Podcasts about undantagstillst

Värmerekord i världshaven varje dag i ett år. Efter presidentvalet i Ryssland - vad händer nu? Förtroendet för politiker när de bryter mot lagen. Undantagstillstånd utlyst efter flera björnattacker i slovakisk stad. Pusher Street grävs upp. Nya förhandlingar om vapenvila mellan Israel och Hamas. SAS håller bolagsstämma. Dyrare försäkringar i Kalifornien. Sista avsnittet av Young Royals. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Är det en mänsklig rättighet att leka, också som vuxen? Leken kan befria oss, och spela en viktig roll för demokratiers utveckling. Även sexuella lekar som ageplay det menar Marie Hållander. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag minns leken i fabriken. Pappa arbetade på en fabrik som mekaniker. Jag och mina syskon fick följa med dit ibland på kvällarna, då pappa lagade någon av maskinerna. Jag minns hur vi åkte runt med sparkcyklarna medan pappa arbetade. Fabriksgolvet var ett rutnät. En labyrint. Det var mörkt och dovt. Vinklar. Vrår. Vi körde fort. Fortare. Fortast. Tävlade i de mörka gångarna. Skrämde varandra. Jagade.Olja. Stål. Damm. Betong. Och så sparkcyklarna. Runt. Runt. Vi ville aldrig gå hem.Att leka är en viktig del av att vara barn. Barnkonventionen erkänner ”barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder”. Någon liknande formulering hittar man inte för vuxna människor. Exempelvis återfinns inte ordet lek i Deklarationen för de mänskliga rättigheterna. Tillspetsat kan man säga att lek inte är en rättighet. Och varför skulle den vara det, kan man fråga.Leken har sitt eget sätt att vara i världen. Det är ett fenomen som tillhör barnen, men inte uteslutande. Det här argumenterade den tyske filosofen och pedagogen Eugen Fink för redan på 50-talet. I maskinens tid, menade han, blir lekens roll mer påtaglig eftersom leken har betydelse för människans existens: människan är bara hel när hon leker. Även om vi inte leker längre, har alla, eller i alla fall de flesta av oss, minnen av att leka, och i olika grad återkommer vi till leken genom livet. Att leka är något annat än att sova, äta, arbeta, älska, lära sig, men går att kombinera med flera av dessa grundläggande saker i livet. Man kan leka och älska. Man kan leka och äta. Man kan leka och ge omsorg. Och inte minst kan leken spela en roll i sexuella sammanhang.Att agera eller känna sig som ett barn, eller ungdom, kan vara en del av en särskild sorts sexuell lek. Det kallas ageplay och är ett fenomen inom BDSM där vuxna leker med åldersskillnader och litenhet. I genusvetaren Elin Bengtssons avhandling Perversa tidsligheter från 2023 intervjuas ageplay-utövare som utgår ifrån barnets perspektiv och har en ”Daddy” eller ”Mommy” som bestämmer saker åt dem. Som ger dem omsorg och tar hand om dem. Men också utnyttjar dem. Sexuellt.De intervjuade berättar i avhandlingen om hur leken skapar öppningar för dem, ger glädje och formar identiteter. Men de berättar också om motsatsen – om skammen kring ageplay och det som upplevs som smutsigt och fördärvligt. En av dem, Joar, förknippar vuxenhet med att inte uppleva saker, med att saker och ting inte är särskilt märkvärdiga. Barnets eller tonåringens uppspelthet blir en kontrast till detta. Genom att leka den oerfarna får Joar det som är välbekant att framstå som exceptionellt eller exalterande. Att få vara ”grabben” är att ”ta tillvara på impulser, vad man känner för eller har lust till, där kanske vanliga konventioner om hur manlighet är sätter stopp”. Den hypermaskulina, parodierade grabbrollen blir ett sätt att utmana manligheten, beskriver Joar, något som också påverkar hur han tar sig an vuxenlivet med större distans och mindre allvar.Ageplay har varit tabubelagt och kan nog i vissa kretsar vara kontroversiellt eftersom det har förknippats med sådant som pedofili och incest. Detta avfärdar Elin Bengtsson – det är vuxna som i samtycke leker och inte barn. Men hon visar också hur våra begär, drömmar och identiteter är mångbottnade, och hur just tanken på det förbjudna kan väcka lust. Det är kittlande att föreställa sig att bli utnyttjad. Det är befriande att ha någon som bestämmer över en. Till exempel berättar Hedda om hur leken att vara den oerfarna och utforskande innebär ett ”högre medvetande”.I samma andemening kan det vara berusande att ha ett maktövertag, att som ”Mommy” eller ”Daddy” bestämma över någon som måste följa ens ord och handling. Men den vuxna positionen framträder inte alls i Elin Bengtssons undersökning vilket framkallar en känsla av att jag snuvas på halva berättelsen.Även om leken är fri innehåller den alltid regler som bestäms av de som leker, menar Eugen Fink. Och inom BDSM råder samtycke där regler etableras i samförstånd snarare än utifrån konventionella normer. Elin Bengtsson lyfter fram att ageplay äger rum i hemmet, det vill säga att det är i vardagen, i det nära, intima, som leken utövas. En viktig poäng som jag tar med mig här är därför att lek inte är arbete. Det är ett fenomen där vi avbryter arbetet och istället gör det som är lustfyllt. Vi är i leken inte längre ”nyttiga medborgare” som producerar varor eller tjänster för att ställa mat på bordet och betala räkningar, eller sysslar med hemmets reproduktiva arbete, som omsorg eller städning.När min pappa arbetade i fabriken lekte han inte, det var vi barn som lekte när vi åkte runt med fabrikens sparkcyklar. Lekte du med oss, frågar jag pappa idag. Nej, svarar han, jag hade tillsyn av pannan, men visst åkte jag runt. Fabriken var ju stor, min cykel hade ju verktyg och allt annat. Jag åkte nog med er också.Genom leken vanhelgas saker och ting, menar filosofen Giorgio Agamben. Barn gör leksaker av sådant som tillhör andra sfärer och som vuxna är vana vid att se allvarligt på, så som ekonomi, krig eller juridik. ”Helt plötsligt blir en bil, ett skjutvapen eller ett juridiskt kontrakt en leksak.” skriver han. Det handlar inte om slarv eller vårdslöshet när barn, eller vuxna, ger pinnar, dockor, krukor och stolar nya användningsområden. Snarare finns det i lek en distans. Man går in i leken, man kan gå ur den, och saker och ting blir annorlunda. Leken innebär förnyelse och är, enligt Giorgio Agamben, barnens gåva till mänskligheten.Lek handlar alltså om förnyelse. Lek kan förändra inte bara föremål och idéer, utan också individer och samhällen, och därmed spela en roll för demokratiers utveckling. Det menar forskarna i antologin Play and Democracy. Genom lekfulla politiska aktioner, konst och kultur men också barnens lek i skolan kan normer, värderingar och politiska beslut ifrågasättas. Det finns en inneboende lekfullhet i demokratier enligt forskarna, eftersom leken omförhandlar saker och bygger upp motstånd mot dominerande föreställningar, manipulation och maktspel. Ett samhälle där det inte finns plats för lek är totalitärt.När pappa arbetade i fabriken så störde jag och mina syskon hans arbete. Jag hoppas att vi barn drog in pappa i leken, så att fabrikens produktion och tid avbröts och istället blev vår, gemensamma tid. I min lekfulla tanke var fabriken som pappa arbetade i inte längre en fabrik gjord för att producera saker, utan en plats för att köra fort mellan maskinerna. En plats långt mer spännande än ett nöjesfält. Vi ville aldrig gå hem. För i leken var vi fria och mer hela som människor.Marie Hållanderförfattare och lektor i pedagogikLitteraturGiorgio Agamben (2007) Profanation. Zone Books.Giorgio Agamben. (2005) Undantagstillståndet. Bokförlaget Faethon.Elin Bengtsson: Perversa tidsligheter. Ageplay och litenhet ur ett queertemporalt perspektiv. Ellerströms, 2022.Eugen Fink. (1974) The Ontology of Play, Philosophy Today vol 18, nr. 2.Eugen Fink, Ute Saine and Thomas Saine (1968) The Oasis of Happiness: Toward an Ontology of Play. Yale French Studies. No. 41, Game, Play, Literature, pp. 19-30. Yale University PressAlice Koubová, Petr Urban, Wendy Russell and Malcolm MacLean (2021) Play and Democracy. Philosopical Perspectives. Routledge.UNICEF, Barnkonventionen. https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten?_gl=1*8ihfxp*_up*MQ..&gclid=CjwKCAiAk9itBhASEiwA1my_6xCXBhShfi-akoOb0HksLsFU0vd4FDtkhBtR41zhDqCowoVPcUDYxhoCzLwQAvD_BwE

Undantagstillstånd i Ecuador, Viaplay sa ja till krisplan, skrotbilar exporteras illegalt till Nigeria, sopsorteringen när kommunerna tar över, 20 år sedan Knutbydramat, läget i Ecuador, transvården inifrån, demokratiska styret i Oakland kritiserat och kan man ha en AI-flickvän? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Anna och (en dunderförkyld och, enligt egen utsago, jättestark) Johan träffas digitalt för att spela in ett Alkispodden-avsnitt. Vi pratar om att det aldrig är bra timing att bli sjuk, att acceptans är en bra vän på vägen för att bli frisk (vem är det egentligen som godkänner att en kan ta det lugnt när en är sjuk?) och att det finns mycket likheter med att ställa sin egen diagnos i alkoholismen. Vi pratar om skuld kopplat till att vara sjuk, att försöka komma undan, att bara hitta på, att bli misstrodd, om perfektionism, om att inte få bli sjuk och ställa till det för någon annan och om rädslan att bli ensam (surprise). Vi fördjupar oss i undantagstillståndet: allt det där som vi kan skita i bara för att vi är sjuka – och vad som händer när vi gör det, t.ex. grinig gubbe-syndromet. Vi pratar om att nio dagar kan kännas som ett halvår för att det händer så mycket i livet. Om att åka på retreat och träffa personer i verkliga livet som en bara träffat digitalt. Om en gemenskap som för några månader inte ens fanns och som nu betyder så mycket. Vi avslutar med att reflektera över en ny rastlöshet som infinner sig när allt är bra, om finjustering av livet, om i-landsproblemen som hopar sig och viljan att starta nya projekt. Om att inte hinna vila för att det finns så mycket saker att göra (av lite oklar anledning) och om svårigheten att vara i varandet och den sammankopplade svårigheten att vara i känslor. Tack för att ni ville lyssna på oss även den här veckan! Vi är så glada att ni vill följa med oss på resan. Ni når oss som vanligt på alkispodden@gmail.com eller Instagram. KRAM från Anna, Andrea och Johan

Undantagstillståndet tycks utöva en särskild dragningskraft på människan. Men vad handlar den här längtan om, egentligen? Det funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i april 2022.Så länge jag kan minnas har jag tyckt om undantagstillstånd. När gränserna tillfälligt dras om och dras upp kring en liten luftficka vid sidan av det som är världen. Där ramarna är få men konkreta. Det här är vad du nu har att förhålla dig till. Kanske är det ett tecken på att jag är rädd för friheten, för de stora vidderna. Att jag är rädd för allt som sägs vara möjligt att göra och vara i den värld jag vanligtvis lever i. Men jag känner mig oftast friare när reglerna är tvingande. Eller nej. Inte när reglerna är tvingande, men när ramarna är klara. När det tydligt framgår vad som är möjligt och omöjligt.Ett måhända banalt men konkret exempel på detta är kläders funktion som identitetsuttryck när man är på resande fot. Bortrest är jag begränsad av de plagg som ryms i min väska. Jag har inte min fulla garderob, jag saknar den annars nästan oändliga möjligheten till kombination av alla plagg jag samlat på mig genom åren nu när jag är över 40, tjänar bra och sällan slänger något. I stället får jag lov att bygga mig min identitet med de få plagg jag packat ned. Det väcker min kreativitet, det får mig att bestämma mig för att det banne mig ska gå att göra något av detta. Jag ska kunna iscensätta mig själv, trots de begränsade verktygen. Kanske är det också så enkelt som att det finns en tröst i att tvingas gilla läget och klara sig med det man har?Jag tänkte mycket på detta med undantagstillståndet som plats efter att jag under våren 2021 blivit sjuk i Covid-19 och tvingats till karantän. Jag var aldrig särskilt dålig, men som för många andra var det en långdragen process och därför tillbringade jag tre veckors tid i ett undantagstillstånd där ramarna var just få, tydliga och konkreta: Inte umgås med någon förrän du haft två feberfria dagar och mår tydligt bättre. Jag fick det jag behövde levererat av anhöriga till min dörr. Sjukdomen gjorde att jag vare sig hade ork eller lust att laga mat så jag levde på yoghurt, stekt haloumi och marmeladmackor. Jag skapade tillfälliga egna, nästan hemliga, rutiner i detta fort som är min lilla lägenhet.Allt sedan tonåren har tanken på att bli sängliggande, sjukhusbunden, under en längre tid lockat mig. Jag har inte sett sjukdom framför mig då, jag har sett ett undantagstillstånd. En situation där ramarna är få och tydliga och där de skänker mig obruten tid att läsa, tänka och skriva. Inget annat som stör. Men vad jag i min Covid-karantän inte gjorde var att skriva. Det jag alltid annars beklagar att jag inte får tillräckligt med tid till. Det jag älskar. När min fantasi om en sådan begränsad och inrutad tillvaro i vilken kreativiteten kan frodas blev verklighet, då sprack drömmen.När jag sedan släpptes ut ur min isolerade tillvaro och återigen översköljdes av frihet (även om den ju tillfälligt var mer begränsad än vanligt för oss alla under pandemin), men också avkrävdes val och prestationer, tittade jag längtansfullt tillbaka in i mitt karantänfort. Jag bannade mig själv för att jag inte bättre hade klarat av att nyttja och njuta mer av det som undantagstillståndet brukar erbjuda mig. En begränsad hög med byggklossar att, om än tillfälligt, skapa mig själv med. Ta det jag var tilldelad och skapa mig en tillvaro, en identitet. I detta fall också en identitet jag så länge eftersträvat och sett som den ultimata versionen av mig själv: den enslige författaren som inte har tid eller lust med värdsliga ting, utan som obrydd av omvärlden skapar och skapar.Kanske har jag föreställt mig en liknande tillvaro som Hans Castorps i Thomas Manns roman "Bergtagen". I romanen kommer Castorp som besökare till det luxuösa sanatoriet Berghof men blir på en läkares inrådan inlagd och stannar sedan i flera år. Castorp är, till skillnad från den tuberkulosdrabbade kusin han kom för att besöka, inte särskilt lungsjuk och kan på så vis njuta av den tydligt reglerade men kulturellt givande vistelsen. I likhet med Castorps situation har min dröm om att bli sängliggande handlat om just undantagstillståndet och den möjlighet till kontemplation, bildning och kreativitet jag fantiserat om att det möjliggör.Men när möjligheten gavs gick fantasin inte att förverkliga. I stället inmundigade jag passivt den ena skräpiga tv-serien efter den andra. Jo visst, några förlupna rader i dagboken och någon enstaka läst roman kom jag mig också för. Men inte erbjöd detta undantagstillstånd den där ljuva känslan av bubblande kreativitet, i vilket jag hade kunnat förfina min författaridentitet. Varför fungerade det inte denna gång? Kanske är sjukdom det enkla svaret på varför det uteblev. Kanske sätter virus faktiskt käppar i hjulet för skapande.Jag tänker på Emily Dickinson, den amerikanska poeten som levde mycket isolerat men som obönhörligen skrev, skrev, skrev. Instängd på sitt sovrum, där hon knappt träffade några andra än de närmaste, skrev Dickinson dikter och brev som efter hennes död gjort henne till en av västvärldens främsta poeter. Teorierna om hennes eventuella sjukdomstillstånd har främst rört sig om psykiatriska diagnoser, men skrev i isolation, det gjorde hon.Efter min Covid-karantän har jag börjat tivla på om jag skulle klara ett sådant liv jag så länge drömt om. Där Dickinsons förmodat psykiatriska tillstånd gjorde henne produktiv tycktes sjukdomskarantänen istället göra mig passiv. För det är ju inte sjukdom jag drömmer om. Jag drömmer om ett kreativt tillstånd och en identitet som skrivande människa. Att jag förlägger den drömmen i karantänen och sängliggandet, att jag fåfängt jämför mig med Dickinson, handlar snarare om den djupt rotade föreställningen om att den kvinnliga skrivakten måste ske i avskildhet. För att drömma om en kreativ identitet måste jag först drömma om kvinnligt kodad sjukdom.Och tar vi det ett steg längre handlar denna envisa dröm inte heller om kreativitet eller möjligheten att iscensätta en identitet. Den handlar, som så många av våra drömmar, om frihet. Men inte den sortens frihet som är formad av det moderna samhällets försök till ändlösa valmöjligheter, inte den frihet vi tror vi besitter då vi försöker forma våra identiteter. Utan den frihet som uppstår när vi slipper fatta beslut. När vi i stället för att oavbrutet behöva välja, får tid och ro att ägna oss åt det vi verkligen vill. Luther menade att människan blir fri genom sin tro, och vad är tro om inte att underkasta sig? Här finns kanske kärnan i min dröm om den strikt begränsade tillvaron, i drömmen om undantagstillståndet.Jag underkastar mig andras lagar och regler, inte för att tuktas utan för att bli fri.Maria Andersson Vogel, kulturskribent och doktor i socialt arbete

Vi har aldrig någonsin bett om att sida vid sida med världens mest inkompatibla kulturer strimlas sönder på rivjärnet här på svensk mark. Ändå förväntas vi att ha överseende, och visa förståelse för allt som går käpprätt åt helvete på grund av närvaron av folk som kommit österifrån. Men hur mycket förståelse kommer då dessa ovälkomna människor visa när dom springer på svenska nudister...? Hur ser egentligen framtiden ut för dessa nudister, som nu tvingas spela islamsk roulette i den här sönderstrimlade högen? Missa inte det här programmet!VERKLIGHETSCHECKENS VARA ELLER ICKE VARA, HÄNGER HELT PÅ DIG. VILL DU HÖRA MER, SÅ SKA DU HA ETT GIGANTISKT TACK FÖR DIN HJÄLP:Swish: 073 846 37 64Meddelande: GåvaGästerna har kommit förbi denna lördag, den 26 augusti 2023 för att diskutera:* Nudister spelar islamsk roulette i Sverigestan.* 50 år av återvandring.* Finns organiserade trollarméer bara i sossarnas skallar?* Ta sjukersättningen och lämna Europa?* Stavas lösningen: Undantagstillstånd?MEDVERKANDE:Programledare: Lelle Johansson.Gäster: Elisabeth Engman, Tomas Wiklund & Johan WidénVI SÖKER NYA GÄSTER:VERKLIGHETSCHECKEN@GMAIL.COMFörra programmet:JÄMFÖR DESSA BARNDOMSMINNEN MED DINAhttps://www.spreaker.com/user/verklighetschecken/jaemfoer-dessa-barndomsminnen-med-dinaAlla program:https://www.spreaker.com/show/verklighetscheckenNÄSTA NYA PROGRAM: Lördagen den 2 septemberDu hittar även Verklighetschecken här:RUMBLEhttps://rumble.com/c/c-2636134PODDTOPPEN:https://poddtoppen.se/podcast/1516623687/verklighetscheckenSPOTIFY:https://open.spotify.com/show/3Lvy0LS8zfffv7ad60LwqoiTUNES:https://podcasts.apple.com/us/podcast/verklighetschecken/id1516623687?uo=4VECKANS TIPSLELLEAlghol - What lies withinhttps://www.youtube.com/watch?v=Zb2ocQHWvTY&ab_channel=Alghol-TopicTOMASLunchklubben 17 aug förvanskningen av världsbildenhttps://www.youtube.com/watch?v=Ika9AQB3sLkJOHANRoger Pontare, När vindarna viskar mitt namnhttps://open.spotify.com/track/6NfqYh7rujA0HOLhYhJTSJ?si=02d6f40a460341f4ELISABETHOppenheimerhttps://www.imdb.com/title/tt15398776/-

Nyheterna Radio 15:00

Undantagstillståndet tycks utöva en särskild dragningskraft på människan. Men vad handlar den här längtan om, egentligen? Det funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Så länge jag kan minnas har jag tyckt om undantagstillstånd. När gränserna tillfälligt dras om och dras upp kring en liten luftficka vid sidan av det som är världen. Där ramarna är få men konkreta. Det här är vad du nu har att förhålla dig till. Kanske är det ett tecken på att jag är rädd för friheten, för de stora vidderna. Att jag är rädd för allt som sägs vara möjligt att göra och vara i den värld jag vanligtvis lever i. Men jag känner mig oftast friare när reglerna är tvingande. Eller nej. Inte när reglerna är tvingande, men när ramarna är klara. När det tydligt framgår vad som är möjligt och omöjligt.Ett måhända banalt men konkret exempel på detta är kläders funktion som identitetsuttryck när man är på resande fot. Bortrest är jag begränsad av de plagg som ryms i min väska. Jag har inte min fulla garderob, jag saknar den annars nästan oändliga möjligheten till kombination av alla plagg jag samlat på mig genom åren nu när jag är över 40, tjänar bra och sällan slänger något. I stället får jag lov att bygga mig min identitet med de få plagg jag packat ned. Det väcker min kreativitet, det får mig att bestämma mig för att det banne mig ska gå att göra något av detta. Jag ska kunna iscensätta mig själv, trots de begränsade verktygen. Kanske är det också så enkelt som att det finns en tröst i att tvingas gilla läget och klara sig med det man har?Jag tänkte mycket på detta med undantagstillståndet som plats efter att jag under våren 2021 blivit sjuk i Covid-19 och tvingats till karantän. Jag var aldrig särskilt dålig, men som för många andra var det en långdragen process och därför tillbringade jag tre veckors tid i ett undantagstillstånd där ramarna var just få, tydliga och konkreta: Inte umgås med någon förrän du haft två feberfria dagar och mår tydligt bättre. Jag fick det jag behövde levererat av anhöriga till min dörr. Sjukdomen gjorde att jag vare sig hade ork eller lust att laga mat så jag levde på yoghurt, stekt haloumi och marmeladmackor. Jag skapade tillfälliga egna, nästan hemliga, rutiner i detta fort som är min lilla lägenhet.Allt sedan tonåren har tanken på att bli sängliggande, sjukhusbunden, under en längre tid lockat mig. Jag har inte sett sjukdom framför mig då, jag har sett ett undantagstillstånd. En situation där ramarna är få och tydliga och där de skänker mig obruten tid att läsa, tänka och skriva. Inget annat som stör. Men vad jag i min Covid-karantän inte gjorde var att skriva. Det jag alltid annars beklagar att jag inte får tillräckligt med tid till. Det jag älskar. När min fantasi om en sådan begränsad och inrutad tillvaro i vilken kreativiteten kan frodas blev verklighet, då sprack drömmen.När jag sedan släpptes ut ur min isolerade tillvaro och återigen översköljdes av frihet (även om den ju tillfälligt var mer begränsad än vanligt för oss alla under pandemin), men också avkrävdes val och prestationer, tittade jag längtansfullt tillbaka in i mitt karantänfort. Jag bannade mig själv för att jag inte bättre hade klarat av att nyttja och njuta mer av det som undantagstillståndet brukar erbjuda mig. En begränsad hög med byggklossar att, om än tillfälligt, skapa mig själv med. Ta det jag var tilldelad och skapa mig en tillvaro, en identitet. I detta fall också en identitet jag så länge eftersträvat och sett som den ultimata versionen av mig själv: den enslige författaren som inte har tid eller lust med värdsliga ting, utan som obrydd av omvärlden skapar och skapar.Kanske har jag föreställt mig en liknande tillvaro som Hans Castorps i Thomas Manns roman "Bergtagen". I romanen kommer Castorp som besökare till det luxuösa sanatoriet Berghof men blir på en läkares inrådan inlagd och stannar sedan i flera år. Castorp är, till skillnad från den tuberkulosdrabbade kusin han kom för att besöka, inte särskilt lungsjuk och kan på så vis njuta av den tydligt reglerade men kulturellt givande vistelsen. I likhet med Castorps situation har min dröm om att bli sängliggande handlat om just undantagstillståndet och den möjlighet till kontemplation, bildning och kreativitet jag fantiserat om att det möjliggör.Men när möjligheten gavs gick fantasin inte att förverkliga. I stället inmundigade jag passivt den ena skräpiga tv-serien efter den andra. Jo visst, några förlupna rader i dagboken och någon enstaka läst roman kom jag mig också för. Men inte erbjöd detta undantagstillstånd den där ljuva känslan av bubblande kreativitet, i vilket jag hade kunnat förfina min författaridentitet. Varför fungerade det inte denna gång? Kanske är sjukdom det enkla svaret på varför det uteblev. Kanske sätter virus faktiskt käppar i hjulet för skapande.Jag tänker på Emily Dickinson, den amerikanska poeten som levde mycket isolerat men som obönhörligen skrev, skrev, skrev. Instängd på sitt sovrum, där hon knappt träffade några andra än de närmaste, skrev Dickinson dikter och brev som efter hennes död gjort henne till en av västvärldens främsta poeter. Teorierna om hennes eventuella sjukdomstillstånd har främst rört sig om psykiatriska diagnoser, men skrev i isolation, det gjorde hon.Efter min Covid-karantän har jag börjat tivla på om jag skulle klara ett sådant liv jag så länge drömt om. Där Dickinsons förmodat psykiatriska tillstånd gjorde henne produktiv tycktes sjukdomskarantänen istället göra mig passiv. För det är ju inte sjukdom jag drömmer om. Jag drömmer om ett kreativt tillstånd och en identitet som skrivande människa. Att jag förlägger den drömmen i karantänen och sängliggandet, att jag fåfängt jämför mig med Dickinson, handlar snarare om den djupt rotade föreställningen om att den kvinnliga skrivakten måste ske i avskildhet. För att drömma om en kreativ identitet måste jag först drömma om kvinnligt kodad sjukdom.Och tar vi det ett steg längre handlar denna envisa dröm inte heller om kreativitet eller möjligheten att iscensätta en identitet. Den handlar, som så många av våra drömmar, om frihet. Men inte den sortens frihet som är formad av det moderna samhällets försök till ändlösa valmöjligheter, inte den frihet vi tror vi besitter då vi försöker forma våra identiteter. Utan den frihet som uppstår när vi slipper fatta beslut. När vi i stället för att oavbrutet behöva välja, får tid och ro att ägna oss åt det vi verkligen vill. Luther menade att människan blir fri genom sin tro, och vad är tro om inte att underkasta sig? Här finns kanske kärnan i min dröm om den strikt begränsade tillvaron, i drömmen om undantagstillståndet.Jag underkastar mig andras lagar och regler, inte för att tuktas utan för att bli fri.Maria Andersson Vogel, kulturskribent och doktor i socialt arbete

Undantagstillstånd i Ottawa, risk för laviner i sportlovsfjällen, sanktioner mot Ryssland, att leva med ovaccinerade, Scholz möter Putin, amerikanska curlinglaget - OS rockstjärnor, ytterligare en utredning om Arlanda, protester på Chios mot flyktingförläggning och hur effektiva är santioner mot Ryssland?

Kalle Berg och Babs Drougge på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3: David Druid, Kodjo Akolor och Linnéa Wikblad. "Svenska myndigheter kidnappar muslimska barn". Så låter i den omfattande desinformationskampanjen som sprids av extremister på nätet nu, bland annat av konton med koppling till våldsbejakande islamistiska organisationer. Vi pratar om hetskampanjen som Myndigheten för psykologiskt försvar ser som en påverkanskampanj från främmande makt.Sen ska vi till Kanadas huvudstad där situationen är helt bortom kontroll. Det säger stadens borgmästare som nu utfärdat undantagstillstånd för att rå på lastbilsdemonstrationerna som blockerar stora delar av stadskärnan, i protest mot landets covidrestriktioner.

Det har gått ett år sedan kriget i Tigray bröt ut, Nobelpriset ett sätt för tanzanierna att diskutera vem de egentligen är och veckans person är ALexander Pushkins kamerunske farfarsfar!

Dina har fått ett obehagligt brev på posten och Bella fick en traumatisk start på fredagsmorgonen. Vi diskuterar fenomenet singlar och hur länge gäller andra regler för den som just gått ur ett förhållande? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I dagens avsnitt bland annat: Undantagstillstånd i Polen för att förstärka gränsen mot Vitryssland, Jan Emanuel Johansson beredd att ta över som partiledare för Socialdemokraterna, libertarianska science fiction-författaren L Neil Smith avliden, kontrajihadismen motverkar sitt eget syfte samt Kina slår till mot idoldyrkan https://radio.bubb.la/onsdag-1-september-2021/ Länkar som diskuterades i dagens sändning: Polens regering ber presidenten att utlysa 30 dagars undantagstillstånd för att förstärka gränsen mot Vitryssland och hålla tillbaka inkräktare vilka förmodas transporteras dit av den vitryska regimen, demonstrationsrätt dras in i området och krav på att bära identifikation införs, kommer efter polska asylaktivister tidigare demonstrerat i området och saboterat stängsel Jan Emanuel Johansson beredd att ta över som partiledare för Socialdemokraterna, ser sig som intern enmansopposition som vill representera arbetarklassen Fria Tider: Kontrajihadismen kontraproduktiv då den ignorerar de massiva problem icke-muslimsk invandring leder till, nordafrikaners och västasiaters låga intelligens, bristande impulskontroll och aggressivitet oberoende av religion, eliten fullt kapabel att förstöra Väst även utan Islam, varför deras motståndare bör fokusera på rätt fiende Kinas myndighet för internetövervakning slår till mot idoldyrkan med hänvisning till kändisskandaler inklusive sexbrott och skatteflykt, regimens misstänks vara orolig för att fanklubbar utvecklas till härdar för politisk oro och asocialt beteende, regleringar av klubbarnas verksamhet väntar efter första steg i form av förbjud mot röstning på listor som rankar idoler, kändiskulturen beräknas komma att omsätta 21,59 miljarder USD 2022, partiet har genomfört en kurs för 64 idoler där de studerat partiets historia och fått veta vilka deras skyldigheter är som offentliga personer

Ola Söderholm funderar på hur stor vår frihetslängtan egentligen är apropå socialminister Lena Hallengrens lite kusliga uttalande om ett ”nytt normalläge”. Jonatan Unge agerar spinndoktor åt högerextremister och pratar om olika typer av hipsterrasism.

Regeringen funderar på att återigen införa undantagstillstånd om det inte går att bryta uppgången i antalet coronasmittade, framför allt i huvudstadsregionen. Behövs det ett undantagstillstånd? Vilka åtgärder är det som inte går att genomdriva med vanlig lag?I Slaget efter tolv diskuterar riksdagsledamöterna Anders Adlercreutz (Sfp) och Sari Multala (Saml). Programledare: Bettina Sågbom E-post: slaget@yle.fi

Undantagstillståndet börjar lättas upp och nu i avsnitt 51 berättar jag lite om hur planen ser ut för en nedtrappning till. Restire heter en låt som nu blivit populär igen i Spanien med anledning av vår nuvarande situation. Låten spelar jag igen då en vän till mig, Richard von Knoop, har producerat en ny version tillsammans med med 18 andra artister, i 9 länder och 4 kontinenter. Länken till YouTube nedan. www.facebook.com/varforspanienpodcast https://youtu.be/Pfz5OIsxSyQ

Hur mycket kan personliga friheter inskränkas när världen står mitt i en pandemi? De flesta är överens om att åtgärder krävs. Men var går gränsen för när de börjar hota grundläggande rättigheter? Medverkande: Raphaël Kempf, brottmålsadvokat i Paris, Giorgio Agamben, italiensk filosof och författare till "Undantagstillståndet", Jan Tore Sanner, finansminister i Norge, Mads Andenæs, norsk juridikprofessor, Staffan I Lindberg, statsvetare vid Göteborgs universitet mfl Programledare: Robin Olin robin.olin@sr.se Producent: Anja Sahlberg anja.sahlberg@sr.se Reportrar: Jens Möller, Ulrika Bergqvist, Ivar Ekman Tekniker: Sandra Pettersson

Under rådande Corona-kris lyfter vi några olika filmer och böcker som hjälper oss igenom denna märkliga tid på olika sätt. Tomas slår på stora flagellanttrumman och kuppar in musiken från Det sjunde inseglet redan under första kvarten, och Lars berättar om vad som får honom att tänka på mopedavgaser, mouintainbikes och matbutiken i bostadsområdet där vi gick i skolan. Vi pratar också om: Ingmar Bergman, Abigor, Funeral Mist, Bengt Ekerot, Nils Poppe, Max von Sydow, pesten, digerdöden, Cormac McCarthy, The Road, Chuck Palahniuk, Haunted, Hålet, El hojo, Terminator, AI, artificiell intelligens, Elon Musk, Sam Harris, John Carpenter, Lost Themes, Rovdjuret, Predator, Plan B i Vietnam, björnen på stranden, Minilivs, Råslätt, Thriller, Diamond Back, Min granne Totoro, Hayao Miyazaki, Joe Hisaishi, The Witch, A Tale of Two Sisters, Studio Ghibli, Hana-bi, Ponyo, Kickis expressbud, Prinsessan Mononoke, Nausicaä and the Valley of the Winds, Nintendo, Space Balls, Det våras för rymden, Det våras för scheriffen, Det våras för Frankenstein, Mel Brooks, Star Wars, Bark at the Moon, Creep 2, Tremors, Hotet från underjorden, John Williams, Hajen, Ernest Troost, Kevin Bacon, Fred Wards, Brokeback Mountain, Judas Priest, Roger Rabbit, sandeman, Sandman, ETA Hoffmann, Der Sandmann, Dick Harrison, Stora döden, Naomi Klein, No Logo, Eric Schlosser, Snabbmatslandet, HP Lovecraft, The Rats in the Walls, Edgar Allan Poe, The Masque of the Red Death, The Andromeda Strain, The Crazies, Chernobyl, Contagion, Outbreak och Hereditary. Mycket nostalgi denna gång, en del löst tyckande och kanske något av det akademiska här och där.

Världen över så stänger land efter land ner för att försöka få kontroll över spridningen av det nya coronaviruset. Undantagstillstånd införs, militär patrullerar på gatorna, folk förbjuds från att gå ut samtidigt som parlament efter parlament ges ökade befogenheter för att kunna agera snabbt när sjukdomen sprider sig. Det har beskrivits som den största samhällskris vi stått inför under efterkrigstiden - men det beskrivs också som ett stresstest för demokrati och mänskliga rättigheter - ett test som vissa demokratier inte verkar överleva. I det här avsnittet av Aftonbladet Daily pratar vi med Staffan Lindberg, professor i statsvetenskap, för att reda ut varför coronaviruset verkar bana väg för auktoritära krafter. Programledare: Marcus Ulvsand See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Jag gjorde mitt första och troligen enda standup-gig på flera månader och spelade in det. Så varsågoda: Här kommer mitt nya lilla standup-album som vi kan kalla "Undantagstillstånd". Mycket nöje! @luddesamuelsson http://luddesamuelsson.se

Undantagstillstånd råder. Gränserna stängs. Stormen kommer snart. Alla tar skydd. Vi hålls hemma - och lyssna på podd. Jag ringer upp folk och pratar. Idag ringer jag till krögaren Oscar Holmström som repar sig från en elak Corona-influensa. Hör Oscars tips om vad du bör tänka på ifall det drabbar dig!

Just nu i samband med utbrottet av Covid-19 känns det som att det råder ett undantagstillstånd. Men vad är egentligen undantagstillstånd och finns det i Sverige? Hur tillämpas de här tillfälliga lagarna runt om i världen? Lyssna på veckans avsnitt för att lära dig allt om just undantagstillstånd. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

En rymdsond har landat på Mars efter en sexmånaders lång färd och kommer nu att befinna sig på planeten i två år. Ukraina har utlyst undantagstillstånd efter den senaste attacken från Ryssland. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

Om undantagstillståndets lockelser och faror. Garanterar man sina medborgares trygghet eller spelar man terroristerna i händerna? Hör Saint Denis-bor och vår egen inrikesminister, Anders Ygeman. Sedan de blodiga attentaten i Paris i november, då 130 människor dog, råder undantagstillstånd i Frankrike. Nyligen sa premiärminister Manuel Valls i fransk radio att han vill att det ska förlängas ytterligare.Undantagstillståndet innebär extra befogenheter till polis och myndigheter och en, är det meningen, tillfällig inskränkning av medborgarnas rättigheter.Dagens Konflikt börjar i Parisförorten Saint Denis, en plats som på många sätt sammanfattar den stora utmaning som både den franska staten och det franska samhället står inför. I Saint Denis ligger den stora fotbollsstadion Stade de France som var en av terroristernas måltavlor men samtidigt var det också mitt i det här blandade, kosmopolitiska området som några av terroristerna valde att gömma sig efter attackerna. Konflikts Maya Abdullah åkte dit.I studio för att diskutera den franska reaktionen efter terrorattentaten förra året och hur Sverige står rustat för att hantera eventuella terrordåd är inrikesminister Anders Ygeman och Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges Advokatsamfund.Hur stor är risken att undantagstillstånd permanentas? En som har tänkt mycket på just den frågan är den italienske filosofen Giorgio Agamben. I filosofins värld så är han något av en världsstjärna, men han är också den person som kanske mest i detalj fördjupat sig i den politisk-juridiska skuggvärld som undantagstillståndet utgör, framförallt i en bok med just titeln Undantagstillståndet, Stato di Eccezione, som han skrev 2003. Konflikts Ivar Ekman ringde upp honom.Konflikt gjorde flera program från och om Frankrike i samband med attentaten förra året. Sist i det här programmet återvänder vi till tre personer som var med i våra program då och som blickar tillbaka på tiden som gått och hur den franska staten har svarat. Konflikts Anja Sahlberg åkte tillbaka till Paris och träffade Lydia Guirous, aktiv i Nicolas Sarkozys högerparti Les Républicains, Karim Amellal, som undervisar vid det prestigefulla lärosätet Sciences Po och Mehdi Bigarderne, på organisationen AC le Feu i Parisförorten Clichy-sous-Bois.Programledare: Ivar Ekman ivar.ekman@sverigesradio.se Producent Anja Sahlberg anja.sahlberg@sverigesradio.se

Milstolpe kan det väl kallas när man når 100 avsnitt. Vi säger så. Annars så bekymrar vi oss mer om en toppstrid, en botter, supportrar vs biljettpriser och mycket annat. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Beskrivning kommer inom kort

Undantagstillstånd i Egypten och det Muslimska brödraskapet har uppmanat till en "Vredens miljonmarsch". Nya oroligheter förväntas och polariseringen ökar. Människor och tros Åsa Furuhagen har talat med Alla Ibrahim från Muslimska brödraskapets politiska gren och Mina Magdi från en liberal ungdomsorganisation och själv kristen kopt. För två och ett halvt år sedan stod de på Tahrirtoget båda två och demonstrerade mot Mubaraks regim. Idag befinner de sig väldigt långt ifrån varandra. Inbördeskriget i Syrien innebär ökad sekterism i landet. Nu skärps spänningarna mellan sunni och shiamuslimer i Libanon. Reportage av frilansjournalisten Alexandra Sandels med upprörda unga sunnimuslimer och en prominent salafistledare om ett sunniuppvaknande i krigets spår. Nyhetssvep av Jalal Lalouni. Samtal med Eskil Franck med utgångspunkt från boken "Giv mig min son ditt hjärta" om vägen fram till den dagen han avsade sig prästämbetet. Utrikeskrönika från Berlin av Daniela Marquardt.

Fredagen den trettonde kan allt hemskt hända. Det gör det också! Ett mycket speciellt avsnitt där en halvtimme, flera sammanhang och två medarbetare försvinner. Allt som blev kvar var det här. Besök oss gärna på Facebook - facebook.com/groups/373725382646309/