik mosaik där djur, växter och människor kan hitta en tillflyktsort. Tillsammans med reservatsförvaltaren Henrik Antonsson på Västkuststiftelsen letar morgonens fältreporter Jonatan Martinsson vårtecken i flera av naturtyperna i området. De rör sig från ädellövskogen i Vitsippsdalen där tidiga vårblommor börjar titta upp och fåglarna vaknat, till den öppna ljungheden. Genom bränning, röjning och bete jobbar man med att bevara naturtypen och artrikedomen som knuten till den.Mitt i naturreservatet finns ett arboretum insprängt, där Mats Havström, forskningschef på Botaniska trädgården i Göteborg, guidar bland exotiska träd från hela världen. Dessutom får vi träffa berguven som till många fågelskådares glädje slagit sig ner i området den här vintern. Fågelskådarna Lars Andersson och Elisabeth Lidström är några av de lyckliga som fått se den på nära håll. Varför är just hajar så sårbara för överfiske? Jo, deras reproduktion skiljer sig avsevärt från benfiskarnas. En hajhona får bara några få ungar, medan många fiskar lägger miljontals ägg. Naturmorgons Jenny Berntson Djurvall tittar in i hajarnas barnkammare på Universeum i Göteborg, där randiga hajungar av arten brunbandad bambuhaj simmar runt. Marinbiolog Klas Malmberg ger oss en inblick i deras liv, och visar upp de säregna äggkapslarna som ungar föds ur.En solig dag i mars kan den första humledrottningen titta fram från sin vintervila. Naturmorgonlyssnaren Ingegerd undrar varför hon ofta ser dem på sin husvägg. Vi ringer upp ekolog och humleforskare Anna Persson på Lunds universitet för att få reda på det, och också höra de första resultaten från projektet ”Hitta vårens första humla” där allmänheten fått rapportera in sina premiärhumlor de senaste åren.Hur låter musik som till inspirerats av, och till viss del spelats in på, Mount Everest? Vi ringer upp kompositören Patrik Berg Almkvisth.Många känner nog igen sig i veckans kråkvinkel, som handlar just om att INTE känna igen sig själv, framför allt sitt eget ansikte. Det är riktigt jobbigt när inte ens mobilen verkar vilja veta av dig. Mats Ottosson längtar ut i skogen där man ser sig själv inifrån, inte utfrån.Programledare är Karin Gyllenklev.

Det mesta i den politiska debatten handlar om förändring: partier lovar nya reformer och väljare efterfrågar nya lösningar. Samtidigt pressas politiken av hastig teknikutveckling och en ström av kriser. Ett fungerande samhälle utmärks emellertid inte bara av ständiga förändringar utan också av en hög grad av kontinuitet. Långsiktiga institutioner, förutsägbara spelregler och hållbar infrastruktur är en förutsättning för både ekonomisk utveckling och politisk stabilitet. Men hur når vi dit? Veckans poddavsnitt är en inspelning av ett boksamtal på Timbro. Medverkar gör Anna Persson, Olof Hallonsten, Joakim Wernberg och Pär Isaksson. Samtalet leds av Andreas Johansson Heinö.   ** Samtalet utgår från antologin Kontinuitet och förändring: Essäer om spårbundenhet i samhället. Läs mer om och beställ den här: https://timbro.se/forlag/kontinuitet-och-forandring-essaer-om-sparbundenhet-i-samhallet/ 

De tilldelades Stora läspriset under bokmässan i Göteborg hösten 2023. Nu gästar tre medarbetare från Ekens skola Skolprat. Samtalet kretsar kring hur vi inspirerar framtidens läsare och tar dem med in i litteraturens magiska värld. I det nya avsnittet av Skolprat tar poddvärdarna Karin Rådberg och Niklas Åkerblom med lyssnarna på en inspirerande resa. De utforskar samarbetet mellan pedagogerna Anna Persson, Hanna Forsberg och skolbibliotekarien Åsa Kullander från Ekens skola i Hammarby Sjöstad. Samtalet leder rakt in i skolbibliotekets avgörande roll i att forma, bilda och inspirera framtidens läsare. Men också, inte minst, hur skolan kan skapa lärande för livet. I höstas belönades Åsa Kullander och Ekens skolas svensklärare med det prestigefyllda Stora läspriset. En utmärkelse de fick för sitt engagemang i att främja läsning bland barn och unga. Pris delades ut av Lärarstiftelsen och Sällskapet för folkundervisningens befrämjande (SFUB) under Bokmässan, vilket understryker betydelsen av bildning och lärande för livet. Trevlig lyssning!

Biologiforskaren Dave Goulson älskar humlor. Och vet mer om dem än de flesta. Han vet vad som sker i deras bon i underjorden. Somligt är mer likt en Macbeth-uppsättning än vad vi kanske trodde om de bumliga humlorna. Björn Cederberg har också forskat om humlor i hela sitt liv. Han berättar om humlans viktiga roll som pollinatör, både för att vi ska få frukt och bär, och vackra blommor.Humlorna har länge varit på tillbakagång eftersom storskaligt jordbruk med monokultur och övrig markanvändning gjort att deras livsmiljöer krympt. Och nu gör klimatförändringarna att de får det ännu svårare. Anna Persson heter en forskare som nu låter allmänheten delta i ett projekt om hur klimatet påverkar humlorna, särskilt om våren kommer tidigare. Podden är en repris från 15 maj 2020. Programledare Lena NordlundProducent Björn Gunér

Biologiforskaren Dave Goulson älskar humlor. Och vet mer om dem än de flesta. I Vetenskapspodden berättar han om vad som sker i deras bon i underjorden, när vi inte kan se dem. Somligt är mer likt en Macbeth-uppsättning än vad vi kanske trodde om de bumliga humlorna. Vi får också höra Sveriges motsvarighet, Björn Cederberg, som forskat om humlor i hela sitt liv, och som berättar om humlans viktiga roll som pollinatör, både för att vi ska få frukt och bär, och vackra blommor. Humlorna har länge varit på tillbakagång eftersom storskaligt jordbruk med monokultur och övrig markanvändning gjort att deras livsmiljöer krympt. Och nu gör klimatförändringarna att de får det ännu svårare. Humlor är en sorts insekter som har svårt för för mycket värme, och därför har de redan minskat dramatiskt i antal i södra Europa. Anna Persson heter en forskare som nu låter allmänheten delta i ett projekt om hur klimatet påverkar humlorna, särskilt om våren kommer tidigare. Hon säger att det inte är svårt att få folk att vilja delta eftersom vi gillar humlor och de har "star quality". Programmet är en repris från maj 2020. Medverkande: Ulla de Verdier och Björn Gunér Programledare: Lena Nordlund Producent: Björn Gunér Ljudtekniker: David Hellgren

I den här veckans enormt sorgliga avsnitt av MMM berättar Karin om mordet på Anna Persson i Everöd 1942, som kom att kallas för matmordet i pressen på grund av brottets motiv. Anna berättar om brasilianska Eliza Samúdio, som hade oturen att träffa på fotbollsmålvakten Bruno Fernandes das Dores de Souza. Källor, länkar och bilder som är relevanta för dagens avsnitt publiceras i Facebookgruppen Mord Mot Mord Podcast. I Podplay-appen släpps veckans avsnitt redan på tisdagar. Önska fall på Instagram, skriv till @karinlondre eller @sandellanna. Mord Mot Mord är en vanlig snackig podd, fast om mord. Det är lättsamt prat i ett försök att hantera världens värsta ämne.

Idag har vi besök av Anna Persson, en av våra kunder som berättar om vad hennes steg med Sanakonceptet inneburit för henne och hennes familj. Ett mycket bra avsnitt om vi får säga det själva...

Idag har vi besök av Anna Persson, en av våra kunder som berättar om vad hennes steg med Sanakonceptet inneburit för henne och hennes familj. Ett mycket bra avsnitt om vi får säga det själva...

Visste du att hanbin är faderlösa, att humlor är bin och att vi inte skulle kunna äta choklad utan pollinerare? Lyssna och lär mer i avsnitt 9 av ARTpodden som handlar om BIN (och några andra pollinerare) där vi bland annat firar att 2020 är humlans år - åtminstone enligt biexperten Anna Persson. Dessutom berättar Maja och Tim om planering för pollinering på Södertälje kommun. Stay safe & Bee cool mvh #ARTPODDEN

Biologiforskaren Dave Goulson älskar humlor. Och vet mer om dem än de flesta. I Vetenskapspodden berättar han om vad som sker i deras bon i underjorden, när vi inte kan se dem. Somligt är mer likt en Macbeth-uppsättning än vad vi kanske trodde om de bumliga humlorna. Vi får också höra Sveriges motsvarighet, Björn Cederberg, som forskat om humlor i hela sitt liv, och som berättar om humlans viktiga roll som pollinatör, både för att vi ska få frukt och bär, och vackra blommor. Humlorna har länge varit på tillbakagång eftersom storskaligt jordbruk med monokultur och övrig markanvändning gjort att deras livsmiljöer krympt. Och nu gör klimatförändringarna att de får det ännu svårare. Humlor är en sorts insekter som har svårt för för mycket värme, och därför har de redan minskat dramatiskt i antal i södra Europa. Anna Persson heter en forskare som nu låter allmänheten delta i ett projekt om hur klimatet påverkar humlorna, särskilt om våren kommer tidigare. Hon säger att det inte är svårt att få folk att vilja delta eftersom vi gillar humlor och de har "star quality". Medverkande: Ulla de Verdier och Björn Gunér Programledare: Lena Nordlund Producent: Björn Gunér Ljudtekniker: David Hellgren

I den här inspelningen från Bokmässan samtalar Lunds universitets moderator Lovisa Brännstedt med Anna Persson, forskare vid centrum för miljö- och klimatforskning, om natur och biologisk mångfald i staden och varför vi behöver pollinerande insekter. Lunds universitet var som vanligt på plats på Bokmässan i Göteborg i slutet av september 2019. I vår monter bjöd vi på ett späckat program bestående av ett trettiotal samtal med forskare och författare knutna till universitetet.

73. Semester by Malin Rinné & Anna Persson

62. Lena Nyström, Uppfödare by Malin Rinné & Anna Persson

Anders Andersson stred om rätten att skörda torv ur en mosse i nästan 30 år. Den bittra striden mot grannen berodde på att reglerna kring arrende ändrats. Att strida i nästan 30 år om en torvmosse kan te sig som mycket bråk för ingenting sett med dagens ögon. Men det är just en sådan strid som Släktband ska handla om idag. I slutet av 1800-talet köpte sig Anders Andersson en fastighet i Svensköps socken i Hörby i Skåne. Till gården hörde en torvmosse som kom att bli hans öde. Den här mossfejden resulterade inte bara i ideliga rättegångar och böter för Anders utan också i att han fick utstå mycket spott och spe. Ing-Britt Svensson är barnbarns barn till Anders och bor bara ett par mil från den plats där striderna utspelade sig för drygt hundra år sedan. Och när hon och kusinen Anne Lindgren Olsson ville veta sanningen bakom mossfejden rullade en bitter och egendomlig historia fram. - I min familj har vi en historia som jag och min kusin blev intresserade av. Vi hade hört att våran anfader Anders Andersson, min mors morfar, hade haft det så besvärligt med olika rättegångar. Han hade suttit i fängelse och vi undrade vad det egentligen handlade om.  - Min kusin tog tag i detta och satte sig och läste i protokoll och domstolsböcker från tidigt 1900-tal. Anne fann ut att Anders varit stämd och hade tre olika rättsprocesser som varade i 30 år. Anledningen till att Anders Andersson fick ägna större delen av sitt vuxna liv till rättsprocesser var alltså en strid om den torvmosse som hade följt med på köpet av fastigheten Fulahultet i Svensköps socken i Skåne. Torven kunde man elda med istället för ved, och för Anders betydde det att han kunde sälja den skördade torven och på så sätt få en liten inkomst. Fastigheten Fulahultet låg bara ett stenkast från hans föräldrahem och till en början verkade nog livet bli ganska bra där på Fulahultet. Han hade träffat Anna Eriksdotter som var sömmerska och som han gifte sig med och fick två döttrar. Men snart visade det sig att Anna var hjärtsjuk och dog bara 37 år gammal i "hjärtlidande" som det står i kyrkboken. Nu var Anders ensam med de två flickorna som bara var 2 och 4 år. Och han såg sig tvungen att lämna bort flickorna till två skilda familjer. Men som om det inte var nog med sorger för Anders. Grannen som hette Anna Persson hade tidigare arrenderat torvmossen och hävdade nu att han stal hennes torv. - Hon skickade räkningar till Anders och han kunde inte betala och blev till slut stämd till tinget. Han hade ju betalt och ägde gården och marken.  Anders fick hjälp av en advokat i Hörby, men när de kom till tinget hade advokaten plötsligt gått över till Anna Perssons sida. Anders som hade betalat advokaten och ville ha tillbaka de 50 kronorna, men fick det inte. - Anders kallar advokaten för Judas Iskariot och blev stämd för ärekränkning. Anders samlade på sig mycket böter, berättar Ing-Britt Svensson, men eftersom han inte betalade omvandlades bötessummorna till fängelse och fjärdingsmannen kom att jaga honom. Anders körde med häst och kärra ner till Malmö där han sattes i fängelse.  Att Anna fortsatte att kräva ersättning för den torv som Anders uppenbarligen hade köpt och hade kontrakt på berodde på att reglerna för arrende hade förändrats. Tidigare hade man kunnat arrendera mark på 99 år och så stod det i grannen Anna Perssons arrendekontrakt. Enligt det skulle hon ha rätt till mossen ytterligare 36 år. Men när Anders Andersson köpte Fulahultet kunde man inte längre ha så långa arrendetider och därför var han övertygad om att hans köpekontrakt gav honom rätt att ta torven. De två kontrakten gick med andra ord omlott i tiden och ingen ville ge sig. Än i dag finns spår efter Anders ihärdiga arbete där han försökte bevisa sin rätt till torvmossen. Bland annat finns en väl tummad bok i civilrätt som Anders strukit under var och varannan mening i. Och den kanske hade han nog med sig när han sökte upp en ny advokat efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff i Malmö. Och äntligen fick han lite medhåll. Den nye advokaten trodde på Anders och uppmanade honom att skriva till Kungs. Där fick Anders rätt. Men när Anders kom hem var det som om han tappade livslusten och levde inte länge efter han kommit hem från fängelset. Han dog på sin mosse när han passade sitt barnbarn.  Anders blev 63 år och hade ägnat nästan 30 år av sitt liv till att strida om rätten till torvmossen. Och när Anders var död flyttade äldsta dottern Alma och hennes man Henning till gården. Och granngården hade också bytt ägare. Och man kan tänka att striden om torvmossen då var över. - Men det visade sig att den här torvmossen spökade även för Alma och Henning. För de som hade stämt Anders innan fortsatte att jaga Alma och Henning. Det ledde till att de kände sig lite förföljda och till slut gav de upp och lät gården gå ifrån dom och gav sig iväg. Till Henning Olsson i Kilhult Sedan till vår kännedom kommit att ni innevarande år upptagit torv får vi härmed bringa i erinran att brukanderätten till ifrågavarande torvjordstycke innehaves av oss, och får vi tillika förbjuda eder att från mossen bortföra den upptagna torven med mindre ni dessförinnan till oss lämnar full ersättning för dess värde. Tollarp och Skettelljunga den 6 juni 1925 Jöns Jönsson Hanna Simonsson    Att en torvmosse kan generera så mycket bråk som i den här berättelsen om Anders kan verka egendomligt. Men den mark som idag är utan något större värde kan ha varit oerhört värdefull i gamla tider och har ofta gett upphov till segslitna konflikter. Det berättar Jesper Larsson som är agrarhistoriker vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Markstrider var vanliga - Strider om markområden är något som är väldigt vanligt i svensk historia. Jag håller mest på med ytor som man har ägt gemensamt, men där kan man se hur man har stridit om beten, om vem som får ta ut ved, vem som får ta ut lövfoder och så vidare. Så det är vanligt att man bråkar. Att det blir så långdraget som i det här fallet, det är kanske inte lika vanligt, men själva bråket kan vara ett sätt att försöka fastställa vem som har äganderätt och vem som har utnyttjanderätt, säger Jesper Larsson Torvmossar kunde användas till flera saker. - I främst Skåne använde man torv för att elda med. Det andra användningsområdet var att använda torven som strö, dvs underlag för djuren i stallar och ladugårdar. Torven var bra på att samla upp näringsämnen från gödseln så att man fick bättre gödseleffekter på åkrarna. - Och när man under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet dikar ut mossarna och lägger dem under plogen för att öka sina odlingsarealer så får ju mossarna en helt ny funktion. Konflikterna om dessa lite udda markområden har sett olika ut i olika delar av landet, vilket förstås hänger ihop med att geografin, jordmånen och odlingsförutsättningarna har varit helt olika. Men det har också skiftat över tid. Det fanns andra tillgångar än torv som var attraktiva i det gamla bondesamhället. - I det förindustriella jordbruket, speciellt under 17- och 1800-talen, tog man tillvara allting, som vass till exempel, som fanns i sjökanterna. Det användes som foder eller till husbyggarna, och vass är ju ingenting som har nåt större värde i dagens jordbruk, konstaterar Jesper Larsson. I till exempel Skåne och Bohuslän var de så kallade Märgelgroparna en viktig tillgång. Det är ansamlingar av gamla snäckskal, som ströddes ut på åkrarna som jordförbättringsmedel. - Människan är ju extremt uppfinningsrik och nyfiken och då tar man reda på resurser i ens närhet som går att använda. Det är ju utmärkande för det förindustriella jordbruket att man hade väldigt stor kunskap om hur nästan allting kunde användas så att sånt som framstår som marginella resurser för oss idag kunde vara stora resurser på den tiden. Jesper Larsson har forskat mycket i norrländska källor, och där var myrslåttern, dvs det gräs till djurfoder som skördades på myrarna, viktig. - Myrslåttern var väldigt vanlig i norra Sverige, från Dalarna, Värmland, Hälsingland och norrut, och när man ökade andelen djur under tiden från 1600-1800-talet så blev den än viktigare. Myren blev en större och större resurs också för att få hö. Många av de här tillgångarna var gemensamma. Inom till exempel en by så hade man ofta organiserat det så att alla hade lika stor rätt att ta ut till exempel myrslåtter, vass eller snäckskal. Det fanns ingen ordningsmakt som höll reda på hur mycket var och en förbrukade, det fick gruppen hålla ordning på själv. Den viktigaste faktorn när det gällde att göra en rättvis fördelning, var att mycket av arbetet genomfördes gemensamt i lag. - Men det är klart att det också förekom att folk tog ut mer än de skulle, kanske fällde träd som de inte fick ta. - Men jag tror att man hade ögon i skogen, och den som hade tagit för stor del av det allmänna blev ställd inför tinget även om säkert en och annan kom undan, säger Jesper Larsson. Under 1800-talet genomfördes tre stora skiftesreformer i Sverige, då man bytte jord med varandra för att få mer sammanhållna gårdar. Men skiftena gjordes också med ambitionen att de tidigare gemensamma ytorna skulle bli privata, och det skulle visa sig vara väldigt svårt, någon gång till och med omöjligt. - Man måste värdera de resurser som fanns på utmarken och så får man försöka dela upp det så bra man kan inom skifteslaget. Men man kom ibland till delar som inte gick att dela inom skifteslaget, utan som fick fortsätta att vara allmänningar. En sådan sak var vägar, det var opraktiskt att ha en enda ägare, de måste fortfarande ägas gemensamt. - Däremot kunde man dela upp skötseln av vägarna. Grustag kan vara en annan resurs som kan vara nödvändig att äga gemensamt, eftersom det kanske bara fanns ett. I Hälsingland behövde man speciella linsänkesplatser när det var dags att röta linet innan man kunde göra trådar av fibrerna. Det fanns inte så många platser som passade till den sortens verksamhet, de fortsatte ofta att vara gemensamma. - Även myrtag, myrslåtter, kunde göras till kollektiva tillgångar efter skiftena för att varje enskild del skulle bli för liten om man delat upp den. Ju mer gemensamma saker man ägde desto mer komplicerade tenderade skiftena att bli. Jesper Larsson tar Dalarna som exempel, där man traditionellt hade haft många gemensamma tillgångar. - Där kunde skiftena bli extremt komplicerade och dra ut på flera decennier. Konflikterna omkring markområden har varit ständigt närvarande genom den moderna historien, men man har löst tvisterna på lite olika sätt i olika tider, berättar Jesper Larsson. Under sent 1800 och under 1900-talet, var det inte så vanligt längre, att marktvister hamnade i tinget. - Däremot var det otroligt vanligt att man drog såna här frågor till tinget under 16- 17- och tidigt 1800-tal, berättar han. Det berodde på att tinget var den plats där man tog upp de flesta ekonomiska frågor. De svenska domstolarna var speciella på det visar att lekmannainflytandet var stort, varje domstol bestod ju av tolv nämndemän som också var med och dömde, och de satt på unik kunskap om hur man gjorde inom sin socken eller sitt tingslag, och de kunde assistera domaren med frågor om sedvanerätter, hävd och tradition. Det gjorde att konflikterna kunde lösas bättre, tror Jesper Larsson, som har sett i sin forskning att det inte alltid verkar vara så viktigt att snabbt komma till ett avgörande i de här konflikterna, utan det viktiga är att man noggrant går igenom vad som har skett, och att de som har del i konflikten verkligen blir hörda. - Så många konflikter kunde på det viset pågå i många många år, och komma upp på ting efter ting där man tog upp samma frågor. - Om man tar tid på sig och ser till att lyssna på alla parter och diskuterar igenom alla delar av frågan ordentligt så är chansen större att man kommer fram till ett resultat som kommer att fungera i framtiden. Längre fram i tiden när det blev mindre vanligt att man gick till tinget, då löste man fler konflikter med hjälp av lantmätare eller medlare. Det låter ansträngande att hålla på och reda ut markkonflikter under många år, att ständigt mötas i tinget eller hos medlare, att ta om samma fråga gång på gång. Men Jesper Larsson menar att det här långsamma konfliktlösandet ofta kan ses som ett konstruktivt sätt att gemensamt komma fram till hur marken ska hanteras i framtiden. Han har kunnat konstatera att det är väldigt sällan som den här sortens strider leder till handgemäng eller slagsmål: - Nej, de brukar inte slå ihjäl varandra för såna här frågor, säger han, utan konflikterna handlar mer om att tydliggöra vad man får och inte får göra. - Det är klart att det händer att folk tycker väldigt illa om varandra, att konflikten blir personlig men oftast är konflikterna ofta ett sätt att reda ut frågor och komma vidare. - Jag vill till och med säga att konflikterna kan vara bra, på många sätt, slutar Jesper Larsson. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Gunnar Svensson slaktband@sverigeradio.se

Filmbasen och Transit bjöd in dokumentärfilmaren Anna Persson (Förvaret, Jag är Dublin) och poeten Mats Söderlund (bl.a. Observatoriet, Göra kärlek) till ett samtal om sina konstnärliga processer på Tempo Dokumentärfestival. Moderator: Christina Molander (ordf. Transit, prefekt StDH).

Vi firar kvinnodagen med ett fantastiskt samtal med framtidsämnet Anna Persson! Anna som valde att hoppa på Förnyelseresan istället för konsultkarriären! Anna delar öppenhjärtigt med sig av sin syn på förnyelseresan! Vi funderar på kulturell förflyttning och meditation ! Vem är Jon Kabat zinn och vad är det egentligen som meditation hjälper oss med? Lyssna nu!

Anna Persson, konstchef på Bukowskis ger en historielektion om hur konsten utvecklats under 1900-talet och landar i samtiden. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Att arbeta i fyra-fem år för några få månadslöner är en realitet för Sveriges dokumentärfilmare. Svenska Filminstitutet har i en utredning slagit fast att dokumentärfilmen är kraftigt underfinansierad. Något som är lite av en paradox i en tid där reality och dokumentärer drar publik som aldrig förr. Filmer som Palme, Tusen bitar om Björn Afzelius och Oscarsbelönade Searching for Sugarman har lockat hundratusentals människor till biograferna, samtidigt som de flesta dokumentärmakare arbetar mer eller mindre gratis. Kino har träffat Karin Ekberg som gjort filmen Att skiljas och Hjalmar Palmgren, produktionsstödschef på Svenska Filminstitutet för ett samtal om varför det ser ut så här och vad SFI planerar att göra åt det. Dokumentärfilmen är samtidigt den filmgenre där jämställdheten nått längst, och erfarenhet från andra branscher som till exempel arkitekterna, har visat att när kvinnorna tar plats sjunker lönerna. Tre personer som investerat allt i sin film, är Anna Persson, Shaon Chakraborty och producenten Anna Weitz som gjort dokumentären Förvaret som nu få biopremiär. En film om hur människor frihetsberövas i väntan på tvångsutvisning. Människor från världens alla hörn som låses in på obestämd tid av det svenska samhället - utan att ha begått något brott. Och möjligen har den avgående kulturkorren Roger Wilson behov av att hitta ny mening med sitt liv, i Kino berättar han om ambitionen att se om alla de 726 avsnitten av TV-serien Star Trek och redovisa sina tankar och intryck på en nystartad blogg. Han tar därmed TV-serienörden till en ny nivå. Med denna satsning utmanar han de TV-cirklar och TV-seriepoddar som har blivit en allt vanligare del av vår moderna transmediakultur, där originalverket bara är ett slags utgångspunkt och inspiration till en mängd kulturella uttryck.  Roger Wilsons blogg: https://startrekathon.wordpress.com/ Och här kan du höra mer om Karin Ekbergs nya projekt, dokumentären om att förlora det barn man väntar, ur en intervju i Studio Ett: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6107049 Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Nina Asarnoj  

Vad är en bra utbildning? Och hur mäter man det? Den andra delen i Kalibers granskning av den svenska högskolan handlar om utvärderingen och bedömningen av högskolornas kvalitet, en process där miljonbonusar - eller hot om nedläggning - ligger i potten. Högskoleutbildningar betygssätts av staten på lösa grunder. Studenter vars utbildningar fått dåligt betyg riskerar att bli ifrågasatta av arbetsgivare, och utbildningar som fått högst betyg får del av regeringens bonusmiljoner. – Ja, asså det känns ju inte roligt att plugga det programmet och sen få det omdömet. – Det är lite besvärande tycker jag. Jag hoppas att det inte påverkar min karriär som jurist på något nämnvärt sätt. – Det här programmet, juristprogrammet i Stockholm är Sveriges mest sökta program. Jag ville bara ha det sagt. Anna Persson, Filip Nyman och Ali Abdullah sitter i storsal C6 i ett av Stockholms universitets ljusblå hus. Föreläsningen i juridik börjar snart. De pratar om betyget som deras utbildning har fått av staten. – Jag är faktiskt väldigt nöjd med min utbildning hitintills. Jag tycker att de är väldigt duktiga på att lägga upp utbildningen pedagogiskt. Så det omdömet reflekterar inte riktigt min upplevelse av utbildningen. Högskolan är Sveriges största statliga sektor, den kostar över 60 miljarder om året. Men vad är en bra utbildning? Och hur mäter man det? – Det finns ju en viss status kopplat till utbildningen och det är ju inte roligt att få höra just om sin egen utbildning. Det kanske är lite orättfärdigt att plocka ut en liten bit av utbildningen och sedan nämna det om hela utbildningen. I förra veckans Kaliber berättade lärare om hur sämre förkunskaper hos studenterna och mindre resurser till utbildningarna i kombination med det system som fördelar pengar till utbildningarna gör att nivån sjunker. För att motverka det infördes ett nytt kvalitetsutvärderingssystem 2011. Men systemet har brister och kan få orättvisa konsekvenser både för utbildningar och studenter visar vi i dagens Kaliber. Vi går tillbaka till för ungefär ett år sen hemma hos Julia Shao. Hon går sista året på juristlinjen och skriver sitt examensarbete. Det är en av de första dagarna i september. -- Första gången jag tog del av nyheten så var det på Dagens Nyheter. “Svag juristutbildning i Stockholm”, är rubriken på artikeln och lite längre ner i texten: Stockholms Universitet håller bristande kvalitet. Julia blir nyfiken. – Jag tycker att juristutbildningen på Stockholms universitet är en bra utbildning. Jag tycker att vi har underbara, jättebra lärare, som lär ut på ett väldigt pedagogiskt sätt och vi har ambitiösa studenter som tar del av en jättebra undervisning. Juristprogrammet i Stockholm en av de utbildningar som har högst söktryck i Sverige. Julia går in på Högskoleverkets hemsida för att kolla hur utvärderingen har gått till. – Av rapporten framgår att man slumpmässigt gått igenom examensarbeten bland juriststudenter på Stockholms universitet. 24 examensarbeten, alltså uppsatser, har lottats ut från ungefär 300 från hösten 2010 och våren 2011. Dessa har sen bedömts utifrån sex olika examensmål. På två av examensmålen har uppsatserna fått omdömet “bristande”, och det har i sin tur gjort att hela utbildningen fått omdömet “bristande kvalitet.” Företrädare för utbildningen har också fått beskriva hur studenterna når examensmålen i en så kallad självvärdering, men fokus ligger på uppsatserna. – Då tror jag ändå att de flesta är överens om att man kan inte dra en slutsats om att en hel utbildning är av bristande kvalitet, utan Högskoleverket borde ha redovisat slutsatsen på ett annat sätt, det vill säga att de har granskat vissa examensarbeten som enligt deras syn på saken inte uppfyller vissa kriterier som Högskoleverket hade fastställt. Tillsynsmyndigheten, före detta Högskoleverket som numera heter Universitetskanslerämbetet, har i uppdrag att se till att lärosätena kontinuerligt kvalitetssäkrar sina utbildningar. Det nya med det här utvärderingssystemet är att fokusera på resultat. Resultatet mäts i första hand genom att titta på de uppsatser som studenterna skriver mot slutet av utbildningen, examensarbetena. Man tittar också på utbildningarnas självvärderingar, och intervjuer med företrädare för utbildningen görs också. Men huvudfokus ska ligga på uppsatserna. Brister kvalitén i något av de examensmål man utvärderar ifrån blir omdömet bristande kvalitet för hela utbildningen. Detta oavsett om examensarbetena visar att andra mål uppnås med god marginal. Utbildningar som får omdömet “mycket hög kvalitet” får del av regeringens miljardbonus och utbildningar som får omdömet "bristande kvalitet" kan i förlängningen tvingas lägga ner. – När man tittar på den granskning de gjort av examensarbetena, så tycker jag att analysen och bedömningen av uppsatserna ifrågasätter jag inte alls. Jag är helt enig med dem och jag tycker att det finns flera saker vi ska jobba med där. Det jag var kritisk mot var två saker. Dels tycker jag att när man gör en bedömning av en hel utbildning så måste man beakta mer än bara examensarbetena. Jonas Ebbesson är dekan, alltså högste ansvarige, på juridiska fakulteten på Stockholms universitet. – Jag tycker att man drog för långtgående slutsatser, men när jag väl har sagt det så tycker jag att man ska också vara tydlig med att vi tog detta på största allvar, vi har satt igång massa åtgärder på grund av HSV:s arbete och för mig som relativt nybliven dekan förra året så var den här granskningen väldigt värdefull. Jonas Ebbesson bläddrar i Högskoleverkets utvärdering. Det är den som du har framför dig på skrivbordet här. Hur många sidor är den? – Ja, hela rapporten som avser alla universitet är på en 100 sidor, men det som gäller Stockholms universitet är bara på några sidor. Dessutom var det så att när den här bedömningen kom så skickades den aldrig ut till oss i förhand för att kommentera, och sen blev det som en sorts konsumentupplysning på ett sätt som jag tycker är felaktigt. Om man läser detta utan att ha helheten så får man intrycket av att det här är en bristande utbildning. Och när de sedan får den informationen när de söker så skulle det kunna leda till slutsatsen att man inte ska söka till Stockholm. En felaktig konsumentupplysning, säger Jonas Ebbesson på Juridicum på Stockholms universitet om Högskoleverkets utvärdering. En konsumentupplysning som kan hindra studenter att söka utbildningen och som också sätter en stämpel på utbildningen för de studenter som går där. Även magisterutbildnigen i juridik fick omdömet “bristande kvalitet” i Stockholm. Här är det 20 uppsatser som har granskats. Flera av dem är får mycket goda omdömen. Men på ett mål har sex av de 20 uppsatserna ansetts bristande. Om en av de uppsatserna hade klarat just det målet hade utbildningen klarat sig. Nu föll den på målsnöret. Vi åker till Karlstads universitet och mastertbildningen i Skatterätt. Där blev Björn Jernbacken, programansvarig, glad för Högskoleverkets omdöme “mycket hög kvalitet”. – Eftersom vi har väldigt mycket kontakter med våra avnämare, skatteverket, revisionsbyråer och de som är framtida arbetsgivare, såg de att vår utbildning är bra. Det slogs upp ganska stort på Skatteverkets hemsida. Två juristutbildningar på två olika lärosäten, den ena får sitt examenstillstånd ifrågasatt och den andra får del av regeringens bonusmiljard. Vi tittar närmre på underlaget för bedömningarna. När vi räknar ihop alla mål i alla uppsatser ser vi att Stockholm har nästan lika hög andel mycket hög måluppfyllelse som Karlstad. Det skiljer åtta procentenheter. Och det skiljer bara två procentenheter i andel bristande måluppfyllelse. Ändå har Karlstad fått det högsta betyget och Stockholm det lägsta på den tregradiga skalan. – De självständiga arbetena väger ju tungt. Men om det står och väger, jag vet inte, jag har inte specialgranskat just det här fallet, och jag vet inte vad bedömarna har sett i de andra underlagen, och om det har viktats upp. Viveka Persson är utredare på Universitetskanslerämbetets utvärderingsenhet. Och de andra underlagen hon pratar om är alltså intervjuerna man gjort med företrädare för utbildningarna och självvärderingarna som utbildningarna har skrivit. Kanske är det Karlstads självvärdering som har avgjort bedömargruppens betyg ”Mycket hög kvalitet”. I den står det bland annat att studenterna har förmåga att genomföra uppgifter inom givna tidsramar. När vi tittade på bedömningarna av fler juristutbildningarpå både kandidat- och magisternivå hittade vi flera utbildningar med högre andel uppsatser med bristande kvalitet än i Stockholm men som ändå klarat sig över godkänt-ribban. Och samma skillnader fann vi också i utvärderingarna av kandidatexamen i företagsekonomi. Där hade flera av examensmålen uppsatser med bristande kvalitet på uppåt 40%, långt över Universitetskanslerämbetets rekommendation på 30% för ett bristande kvalitet-betyg. Ändå har utbildningarna sluppit bli underkända. - Borde inte fler utbildningar ha fått omdömet bristande kvalitet? - Vi hade väldigt kort tid för metodutveckling. Vi har fått metodutveckla under resans gång. Företagsekonomi utvärderades i omgång ett. Då hade vi inte tagit fram några riktmärken. Utvärderingssystemet har fått kritik från flera håll för att själva metoden brister. En av kritikerna är utvärderingsexperten Lena Lindgren, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon sitter med i Svenska utvärderarföreningen och har skrivit boken Utvärderingsmonstret. Hon pekar på problemen att man jämför utbildningar utifrån bedömningar gjorda på olika stora urval. - Det kan skapa systemfel och hur man räknar genomsnitt, så det blir orättvist på något sätt. Lena Lindgren syftar på urvalet av de uppsatser som granskas. På små utbildningar där det bara finns fem uppsatser att granska läser man alla uppsatser, men ju fler uppsatser som finns, desto mindre blir urvalet. Det var därför som man bara granskade 24 av ca 300 uppsatser vid Juridiska i Stockholm. Det här skapar viss statistisk osäkerhet. I en fotnot längst ner i alla granskningarna kan man läsa att metoden är 95 procent säker när det gäller att identifiera utbildningar med bristande kvalitet, men att metoden är mindre säker när det gäller att avgöra vilka utbildningar som har hög respektive mycket hög kvalitet. Ändå ligger metoden till grund för tilldelning av bonusmiljonerna.   Till stor det är det akademiker inom samma ämnesområde som formulerar underlaget till Universitetskanslerämbetets betyg på de olika utbildningarna. Till exempel har ett gäng statsvetare bedömt de statsvetenskapliga utbildningarna. Statsvetarna tyckte själva att utvärderingsmetoden var bristfällig och de satte en högre ribba för att ge utbildningar betyget “mycket hög kvalitet” än bedömargrupper för andra ämnesområden. Viveka Persson på Universitetskanslerämbetet säger att det var bråttom att skapa det nya utvärderingssystemet, att man har lagt rälsen medan tåget kört. Hur påverkar det tillförlitligheten i systemet? - Det är klart att det påverkar tillförlitligheten, det kan jag inte sticka under stol med. Nu tycker Universitetskanslerämbetet att de har kommit till rätta med de initiala metodproblemen. Men besluten som fattades tidigt, till exempel dem om jusristutbildningarna på Stockholms universitet, de står fast. - Vi kan inte annat än erkänna att vi hade väldigt kort tid på oss att sjösätta det här systemet. Vi hade inte gjort någon pilottestning, vi hade inte testat systemet i skarpt läge och därför har vi blivit tvungna att ta fram en rad riktlinjer allteftersom systemet har sjösatts. Vad är en bra utbildning? Hur mäter man det? Den svenska högskolan har expanderat i snabb takt under de senaste decennierna och är nu den största statliga sektorn. Tanken med det nuvarande utvärderingssystemet var att säkra kvalitén i utbildningarna och motverka att man släpper igenom studenter som inte borde bli godkända. Dagens Kaliber har visat på stora brister med systemet. Vi har berättat om snäva urval av av uppsatser och otillförlitliga bedömningar. Flera forskare vi pratat med ifrågasätter också om systemet mäter det det är tänkt att mäta: utbildningskvalitet. - Det som är min huvudkritik är att det man säger symboliserar resultat, det är en så väldigt liten aspekt utbildningens resultat. Utvärderingsexperten Lena Lindgren igen. Statsvetenskapen på Göteborgs universitet, där hon är docent, har fått goda omdömen i utvärderingen. Ändå är hon kritisk till det här sättet att mäta. Examensarbetet, säger hon, är en sån liten del av en två, tre eller fyra år lång utbildning. - Det här är bara sista knorren, ibland bara halva terminen av ett treårigt eller tvåårigt program. Resultat som jag ser det handlar om det som händer hos dem som deltar i utbildningarna, inte bara det som man skriver. Man måste också titta på andra delar av utbildningen säger hon. - Det handlar om att kunna kommunicera, föredra saker, och själva examinationen av examensarbetena handlar också om hur man kan kommentera andras arbeten. När utvärderingssystemet sjösattes fanns, förutom uppsatsgranskningen, självvärderingarna och platsbesöken ytterligare en komponent. Man skulle skicka ut enkäter till före detta studenter, så kallade alumni, och höra hur de upplevde att utbildningen hade fungerat för dem i arbetslivet. Men svarsfrekvensen blev för låg och enkäterna kunde inte användas. De studenter som kommer till tals i systemets nuvarande utformning är de som är med i bedömargrupperna och de som hörs i de så kallade platsbesöken. - Det här det enda sammanhanget som jag kan komma på där man förhåller sig till begreppet kvalitet ur någonting annat än brukarperspektivet. Det rimliga borde ju vara att det är studenterna och lärosätena som ska formulera vad de mest relevanta aspekterna för att värdera och mäta kvalitet är. Erik Arroy är ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer. Han tycker att det är för snävt att värdera en utbildnings kvalitet utifrån de resultat som man kan mäta genom studentuppsatserna. Han tycker att man också ska titta på utbildningarnas förutsättningar och processer. - Vilka resurser man har, hur miljön ser ut och sånt, såväl som hur studenterna upplever utbildningarna inledningsvis, processer handlar om lärandet, hur planeras utbildningarna, hur förhåller man sig till pedagogiken, vilket stöd ger man till studenter som ska underlätta deras läroprocesser på olika sätt. Nu mäter man ju resultatet. Man mäter i någon mån kvalitén på studenterna, men det säger ingenting om utbildningen. Det nuvarande systemet, säger Erik Arroy, kan i förlängningen leda till att utbildningarna snarare ser till att rekrytera studenter som är duktiga på att skriva uppsats, istället för att höja kvalitén i utbildningen. Regeringen har ett bonusprogram till utbildningar som fått omdömet “mycket hög kvalitet”. De får dela på närmare tre miljoner kronor om året. Hittills har 17% av utbildningarna fått omdömet “mycket hög kvalitet”. Men flera kritiker menar att  det är problematiskt att ge extrapengar till de utbildningar som fått omdömet “mycket hög kvalitet”. Lars Hultcrantz, professor vid Handelshögskolan vid Örebros universitet, är ordförande i den bedömargrupp som utvärderade landets Nationalekonomi-utbildningar. I hans grupp tyckte man att man kunde använda systemet för att se till att utbildningarna håller en miniminivå på uppsatserna, men de tyckte inte att det är rimligt att använda det för att fördela bonusmiljoner. - När det gäller uppsatserna är det så att de svaga studenterna kräver de stora handledningsinsatser, medan duktiga studenter behöver man knappt handleda. Så förädlingsvärdet, alltså det som lärarna eller högskolorna bidrar med, är lite kopplat till uppsatsens slutliga kvalitet. - Men då blir det en tvärtomeffekt att Handelshögskolan som fick omdömet “mycket hög kvalitet”, de får extrapengar, medan ett universitet som fick “bristande kvalitet” behöver mer resurser för att kunna handleda sina studenter mer. - Ja, så är det ju. Varken jag eller någon annan i gruppen har sett att det skulle leda till hur man fördelar statliga medel till högskolorna. - Det är klart att man som student i Karlstad tycker att det är inte rättvist att de ska ha så mycket pengar där, men tyvärr så har det blivit så. Utbildningen i företagsekonomi på Karlstad universitet fick “Bristande kvalitet”. Där går studenterna Viktoria Pettersson och Simon Strid. De tyckte visserligen att omdömet på deras utbildning var rättvist, det fanns mycket att förbättra på den. Men de har funderingar kring att det var Handelshögskolan i Stockholm som fick bonuspengar. - Som student i Karlstad så blir man ju lite irriterad ändå, för vi hade behövt resurserna här för att ens komma i närheten av de stora universiteten. Utvärderingssystemets fokus ligger på utbildningarnas resultat och det är studenternas examensarbeten, alltså uppsatser, som bäst anses spegla det. Men lärosätena har, som vi berättat, också fått skriva självvärderingar där de beskriver hur studenterna når de olika målen för utbildningen. Det och att ta fram uppsatser och på andra sätt arbeta med utvärderingen har tagit mycket tid på de olika utbildningarna. - Det var många involverade. Man bedömer att det var ungefär 200 timmar som lades ner. Säger Jonas Ebbesson, dekan på juristutbildningen på Stockholms universitet. De olika utbildningarna har lagt ner olika mycket tid. Vid Chalmers tekniska högskola satsade man ordentligt på att få fram riktigt bra självvärderingar. Här anordnades workshops och seminarier i hur man skriver självvärderingar. Totalt lade man ner ungefär 26 000 timmar på framförallt självvärderingsarbetet. Det motsvarar runt 6 miljoner, bara på ett av landets ca 40 högskolor och universitet. Björn Engström är vice prefekt och en av många anställda som deltog i arbetet med utvärderingarna på Chalmers. - Jag för tiddagbok då, så jag har koll på min tid och det blev 244 timmar och jag uppskattar att 120 timmar var skrivarbete, resten var förberedelse på Chalmers och coachning av programansvariga och granskning av deras rapporter. - Känns det som väl använda timmar, de här 244? -Det är ju två effekter av arbetet, dels är det en rapport som produceras och den vet man kanske inte värdet av i sig. Men jag tror att de bidrar till - särskilt om det är lite osäkra fall - att de kan bidra till att skapa förtroende för det man gör på ett lärosäte. Den andra effekten av arbetet med självvärderingen, säger Björn Engström, är att man gjorde en analys av utbildningens alla delar, vilket han tycker är kvalitetsdrivande i sig. På Chalmers kostade arbetet kring utvärderingarna alltså ca 26 miljoner kronor. Alla lärosäten har inte räknat hur mycket arbete de lagt ner, men enligt en rapport från SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, uppskattas de totala kostnaderna för självvärderingarna hamna på mellan 150 och 225 miljoner kronor. Självvärderingarna som lärosätena producerar läses sedan av bedömargrupperna för de olika utbildningarna, där också folk från näringslivet sitter med. Per Fagrell på Teknikföretagen är med och utvärderar ingenjörsutbildningarna och han har lagt ner mycket arbete på att tolka självvärderingarna och utifrån dem se om studenterna nått de olika målen. - De är strukturellt likadana. De är indelade i vissa kapitel, men där under kan man skriva väldigt fritt. Man kan inte lägga upp tre fyra bredvid varann och bocka av. När man rättar ett matteprov kan man lägga upp uppgift ett på alla och bocka av. Det går inte här. Här måste man läsa alla 30 sidorna och så går man till nästa och läser alla 30 sidorna och då får man försöka hitta. Och det är lite komplicerat tycker jag. Per Fagrell är också fundersam över hur mycket tid utvärderingen har tagit i anspråk. - Det är ju väldigt mycket tid som läggs ner. Jag har räknat ut hur mycket tid jag har använt i bedömargruppen hittills och det är 160, 170 timmar. Jag gör ju det som en del av mitt jobb därför att vi tycker att det är viktigt att bevaka att vi har bra ingenjörsutbildningar. Men jag har ju inte haft tjänstledigt eller något för att göra det utan det är kvällar och helger och en del av min arbetstid. Och den kostnaden ser inte Universitetskanslerämbetet, eller regeringen. Vilken metod för utvärdering man än väljer så kan man vara säker på en sak: den som granskas kommer att anpassa verksamheten efter det som granskas. Särskilt om utvärderingens resultat är kopplad till pengar. När man nu granskar examensarbeten betyder det att man på utbildningar runt om i landet plötsligt lägger extra krut på att handleda examensarbeten, plötsligt får studenter mer hjälp med att skriva sina uppsatser. Om det berättar flera lärare som Kaliber talat med. Men utvärderingarna har också lett till att man på allvar sett över sina utbildningar för att förbättra kvalitén. Så även om metoden har stora brister så har den haft positiva effekter.   Under de senaste 20 åren har utvärderingar av den offentliga sektorn vuxit i omfång. Skolinspektionen, Vårdanalys och Kulturanalys är några exempel på nya myndigheter som utvärderar den offentliga sektorns resultat. Shirin Ahlbäck Öberg forskar om mål och resultatstyrning. Hon pekar på på problemen med de stora kontrollsystem som måste konstrueras för uppföljningen av resultat inom offentlig verksamhet. - Det är klart att man ska följa upp offentlig verksamhet, men det som har hänt - från att vi knappt hade någon uppföljning eller utvärdering fram till 70- och 80-talet - det är ju att den här utvärderingsidén har ju verkligen exploderat. När man införde mål- och resutlatstyrning var det för att ha koll på vart pengarna gick, och det var ju en bra tanke. Men det har ju blivit så mycket av det här att det är en väldig byråkrati som krävs, som måste byggas upp för att matcha det här. Det gör att det är kostsamt, så det som en gång var satt att effektivisera verksamheten har blivit en industri i sig som kostar pengar och resurser. Jag menar att vi för länge sen har passerat jämviktspunkten för när det ger mer än vad det kostar. - Och gäller det högskolan också? - Ja, absolut, det är ju mycket mer av återrapporteringskrav hela tiden. Jag brukar säga att det här är ett misstroendets politik. I förra veckans program berättade högskolelärare om hur de är klämda mellan studenternas sjunkande förkunskaper och minskande resurser. De lärare vi pratade med oroade sig för att nivån sjunker hos utbildningarna. Idag berättar vi om regeringens försök att stoppa kvalitetsbrister i utbildningara med ett utvärderingssystem som kostar hundratals miljontals kronor och som dessutom inte gör jobbet. - Hej, har du cyklat hit? - Anna - Maja Universitetskansler Lars Haikola är chef över Universitetskanslerämbetet, före detta Högskoleverket, alltså den myndighet som genomför utvärderingen. Han tycker att systemet fungerar bra för det den ska göra, det vill säga att att utvärdera om landets utbildningar uppfyller de examensmål som är satta. Kritiken att studentuppsatserna endast utgör en liten del av utbildningarna bemöter han med att examensarbetena i de flesta teoretiska utbildningarna ändå ska vara den sammanlagda kunskap som studenten tillgodogjort sig under utbildningen. - Uppsatsen ska samla upp alla tidigare färdigheter, förmågor och kunskaper som man har tillägnat sig i hela utbildningen. Därför får uppsatserna en särskild roll och de bättre speglar hela utbildningen än andra delar av utbildningen gör. I de utbildningar där andra förmågor som till exempel muntlig kommunikationsförmåga är viktiga är självvärderingarna som lärosätena har skrivit komplement till examensarbetena. Att självvärderingarna ser olika ut och läggs olika vikt vid när de slutgiliga betygen för utbildningarna sätts är inte konstigt, säger Lars Haikola. - Vi ger ju lite mallar naturligtvis. Självvärderingen ska vara utformad med lite rubriker och med en viss längd så att vi får en jämförbarhet mellan dem, men en fullständig rättvisa i en gudomlig mening uppnår vi inte med detta utvärderingssystemet heller. Kritiken att det här utvärderingssystemet snarare mäter kvalitén på studenterna än deras examensarbeten och att man inte tittar på hur mycket en student lär sig under utbildningens gång har Lars Haikola förståelse för, men poängterar att det inte är myndighetens uppdrag i det här systemet. - Ordet kvalitet är ju hopplöst mångtydigt och svårt och ideologiskt färgat och allt detta. Vi gör en operationell definition av kvalitet. Vi återvänder dit vi startade, till juridikstudenten Julia Shao. I dagarna kommer beskedet om hennes utbildning, en av Sveriges mest eftertraktade, kommer att läggas ner eller inte. Hon oroar sig för att den har fått en skamfläck. Att hennes framtida arbetsgivare kan välja en nyutexaminerad student från Uppsala eller Lund hellre än från Stockholm. Och hon tycker att det är orättvist att den skamfläcken beror på helt felaktig myndighetsutövning. - Jag skulle vilja dra en liknelse med en åklagare som överväger att väcka åtal mot en person som är misstänkt för ett brott. Då måste åklagaren kunna presentera ett fullgott bevisunderlag för att man ska kunna gå vidare i nästa steg. Att börja utreda om den här personen är skyldig eller inte. Annars är det ingen idé att väcka åtal. Och på samma sätt måste Högskoleverket komma på ett sätt som håller för att de ska kunna redovisa så verklighetsförankrad slutsats som möjligt. Reportrar: Anna Iversen och Maja Lagercrantz

Duvorna poar, trasten jollrar och rullar sin flöjt, rödhaken knäpper och sisar och korparna är svarta och olycksbådande. Det visslar, susar och låter i Tomas Bannerheds mångfaldigt prisade debutroman Korparna som både fick Augustpriset 2011 och Borås Tidnings debutantpris 2012. Boken har han hållit på att skriva under tio års tid. "Jag känner det som om jag genomgått en förvandling och blivit den jag innerst inne alltid har varit", säger Tomas Bannerhed om romanens tillblivelse. Själv trodde han att en berättelse om lantbrukare i Småland på 70-talet inte skulle bli någon hit men kritiker och läsare har tyckt annorlunda. I K1 kommer nu den långa versionen av hans berättelse om vägen till skrivandet, och den obestämda känslan av skuld över att inte ta över det jordbruk och det liv som generationerna före honom gjort. När Mia Gerdin läste Korparna trodde hon att författaren föddes med en fågelkikare i ena handen och en fälthandbok om fåglar i den andra, men Tomas Bannerhed berättar att han först i vuxen ålder lärde sig allt det om natur och fåglar som Korparna är så uppfylld av. Uppläsare är Anna Persson.  

Carl Johan Vallgrens senaste roman är både en socialrealistisk skildring och en thriller med osannolika händelser: en tjej blir vittne till hur några killar eldar upp en kattunge, efter det är hon i killarnas våld: hon är dödens om hon skvallrar, och hennes lillebror kommer att bli ännu mer mobbad än han redan är. Fast tjejen Nella vägrar vara offer, hon har styrka för två. I Havsmannen berättar Vallgren om en trasig familj där de två barnen är utlämnade åt sig själva medan en ibland välmenande vuxenvärld står tafatt bredvid. Mia Gerdin har träffat honom i hans arbetslägenhet i Traneberg, Uppläsare är Anna Persson. Biblioteket uppmärksammar även Lina Ekdahl och hennes nya Diktsamling vars omslag lånat form av Konsums blåvita basvaror. Varför inte poesi lika gärna som en burk lingonsylt?, resonerar hon. Ekdahls poesi rör sig i spänningen mellan vardaglig enkelhet och livsavgörande frågor. Vad tycker hon om att kallas estradpoet och vad har upprepningen för betydelse - och vad är egentligen att vara fri? Mia Gerdin träffar henne i hennes skrivarateljé på Konstepidemin i Göteborg.

I helgen spelas det golf på golfbanan i Degeberga utanför Kristianstad. Det är golfspelare med psykiska funktionshinder som tävlar. Malin Nilsson åkte dit och träffade en OS-medaljör. Programledare: Maria Dietrichson Gästsidekick: Anna Persson

Leriga stövlar och spår av dreglande kor på overallen, vitlöksodling och slakt. Så ser vardagen ut för unga Sofi som är lantarbetare i den svenska myllan. När kråkorna kraxar över åkrarna drömmer hon om något annat utan att riktigt veta vad, så som många unga människor gör. Katarina Fägerskiöld gillar att skriva om lantbruksmiljö och om vardagliga småstäder, i storstäderna ser hon inte samma möjligheter. Hon gillar det som tittar fram ur glipor och sprickor, och några happy ends tror hon inte på. Mia Gerdin har träffat henne för att prata om lerig jord och litterär stil. Och Jenny Aschenbrenner spinner vidare på temat och funderar över landsbygdsskildringar inom litteraturen - kan man tala om en våg av country noir? Programledare är Jenny Teleman och uppläsare är Anna Persson

I höst har den romantiske Carl Jonas Love Almqvist varit på tapeten och åstadkommit ett märkligt sammanträffande. Inte mindre än två svenska prosaister har valt att följa hans fotspår i sina nya romaner: Eva-Marie Liffner i Lacrimosa och Anna-Karin Palm i Snöängel. Hos Anna-Karin Palm hämtas inspirationen såväl från Amorina som Drottningens juvelsmycke. Det är den bistra vintern 1985-1986 som kulminerar i mordet på Olof Palme. Vid sidan om konspirationerna mot statsministern, får vi följa Hedvig, en androgyn Tintomara-gestalt och alla de människor som kommer i hennes väg. Snöängel är en Stockholmsskildring från en näraliggande tid som väver in frågor om minne och saknad . Hela berättelsen är återskapad av en svensk författare i självvald fransk exil. Precis som Anna-Karin Palm, som flyttade hem igen till Stockholm och Danvikens gamla dårhus, efter sex år i Normandie. Hon debuterade 1991 med Faunen.  Snöängel är hennes första roman på sex år. Ulla Strängberg tog en promenad med Anna-Karin Palm i Hedvigs kvarter kring  Allhelgonakyrkan i Stockholm. Uppläsare är Anna Persson. Eva-Marie Liffners roman Lacrimosa dyker rätt ner i Almqvists 1800-tal, med lukter och smaker från myllrande gator och fina salonger. Även denna roman har Tintomara som huvudperson, fast här heter hon ömsom Ros ömsom Mr Ross och Almqvist är en person som hon både älskar och hatar. Eva-Marie Liffner som nominerats till årets Augustpris, har alltid fascinerats av historia och upphör aldrig undra över vad som funnits tidigare, hur spåren av detta tidigare liv ser ut och flätas samman i en ofta fantastisk väv. I Lacrimosa lanserar hon t ex en ny teori om mordet på Gustav III och menar att Anckarström tog på sig skulden för kärleks skull. Lacrimosa är fjärde romanen sedan debuten med Camera 2001 och hon har nyligen av Svenska Akademin tilldelats Ole och Ann-Marie Söderströms pris på 80.000 kronor. Mia Gerdin intervjuar Eva-Marie Liffner i historisk miljö: Stadsmuseet i Göteborg. Uppläsare är Johan Gry. Musiken i programmet är till stor del skriven av Carl Jonas Love Almqvist, till exempel ”Du går icke ensam” (som börjar ”Om bland tusen stjärnor…”) som framförs av Solveig Faringer,  och Karin Jonsson-Hazell spelar hammarklaver i några av Almqvists pianostycken.

Syskonparet Eva och Einar växer upp i Midsommarkransen, inne i en familj som idag skulle kallats för dysfunktionell. Dessa två återkommer sedan i olika faser av sina liv i Kjell Johanssons hyllade trilogi som han kallar De utsatta. Den består av böckerna Sjön utan namn, Huset vid Flon och Rummet under golvet och delar av den har dramatiserats till en pjäs som just nu spelas på Stockholms Stadsteater, dessutom är han aktuell med en helt ny roman. Det var inte jag. Kjell Johansson trodde han var klar med romanerna om familjen i Midsommarkransen, men en gammal akt från socialtjänsten förändrade alltsammans, berättar han för Mia Gerdin. Anna Persson läser utdragen ur Kjell Johanssons nya bok. I Biblioteket pratar också med den annars så medieskygga Muriel Barbery. Hon är filosofiläraren som blev en megastjärna med romanen Igelkottens elegans. Idag en modern klassiker, som sålt i miljonupplagor världen över. Ulla Strängberg träffade henne i Paris, inte långt från Rue de Grenelle, där allt utspelas och den numera berömda portvakten Renée huserade. Själv är Madame Barbery överraskad över uppståndelsen kring romanen, som hon tycker är ”medelmåttig.”

Biblioteket den 7 februari. Mia Gerdin träffar Kristian Lundberg, författaren bakom Yarden. Ett program om poesi, klasskamp och självutlämning. - Jag har ett närmast bulimiskt förhållande till att skriva text, säger Kristian Lundberg, och det märks när man ser hans produktion. Han har skrivit mer än 20 böcker sedan debuten 1991 och det är både lyrik, prosa och kriminalromaner. Dessutom skriver han litteraturkritik och kultur- och debattartiklar. Numera skriver han bara kritik om sådant han läst, för några år sedan blev det stor uppståndelse när han gav en åsikt om en bok som ännu inte var skriven. När Mia Gerdin träffar honom i Malmö vindlar samtalet mellan hans gamla arbetsplats Yarden i hamnen, hans tidiga sökande efter Gud, hans tid med Malmöligan vars respektlöshet var gränslös gentemot allt utom sig själva och hans rädsla för vansinnet. Nu kommer hans nya bok ut inom kort, Och allt skall vara kärlek, som är en slags fortsättning på den självbiografiska Yarden som kom ut 2009 som bland annat belönades med ett av Sveriges största litteraturpris, Ivar Lo-Johanssons personliga pris. Kristian Lundberg älskar sin hemstad Malmö och den tar stor plats i hans böcker. Han gillar känslan av förvandling, hur en hamn- och industristad vittrar ner och ersätts med något annat.  Han uppskattar också att staden inte är så stor, här lever olika samhällsklasser tätt inpå varandra. Själv bor han just nu i Västra hamnen i närheten av Turning Torso, ett nytt och dyrt bostadsområde.  Men det vilar på ett skrotupplag, här låg Kockums gamla avstjälpningsplats, sådana kontraster gillar han. I programmet läser Anna Persson utdrag ur några av Lundbergs böcker, Yarden (2008), Malmömannen (2006), Mörkret skulle vara som ljuset (2010) och den kommande Och allt skall vara kärlek (2011).  Det blir också tillbakablick till 1992, i Lyrikmagasinet i P1, där Malmöligan porträtteras av Fredrik Wadström och där Kristian Lundberg läser en av sina dikter.  Då hade han precis debuterat som lyriker. Maria Edström hörs i en annan tillbakablick, då hon sammanfattar Yarden i ett inslag i Kulturnytt, februari 2010. Musiken som används kommer från Isaac Hayes version av Walk on by och The Captain med The Knife.  Avslutningsvis hörs Låt i H-moll av och med Björn Olsson. Redaktör är Mia Gerdin.