Podcasts about bryssels

Handelskartan ritas om. Men var hamnar EU när Trump trappar upp tullkriget mot Kina? Hör om nya öppningen mot Peking och om EU:s jakt på nya marknader. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Är Kina EU:s vän eller fiende när handelskriget trappas upp? När Spaniens premiärminister Pedro Sanchez besökte Peking och träffade Xi Jinping förra veckan förordade han en ”balanserad relation” mellan EU och Kina. Samtidigt finns en oro att Europa nu kan bli dumpningsplats för billiga kinesiska varor tillverkade och avsedda för den amerikanska marknaden. Och vad händer med Bryssels nya riskmedvetna Kina-linje när den ekonomiska stressen ökar? EU ser sig också om efter andra potentiella marknader i ljuset av att USA vänder sig inåt, samtidigt som hoppet ännu lever i Europa om en förhandlingslösning med Vita huset. Medverkande: Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondent. Hanna Sahlberg, Ekots Kinareporter. Hosuk Lee, handelsexpert och analytiker vid den Brysselbaserade tankesmedjan European Centre for International Political Economy samt vid London School of Economics. Programledare: Parisa HöglundProducent: Therese Rosenvinge

Ungerns Viktor Orbán skakar hand med Putin och Italiens Georgia Meloni pratar om att EU-ledare tröttnat. Orosmolnen hopar sig för Ukraina. Men finns det främsta hotet mot Europas stöd inom unionen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den ukrainska motoffensiven har fastnat i skyttegravarna och ett annat krig kräver just nu omvärldens uppmärksamhet. Samtidigt har EU svårt att infria sina löften om vapen till Ukraina och i USA har Ukrainastödet blivit en inrikespolitisk stridsfråga med ett år kvar till presidentvalet. Orosmolnen hopar sig för Ukraina och i Kiev märks nu en ny känsla av pessimism berättar radions korrespondent Lubna El-Shanti. Samtidigt undergrävs Bryssels enade linje mot Ryssland inifrån när exempelvis Viktor Orbán träffar och låter sig fotograferas tillsammans med en leende Vladimir Putin. Agerandet har väckt en diskussion om risken för trojanska hästar inom EU-systemet. Där vetorätten i utrikesfrågor gör det möjligt för enskilda länder att sabotera och bromsa beslut. Medverkande: Susanne Palme, EU-kommentator. Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondent. Björn Fägersten, seniorforskare vid UI och vd för Politea. Programledare: Caroline SalzingerProducent: Therese Rosenvinge

Är det vanvördigt att bläddra i en klassiker och bara läsa några rader? Henrik Nilsson reflekterar över det fragmentariska läsandets särart och skönhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-18.Under en mellanlandning på Bryssels flygplats fångade några människor vid kafébordet intill min uppmärksamhet. De såg ut att vara i tjugoårsåldern och var alla försjunkna i varsin bok. Emellanåt sneglade jag nyfiket åt deras håll för att urskilja titlarna. Snart upptäckte jag att de läste samma sak – den franske författaren Guy de Maupassants roman Bel-Ami.Hur kunde det komma sig att alla fyra i sällskapet bredvid mig hade valt samma bok? Tillhörde de en läsecirkel? Var de kanske medlemmar i ett Maupassant-sällskap på väg till ett årsmöte någonstans? Eller rörde det sig bara om några vänner som bestämt sig för att läsa samma roman? Oavsett förklaringen fanns det något sympatiskt över åsynen av fyra unga människor försjunkna i en fiktiv värld som skapats för länge sedan – medan resten av världen skyndade förbi. Jag fick känslan av att ha stött på de sista överlevandena i en nästan utplånad armé av långsamma läsare.Om Maupassant-läsarna i Bryssel var företrädare för en obruten och långsam läsakt som ofta framställts som idealisk, är väl bläddringen dess raka motsats? Men detta att bläddra, är det alltid synonymt med ett ytligare och mer respektlöst sätt att närma sig böcker? Kan man inte istället se bläddringen som läsningens preludium? Under min uppväxt gick jag ofta till föräldrarnas bokhyllor, drog ut någon volym på måfå, slog upp den, lät sidorna falla mjukt mellan fingrarna och läste några rader. Sedan ställde jag tillbaka boken, drog fram en ny. Tills jag hittade något som passade just den dagen – och gav mig sedan hän åt läsningen från början till slut.Jag tycker fortfarande om att bläddra. Av någon anledning gör jag det oftast på kvällarna, och helst i böcker som jag redan har läst och som kommit att betyda något för mig. Det händer att jag då får frågan: Letar du efter något? Jag vet aldrig vad jag ska svara. För vad letar man egentligen efter när man bläddrar?För att närma mig ett svar måste jag tala om vissa platser som står mig nära, som den skånska byn Södra Rörum eller mer avlägsna orter som Lissabon och Mexico City. Ibland längtar jag tillbaka till dessa platser. Vilket inte betyder att jag genast vill resa dit för att vistas där någon längre tid. Det händer att jag bara vill befinna mig där en kort stund, på sin höjd någon minut – så länge det krävs för att ta några djupa andetag och blicka ut över en viss äng eller en viss gata. På samma sätt är det med somliga böcker och författarskap. Ibland vill jag bara snudda vid dem, känna en fläkt av dem. För en bok, ett författarskap är inte bara en samling ord och texter, utan också något mer diffust; en sammantagen känsla. Varje litterärt verk av rang utgör ett särskilt sorts luftrum, med sina egna atmosfäriska förhållanden. Vissa av dem har också sin alldeles egna lukt som slår upp som en dunst från sidorna. Så är det till exempel med Gabriel García Márquez, vars böcker för mig luktar av övermogna mango- och guayabafrukter. Ur vissa av Harry Martinsons böcker kan jag istället känna doften av en blomstrande sommaräng stiga från sidorna.Vissa litterära genrer lämpar sig bättre för bläddring än andra. Om jag en kväll vill återvända till Wislawa Szymborskas eller Edith Södergrans poesi, då är det sällan en hel diktsamling jag vill läsa. Utan bara en enstaka dikt, ibland bara några förstrukna rader – som jag bläddrar mig fram till. Litterära dagböcker passar desto bättre för det obestämda och slumpvisa bläddrandet. Man slår upp ett visst datum på måfå, känner vindpusten av en främmande människas liv. Som när Sylvia Plath den 14 augusti 1956 berättar om hur hon har vaknat med en omtöcknad känsla, som om hon ”kröp fram ur ett spindelnät”. Eller när den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en majdag 1960 skriver att körsbärsträden blommar och att humlorna surrar i hundratal i deras kronor.Den senaste tiden har jag ofta bläddrat i den rumänsk-franske filosofen Ciorans dagböcker som han skrev i Paris mellan 1957 och 1972. Jag läser några slumpvist utvalda anteckningar – kompakt mörka och illusionslösa – som när han på ett ställe konstaterar att det inte skulle ha någon betydelse om världen gick under. Det viktiga är att den har existerat och fortfarande existerar, om så bara för ett ögonblick. Att läsa Ciorans anteckningar är som att bita i en malörtsstjälk och känna den bittra smaken i munnen under någon minut, innan man spottar ut den igen.Finns det något mer vanvördigt än att bläddra i de stora klassikerna? Borde man inte läsa till exempel Homeros djupt försjunken och koncentrerad? Ändå tycker jag om att bläddra i hans epos, och handlöst kasta mig in i Iliadens strider. När jag den här gången slår upp boken råkar jag hamna mitt i den tjugoandra sången. Hektor har lönlöst kastat sin enda lans och vet att han kommer att dö; ändå drar han sitt svärd och stormar till attack. Jag hör metallen klinga genom århundradena. Och ur Iliadens sidor stiger en järnaktig lukt av blod upp från slagfältet i Troja, innan jag ställer tillbaka boken i hyllan igen.Jag fortsätter alltså att bläddra, förvissad om att utförligheten har sin tid, och den snabba blicken sin. Jag tror också att bläddringen ibland kan vara en akut form av läsning i svåra situationer – som under krig och förföljelse – när vi inte kan vara säkra på hur länge det är möjligt att fortsätta läsa boken vi har i händerna. Att bläddra kan vara barnets sätt att närma sig en bok eller den vuxne läsarens första försök att bilda sig en uppfattning om innehållet i en roman eller novellsamling. Men det kan också vara den sista läsningen. Mot slutet av dagen när inte mycket mer kraft står oss till buds. Under en allvarlig sjukdom eller en stor trötthet. Eller mot slutet av livet, när de darrande händerna tar farväl av de böcker som betydde någonting.Öppna en bok. Låt sidorna fladdra mellan fingrarna. När du får syn på något, tryck då till lätt med tummen. Sidorna stannar upp under din blick. Läs några rader eller ett stycke, lätta sedan på tummen och se hur sidorna börjar flimra igen. Nu gör du det: Du bläddrar. Lägg märke till att verbet har ett onomatopoetiskt drag, och hur den kvicka sekvensen av konsonanter i ordet bläddra återspeglar sidornas rörelser.Lyssna nu till det spröda ljudet från boken du bläddrar i. Kanske tänker du inte så ofta på det. Men olika böcker låter olika när man bläddrar. Det beror på en mängd olika faktorer – som kvaliteten och tjockleken på sidorna, och hur gammal boken är. Skillnaden påminner om vingslag från olika fågelarter; vissa är lätta, går knappt att urskilja – andra är tyngre och susande. Fäst nu uppmärksamheten vid något annat: Den nästan omärkliga fläkten, den minimala svalkan när du bläddrar. Vad kan det vara för något? Det är sidornas hemliga vindpust mot ditt ansikte. Den exakta mängden syre du behöver för att slå upp den första sidan – och ansluta dig till de långsamma läsarnas armé på flygplatsen i Bryssel.Henrik Nilsson, författare och essäist

Christopher Garplind blev en gång i tiden rädd av Anita Hegerlands dunderhit Trollkarlen Lurifix. Vi fortsätter rapportera från Bryssel med anledningen av måndagskvällens dåd med nya P3-korren Love Lyssarides och Olof Lundh, båda på plats. På den ljusa sidan kommer en preview av Hanna Hellquists önskade, potentiella svampsändning i form av Steven Ekholm som snackar allt om tryffel - som svamp och fenomen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare: Christopher Garplind och Hanna Hellquist.

Kinas position som Mellanösterns medlare får konsekvenser i Israel-Palestina-frågan. Därför vägrar Kina att fördöma Hamas attack. Dessutom i dagens Cortado: Leopold II kan försvinna från Bryssels gator, bråk på Harvard efter pro-palestinskt brev – och framtidens öl väntas bli både dyr och smaklös.

Om ett år ska Ungern ta över ordförandeklubban i EU. Men delar av unionen vill nu dra i nödbromsen. Gång på gång sabbar Ungern EU:s enighet om Ukraina och bryter mot unionens grundläggande värden. I Bryssel växer oron allt eftersom Ungerns ordförandeskap kryper närmre i EU-kalendern. Enligt det roterande schemat ska Ungern ta över och fronta EU-samarbetet under andra halvåret 2024. EU-parlamentet antog nyligen en resolution som ifrågasatte om Ungern verkligen är lämpligt som ordförandeland, detta mot bakgrund av att Ungern inte håller sig till EU:s grundläggande värderingar. Banden till Ryssland anses göra frågan än mer akut. Hör om argumenten för- och emot, vilka möjligheter EU har att agera och hur Ungern självt slår tillbaka mot kritiken.Nya sprickan mellan Polen och UngernNär det kommer till den utdragna konflikten om rättsstatens principer och EU:s grundläggande värden har Polen och Ungern konsekvent hållit varandra om ryggen. Länderna förenas i kritik mot vad man anser är Bryssels inblandning i inre angelägenheter. Men Rysslands krig har varit uppslitande för vänskapen. Hör om hur bilden av Polen förändrats i EU och om den polska ilskan över att Ungern återkommande blockerar nya EU-sanktioner mot Ryssland. Medverkande: Susanne Palme, EU-kommentator. Göran von Sydow, statsvetare och chef för Sieps.Programledare: Caroline SalzingerProducent: Therese Rosenvinge

Ungern går på tvären inom EU och Bryssel håller inne med utlovade pengar. Miljardbråket skapar en spricka som blir ett problem när Europa vill hålla enad linje mot Putin. Vilken sida står Ungern på? Ungerns premiärminister Viktor Orbán är urstark efter valsegern tidigare i år. I 16 år sammanlagt har han styrt landet och inte ens när hela oppositionen gick ihop i en allians kunde han besegras. Med den här förnyade kraften tar han sig nu an EU som hans parti Fidesz inte är särskilt förtjust i. Bryssels bästa motvapen är att hålla inne med pengar som Ungern blivit lovade. Ungern fortsätter köpa rysk gasStriden mellan Bryssel och Budapest är extra problematisk just när EU behöver visa enad front mot Ryssland och Putin. Och gång på gång obstruerar Ungern i frågor som rör EU:s linje mot Ryssland. Ungern har varit emot sanktioner och samtidigt fortsatt köpa rysk gas. Vidare har Ungern hotat med att blockera EU:s beslut om budgetstöd till Ukraina för nästa år. Viktor Orbán själv framhåller att han alltjämt agerar för Ungerns bästa. Men andra håller inte med. Ungerns oklara hållning inför kriget har inte minst irriterat Polen och mellan de tidigare vännerna syns nu en splittring. Medverkande: Susanne Palme, EU-kommentator. Sara Svensson, Ungernkännare och statsvetare vid Högskolan i Halmstad. Therese Larsson Hultin, utrikesanalytiker Svenska Dagbladet.Programledare: Claes Aronsson Producent: Therese Rosenvinge Tekniker: Andreas Ericsson

Brysselkål känns nästan synonymt med jul och i det här avsnittet djupdyker vi i allt som har med brysselkål att göra. Det här avsnittet är sponsrat av Dreams som är en sparapp som gör det enkelt att spara till dina drömmar. Just nu pågår en tävling där du kan vinna ett Staycheap-kit till värde av 1000 kr. Tävla genom att: 1. Ladda ner Dreamsappen på Appstore eller Google playstore här: https://onelink.to/5cdva22. Välj drömmen “Under tian” från drömmenyn 3. Skapa dina egna sparhack med inspiration från podden, eller välj bland de som redan finns4. Gör minst en överföring till din drömTävlingen pågår hela december See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Är det vanvördigt att bläddra i en klassiker och bara läsa några rader? Henrik Nilsson reflekterar över det fragmentariska läsandets särart och skönhet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under en mellanlandning på Bryssels flygplats fångade några människor vid kafébordet intill min uppmärksamhet. De såg ut att vara i tjugoårsåldern och var alla försjunkna i varsin bok. Emellanåt sneglade jag nyfiket åt deras håll för att urskilja titlarna. Snart upptäckte jag att de läste samma sak den franske författaren Guy de Maupassants roman Bel-Ami. Hur kunde det komma sig att alla fyra i sällskapet bredvid mig hade valt samma bok? Tillhörde de en läsecirkel? Var de kanske medlemmar i ett Maupassant-sällskap på väg till ett årsmöte någonstans? Eller rörde det sig bara om några vänner som bestämt sig för att läsa samma roman? Oavsett förklaringen fanns det något sympatiskt över åsynen av fyra unga människor försjunkna i en fiktiv värld som skapats för länge sedan medan resten av världen skyndade förbi. Jag fick känslan av att ha stött på de sista överlevandena i en nästan utplånad armé av långsamma läsare. Om Maupassant-läsarna i Bryssel var företrädare för en obruten och långsam läsakt som ofta framställts som idealisk, är väl bläddringen dess raka motsats? Men detta att bläddra, är det alltid synonymt med ett ytligare och mer respektlöst sätt att närma sig böcker? Kan man inte istället se bläddringen som läsningens preludium? Under min uppväxt gick jag ofta till föräldrarnas bokhyllor, drog ut någon volym på måfå, slog upp den, lät sidorna falla mjukt mellan fingrarna och läste några rader. Sedan ställde jag tillbaka boken, drog fram en ny. Tills jag hittade något som passade just den dagen och gav mig sedan hän åt läsningen från början till slut. Jag tycker fortfarande om att bläddra. Av någon anledning gör jag det oftast på kvällarna, och helst i böcker som jag redan har läst och som kommit att betyda något för mig. Det händer att jag då får frågan: Letar du efter något? Jag vet aldrig vad jag ska svara. För vad letar man egentligen efter när man bläddrar? För att närma mig ett svar måste jag tala om vissa platser som står mig nära, som den skånska byn Södra Rörum eller mer avlägsna orter som Lissabon och Mexico City. Ibland längtar jag tillbaka till dessa platser. Vilket inte betyder att jag genast vill resa dit för att vistas där någon längre tid. Det händer att jag bara vill befinna mig där en kort stund, på sin höjd någon minut så länge det krävs för att ta några djupa andetag och blicka ut över en viss äng eller en viss gata. På samma sätt är det med somliga böcker och författarskap. Ibland vill jag bara snudda vid dem, känna en fläkt av dem. För en bok, ett författarskap är inte bara en samling ord och texter, utan också något mer diffust; en sammantagen känsla. Varje litterärt verk av rang utgör ett särskilt sorts luftrum, med sina egna atmosfäriska förhållanden. Vissa av dem har också sin alldeles egna lukt som slår upp som en dunst från sidorna. Så är det till exempel med Gabriel García Márquez, vars böcker för mig luktar av övermogna mango- och guayabafrukter. Ur vissa av Harry Martinsons böcker kan jag istället känna doften av en blomstrande sommaräng stiga från sidorna. Vissa litterära genrer lämpar sig bättre för bläddring än andra. Om jag en kväll vill återvända till Wislawa Szymborskas eller Edith Södergrans poesi, då är det sällan en hel diktsamling jag vill läsa. Utan bara en enstaka dikt, ibland bara några förstrukna rader som jag bläddrar mig fram till. Litterära dagböcker passar desto bättre för det obestämda och slumpvisa bläddrandet. Man slår upp ett visst datum på måfå, känner vindpusten av en främmande människas liv. Som när Sylvia Plath den 14 augusti 1956 berättar om hur hon har vaknat med en omtöcknad känsla, som om hon kröp fram ur ett spindelnät. Eller när den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en majdag 1960 skriver att körsbärsträden blommar och att humlorna surrar i hundratal i deras kronor. Den senaste tiden har jag ofta bläddrat i den rumänsk-franske filosofen Ciorans dagböcker som han skrev i Paris mellan 1957 och 1972. Jag läser några slumpvist utvalda anteckningar kompakt mörka och illusionslösa som när han på ett ställe konstaterar att det inte skulle ha någon betydelse om världen gick under. Det viktiga är att den har existerat och fortfarande existerar, om så bara för ett ögonblick. Att läsa Ciorans anteckningar är som att bita i en malörtsstjälk och känna den bittra smaken i munnen under någon minut, innan man spottar ut den igen. Finns det något mer vanvördigt än att bläddra i de stora klassikerna? Borde man inte läsa till exempel Homeros djupt försjunken och koncentrerad? Ändå tycker jag om att bläddra i hans epos, och handlöst kasta mig in i Iliadens strider. När jag den här gången slår upp boken råkar jag hamna mitt i den tjugoandra sången. Hektor har lönlöst kastat sin enda lans och vet att han kommer att dö; ändå drar han sitt svärd och stormar till attack. Jag hör metallen klinga genom århundradena. Och ur Iliadens sidor stiger en järnaktig lukt av blod upp från slagfältet i Troja, innan jag ställer tillbaka boken i hyllan igen. Jag fortsätter alltså att bläddra, förvissad om att utförligheten har sin tid, och den snabba blicken sin. Jag tror också att bläddringen ibland kan vara en akut form av läsning i svåra situationer som under krig och förföljelse när vi inte kan vara säkra på hur länge det är möjligt att fortsätta läsa boken vi har i händerna. Att bläddra kan vara barnets sätt att närma sig en bok eller den vuxne läsarens första försök att bilda sig en uppfattning om innehållet i en roman eller novellsamling. Men det kan också vara den sista läsningen. Mot slutet av dagen när inte mycket mer kraft står oss till buds. Under en allvarlig sjukdom eller en stor trötthet. Eller mot slutet av livet, när de darrande händerna tar farväl av de böcker som betydde någonting. Öppna en bok. Låt sidorna fladdra mellan fingrarna. När du får syn på något, tryck då till lätt med tummen. Sidorna stannar upp under din blick. Läs några rader eller ett stycke, lätta sedan på tummen och se hur sidorna börjar flimra igen. Nu gör du det: Du bläddrar. Lägg märke till att verbet har ett onomatopoetiskt drag, och hur den kvicka sekvensen av konsonanter i ordet bläddra återspeglar sidornas rörelser. Lyssna nu till det spröda ljudet från boken du bläddrar i. Kanske tänker du inte så ofta på det. Men olika böcker låter olika när man bläddrar. Det beror på en mängd olika faktorer som kvaliteten och tjockleken på sidorna, och hur gammal boken är. Skillnaden påminner om vingslag från olika fågelarter; vissa är lätta, går knappt att urskilja andra är tyngre och susande. Fäst nu uppmärksamheten vid något annat: Den nästan omärkliga fläkten, den minimala svalkan när du bläddrar. Vad kan det vara för något? Det är sidornas hemliga vindpust mot ditt ansikte. Den exakta mängden syre du behöver för att slå upp den första sidan och ansluta dig till de långsamma läsarnas armé på flygplatsen i Bryssel. Henrik Nilsson, författare och essäist

"Vi kände att vi bara måste testa så att vi inte skulle ångra oss sen när vi blir gamla". Efter tio år av pendlande kände Jari och Arnold att det fick vara nog. De sålde lägenheten, magasinerade alla sina möbler och bestämde sig för att testa vanlife under 1 års tid. Nu har det året snart gått och de har inga planer på att lämna husbilen igen. Vi snackar om omställningen mellan lägenhetsliv och vanlife. Om när husbilen tvärdog mitt i en vänstersväng och om Bryssels bästa fricampingspot. Följ @vanlifesverige för att se bilder på Jari, Arnold och alla andra gäster! Kram Carl och Bella

Helande samtal är en podd med innerliga frågor kring livets vägskäl och utmaningar. Om hållbart konstnärskap och tips på hur du kan navigera för att fördjupa och skapa mening för dig och andra i ditt skapande. Med gäster och musik tar Lena Runge och Mirja Burlin dig med i tur i tankarnas trädgård! Här silas praktisk erfarenhet med mer teoretisk reflektion. Den existentiella tonen vävs med drömmar, fördomar, misslyckanden och succéer. Vägen dit och från speglas med kunskap och analys. Dagens gäst är skådespelaren Anna Bjelkerud: Anna Bjelkerud, Ingår i Göteborgs Stadsteaters fasta ensemble. Hon har medverkat i bl a Anna Karenina (titelrollen), Ett Dockhem, Tre Systrar och Lasermannen. Varit med i TV-produktioner som bl a Hammarkullen, Segel av sten och Upp till kamp. Fick Svenska Akademins Teaterstipendium 2003. Bland produktioner på Göteborgs Stadsteater kan nämnas: Stjärnan över Lappland, På stranden av världen, Night Rider, En helt god kvinna, Vi som är hundra, Klaras resa, Sista dansen, Affären Danton, Det intelligenta homots guide till kapitalism och socialism med en nyckel till Skriften, Att begära Tre systrar, Natten är dagens mor, Fosterlandet, Hedda Gabler och Gösta Berligns saga. Bland senare filmer och teveserier kan nämnas: Lisa Langseths film Hotell år 2013 för vilken hon fick en Guldbagge för bästa kvinnliga biroll. Medverkar i filmen Jätten i regi av Johannes Nyholm, medverkar i teveserierna Jordskott och Vår tid är nu. Tillsammans med Evin Ahmad fick Anna pris för bästa skådespelare i Bryssels internationella filmfestival för sin medverkan i filmen "Dröm vidare". Helande Samtal är en podcast om hållbart konstnärskap och drivs av Lena Runge och Mirja Burlin. Podcasten produceras av Kulturakademin.

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent i Bryssel. Jag traskar omkring på en av Bryssels klassiska marknader Jeu de Balle i de slitna gamla kvarteren Les Marolles. Där barer och restauranger varvas med antikvitetsbutiker. Jeu de balle är kanske mest känd för att det är här den belgiska serieikonen Tintin köper en fartygsmodell till sin vän Kapten Haddock i albumet Enhörningens hemlighet. I verkligheten är det sällan man hittar vackra fartygsmodeller här det mesta är rätt slitet. Men det är alltid kul att gå runt och titta på alla gamla prylar, husgeråd, tavlor, leksaker, trasiga instrument, slitna möbler och kläder som ligger lite huller om buller i lådor och på marken. Men det finns en sak som säljs här, som jag alltid har förundrats över. Foton. Andra människors privata bilder. Frågorna som det väcker är många. Hur har de hamnat här? Finns det dem som säljer sina familjealbum? Vad kan man få för det? Eller är det döda människors foton? Och framförallt vem köper någon annans bilder? Är det ensamma människor som saknar egen familj? Är det personer som vill skapa sig en annan identitet med någon annans släkthistoria? Eller bara drömma sig bort i någon annans verklighet? Jag frågar en av försäljarna, Anas. Ja, det är ofta döda människors foton som säljs här säger han, bilderna kommer som delar i dödsbon. Och vem som köper. Det är lite olika. Det finns samlare som vill bevara en gammal kultur, en historia, eller fotointresserade eller andra som bara köper på kul, säger han. Anas säljer inte bara foton utan också kuvert som innehåller andra människors privata brev. En antikhandlare från Japan köper en hel bunt. Jag bläddrar försiktigt bland bilderna i en av Anas lådor. De döda lär väl inte bryr sig men jag får ändå lite skamkänsla, som att jag smygtittar in i någon annans privatliv. Där finns flera julbilder. Ett svartvitt foto på en ung flicka med texten Meilleurs voeux pour Noël et nouvel an. God jul och gott nytt år. Och ett annat svartvitt foto på en hel familj. En kvinna i blommig klänning, man i kostym och två små barn. Där står det på italienska: Buon natale e prosepro capo danno. På baksidan finns det en handskriven hälsning, daterad 17 december 1964. Där finns också ett större foto i färg på Saint Nicolas. I knät på det utklädda helgonet sitter en bebis i full julutstyrsel med en tillhörande clownliknande prickig mössa. Foton på familjemedlemmar som en gång i tiden skulle skänka varma julhälsningar till mottagaren. Men som nu ligger och blir fuktiga i Anas låda på en regnig marknad i Bryssel. Det känns lite sorgligt. Samtidigt slår det mig att det kanske finns något vackert i den här smått bisarra försäljningen av någon annans bilder. Istället för att kastas och glömmas bort finns de ju kvar. Och vem vet, kanske kan de fortfarande skänka lite julstämning och glädje till andra människor. Om inte annat kunde jag själv inte låta bli att dra på smilbanden när jag såg den skrattande lilla pojken med den prickiga clownmössan. Och så blev det ju trots allt ett ämne för en julkrönika i Sveriges Radio. God jul önskar Andreas Liljeheden på Jeu de balles marknad i Bryssel andreas.liljeheden@sverigesradio.se

Vi tar slutligen farväl av pappa Fersen.Tack vare sin sons insatser kom han att bli hela Stockholms, Paris, Bryssels, Milanos och icke att förglömma, även Suffolk Streets bukfader. Vi får följa med honom på teaterläktaren. Vi får följa med till förtroliga samtal med Konungen. Vidare till bullriga riksdagar, till hemska fängelsehålor och slutligen till hans grav.Vi tackar och bockar ödmjukt för att ni har varit med oss denna höst och vinter. Vi hörs igen 2020.

Vi testar mikrofoner! P.O. har skakat fram fem olika mikrofoner, i olika prisklass och av olika typ. Vi pratar om vilka olika typer som finns, vad de kan vara bra till och i vilka situationer de passar bäst. Vad ska man tänka på när man väljer mikrofon? Grundfrågorna handlar om pris, kvalitet, om man behöver kringutrustning och det P.O. kallar ”portabilitet”, dvs hur enkelt är det att transportera dem?  Vi lär oss skillnaden mellan dynamiska och kondensatormikrofoner och vi får höra alla fem mikrofonerna i ett test. Har du flera sorters mikrofoner hemma? Spela gärna in ett eget test och skicka till oss! Fortsätt också gärna att skicka in era frågor, gärna som ljudfil! Länkar: Mikrofonerna AKG MPA V L Phantom Power Adapter Røde Lavalier (ingår också i Film Maker Kit) Røde SmartLav+ (ingår också i Interview Kit) AKG C555L Shure SM58 Røde NT1-A Bygel som passar myggorna från Røde Avsnitt inspelade med AKG-C555L P.O. har Shure SM58, gästen har AKG C555L, inspelat på ett kontor Båda har AKG C555L, inspelat i ett stort konferensrum på ett hotell, men med heltäckningsmattor och gardiner Båda har AKG C555L, inspelat i loungen på Bryssels flygplats under rusningstimmen. 100-tals personer runt omkring som pratar, äter, skramlar med bestick etc. Inspelad på två ställen i en så kallad double ender med följande utrustning: Hos Lena (i en garderob): Mikrofon - Samson Q2U Inspelare - Zoom H6 Hos P.O. (också i en garderob, fast inte samma): Mikrofon - Røde NT1A Inspelare - Zoom H5 Under inspelningen hade vi telefonkontakt, men ljudet som du hör är alltså inspelat med utrustningen ovan. Vill du veta mer om hur man kan spela in på distans så har vi gjort ett helt avsnitt om detta och även en uppdatering. De två filerna har redigerats i Hindenburg: Voice profiler (generic) Noise reduction exporterad i -14 LUFS

I veckans Människor och tro tar vi upp historien om hur Islam på etablerat sig i Sverige från vikingatiden, via Gustav Vasa, Stormaktstiden fram till våra dagars arbetskraftinvandring och flyktingar. På mindre än 100 år har Sveriges muslimska befolkning gått från att vara några få individer till 100 000-tals människor. Men redan under vikingatiden fanns det kontakter mellan vad vi idag kallar för Sverige och den muslimska världen och så har det varit under århundradenas lopp. Vår reporter Firas Jonblat söker och finner ting som kan kopplas till Islam så som Allah-ringen som hittades på Birka och ett porträtt på den första muslimen i Sverige med kamel och allt. Simon Sorgenfrei docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola som skrivit boken Islam i Sverige - de första 1300 åren berättar om sina insikter och erfarenheter som han fått i och med sitt bokskrivande. Didar Samaletdin engagerad i Sveriges första muslimska församling medverkar i veckans Människor och tro. Iman Baroudi från Angereds moské drömmer om en öppen moské och i Högdalen i södra Stockholm sitter Radi Ouchen och översätter Koranen till svenska. Sveriges Radios korrespondent Andreas Liljeheden gjorde ett besök i Bryssels stora moské där diskussionen om radikal islamism varit livlig i spåren av terroristattackerna i Bryssel. Programledare Åsa Furuhagen Reporter Firas Jonblat Producent Antonio de la Cruz

Om kontroverserna kring EU:s mäktigaste tjänsteman, Martin Selmayr, hårda tag i Ungern efter valet och Italiens svårigheter att få ihop en regering. Medverkande: Susanne Palme, Ekots EU-kommentator, Göran von Sydow, statsvetare SIEPS, Margareta Svensson, Paris-korrespondent och Johanna Melén, Östeuropakorrespondent.

Frågan om huruvida en förlorad oskuld kan reflektera en tidens anda diskuteras apropå att Fredrik förlorade sin vid en järnvägsräls år 1990, i svallvågorna av AIDS-epedemin? Och hur kan den belgiska statyn i Bryssel, Manneken Pis som nog vår tids märkligaste staty, dvs ett litet barn som kissar på främlingar, tillåtas vara Bryssels ansikte utåt? Detta ledde tankarna vidare till om det är så att man nuförtiden kan stöta på sin granne i ett ”Dark room" på nattklubben Berghain i Berlin? Borde inte Manneken Pis-statyn stå på Berghain istället? Och så berättar Fredrik om sin lite självgoda tendens att visa människor i hans närhet sina fysiska krämpor och Filip öppnar motvilligt upp för tanken att allt som sägs inte är sant!

Det handlar om Europa - varför är det så förtvivlat svårt för en svensk att vara Europé"? Är det Jantelagen eller Storhetsvansinnet? Det geografiska läget? Eller är det Bryssels och EU-konstruktionens fel alltihop? Gäst i studion är EU-minister Cecilia Malmström, liksom artisten Jan Hammarlund som kommer och sjunger live. Journalisten och författaren Maciej Zaremba blandar sig i samtalet, och så får vi en gång för alla veta vad en tvättäkta amerikan tycker om européer...

Det handlar om Europa - varför är det så förtvivlat svårt för en svensk att vara Europé"? Är det Jantelagen eller Storhetsvansinnet? Det geografiska läget? Eller är det Bryssels och EU-konstruktionens fel alltihop? Gäst i studion är EU-minister Cecilia Malmström, liksom artisten Jan Hammarlund som kommer och sjunger live. Journalisten och författaren Maciej Zaremba blandar sig i samtalet, och så får vi en gång för alla veta vad en tvättäkta amerikan tycker om européer...