Podcasts about evenemanget

Den 14 november 2024, på Världsdiabetesdagen, ordnade Svenska Diabetesförbundet ett evenemang i riksdagen för att uppmärksamma diabetes och diskutera hur framtiden för svensk diabetesvård ser ut. Vilka mediciner och medicinska hjälpmedel kan vi förvänta oss de närmaste åren, och vad måste till för att färre ska drabbas av komplikationer? I det här specialavsnittet av Diabeteslabbet får du höra ett urval av de samtal som fördes under dagen.   Samma dag som evenemanget ägde rum släpptes också rapporten Diabetesbarometern, där diabetespatienters hälsa och behandlingsresultat jämförs mellan Sveriges regioner.   Evenemanget gjordes i samarbete med riksdagsledamöterna Magnus Resare, Marie-Louise Hänel Sandström, Thomas Ragnarsson, och Mikael Dahlqvist. 

I detta avsnitt av Teamspodden pratar Linus och Mårten om den kommande Teamsdagen.   Gäster i podden är medarrangörerna Amanda Sterner, Michaela Bostrand, Caroline Kallin, samt talarna Johan Hurtigh, Christine Solmar Godring, Ville Gullstrand, Paula Delgadillo och Jonas Törner.   Vi diskuterar platsen för evenemanget, hur man hittar dit och vad man kan förvänta sig. Vi introducerar också några av de personer som kommer att vara med och arrangera Teamsdagen. Dessutom avslöjar de några spännande priser och tävlingar som kommer att äga rum under evenemanget. Teamsdagen är en årlig konferens där deltagarna får möjlighet att lära sig mer om Microsoft Teams och utbyta idéer och erfarenheter med andra användare. Konferensen erbjuder en mix av tekniska sessioner, workshops och möjligheter att träffa branschexperter. En av de huvudsakliga teman som diskuteras är användningen av CoPilot, en funktion som hjälper användare att implementera och dra nytta av Teams på bästa sätt. Andra teman inkluderar framgångsfaktorer för implementering av Teams och hur man får ut maximalt värde av verktyget. Teamsdagen är också känt för sin trevliga och inkluderande atmosfär där deltagarna får möjlighet att träffa nya människor och skapa värdefulla kontakter inom Microsoft 365-communityt.   keywordsTeams-dagen, evenemang, plats, biljetter, föreläsningar, utställare, mingel, tävlingar, Teamsdagen, Microsoft Teams, CoPilot, implementering, värde, tekniska sessioner, workshops, branschexperter, användare, Microsoft 365-community takeaways Teams-dagen är ett stort evenemang som arrangeras av Linus och Mårten. Evenemanget kommer att äga rum på Philadelphia Convention Center. Det kommer att finnas föreläsningar, utställare och möjlighet att mingla med andra deltagare. Det kommer också att vara tävlingar och priser att vinna under Teams-dagen. Teamsdagen är en årlig konferens där användare av Microsoft Teams kan lära sig mer om verktyget och utbyta erfarenheter med andra användare. En av huvudtemana på Teamsdagen är användningen av CoPilot, en funktion som hjälper användare att implementera och dra nytta av Teams på bästa sätt. Andra teman inkluderar framgångsfaktorer för implementering av Teams och hur man får ut maximalt värde av verktyget. Teamsdagen erbjuder också möjligheter att träffa branschexperter och skapa värdefulla kontakter inom Microsoft 365-communityt.

Den 24 maj 2024 hölls ett unikt evenemang på Playhouse Teater i centrala Stockholm, där fem profiler samlades för att samskapa en helkväll på temat utomjordiskt, där alla bidrog med sina unika perspektiv. Initiativtagare och konfrencier var Micke från Forntida Astronauter, och deltog gjorde även Sara från Evigh3t3n, Karl från Från UFO till UAP, Manne från Moder Jord-nätverket och Kim & Helene från CE-5 Sweden. Evenemanget var non-profit och skapades delvis för att göra informationen tillgänglig för så många som möjligt i efterhand. Micke ordnade ljud- och videoinspelning som sedan redigerades av Kim (ljud) och Manne (video). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 24 maj 2024 hölls ett unikt evenemang på Playhouse Teater i centrala Stockholm, där fem profiler samlades för att samskapa en helkväll på temat utomjordiskt, där alla bidrog med sina unika perspektiv. Initiativtagare och konfrencier var Micke från Forntida Astronauter, och deltog gjorde även Sara från Evigh3t3n, Karl från Från UFO till UAP, Manne från Moder Jord-nätverket och Kim & Helene från CE-5 Sweden. Evenemanget var non-profit och skapades delvis för att göra informationen tillgänglig för så många som möjligt i efterhand. Micke ordnade ljud- och videoinspelning som sedan redigerades av Kim (ljud) och Manne (video). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Babs Drougge på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3: Linnéa Wikblad och David Druid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. De pro-palestinska protesterna vid amerikanska universitet fortsätter, och nu har Columbia börjat stänga av studenter som vägrar lämna de stora tältläger som uppstått på campus.Sen pratar vi om den kommande skönhetstävlingen Miss AI, där AI-modeller och -influencers tävlar. Evenemanget får kritik för att spä på skeva skönhetsideal, och Isabella Löwengrip tycker det är rent ut störtlöjligt.

Kalle Berg berättar om turbulensen på Pustervik igår när Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson höll en AW med frågestund. Evenemanget avbröts efter att ett antal propalestinska demonstranter överröstat Kristersson med slagord.Han pratar också om att Tidöpartierna vill utreda möjligheten att återkalla uppehållstillstånd ”vid brister i hederligt levnadssätt”.Ina Lundström går igenom alla turer kring Open AI och dess VD Sam Altman som fick sparken - och sedan återanställdes.Och så kommer reporter Elin Janvik Kardell och berättar om en ny granskning av kafékedjan Le Pain Français, där före detta anställda vittnar om att man jobbat utan lön.Dessutom: Thailand ändrar sig om cannabis, faktafelen i nya Napoleonfilmen och ska Ina ta över På Spåret? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nyheter från Frankrike på lätt franska. ”Le Service National Universel”, SNU, är en ny typ av förberedande mönstring till militärtjänsten. SNU är just nu valfri för alla mellan 15 och 17 år. Vi intervjuar Orphéa som valde att delta i somras. Paris Fashion Week hölls i början av mars. Evenemanget har blivit kritiserat utifrån ett miljöperspektiv, många flyger dit och modeindustrin är generellt inte så hållbar. Vad tycker 16-åriga Lily om Fashion Week? Aya Nakamura är en av de mest kända franskspråkiga artisterna i världen just nu, vi rundar av med hennes "SMS".

Nyheter från Frankrike på medelsvår franska. ”Le Service National Universel”, SNU, är en ny typ av förberedande mönstring till militärtjänsten. SNU är just nu valfri för alla mellan 15 och 17 år. Vi pratar om SNU med Nani och intervjuar Orphéa som valde att delta i somras. Paris Fashion Week hölls i början av mars. Evenemanget har blivit kritiserat utifrån ett miljöperspektiv, många flyger dit och modeindustrin är generellt inte så hållbar. Vad tycker 16-åriga Lily om Fashion Week? Aya Nakamura är en av de mest kända franskspråkiga artisterna i världen just nu, vi rundar av med hennes "SMS".

Återigen dags för Tyresö Historiedag på Tyresö Slott! Håkan Blomqvist, docent på Södertörns Högskola och Mats Fält(M), Tyresö kommun berättar om det digra och intressanta programmet. Evenemanget går av stapeln fredag 12 maj och kommer bl a att gästas av författaren Ola Larsmo som pratar om rasbiologins historia. Andra teman under dagen är bl a Ukraina, Arktis och antisemitismens historia. Catarina Johansson Nyman är programmakare.

Idrotten arrangerar varje år flera tusentals evenemang i alla möjliga storlekar. Ett av de största i Sverige är SM-veckan som avgörs två gånger om året. I februari ägde SM-veckan i Skövde rum. I veckans avsnitt så låter vi projektledaren Anders Löfvenborg berätta om erfarenheterna av arrangemanget och så ger han tips till alla föreningar som själva står inför att arrangera ett evenemang i någon storlek.

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 23 augusti 2021.Del 1: Flörten i RomVi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken Instagram boyfriend experience, med det unika försäljningsargumentet: en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig.Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken.Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat.År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok Om fotografi hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det arbete för arbete som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online.Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som såå fina bilder av dig, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag.Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt spontan social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur pojkvännens synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit på riktigt. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem.Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok The Outsourced Self ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad.Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls.Den italienske arbetskritikern Franco Bifo Berardi kallar dagens produktionsordning för olyckofabriken. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. Agentsjukan kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen.Del 2: Arbetets skådespeleriUnder en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder falsk kund. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som Family Romance eller Hagemashi-tai ( Vi vill göra er lyckliga på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en butlertjänst, en man som gör hemarbete åt kvinnor. Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa.Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna.Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster.Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. Det är kul, säger Megumi, Det är som cosplay.Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen.Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid.Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!.I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus.På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren.Del 3: Livet i 2,5 dimensionerAlla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt.På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner.Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen Välkommen hem, min herre.På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren.I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag.På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i.2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien Evas tid arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét Evas tid släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli.Kimura Masaki är vd för företaget Tokyo Talent som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, någon som är deras typ, förklarar Kimura Masaki och lägger till: För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionenDel 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarvAv en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade gråterska, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn.Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet.Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes barn håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. Ibland skäller jag på dem, säger hon, om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet. Hon fortsätter alltså att jobba som mamma även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade brorsdotterns stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna.År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet emotionellt arbete. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om to-be-looked-at-ness, på svenska ungefär att-bli-tittad-på-het, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag.Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget Disneyland. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara Ja på prästens traditionella fråga: Tager du har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som präst, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart.Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop! Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår.Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar.Sonia Hedstrand

Tillbaka starkare efter pandemin! Möt Martin Qvarfordt - VD på showcasefestivalen Live at Heart i Örebro, som är tillbaka på riktigt efter ett par års uppehåll med pandemin. Vi snackar om hur det praktiska arbetet funkar med att arrangera en sådan här festival samt värdet för olika delar av branschen, dess olika aktörer och målgrupper. Evenemanget kan nästan ses som en jättemaskin med allt från att få en stad som Örebro att komma samman och bilda en lokal folkfest(25 scener!) till att ge chansen för nyare artister(150 st!) att synas och höras, men också få branschen att samlas som ett forum(nationellt och internationellt). Vi får självklart även höra om Martins egna bakgrund, från bandmedlem till att bli av med tidigare eventjobb under pandemin och starta eget livebolag tills att han mer nyligen klev in i VD-rollen, men även om hur valet att göra någonting till 100% kan göra så att man blir ännu bättre på det. Lyssna nu! Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Tillbaka starkare efter pandemin! Möt Martin Qvarfordt - VD på showcasefestivalen Live at Heart i Örebro, som är tillbaka på riktigt efter ett par års uppehåll med pandemin. Vi snackar om hur det praktiska arbetet funkar med att arrangera en sådan här festival samt värdet för olika delar av branschen, dess olika aktörer och målgrupper. Evenemanget kan nästan ses som en jättemaskin med allt från att få en stad som Örebro att komma samman och bilda en lokal folkfest(25 scener!) till att ge chansen för nyare artister(150 st!) att synas och höras, men också få branschen att samlas som ett forum(nationellt och internationellt). Vi får självklart även höra om Martins egna bakgrund, från bandmedlem till att bli av med tidigare eventjobb under pandemin och starta eget livebolag tills att han mer nyligen klev in i VD-rollen, men även om hur valet att göra någonting till 100% kan göra så att man blir ännu bättre på det. Lyssna nu! Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Gustaf och Emma ger sin spaning från Breeders-klasserna i dressyr och hoppning under SWB Equestrian Weeks och kring SWBs Elitfölauktioner som genomfördes samma veckor. Evenemanget går att se i efterhand på Equisport.tv. Samtliga resultat dressyr: https://online.equipe.com/sv/competitions/43798 Samtliga resultat hoppning: https://online.equipe.com/sv/competitions/44030  

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. Del 1: Flörten i Rom Vi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken Instagram boyfriend experience, med det unika försäljningsargumentet: en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig. Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken. Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat. År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok Om fotografi hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det arbete för arbete som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online. Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som såå fina bilder av dig, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag. Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt spontan social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur pojkvännens synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit på riktigt. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem. Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok The Outsourced Self ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad. Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls. Den italienske arbetskritikern Franco Bifo Berardi kallar dagens produktionsordning för olyckofabriken. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. Agentsjukan kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen. Del 2: Arbetets skådespeleri Under en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder falsk kund. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som Family Romance eller Hagemashi-tai ( Vi vill göra er lyckliga på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en butlertjänst, en man som gör hemarbete åt kvinnor. Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa. Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna. Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster. Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. Det är kul, säger Megumi, Det är som cosplay. Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen. Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid. Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!. I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus. På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren. Del 3: Livet i 2,5 dimensioner Alla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt. På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner. Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen Välkommen hem, min herre. På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren. I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag. På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i. 2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien Evas tid arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét Evas tid släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli. Kimura Masaki är vd för företaget Tokyo Talent som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, någon som är deras typ, förklarar Kimura Masaki och lägger till: För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionen Del 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarv Av en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade gråterska, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn. Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet. Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes barn håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. Ibland skäller jag på dem, säger hon, om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet. Hon fortsätter alltså att jobba som mamma även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade brorsdotterns stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna. År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet emotionellt arbete. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om to-be-looked-at-ness, på svenska ungefär att-bli-tittad-på-het, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag. Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget Disneyland. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara Ja på prästens traditionella fråga: Tager du har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som präst, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart. Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop! Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår. Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar. Sonia Hedstrand

Inför öppningen av utställningen "Experimentalfältet" presenterar Accelerator ett antal livesända samtal. **Scroll down for English** Konstnären Signe Johannessen kombinerar ritualer och relationer mellan djur och människor i hennes arbeten som sträcker sig över performance, forskning och skulptur. Johannessen kommer att presentera sin praktik som ofta uppgår i kollektiva processer och behandlar den mer-än-mänskliga världen. Samtalet hålls på engelska och sänds live via Facebook där det finns möjlighet att ställa frågor till de medverkande via kommentarsfältet. Evenemanget dokumenteras och publiceras i Accelerators podcast och YouTube-kanal. Samtalets längd är 75 minuter. I samtal med Therese Kellner, curator på Accelerator och Bronwyn Bailey-Charteris, projektledare forskarsamarbeten på Accelerator. Samtalet spelades in 2021-01-20 --- ARTIST TALK: SIGNE JOHANNESSEN Artist Signe Johannessen brings together rituals and relations between animals and humans in her work that spans performance, research and sculpture. This artist talk will focus on her agile collaborative and solo art practice, in which Johannessen makes artworks with the more-than-human world. This conversation is broadcasted live on Accelerator's Facebook page , where it is possible to ask questions to the participants via the comments section. The event is recorded and available on Accelerator's podcast and YouTube channel. The conversation is in English, 75 min. In conversation with Curator Therese Kellner and Bronwyn Bailey-Charteris, Project Leader Researcher Collaborations. The conversation was recorded 2021-01-10.

På Internationella Kvinnodagen den 8 mars hölls i Marmorfoajén på Dramaten ett samtal med rubriken Kvinnor om Våld. Evenemanget var ett samarbete mellan Dramaten och Stockholms Kvinnohistoriska. Medverkande: Suzanne Osten, regissör Nina Jeppson, skådespelare Ylva Elvin-Nowak, Fil dr, leg psykoterapeut, Enhetschef Våld i Nära Relationer vid Akademiskt Primärvårdscentrum i Stockholm Hillevi Ganetz, professor i genusvetenskap vid Stockholms Universitet Samtalsledare: Anneli Dufva, dramaturg och redaktör på Dramaten

För en tid sedan hölls det en heldagsseminarium gällande bland annat kundlojalitet.Evenemanget ägde rum på hotell Rival i Stockholm.Som ett konkret och praktiskt led i att bygga nya slags band mellan kund och företag bandade PS-podden samtalet uppe på scenen live.Det kom att handla om företag som bygger lojalitet enligt det gamla sättet och exempel på företag som bygger lojalitet på nya och spännande sätt.Hur gör man som företag för att bibehålla gamla kunder och vinna nya? Vilka vägar går man? Hur har lojalitet mellan kund och företag utvecklats och förändrats de senaste åren? Vilka vägar ska man gå?Från Differ medverkade Peter Nordström och Lisa Hammar.Alla framträdanden och seminarier hölls på engelska så även detta avsnitt är på engelska. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Under Bokmässan sammanförde Vi två av Sveriges mest populära författare: Leif GW Persson och Lena Andersson. Evenemanget blev så populärt att flera hundra personer inte fick plats. Här får du höra hela deras samtal om det svenska folkhemmet, serietidningar och Palmemordet.

Tobias och Fredrik snackar om Apples senaste prylar från ett utvecklarperspektiv, och allra främst nya Apple TV och vilka möjligheter och utmaningar den erbjuder för exempelvis Plex. Sedan blir det Go, hur verktygsstödet för Go har gått framåt senaste året och språkets små egenheter. Ett språk byggt som en liten kärna av funktioner som man sätter samman ger helt andra utseenden på vissa lösningar än ett språk där större konstruktioner byggs in direkt i språket. Avsnittet sponsras av säkerhetskonferensen Next generation threats, en endagskonferens med ingen mindre än Bruce Schneier som dragplåster! Evenemanget går av stapeln 22 september i Stockholm och 23 september i Göteborg. Kodsnacklyssnare får dessutom 400 kronor i rabatt, ange bara koden “kodsnack” i anmälningsformuläret! Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @tobiashieta, @isallmaroon och @bjoreman på Twitter och epostas på info@kodsnack.seom du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Länkar Apples presentation En jättestor iPad Apple pencil - det nya penntillbehöret till iPad pro iOS 9 3d touch Peek och pop Nya Apple TV Plex har numera bekräftat att man kommer att finnas på Apple TV i någon form TVML Javascriptcore Dokumentationen för tvOS Roku Nexus player Fire TV Tivo Kindle Tidigare snack om Tobias Go-projekt - kraschrapporter för Plex JSON Splunk mint - tidigare Bugsense Backtrace Testflight Fabric Google Breakpad Sentry Go-plugin för Clion Clion go vet - Gos statiska analysverktyg Stack overflow-länken Tobias skickade Dynamic cast i C++ Go 1.5 Kristoffer om Rust Projekt skrivna i Rust Servo - webbläsare skriven i Rust Next generation threats Bruce Schneier Must - Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten Truesec Verisure Titlar Vad Apple hittade på igår kväll En av allt Ur plexperspektivet Dela med sig av sitt ljud (Även om det alltid blir) En annan känsla när det kommer ut i luften En så stor skärm som man har så nära sig Det som inte heter force touch längre Hur bra som helst eller helt värdelöst En helt supernödvändig interaktionsmodell Lite bättre siffror på allting Det kommer vilket år som helst Inte skriva så mycket app för att komma igång Ett javascript som gör saker En slide med teknikord Frågan för oss som Plex Vad innebär det här egentligen? Vad är det som Apple gör bättre än andra? De kommer nog snarare bli irriterade när det kommer en ny Det var otroligt förvirrande Mac, Linux, Windows och 37 olika linuxdialekter Finns det en intressant historia bakom det namnet? Ja. Göra allting som vi gjorde, fast bättre Någonting man gör i vanliga språk, hyfsat ofta Ologiskt för att jag inte var van vid det

Fredrik snackar med Jonas Arvidsson, grundare och VD på Parakey, om prylarnas internet, Parakeys historia och idéer, att starta företag och bygga hårdvara och mycket mer (som Appe watch). Och reseberättelse från San Franciscos mindre reputabla delar. Att vara bra på att skriva kan hjälpa dig uppfylla din dröm! Att utvecklas som team, kunna bli arga och gå vidare. Lite om att presentera saker. Inspelat på plats i Göteborg, spårvagnsljud i bakgrunden är en ren bonus. Avsnittet sponsras av säkerhetskonferensen Next generation threats, en endagskonferens med ingen mindre än Bruce Schneier som dragplåster! Evenemanget går av stapeln 22 september i Stockholm och 23 september i Göteborg. Kodsnacklyssnare får dessutom 400 kronor i rabatt, ange bara koden “kodsnack” i anmälningsformuläret! Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @tobiashieta, @isallmaroon och @bjoreman på Twitter och epostas på info@kodsnack.seom du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Länkar Jonas Arvidsson Parakey CNC-fräs Realtidsklockor Frank har en egen verkstad hemma Startup camp Konvertibelt lån Chalmers innovation Lean startup-processen iBeacon Bittorrent sync Assa Aptus Axis Arduino Blåtands-shield Kadi port Timelapse-urtavlorna på Apple watch Zombies, run! Hole 19 - golfapp som ska analysera svingen via Apple watch Det var inte Breitling utan Tag Heuer som inlett ett samarbete med Intel och Google Styr och ställ - hyrcykelsystemet i Göteborg Chalmersplatsen Linnéplatsen Carrot weather Glances Complications Android wear Weave och Brillo - nedskalat Android för smarta prylar Eddystone - Googles svar på iBeacon Android Marshmallow Google nearby (inte here) - kortdistanskommunikation med ljud och annat Onhub - Googles nya router Alphabet - det nyskapade moderbolaget för Google och andra googlekopplade företag Nest Dropcam Punch through design Bean+ Bean Highway1 Dota - Defense of the ancients OS X El capitan - 2015 års version av OS X Thunderbolt 3 IDF 15 Tenderloin Oakland Airbnb Techcrunch disrupt Marvel - app för att skapa mockups Innovationslån Almi mjukt lån Vinnova SP - Sveriges tekniska forskningsinstitut Mixpanel - fick en demo efteråt, mycket riktigt väldigt intressant och snygg tjänst Swift Titlar Han tycker ju det är kul Hobbyverksamhet fast betalt Alla var på Volvo innan Dimma lampor med blåtand Kom hit med en idé Vi hade ingen aning om någonting Professionell mobil passagelösning (fanns inte) AAS - Access as a service Vi håller på med AAS Hur själva pucken funkar Vi kommunicerar med pucken En riktigt dålig klocka En affärsmodell som går att skala Experter på mobila passerlösningar Alltid en suddig bild för all framtid Kablarna är redan dragna Det är lite hipster att ha nycklar Vi ska få nycklar att bli hipster Då är det perfekt att ha en CNC-fräs Man måste ju springa och springa fort När man kommer nära en dörr Från tvåhundra kvadrat till tolv kvadrat Man får vara väldigt bra på att skriva En puck för varje dörr En digital nyckelknippa Instawash Timelapse på hur tvätten snurrar Livsfarligt att hålla tyst Säg upp dig

Tobias och Fredrik snackar med Daniel Stenberg, skapare av curl och nätverkskodare på Mozilla, om curl, att driva populära öppna källkodsprojekt på fritiden och HTTP/2. Visste du att HTTP/2 i praktiken alltid är krypterat i webbläsare, trots att specifikationen inte kräver det? Och en del av anledningen är att det i praktiken blir lättare att göra det nya protkollet med TLS istället för utan? Men med curl kan du givetvis använda båda varianterna. Avsnittet sponsras av säkerhetskonferensen Next generation threats, en endagskonferens med ingen mindre än Bruce Schneier som dragplåster! Evenemanget går av stapeln 22 september i Stockholm och 23 september i Göteborg. Kodsnacklyssnare får dessutom 400 kronor i rabatt, ange bara koden “kodsnack” i anmälningsformuläret! Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @tobiashieta, @isallmaroon och @bjoreman på Twitter och epostas på info@kodsnack.seom du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Länkar Daniel Stenberg Mozilla curl httpget var verktyget som Daniel började anpassa och som blev curl IETF HTTP-gruppen inom IETF IRC IRC-bot HTTP/2 SPDY Perl 6 Python 3 RFC:n för HTTP 2 Daniels artikel om det CDN som var först med HTTP 2 Next generation threats 2015 - 22 september i Stockholm, 23 september i Göteborg. Ange koden kodsnack för 400 kronor rabatt! Bruce Schneier Pipelining i HTTP 1 TCP har slow start Apache traffic server H20 Be liberal in what you accept - ett mantra som inte gäller för HTTP 2 @bagder - Daniel på Twitter daniel.haxx.se Titlar HTTP-biblioteket som nästan alla använder till nästan allting Konsult i alla år sedan evigheter Jag ville hämta valutakurser från webben När open source-projekt blir större Jag sitter här på min övervåning Fascinerande långt gånget i implementation Bara för att folk surfar till Google När man skriver Telnet till port 80 I själva verket har väldigt få gjort telnet Multipla strömmar över samma koppel Ge mig allt nu, så mycket du bara kan Du frågar efter allting på en gång Fler svar, tidigare Blir det fel så stänger den av Det leder ju bara till smärta efter några år Det är ingen som märker någon skillnad (där heller)

Tobias och Fredrik börjar med att snacka felsökning - man ska fortfarande mäta vad som faktiskt tar tid innan man försöker optimera men ibland kan det kännas okej att optimera i förväg också. Sedan pratar vi om appsandlådan på OS X, att få appar att fungera i den och vilka för- och nackdelar det innebär. Apples sandlåda är bra för vad den är, men är det bra att ha en sandlåda på det här sättet? Har någon lyssnare bra koll på moderna Windows säkerhetsmodell, sandlådor och liknande? Hör gärna av er! Avsnittet sponsras av säkerhetskonferensen Next generation threats, en endagskonferens med ingen mindre än Bruce Schneier som dragplåster! Evenemanget går av stapeln 22 september i Stockholm och 23 september i Göteborg. Kodsnacklyssnare får dessutom 400 kronor i rabatt, ange bara koden “kodsnack” i anmälningsformuläret! Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @tobiashieta, @isallmaroon och @bjoreman på Twitter och epostas på info@kodsnack.seom du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Länkar ostringstream är långsam Reguljära uttryck Raspberry pi Next generation threats 2015 - 22 september i Stockholm, 23 september i Göteborg. Ange koden kodsnack för 400 kronor rabatt! Bruce Schneier Appsandlådan på OS X Keycode Joachim Nevyn Bengtsson Nevyns paket som hakar in i medieknapparna Machportar - lågnivåkoncept för kommunikation mellan processer Mach Microkernel IPC - interprocesskommunikation Assert Folk som är upprörda över Apples sandlådor och problemen för innovativa lösningar. Sandlådan är dålig för innovation. chroot UAC på Windows Windows store Edge - Microsofts senaste webbläsare Titlar Bara vi i hela världen som någonsin har exekverat den här kodpathen Det finns ju alltid fel val att göra Förvånansvärt mycket skillnad Förvånad över vad det är som tar tid Verkligen en såndär sak jag tror många programmerare bara säger Ju äldre jag blir desto mer sant tycker jag att det är Profilering förvånar mig (nästan varje gång) Jag gjorde en för tidig optimering häromdagen Första gången någon trycker på A Jag tror aldrig vi har pratat om det Vi är inte ansvariga för att någonting går åt skogen … och då gick det åt skogen först Det får man inte göra hur som helst Då måste du be operativsystemet Vad har Apple tänkt här? Allt annat känns ju som en rätt stor bugg Lösningen är på fel nivå Trilla utanför säkerheten Tillgång till en gruppcontainer Där säkerheten hindrar saker som är legitima Det höjer ju alltid besvärsnivån litegrann En trygghetsstämpel

Vi snackar information om nya versioner, hur man bokför vad man gjort och vad av det man gjort man bör informera sina användare om. Vad hör hemma i kommentarer i koden, vad hör hemma i commitmeddelanden, och vad ska med i informationen kring en ny version? Har du en åsikt vill vi höra den! Vi snackar också om Go som nyligen nått version 1.5 och om self hosting. Omkring en halvtimme in i programmet har Kristoffer egentligen inga klagomål! Sedan snackar vi språktrender på Github och i Tiobe-indexet och vad respektive trender egentligen innebär. Tobias försöker sätta fingret på vad som skaver med Javascript för honom (i grund och botten att det inte landat än som något man skriver på ett mer enhetligt sätt) och Kristoffer erkänner att han gillar Javascript mer nu än tidigare. Avsnittet sponsras av säkerhetskonferensen Next generation threats, en endagskonferens med ingen mindre än Bruce Schneier som dragplåster! Evenemanget går av stapeln 22 september i Stockholm och 23 september i Göteborg. Kodsnacklyssnare får dessutom 400 kronor i rabatt, ange bara koden “kodsnack” i anmälningsformuläret! Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @tobiashieta, @isallmaroon och @bjoreman på Twitter och epostas på info@kodsnack.seom du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Länkar Omnipollos hatt Regex De två svåra sakerna i datavetenskap Tumblrs uppsats i versionsinformationen till 4.3.1 David Karp Slack och deras versionsinformation Blame Pocket universe senaste versionslogg … eller saga Git-hookar 23:55 - plats för NGT Next generation threats 2015 - 22 september i Stockholm, 23 september i Göteborg. Ange koden kodsnack för 400 kronor rabatt! Bruce Schneier Go 1.5 Self hosting Babushkadockor Turtles all the way down GCC Rust Bootstrapping Gos sida om self hosting/bootstrapping Transpiling Github om språktrender Ruby on rails Tiobe-indexet Mozillas javascriptsida Defer för Javascript Webassembly Fontconfig Titlar Hur mycket svårare ska koden vara att skriva En snygg liten klass Buggfixar och prestandaförbättringar Commitmeddelanden som säger ingenting När någonting ser batshit crazy ut Slösa bort en halvtimme av någons kod De vet bättre vad som kommer att förvirra folk Dra sig upp från ingenting En stor C-klump Då har jag egentligen inga klagomål Språk spelar inte så jättestor roll Trasigt av historiska skäl Varje C++-projekt är sitt eget universum

Fredrik och Tobias snackar att komma tillbaka från semestern, refactoring och sedan, via tidsuppskattning, stora omskrivningar och att släppa stora nya versioner av appar för iOS. Allt utifrån Plex senaste uppdatering för iOS och återkopplingen från användare. Det är alltid svårt att balansera önskemål, speciellt mellan de som tycker att allting fungerar bra och de som tycker att allt borde göras om och förbättras. Avsnittet sponsras av säkerhetskonferensen Next generation threats, en endagskonferens med ingen mindre än Bruce Schneier som dragplåster! Evenemanget går av stapeln 22 september i Stockholm och 23 september i Göteborg. Kodsnacklyssnare får dessutom 400 kronor i rabatt, ange bara koden “kodsnack” i anmälningsformuläret! Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @tobiashieta, @isallmaroon och @bjoreman på Twitter och epostas på info@kodsnack.seom du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Länkar Refactoring Plex iOS-app - 4.0! iOS 2 - släpptes 2008 iOS 7 iOS 8 Autolayout Plex pass Next generation threats 2015 - 22 september i Stockholm, 23 september i Göteborg. Ange koden kodsnack för 400 kronor rabatt! Bruce Schneier Merlin Mann Snacket om Plex omskrivning och certifikatsutmaningar - som bland annat motiverar inloggning Overcast - eminent poddradioapp för iOS Upgrade Upgrade 49 - där bland annat Twitter och Jasons förhållande till det tas upp Titlar Hitta alla trådarna Att använda hjärnan igen En alldeles för stor refactoring Hålet blir bara djupare Djupt nere i refactoringhålet Vår mainfil har ett copyrightdatum från 2008 Man blir påverkad av allt Mjukvara är svårt Det finns inget bra sätt att släppa en ny app Då är du en snäll användare Ett generellt internetproblem Det är så otroligt svårt med empati på internet Det man inte fick just nu är det man vill ha En annan sak hur man uttrycker det Aktiveras av mänsklig kontakt Det som händer på Facebook är värst Tvungna att jobba runt verkligheten - igen Riva av plåstret och köra

Fredrik och Kristoffer snackar med Josefin Ondrus om att arrangera saker för utvecklare. Var börjar man? Vad är bra att tänka på och hur svårt är det egentligen? Hur peppar man folk att våga ställa sig upp och prata om saker? Är tåghack nästa stora grej? Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar våra livesändningar och erbjuder finfina  VPS! Torsdag 16 april 18:30 snackar vi live på Code night i Stockholm. Evenemanget är fullbokat, men vårt snack kommer att strömmas live. Surfa in på Code nights webbplats för strömningslänk och annan information! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodnsack, @tobiashieta, @isallmaroon och @bjoreman på Twitter och epostas på info@kodsnack.seom du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Länkar Cloudnet VPS Sumpsnack Code night - hör oss snacka live torsdag 16 april 18:30 Josefin Ondrus Gothenburg startup hack Pro bono St Erik - båten Datatjej Datatjejkonferensen 2015 Cocoaheads Game jam Nginx Dev:mobile Javaforum Unconference Programmet för Datatjej 2015 Chalmers Avenyn Pycon 2014 Kodapor på Facebook Spårvagn 6 i Göteborg Josefin på Linkedin Josefin på Facebook Josefin på Google+ Titlar Vilt hacka och hoppas att man inte ramlar i Någon slags terapistuga Utbrända hörnet Ett roligt lass att dra En no-crowd Det gäller att hitta eldsjälarna Något att hänga upp det på Utrymmet för att göra bort sig blir lite större Fånga allas intressen, någon gång Problemlösning i sista sekund Ingenting som hindrar någon Flashhacks Fysiska pushar En push på axeln Arrangörerna försvinner i Skövde Du har för mycket engagemang Hoppas på fint väder och bra uppkoppling

Tänk dig att du är en stark och frisk kvinna i medelåldern. Tänk dig sedan att du plötsligt en dag blir blå i ansiktet och förvandlas till man. Om du råkar vara en blågylta eller en Anthias-fisk är det faktiskt ett fullt tänkbart scenario. Denna lördag besöker vår reporter Anneli Megner-Arn vattenmuséet Aquaria i Stockholm för att ta reda på mer om hur djur får sina kön. Morgonens gäster heter Lisa Vestberg och Bertil Borg. De berättar bland annat om könsmaktsordning bland clownfiskar och gravida sjöhästhannar. Lodjuret är ett av våra vackraste rovdjur, men de är skygga och det är få förunnat att få möta den stora katten i det vilda. Vår reporter Lena Näslund har följt med forskaren Kent Sköld som använder sändare för att följa lodjurens förflyttningar i södra Uppland. Domherrar, talgoxar och en och annan skata flockas så här års runt fågelborden. Just den här helgen är det dags för "Vinterfåglar inpå knuten", som arrangeras av Sveriges Ornitologiska Förening. Evenemanget går ut på att räkna de fåglar som syns vid talgbollar och andra matstationer, och alla som vill kan delta. Mer information och formulär för att rapportera hittar man här: Med anledning av detta sändes Naturmorgon denna lördag från programledare Lasse Willéns köksbord, med utsikt över ett antal välbesökta fröautomater. Även veckans kråkvinkel, signerad Anders Börjesson, handlade om fåglar, men kanske mest vådan av att samtidigt gilla koltrastar och katter.

Hur mår en lagom stark superhjälte i landet Sverige? Är Iron Man fascist? Vad händer när kycklingar går på nattklubb? Se där, tre frågor som besvaras i P3 Kultur som den här veckan handlar om etik och ideologier i populärkulturen. Reportageföljetongen om Kapten Sverige-projektet – den aldrig släppta superhjältefilmen om den lagom starke svenska superhjälten som har problem att få ut sin a-kassa – fortsätter. Regissören Ted Kjellsson, manusmedarbetaren Jens Jonsson och huvudrollskådespelaren Alexander Karim berättar om trikåbantning, superhjälteidentitet i Jantelandet och vad som egentligen hände – varför kom filmen aldrig ut? Reportaget följs upp med en diskussion om superhjältarnas ideologiska bagage mellan serieexperterna Göran Semb och Klara Möller-Norén tillsammans med juridikforskaren Mårten Schultz. Där diskuteras och problematiseras genrens övermänniskomotiv, ta-lagen-i-egna-händer-ideal och huruvida Iron Man är fascist eller inte. Sedan är det dags för veckans specialare när P3 Kultur bevakar den intressanta och smått surrealistiska ”kycklingrättegången” – det uppmärksammade brottsmålet där konstnären och klubbfixaren Makode Linde åtalades för djurplågeri efter att ha arrangerat en klubbkväll där kycklingar fanns på plats. Evenemanget blev kanske inte ett allkonstverk, men rättegången var bra nära när hönsfåglars rättigheter i nattlivet diskuterades och modern klubbkultur noggrant definierades inför rätten. Var kvällen på Fredagatan 12 i Stockholm djurplågeri, konst eller bara dumt? Och hur höga ljudvolymer klarar en hönsfågel? Några svar och många funderingar hör ni i P3 Kulturs Dokument Kycklingrättegången. Missa heller inte säsongsavslutningen i vår serie om b-kändis-biografier när Roger Wilson delar med sig av insikter han fått från Candy Spellings Stories from Candyland.