Podcasts about sorsele

Hur mår den svenska järnvägen? Är den sjuk eller frisk? Vetenskapsradion tar tempen på det svenska järnvägsnätet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det var på Valborgsmässoafton 1855 i Skaveryd, i närheten av Alingsås, som man satte spaden i jorden för att påbörja Sveriges första järnvägsbygge, sedan följde en intensiv utbyggnad och under första hälften av 1900-talet så var järnvägen utbyggd ungefär så som vi känner den i dag.Och faktum är att det till stora delar är samma järnväg som vi fortfarande åker på som man gjorde för 100 år sedan. Naturligtvis är en hel material utbytt men inte tillräckligt tycker Sebastian Stichel som är järnvägsforskare på Kungliga Tekniska Högskolan:”Egentligen skulle man behöva stänga av, sträcka för sträcka, och byta ut alla komponenter och börja med en modern ny järnväg”Vi besöker Järnvägsmuseet i Gävle för att få reda den svenska järnvägens historia, vi får träffa en rallare som var med och byggde Inlandsbanan mellan mellan Dorotea-Storuman och Sorsele och vi får veta hur man bygger en järnväg.Medverkande: Henrik Reuterdahl, Järnvägsmuseet i Gävle, och Sebastian Stichel, järnvägsforskare på Kungliga Tekniska Högskolan.Reporter: Joacim Lindwalljoacim.lindwall@sr.seProducent: Lars Broströmlars.brostrom@sr.se

Det är här vi väljer att bo och leva och det är hit människor vill flytta! Sofie P From, projektkommunikatör, och Marica Lagerström, projektledare, är två av tolv anställda i Move Up North. Sedan februari 2024 drivs projektet i Region 10 där åtta kommuner i Västerbotten och två kommuner i Norrbotten samverkar. Move Up North är ett treårigt arbete där satsningen på inflyttare ska sträcka sig mycket längre än så. Tio framåtsyftande inlandskommuner jobbar tillsammans för att öka kunskapen om regionen och att fler ska ta steget och välja någon av kommunerna som bostadsort. Det handlar om att jobba långsiktigt då de som inflyttarlotsar vet att det är ett stort beslut och lång process kring att flytta. Det är en region på charmoffensiven. Kommunerna ska hjälpas åt med att se till att de som flyttar in får ett bra mottagande. Det finns möjlighet att hitta balansen mellan arbete och det som gör livet värt att leva. I inlandet finns en vardag som slår det mesta både gällande äventyr och fritid. Dessutom är människorna som bor här välkomnande och, framför allt, hjälpsamma. Många företag i region 10 växer och behöver kompetens. Det finns ett rikt näringsliv med möjlighet till en bra karriär och utveckling. Den som väljer att flytta hit har chans till omväxlande arbete, genuina kollegor och att hitta den där balansen i arbetslivet, det bästa av två världar. Marica och Sofie och deras kollegor ska hjälpa arbetsgivare att hitta rätt kompetens – kanske är det du. Korta fakta om Move Up North Projektägare: Sorsele kommun Du når Sofie och Marica via Move up norths facebooksida eller moveupnorth@sorsele.se Deltagande kommuner: Arjeplogs kommun (Flytta hit - Arjeplogs kommun), Arvidsjaurs kommun (Flytta till Arvidsjaur | Flytta Hit), Dorotea kommun (Flytta hit (dorotea.se), Lycksele kommun (Flytta till Lycksele), Malå kommun (Flytta till Malå | Malå Kommun (mala.se), Norsjö kommun (Välkommen till Norsjöbygden - Norsjö kommun (norsjo.se)), Sorsele kommun (Flytta hit - Portal.sorsele.se), Storumans kommun (Välkommen till Storumans kommun – Aktuell information från hela vår kommun.), Vilhelmina kommun (Flytta till Vilhelmina) och Åsele kommun (Flytta hit - Åsele kommun (asele.se). Finansiärer: ESF, Region Västerbotten, Region Norrbotten samt deltagande kommuner.   

Hur kommer din och min ålderdom att se ut och hur kan vi hitta nya sätt att lösa omsorg och vård redan nu? Kommer vi att använda sånt som robotkatter, drönartransporter, självmonitorering, robotduschar, självkörande bussar och annan teknik?   Pia jobbar i Södra Lapplands närsjukvårdsområde med framtidens teknik, digitala verktyg och nya lösningar. Hon jobbar i glesa kommuner som Malå, Sorsele, Lycksele, Storuman, Dorotea, Vilhelmina och Åsele. Hennes uppdrag är att testa arbetssätt för omställning av hälso-, sjukvårds- och omsorgssystemen mot en god och nära vård och att vara en förebild för resten av Sverige hur en modell för glesbygd kan se ut.   I glesa delar av landet finns en lång erfarenhet av att utveckla lösningar för att överbrygga avstånd, gleshet och en åldrande befolkning. Som de virtuella hälsorummen dit invånare i glesbygd kan gå för att göra en hälsoundersökning och ha kontakt med läkare och sjukvårdspersonal, helt digitalt på distans.   Hur kommer din och min ålderdom att se ut och hur kan vi hitta nya sätt att lösa omsorg och vård redan nu? Du når Pia via pia.kristiansson@regionvasterbotten.se 

Kantzoner stoppar erosion och är viktiga för den biologiska mångfalden. Trots det saknar en tredjedel av alla avverkningar vid sjöar och vattendrag kantzoner. Mycket beror på okunskap. Men det ska det bli ändring på genom Skogsstyrelsens projekt Grip On life.  I det här avsnittet av Lantbrukspodden tar Land Skogsbruks reporter Gunnar Andersson rygg på en grupp skogsägare som lär sig mer om funktionella kantzoner på en demonstrationsyta utanför Sorsele i Västerbotten. Har du synpunkter eller förslag på ämnen och gäster till podden? Mejla oss på lantbrukspodden@landlantbruk.se

Det är dags att utse vinnaren av Sveriges Radios Romanpris och det är en lyssnarjury som bestämmer. Hör juryn diskutera den nominerade romanen Ovanjorden" av Mikael Berglund. För trettionde gången väljer våra lyssnare vilken bok som ska tilldelas Sveriges Radios Romanpris. I år är det bokcirklar från Gotland och Östergötland som läst de fyra nominerade romanerna och skickat varsin representant till lyssnarjurysamtalen. Vinnaren av Sveriges Radios Romanpris 2023 tillkännages i P1 Kultur fredagen 28 april.HANDLINGEN I "OVANJORDEN" AV MIKAEL BERGLUNDOskar är en ung man som sommarjobbar på en förskola i Ammarnäs i Sorsele. På förskolan fäster han sig vid pojken Jon-Erik. Oskar förälskar sig i Jon-Eriks storasyster Eija, trots att hon redan väntar barn med en annan. Hela hennes familj arbetar med renskötsel och både Eija och landskapet och livet de representerar utövar en förbjuden lockelse på Oskar. Han har själv samiska rötter men har förlorat kontakten med sitt arv.När sommaren är över åker han hem till sitt ganska torftiga liv i Lycksele. Men han längtar tillbaka till fjällen och vattnet och växtligheten och efter Eija, och när det blir jul låter han en halvhjärtad inbjudan från Eijas pojkvän Ailo bli ursäkt för att ta bussen tillbaka. En kväll när han krockar med Eija i trappmörkret säger hon något på umesamiska som han både förstår och inte. Men ordet bekräftar ändå att även hon är fäst vid honom. Efter flera års studier återvänder han till Ammarnäs och inleder en relation med Eija.ÅRETS NOMINERADE ROMANERNatten av Sara GordanHemsökelse av Khashayar NaderehvandiBjörnjägarens döttrar av Anneli JordahlOvanjorden av Mikael BerglundDET HÄR ÄR LYSSNARJURYNAnders JonssonSara KurlandTove MattssonMariann Ekström SvenssonSamtalsledare: Lina KalmtegProducent: Nina Asarnoj

I detta avsnitt hör vi en av Sveriges bästa fotbollsspelare som kan titulera sig som innehavare av bland annat 2 Uefacup guld, 4 SM-guld och 58 A-landskamper. Dessutom har han tillsammans med hustru Carina bestigit Kebnekaise Här hör ni också Stig berätta om uppväxten i Sorsele och hur det var att tävla mot Ingemar Stenmark och Stig Strand. Ni får också höra om Stigs favoritlåtar och om en del practical Jokes i från tiden med IFK Göteborg. God Lyssning.Support till showen http://supporter.acast.com/2latar. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dagens gäst är Elisabeth Liljebladh. Hon är lärare, mamma till tre vuxna söner, född i Sorsele och har bott i London. Hon drömmer om en superkraft som vi alla borde ha!

Jofi ger dig tips för att klara elkrisen, Armann försöker lösa fallet med den mystiska explosionen i Sorsele, och veckans vikarie Kristoffer Jonzon berättar om att schackvärlden drabbats av en buttplug-skandal. Allt detta och mycket mer i din enda nyhetskälla MÅNDAG.   Stötta podden på patreon.com/mandag och få tillgång till en massa extra podd! Köp biljett till svinbra ståupp och kolla på överfeta roast battles på underjord.nu! Gå med i eftersnacksgruppen Måndag - en podcast på facebook!

I detta avsnitt möter vi Susanne Klingborn, högstadieläraren som brinner för att unga ska få utveckla sina entreprenöriella förmågor och att de ska känna delaktighet och stolthet över samhället de bor i. Susanne arbetar i Sorsele kommun som i våras blev utsedd till årets UF-kommun i Västerbotten för deras fantastiska arbete där de lyckats skapa en röd tråd med entreprenörskap genom hela grundskola i hela kommunen. Hon är en viktig eldsjäl och drivkraft som lett och organiserat detta fina arbete. Programledare: Tilda Tullnér

I veckans avsnitt pratar Jonas, Johanna & Rebecca om Valborg! Det vore heller inte Mitt i Allt utan en utsvävning och gänget hinner prata om både 1:a maj, makt, politik i framtiden och om det faktum att en av dem är från Sorsele!

Kalle Berg och Babs Drougge på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3. Donald Trump friades i riksrätten i helgen, men flera av hans partikollegor röstade för en fällning. Nu återstår frågan hur de splittrade republikanerna ska gå vidare. Ett gäng höjdare inom partiet hintar om att de är på G att bryta sig loss och starta eget. Sen pratar vi om en lägenhet i Sorsele som är så billig att den blivit en snackis i Ryssland. Kommunen, som äger lägenheten, är nedringda av intressenter. Nu hoppas de på en revival för den lilla orten.

Många älgar har drunknat i Sorsele för att isarna varit för tunna och nu har flera jägare gått samman för att rädda älgpopulationen. Hör jägaren Tobbe Lundmark berätta om räddningsauktionen!

I podden berättar partiledare om barndomen, tacksamheten och att han aldrig tänker ge upp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Håkan Jonsson är bosatt i Sorsele och är partiledare för Sametingets största parti, Jakt- och Fiskesamerna sedan starten 1993. I Sameradiopodden berättar han om tacksamheten till sina föräldrar, förfäder och varför man aldrig ska sluta kämpa för rättigheter man har. Men också om sina barns betydelse och sin beundran för samebyar. - Jag beundrar samebyar som kämpat för sina rättigheter, vi utanför samebyar har varit sämre där, säger han.

I podden berättar partiledare om barndomen, tacksamheten och att han aldrig tänker ge upp. Håkan Jonsson är bosatt i Sorsele och är partiledare för Sametingets största parti, Jakt- och Fiskesamerna sedan starten 1993. I Sameradiopodden berättar han om tacksamheten till sina föräldrar, förfäder och varför man aldrig ska sluta kämpa för rättigheter man har. Men också om sina barns betydelse och sin beundran för samebyar. - Jag beundrar samebyar som kämpat för sina rättigheter, vi utanför samebyar har varit sämre där, säger han.

Det här är ett av målen i en pågående konflikt mellan markägare och stat i det som kallas fjällnära skog, den gamla skog som ligger närmast fjällen i norr. Vi träffar Albin och Hanna Holmberg, som har köpt en granskog ovanför Sorsele i Västerbotten. De ville avverka sina träd, men fick nej från Skogsstyrelsen eftersom skogen innehåller viktiga rödlistade arter, som granticka och tajgaskinn. Nu har de stämt staten, eftersom de inte får någon intrångsersättning. Vi möter också forskaren Anna Sténs, som har gjort en ny studie om debatten om att skogsägarnas äganderätt är hotad, och förvaltaren Anders Pettersson som tycker att markägarna närmast fjällen behandlas orättvist. Sedan programmet sändes hösten 2018 har markägarna vunnit över staten i Mark- och miljödomstolen. Det överklagades och ska nu upp till Mark- och miljööverdomstolen Ett program av Bo Torbjörn Ek & Joseph Knevel. Kontakta redaktionen på kampenom@sverigesradio.se

Trots stora skulder satsar Sorsele kommun på att till hösten öppna upp dörrarna till en kulturskola. Framför tv:n hemma i vardagsrummet i Sorsele övar 9-åriga Isabella Norlund på sina egenkoreograferade danssteg till Elton John-hitten "I'm Still Standing". Hemma brukar jag dansa väldigt mycket och jag brukar hitta på egna danser till låtar, berättar Isabella Norlund. Hör ett längre reportage om Sorseles kultursatsningar längst ned i artikeln I höst öppnar det upp en kommunal kulturskola där hon får möjlighet att utveckla sina danssteg ytterligare. Det är något hon ser fram emot. Jag längtar väldigt mycket. Och det kan ju bli kul för andra när man kan lära sig olika saker, säger Isabella Norlund. Men kulturskolan kommer med en kostnad innan man sökt bidrag har kommunen under året budgeterat cirka 800 000 kronor och Sorsele är redan sedan tidigare en skuldtyngd kommun. Av Sveriges 290 kommuner hamnade Sorsele förrförra året på plats 44 av de med mest skulder per invånare, enligt en sammanställning av Nyhetsbyrån Siren. Slår vi ut det över befolkningens antal har varje invånare över 56 000 kr i skuld, trots det väljer alltså kommunen att satsa på kultur. Kommunens andra kultursatsningar har bland annat lett till att de under senaste året blivit utsedd till "Årets kulturkommun i Västerbotten". Vänsterpartisten Kjell Öjeryd är kommunstyrelsens ordförande och han menar att kulturskolan trots det är en viktig satsning för Sorsele. Alltså jag tror det är något man saknat. Jag är säker att det många begåvningar bara seglat förbi oss under den här tiden, säger Kjell Öjeryd. Sorsele är ju en skuldtyngd kommun, varför satsa på kulturskola? Ska vi få en bättre välfärd och mer intäkter till kommunen måste man också satsa. Vi måste ha befolkningstillväxt för att vi ska bygga välfärd, skola och omsorg. Då måste vi ha mer folk i kommunen, säger Kjell Öjeryd. Joakim Silverdal joakim.silverdal@sverigesradio.se

Kulturkoftor, klimatförändringar och skandalomsusade sjömän på några av sommarens konstutställningar. Vi besöker också Sorsele som trots dålig ekonomi satsar på gratis kulturskola. I OBS är det tyst. På Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm pågår just nu utställningen "Sjömanskompositioner". Konstnären Gösta Adrian-Nilsson, GAN, var en pionjär inom den svenska modernismen och när hans matrosmotiv ställdes ut första gången 1918 fick han mycket kritik. Vad symboliserade sjömännen för GAN? Gäst i studion är Patrik Steorn, chef på Thielska Galleriet. På Upplandsmuseet i Uppsala pågår just nu en utställning som heter "Kulturkoftor & Sagotröjor". Där har Celia B Dackenberg närmat sig litteratur- och kulturhistorien genom att sticka sig fram. Hon återskapar allt från Pippi Långstrumps korviga strumpor och Kurt Cobains grungekofta till Miss Marples fluffiga spetssjal. P1 Kulturs reporter Nina Asarnoj tar med oss på en rundtur. På länskonsthallen Havremagasinet i Boden handlar sommarens stora utställning om klimatförändringar. I "Change/förändringar" ger ett antal konstnärer ger sin syn på framtiden och vad som behöver göras för att bevara vår plats på jorden. Helene Alm träffar konstnärerna Ninna Berger och Lisa Gideonsson på Havremagasinet. Sorsele kommun har näst lägst antal invånare i Sverige och hamnar högt på listan över de mest skuldtyngda kommunerna. Trots det väljer Sorsele att satsa på kultur och till hösten öppnar dörrarna till en kommunal kulturskola som ska vara avgiftsfri. Varför väljer politikerna i Sorsele att prioritera kultur? Och vad är det nioåriga Isabella Norlund längtar efter att få lära sig när kulturskolan öppnar till hösten? Reportage av Joakim Silverdal. Har tystnaden blivit en klassfråga? Den undrar Katarina Wikars i dagens OBS-essä. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Anna Tullberg

Christer Eriksson är en av de som bor i Sorsele - en av landets minsta kommuner invånarmässigt. Han och många andra ortsbor oroar sig över hur framtiden blir om kommunen fortsätter minska. Vad händer när befolkningen blir allt äldre och när skattepengarna knappt räcker till att sköta det mest grundläggande som skola och äldrevård? Ett program av Gunilla Nordlund 2019 gunilla.nordlund@sverigesradio.se

Sofia och Po kikar lite mer på hur den politiska kartan nu ritas om på lokalpolitisk nivå efter valet, med lite extra fokus på hur det ser ut i Ånge, Sorsele och Jokkmokk. Människors förhållande till den maktfullkomliga socialdemokratin tar sig olika uttryck på riksplan och på lokalt plan. De talar även om Karl Hedin, … Fortsätt läsa Avsnitt 47 ”Jaktbrott och oheliga allianser”

Om skogen vid fjällen och äganderätten. Vi träffar Albin och Hanna Holmberg, som har köpt en granskog ovanför Sorsele i Västerbotten. De ville avverka sina träd, men fick nej från Skogsstyrelsen eftersom skogen innehåller viktiga rödlistade arter, som granticka och tajgaskinn. Nu har de stämt staten, eftersom de inte får någon intrångsersättning. Det här är ett av målen i en pågående konflikt mellan markägare och stat i det som kallas fjällnära skog, den gamla skog som ligger närmast fjällen i norr. Vi möter också forskaren Anna Sténs, som har gjort en ny studie om debatten om att skogsägarnas äganderätt är hotad, och förvaltaren Anders Pettersson som tycker att markägarna närmast fjällen behandlas orättvist. Ett program av Bo Torbjörn Ek & Joseph Knevel. Kontakta redaktionen på kampenom@sverigesradio.se

Axel Fredrik var välbärgad, men han levde över sina tillångar. När nödåren kom på 1860-talet gick allt i spillror. Missväxtåren drabbade många men slog olika beroende på var man bodde. Huvudpersonen i dagens program är en man som föddes i en välbärgad familj men som slutade på samhällets absoluta botten. Kanske hans öde hade sett annorlunda ut om det inte varit för nödåren på 1860-talet då flera års missväxt förstörde försörjningsmöjligheterna för stora delar av befolkningen. I år är det precis 150 år som den stora missväxten drabbade svenskarna, den som under flera år plågade människor och drev många från sina gårdar och ut ur landet. Gitt Rosander Gerhardsson bor i Sollentuna och har med hjälp av gedigen släktforskning och inte minst tack vare noggrant förda anteckningar i en gammal familjebibel kunnat kartlägga sin farfars fars historia, Axel Fredrik Rosander. - Min farfars far Axel Fredrik Rosander föddes 1816 i Rosendal i Åseda socken i Småland.  1816 var ett märkligt år då det föll snö mitt i sommaren och det luktade svavel eftersom det året innan varit ett vulkanutbrott i Indonesien. Gitt Rosander Gerhardsson funderar om det kan ha varit ett omen med tanke på hur hans liv sedan blev. Axel Fredrik föddes i ett välbärgat hem och växte upp som enda barn till gästgivarparet Rosander i Fagerhult i Småland. Hans framtidsutsikter var strålande och när fadern dog fick den då 28 årige Axel Fredrik ärva en ansenlig förmögenhet. Vi den tiden bodde han tillsammans med sin mamma gästgivaränkan på gården. - Tyvärr blev det inget arvskifte, för egentligen skulle änkan ha haft en tredjedel av arvet, men hon levde kvar som gårdsfru till sonen som då var ogift. Axel Fredrik satte igång med att bygga ut de tre gårdarna han nu ägde och levde gott, berättar Gitt Rosander Gerhardsson. - Modern som var i 50-års åldern när hennes man dog började väl förmodligen att undra vem som skulle ta över allt när sonen går bort, med tanke på att det inte fanns några arvingar. Så jag förmodar att hon tjatade på Axel Fredrik att han måste gifta sig. Och kanske det var hon som letade upp, Dorothea, en av de vackra flickorna på Hinshult gård som var en stor gård i närheten. Enligt det som sagts i familjen var hon inte så intresserad av att gifta sig med Axel Fredrik eftersom hon var kär i en annan man. - Men mamman hade skrivit ett brev till Dorothea där det bland annat stod: vill du inte komma till himmelen? Hos patron Rosander kommer du få det jättebra. Där är fullt med vackra möbler och det flödar över att fint linne i skåp och lådor. Du kommer att få leva i himmelriket. Men så blev det inte tyvärr, berättar Gitt Rosander Gerhardsson.    Dorothea och Axel Fredrik gifte sig 1858, hon var då 17 år och han 42. Och ett år senare föds deras första barn, sonen Bror Axel vars dop blev en pampig tillställning med 11 faddrar. - Allting var väldigt märkvärdigt och så småningom kom det ytterligare fyra barn med två års mellanrum. De första fyra föddes i rikedom och det såg bra ut på ytan, men det visade sig så småningom att det blev nödår och dels att Axel Fredrik hade förbyggt sig.  Axel Fredrik var visionär och startade upp en massa misslyckade projekt. Han belånade också starkt sina fastigheter och var skuldsatt långt över öronen. - 1866 begärde både hans svärfar och några andra män honom i konkurs, och året därpå blev det en jättekonkurs. Offentlig stämning å borgenärer Att lantbrukaren Axel Fredrik Rosanders egendom blivit avträdd till konkurs som börjades i går, och att hans och hans hustrus samtlige borgenärer blivit genom offentlig stämning kallade att lördagen den 25 nästkommande maj, före klockan 12, inför domaren i Handbörds härad á tingsstället Staby sine fodringar i konkursboet bevaka, på sätt och vid påföljd som konkurslagen föreskriver, varder härigenom kungjort. Staby den 6 mars 1867 På domareembetets vägnar O Lemchen Axel Fredrik hade alltså lånat pengar och satt hårt i skuld. Alla fastigheter var intecknade. Och de två gårdar han arrenderade ut gav inte heller något tillskott till kassan eftersom han tagit ut arrendebeloppet därifrån flera år i förväg. I konkurshandlingarna har Gitt Rosander Gerhardsson sett hur illa ställt det var. - Det var 99 personer som hade krav på honom. Inte förrän 1871 blev konkursen klar efter att ha förts till högre rätt. I konkurshandlingarna kan man se att det varit många exekutiva auktioner, så att det gick utför. De vackra åren för unga Dorothea blev inte många. Axel Fredrik förändrade ändå inte sitt sätt att leva, och så småningom tvingades de sälja den stora gården på Fagerhult och släktgården Rosendal. - Och mitt i allt detta så föddes det femte barnet. Hon fick inte något stort dop och det var bara arrendatorn och hans hustru som var dopvittnen till det enkla dopet. - Även Axel Fredriks mor, Beata Charlotta, blev i högsta grad indragen i konkursen eftersom hon inte fått ut sin del av arvet efter sin make 1844, och nu är vi 1867. Men efter ett tag fick hon en del av arvet. Gitt Rosander Gerhardsson har i handlingarna sett att det var många som drabbades av konkursen, hög som låg. Allt från torpare och fattighjon till häradsdomare, hovrättsfiskaler hade pengar att fodra.  - Och till saken hör att det var nödår och missväxt som bidrog till att det gick så illa.    Till slut, i mars 1868, ingriper de som sitter i kommunalnämnden och Fagerhults församling och beslutar tillsammans att Axel Fredriks mor omedelbart skulle ställas under förmyndare eftersom Axel Fredrik handskades så illa med hennes egendom att det var risk att hon skulle falla fattigvården till last. Man skulle kunna tro att familjen nått botten vid den här tidpunkten. Men det skulle komma att bli ännu värre. Nödåren med missväxt hade kommit till stora delar av södra Sverige vid den här tiden och folk hade svårt att få mat på bordet. Om det var det som gjorde att Axel Fredrik och hans hustru Dorothea med fem barn firade jul hemma hos Dorotheas föräldrar det året vet vi inte, men däremot vet vi att hälsan sviktade för den unga Dorotea. - Jag vet inte riktigt när Dorothea blev sjuk, men hon blev dålig i tyfus och nervfeber och dog 27 år gammal från alla barnen tredjedag jul 1868.  Efter Dorothea är det en hjärtslitande läsning att se vad som fanns kvar i hemmet. Kvar var några söndriga stolar, ett bord och ett skåp. Några gamla sängkläder, fem trasiga kaffekoppar och ett par guldörhängen.  Bara jag pratar om det blir jag alldeles tagen. Axel Fredrik har nu fem så barn i åldrarna 1 till 9 och sin åldriga mamma. Efter några månader flyttar de till ett litet hus på två rum i grannbyn Högsby Århult. Men trots alla motgångar verkar han inte ändra sitt levene. - Han lever tydligen fortfarande på samma sätt, därför 1871, dvs tre år efter Dorotheas död lägger hennes föräldrar till ett extra tillägg i sitt testamente. De pengar som Dorotheas barn kommer att ärva får inte förvaltas av Axel Fredrik. Och det säger ju ganska mycket. På frågan om man kan uttyda vad folk tänkte om Axel Fredrik säger Gitt Rosander Gerhardsson att äldsta sonen, Gitts farfar, flyttade hemifrån när han var 16 år och tog stort avstånd från sin far. Och Axel Fredriks döttrar sa när de såg foto på sin far "en elak gubbe!". Axel Fredrik levde fram till 1878 och dog 62 år gammal i lungsot. Gitt Rosander Gerhardsson tror att Axel Fredriks öde och fall blev extra stort på grund av nödåren. - Ja absolut tror jag det. Hade det varit goda tider hade han fått in betydligt mycket mer på alla exekutiva auktioner, så hade det varit normalår hade det säkert kunna gått mindre dåligt än vad det gjorde nu, avslutar Gitt Rosander Gerhardsson.  Nödåren på 1860-talet Berättelsen om Gitt Rosander Gerhardsssons farfars far har levt kvar i familjen ända fram till idag. Och det finns många historier om nödåren. Under 1800-talet var det vanligt att bönder och torpare förde anteckningar om vad som hände på deras gårdar, de skrev om händelser i familjen, om resor och inte minst om vädrets skiftningar och skördarna. Britt Liljewall är historiker och hon har studerat bondedagböcker från olika delar av landet, för att förstå hur livet gestaltade sig de där åren. - 1867 var det värst i Norrland, och det är tillståndet där som har behandlats mest i litteraturen.  Det var ett år som karaktäriserades av en sen och kall vår, en regnig och kall sommar och en otrolig tidig frost, säger Britt Liljewall. - Redan i juli hade man frost som förstörde grödorna. Men året därpå var väderleken tvärtom varm och härlig och man såg med tillförsikt fram emot en bra skörd men sen kom det aldrig något regn. -1868 kallades Det stora torråret i södra Sverige. Det var framför allt de inre delarna, som Småland och Älsborgs län som drabbades och där det verkligen blev nödår. Landshövdingarna skickade in rapporter om tillståndet i sina respektive län varje år, och det gör att man ganska enkelt kan jämföra hur skördarna blev i de olika länen under nödåren. - Om vi tittar på 1868,så har man i Kronobergs län ren missväxt, i Jönköpings län nära missväxt medan man i Jämtland samma år har en skörd över medelmåttan. Så om man har en släkt man undersöker så är et ju otroligt viktigt att man tänker på den här variationen när man rör sig i händelser under de här åren. Det finns många folkliga berättelser om hur livet tedde sig under nödåren, en hel del av dem handlar om hur folk dog av svält. Och dödstalen är högre under de här åren, men det var inte så vanligt att människor svalt ihjäl. Däremot blev motståndskraften så nedsatt att sjukdomarna lättare fick fäste, förklarar Britt Liljewall. Jag har till och med stött på ett speciellt namn på en sjukdom vid den här tiden Svälttyfus. Tyfus är ju ett samlingsbegrepp för bakteriella sjukdomar som sätter sig i tarmen. Sen dog man givetvis av lunginflammation, barnen av barnsjukdomar. Man har räknat ut att av 1000 innevånare så ökar dödligheten 1868 och-69, berättar hon. Befolkningsstatistiken förändras också på andra sätt under nödåren, det var till exempel färre som hade råd att gifta sig. -Att etablera en ny familj krävde ju ekonomi, och det drog man in på när tiderna var så osäkra som de var. På hösten 1867 blev läget i Norrland så svårt att man började skicka nödhjälp söderifrån. Regeringen gav lån till de fattiga länen, och landshövdingar i lyckligare landsändar startade insamlingar. I tidningarna kunde man läsa om nöden. Som här, i en rapport från Malå som publicerades i DN i juli 1867: Uti Arvidsjaur, Malå och östra delarna av Sorsele socknar är hungersnöden svårast, såvitt jag känner. De flesta menniskorna hafva intet annat till uppehälle än barkbröd, som beredes dels endast af furumjöl, dels af det på de obesådda åkrarne vuxna ogräset, som kokadt, sammanstötes och inknådas med furumjöl och den mjölk de kunna få från ladugården. () Af denna onaturliga eller för menniskan näringslösa föda blifva menniskorna allt mer och mer afmattade; en del kan ej gå ut på slotterarbete och en del härda ej ut att arbeta mer än halfva dagen. Ett satans år, Missväxtåret, Storsvagåret, oåren, - den stora missväxten på 1860-talet fick många namn. Och många är också berättelserna om hur mjölet drygades ut med bark, och hur granskott och lavor fick bli mat. När inte jorden gav vad den brukade fick man ju ta till andra sätt att få mat på bordet. Missväxten drabbade alltså olika landsdelar vid olika tillfällen.  Men också strategierna för att klara av de svåra åren skilde sig åt i norr och söder. I Södra Sverige vet vi ju hur emigrationen blev lösningen för tusentals människor, det var betydligt färre från till exempel Norr och Västerbotten som gav sig iväg. I strategierna ingick förstås också att ta till jakt och fiske. I norra Sverige finns det gott om historier om fantastisk jaktlycka, under de här åren, och längre söderut handlar de goda berättelserna om lyckade fiskafängen under de svåra åren, berättar Britt Liljewall. - Det uppstod en berättartradition kring jakt och fiske, efter de här åren. Historierna får emellanåt orimliga proportioner med nästan bibliska dimensioner. Jag tror inte att folk berättade falska historier, tillägger hon, men det blev ändå så att man fogade in sin egen släkts berättelse i historierna om de fantastiska jakterna och fiskafängena. Den kanske sista utvägen för många under nödåren var att ge sig ut på vägarna och tigga, och Britt Liljewall kan se hur berättelserna om tiggare förändrar form över tid. När bönderna skriver sina dagböcker under nödåren, då är tiggeriet förkastligt, men när det gått några år, och andra tar över berättelserna när de blir tillbakablickande och handlar om minnen från förr, då ändras bilden och blir betydligt vackrare. - Det är det skötsamma tiggeriet som skildras i efterhandsskildringarna. Man var tvungen, och man mådde illa av att behöva tigga och man gjorde vad man kunde för att få det här moraliskt oantastligt. Man erbjöd sin arbetshjälp, man var underdånig, artig och tacksam, och på så sätt blev det ibland nästan positiva berättelser om tiggeriet. - Boken om barnen från Frostmofjället faller in i det här mönstret, fortsätter Britt Liljewall. Barnens agerande i den fiktiva berättelsen låter väldigt lika de självbiografiska historier som finns om den här tiden. De är övergivna av sina föräldrar, och när de ger sig ut på tiggarstråt så gör de det på ett moraliskt riktigt sätt, och faktum är att de är så goda kristna att de till och med omvänder de som hjälper dem. De får en funktion för att förbättra världen trots att de är ute och tigger. Vill man som släktforskare bättre förstå hur livet tedde sig för den egna släkten under de här åren tipsar Britt Liljewall om att söka upp hembygdsberättelser i lokal litteratur. Eftersom missväxten slog till vid så olika tidpunkter i olika delar av landet behöver man komma nära för att förstå hur läget var på just den plats man är intresserad av. Det här rådet kom från Britt Liljewall som är historiker och vars avhandling till stor del bygger på bondedagböcker. Nordiska museet i Stockholm har samlat många sådana dagböcker från hela landet och har gett ut ett register över dem. I detta kan man hitta dagböcker fördelade på landskap och få information om när de är skrivna och också var de är förvarade.     Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Viktor Åsberg och Emanuel Eriksson slaktband@sverigeradio.se

Fiskekompisen Fredrik ger sig ut på öringsodyssé i fiskeparadiset Sorsele. Likt Odysseus måste han tampas med vädrets makter, genomlida äventyr och undvika att starta krig med Finland? Vid kusten lämnas Johan, vår egen Penelope som har ett och annat att säga om det. Fiskekompisen med Johan Malm och Fredrik Löwgren.

Selma Grundströms liv kantades av många svåra sorger och förluster. Hon blev änka vid tidig ålder och förlorade senare alla sina barn i difteri. Nybyggarnas liv var ofta hårt och slitsamt. Under 1600-talet blev det allt viktigare för svenska staten att hävda sitt territorium i de svenska fjällen. Genom att locka med skattefrihet och frihet från militärtjänst försökte man få folk att etablera nybyggen allt längre upp i fjälltrakterna. Och det var många som nappade på erbjudanet. Men nybyggarlivet blev ofta svårt i det här landskapet med sina korta odlingssäsonger. En av dem som fick uppleva den här tiden var Anna Selma Kristina Berg. Hon föddes 1859 i en liten by utanför Ammarnäs i Västerbottens fjällvärld.  Hennes historia kom i dagen när en grupp på åtta kvinnor i dagens Ammarnäs bestämde sig för att ta reda på mer om några av de kvinnor som levde i byn på 1800- talet. Till sin hjälp hade de den bokserie om Sorseles historia som släktforskaren Thea Hälleberg skrivit och som innehöll alla uppgifter från kyrköckerna. En av de kvinnor som valdes ut var Selma som med tiden fick namnet efternamnet Grundström. Inger Grundström som är en sentida släkting till Selma tar oss med till Selmas hus som står kvar mitt i byn. - Det här är nog det mest genuina huset i Ammarnäs eftersom det enbart har använts som fritidshus sedan Selma och hennes man Olof dog, berättar Inger Grundström. Den första stora sorgen drabbade Selma när hon ännu bara var en liten flicka och hon lämnades ensam då föräldrarna måste arbeta långt från hemmet. - Hennes barndomshem brann ner hon var åtta nio år och hon lämnades hos sin morbror i Hällnäs. Familjen upplöstes när föräldrarna drog iväg neråt landet för att frösörja sig. När Selma var 13 år bestämde hon sig för att söka upp sina föräldrar och fick följa med när det var kyrkohelg i Sorsele. Där fick hon veta var föräldrarna fanns och tog sig själv vidare till dem. - Hon gick från by till by och frågade efter dem. När hon kom till gården där de bodde var föräldrarna ute och fiskade. Hon gömde sig och när mor och far kom hem kände de först inte igen henne, så många år hade gått.  Inger får tårar i ögonen när hon berättar om detta. - Det är så rörande det här, säger Inger Grundström. Vad som sen hände med Selma vet ingen. Men hon dyker upp i arkiven igen när hon är vuxen och har sökt sig till sin hemby. Där träffar hon sin blivande Bror Johan Hansson. Strax efter giftermålet ger det unga paret sig iväg till Lofoten i Norge där de ska försörja sig på fiske. Med sig har de också en bror till Selmas man. Och nu är det dags för Selmas nästa stora sorg. - Under en vinter drunknade både hennes man och hans bror. Kvar var Selma med sin ett år gamla son som hon sommaren därpå vandrar med tillbaka till sin hemby. Längtan fanns att komma hem där hon skulle kunna  försörja sig på något vis. Hon träffar Anders Olof Grundström, Ingers farfars bror, och gifter sig.  - Vad man kan läsa ut av gamla handlingar bodde de i Holmsund ett tag. De får barn på barn mellan 1884 och 1894. Men då 1894 drabbas många i Ammarnäs av difteri. I kyrkböckernas dödbok från Ammarnäs vid den här tiden kan man läsa om hur familj efter familj i Ammarnäs förlorar sina barn i sjukdomen difteri. Selmas barn Olof Artur Reinhold dör 10 år gammal i juli 1894 och i augusti dör två av hennes andra barn 9 och 4 år gamla. Och det sista barnet Anders Reinhold dör i slutet av september 1 månad gammal. - Man kan inte förstå sorgen i detta efter alla svårigheter som hon tidigare drabbats av. Men sen kom sorgen när dottern Hedda föddes. När Hedda var 18 år började Selma skriva dagbok, en rad för varje dag fram till hennes död. Men där finns inga spår av de svårigheter hon upplevt, berättar Inger. 6 februari 1914 Länsman var här idag, ransakande i Strömgrens. 7 februari Pulver från doktorn. Ingen tidning. 8 februari Vi alla i vårt hem var bjudna till Nabbnes. 9 februari Otto kört timret åt aresten, bra väder. 11 februari Vargrännarna kom från fjället, ingen varg. 15 februari Tack god Gud för jag ha sån hälsa, fått gå i kyrkan.     Staten lockade nybyggare Det tuffa inlandsklimatet ställde stora krav på nybyggarnas odlingsskicklighet. Lars Rumar som är historiker och före detta landsarkivarie i Östersund har sett att det framförallt var nybildade familjer från kusttrakterna som lockades till nybyggarlivet. Allt sedan 1600-talet har den svenska staten medvetet försökt uppmana folk att bosätta sig i fjällvärlden. Historikern Lars Rumar är före detta landsarkivarie i Östersund och har också har sina egna rötter bland nybyggare i Västerbotten. Det främsta lockbetet för att få folk att bli nybyggare var löftet om att man skulle få ett antal år av skattefrihet, berättar han. - De första 15 åren behövde de inte betala skatt. Det var ju ett uttryck för statens vilja att befolka det som man betraktade som rena ödemarker med folk som kunde betala skatt och som också kunde föra upp det som man betraktades som civilisation. Den samiska renskötseln betraktades inte riktigt som civilisation på 1600-talet utan staten ville ”civilisera” samerna. - Då var det bra att ha ett antal nybyggare som bodde ute bland samerna som kunde föra kyrkans budskap vidare. - Och det fanns ju givetvis ett ekonomiskt skäl till att stötta nybyggarna, och det var att under den merkantilistiska eran i svensk politik på 16- och 1700-talen  så tyckte man att det var slöseri att det fanns svenska markområden som inte utnyttjades. Staten gjorde flera markeringar av var någonstans det borde finnas nybyggen. - Först drog man det som kallades ”Lappmarksgränsen” i mitten av 1700-talet, och idén med den var att marken skulle reserveras för nybyggare och samer, och kustmarksbönder skulle hållas borta därifrån. - Många tror att Lappmarksgränsen handlade om samernas renar, så att de inte skulle få beta nedanför den, säger Lars Rumar.  I själva verket var det alltså en statlig åtgärd som skulle stötta nybyggarna. Med tiden trängde den fasta bebyggelsen längre och längre upp i fjällen vilket ställde till det för samerna som blev undanträngda. - Då skapade man i slutet av 1800-talet en ny gräns, den som kallades Odlingsgränsen. Tanken var att det inte skulle få anläggas några nya nybyggen ovanför den gränsen, men det fanns redan ett stort antal nybyggen, och dessutom var det lite si och så med hur man följde lagen, säger Lars Rumar. Det fanns också samer som ville starta nybyggen. - Men de fick oftast inte de där 15 åren av skattefrihet, berättar Rumar. Staten ansåg nämligen att samerna inte hade någon vana vid jordbruk och menade att de inte kunde uppfylla statens förväntningar på nybyggen. Längre fram i historien, när det fanns egnahems-lån att få för nybyggare, så gjordes undantag för de samiska nybyggarna. - Samerna diskriminerades rakt igenom, kommenterar Lars Rumar. Nybyggarlivet ett alternativ för unga människor som var utan egen jord men som behövde kunna försörja sig. När emigrationen tog fart längre söderut i landet så blev också de norrländska nybyggena fler. - De som flyttade upp till nybyggena kom norrifrån, det var så speciella förhållanden som rådde att de som kom söderifrån oftast inte klarade av livet däruppe. Nybyggarna blev allt fler. År 1800 gick det 600 samer på 50 nybyggare. Hundra år senare var förhållandet det motsatta. Det var kolossala förändringar som skedde. Det uppstod många konflikter mellan nybyggare och samer, en del av dem skapades av staten när man gav sämre villkor åt samiska nybyggare.   Konflikterna uppstod där man möttes, och handlade oftast om marken. Nybyggena placerades på  land som samerna tidigare hade kunnat använda , och nybyggarna å sin sida blev irriterade när renskötarnas renar kom ner från fjället och åt på deras insamlade hö i stackar och hässjor. - Det är klart att det uppstod konflikter runt det här, och därför kom det förordningar om att nybyggarna skulle inhägna sina hässjor och stackar med staket i en viss höjd, men det gjordes inte alltid, så det blev ett evigt gnissel. Lars Rumar själv har sina rötter bland nybyggare. Hans farfar Hugo beskrev hur livet hade tett sig för hans föräldrar i de västerbottniska fjällen under nödåren på 1860-talet. Det egna huset var redan fullt av familjens nio barn när det kom fler nattgäster – det var bönder som var på väg till Norge. Jag minns den vintern väl. Den var mycket kall. Vid Andersmässtiden kom det ovanligt många hästar och käppskrindor på gården. Det var lasskörare som skulle fara till Rana i Norge för att hämta korn och mjöl. Det var sådana forbönder som kommit och fick sitt nattlogi hos oss bland den talrika barnaskaran. Hur far och mor kunde härbärgera dem det förstår jag inte. Under den långa vinterkvällen sutto de vid en väldiga brasan i öppna spisen och talade om den mat; bröd, gröt och pannkaka man tillredde av granarnas och björkarnas hängen. Det blev en nästan svart mat, men hade man litet mjöl att blanda i laven, så blev det mjölsmak, tyckte de. Bland forbönderna var även den humoristiske nämndemannen Salomon Persson, som skämtade med dem om att de blivit så högfärdiga att de målat rosor på kinderna. Det blev ett skämtande och skrattande. De var alls inte ledsna, fastän alla fått frostskador. - Spannmålsodlingen i de här trakterna var väldigt liten, men det fanns ju ändå kornodling närmast gårdarna, men de här åren slog skördarna fullständigt fel, och det var likadant med potatisen, säger Rumar. Man var tvungen att leta rätt på närmast tillgängliga plats där det fanns säd att få tag på, och det var ju i det här fallet Norge. När fororna kom tog man emot dem, för det krävde gästfriheten, men det blev oerhört trångt i den lilla stugan. - Famnen måste stå öppen för dem som kom resande, så var det nog generellt i Norrland, tror Lars Rumar. Men nybyggarlivet innebar inte bara elände. - Man ska inte tro att bygderna närmast fjällen är magra beten – det är tvärt om så att många av de bästa betesmarkerna ligger längs och på fjällen – så där uppstod ju också en konkurrens mellan nybyggare och samer. Arbetsmoralen bland nybyggarna var oerhört sträng. Barnen fick tidigt ge sig ut ensamma och valla djur. Alla måste hjälpa till. - Nybyggarna överlevde ju, men det krävde en himla kämpavilja. Det hårda livet blev, som vi hörde i berättelsen från Ammarnäs, extra svårt när sjukdomar slog till. Men det isolerade livet innebar också ett visst skydd från smittor.  Lars Rumar har studerat barnadödligheten i Jämtland och sett att den faktiskt inte var så hög jämfört med samhället i stort. - Barnadödligheten var snarast lägre i Jämtlands fjälltrakter, och jag tror det berodde på smittrisken. Men NÄR smittorna kom och slog till i en familj, då kunde det vara dramatiskt. Det dröjde länge innan det fanns någon regelrätt sjukvård för folket i Norrlands inland, och Statens representanter i form av präster, lärare och läkare skickades dit först när nybyggena var etablera sedan länge. - Länsman lyckades man få upp först, men sjukvården kom väldigt sent. Det man gjorde var att man spred information om hur man kunde förebygga sjukdomar, och den insatsen gjordes mycket av prästerna, som fick en liten kortare utbildning i medicin, så de hade en mycket bredare roll än vad de har idag, slutar Lars Rumar. Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare Ingrid Marklund och Peter Öberg slaktband@sverigesradio.se

Martin Holmgren är en äventyrlig man som ibland tar stora risker. Han lever sitt liv fullt ut och kommer nog att dö med stövlarna på. Varför tar han så stora risker? Hur hanterar hans hustru Irja sin oro för honom? Vad säger dottern Annalena om sin pappas ständiga jakt på kickar? Han är ju 82 år nu. När ska man sluta leva som man alltid har gjort? Jag har en pappa som är likadan, därför åkte jag till Åbacka i Sorsele och mötte Martin och en doft av äventyr, snöskoter och minusgrader. Epilog decemner 2013: Nu har Martin och Irja Holmgren flyttat från huset i Åbacka till en lägenhet i Sorsele. Irja tycker det går bra att bo inne i samhället men Martin säger att det var för tidigt att flytta, men "han hade ju lovat att älska henne i nöd och lust". Martin är förvånad över att det inte blev så ensamt som han trodde, att bo i stan. Decemner 2013 Reporter Pia Diaz Bergner, Umeå, P4 Västerbotten. pia.diazbergner@sverigesradio.se 090-171776

Att kunna ringa är något vi ofta tar för givet - men trots att alla svenskar har laglig rätt till en telefon i sin bostad och trots att täckningskartor från telefonbolag visar att mobilen ska funka över i stort sett hela landet, är verkligheten en annan. Kaliber har rest genom Norrlands inland för att få svar på varför det inte längre går att lita på telefonen. Just nu kan du inte nå det önskade numret, var vänlig försök igen om en liten stund Jag sitter i bilen på en parkeringsplats i Sorsele och försöker ringa hem till Teddy Hall, som bor 16 mil härifrån. Sist vi pratade, för några veckor sedan, bröts samtalet och sedan gick det inte att ringa tillbaka. The number you have dialed cannot be reached for the moment , please try again later Att kunna ringa är något som de flesta av oss tar för givet, från hemtelefonen eller mobilen. Men bor du utanför storstäderna är det långt ifrån säkert att det går. Trots att alla svenskar har laglig rätt till en telefon i sin bostad och trots täckningskartor från telefonbolag som visar att mobilen ska funka över i stort sett hela landet, är verkligheten en annan. Tillsammans med P4 Västerbottens reporter Ingrid Marklund ger jag mig ut på en resa i Norrlands inland för att se varför det inte går att ringa. Vi börjar i byn Myckelgensjö, i Ångermanland. -- Vi har hållit på och flytta i en månad ungefär så det är precis sista dagen i gamla huset som vi lämnar ifrån oss nycklarna. Men det är skönt att ha flyttat. Helene Och Per-Magnus Ljunggren har precis packat sista flyttlasset från grannbyn till sitt nya hus i Myckelgensjö. En by där det bor ungefär femtio personer. Här finns en affär med café mitt i byn och flera företag – Ja för jag jobbar ju här uppe så det är därför vi ska flytta. Det är närmare, man kan gå till jobbet. I det nya huset finns ett telefonjack i väggen, men det går inte att ringa. – Nej, de har gjort någonting däruppe där vi bor nu, där uppe… Det gamla telefonnätet med stolpar och koppartrådar som fanns här förut har blivit för dyrt att underhålla och togs bort av Telia i samband med att de inledde de sitt så kallade teknikskifte 2010. – Så vi fick reda på att nej, det finns ingen telefon och inga stolpar och ingenting. När Telia plockar ner sina telefonstolpar ska de ersätta alla kunder som vill med en ny hemtelefon som går över mobilnätet. Så kallad fast mobiltelefoni. Eftersom Helene och Per-Magnus flyttade in efter att telefonstolparna togs bort så är det inte Telias ansvar att fixa en ny hemtelefon med den nya tekniken. Där det en gång gick att ringa är det idag i stort sett helt tyst. Det är nämligen inte bara telefonledningarna som är borta, det finns heller ingen mobiltäckning. Vi går omkring på tomten och testar mottagningen, men får inte napp trots att vi har fyra telefoner med olika operatörer. Det är helt dött. – Det är precis som att det är i hörnet av sändningen, så att säga, så man får leta. Har ni försökt att argumentera att ni har rätt att ha telefon hemma? – Ja, jag har försökt men det är svårt, man vet inte riktigt vad man ska säga. Man kan inte alla lagar. Lagen säger att alla i Sverige har rätt till telefon där man bor. I de fall där det inte funkar, dit varken koppartrådar eller mobilnät når fram, ska Post- och Telestyrelsen – som ansvarar för telefonin i Sverige – gå in och fixa det med speciallösningar. Idag är det femton hushåll i hela landet som fått sådana. Helene och Per-Magnus är inte en av dem eftersom de inte har känt till att de ska anmäla sig till Post- och Telestyrelsen för att få sin lagliga rätt till telefon tillgodosedd. – Hallå? Ja hallå, det var Mikael Sjödell här. – Ja, hej. Teddy Hall, som jag försökte nå i början av reportaget, är ett av de här femton specialfallen. Han bor i Fatsjöluspen, sju mil nordväst om Vilhelmina. Hans gamla fasta telefon togs bort för tre år sedan, men trots förstärkningsantenner på taket, och trots att han testat flera olika operatörer, funkar hemtelefonen via mobilnätet så dåligt att Post- och Telestyrelsen nyligen installerat en extra sattelit-telefon hemma hos honom. Hur hör du mig? – Ja det hörs ju väldigt olidligt. Du hörs ju ungefär som om du håller på att äta. Det är den jag ringer på nu. Som om jag håller på att äta? – Ja precis, som om du pratar med mat i mun. Och det är hela tiden… det brusar hela tiden. Ni har haft det så här i tre år alltså? – Absolut. Där verkar det som att du försvann…. Hallå? Hallå? Hallå är du där? Den speciallösning som Teddy Hall har fått verkar inte heller gå att lita på. Och det kan det blir riktigt besvärligt om han hamnar i en nödsituation. Inte nog med att han måste hoppas på att telefonen funkar i rätt i ögonblick, han kan inte heller som alla andra slå nödnumret 112. På en sattelittelefon måste man knappa in tolv siffror. Och han är inte ensam om att inte lita på säkerheten med den nya tekniken. I takt med att fler och fler telefonstolpar försvinner, försvinner också de tjänster som tidigare gått via det fasta telefonnätet. Som trygghetslarm för äldre och andra behövande. – Nu är vi på väg till Grundtjärn till Erik Jonasson. Och han är en som vi besöker varje dag. Jag sitter på passargerarsätet bredvid Yvonne Nilsson som jobbar på hemtjänsten i Myckelgensjö. Hon berättar att hos de hon besöker i de kringliggande byarna, är det ofta problem med trygghetslarmen nu för tiden. – Ja, förut då det var fasta telefonnätet, då gick det ju bra. Men det är ju nu sedan de tog bort det som det är krångel. Mellan sätena har Yvonne förutom en mobiltelefon med sig en särskild kommunikationsradio – Rakel – en sådan som polis och räddningstjänst använder. Men varken den eller mobilen fungerar där vi åker Nu pep det så där igen, vad betydde det? – Det betyder att det är ingen täckning på Rakel heller. Och mobilen då, är det… – Nej, det finns ju ingen täckning där alls. Det är nästan ingen täckning på hela vägen på mobilen. – Och i den här lilla vita ljusa huset, dit ska vi. Ska vi hälsa på Erik och se hur han har det idag. Grundtjärn är en liten by. Här bor bara 10-15 personer, gissar Yvonne. Två av dem är i behov av hemtjänst. Erik Jonasson är en av dem. – Ja, det hände ju det att jag fick urinvägsinfektion och det gick över i blodet så jag fick blodförgiftning och tappade ju all ork. Så jag tog mig inte upp, jag hamnade på golvet, så jag låg en hel dag här på golvet. Låg och frös, hade bara en t-shirt på mig. Eriks Jonassons son kom förbi på kvällen, ringde ambulans så Erik fick vård. Den gången hade det ”slagit slint i skallen”, berättar Erik, så han kom aldrig åt trygghetslarmet. Men sedan det fasta telefonnätet försvann och han fick trygghetslarmet via mobilnätet har det blivit struligare, säger han. Vad spelar det för roll om det är på det gamla telenätet eller om det är som du har det idag? – Ja, det var ju säkrare, det fungerade jämt. Det fungerade även när strömmen var borta och allting. Det var ju ett säkert larm. Men hemtjänsten kollar ju upp den varje gång. De har ju anteckningar, de har en pärm som ligger på hatthyllan där ute i hallen. – Ja den 9 juli, då provlarmade men då fungerade den inte riktigt bra så då ringde de upp på telefon. Och den 24/7 fungerade den inte heller när vi provlarmade. Och inte den tredje september. Men den 6 september då är det ok. För då genom att det inte är ordentligt så provar vi ju varje vecka. Men det var flera gånger där som det var… – Ja, ja, det har varit mycket krångel. Litar du på att det fungerar, är det ett tryggt trygghetslarm? – Det är inte riktigt tryggt. För att faller kontakten ut via mobilnätet då fungerar den ju inte. Så även om strömmen går kvar så jag blir utan ström, då fungerar den inte heller Your call is being forwarded, please do not hang up. Ja hej Teddy, nu kom jag fram till någon amerikansk röstbrevlåda som på engleska förklarade att jag kunde lämna ett meddelande här. Jag testar och ringer igen. Your call is being forwarded, please do not hang up. En miljon telefonstolpar – så många ska bort till 2015. Framförallt i glesbygden. Elva tusen kunder har redan fått trådarna klippta. Ytterligare fyrtiotusen kommer att bli trådlösa inom tre år. Jag och min reporterkollaga Ingrid Marklund fortsätter vår resa. – Nu kommer vi ut på E12:an, då blir det fäste. Och då ska vi ta av mot Tärnaby? – Ja, då ska vi mot Tärnaby en bit och sedan ska vi ta av emot Björkbacken och Norra Fjällnäs och de här byarna där telefontrådarna är klippta. Vad har vi hört om situationen där då? – Ja, de säger att de senaste dagarna så har det inte gått att ringa vare sig med den fasta telefon, den nya tekniken, och det har inte gått att ringa heller med den vanliga mobilen. Så på några dagar så har man inte kunnat ringa ens nödsamtal till 112 från någon av byarna. Och det är ganska många, det är en 70 personer som bor där. Ja, det har helt enkelt inte gått att nå omvärlden på telefon, på något sätt. De boende i Björkbacken och Norra Fjällnäs samlats till årsmöte i den gamla byskolan som nu fungerar som bygdegård. 14 bybor sitter runt bordet som är dukat med kaffe och semlor. Hur många här har fast mobil telefoni med modem på väggen, om vi tar en handuppräckning? En, två, tre, fyr, fem, sex… De nya hemtelefonerna som går via mobilnätet har inte fungerat som de ska sedan i julas, får vi höra. – Man snackar ett tag, sedan blir det sämre och sämre och innan det är slut, ibland kan han höras nästan som Kalle Anka. Och så pupp! så bryt när man som minst anar. Så den är skitdålig. Vad hette du sade du? – Bengt Hermansson. – Kvaliteten och funktionen var ju väldigt bristfällig. Bryt väldigt ofta. Du kan ringa och prata och så bryts det ner helt plötsligt, så får du ringa upp. Precis innan vi kommer hit har telefonerna legat nere helt i fyra dagar. Anders Fjällström är lantbrukare och fjällräddare i byn. – Det är ju en säkerhetsfråga tycker jag. En väldigt allvarlig säkerhetsfråga, i många byar så är det mycket äldre personer och sedan är det ju som regel aktivt folk, det är fort det händer olyckor. Och har man ingen täckning för telefon så att man kan nå räddningstjänst så har man ju problem. Ja, på bygdeförningens årsmöte är alla missnöjda med Telias fasta telefoner som går via mobilnätet. Jag ringer Telia. – Hans G Larsson, informationsansvarig, Telia. Jag har bett honom titta närmare på situationen i Björkbacken och Norra Fjällnäs. Det har varit några kortare avbrott säger han. – Till exempel handlar det om att det blir nedisning av parabolantenner eller på våra master och ibland så är det korta avbrott som är svårt att förstå varför avbrottet blev, de uppstår och så blir de nästan klara med en gång. Men i Björkbacken så har vi exempel på att det har legat nere i flera dagar utan att det gått att ringa, fyra dagar? – Ja alltså på den beskrivningen som du säger så låter det som att det är något vi behöver undersöka djupare och verkligen analyser de här masterna, vad det beror på och vad vi kan göra för att vi ska få en stabilare situation för de här kunderna. Är hemtelefoni via mobilnätet lika säkert och stabilt som via de gamla koppartelefonledningarna? – För de här kunderna som inte har något kopparnät längre så blir det naturligtvis så att går mobilnätet ner så har de inget alternativ. Man kan säga såhär att ambitionen är att vi ka ha en hög kvalitet på mobilnätet för de här kunderna, men de har inget alternativ när mobilnätet går ner. Men det är inte bara hemtelefonerna det är problem med. Flera av de boende här i Björkbacken och Norra Fjällnäs har varit så missnöjda att de sagt upp sina hemma-abonnemang och gått över till att bara använda mobiltelefon. Men precis som i Myckelgensjö, Grundtjärn och längs vägarna vi åkt i det här reportaget är också mobiltelefontäckningen dålig. Anders Fjällström. – Det är ju inget särskilt med de här fast mobilerna, utan även de här vanliga mobilerna. De bryts ju. Ibland är det väldigt ofta, ibland kan man ha stora problem. Här ska flera av de största operatörerna fungera att prata i enligt deras egna täckningskartor. Själv har jag två telefoner med olika abonnemang med mig. Ingen har mottagning. Får man räkna med det när man bor i glesbygden? – Jag tycker väl inte egentligen att man ska behöva räkna med det. 34-åriga Johan Edström bor i Norra Fjällnäs och jobbar som lärare i Tärnaby, en mil härifrån. – Sedan kanske man inte kan kräva att jag ska ha samma internet eller mobiltäckning som om jag bodde i Umeå, men alltså jag ska ha ett som fungerar och jag ska kunna uträtta de saker som samhället kräver att jag ska göra via dator och telefon. Jag tycker det är en rättvisefråga på något sätt, att man ska ha det. Det ska ju funka för alla. Det ska ju finnas en lägsta nivå som är godtagbar, och den tycker jag kanske inte finns. När jag frågar Telias Hans G Larsson om deras täckningskartor, som visar täckning för mobiltelefon inte bara i Björkbacken och Norra Fjällnäs, utan på 92 procent av hela Sveriges yta, säger han att de utgår från ett bästa-scenario. Hinder som sjöar, skog och fjäll räknas inte alltid med. Så er täckningskarta och de 92 procent av ytan i Sverige som ni täcker är inte samma sak som att det går att ringa på 92 procent av ytan? – Alltså det är ju så i bästa fall. Det är ju självklart så att det vi visar på täckningskartan, det är då en datorberäkning och vi vill naturligtvis att man ska kunna ringa så mycket som möjligt, men det finns ett antal saker som kan vara begränsande helt enkelt. Vad gör ni för att förbättra talkommunikationen på mobiltelefon i glesbygden? – Just nu har det varit en fokusering på storstad och tätorter för där har vi också då över tid haft bekymmer med att vi haft en explosion av datatrafik som tar väldigt mycket kraft av nätet. Varför inte bygga ut mobiltelefonin mer i glesbygden? – Därför att det här är en verksamhet som bygger på att vi satsar där vi kan få tillbaka våra pengar. Kort efter att vi lämnat bygdeföreningen få vi höra att det återigen blivit problem i Björkbacken. Två dagar med stora störningar, och så två dagar till då telefonerna inte fungerat alls. Under den här reportageresan har vi besökt eller pratat med ett fyrtiotal personer i glesbygdsområden i Västerbotten och Västernorrlands län som alla har problem med mobiltelefonin, hemtelefonin, eller både och. Det handlar om allt ifrån telefoner som inte fungerar alls, till samtal som ofta bryts och brusar. Det går helt enkelt inte lita på att det fungerar att ringa. I samarbete med åtta av Sveriges Radios lokala kanaler kartlägger vi också telefonproblemen runt om i landet – från Småland till Norrbotten. Hittills har över 1500 personer hört av sig med olika problem och erfarenheter. – Ja, hallå? Ja hallå, då var det Mikael Sjödell igen. – Ja. Ja, hej… Då ska vi se hur det låter, berätta vad det är för apparat jag ringer på så ska jag lyssna? – Det är ju på sattelittelefon och det, jag hör dig… Du försvinner lite måste jag säga. – Ja, det låter som om du pratar inne i en plåtburk. – I takt med att det fasta nätet monteras ner i stor omfattning och vi blir mer och mer hänvisade till mobiltelefonnätet, så har ju förutsättningarna för en fungerande telefoni försämrats, vill jag hävda. Jan-Åke Olofsson är civilingenjör som tidigare jobbat på Telia i över trettio år med telenät och glesbygdsproblematik som specialitet. Idag jobbar han på institutionen för tillämpad fysik och elektronik vid Umeå Universitet. – Jag kan tänka mig att en tio, femton, tjugo procent har problem och att det sedan är ett antal procent, kanske fem, tio procent där det inte finns förutsättningar att ha täckning överhuvudtaget. Han är övertygad om att betydligt fler än de femton personer som fått specialösningar av Post- och Telestyrelsen har en fast telefon via mobilnätet som inte fungerar. – Här ska vi komma ihåg att glesbygd är inte något enstaka hus uppe i Norrland utan glesbygd finns i stor sett i hela vårt land. Så att det är inget utpräglat geografiskt problem alltså någon speciell region utan det här berör ju egentligen hela landet. Ett problem, menar Jan-Åke Olofsson, är att lagstiftningen bara säkerställer människors rätt till en fast hemmatelefon och inte till täckning på mobiltelefonen. Trots att vi idag har tre gånger så många mobiltelefonabonnemang som hemma-abonnemang. – Tekniken har ju sprungit förbi lagstiftningen så folk säger i allt högre grad upp sina fasta abonnemang och går över till mobila abonnemang. Men där följer inte lagstiftningen med. Post- och Telestyrelsen är den myndighet som ansvarar för telefonin i Sverige. Det är de som ska garantera att Teddy, Anders, Bengt och de andra får en fungerande hemtelefon. Och det är de som auktionerar ut tillstånd och kan sätta upp villkor för de telefonbolag som vill få tillgång till de svenska mobilnäten. När Kaliber går igenom de tillstånd som fördelats mellan teleoperatörerna sedan 2005 ser vi att de här villkoren har förändrats. I två av fyra tillstånd har Post- och Telestyrelsen tagit bort tidigare krav på mobiltelefontäckning helt. I tillståndet för det mobiltelefonnät som är viktigast i glesbygdsområden, som de platser vi har besökt, finns inga krav på varken utbyggnad eller förbättringar. Det enda som sägs är att operatörerna ska behålla samma täckning de hade 2009 fram till 2015. En täckning som baseras på operatörernas egna teoretiska databeräkningar och som vi har kunnat konstatera inte alltid stämmer överens med verkligheten. Varför har ni tagit bort eller mildrat kraven och villkoren på mobiltelefonitjänster och täckning för mobiloperatörerna? – Därför att när de väsentligt överträffar kraven så har de ingen mening längre. Urban Landmark är chef på Post- och Telestyrelsens Spektrumavdelning som ansvarar för de här tillstånden. Men när det fortfarande då inte funkar, varför inte ställa högre krav, när ni som myndighet har möjlighet att göra det, för att garantera att även de som inte bor i storstaden kan kommunicera på ett gott sätt? – Jo, och det är mycket möjligt att vi gör det nästa gång vi tilldelar tillstånd. Vi kan ställa hårdare krav och så här i efterhand så kanske man kan säga att man borde tvingat dem ett par procent till i varje län. Men av olika anledningar gjordes det inte då. De nuvarande tillstånden börjar att löpa ut i slutet av 2025, och om det blir några hårdare krav på teleoperatörerna återstår att se. Jan-Åke Olofsson vid Umeå universitet. – Min uppfattning är att PTS har fokuserat lite för mycket på att tillfredsställa operatörernas krav och för lite värnat om medborgarnas krav på fungerande telekommunikation. – Hallå? Ja, det här är Ingrid Marklund på Sveriges Radio, hej! – Ja, hej du. Det bröts några gånger. Ja, det gjorde det ja. Nu närmar vi oss, nu kör vi igenom byn Maltträsk. – Ok, ja men då har ni bara några kilometer kvar. Men det finns ett telenät till för folk som bor i glesbygden, och där Post- och telestyrelsen fortfarande har tydliga krav i sitt tillstånd. Det gamla NMT-nätet. Ett separat telefonnät som fungerat särskilt bra just för att det når långt ut på otillgängliga platser i landet. Men 2009 slutade plötsligt mobiltelefonerna att fungera. – Det var som att släcka en glödlampa i sovrummet. Det blev egentligen helt dött. Per Mikael Jonsson är ordförande i Rans sameby. Vi träffas vid en hage i Maltträsk där renarna är på bete innan det är dags att ge sig upp i fjällen, till sommarvistet, där samerna från hans by bor och jobbar från april till november varje år. – All annan teknik i världen går ju framåt, men vi känner att det här har ju gått tre steg bakåt under min livstid. Det är ju det som är så tråkigt. Per Mikael och de andra jobbar ofta ensamma eller två och två ute i vildmarken. Tidigare kunde de ringa i mobiltelefonen nästan överallt i fjällen och i skogarna, berättar han, men det går inte längre. Och är olyckan framme kan de inte längre larma för att få hjälp utan att först ta sig långa sträckor till bättre täckningsområden med båt eller skoter. – Och när man ska räkna den här kampen mot klockan, så alla de här momenten så är man ju egentligen körd om det är riktigt allvar. Så är det. Men vi vet det nästan på förhand att vi är ju dömda att vara körda däruppe när det inte finns någon täckning. I stort sett alla vi träffar under det här reportaget säger att de haft stor nytta av att kunna ringa på mobilen via det här nätet. Och det täcker fortfarande över 95 procent av Sveriges yta. Men det som har hänt är att den operatören, Netett, inte längre erbjuder mobiltelefoner utan helt annan typ av telefoni. Linus Jönsson är VD på Netett. Vi träffas på deras kontor på Regeringsgatan i Stockholm. Han visar mig den typ av telefon som man idag behöver för att kunna ringa på deras nät. – Så det här är vårt modem, du har två antenner. Han plockar fram ett modem som är ungefär lika stort som en större pocketbok. I det kan du koppla in en vanlig hemtelefon med sladd. – Här har du kabel för… eller ingång för telefoni. Själva telefonsladden? – Mm. Den här känns ju långt ifrån det man tänker på som mobiltelefon, att bära runt på? – Jaja, som mobiltelefon ja, självklart! Det här är en hemma… vad ska man säga, det är en hemmalösning, men den är mobil. Modemet är till för bredband och bredbandstelefoni, men tjänsten är mobil eftersom man kan bära med sig både modem, sladd och lur. I alla fall i två timmar. Det är så länge batteriet räcker. – Vårat nät är inte markbundet. Därav använder vi namnet mobilt nät. Och då kan det förknippas på olika sätt. Men det var väl ett aktivt val att stänga ned den tjänsten när ni tog över, för det fanns mobiler innan? – Ja, eller aktivt val… det är ett aktivt val, men samtidigt, kan inte vi leverera en tjänst eller en produkt till rätt ekonomi med rätt teknik då kan inte vi, då kan inte vi bära tjänsten. Netett säger alltså att det inte är lönsamt att erbjuda mobiltelefoner. Men hur kommer det sig att Post- och Telestyrelsen gick med på att de slutade med det? När jag läser i Post- och telestyrelsens konsekvensutredning av NMT-nätet från 2004, ser jag att de lägger stor vikt vid att förklara vilken särställning det har i Sverige. Hur folk i glesbygden inte har någon alternativ kommunikationsmöjlighet och hur viktigt det är att det fortsätter finnas ett mobiltelefonisystem med samma goda täckning i glesbygden som tidigare. Men mellan konsekvensutredningen och själva tillståndet, som delades ut några månader snare, har det hänt något. Där det tidigare stod mobiltelefoni står det nu mobil telefoni. Ett ord, har blivit två. Urban Landmark, på Post- och Telestyrelsen. – Tjänsten är mobil och det är telefoni som levereras i den. Och det används ju definitivt som mobil telefonitjänst av transportfirmor, skogsmaskiner och även folk som rör sig gående. Och eftersom det är tillståndet som gäller har operatören alltså kunnat sluta med mobiltelefoner. - Vi tänkte inte på det, ingen tänkte på det. Det ska vi nog erkänna såhär i efterhand att det trodde inte vi skulle hända, eller tänkte inte på att det skulle kunna hända, men det hände i alla fall. Hur som haver så är villkoren skrivna på ett sådant sätt att det ska vara en mobil telefonitjänst och de kraven är uppfyllda och det har aldrig varit några andra krav på det tillståndet att det ska vara något annat än en mobil telefonitjänst. En liten omformulering, där mobiltelefoni alltså blivit mobil telefoni, har gjort att det nät som har en bekräftad särställning för kommunikationen på gelsbygden inte längre går att använda för mobiltelefoner. – Vi tycker att det hade varit bättre naturligtvis om villkoren hade varit skrivna så att det var ett krav på att ha en liten mobiltelefon, en vanlig traditionell mobiltelefon. Ja. Det håller jag med om. Kommer ni kräva det? – I just det tillståndet, eller i alla tillstånd, så måste vi vänta tills tillståndstiden går ut. Då kan vi ompröva villkor och sätta andra villkor. Och när det här går ut så är det mycket möjligt att vi gör det. Nästa gång kraven på det gamla NMT-nätet kan omprövas är 2020. – Men där är vi inte ännu och under tiden så kan vi inte även om vi vill ändra de här villkoren. Vår resa genom Norrlands inland börjar gå mot sitt slut. Folk som har laglig rätt till hemtelefon har inte fått någon fungerande lösning, vilket påverkar både trygghetslarm och möjligheten att ringa 112. Mobiltäckningen i glesbygden är inte så bra som telebolagens täckningskartor säger samtidigt som det inte finns några krav på operatörerna att förbättra mobiltelefontäckningen i glesbygden. Och det enda mobiltelefonsystem som tidigare fungerade i både skog och på fjäll har kunnat läggas ner för att myndigheten gjort ett ord till två. Från en parkeringsficka i väggrenen försöker jag ringa Teddy Hall en sista gång. Just nu kan du inte nå det önskade numret, var vänlig försök igen om en liten stund. Men jag kommer inte fram. Varken på mobila nätet eller sattelittelefonen Your call is being forwarded, please do not hang up. Your call is being forwarded, please do not hang up. Reportrar: Ingrid Marklund och Mikael Sjödell Producent: Eskil Larsson