Podcasts about stannade

Rekordmånga läste en bok förra året och det är den tryckta boken som dominerar. Vilken bok minns du mest? En resa bland favoriterna i bokhyllan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är 2024 års Mediebarometer från Nordicom vid Göteborgs universitet som visar att en vanlig dag läste eller lyssnade 51 procent av svenskarna mellan 9 och 85 år en bok. Enligt ett pressmeddelande är det den högsta siffran sedan mätningarna startade i slutet av 70-talet.Gerhard Stenlund om böckerna vi minnsRing oss, mejla på karlavagnen@sverigesradio.se eller skriv till oss på Facebook och Instagram. Slussen öppnar klockan 21:00 och programmet börjar 22:12

Hej! I dagens lite annorlunda avsnitt av Vandra med Henrik hamnar han, sittandes i bilen någonstans i Småland, mitt i ett oväntat uppehåll från ett rejält regnväder. Istället för att vandra till fots blev det en fundersam stund stillasittandes, lyssnandes på bilarnas sus och filosoferandes över livets och universums stora frågor.Henrik delar med mig av sina tankar kring planlösa resor och den sköna känslan av att bara vara i rörelse utan ett bestämt mål. Sedan börjar han babbla om stjärnhimlen och fascinationen över Andromedagalaxen, vår framtida galaktiska granne. Det leder till en djupdykning i tidens natur och Einsteins relativitetsteori, där han försöker greppa det hisnande konceptet att vårt "nu" inte är universellt och hur rörelse påverkar vår uppfattning om samtidighet.För att försöka förstå detta på ett mer konkret sätt spinner han vidare på ett tankeexperiment om en potentiell invasion från Andromeda, där det blir tydligt hur olika observatörer kan uppfatta samma händelse vid olika tidpunkter. Trots dessa svindlande tankar betonar han att information fortfarande inte kan färdas snabbare än ljuset, så vi kan inte använda detta för att förutspå framtiden.Avsnittet avslutas med personliga reflektioner kring dessa insikter, som väcker både ödmjukhet och en känsla av samhörighet, trots att universum inte alltid följer våra intuitiva regler. Vill du slippa reklamen? Bli plusmedlem: https://plus.acast.com/s/vandra-med-henrik. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Thomas minns att han kör till akuten och att en läkare böjer sig över honom. Men i övrigt är allt svart. Till slut har åratal av jakt på den perfekta kroppen tagit ut sin rätt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Av: Maud Fellbom.Producent: Gustav Asplund.Slutmix: Astrid Ankarcrona. Verkligheten görs av produktionsbolaget Filt.Avsnittet sändes första gången i juni 2022.

Jodå, Rafa har varit på plats i Båstad och lämnade ingen oberörd, men vart tusan tog hans gamla trofé vägen? Jo, den har hittat hem igen! Vi går igenom spanjorens vecka i Båstad och Fidde får svara på vad han menade med att de svenska spelarna INTE bör ta emot wild cards till turneringen. Ruud och Rublev floppade, Griekspoor visade sig vara en sköning vid sidan av och Borges vann sin första titel. I övrigt undrar vi vem som ser bäst ut på touren EGENTLIGEN, vi synas Struffens match mot Halys i Gstaad, creddar Berrettinis comeback och tackar Andy Murray för en av tennisens mest imponerande karriärer. Och mycket mer! God lyssning. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stora känslosvall eller hämmad tystnad & Att bli varandras ”mamma” och ”pappa”? & Lyssnare: Kan vi göra IVF och separera samtidigt? & Otippad samborapport! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Försäkringsbolag ställer olika krav på hur personer som blivit utsatta för sexualbrott ska bete sig för att ha rätt till ersättning, visar Ekots granskning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Simon” nekades ersättning efter att han anmält, vad han beskriver som en våldtäkt, bland annat för att han utsatt sig själv för risk och ”stannat kvar i situationen”.Samtidigt menar experter att det inte är rimligt att ställa den typen av krav på hur man agerat vid sexbrott, då det till exempel är mycket vanligt att bli passiv.Försäkringsbolaget Hedvig vill inte kommentera Simons fall, men säger efter en intervju med Ekot att de kommer förtydliga i sina villkor att aktsamhetskrav aldrig ska tillämpas vid sexualbrott.Maria Ridderstedtmaria.ridderstedt@sverigesradio.se

I dagens avsnitt av Magiska Godnattsagor tar vi med lyssnarna på den varma och roliga sagan "Dagen pappa stannade på förskolan". Denna berättelse är önskad av Beatrice, 6 år från Örebro. Följ med Oskar när han får möjligheten att spendera en oväntad dag på dottern Linnéas förskola. Fylld med kreativitet och skratt upptäcker Oskar glädjen i att dela Linnéas vardag. Det blir en hjärtvärmande berättelse om gemenskap. Som alltid delar vår kära Aida också med sig av spännande fakta, denna gång om de söta bebisarna. Så häng med på denna minnesvärda dag på förskolan och upptäck kraften i att göra saker tillsammans. Stötta podden och få tillgång till nya sagor även onsdagar och fredagar! Gå med i Magiska Godnattsagor-klubben! Skicka gärna in egna förslag på vad nästa saga ska handla om via www.magiskagodnattsagor.se Följ oss på Facebook & Instagram. Sökord: magiska godnattsagor, godnattsaga, barn, läggdags, podcast för barn, barnlitteratur, ai, godnatt.

Thomas minns inte att han gått in på akuten, bara att en läkare böjer sig över och frågar om han vet vad som hänt. Efter åratal av dopning har hjärtat till slut stannat. Och det kommer göra det igen.

Avsnitt 10. Om Not Quite ett kulturcentrum i skogen i Fengerfors i Dalsland. Om konstnärer och hantverkare som stannar kvar på landsbygden.

Med utgångspunkt i dikten Ansiktena, av den polske poeten Adam Zagajewski, vrider och vänder Marie Lundqvist på vad ett ansikte är. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 13 maj 2011. Att se en dikt i ögonen och avläsa den kan vara en alltför överväldigande upplevelse. Att nalkas en människa kan på samma sätt vara förödande. Ens eget jag kan sugas in i en annans kropp och försvinna. Som om man aldrig hade funnits. Det är därför blyghet, hur kamouflerad den än är, är en överlevnadsstrategi. Adam Zagajewskis dikt Ansiktena är inte blyg. I alla fall inte till en början. Det finns ett jag i den, ett jag med lysten blick. En erövrarblick. Alla dessa ansikten. Hur ska de bli mina? Så här låter första strofen i dikten: Om kvällen på torget lyste ansiktena på människor jag inte kände. Jag tittade lystet på människoansiktena: de var alla olika, vart och ett sade någonting, förfäktade, skrattade, led. Så långt Adam Zagajewski. Att nudda vid någons ansikte med sin blick är en vardaglig handling som man gör utan att reflektera. Ändå är det sällan man verkligen ser på en annan människa, också sig själv, avsöker anletsdragen som om man trevade sig fram i ett okänt landskap. Om jag rör vid detta landskap med min öppna hand är det antingen en provokation, eller så är det en mycket intim handling, förbehållen älskande och blinda.  Det finns ett ansikte i dikten som vi inte ser. Jagets ansikte. Det som så begärligt betraktar alla dessa andra. Hur ser det ut? Det vet vi inte. Det enda vi vet är att det är ensamt. Därför att ensamheten är en förutsättning för betraktandet. För att se måste man ibland bli ingen. Också för att skriva om det man ser.  Stå där ensam på torget och låta världen filtreras genom en, vara genomsläpplig, inte försöka fånga de bilder som strömmar förbi, men ändå anamma dem, förvandla dem till språk, utan att deras egenart går förlorad. Ibland måste man också blunda för att höra vad som sägs. Alla dessa ansikten i dikten talar. En kakofoni av röster, alla olika. Vart och ett sade någonting, säger dikten. Gör de verkligen det?  Kanske är det den dubbeltydigheten i ordet säger, som svenska språket tillåter, som ger mig det intrycket.  Ett ansikte kan säga mig något också utan att tala.  Ett ansikte kan tala till mig fast det tiger. Ansikte. Jag lyfter upp det välbekanta, nästan triviala ordet ur dikten och smakar på det. Plockar isär dess olika delar. Lägger helt enkelt an siktet in mot det. I Elof Hellquists etymologiska ordbok hittar jag ordet mellan Ansgarius och Ansjovis. Ser att det stammar från lågtyskans ansichte och att det sinne som utgör grunden för det är synen. Påseende och åsyn är besläktade ord.  Ansiktet uppenbarar och avslöjar: känslor, identitet, släktskap. Kanske är det därför vi så ofta döljer det.  Bakom en ansiktsmask kan man råna banker eller leka att man är en annan. Starka sinnesrörelser, det gäller gråt såväl som skratt, medför gärna att man slår händerna för ansiktet.  Bara ljuden tränger ut mellan fingrarna och avslöjar vad som pågår där innanför. Ansikte mot ansikte är ett uttryck som i vår kultur har något rättframt och liksom hederligt över sig.  Men det finns också andra sätt att nalkas en människa. Själv har jag alltid varit lika fascinerad av nackar som av ansikten. Av att betrakta människor bakifrån.  En av mina egna dikter börjar Länge har vi begått misstaget att tro att ingången till en människa sitter på framsidan av ansiktet. Det är nacken som inte blivit öppnad på länge och vars gångjärn nästan rostat sönder som är den verkliga porten (slut på citat) . Blicken bakifrån har ett perspektiv som tillåter ett långsammare närmande.  Inte detta överrumplande nakna ansikte som så beredvilligt ställer sig öppet för omedelbar tolkning. Istället ges utrymme för gissningslekar och oförutsägbarheten får fritt spelrum när föreställningen om en människas fram och baksida inte går ihop. Det långa utsläppta hår som man trodde tillhörde en ung flickas bakhuvud visar sig ha ett ålderstiget rynkat ansikte och det tar en stund tills de båda bilderna flyter ihop till en och samma människa. Ett av ansiktets mest framträdande drag är tidlösheten. När liket av Tollundsmannen, det som så mirakulöst bevarats i den jylländska mossan, blev funnet i maj 1950, trodde man att det rörde sig om ett nyligen begånget mord. Ingenting i mannens välbevarade anletsdrag skvallrade om att det i själva verket handlade om en kropp som dödats genom hängning omkring 300 år före Kristus. Också med slutna ögon och med varje erfaren och knivskarp rynka talar detta ansikte till oss idag, som om det  tillhörde någon av dem som med Tranströmers ord har spända anletsdrag / som om de låg i hård träning för evigheten. Häromåret i Paris köade jag länge i duggregnet för att komma in och se på en utställning med Tizians porträtt. Jag minns att det var mycket mörkt där inne i salarna, och kallt från den utomhusliga fukten som lagt sig över mitt hår och mina axlar.  När mina ögon vande sig vid mörkret var det som om porträtten börjar lysa av sig själva: huden, ögonen, det blanka håret, sammetskläderna, allt det där som skapats av hårfina penseldrag kom mig till mötes med en ljusstyrka som bländade mig. Hur kunde ett målat ansikte från 1500-talet förefalla så mycket mer levande än de verkligt levande ansikten hos besökarna som omgav mig i dessa salar? En annan gång i den lilla bokhandeln The Corner Bookshop,  högt upp på Madison Avenue i New York, hittade jag en bok jag inte kunde låta bli att bläddra i: Fair face av den nederländske fotografen Koos Breukel.  Omslaget, en bild tagen år 2004, visade en ung pojke, Maarten med hög panna,  smala ögon, fylliga läppar, luggen klippt alldeles intill hårfästet. Nästa dag besökte jag en utställning med renässansmålningar.  Stannade framför en florentinsk konstnär Agnolo di Cosimo,  som vid 1500-talets mitt målade ett porträtt av en ung man, klädd i svart väst med trådklädda knappar. Intill målningen stod det att hans namn var Ludovico Capponi.  Jag visste inte vad jag skulle tro. Han var till förblandning lik Maarten, den unge man jag nyss hade sett på det nutida fotografiet. Samma höga panna, samma amorbåge, samma veka haka och en smula undflyende blick.  Kan ett ansikte gå igen, upprepa sig genom seklen, överbrygga tid och rum genom sin nästan retfulla spegling? Tillbaka till Adam Zagajewskis dikt: Jag tänkte att en stad byggs inte av hus, inte av torg, boulevarder, parker, breda gator, utan av ansikten flammande som lyktor, som brännare i händerna på svetsare, vilka på natten i moln av gnistor reparerar järn. I diktens andra strof har ansiktena tagit över. Också så fasta, orubbliga och bestående värden som hus, torg, boulevarder och gator har förvandlats, lösts upp i sina beståndsdelar och består nu av dessa ansikten. En stad, byggd av mänsklig materia där speglingarna skapar oräkneliga facetter. De ansikten som lyste i första strofen har nu börjat flamma. Som om språkets vindil gett dem syre. En flammande låga kan lätt slockna. Eller så kan den sätta eld på allting. I diktens två sista rader går det plötsligt mycket fort. Dikten antar den förtärande hastighet som är eldens. Ansiktets flamma, ännu instängd och kontrollerad bakom lyktans glas, förvandlas till ett verktyg, eller ett vapen om man så vill: en brännare, i händerna på en svetsare och jag minns plötsligt hur jag som barn alltid stod som fastfrusen på gatan när jag gick förbi en byggarbetsplats och såg en svetsare i arbete. Lika vettskrämd som fascinerad stod jag där.  Stirrade på mannen med det sotiga visiret nedfällt framför ansiktet och armarna förlängda till en eldstråle. Den som i mötet med materien förvandlades till en gnistrande stjärnhimmel som föll ner framför mina fötter och slocknade. All denna eldkraft som krävdes för att löda samman eller skära isär. Vilka är då dessa diktens svetsare som i moln av gnistor reparerar järn? De som har makten att omvandla ansikten till eld. Det säger inte dikten. Men kanske säger den något om den barnsliga hänförelsen inför ett gnistregn och om kraften hos ett ansikte, som också sönderbränt och splittrat, kan brukas för att reparera järn. Marie Lundquist, poet och översättare

Dagens avsnitt hittar du på www.patreon.com/singelpodden. Vi samtalar med en gäst som bland annat pratar om en destruktiv relation med en man med missbruksproblem och hur ensam hon kände sig när han valde att avsluta relationen. Vill du stötta oss? Gör det på: www.patreon.com/singelpodden

Tony Larsdal kände sig kallad till bibelöversättning men blev inte kvar utomlands utan landade i Sverige. Nu är han med i arbetet med Folkbibeln som firar 20 år. Hör Tony berätta om hur arbetet sett ut och tankarna bakom en av Sveriges populäraste översättningar.

Stämningarna som slår rot i barnen & Lyssnare: ”Jag är kär i helt fel person och min fru är gravid!” Marit avslöjar Magnus retoriktrick och får tillbaka & Frågan som klargör om du ska stanna eller gå! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Marcus, Hanna och Maria lär känna Sveriges nya världsstjärnan Mabel men innan det pratar vi om gäster som inte fattar när det är dags att gå, bland annat har Marcus varit skyldig till det i Paris av alla ställen. Maria har fortsatta problem med sin stulna cykel, något som får Hanna att gå i taket och i samma veva får Marcus en genial idé - Hannas hjälplinje!

Studio Allsvenskans gästas denna vecka av sportjournalisten Jonas Dahlquist. Vi snackar om tiden på Canal + och C More, flytten till Discovery, året i Burma, Allsvenskan, hur det är att jobba med Kim Källström och Anders Svensson, att tatuera in “Finns det korv äter vi korv” och mycket mer! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

När Stephanie blir tvångsinlagd har hon svält sig själv i elva år. Plötsligt stannar hennes hjärta. Men trots det ska hon fortsätta  i tre år till. I Verkligheten berättar Stephanie om hennes väg in och ut ur anorexian. Här kan du läsa mer om ätstörningar: UMO.se infosida för 13-25 som Sveriges landsting står bakom Frisk & Fri Riksföreningen mot ätstörningar Ätstörning.se Kunskapscentrum för ätstörningar Reporter: Gurbet Aslan.

Gilma var sexton år när hon lämnade sin bebis i en korg på ett socialkontor i Colombia. Hon trodde att hon aldrig mer skulle få se sin bortadopterade dotter. När Gilma var femton år gammal blev hon med barn. Pappan till barnet vägrade erkänna faderskapet men hon bestämmer sig för att födda sitt barn.  Hon insåg ganska snart att hon inte hade möjlighet att ta hand om henne. Men ett oväntat samtal från Sverige vände upp och ner på hennes liv. Trettiofem år senare. Programmet är gjort av Cecilia Mora.

Lektorn i kulturgeografi Marco Eimermann berättar för Jonathan Borggren om sin forskning på holländska familjer som flyttat till Sverige av livsstilsskäl. Vad innebär det att flytta av livsstilsskäl och blev det som man tänkt sig? Stannade de kvar i Bergslagen eller återvände de? Är det skamfullt att flytta hem igen och misslyckas? Hur stor betydelse har kategoriseringen av olika typer av inflyttare? Skiljer vi på folk och folk, dvs finns det en viss typ av inflyttare som vill hellre vill ha i vår kommun? Avsnittet inspelat med publik den 27 april 2017 på Campus i Umeå. Foto av anonym fotograf. Följ kulturgeografipodden på Instagram och Facebook. Tack till alla som lyssnar! Vi växer! Kulturgeografipodden ges ut med stöd av Institutionen för Geografi och Ekonomisk Historia, Umeå Universitet.

Det var en ojämn kamp mot lågorna i Sveriges största skogsbrand i modern tid. Det som började med en gnista i den intensiva sommarhettan blev snabbt ett eldhav som tvingade människor och djur att fly i panik. Kalibers nyhetsdokumentär handlar om brandmän som letar i skogen, helikoptrar som inte får tillstånd att hjälpa till, och de som förlorat sina gårdar och nu blir utstirrade och fotograferade av brandturister. Per Sevelin står ute i hagen och bygger ett vindskydd till sina får. Omringad av sönderbrända träd sitter hans fru Emma på en liten kulle med händerna på sin sjumånaders mage. I bakgrunden leker döttrarna Cornelia och Madicken med familjens hund. I mobilen har han bilder av hur gården såg ut förr. Då fanns det både stall och garage här. Och ett sädesmagasin som familjen tänkte göra om till gäststuga. Det enda som finns kvar nu är boningshuset. Det står fortfarande kvar, trots att det brunnit i äppelträdet precis utanför fönstret.  - Det här var en ladugård tidigare. Nu är det inte så mycket kvar mer än stenbyggnad av det. Det har stått åtta kor här en gång i tiden. Nu är det bara lite sten kvar. Sten och plåtbitar, säger Per Sevelin. Hans ögon är vattniga av tårar. Handen darrar när han pekar runt i det som nu bara är en hög av stenar och krossade tegelpannor. - Här ser man ju kedjorna där korna stod en gång i tiden. Och även självbevattnande drickshoar. Det är som en spökruin, säger han. Hur känns det att gå här? - Det känns inte så bra. Är det jobbigt? - Ja, det är det. Väldigt tråkigt att det skulle behöva gå så långt. Att de inte fick stopp på branden tidigare. Att barnen skulle behöva uppleva ngt sånt här, säger Per Sevelin Den 31:a juli är en av de varmaste somrarna på länge. Glassförsäljningen har slått rekord och stränderna är överfulla av badgäster. Det dagen då allt  startar. Klockan 13.29 ringer en skogsarbetare in till SOS och berättar det brinner vid ett kalhygge, i ett område på ungefär 30 gånger 30 meter. Bara minuter senare har brandmännen hoppat i sina dräkter och åker i full fart med skrikande sirener.  Exakt hur branden startar är inte fastslaget, men det mesta tyder på att det är en gnista från en skogsmaskin som blir starten på den största svenska skogsbranden i modern tid.  Brandingenjören Fredrik Eriksson var först på plats. Idag, sju veckor efter branden liknar området mer ett månlandskap än en skog. Träd och stenar har förvittrat och kvar är bara kol och stenbitar. - Här ser man stenskärvor som bara ramlat av den stora stenen här, säger Fredrik Eriksson samtidigt som han gräver med handen i resterna, säger Fredrik Eriksson. När Fredrik Eriksson kommer hit för första gången har det brunnit i ungefär en timme.  Det är egentligen bara 25 minuters restid hit. Men Fredrik och hans kollegor lyckas först inte hitta rätt. De irrar runt ett bra tag och medan tiden tickar börjar Fredrik leta själv. När han till slut lyckas  hitta larmaren och elden, har området på 30 gånger 30 meter blivit uppemot 500 meter gånger 1 kilometer. - Det var här borta som larmaren mötte upp. Vi sprang upp längs vägen här. Och när vi kommer runt hörnet så ser vi då att det ryker kraftigt från den här glesa delen av skogen. Det ryker över vägen och så ser vi då att det har börjat brinna i den här stora rishögen. Och att branden har spridit sig vidare upp i skogen. Det var väldigt höga lågor då. Det var upp mot trädtopparna, säger brandingenjören Fredrik Eriksson. GPS:erna visade fel väg Trots att vägen har funnits på Lantmäteriets kartor i över 10 år, hittar brandkåren alltså inte hit. Det ska nämligen visa sig att brandmännen har samma slags  gps:er som finns i vanliga personbilar, och att vägen hit inte existerar i dom. Brandkårens gps:er visar därför in dem på fel väg och en resa på 25 minuter blir istället en timme enligt dokumentation som Kaliber tagit del av. - Det är förstås olyckligt men fullt naturligt med tanke på att det kartmaterialet som finns inte är uppdaterat med de här nybrutna vägarna. Och det är ju svårt att hitta på de här vägarna också. Men det är klart. Varje minut är viktig. Det är inte så svårt att inse att ju snabbare man är på plats, ju bättre är det. Det bästa hade ju varit bäst att vara på plats när det var 30 gånger 30 meter. Då hade man kunnat hantera det på ett helt annat sätt, säger Fredrik Eriksson. Nu blir det bråttom. De första kritiska minuterna har gått förlorade och det brinner överallt. Men Fredrik Eriksson har inte tid att fundera. Han kallar på den första brandbilen och börjar genast arbetet med att försöka omringa branden med så kallade begränsningslinjer. - Vid de begränsningslinjerna, där ska vi inte släppa förbi branden. Man lägger brandslang, drar ut så man har strålrör och vatten. Och sen när branden kommer så försöker man helt enkelt dämpa ner den så att den inte sprider sig. Men när vi har de här förhållandena så tar sig branden bara upp i träden och hoppar över huvudet. Eller så har man gnistor som flyger förbi och så börjar det glödbränder som sen blir flammande bränder på andra sidan vägen på grund av det. Så det var väldigt, väldigt svårt, säger Fredrik Eriksson. Terrängen gör det svårt att ta sig fram med vägfordon och Fredrik gör allt för att hålla nerverna i styr. Men så tänds hoppet när en militärhelikopter passerar. Den är på väg mot Luleå och har nyss släckt en annan skogsbrand söderut. - På eftermiddagen där så kommer det en helikopter och landar på en mosse alldeles bredvid där branden började. Och kom ut till en av våra deltidsbrandmän och sa att 'Det ser stort ut här. Behöver ni hjälp?'. Och det behövde vi ju förstås. Men hoppet släcks lika fort. Efter ett par telefonsamtal får Fredrik Eriksson veta att helikopterteamet har jobbat för länge och inte har tillstånd att hjälpa till. Helikoptern tvingas  flyga hem till Luleå. - Det var ju väldigt frustrerande. Det var ju en väldigt glad nyhet att det fanns en helikopter på plats. Så det var ju väldigt frustrerande att vi inte kunde få någon hjälp av den, säger Fredrik Eriksson. Branden har nu spridit sig en bra bit över till grannkommunen Sala. Det har redan kommit viss förstärkning därifrån, men inte tillräckligt. Svårt att få grepp på situationen  Några mil bort ligger Sala. På en brandövningsplats står fyra brandmän och lyfter en stor plint av trä och bildäck. Idag, sju veckor efter att branden startade, är det betydligt lugnare tempo här. Jan Lindberg som arbetar på räddningstjänsten i Sala minns fortfarande den där första kvällen, då brandmännen i grannkommunen begärde förstärkning. Det var Jan Lindberg som tog över ansvaret redan första kvällen. - Jag åker ut ditt på plats och möter Fredrik Eriksson då som var räddningsledare där ute på plats. Jag gör en orientering runt området så gott det går där då. Det gäller ju hela tiden att försöka tänka taktiskt och fördela de resurser man har på bästa sätt. Och försöka få ett bra grepp om hur branden sprider sig och hur det ser ut i den riktningen då, berättar Jag Lindberg. Han fortsätter arbetet med att försöka omringa elden. Till sin hjälp har han brandmän från både Västerås, Virsbo och Sala. Dag två får man dessutom förstärkning av en militärhelikopter som hjälper till att vattenbomba. Dag tre får man förstärkning av fyra helikoptrar och ett 70-tal brandmän sätts in. Nu börjar man få koll på hur branden sprider sig. Och den fjärde dagen ser släckningsarbetet till och med positivt ut. - I det läget kändes det nog som att vi hade, för stunden tillräckligt med resurser. Vi hade ju kontroll på branden söderut och till vissa delar. Men däremot var den ju inte under kontroll. Det vi sa då under helgen, det var ju att vi hade den inte under kontroll men vi var försiktigt optimistiska. Och vi hade ju en förhoppning där att det här skulle gå att klara av. Men så kom ju måndagen. På brandens femte dag, måndagen den 4:e augusti som i dag fått öknamnet svarta måndagen, vänder vinden. I kombination med torkan och värmen sprids elden som en flodvåg. - Det var ju den här extrema värmen. Vi hade ju alltså över 30 grader varmt. Och vi hade en fuktighet på under 30 procent, och där har man en magisk gräns. Och när man har såna förhållanden, då blir det nästan som krut i backen. Överallt där det slår ner gnistor och glöd så tänder det. Och här fick vi ju gnistregn på många håll och vi hade sträckor på upp till 1,8 km där gnistor slog ner och tände, säger Jan Lindberg. De tvingas fly flr sina liov och köra genom elden Den femte dagen drar elden fram så snabbt att inget kan stoppa den. Räddningsledningen beordrar polisen att omedelbart börja evakuera folk som bor i närheten. Drygt tusen personer får veta att de ska packa med det viktigaste och lämna sina hus inom ett par minuter. Paniken är total. Men det är inte alla som får någon varning. - Jag var på jobbet var jag. Jag armerar och gjuter trappor och balkonger. Kom hem vid tre-tiden ungefär, säger Per Sevelin i Stabäck. Den här dagen är han hemma lite tidigare från jobbet för att sälja en motorcykel som han haft ute i en annons på nätet. - Medan de var här så vart det mörkare och mörkare. Dels utav rök. Det var ju som på kvällen, riktigt mörkt. När vi stod här uppe på gården så såg vi först ner i hagen här. Sen en minut senare, då såg vi inte ens till stallet. Och det började även regna glöd i luften, så de hade ganska bråttom härifrån när de hade köpt hojen, berättar Per Sevelin. Han springer ner till hagen för att titta till sina hästar. Röken är så tjock att han knappt kan se framför sig. -Direkt när jag kom därifrån, då sprang jag in och sa till Emma: ”Jag åker upp och kollar om jag kan se ifrån Ängelsberg, nere vi åmynningen hur nära det är.” Men jag kom bara upp till våra postlådor. Det är cirka 700 meter härifrån. Då stod det en bil med varningsblinkers och ropade att det brinner 200 meter härifrån, åt Norbergshållet till. Så då tvärvände jag ju och åkte full fart ner. Och sprang in och hämtade familjen. Och medan jag sprang in så kände man strålningsvärmen från höger sett, bakom vårat sädesmagasin, berättar Per Sevelin. Inne i köket står Pers fru Emma Helmersson och lagar pytt i panna. Vid köksbordet sitter dottern Madicken och i vardagsrummet Cornelia. - Han inspringandes och sa att det brinner uppe på vägen så vi måste åka nu. Tog med mig lilla tjejen som satt vid bordet och skulle äta, berättar Emma Helmersson. Ute på gården hänger barnens badkläder på tork. Under en stor ek svajar en gunga och i gräset ligger en omkullvält barncykel. Men familjen hinner inte ta med sig någonting. Bara hunden Kira kommer med. - Vi sprang ut här och ner för våran lilla grusgång som vi har här. Och då bar ju jag på lilla tjejen. Det gjorde egentligen ganska ont att springa på det där barfota, men jag tänkte inte så mycket på det då. Sen gick det väldigt fort, berättar Emma Helmersson. - De kastade sig bara in i bilen så fort det gick. Vad ska vi göra sa jag när jag såg att det brann framför oss.  Men hon sa bara kör. Så jag körde bara. Men man såg egentligen ingenting. Hade helljuset på men det hjälpte inte. Även fast man åkt vägen hur många gånger som helst så visste man inte vart man var. Kunde ha varit var som helst. Ni såg bara rök alltså? - Ja, rök och eld. Och barnen gallskrek bak i bilen. Medan familjen Sevelin kör för sina liv, fortsätter branden att sprida sig. Det är inte alla som hinner undan. Bara ett par kilometer bort blir en ung timmerförare omringad. Han har inte en chans att undkomma elden som slukar allt i sin väg. Han hittas senare vid väg 668, eller Dödens väg som den ska komma att kallas. Idag finns inte mycket kvar här mer än svarta fält och döda träd. Hur kan det komma sig att det fanns dom som aldrig fick en varning den där dagen?   - Alltså det gick så väldigt väldigt fort. Alla vart ju överraskade av det. Man hann inte ens varna en del, säger Agneta Kumlin. Agneta Kumlin är närpolischef i Sala. Hon var även ansvarig för evakueringsgruppen i Västmanland under branden. - Det är lite, om man tänker sig själv när folk berättar. Helt plötsligt var det bara där. Lika fort så gick det ju faktiskt även för räddningstjänsten, för polisen, för alla. Och då att hinna med det budskapet, kan ju ibland vara nästan omöjligt, berättar Agneta Kumlin. - Det var ju människor överallt. Det var människor som både var nyfikna givetvis och människor som ville ha koll på läget. Behöver jag åka och sånt. Ingen visste, för man såg ju inte där man stod var det var. Och ingen hade något riktigt övergrepp på det och då tänkte man: Herre gud, hur stort ska det här bli. Vad ska det bli utav det? Det är räddningstjänsten som beordrar om evakuering och polisens uppgift att registrera och se till att folk lämnar områden. Men Agneta Kumlin beskriver en kaosartad situation där polisen har svårt att veta vilka som ska evakueras och var linjer ska dras. - Att få ordning på om folk var hemma eller inte. Om de hade lämnat frivilligt eller om kommunen hade flyttat på folk, eller om polisen hade evakuerat, det håller vi på med än i dag och har inte fått fullständig kontroll på. Och det är ju polisens uppgift egentligen att registrera de evakuerade, säger Agneta Kumlin. Under svarta måndagen fortsätter branden att sprida sig norrut. Nu sprids skräck för att branden ska nå även Norberg och att en hel tätort ska försvinna i lågorna. Löpsedlar och nyhetssändningar fylls av vittnesmål från branden och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap slår fast att det är den största svenska skogsbranden i modern tid. Den sjätte dagen, under tisdagen, bedöms läget så allvarligt att staten går in. Tidigare har de kommunala räddningstjänsterna haft ansvaret. Men nu tillsätts en ny stabslednings för att leda och samordna arbetet. Spänd väntan på vattenbombningsplanen Räddningstjänsten som har över 200 personer som bekämpar branden begär nu förstärkning från hela Sverige. Samtidigt väntar man på vattenbombningsplan från Frankrike och Italien. Skogsvirke för hundratals miljoner har redan brunnit upp och situationen för polisen som står vid spärrplatserna fortsätter att vara kaosartad. - Jag kan tänka mig så här att det var flera poliser som stod vid spärrplatser som inte kom härifrån, det var mörkt, man såg branden, man visste inte riktigt var gränsen går, man hittar inte och sen så börjar de fundera: Ska jag själv flytta på mig till slut? Så det finns ju mänskliga förklaringar på det men i den där mänskliga förklaringen så tycker jag ändå att vi ska försöka hitta en rutin som fungerar lite bättre. Och det där ska ju bli intressant, för man håller på att ta fram en ny katastrofregistrering och förhoppningsvis ska man titta på branden. Vad missades och vilka gånger är det svårt? säger Agneta Kumlin. I Kaliber har vi berättat om värdefulla minutrar som gick förlorade. Om brandkåren som inte fick kontroll på branden och om polisen som inte hade koll på evakuerade. Men när samhället misslyckas, händer nåt annat. Folk börjar ta saker i egna händer. I Västerfärnebo bor Elisabet Pettersson. Tillsammans med sin familj driver de en stor gård där de föder upp boskap som sedan skickas till slakterier. Elisabet visar sin favoritko. Trots att de inte döper korna kan man inte undvika att få en relation till vissa, berättar Elisabet. Redan den första helgen märker Elisabet hur röken sprider sig. Hon stannar till och med hemma från ett bröllop för att hon inte vågar lämna djuren. Och det är fler som är oroliga. Elisabet pratar med flera grannar som redan börjat ordna för att få sina djur därifrån. - Då visar det sig också att vi behöver börja evakuera redan på måndag eftermiddag. Nu evakuerade vi totalt 1200 djur ungefär. Både får och nöt då. Och då började vi mobilisera. Och det är det såhär när man är på landsbygden att man ringer till någon som känner en annan, som har en sak som vi behöver. Så det blir ju en telefonkedja helt enkelt. Och en väldig kunskapsbank, berättar Elisabet Pettersson. Det är nu som folk börjar gå ihop. Hundratals frivilliga samlar in verktyg, kläder och lagar mat, både för att hjälpa räddningstjänsten och de som behöver evakueras. - Det är ju fantastiskt hur man ser hur en landsbygd kan gå ihop när det verkligen gäller. Då är alla på samma nivå och man hjälps åt. Man struntar i vad som hänt längre tillbaks och runtomkring. Alla bara samlas och jobbar. Och det tycker jag man måste ta till sig och ta med sig för framtiden. Se det här som en resurs och ta till vara den. Man kanske bygger upp någon form av landsvärn som man hade längre tillbaks. Vi har rustat ner så länge i så många år. Brandens sjätte dag skriker brandmännen efter all hjälp dom kan få. Men det blir inte bättre av att vattenbombningsplanen som man väntar på från Italien blir försenade. När de väl kommer fram på brandens sjunde dag blir de dessutom stående på en flygplats under större delen av dagen. De kan inte flyga över brandområdet på grund av dålig sikt. Senare under kvällen lyfter planen i alla fall och börjar släppa vatten över området. De kommande dagarna släpper planen sammanlagt 10 miljoner liter vatten. Läget förbättras något men branden är fortfarande inte under kontroll. Under helgen förväntas vinden förvärra arbetet. Och på brandens tionde dag kallar man till presskonferens. - Vi kommer att sättas på prov i eftermiddag. Jag är helt övertygad om det. Den värsta delen av dygnet är framför oss. Jag är hoppfull. Jag tror inte att vi ska behöva se ett genombrott. Men om det blir, så gör vi allt som vi överhuvudtaget kan med alla resurser vi har för att slå tillbaks det, säger Lars-Göran Uddholm under presskonferensen. Brandmännen fortsätter att bekämpa elden under helgen. Vindarna gör det svårt att få kontroll i det extremt torra vädret. Men så på måndagen, brandens tolfte dag, kommer det som alla längtat efter. Regnet. Redan samma dag bedöms läget vara under kontroll. När insatsen avslutas en månad senare, har nästan 14 000 hektar brunnit, ett område lika stort som tre fjärdedelar av hela Stockholm.   26 byggnader står i ruiner och skogsägare har förlorat skog för närmare en halv miljard. Nu börjar myndigheternas granskning av sig själva. Det är ett omfattande arbete som pågår än idag. Men frågan alla ställer sig är om branden hade behövt bli så stor som den blev. Det kommunala räddningstjänstera är ju inte dimensionerade för att släcka jättestora skogsbränder. Vi är dimensionerade för det man kallar vardagsolyckor, i vårat fall trafikolyckor, lägenhetsbränder och andra begränsade händelser. Det finns ingen svensk räddningstjänst som är dimensionerad för riktigt stora olyckor utan då handlar det om att söka samarbete och ta hjälp av andra, säger brandingenjören Fredrik Eriksson. - Hade man sett och förstått omfattningen av den här branden och förstått vilka proportioner det skulle få så hade man naturligtvis försökt att dra på med ännu mer resurser ännu tidigare. Det kan man väl säga. Men det var ju ingen som förstod hur stort och allvarligt det här skulle bli, säger insatsledaren Jan Lindberg. Han tycker att man gjorde så gott man kunde under förutsättningarna, men är ändå självkritisk. En annan som är självkritisk är Salas närpolischef Agneta Kumlin. - Det som jag tycker att man kan göra bättre till nästa gång. Det är att snabbare få igång det som vi fick igång.  För när vi väl fick igång arbetet där, då är jag själv imponerad över det arbete som vi gjorde. Det tog i alla fall tills på onsdagen och i vissa fall på torsdagen innan alla som vi ville ha där insåg att de skulle vara där mycket mer, säger Agneta Kumlin. - Mitt i alla elände och tragiska som har hänt så hoppas jag ju och tror att det ska leda till mycket positivt. Och det är ju viktigt att det gör det. Det finns någon nytta med det i alla fall. Det är väl så man får se det, tillägger Jan Lindberg. Borta i Västerfärnebo visar Elisabet Pettersson runt på gården. Nu är alla djuren tillbaka och just här har det inte brunnit. Hon berättar att vardagen sakta börjat återvända till det normala för lantbrukarna. Men det finns ett problem – turisterna. - Jag har ju svårt att förstå det för jag kan ju se det här varje dag. Jag kan se skog och natur varenda dag. Jag förstår att det finns ett intresse. Men jag tycker det är hemskt om man ska åka upp där det är avspärrat, där man faktiskt inte får vistas. Man har väldigt mycket konsekvenser av det här. Man vet inte hur det blir i framtiden med sin skog. Man vet inte hur det blir, det som har brunnit upp. Man vet att man har en försäkring men, det är så otroligt mycket som måste ordnas nu rent praktiskt. Och att då ha folk som gör intrång, det är inte okej. Jag tycker man ska lämna folk i fred, för de har nog ändå, säger Elisabet Pettersson. Längs väg 668 vid Stabäck flockas pensionärer och barnfamiljer. Här står de med termosar på biltaken, kameror i handen och gräver bland resterna. Faktum är att trycket blivit så stort att man tvingas ha ett vaktbolag som patrullerar längs vägen och Länsstyrelsen överväger nu att öppna ett turistcentrum bara ett stenkast bort. En annan som är kritisk till turisterna är närpolischefen Agneta Kumlin igen. Hon tycker det har gått för långt.                                                                                                                          - Det finns människor där nu som har flyttat hem. Och dom känner ju sig som att dom är på zoo säger dom. Folk kliver in på deras tomter och tar foto på dom, fast dom är ute själva och sånt. Tar ingen hänsyn alls. Och det är ju en lite  svart baksida tycker jag av det här, säger Agneta Kumlin. I Stabäck röjer Per Sevelin röjer fortfarande bland resterna av sin gård. Eftersom allt inte var försäkrat får han göra det mesta själv. Det är ett tungt jobb och det blir inte lättare när folk kliver ur sina bilar för att titta på förödelsen. - Det stannar ju bilar hela tiden. Fast det är stoppförbud, så stannar de och tar kort. Kliver även ut och går in i skogen har jag sett vid flera tillfällen. Jag såg till och med en barnfamilj här i lördags. Stannade med husbil och hela familjen gick ut och gick in, berättar Per Sevelin. - De stannar ju gärna vid sommarstugan där uppe. Grannen har berättat att de till och med har gått in på tomten och grävt i brandrester och rotat runt. Och det känns ju jättetråkigt att det inte ska kunna visas lite respekt för oss som faktiskt bor kvar här nu, tillägger Emma Helmersson. Nu ligger parets största fokus på att försöka se framåt och gå vidare. För hur går man egentligen vidare från något sånt här? - Försöka tänka att det växer upp igen och att det kommer bli grönt och fint. Och försöka bygga upp så mycket som möjligt, säger Per Sevelin. Michael Verdicchio michael.verdicchio@sr.se

"Från ord och tanke - till handling- hur lång är den sträckan? Är det en sträcka ens? Har inte handlingen legat inom en som en slags dräktighet utan att man förstått det, innan man utför den? Hur hamnade fröet till handlingen där? Kan orden som man säger högt och tankarna man provar vara ett slags förspel?" Stina Wollter De har delat timmar av skratt och gråt - både i Sverige och i Rumänien, sedan den där dagen i oktober 2013 då de började kommunicera med hjälp av ord och kroppsspråk. Stina ringer serietecknaren Sara Olausson som berättar om sin vänskap med Felicia Iosif. Sara berättar om tillit, vänskap och skam på ett sätt som vänder upp och ner på begreppen. Vad är vänskap för dig? Vilka är de nödvändiga ingredienserna? Vad betyder civilkurage för dig? När har du själv gått från ord till handling?  Vad har det fört med sig? Och när önskar du att du hade höjt din röst? Ring 018- 17 40 20 under sändning och berätta! Eller maila dina tankar till sondagsstina@sverigesradio.se Programmet tar vid efter Radiosporten, ca 22.45.