Podcast appearances and mentions of Laura Mulvey

Laura Mulvey (1941-present) is a British film theorist, professor, filmmaker, feminist thinker, and writer. She is best known for her 1975 piece, “Visual Pleasure and Narrative Cinema”, which coined the term “the male gaze.” For Further Reading: Laura Mulvey’s Late Style Visual Pleasure and Narrative Cinema Film Theory 101 – Laura Mulvey: The Male Gaze Theory This month, we’re talking about Word Weavers — people who coined terms, popularized words, and even created entirely new languages. These activists, writers, artists, and scholars used language to shape ideas and give voice to experiences that once had no name. History classes can get a bad rap, and sometimes for good reason. When we were students, we couldn’t help wondering... where were all the ladies at? Why were so many incredible stories missing from the typical curriculum? Enter, Womanica. On this Wonder Media Network podcast we explore the lives of inspiring women in history you may not know about, but definitely should. Every weekday, listeners explore the trials, tragedies, and triumphs of groundbreaking women throughout history who have dramatically shaped the world around us. In each 5 minute episode, we’ll dive into the story behind one woman listeners may or may not know–but definitely should. These diverse women from across space and time are grouped into easily accessible and engaging monthly themes like Educators, Villains, Indigenous Storytellers, Activists, and many more. Womanica is hosted by WMN co-founder and award-winning journalist Jenny Kaplan. The bite-sized episodes pack painstakingly researched content into fun, entertaining, and addictive daily adventures. Womanica was created by Liz Kaplan and Jenny Kaplan, executive produced by Jenny Kaplan, and produced by Grace Lynch, Maddy Foley, Brittany Martinez, Edie Allard, Carmen Borca-Carrillo, Taylor Williamson, Sara Schleede, Paloma Moreno Jimenez, Luci Jones, Abbey Delk, Adrien Behn, Alyia Yates, Vanessa Handy, Melia Agudelo, and Joia Putnoi. Special thanks to Shira Atkins. Follow Wonder Media Network: Website Instagram Twitter See omnystudio.com/listener for privacy information.

The Fantasy/Animation Footnotes return to psychoanalysis in order to make sense of the world through gazing and gaze theory. Alex once again takes the lead in discussing Laura Mulvey's seminal work on the gaze but also how it offers just one way of thinking about the topic, drawing instead on Lacanian psychoanalysis to distinguish between the qualities of looking and gazing. Topics include the conscious and unconscious processes involved in Lacan's ‘mirror stage'; the politics of cinema and the illusion of mastery; how the gaze both affirms identity through our engagement with the cinematic object and emerges as something not that we have but that we react to; and how ‘gazing' represents a way of seeing the world through the paradigm of consciousness, concepts, and ideas. **Fantasy/Animation theme tune composed by Francisca Araujo** **As featured on Feedspot's 25 Best London Education Podcasts**

Falls euch cogitamus gefällt, lasst bitte ein Abo da und/oder empfehlt uns weiter. YouTube: https://www.youtube.com/@cogitamus Instagram: https://www.instagram.com/cogitamus.podcast/ Finanziell unterstützen könnt ihr uns ebenfalls: paypal.me/cogitamus oder cogitamus@posteo.de. Schaut auch mal auf UNCUT vorbei: https://www.uncut.at/. Mit „Babygirl“ dreht Regisseur-Autorin Halina Reijn den 1975 von Laura Mulvey entdeckten Male Gaze um und transformiert ihn zu einem Human Gaze. Es ist kein machtvoller Blick vom einen auf das andere Geschlecht, sondern ein sensibles Porträt biologischer Triebe und Wünsche. Nicole Kidman und Harris Dickinson machen ihre Sache hervorragend in diesem später abdriftenden Familiendrama. Kapitel 00:00 Erotik verschwindet aus dem Kino 05:16 Konstellation und weiblicher Orgasmus 09:14 Keine Klischeephalanx 13:54 Hochglanz- statt Röntgenbilder 15:32 Human Gaze statt Male Gaze 20:00 Fazit Literatur/Links/Quellen Uncut-Filmkritik: https://www.uncut.at/community/user_forumseintrag.php?movie_id=19948&user_id=10141 Statistiken zum Sex-Rückgang in Filmen: https://stephenfollows.com/p/why-is-sex-in-movies-declining Bildnachweise: https://www.nme.com/wp-content/uploads/2025/01/Babygirl-image-2025-2-1392x884.jpg; https://medienwissenschaften.net/wp-content/uploads/2021/06/Unbenanntes_Projekt-1920x1920.png; https://people.com/thmb/wS9wOsJSIxVKToRgqxn0ufCH2a8=/1500x0/filters:no_upscale():max_bytes(150000):strip_icc():focal(999x0:1001x2)/BabygirlMAIN-05f948f0def248948f5054da0db9c4a0.jpg

THIS WEEK on the GWA Podcast, @katy.hessel interviews is one of the world's most influential artists: Barbara Kruger. Hailed for her distinctive poster-style language, Kruger merges text and image to bring attention to urgent political concerns. Bold, loud and readily available, her tabloid-esque works confront everyday issues. And, evocative of advertising, have the ability to bring meaning to often meaningless signage.  Born in Newark, NJ, and educated at Syracuse then Parsons, where she was taught by the late great Diane Arbus, Kruger began as an art director for Condé Nast, where she shaped her visual language. As she has said, “I had the luxury of working with the best technology ... I became attached to sans serif type, especially Futura and Helvetica, which I chose because they could really cut through the grease.” Fast forward to the 1970s and 80s – a highly political moment in America: especially for the control over one's body – and Kruger is culminating text/images that speak to Laura Mulvey's landmark 1975 essay on the male gaze, “Visual Pleasure and Narrative Cinema", and that protest anti abortion laws. Her work defined a new type of art that directly addressed power and control, championing the rights we should have over our bodies, life and world.  Today, she is still at the forefront with her work – immersive and on the wall – that feels familiar due to its evocation of the machine we know as capitalism, that both drives us and that we drive. For those lucky enough to be in London, Kruger is very excitingly having her first institutional show in London in over 20 years, at Serpentine Galleries: Thinking of You. I Mean Me. I Mean You. Opening TODAY, until 17 March 2024. -- THIS EPISODE IS GENEROUSLY SUPPORTED BY THE LEVETT COLLECTION: https://www.instagram.com/famm.mougins // https://www.merrellpublishers.com/9781858947037 ENJOY!!! Follow us: Katy Hessel: @thegreatwomenartists / @katy.hessel Sound editing by Nada Smiljanic Music by Ben Wetherfield

In this episode, we look at a classic Hitchcock film, which has become a Halloween tradition for the two of us for the past many years. Joseph takes the opportunity of this film to look at voyeurism, cinema, and the male gaze, using it as a discussion point for Laura Mulvey's famous 1975 essay, "Visual Pleasure and Narrative Cinema". We also look at the news and have another exciting Letterboxd game.Resources:https://www.perlego.com/knowledge/study-guides/what-is-laura-mulveys-male-gaze-theory/https://collider.com/rear-window-alfred-hitchcock-femininity/https://variety.com/2023/film/features/marvel-jonathan-majors-problem-the-marvels-reshoots-kang-1235774940/https://www.indiewire.com/news/breaking-news/hunger-games-prequel-sag-interim-agreement-1234921598/https://www.indiewire.com/news/business/dan-gordon-wga-resignation-israel-interview-1234920556/https://www.indiewire.com/news/general-news/kino-lorber-streaming-service-kino-film-collection-1234921524/https://www.indiewire.com/news/breaking-news/sag-aftra-responds-latest-studio-offer-resume-negotiations-1234920257/Letterboxd:@cam klassen@joewest

We're tackling a big topic in our two part discussion on “the female gaze.” What is the female gaze and why does it matter? In this first episode, we establish some context for the term by getting into the history of the “gaze” as a concept, the psychoanalytic origins of the Male Gaze as theorized by Laura Mulvey, and how the oppositional gaze, as coined by bell hooks, makes space for alternative ways of looking and being looked at. You can listen to "E32 The Female Gaze (Part 2): Complication and Expansion" right now! A quick editorial note: We incorrectly mention that polo originated in China. Sources consider what would be modern day Iran as the location of origin for the game. As two people who study, analyze, and have a literal podcast about media, we stand in solidarity with the WAG and SAG-AFTRA strikes. Without the labor of the writers and actors currently on strike–along with their counterparts in other industries/countries, who also deserve fair wages and labor protections– none of the works we discuss here or in other episodes would exist. Lit discussed this episode: Mobile Suit Gundam: The Witch From Mercury, Vincenzo, The Story of Ming Lan Bonus reading (aka works cited & consulted): Bowers, Susan R. “Medusa and the Female Gaze.” NWSA Journal, vol. 2, no. 2, 1990, pp. 217-235.   Benson-Allott, Caetlin. “No Such Think Not Yet: Questioning Television's Female Gaze.” Film Quarterly, vol. 71, no. 2, 2017, pp. 65-71. DOI: https://doi.org/10.1525/FQ.2017.71.2.65. Forster, Stefani. “Yes, there's such a thing as a ‘female gaze.' But it's not what you think.” Medium. !2 Jun 2018. Accessed 13 February 2020. https://medium.com/truly-social/yes-theres-such-a-thing-as-a-female-gaze-but-it-s-not-what-you-think-d27be6fc2fed. Dyhouse, Carol. Heartthrobs: A History of Women and Desire. Oxford University Press, 2017. Hemmann, Kathryn. "Queering the Media Mix: The Female Gaze in Japanese Fan Comics." Transformative Works and Cultures, no 20, 2015. https://doi.org/10.3983/twc.2015.0628. hooks, bell. "The Oppositional Gaze: Black Female Spectators." Black Looks: Race and Representation, Routledge, 2014. Mulvey, Laura. “Visual Pleasure and Narrative Cinema.” Visual and Other Pleasures, Indiana University Press, 1989. Don't forget to subscribe to Sex. Love. Literature! You can find us on Instagram and Threads @SexLoveLit. The SLL Theme music is “Pluck It Up” by Dan Henig. What's Sparking Joy BGM is "Candy-Coloured Sky" by Catmosphere | https://soundcloud.com/ctmsphr; Released by Paper Crane Collective; Music promoted by https://www.free-stock-music.com; Creative Commons Attribution 3.0 Unported License;  https://creativecommons.org/licenses/by/3.0/deed.en_US

Watch/Listen to this and all episodes ad free by joining the ITBR Patreon for only $5 a month! ⁠⁠⁠patreon.com/ivorytowerboilerroom⁠⁠⁠ Manuel Betancourt, a Los Angeles-based queer Colombian writer and film critic joins Andrew in the ITBR to talk all things Hunks Heartthrobs and Desiring Men! Andrew asks Manuel why he decided to write "The Male Gazed: On Hunks, Heartthrobs, and What Pop Culture Taught Me About (Desiring) Men" which is a memoir-in-essays that is both a coming of age and coming out journey. Manuel reveals that while some were enjoying Mario Lopez's performance in "Saved by the Bell," he was both enjoying and lusting after Mario! Just like his desire for Mario Lopez, Manuel and Andrew discuss their queer male interest in Antonio Banderas, Ricky Martin, wrestling singlets, Muscle Beach, and even jockstraps! Andrew then asks Manuel how Laura Mulvey's essay "Visual Pleasure and Narrative Cinema" which discusses how the male gaze objectifies women connects to Manuel's theory about the queer male gaze? Be sure to get your hands or ears on Manuel's "The Male Gazed" here: https://mbetancourtcom.wordpress.com/ You can follow Manuel on Instagram, @bmanuel and on X (formerly Twitter), @bmanuel. Head to Broadview Press, an independent academic publisher, for all your humanities related books. Use code ivorytower for 20% off your⁠⁠⁠⁠ broadviewpress.com ⁠⁠⁠⁠order. To subscribe to The Gay and Lesbian Review visit ⁠⁠⁠⁠glreview.org⁠⁠⁠⁠. Click Subscribe, and enter promo code ITBR to receive a free copy with any print or digital subscription. Order from ⁠⁠⁠⁠@mandeemadeit⁠⁠⁠⁠, mention ITBR, and with your first order you'll receive a free personalized gift! Follow That Ol' Gay Classic Cinema on Instagram, ⁠⁠⁠⁠@thatolgayclassiccinema⁠⁠⁠⁠. Follow ITBR on IG, ⁠⁠⁠⁠@ivorytowerboilerroom⁠⁠⁠⁠, TikTok, ⁠⁠⁠⁠@ivorytowerboilerroom⁠⁠⁠⁠, and Twitter, ⁠⁠⁠⁠@IvoryBoilerRoom⁠⁠⁠⁠! Thanks to the ITBR team! ⁠⁠⁠⁠Andrew Rimby⁠⁠⁠⁠ (Host/Director), ⁠⁠⁠⁠Mary DiPipi⁠⁠⁠⁠ (Chief Contributor), and our Fall 23 interns (Jonathan and Sara) --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/ivorytowerboilerroom/message Support this podcast: https://podcasters.spotify.com/pod/show/ivorytowerboilerroom/support

File Under: Slime by Christopher Michlig — a cultural history of Slime — was recently published by Hat & Beard Editions. What is slime? We are well acquainted with its qualities in conjunction with certain things from which we tend to recoil but to which we are also at times attracted. Despite being everywhere, slime is a surprisingly unexamined cultural phenomenon. File Under: Slime collates a cultural history of “slime” and “sliminess,” with particular emphasis on precedents in pop-culture, contemporary art, ecology, science fiction, literature, critical theory, and cinema. Artist and professor Christopher Michlig's research characterizes slime as a pervasive, oozing, cultural phenomenon, documenting instances of its evolving representations. The appearance of slime in such films as The Blob, Ghostbusters, and Poltergeist are diligently and humorously analyzed, commercial and graphic design precedents are incorporated, and the work of such artists as Lynda Benglis, Cindy Sherman, Robert Smithson, Sterling Ruby, and Jason Rhoades are discussed. Alongside a multitude of visual references, File Under: Slime is supplemented with literary and theoretical references from such writers as Jean Paul Sartre, Julia Kristeva, Mike Kelley, Rosalind Krauss, Laura Mulvey, and others. +++ SLIME: A NATURAL HISTORY by SUSANNE WEDLICH — a different but like-minded cultural history of slime — was also recently published by Melville House in New York. This groundbreaking, witty, and eloquent exploration of slime will leave you appreciating the nebulous and neglected sticky stuff that covers our world, inside and out. Slime exists at the interfaces of all things: between the organs and layers in our bodies, and between the earth, water, and air in the world, and is often produced in the fatal encounter between predator and prey. In this fascinating, ground-breaking book, Wedlich leads us on a scientific journey through the 3-billion-year history of slime—from the part it played in the evolution of life on this planet to the way it might feature in the post-human future. She also explores the cultural and emotional significance of slime, from its starring role in the horror genre to its subtle influence on Art Nouveau. +++ Susanne Wedlich studied biology and political science in Munich and has worked as a writer in Boston and Singapore. She is currently a freelance science journalist for Der Spiegel and National Geographic. She lives in Munich. Christopher Michlig, meanwhile, makes work in a wide range of media, including collage, printmaking, sculpture, and film. His work has been reviewed and featured in The Los Angeles Times, Mousse Magazine, Saatchi Online, Flavorpill, and New City and exhibited nationally and internationally.  Michlig received an MFA from Art Center College of Design, Pasadena, California and he is currently Associate Professor and area Coordinator of Core Studio at the University of Oregon, Eugene. The authors caught up this spring to discuss their books and mutual fascination with slime.

In May 2023, Laura Mulvey and Rod Stoneman returned to Falmouth 45 years following a weekend of Independent Film and Sexual Politics to reconvene a dialogue about politics, experimental film, cinematic form and radicalism. The event, Falmouth Film Weekend [1978 Revisited], was hosted by Falmouth University's Sound/Image Cinema Lab, and was delivered by Neil, in consort with staff and student colleagues. The weekend was a mix of screenings, seminars and talks, the latter by Laura and Rod. Filmmakers whose work was screened included Kenneth Anger, Yvonne Rainer, Stephen Dwoskin, Barbara Hammer and Laura Mulvey and Peter Wollen. The programme reached back to the original line-up as well as updating it with filmmakers from that period whose work has become so important to understanding of the era, such as Carolee Schneeman, and those who followed that radical moment, such as Isaac Julien. This episode collects Laura's incredible talk, both reflective and critical, looking back and forward simultaneously, and shares it for Cinematologists listeners. Dario gets excited by the intellectual questions posed by the talk and he and Neil discuss form and content, ideology, the digital and its radical potentialities. It was an honour to listen to Laura Mulvey and Rod Stoneman, key figures in film theory and history, and it's an honour to share their talks via the podcast. Rod's can be found on our website via this link. The only reason it isn't shared on the main feed is due to the desire to contain the episode to a single release. -----   NB: The ‘Graeme' Laura refers to is Graeme Ewens, a Falmouth based former member of the London Filmmaker's Co-operative, who was in attendance for the weekend. --- You can listen to The Cinematologists for free, wherever you listen to podcasts: click here to follow. We also produce an extensive monthly newsletter and bonus/extended content that is available on our Patreon page: https://www.patreon.com/cinematologists. You can become a member for only £2. We really appreciate any reviews you might write (please send us what you have written and we'll mention it) and sharing on Social Media is the lifeblood of the podcast so please do that if you enjoy the show. _____ Music Credits: ‘Theme from The Cinematologists' Written and produced by Gwenno Saunders. Mixed by Rhys Edwards. Drums, bass & guitar by Rhys Edwards. All synths by Gwenno Saunders. Published by Downtown Music Publishing 

In this episode, Dr. Kate Balestrieri and William Beteet discuss how to recognize the male gaze in media, and unpack its detrimental impacts on dating expectations, relationships and masculinity. Guest info: William Beteet III (he/him/his) has been published in TIME, Huffington Post and Inc. Magazine. He's a TEDx Speaker, Quora Top Writer and has over 160,000 followers on TikTok. William received his Juris Doctorate from Illinois Tech and has degrees in both Philosophy and History from Baylor University. William lives in New York where he has performed, along side of Bill Burr and Tracy Morgan. Follow William on Instagram and TikTok @billbeteet Additional Resources for Understanding the Male Gaze: Visual Pleasure and Narrative Cinema by Laura Mulvey (year) https://www.asu.edu/courses/fms504/total-readings/mulvey-visualpleasure.pdf What is the Male Gaze? Definition and Examples in Film by Kim Leonard (2021) https://www.studiobinder.com/blog/what-is-the-male-gaze-definition/ To submit ideas for future podcasts, please visit www.modernintimacy.com/podcast To schedule a consultation with a Clinician at Modern Intimacy, visit www.modernintimacy.com/contact Subscribe to the podcast here: Apple Podcast https://podcasts.apple.com/podcast/id1563975869 Spotify https://open.spotify.com/show/4YUuXpunV1W4GfMmcu0qXu?si=mfuyAkhrTraN1Nv0SYy2lQ Stay connected with Dr. Kate on Social Media: Instagram: @drkatebalestrieri + @themodernintimacy TikTok: @drkatebalestrieri Intro and Outro Credits Erica Gerard www.podkitproductions.com #malegaze #misogyny #patriarchy #mentalheatlh #relationships #podcast

Male gaze by se do češtiny dalo přeložit jako mužský pohled nebo třeba zírání. Je to koncept z filmové teorie, který v 70. letech popsala Laura Mulvey a který je vlivný dodnes. Jedná se o to, že ženské postavy jsou v mnoha filmech vyobrazovány velmi ploše a s důrazem na jejich vzhled a krásu. Mají za cíl uspokojit mužský heterosexuální pohled. K tématu si Verča a Magda pozvali Kamila Filu, jednu z nejvýraznější osobností české filmové kritiky.

Jen Dwyer grew up on the West Coast, in the Bay Area, California and currently lives and works on the East Coast, between Connecticut and New York. Her playful ceramic sculptures, paintings and otherworldly installations evoke dreams, fantasy, and the desire to escape to a world of one's own creation. Through her artwork, Dwyer creates a uniquely powerful, caring, and intimate feminine world, underscored by the artist's study of Paleolithic talismans, the decadent Rococo aesthetic, and contemporary girlhood culture and ecofeminism. Dwyer received a BFA in Ceramics, BA in Environmental Studies and a minor in Art History from University of Washington. She finished her MFA in the Spring of 2019 from University of Notre Dame where she received a Full Fellowship in Ceramics with a Gender Studies Minor. Dwyer has partaken in many residencies and fellowships, including the Pottery Center in Jingdezhen, China; fellowship at Wassaic Projects and the Museum of Art and Design Studio Residency. Recent exhibitions include the Spring/Break Art Fair in New York City, Maxon Mills Gallery in Wassaic, the Snite Museum, at Notre Dame, a solo exhibition in Manhattan, NY at Dinner Gallery as well as recent and upcoming group exhibition at Hashimoto Contemporary Gallery, Gaa Gallery and Jeff Marfa Gallery. "The Female Gaze is an alternative way of seeing that represents everyone as a subject and acknowledges that people have their own complicated narratives. With this idea in mind Jen Dwyer constructs fanciful, porcelain vessels and sculptures that merge iconography from prehistoric imagery, (such as the Venus of Willendorf, which was thought to be a self portrait of the artist), with the Rococo Aesthetic, infused with contemporary feminist themes. Dwyer create an amalgamation of ceramic sculpture and oil paintings to examine contemporary socially constructed notions of identity by invoking the female gaze. The Female Gaze, coined by Jill Soloway, was created in response to Laura Mulvey's theorization of “the Male Gaze,” which is when cinematic depictions of women are seen as objects of male pleasure. The Female Gaze is an alternative way of seeing; a way of looking/representing that seeks to give everyone agency and make everyone a subject. Rococo art was created in reaction to boredom with the serious baroque style, and instead opted to depict humor, wit, emotion, and whimsy. Characterized by its light-heartedness, the Rococo presents itself at a more intimate scale, often in private spaces. I aim to create other worldly Installations, filled with my ceramic sculptures, to blur the barriers between the private and public, subject and object and self and others." Links: www.jen-dwyer.co   Instagram: @jen_dwyer_   Artist Shoutout:   Gracelee Lawrence Leah Guadagnoli Will Hutnick   I Like Your Work Links: https://www.ilikeyourworkpodcast.com/retreat Notions of Beauty Exhibition Join The Works Membership waitlist! https://theworksmembership.com/ Submit Your Work Check out our Catalogs! Exhibitions Studio Visit Artist Interviews I Like Your Work Podcast Say “hi” on Instagram

David describes how in education, it might be helpful to facilitate extra resources and have other eyes on schools and supporting the staff and professional development, just as therapists need supervision, eyes on their work. LeDerick points out that nobody builds a building or a car or anything by themselves, most problems get solved in teams professionally, so when it comes to building up and supporting a child, it takes a village, too. When we say we want to educate all students, it takes a team effort to actually create the diversity needed to honor the students. Inclusion is a richer experience for most educators, too—the first two or three years for teachers is burnout city for teachers, and it's important to come to their support and help create this environment. LeDerick got his start being a motivational, assembly-style speaker in college, when he was part of a group of a support program for tutoring and accommodations to have community to celebrate surviving another week of college together. Someone suggested going back to their high schools—and it was great PR for the program he was a part of, but it also had a lasting impact on him and these young people.  When we think about this work from a civil rights, from an activitist point of view—young people should be the ones leading the work and informing and forming the voices of it. Training people to be better self-advocates, to run their own IEP meetings, to understand their rights under the law, to use their voice as an agent of change. Its important to give a voice to those who are overlooked, or being used—how important it is to make sure you're listening, not just directing. David names how LeDerick's experience is shattering expectations; we're taught to mask, to hide our LD's, to not talk about how hard the road is, to not talk about what to avoid, everything is good enough or not good enough — but we needs what's an inclusive view of success? What can success look like, because it's not going to look the same all the time. What's a model people can go to? Isabelle references Lawrence of Arabia—the potential of youth (see full quote below). There's something so important about people seeing someone who has actually walked the path be able to talk about the things we're not supposed to talk about. LeDerick wrote a book with his colleague, Dr. Margo Izzo (who also has ADHD -- see link below), and the use of narratives as well best practices for kids transitioning from high school into their next steps. The importance of near-peer mentors—the people who have recently been where you've been, the need for that. LeDerick talks about how the State of Nevada hired young adult facilitators going back into their high schools, and they make a vision-board/dream-board that speak directly to the IEP sections, and they teach cohorts of students how to capture the IEP sections in this board and present it in a visual way. Once the pandemic hit, the vision boards became PowerPoints and using social media images to help tell the story. One school created a club for people who are feeling marginalized, some students want to do teacher education, or getting on the loudspeaker at school and sharing a new disability diagnosis, to raise awareness. There's a video LeDerick mentions showcasing this: HERE IT IS (VIDEO OF VISION BOARD/STATE OF NEVADA).  What if we could make dream boards for work? How could we break some of the neurotypical molds we're caught in, sometimes without even realizing it. What it might mean to not have to constantly translate yourself to be understood by this neurotypical world. Being seen by somebody like you is so key. David appears to be paying attention but he is totally not—and the moment somebody gets that, they understand each other on a new level. He quotes Ruth Bader Ginsberg (see quote below) and describes how it may not be their fault, but the world carries a neurotypical gaze and it dictates what transitions should look like, what IEPs should look like.  We want kids in schools who are on IEPs to advocate and know what's on their IEP—because when they know what's on their IEP and how it works, they do better in school and more importantly, feel less shame around that. When IEP's were rolled out, parents were not given this instruction—kids were told to not come to the meeting, seen as something to be embarrassed by. It can mean a lot of have differences seen and validated—and more importantly, shared—it starts normalizing people's experiences and makes vulnerabilities understandable. It's like getting punched in the back of the kneecap, you don't have to make that part strong, you just have to acknowledge that it hurts. David's first exposure to not having to be perfect, it was through LeDerick's work—and they're still carrying the torch. Isabelle wonders what is nourishing LeDerick in this mission and what are some of the hard parts—LeDerick describes how sometimes he goes into a school and it feels like a prison. LeDerick and his co-host, Winifred Winston, on the Black and Dyslexic podcast (see link below), they interviewed Dr. Julie Washington, this researcher and expert on literacy, and she said how dyslexia and ADHD is a label of privilege—black and brown folks are labeled with emotional or behavioral disabilities, that leads to more restrictive environments our schools or society has, as opposed to the academic supports. Once in a while, LeDerick gets into one of those environments and has to really care for himself within those environments. Another hard part can be all the emails he has to write, and bookkeeping—and his wife Samyukta is incredibly supportive—she handles a lot of supports as far as business management, and he has hired other people with other professional supports. LeDerick is still trying to hack how to stay on top of email, and he's got a lot of stuff around his LD, but to break down emails into small and actionable steps instead of being overwhelmed—and how to ask for help! That is so important but also so challenging. LeDerick's work has pivoted in 2020, at home and seeing the murder of George Floyd, the lynching of Ahmaud Arbery—and people started coming out to LeDerick to come and do Diversity and Inclusion work. He said no a lot, because people weren't necessarily prepared for the work—like not giving their Diversity and Inclusion board any power or say. He wanted to make sure his work was really making a difference for people of color, particularly black folks. His work on the Black and Dyslexic podcast—it's really an intersection of pain points—Winifred came up with Black and Dyslexic parents (BADass parents!). He received a grant to increase access with folks with developmental and intellectual disabilities in New Jersey's black communities to the resources—that work has been so rewarding, but also carries so much administrative work. It's about how we show up in spaces, how to be your authentic self,  the head of a project, and someone with LD—and how to leverage technology, accommodations. Sometimes he needs the first three lines/bullets to get started.More on LeDerick Horne(here's a brief bio)(here's his amazing link tree)LeDerick and Dr. Margo Izzo's book, Empowering Students with Hidden Disabilities: A Path to Pride and Success Black and Dyslexic Podcast (hosted by Winifred Winston and LeDerick Horne)Celebrating Black History and People with Disabilities - Youtube series A glimpse of LeDerick's live events - from the Nevada Student Leadership Transition Summit (NSLTS)The vision boards LeDerick talks about appear in this video at 18:45 - December 14, 2021, Humboldt County School District School Board Meeting - The Lowry High School NSLTS Team presents on their efforts, including self-directed IEPsNew Jersey Coalition for Inclusive EducationAll in for Inclusive Education Random Things We Mentioned: Lawrence of Arabia (here is the quote, by Prince Faizel, played by Alec Guinness)— "Young men make wars, and the virtues of war are the virtues of young men. Courage and hope for the future. Then old men make the peace. And the vices of peace are the vices of old men. Mistrust and caution.”Ruth Bader Ginsberg quote: “not their fault they're male?” -- the real quote is attributed to film theorist Laura Mulvey's concept of the “male gaze” -- for a thorough article on the legal ramifications of this concept, check out Nicholas Mignanelli's 2019 article in the Journal of Race, Gender, & JusticeDAVID'S DEFINITIONSDisproportionality: the racial or ethnic differences that exist in how students with learning differences are identified, placed, and disciplined—for example, how black and brown students with ADHD might be labeled as having Oppositional Defiant Disorder or “behavioral issues” while white students are identified as having ADHD and thus treated very differently.Learning Difference (LD): Because learning disability is a crummy, inaccurate term. For example, David does not have a learning disability, he has a sitting still disability.Inclusion/Inclusive Education: This refers to the idea that all students should have an equal opportunity to learn, and relates to parts of the law and education system that attempt to achieve this by acknowledging it is more effective and socially beneficial for all students (as research and endless evidence shows) to be in classrooms and experiences together, rather than segregated into different tracks or programs.  For a much more thorough description of all of the nuances around this, check out:https://en.wikipedia.org/wiki/Inclusion_(education)Individualized Education Plan (IEP): is for someone with learning or emotional needs in a classroom. An IEP is a legal contract with a school, that specifies the accommodations and modifications available for a student. IEPs are tailored for each individual student who qualifies. While it is similar to a 504 plan, or another type of plan that has recommendations that schools can follow, an IEP is more formal and structured, and increases the amount of supports a school can provide. IEPs are provided in public schools in the United States. To get an IEP, a child has to demonstrate the need for an IEP over a 504 plan, and be assessed by the school. For a big guide to IEPs, check this out. Resiliency: you're not going to shatter, whatever happens, it's not going to destroy you. -----Cover Art by: Sol VázquezTechnical Support by: Bobby Richards—————

“SHAME ON YOU!” It seems the whole world is constantly screaming these words at us. “You are unworthy, invalid, inferior.”This episode takes place at the gym, and I speak about shame and my theories on its origins in human history. I then add my take on it as an unhealthy and unnatural emotion, and definitely not an effective one.This one's long and filled with some academic references. I've added a bibliography below. I've also created a Guide on my Instagram (@khanyis.isibhakabhaka). Otherwise, enjoy. And feel free to shoot me a DM with your own opinions or arguments on this.With loveKhanReference listWays of Seeing by John BergerThe video of the BBC production "Ways of Seeing" (Episode 2): https://www.youtube.com/watch?v=JU_RToLqOsADiscipline and Punish : The Birth of the Prison by Michel FoucaultVisual Pleasure and Narrative Cinema by Laura Mulvey. pp. 6-18Peter A Levine, PhD on Shame - Interview by Caryn Scotto D'Luzia: https://youtu.be/i2CN5nhmfxkNot mentioned:Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in Phenomenology and Feminist Theory, by Judith Butler. Available: https://www.jstor.org/stable/3207893Men, Women and Worthiness: The Experience of Shame and the Power of Being Enough by Bree BrownThe Diamond Net. Shame and the Shadow (Shame and Love Series 2): https://youtu.be/gfNLCNM4WJ8... Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 23 augusti 2021.Del 1: Flörten i RomVi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken Instagram boyfriend experience, med det unika försäljningsargumentet: en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig.Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken.Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat.År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok Om fotografi hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det arbete för arbete som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online.Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som såå fina bilder av dig, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag.Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt spontan social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur pojkvännens synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit på riktigt. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem.Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok The Outsourced Self ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad.Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls.Den italienske arbetskritikern Franco Bifo Berardi kallar dagens produktionsordning för olyckofabriken. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. Agentsjukan kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen.Del 2: Arbetets skådespeleriUnder en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder falsk kund. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som Family Romance eller Hagemashi-tai ( Vi vill göra er lyckliga på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en butlertjänst, en man som gör hemarbete åt kvinnor. Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa.Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna.Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster.Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. Det är kul, säger Megumi, Det är som cosplay.Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen.Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid.Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!.I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus.På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren.Del 3: Livet i 2,5 dimensionerAlla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt.På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner.Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen Välkommen hem, min herre.På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren.I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag.På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i.2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien Evas tid arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét Evas tid släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli.Kimura Masaki är vd för företaget Tokyo Talent som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, någon som är deras typ, förklarar Kimura Masaki och lägger till: För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionenDel 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarvAv en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade gråterska, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn.Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet.Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes barn håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. Ibland skäller jag på dem, säger hon, om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet. Hon fortsätter alltså att jobba som mamma även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade brorsdotterns stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna.År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet emotionellt arbete. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om to-be-looked-at-ness, på svenska ungefär att-bli-tittad-på-het, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag.Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget Disneyland. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara Ja på prästens traditionella fråga: Tager du har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som präst, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart.Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop! Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår.Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar.Sonia Hedstrand

The contributor for this episode is Holly Antrum. This episode was recorded during the exhibition ‘Laura Mulvey and Peter Wollen: Intersections in Theory, Film and Art', at Camera Austria in Graz (11 June - 14 August 2022). Final-year techne researcher Holly Antrum staged her paper-based artist multiple from within the show, Markéta's Notes, as a podcast for technecast. Holly Antrum's project involves filmmaking as an expanded practice. Markéta Hašková is a matrilineal counterpart developed by Holly Antrum to explore the navigation of archives through foregrounding interpersonal collection searches with subjectivity and tactility. She has used the medium of audio recordings that she makes and collects in her research, to underscore this episode, and shares and reflects upon Markéta's Notes as a recently published aspect of her research. All recording in this episode has been produced in the locality of the project by the researcher at study desks including in the BFI archive viewing desk set within the BFI Southbank Reuben Library. The podcast introduces how she has engaged with conceptualizing a project centring on layers of real and fictional presences in the archive: originating through attending the archive at the BFI, and developing narration for feminist ‘fictioning' and stepping back into the personal voice of the feminist artist-researcher. Markéta's Notes was commissioned by the exhibition curators Nicolas Helm-Grovas and Oliver Fuke and by Camera Austria. To receive an update about when the free pamphlets A Taste of Honey and Oedipus Rex from Markéta's Notes - and when the full edition is available to buy in the UK - sign up to Holly's artist mailing list. https://tinyletter.com/holly___antrum Images of Markéta's Notes and their presentation within the exhibition as well as a written version close to this podcast text can be viewed on Goldsmiths' Animating Archives blog https://sites.gold.ac.uk/animatingarchives/holly-antrum-marketas-notes/ --- Bio: Holly Antrum (she/her), is an artist, filmmaker and researcher born in London and based in London and South West England. She works with lens-based media including 16mm film, as well as sound, print and writing, and her works approach public and closed live settings. A consistent theme is an attempt to capture tactile histories, while shifting how a document – written, sonic, or visual – might speak through its context and thereby reveal how certain spaces and landscapes are inhabited with meaning and influence. Her work has been shown widely in the UK and internationally, in galleries, DIY spaces, cinemas, online and in print, and is held within public and private collections. Her artist films are distributed by LUX Artists' Moving Image and she is currently completing a techne AHRC-funded practice-based PhD with Special Collections at the British Film Institute, in partnership with Kingston School of Art. www.hollyantrum.com --- Technecast: This episode is presented by Felix Clutson. The Technecast is funded by the Techne AHRC-DTP, and produced and edited by Polly Hember, Julien Clin, Felix Clutson, Edwin Gilson, Morag Thomas, and Olivia Aarons Contact: technecaster@gmail.com / @technecast / @pollyhember / @ClinJulien Music composed, performed and generously provided by Jennifer Doveton

In this eye-opening documentary, BRAINWASHED: SEX-CAMERA-POWER, celebrated independent filmmaker Nina Menkes explores the sexual politics of cinematic shot design. Using clips from hundreds of movies we all know and love – from METROPOLIS to VERTIGO to PHANTOM THREAD – Menkes convincingly makes the argument that shot design is gendered. BRAINWASHED: SEX-CAMERA-POWER illuminates the patriarchal narrative codes that hide within supposedly “classic” set-ups and camera angles, and demonstrates how women are frequently displayed as objects for the use, support, and pleasure of male subjects. Building on the essential work of Laura Mulvey and other feminist writers, Menkes shows how these not-so-subtle embedded messages affect and intersect with the twin epidemics of sexual abuse and assault, as well as employment discrimination against women, especially in the film industry. The film features interviews with an all-star cast of women and non-binary industry professionals including Julie Dash, Penelope Spheeris, Charlyne Yi, Joey Soloway, Catherine Hardwicke, Eliza Hittman, and Rosanna Arquette. Director Nina Menkes joins us for a conversation on how and why she crafted BRAINWASHED to be seen as a call-to-action that can fundamentally change the way you see, and watch, movies. For more go to: kinomarquee.com/Brainwashed

In this very special episode, Dhruv and Amartya welcome High on Films writer Ahendrila Goswami to talk about some essential feminist film theory and then apply it to two special films that they feel establish a different form of looking compared to mainstream cinema - Shoojit Sircar & Juhi Chaturvedi's "Piku," & Mira Nair and Sooni Taraporevala's adaptation of Jhumpa Lahiri's "The Namesake." To listen to an extended discussion of Laura Mulvey's seminal essay, "Visual Pleasure and Narrative Cinema," and the conceptual use of this "gaze" in these two films specifically, check out the full episode! "Visual Pleasure and Narrative Cinema": https://www.amherst.edu/system/files/media/1021/Laura%2520Mulvey,%2520Visual%2520Pleasure.pdf Ahendrila's Essays referenced in this episode: 1. Creating an Ashoke Ganguli of his Own: Irrfan Khan in "The Namesake" (2006): https://www.highonfilms.com/irrfan-khan-in-the-namesake/ 2. Exploring the Paradox of Freedom in "Great Freedom" (2021): https://www.highonfilms.com/great-freedom-2021-essay/ 3. Shardul Thakur Comes Out of the Closet: A Nuanced Portrayal of Queerness in "Badhaai Do" (2022): https://www.highonfilms.com/badhaai-do-2022-queer-analysis/. Time Codes: [00:00 - 06:24] - Intro [06:25 - 31:18] - Film Theory; Contemporary Examples of Male Gaze. [31:19 - 01:08:18] - Piku [01:08:19 - 01:47:48] - The Namesake [01:47:49 - 01:53:21] - Outro Follow our Instagram page: https://instagram.com/queenisdead.filmpodcast Do hit 'Follow' on Spotify if you haven't already to help the podcast reach more people! You can also follow Ahendrila: https://twitter.com/ahendrila_g Follow us on Letterboxd at: Ahendrila - https://letterboxd.com/ahendrila/ Amartya - https://letterboxd.com/amartya/ Dhruv - https://letterboxd.com/aterminalcinema/ --- Support this podcast: https://anchor.fm/queenisdead/support

Mandy is back to help me dissect this beloved classic book "Ways of Seeing" 1972 (and BBC TV show) by John Berger. Welcome back, Mandy! And, as always on Book Talks, much art-nerdery was indulged. Come along with us as we consider Berger's thoughts on Art: aka How it was changed by the age of reproduction, How the Nude functions as a tool for the Male Gaze, and How art is used as a status symbol for the wealthy, and in advertising to create Glamour. "Ways of Seeing" was created mainly by John Berger (writer/host), Michael Dibb (filmmaker), Delia Derbyshire (composer), and Richard Hollis (book designer) with help from others. The project was conceived specifically to "question some of the assumptions usually made about the tradition of European Painting. That tradition which was born about 1400, and dies about 1900.” In the TV series (and in direct contrast to Kenneth Clark's big budget show, “Civilisation”), Berger shows up against a slightly shabby blue screen in a partially unbuttoned white and brown patterned shirt (he bought it right before the shoot bc he had been wearing blue) with kind of wild curly hair (kinda like Michael Landon style), and in slacks…he's casual- he's scrappy - parts of the show were even assembled in his parent's living room. He's earnest, feminist, anti-capitalist and unlike the posh-speaking Clark, he has a slight speech impediment…and Berger is ready to burn it all to the ground. "Ways of Seeing," the book, is available at most bookstores and "Ways of Seeing," the BBC tv program, is available to stream for free on Youtube A few grateful shout-outs to writers who we used for research for this talk: Olivia Laing / The Guardian, Kate Abbott / The Guardian and Sam Haselby / Aeon.co John Berger's other books: His novel "G" and also books about art's role in contemporary society: "About Looking" and "The Shape of a Pocket" Extra shout-outs: Composer, Delia Derbyshire, "The Man with the Movie Camera" film by Dziga Vertov, poster by Alexander Rodchenko, Walter Benjamin's "The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction,” Eva Figes, book "Patriarchal Attitudes," Jane Kenrick, one of five who had been on trial for protesting against the 1970 Miss World contest, Laura Mulvey's “Visual Pleasure and Narrative Cinema,” Linda Nochlin's “Why Have There Been No Great Women Artists," "Landscape & Power" by WJT Mitchell, "Looking at the Overlooked" by Norman Bryson Send me a voice message on Speakpipe.com about what you love and dislike about NYC! I'll use the recording in a future ep about Marsden Hartley: https://www.speakpipe.com/peps Follow Pep Talks on IG: @peptalksforartists Donate to the Peps: Buy Me a Coffee or https://anchor.fm/peptalksforartistspod/support. Amy's website: https://www.amytalluto.com/ All music tracks and SFX are licensed from Soundstripe. --- Send in a voice message: https://anchor.fm/peptalksforartistspod/message Support this podcast: https://anchor.fm/peptalksforartistspod/support

The Mets are having what can only be described as a bonkers trip to San Francisco, which you can catch up on with Roger Cormier's tweet threads from Monday night's rout and Tuesday night's ridiculous 13-12 affair.Our latest podcast episode recorded just as the series opener was about to begin out West, and it begins with Jesse hitting record to start the show, then somehow not thinking the show has started. Allison (who has a new installment from Lake Nipples out!) drops some knowledge about Victorian era beachgoing, while Addy debunks a common fallacy about Jacques Lacan's notion of the gaze and its subsequent application in Laura Mulvey's cinematic philosophy.We were going to add Lenny Dykstra's 1986 NLCS walk-off here as a treat, but searching for it brought up Lenny Dykstra's 1986 MTV appearance with Roger McDowell, so in the name of Juan Samuel, here's that, including Dykstra being creepy with Martha Quinn and saying, “I'm a good cheater. … They'll never know.”Well… This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit willetspen.substack.com/subscribe

Eva and Emma talk about the male gaze, from its origins in feminist film criticism to how the concept gets used today. They also discuss what is often left out from the discourses around the male gaze... (hint: it's capitalism) and also get interrupted by Emma's lovey, loud cat! Follow us on social media: Instagram Twitter Facebook Support us on Patreon We are a proud member of the Harbinger Media Network READING LIST: Big Mama, tiktok Issues in Feminist Film Criticism (includes 'Visual Pleasure and Narrative Cinema' and 'Women and Representation') Janell Hobson, 'Viewing in the Dark: Toward a Black Feminist Approach to Film' Caroline Evans and Lorraine Gamman, 'The Gaze Revisited, or Reviewing Queer Viewing' John Berger, 'Ways of Seeing' show and book Laura Mulvey, 'Afterthoughts on ‘Visual Pleasure and Narrative Cinema'' Guerrilla Girls, archive San Francisco Museum of Modern Art, 'The Female Gaze' video series Molly Moss, 'thoughts on a queer gaze' Eliza McDonough, 'Radical Queer Gazes'

Eva and Emma talk about the male gaze, from its origins in feminist film criticism to how the concept gets used today. They also discuss what is often left out from the discourses around the male gaze... (hint: it's capitalism) and also get interrupted by Emma's lovey, loud cat! Follow us on social media: Instagram Twitter Facebook Support us on Patreon We are a proud member of the Harbinger Media Network READING LIST: Big Mama, tiktok Issues in Feminist Film Criticism (includes 'Visual Pleasure and Narrative Cinema' and 'Women and Representation') Janell Hobson, 'Viewing in the Dark: Toward a Black Feminist Approach to Film' Caroline Evans and Lorraine Gamman, 'The Gaze Revisited, or Reviewing Queer Viewing' John Berger, 'Ways of Seeing' show and book Laura Mulvey, 'Afterthoughts on ‘Visual Pleasure and Narrative Cinema'' Guerrilla Girls, archive San Francisco Museum of Modern Art, 'The Female Gaze' video series Molly Moss, 'thoughts on a queer gaze' Eliza McDonough, 'Radical Queer Gazes'

To celebrate International Women's Day, which falls on March 8th, Bababam is replaying Do You Really Know episodes which look at the struggle against inequalities between women and men. All week long, refresh your knowledge about ideas and concepts which promote female empowerment. What is the female gaze? The term “female gaze” has been used in recent years to describe art that subverts the male perspective. The concept is seen as a response to Laura Mulvey's 1975 essay about the so-called “male gaze”. Historically, this has been the dominant way of viewing art forms, with the male creator and male characters catering to male viewers. The rest of the characters often exist mainly to serve the male lead, his interests and his story. As a result, women have often been objectified or ignored, with their characters oversimplified. Why has this happened? Is it about reversing the roles and objectifying men rather than women? What are some examples of female gaze films then? In under 3 minutes, we answer your questions! To listen the last episodes, you can click here: What is white privilege? What is CrossFit? What is jiko sekinin? A podcast written and realised by Joseph Chance. In partnership with upday UK. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

A l'occasion de la Journée internationale des droits des femmes le 8 mars, Bababam rediffuse des épisodes de Maintenant Vous Savez pour comprendre la lutte contre les inégalités femme-homme. De la sororité, à l'écriture inclusive, en passant par le female gaze... (re)découvrez tout au long de la semaine des concepts qui célèbrent l'empowerment au féminin. Qu'est-ce que le female gaze ? En 1975 Laura Mulvey, critique et réalisatrice de cinéma, propose le female gaze ou le regard féminin, comme une réponse au concept du male gaze. Elle explique que dans l'écrasante majorité des films, le spectateur s'identifie au regard de la caméra, qui elle-même relaie le regard du héros, qui prend plaisir à regarder les femmes comme des objets. Citons l'exemple "Mektoub my Love" d'Abdellatif Kechiche ou encore "Once Upon a Time in Hollywood" de Quentin Tarantino pour des films de regard masculin. Mais alors, comment reconnaitre en regardant un film qu'il s'agit d'un male ou d'un female gaze ? Est-ce que l'on peut considérer #MeToo comme l'initiateur d'un nouveau female gaze ? Ecoutez la suite dans cet épisode de "Maintenant vous savez". Un podcast écrit et réalisé par Zineb Soulaimani. A écouter aussi : Qu'est-ce que le zumping ? Qu'est-ce que le plaisir prostatique ? Qu'est-ce que le développement personnel ? Vous pouvez réagir à cet épisode sur notre page Twitter. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

For this special episode, film and video art professor Sid Branca joins me for a nearly 2 and a half hour rigorous discussion on the concept of the "Male Gaze." We use Laura Mulvey's famous essay "Visual Pleasure and Narrative Cinema" and take it to task. The first part is available for free, but you'll need to sign up for my Patreon for the rest: patreon.com/girlsgutsgiallo.

In this episode, I present Laura Mulvey's notion of the Male Gaze. If you want to support me, you can do that with these links: Patreon: https://www.patreon.com/theoryandphilosophy paypal.me/theoryphilosophy Twitter: @DavidGuignion IG: @theory_and_philosophy

In this episode, I present Laura Mulvey's short essay, "Visual Pleasure and Narrative Cinema." If you want to support me, you can do that with these links: Patreon: https://www.patreon.com/theoryandphilosophy paypal.me/theoryphilosophy Twitter: @DavidGuignion IG: @theory_and_philosophy

This weeks episode is all about perspective. Jocelyn, Alyssa, and Branden share their perspectives on sex, growth along with the male and female gaze. They explore these topics with openness and a willing to see the other side of things. Join them as always at 5pm every Monday.Male & Female Gaze - male gaze coined by film theorist Laura Mulvey in her essay “Visual Pleasure and Narrative Cinema.”Male: seeing a person in the male view (ex: Jessica Rabbit / Megan Fox - transformers) hyper sexualized, often objectifying womenFemale - focuses on fine details, small gesturesEx: Loki vs. Thor, Harley Quinn in suicide squad vs. Birds of prey @allisonsipe_autho"As the theory originates in film, the idea is that a piece of media has three potential male spectators: the filmmaker, the male characters in it and the viewer watching the film. The same goes for literature and any other form of storytelling.Even her trauma isn't solely her own, but perhaps a pivotal moment for the male protagonist's plotline" - sarah gudenau https://studybreaks.com/thoughts/female-gaze-male-gaze/ Instagram: tablestalks.podcastInstagram: jocelynstacia.coInstagram: alyssalynne12Instagram: waliedarus

Vi firar sex år av Vargtimmen genom att släppa sargen och prata om sex en gång för alla. Tomas blir generad av Natasha Kinskis blotta uppenbarelse i Cat People och Lars anar en gammaldags sexualsyn i den på papperet progressiva It Follows. Vi pratar också om: Hereditary, LSS-podden, Betaniapodden, Disasterpeace, David Robert Mitchell, Cat People, Paul Schrader, Giorgio Moroder, Malcolm McDowell, John Heard, Anette O'Toole, Bladerunner, Apocalypse Now, Sansui AU-D33, Technics SL-D2, Klaus Kinski, The Invitation, Karyn Kusama, Diablo Cody, Megan Fox, Laura Mulvey, the male gaze, Candyman, Hellraiser, The Forbidden och Clive Barker. Patreon-lyssnare gottar sig åt över dubbel speltid där samtalet fortsätter om John Eversons lysande roman Nightwhere, den rejäla The Entity och den till nästan hundra procent frånstötande Nekromantik.

“Claudia & Julia Müller“Une brève histoire de baskets salesau Centre culturel Suisse, Parisdu 12 septembre au 14 novembre 2021Interview de Claudia Müller pour le duo Claudia & Julia Müller,par Anne-Frédérique Fer, à Paris, le 10 septembre 2021, durée 18'24.© FranceFineArt.Communiqué de pressecommissaire de l'exposition : Claire Hoffmann, responsable de la programmation arts visuels du Centre culturel suisseClaudia & Julia Müller (* 1964 et * 1965) mettent en scène, dans de grands dessins muraux, des situations familières ou mystérieuses en mêlant des représentations figuratives avec des ornements, des abstractions, des dédoublements, des fragments. À partir de leur vaste archive d'images, elles scrutent les échanges de regards, les rapports de pouvoir, les relations entre affection et animosité, observant toute une palette de contradictions de l'existence humaine. L'exposition au CCS se concentre sur des moments de transitions, des formes de vivre ensemble, des situations de fragilité et de réorientation à travers de portraits ainsi qu'une installation de lampes peintes qui relient l'intérieur à l'extérieur.Les soeurs Müller extraient et reproduisent partiellement à la main des images issues de leurs archives dans de grandes peintures murales. Ce processus leur permet de mettre en avant des éléments qui peuvent au premier abord sembler cachés, ou révéler des comportements humains. Julia Müller définit leur pratique artistique comme un moyen de distanciation et d'analyse de la nature humaine, et comme une technique pour accéder à des parties obscures de ses propres pensées: « For me it is also a study of the strange areas and my projections and prejudices towards them. Redrawing is like rethinking your opinions, thus the material is kept alive. »(1)Leur méthode de réactivation des images à travers une répétition manuelle est une manière de « ralentir » le regard dans un présent de plus en plus inondé par l'image photographique. L'omniprésence de l'image, poussée par un désir et plaisir de voir (« visual pleasure », Laura Mulvey) et de s'exhiber, a pris des dimensions imprévisibles. Cette surexposition peut aussi, paradoxalement, obscurcir la capacité de voir, ou plutôt, de reconnaître ce que l'on voit. Choisir et s'arrêter sur une image précise, l'analyser en la recopiant et transformer cette donnée numérique, éphémère et immatérielle en un support plus permanent – la peinture murale – permet aux artistes comme au public de s'approprier une manière de regarder l'image différemment. On pourrait ainsi rapprocher leur recherche du concept d'« inconscient optique » de Walter Benjamin.Cependant, la pratique d'observation et de transformation de l'image des deux artistes ne se laisse jamais aller dans des comparaisons nostalgiques ou un jugement sur le développement des moyens de communication et de production d'images (qu'elles utilisent elles-mêmes assiduement). Leur regard un peu décalé, posé sur des habitudes et gestes, permet de discerner certains éléments du présent.Dans une conversation entre Claudia & Julia Müller et Adam Szymczyk, celui-ci met en relation leur pratique artistique et la définition de la contemporanéité de Giorgio Agamben(2). Selon Agamben, – qui se base sur le concept de l'inactuel de Nietzsche – l'évocation du passé, le goût de l'anachronique est un signe de lucidité nécessaire à l'interprétation du présent. En ce sens, le présent et ses aspects sombres se révèleraient seulement dans un décalage avec ce dernier.(3)Une brève histoire de baskets sales prend pour point de départ des moments de transitions, de mue personelle, la recherche de nouveaux maillages dans les relations, ou les changements dû à l'avance en âge. Les sœurs Müller y mélangent leurs propres expériences avec leurs observations et analyses.L'installation au Centre culturel suisse consiste de grands objets en tissu imprimés de peintures numériques. Les murs sont recouverts de croquis d'un paysage corporel surdimensionné, habité par de petits dessins figuratifs en noir et blanc. Elles choisissent souvent des portraits, d'elles même ou d'autres, considérant la manière particulière de (vouloir) se voir et de (vouloir) se présenter qu'implique la création de ces images : « our interest and research into the problems of humans, and into how people represent themselves towards others. » (4)Les murs parlent de traces et d'ombres. Les soeurs Müller se tiennent sur le seuil précaire entre l'image en devenir et l'image achevée, accueillant les instants de mise au point, encore flous. Elles y croisent des manières analogiques et digitales de création ainsi que d'effacement d'image – entre délavement manuel et gomme dans Photoshop. Parmi ces peintures murales du non-visible, contrastent des silhouettes et détails aux contours nets. Ces fragments émergent comme des passages marquants ou des personnes inoubliables, ancrés dans la mémoire – mais pour autant pas moins assujettis aux interprétations et aux transformations du subconscient.La cour intérieure et l'espace d'exposition sont occupés par de grandes sculptures-lampes. Leurs formes organiques s'apparentent à des silhouettes humaines et des lampions, fondant ainsi l'espace intérieur et extérieur.Ces deux installations, l'une à l'extérieur et l'autre à l'intérieur, l'une abstraite et l'autre «mimetisante», se juxtaposent et créent une forme de dialogue. Elles reflètent en quelque sorte le processus de création à quatre mains, qui nécessite des désaccords, des vas et vient et des allers-retours entre les sœurs-artistes, sans parvenir nécessairement à trouver un compromis unanime, mais qui permet la création deux voies (et voix) possibles. 1 Adam Szymczyk in conversation with Claudia & Julia Müller „'Ah, speak for yourself!' On the recent practice of Claudia & Julia Müller“, in: Claudia & Julia Müller, ed. Barbara Krimm, Claudia & Julia Müller, argobooks, Berlin, 2014, p. 117-122, ici p. 115.2 Ibid., ici p. 121.3 Giorgio Agamben, „What Is the Contemporary?“, in: What Is an Apparatus?, Stanford University Press, 2009.4 Adam Szymczyk in conversation with Claudia & Julia Müller „'Ah, speak for yourself!' On the recent practice of Claudia & Julia Müller“, in: Claudia & Julia Müller, ed. Barbara Krimm, Claudia & Julia Müller, argobooks, Berlin, 2014, p. 117-122, ici p. 113. Voir Acast.com/privacy pour les informations sur la vie privée et l'opt-out.

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. Del 1: Flörten i Rom Vi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken Instagram boyfriend experience, med det unika försäljningsargumentet: en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig. Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken. Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat. År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok Om fotografi hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det arbete för arbete som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online. Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som såå fina bilder av dig, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag. Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt spontan social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur pojkvännens synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit på riktigt. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem. Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok The Outsourced Self ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad. Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls. Den italienske arbetskritikern Franco Bifo Berardi kallar dagens produktionsordning för olyckofabriken. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. Agentsjukan kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen. Del 2: Arbetets skådespeleri Under en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder falsk kund. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som Family Romance eller Hagemashi-tai ( Vi vill göra er lyckliga på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en butlertjänst, en man som gör hemarbete åt kvinnor. Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa. Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna. Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster. Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. Det är kul, säger Megumi, Det är som cosplay. Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen. Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid. Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!. I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus. På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren. Del 3: Livet i 2,5 dimensioner Alla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt. På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner. Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen Välkommen hem, min herre. På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren. I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag. På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i. 2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien Evas tid arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét Evas tid släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli. Kimura Masaki är vd för företaget Tokyo Talent som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, någon som är deras typ, förklarar Kimura Masaki och lägger till: För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionen Del 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarv Av en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade gråterska, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn. Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet. Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes barn håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. Ibland skäller jag på dem, säger hon, om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet. Hon fortsätter alltså att jobba som mamma även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade brorsdotterns stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna. År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet emotionellt arbete. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om to-be-looked-at-ness, på svenska ungefär att-bli-tittad-på-het, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag. Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget Disneyland. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara Ja på prästens traditionella fråga: Tager du har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som präst, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart. Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop! Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår. Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar. Sonia Hedstrand

It's Episode Ten of OLL OBOUT OVID!, our podcast dedicated to the Ovid.tv streaming service! This week, in addition to discussing Derek Jarman's final work BLUE (1993) and Laura Mulvey's avant-garde RIDDLES OF THE SPHINX (1977) again, Witney and B talk Chris Marker's 1977 historical politics documentary GRIN WITHOUT A CAT. They, of course, do so while frequently tying it all back to Star Trek and Agnès Varda. We hope you enjoy, and thank you for your time.

It's been another week of watching Ovid.tv for Witney Seibold and B Peterson, and they're here on OLL OBOUT OVID!, the podcast dedicated to the arthouse streaming service, to talk about it! This time, in addition to catching up on some of each other's previous watches, Witney and B discuss RIDDLES OF THE SPHINX, Laura Mulvey's 1977 landmark feminist piece, as well as the Derek Jarman's first and final films SEBASTIANE (1976) and BLUE (1993). We hope you enjoy, and thank you for your time.

El concepto de "Female Gaze" o "mirada femenina" podría verse como una respuesta al término de la teórica del cine feminista Laura Mulvey, el "male gaze" o "mirada masculina", que representa la mirada de un espectador masculino heterosexual junto con el personaje masculino y el creador masculino de la película. El female gaze es una poderosa herramienta para subvertir géneros tradicionalmente promovidos por y para ​ hombres, contando historias desde la perspectiva de las mujeres, sus experiencias, visiones de mundo y emociones. Esta semana en Té con Sorité, invitamos a nuestra amiga Caro para conversar sobre el llamado "Female Gaze" y sus manifestaciones en películas, series, dramas asiáticos e incluso en la imagen de los idols. Ilustraciones del podcast por Camila Valencia y música del podcast por Matías Bárquez. No olvides seguirnos y escucharnos en todas las plataformas y conocer más de nuestros proyectos y actividades en nuestro sitio web www.leclubdete.cl.

In this episode, Dr. Kate Balestrieri and William Beteet discuss how to recognize the male gaze in media, and unpack its detrimental impacts on dating expectations, relationships and masculinity. Guest info: William Beteet III (he/him/his) has been published in TIME, Huffington Post and Inc. Magazine. He's a TEDx Speaker, Quora Top Writer and has over 160,000 followers on TikTok. William received his Juris Doctorate from Illinois Tech and has degrees in both Philosophy and History from Baylor University. William lives in New York where he has performed, along side of Bill Burr and Tracy Morgan. Follow William on Instagram and TikTok @billbeteet Additional Resources for Understanding the Male Gaze: Visual Pleasure and Narrative Cinema by Laura Mulvey (year) https://www.asu.edu/courses/fms504/total-readings/mulvey-visualpleasure.pdf What is the Male Gaze? Definition and Examples in Film by Kim Leonard (2021) https://www.studiobinder.com/blog/what-is-the-male-gaze-definition/ To submit ideas for future podcasts, please visit www.modernintimacy.com/podcast To schedule a consultation with a Clinician at Modern Intimacy, visit www.modernintimacy.com/contact Subscribe to the podcast here: Apple Podcast https://podcasts.apple.com/podcast/id1563975869 Spotify https://open.spotify.com/show/4YUuXpunV1W4GfMmcu0qXu?si=mfuyAkhrTraN1Nv0SYy2lQ Stay connected with Dr. Kate on Social Media: Instagram: @drkatebalestrieri + @themodernintimacy TikTok: @drkatebalestrieri Intro and Outro Credits Erica Gerard www.podkitproductions.com #malegaze #misogyny #patriarchy #mentalheatlh #relationships #podcast

Hey give us a call for any questions or to leave a comment - (971) 245-4148. We just might include it in the show.   Today we are talking about the 2002 film written and starring Nia Vardalos. This raucous family comedy explores when two different cultures collide in holy matrimony and the comedy hijinks that ensue.      “There are two kinds of people - Greeks, and everyone else who wish they was Greek.” - Gus Portokalos     Some of our favorite parts of this movie are:   -The full eclectic cast   -The Cinderella story of Rita Wilson discovering Nia Vardalos   -The tone of the first couple scenes to introduce the characters   -Shout out to Pambiche   -The Female Gaze by Laura Mulvey   -Special shout out to Sandy Serpas who is our craft services queen!! Thanks mom.   Special thanks to our editor Geoff Vrijmoet for this episode and Melissa Villagrana for helping out with our social media posts.   Next weeks film is 27 Dresses https://play.hbomax.com/feature/urn:hbo:feature:GYBNigwS8d4YUkAEAAADi?camp=googleHBOMAX   Subscribe, Rate & Share Your Favorite Episodes!   Thanks for tuning into today's episode of Dodge Movie Podcast with your host, Mike and Christi Dodge. If you enjoyed this episode, please head over to Apple Podcasts to subscribe and leave a rating and review.   Don't forget to visit our website - https://dodgemediaproductions.com   connect with us on Instagram, https://www.instagram.com/dodgemediaproductions/   Facebook,  https://www.facebook.com/DodgeMediaProductions    LinkedIn, https://www.linkedin.com/company/42370161/admin/   and share your favorite episodes across social media.

Hi lovely listeners, We're coming to you live from VIC Lockdown 159280 (Lockdown 4). We start off by breaking down the Friends reunion. The cast has reunited after 17 years in a movie-length show on HBO Max/ Binge. We discuss the valid criticism of the show, why the ageist comments towards the cast are wrong and our personal highlights. Jasmine references her own Fashion Journal article Niche Shows Worth Watching For The ’90s Fashion Alone as well as this Vox article titled Friends Is 25 years old. It's Still Extremely Popular - And Polarizing by Kelsey Miller. In some positive environmental news, eight teenagers and an 86-year-old nun have successfully found that the Environment Minister Sussan Ley has a duty of care towards young Australians. We discuss if this is meaningful or more lip service. Then it's time to put on your critical thinking caps because we discuss this sociology theory that's (strangely) been popping up on our social media feeds lately. An extract from Marilyn Frye's 1983 work The Politics of Reality asks if heterosexual male culture is actually male-loving. Jasmine references this TikTok as well as Laura Mulvey's male gaze theory.Maggie recommends Dina Litovsky's photojournalism work of Amish communities while Jas recommends a piece of long-form journalism by American writer Barrett Swanson titled The Anxiety of Influencers for Harper's magazine. There's also a podcast format if you'd prefer to listen to his discussion!That's all for now, folks. Chat to you next week and stay safe, Victoria. Jas and Mags xoxo

durée : 00:59:00 - Plan large - par : Antoine Guillot - Rencontre inédite avec la grande théoricienne de cinéma britannique Laura Mulvey, qui a conceptualisé la notion de “male gaze” au cinéma, autrice de l'essai fondateur "Plaisir visuel et cinéma narratif" en 1975, et dont le livre "Fétichisme et curiosité" vient enfin d'être traduit en français. - réalisation : Somany Na, Laurent Paulré - invités : Laura Mulvey Professeure à l'Université Birkbeck à Londres, théoricienne et critique de cinéma britannique; Eve Dayre (La traduction); Raphaël Clairefond Critique de cinéma, rédacteur en chef de la revue So Film

durée : 00:59:00 - Plan large - par : Antoine Guillot - Rencontre inédite avec la grande théoricienne de cinéma britannique Laura Mulvey, qui a conceptualisé la notion de “male gaze” au cinéma, autrice de l'essai fondateur "Plaisir visuel et cinéma narratif" en 1975, et dont le livre "Fétichisme et curiosité" vient enfin d'être traduit en français. - réalisation : Somany Na, Laurent Paulré - invités : Laura Mulvey Professeure à l'Université Birkbeck à Londres, théoricienne et critique de cinéma britannique; Eve Dayre (La traduction); Raphaël Clairefond Critique de cinéma, rédacteur en chef de la revue So Film

Courtesy of www.FridaKahlo.org Frida Khalo’s 1946 oil painting The Wounded Deer     Dear Slushies, on this episode we focus on the heart of literary editing and pose the age-old question: “What do you like when you like what you like?” We also break our own rules on this episode of The Slush Pile. Instead of flipping our thumbs at the end of each poem we’re scheduled to consider, we decide to discuss a group of poems by Shari Caplan as a suite. She submitted three poems about the female gaze, and we’re mesmerized by them. With Kathleen, Samantha, and Marion at the table, it’s an all-female crew discussing three of Kaplan’s poems, each one focusing on a powerful woman who worked in and with images: artist Frida Kahlo, psychoanalytic film theorist Laura Mulvey, and Lee Miller (check her out in “Lee Miller: In Hitler’s Bathtub.”) Listen in as we consider Kaplan’s ekphrastic project as she creates these experimental monologues. We’re flying by the seat of our collective pants, trying to muster what we know about Kahlo, Miller, and Mulvey, half recalling Maya Deren’s surrealist short film Meshes of the Afternoon (1943) and trying to accurately summarize Mulvey’s supremely influential essay “Visual Pleasure and Narrative Cinema,” all the while recalling Dali’s three flying cats, and being serenaded by Sam’s cat Bowie while being observed by Marion’s cat Imia, who joined us at the editorial table. “Dear Pandemic Diary, Day 79, our animals want in on the editorial process. We want to call them ‘Podcats.’ Someone should intervene.”   With thanks to one of our sponsors,  Wilbur Records, who kindly introduced us to the artist is A.M.Mills whose song “Spaghetti with Lorraine” now opens our show.    POETRY DISCUSSION BEGINS at 4:00    Author Bio Shari Caplan is the siren behind "Advice from a Siren" (Dancing Girl Press). Her poems have swum into Gulf Coast, Nonbinary Review, Masque & Spectacle, Tinderbox, Deluge, and more. Caplan's work has earned her a scholarship to the Home School in Hudson, NY, a fellowship to the Vermont Studio Center, and nominations for a Pushcart Prize and a Rhysling Award. You may encounter her as "Betty BOOM: America's Sweettart" giving intimate readings as part of the Poetry Society of New York's Poetry Brothel or ring-leading the Poetry Circus, an in-character immersive event she produces.   website: sharicaplan.com Facebook: https://www.facebook.com/shari.caplan.5 Instagram: @sharic88   Plus, Marion’s cat insists on a seat at the table.            The Works "Frida Kahlo (on Frida Kahlo) on the Female Gaze"   Comparison fragments the green-gold of my body. Nothing compares.   As a woman, I see a deer in an arrow forest with my face on and hear palpitating hooves across dry needles. As a deer, I see a woman poking her paint into my wound. What do you see, Diego?   You were called Auxochrome the one who captures (color). I Chromophore — the one who gives. Friendly reds, big blues, hands of leaves, noisy birds, fingers in. Flowers cackle at my ear. Can the female gaze grow fruit in a pick-axe climate?   As a woman, my fingers touch blood. You may have seen it undisguised in the bathroom. As a deer, my blood touches fingers and arrowheads. You might have mistaken it for paint. You may use it.   As a deer, I retain my eyebrows to express the paths of my nerves, which are yours. As a painting, I multiply into flowers and a mountain because my eyes blanket rivers and roots.   I don’t see a mountaintop. The mountain held in the veins of the sky.     "Lee Miller on The Female (Gaze)"   Don’t! melt until I’ve lit you.   Covered to the neck. A sheet to morph you, size the shine on your  - don’t!   face.   Now, topless   in the metal chair, like an uncorked bottle. Cross at the elbows, look down at the ants.   Don’t –            cavort until I’ve snapped. We’ll have some when he’s over. Come under. An object   could fall on top of you at any moment. It might be              a person.   Tar stretches like a bird’s foot. Maybe life’s a nude               picnic, then the tar comes in with the tide and I’m dyed   blue, wearing a net. I can take my own pictures, thank you. I can deal with some glare.   If you’re thinking,  it’s not my place        to guess what. Maybe this      dead coral you’re posing with   puts your father in your head. Maybe a dead pillow or a case packed. Hide it           behind your face.     "Laura Mulvey on the (fe)Male Gaze"   A bear turned to a lounging place.   Instead of unspooling story the fe/male leans in her lack /light against the paradox of phallocentrism.   Bear/er of the bloody wound. Subject by being object/ed.   To exit/exist, she must thwart the male ailment, fuck Freud.   Virgin/Vixenhood fantasies. Ropes hissing the bedframe. All the men I know want to do it. Man/ipulation.   Active/male/passive/female/active/male/passive. Act/I’ve/male/pass/I’ve/fe/male/act/I’ve/pass/I’ve Activate!   How does the bearskin rug become a bear again?

This week we talk about the controversial ‘female gaze’ - what is it, where did the term come from, and does it even exist? We discuss Laura Mulvey’s work on the male gaze, how it birthed the ‘female gaze’, and the different conceptions of what the modern female gaze could look like. We also break down arguments against the female gaze, including the impossibility of existing outside of the male gaze, reinforcing gender binaries, and the lumping together of all female experiences.   Soaliha: @soalihaofficial  Mitch: @mitchs.miscellanea  Patreon: https://www.patreon.com/soaliha Email: heresthethingthopodcast@gmail.com PayPal: PayPal.me/soaliha  Facebook Group: Here’s The Thing, Tho With Soaliha Podcast Group    Sources: Laura Mulvey's "Visual Pleasure and Narrative Cinema" How Do We Define the Female Gaze in 2018? The Radical Power of the Gaze: On “Portrait of a Lady on Fire” Feb 28, 1 “Portrait of a Lady on Fire” Is More Than a “Manifesto on the Female Gaze” How Portrait of a Lady on Fire celebrates the female gaze  No Such Thing Not Yet: Questioning Television's Female Gaze

Ahsenmanya'nın bu haftaki bölümündeki konu male gaze. Sinemada ve popüler kültürde erkek bakış açısının bize getirileri neler, male gaze kavramı ilk olarak Laura Mulvey tarafından nasıl ortaya atılmış, male gaze'e karşı çıkan female gaze'in konumu ve daha fazlası için bölüme bekleniyorsunuz. Bahsi geçen içerikler: -Iron Man(2008) -Thor(2011) -Blue Is The Warmest Colour(2013) -The Portrait of a Lady on Fire(2019) -Fleabag(2016) -Legally Blonde(2001) Instagram: @ahsenmanyapodcast --- Send in a voice message: https://anchor.fm/akasis/message

For the first double-feature and final episode of season one, Lillian Crawford talks to Sarah Williams about two extraordinary feminist gems - Laura Mulvey's 1977 video essay Riddles of the Sphinx and Ngozi Onwurah's 1991 short film The Body Beautiful.

Con l'aiuto di Giulia Calvani, analizziamo il 'male gaze' secondo la prospettiva di Laura Mulvey e proviamo a tracciare un percorso incentrato sul ruolo della donna nella storia del cinema sia davanti che dietro la macchina da presa: dallo star system hollywoodiano fino ai giorni nostri, passando per studio system, nouvelle vague e cinema italiano.

Anuja Pradhan and Alev Kuruoglu talk about gender and representation issues in TV production - and in the writer's rooms. Shows like The Queen's Gambit and Indian Matchmaking are put under the microscope. Consumer sociologist Carly Drake joins along the way.Notes and reading tips:“The Male Gaze”It was Laura Mulvey who came up with this term, in in the essay “Visual Pleasure and Narrative Cinema” (Published in 1975, in the journal Screen - reprinted in the collection “Visual and Other Pleasures” in 1989) The following are some sources if you would like to better understand engagement with and academic trajectories of this term:Sassatelli, R. (2011). Interview with Laura Mulvey: Gender, gaze and technology in film culture. Theory, Culture & Society, 28(5), 123-143.Cooper, B. (2000). “Chick flicks” as feminist texts: The appropriation of the male gaze in Thelma & Louise. Women's Studies in Communication, 23(3), 277-306.Oliver, K. (2017). The male gaze is more relevant, and more dangerous, than ever. New Review of Film and Television Studies, 15(4), 451-455.Benson-Allott, C. (2017). On Platforms: No Such Thing Not Yet: Questioning Television's Female Gaze. Film Quarterly, 71(2), 65-71.Jones, A. (Ed.). (2003). The feminism and visual culture reader. Psychology Press.Indian Feminist Scholars:Mohanty, C.T. (1988) Under Western Eyes: Feminist scholarship and colonial discourses. Feminist Review. 30. 61-88.Mohanty, C.T. (2003) “Under Western Eyes” revisited: Feminist solidarity through anticapitalist struggles. Signs. 28 (2). 499-535.John, M. (2014) Feminist vocabularies in time and space: Perspectives from India. Economic and Political Weekly. 49(22). 121-130.Gender and TV:hooks, b. (2003). The oppositional gaze: Black female spectators. The feminism and visual culture reader, 94-105.Nygaard, T., Lagerwey, J. (2020) Horrible White People: Gender, genre, and television's precarious whiteness. United States: NYU Press.Tuncay Zayer, L., Sredl , K., Parmentier,M. & Coleman, C. (2012) Consumption and gender identity in popular media: Discourses of domesticity, authenticity, and sexuality. Consumption Markets & Culture, 15:4, 333-357.Kandelwal, M. (2009) Arranging Love: Interrogating the vantage point in cross‐border feminism. Signs. 34(3). 583-609.Cavender, G., Bond-Maupin, L. And Jurik, N. C. (1999) ‘The construction of gender in reality crime TV', Gender & Society, 13(5), pp. 643–663. doi: 10.1177/089124399013005005.D'Acci, Julie. 1994. Defining women: Television and the case of “Cagney and Lacey.” Chapel Hill: University of North Carolina Press.Green, S. (2019) Fantasy, gender and power in Jessica Jones, Continuum, 33:2, 173-184, DOI: 10.1080/10304312.2019.1569383General TV:Fiske, John. 1987. Television culture. New York: Routledge Kegan Paul.

The term "Male Gaze" was coined back in the 70's by film critic Laura Mulvey, but the sexual objectification of women in television, movies, advertising, comics and more is just as important a topic to talk about today -  in good ol' 2021.Vanessa and Erinn unravel their views on sexual imagery, how the male dominated view of women in media has affected them, and where the line gets crossed between sexual appreciation and sexual objectification.It's a big topic with lots of layers, but they're brining their own brand of humor and questioning to try and figure it all out right along with you!Join them on Instagram @that.gray.area to join the discussion on all things women and aging, Pinky swear, it's REALLY fun!However you get there - let's join each other in That Gray Area!

In 1975, Laura Mulvey wrote what would become a highly influential analysis of how cinema reproduces patriarchy. She coined the term "male gaze" and argued that the cinema goer is manipulated by being forced to connect to the cinema experience through the prism of heterosexual male desire. We also talk about Frozen, The Royal Tenenbaums and more trucks. 

In this episode, our hosts discuss Laura Mulvey's theory 'The Male Gaze', and debate the idea that in modern cinema the gaze has now shifted from the female form to the male form. They mention films and film series such as the Marvel Cinematic Universe, James Bond, 'Star Wars', 'Frozen', 'The Silence of the Lambs', 'The Dark Knight Rises' and 'The Last Seduction'.

Dario returns to the School of Film and Television at Falmouth University to host a screening of Alex Garland's Sci-Fi drama Ex_Machina. He is joined on-stage by Dr Verena Von Eicken who selected the film and they discuss its potential to be read as a metaphorical critique of gendered power relations and the male gaze. Neil and Dario also discuss issues around the narrative structure of film, Alex Garland as a writer director and other recent examples of hard Sci-Fi such as Her (2013) and Under the Skin (2013). Show Notes:  Link to Laura Mulvey's seminal 1975 essay Visual Pleasure in Narrative Cinema Link to Donna Haraway's 1983 essay The Cyborg Manifesto  

In a special bonus episode Dario talks to Dr. Catherine Grant, Senior Lecturer in Film Studies at the University of Sussex and founder of the Film Studies For Free online archive. The conversation covers a wide range of areas including Catherine's route in film academia, the current status of film and film studies particularly in the digital context, the Internet & open source publishing, teaching, research and the challenges of higher education for the arts and humanities, video essays, blogging & podcasting, feminism in film and academia, and discourses of free speech and political correctness. Link's to Catherine's Websites: Film Studies for Free; InTransition: Journal of Videographic and Film and Moving image Studies; Reframe Jason Mittell - Complex Television Catherines's introduction to Laura Mulvey and Possibilities for the Digital Bordwell and Thompson: Observations on Film Art Girish Shambu: Film Blog Kevin Lee: Shooting Down Pictures Catherine's video essay using Laura Mark's notion of Haptic Criticism Patricia White: Women's Cinema, World Cinema Sophie Myers: Political Animal Richard Dyer: Sissy Representations Brett Easton Ellis Podcast: with Quintin Tarantino