Podcasts about i japan

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Chiang Kai-shek (1887–1975) var Kinas ledare under en mycket svår period i landets moderna historia. Han ledde Republiken Kina i strider mot krigsherrar och japanska inkräktare, men förlorade sedan inbördeskriget mot kommunisterna. Efter nederlaget flydde han till ön Taiwan, där han förblev landets oinskränkte ledare fram till sin död 1975.Chiang Kai-shek är en kontroversiell historisk gestalt – alltid leende, men hänsynslös. Som ledare för Republiken Kina lyckades han förhindra att japanerna helt erövrade landet under andra världskriget. Samtidigt undergrävdes republiken av korruption och allvarliga militära misstag i inbördeskriget mot kommunisterna.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingemar Ottosson, docent i historia vid Lunds universitet, om den kinesiske nationalistledaren Chiang Kai-shek. Ingemar Ottosson har bland annat skrivit boken Möten i monsunen: Sverige och Kina genom tiderna.Chiang Kai-shek var son till en salthandlare från provinsen Zhejiang. I ett land där militären hade låg status utbildade han sig vid militärhögskolor i Kina och Japan. I Japan kom han i kontakt med den kinesiska nationaliströrelsen. Han deltog i Xinhairevolutionen, som avskaffade kejsardömet, och levde som ung ett utsvävande liv i Shanghai, där han knöt nära band till det kriminella nätverket Qingbang.Efter Sun Yat-sens död 1925 tog Chiang Kai-shek över ledarskapet för nationalistpartiet Kuomintang under en kaotisk tid i Kinas historia. Genom Nordfälttåget (1926–1928) erövrade han centrala Kina och upprättade en centralregering i Nanking, som erkändes av det internationella samfundet som Kinas lagliga regering.På grund av Japans invasion och det kinesiska inbördeskriget lyckades han aldrig upprätta full kontroll över hela Kina. Försvagad av åtta års krig, korruption och militära misslyckanden förlorade Chiang Kai-shek inbördeskriget mot kommunisterna och tvingades fly till Taiwan.Bild: Officiellt porträtt av Chiang Kai Shek från 1943, Wikipeida, Public Domain.Lyssna också på Änkekejsarinnan Cixi – konkubinen som blev världens mäktigaste kvinna.Musik: Cinematic Action Drums And Percussion With Dark Ambient Atmospheric Tension avMEDIA MUSIC GROUP, Storyblocks Audio Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I staden Hirosaki i Aomori län längst upp i norr på den japanska huvudön Honshu bor sedan mer än trettio år tillbaka en svensk kom dit för att träna kampsporten Taido i ett halvår, men sedan blev kvar.Alvar Hugosson heter han och du möter honom i dagens upplaga av Japanpodden. NyheterDe kraftiga skogsbränder som rasar i Iwate län i norra Japan fortsätter att sprida sig över ett allt större område och har hittills krävt minst ett människoliv och lett till mer än 2 000 personer tvångsevakuerats till skolor och gymnastiksalar. Brandkårer från flera län deltar i släckningsarbetet och myndigheterna uppmanar boende i närheten att vara beredda att evakuera med kort varsel.Perioden februari till april är normalt den mest brandfarliga eftersom det är mycket torrt i skog och mark. I år har det dock ovanligt många bränder, något som vissa bedömare menar kan bero på klimatförändringarna med kortare och torrare vintrar.Det är sex gånger vanligare att utlänningar blir stoppade och utfrågade av polisen i Japan. Det visar en undersökning som gjorts på uppdrag av en grupp advokater i Tokyo.Enligt undersökningen som refereras av bland andra dagstidningen Japan Times har två av tre utlänningar råkat ut för polismaktens opåkallade uppvaktning, medan bara en av åtta japaner råkat ut för samma sak. I de flesta fall handlade det om att man cyklat utan lyse eller haft på sig hörlurar och tittat på sin mobil samtidigt som man cyklade - något som inte är tillåtet i Japan.Poliser som intervjuades anonymt av advokaterna uppgav att de regelbundet beordras av sina chefer att ha särskilt uppsikt över personer som “ser utländska ut” och att de varje månad måste uppfylla en särskild utlänningskvot.Födelsetalen nådde en ny bottennotering under fjolåret och totalt föddes bara 720 000 bebisar, vilket var en minskning med hela 5 procent jämfört med året innan och dessutom det nionde året på raken med fallande födelsetal. Samma trend syns bland annat i Sydkorea, Frankrike och Kina där allt färre väljer att skaffa barn.I Japan minskar befolkningen som helhet och fortsätter trenden som hittills kommer det i Japan bara att finnas ett enda barn någonstans runt år 2 700.Innan det går så långt hoppas regeringen kunna vända trenden och premiärminister Shigeru Ishiba har aviserat ett mångmiljardprogram som bland annat innefattar fler daghem och lägre skolavgifter.Årets löneförhandlingar ser ut att slå rekord. Den japanska Metallarbetarunionen som representerar två miljoner anställda i verkstadsindustrin har aviserat att den kommer att kräva löneökningar på motsvarande drygt ett tusen svenska kronor per månad, vilket är det högsta kravet sedan 2014.Anledningen är inte minst att den japanska centralbanken Bank of Japan nu övergett nollräntepolitiken vilket lett till en inflationen börjat röra sig uppåt för första gången på många år. Till detta kommer stigande priser på mat och boende. Särskilt grönsaker och den japanska stapelvaran ris har gått upp kraftigt. Så mycket har priserna stigit att japanska media rapporterar om att matbutikerna har börjat vitkål och salladskål delade i fjärdedelar eftersom kunderna annars drar sig för att handla.Jätteaffären kring jourbutikkedjan Seven-Eleven har satts på paus sedan handelshuset Itochu dragit sig ur en finansieringplan som innebar att man skulle skjuta till motsvarande drygt 600 miljarder svenska kronor för att den nuvarande ledningen tillsammans med grundarna skulle kunna köpa ut moderbolaget Seven and I Holdings från börsen.Nu riktas återigen sökarljuset mot den kanadensiska kedjan Couche-Tard som bland annat driver Circle K bensinmackar runt om i världen, bland annat i Sverige.Det kanadensiska bolaget har tidigare varit aktuellt som köpare men det bud man lade ansågs vara för lågt.Seven-Eleven är världens största jourbutikkedja. Den grundades i USA, men växte starkast i Japan. Så stark att det japanska dotterbolaget till sist köpte ut sina amerikanska grundare. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit japanpodden.substack.com

I Japan ska kunder som ringer in till kundtjänst bli snällare med hjälp av AI. Men kan Eftermiddag i P3:s programledare Christopher och Hanna också bli vänligare med hjälp av tekniken? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I Japan ser man så här års fram mot korandet av årets så kallade buzzwords, alltså ord och uttryck som kännetecknar det gångna året.  Japanpodden har förhandsinfo om några av årets nominerade buzzwords och givetvis vill du veta vad “akogareru no o yamemashō” betyder och varför det visade sig så viktigt att "sluta idolisera andra". Hur ska man annars kunna bli världsmästare i baseboll?     

Hetzen mod karakteren Onkel Reje fra DR's børnekanal har fået massiv medieomtale i ugens løb. Manden bag Onkel Reje, Mads Geertsen, er da også blevet hyldet på de sociale medier, efter at han har måttet lade sig sygemelde. Flere virksomheder har siden lavet annoncer, der støtter op om karakteren. Hos optikeren Louis Nielsen hedder det: 'Snæversynethed kan vi desværre ikke afhjælpe #OnkelReje', mens farveproducenten Flügger har lancereret farven Onkel Reje-pink. Begge virksomheder afviser, at det skulle være et forsøg på at sælge mere maling og flere briller. Men kan det nu også være rigtigt? Vi tager diskussionen i studiet og sammenligner med den såkaldte pinkwashing, hvor virksomheder under Copenhagen Pride bliver beskyldt for at udnytte regnbueflaget. I Japan står omkring 8 millioner huse tomme, og tallet ventes kun at stige. Der er simpelthen langt flere boliger, end der er mennesker til at bo i dem. Men nu melder et nyt købersegment sin ankomst, og det kan sparke nyt liv i det japanske ejendomsmarked. Så hvis du har et par hundrede tusind kroner, så kan du få et sommerhus på den anden side af verden. Vi taler med en Japan-kender, der selv flere gange har været tæt ved at købe et forladt japansk hus på landet. Vi skal også omkring fænomenet afslagsfester, bogbussens betydning og meget mere. Værter: Adam Holm, Ane Cortzen og Mikael Jalving.

25-årige Lilia Vu vandt årets første major efter omspil mod Angel Yin og et drama hvor mange kunne have vundet. Vi har talt med Nanna Koerstz Madsen, der spillede med i turneringen og klarede sit første major-cut siden samme turnering sidste år. Nicolai Højgaard og Thorbjørn Olesen var med helt fremme undervejs i makker-turneringen Zurich Classic of New Orleans, der blev vundet af to førstegangsvindere. I Japan gjorde Rasmus Højgaard comeback på flotteste vis, og Marcus Helligkilde fik sæsonens tredje top 20 placering. Det ser ud til, at vi får mindst én dansker med ved Arnold Palmer Cup, og så ser vi på ugen der er gået og ugen der kommer. Golf Showet er produceret af Qvortrup Media i samarbejde med https://www.golfexperten.dk og https://shapingnewtomorrow.dk. Køb Golfhæftet på https://www.golfhaftet.com/dk/. For 450 kr. om året kan du få halv pris på greenfee på 100 baner i Danmark og 1200 baner i Europa.

Chiang Kai-shek (1887-1975) var Kinas ledare under en mycket svår period i landets moderna historia. Han ledde republiken Kina i strider mot krigsherrar, japanska inkräktare och förlorade sedan inbördeskriget mot kommunisterna. Han flydde till ön Taiwan efter inbördeskriget där han blev oinskränkt ledare ända till sin död 1975.Chiang Kai-shek är en kontroversiell historisk gestalt. Alltid leende och hänsynslös. Som republiken Kinas ledare lyckades han förhindra att japanerna helt erövrade Kina under andra världskriget. Samtidigt undergrävdes republiken av korruption och allvarliga militära felsteg i inbördeskriget mot kommunisterna.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingemar Ottosson, docent i historia vid Lunds universitet, om den kinesiske nationalistledaren Chiang Kai-shek. Ingemar Ottosson har bland annat skrivit boken Möten i monsunen: Sverige och Kina genom tiderna.Chiang Kai-shek var en salthandlarson från provinsen Zhejiang. I ett land där militären hade låg status utbildade han sig vid militärhögskolor i Kina och i Japan. I Japan kom han i kontakt med den kinesiska nationaliströrelsen. Chiang Kai-shek deltog i Xianhairevolutionen som avskaffade kejsardömet. Som ung levde han ett utsvävande liv i Shanghai där han knöt nära kontakter med det kriminella nätverket Qingbang.Chiang Kai-shek blev ledare för nationalistpartiet Kuomintang efter nationalistledarens Sun Yat-sens död 1925 under en mycket stökig tid i Kinas historia. Han erövrade det centrala Kina i Nordfälttåget och upprättade en centralregering i Nanking under åren 1926-28 som fick det internationella samfundets erkännande som Kinas lagliga regering.På grund av Japans invasion och senare det kinesiska inbördeskriget upprättade han aldrig full kontroll över hela Kina. Försvagade av åtta års krig, korruption och viktiga militära felsteg förlorade Chiang Kai-shek inbördeskriget mot kommunisterna och tvingades fly till ön Taiwan.Bild: Officiellt porträtt av Chiang Kai Shek från 1943, Wikipeida, Public Domain.Lyssna också på Änkekejsarinnan Cixi – konkubinen som blev världens mäktigaste kvinna.Musik: Cinematic Action Drums And Percussion With Dark Ambient Atmospheric Tension av MEDIA MUSIC GROUP, Storyblocks Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I Japan er nyttårsfeiringa mykje større enn julefeiringa, og i eit intervju med Marius Bergersen får vi høyre meir om korleis dette foregår. Når ein er nordmann i Japan og ynskjer pinnekjøt til jule, så finn ein eigne løysinga på det. Rabbestappa er heller ikkje det same som i Noreg, men det har også Marius eit alternativ til. Saman med nokre hundre japanere såg familien Bergersen årets fyrste soloppgang på årets fyrste dag, noko som er ein tradisjon japanarane har. Meir om dette får du høyre i eit nytt intervju med Marius Bergersen.

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 23 augusti 2021.Del 1: Flörten i RomVi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken Instagram boyfriend experience, med det unika försäljningsargumentet: en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig.Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken.Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat.År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok Om fotografi hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det arbete för arbete som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online.Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som såå fina bilder av dig, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag.Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt spontan social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur pojkvännens synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit på riktigt. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem.Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok The Outsourced Self ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad.Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls.Den italienske arbetskritikern Franco Bifo Berardi kallar dagens produktionsordning för olyckofabriken. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. Agentsjukan kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen.Del 2: Arbetets skådespeleriUnder en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder falsk kund. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som Family Romance eller Hagemashi-tai ( Vi vill göra er lyckliga på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en butlertjänst, en man som gör hemarbete åt kvinnor. Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa.Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna.Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster.Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. Det är kul, säger Megumi, Det är som cosplay.Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen.Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid.Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!.I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus.På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren.Del 3: Livet i 2,5 dimensionerAlla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt.På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner.Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen Välkommen hem, min herre.På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren.I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag.På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i.2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien Evas tid arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét Evas tid släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli.Kimura Masaki är vd för företaget Tokyo Talent som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, någon som är deras typ, förklarar Kimura Masaki och lägger till: För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionenDel 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarvAv en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade gråterska, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn.Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet.Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes barn håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. Ibland skäller jag på dem, säger hon, om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet. Hon fortsätter alltså att jobba som mamma även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade brorsdotterns stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna.År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet emotionellt arbete. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om to-be-looked-at-ness, på svenska ungefär att-bli-tittad-på-het, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag.Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget Disneyland. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara Ja på prästens traditionella fråga: Tager du har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som präst, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart.Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop! Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår.Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar.Sonia Hedstrand

-Jula er ikkje det same i Japan, som i Noreg, fortel Karoline Skjong Bergersen. Ho er opprinneleg frå Ellingsøya, men no bur ho i Japan saman med ektemannen Marius og borna. Dei er ute som misjonærar for Misjonssambandet i sin andre periode. I Japan blir julafta meir som nyttårsafta i Noreg. Har ein kjærast går ein på date på julafta, kanskje har ein ei god kake og bestiller seg noko fritert kylling. Og borna får ofte gåver frå julenissen. I kyrkja, der familien Bergersen arbeidar, har dei både adventstid og julefeiring. Elles i Japan har Jesus liten plass i Japan. Vi har tatt ein ny prat med Karoline Skjong Bergersen for å høyre om både adventstida og jula i Japan.

Familien Bergersen er endeleg på plass i nytt hus i Japan, og har hatt ei fyrste ungdomssamling i eigen heim. I Japan er det ikkje vanleg å invitere heim til seg sjølv, så når dei inviterte ungdomane heim var det også foreldre som hadde lyst å kome.  I seks år har Karoline og Marius allereie budd i Japan, og i to år har dei gått på språkskule for å lære seg å kommunisere med japanarane. Marius fortel at det er mykje å lese i lufta når ein snakkar japansk, og det er viktig å ha tunga beint i munnen. For same ordet kan ha fleire tydningar. I ein prat med Marius Bergersen får vi høyre meir om det japanske språket og utfordringane dei møter når dei skal kommunisere i ein heilt anna kultur enn dei sjølve har vakse opp med.

Sencha, bancha, matcha, hojicha och genmaicha. Vad är det för slags teer och när dricker man dem? Yuko Ono är japansk terådgivare i Sverige. Hon guidar oss genom de japanska gröna teerna. Te är en naturlig del i Japan, säger Yuko Ono. Det dricks både kallt och varmt. Det kan vara en snabb dryck efter träning, en törstsläckaren på tågstationen, en dryck som barnen tar med sig på utflykten eller så brygger man hemma i kanna. I Japan finns te överallt och i alla stunder,.Allt te härstammar från samma buske: Camelia sinensis. De olika japanska tesorterna beror på när teet skördats, vilken del som används och hur det sen tagits om hand. Ibland använder man bara bladen, ibland endast kvistarna och ibland en blandning. En del teer har skuggats några dagar innan skörd, de anses vara extra fina.Man delar också in teerna i vårskörd och höstskörd, samt rostade teer. Sencha hör till vårskörden, ett te som dricks både till vardags och i finare sammanhang. Det första skördade vårteet bryggs koncentrerat och smakar som buljong. Höstteerna kallas bancha, ofta består de av både kvistar och större blad och är mildare i smaken. Rostat te kalla hojicha.Cha är det japanska ordet för te.Ofta brygger man samma te flera gånger. Ibland äter man till och med upp tebladen. Man brygger två till tre gånger, säger Yuko. Det gör man för att få fram olika karaktärer på teet.I dagens program brygger hon ett höst-te och vårens första sencha. Hon visar också upp sina fina tekannor.

Vi taler om drukkultur i dag. Både herhjemme og i Japan. I Danmark har man fra Sundhedsstyrelsen sagt, at det måske var en god ide, hvis de unge lige slappede lidt af med sprutten til gymfesterne. Claus Niller Nielsen er rektor på Roskilde Katedralskole, hvor man har forsøgt sig med forskellige tiltag for at dæmpe drikkeriet. Vi hører, om det virker. I Japan er det lige omvendt. Staten mangler penge fra afgifterne på alkohol, så de har lavet en kampagne, der skal få unge til at drikke mere. Tobias er i Grækenland, hvor han skal have lavet en hårtransplantation. Det er der mange mænd, der gør, men alligevel er det lidt et tabu. Vi hører, hvad Tobias har gjort sig af tanker. Vi skal også forbi Sandie fra Odense Zoo, der fortæller om, hvad dyr kan og ikke kan. Mikkel har mange spørgsmål. Og så slutter vi af med en musikquiz. Mikkel og Liva battler, mens lytterne bestemmer vinderen. Værter: Liva Manghezi, Andreas Kousholt og Mikkel Rosendal.

Fabian Stang forteller om byen sin Oslo og gir deg de beste tipsene til Oslosommer. Det er 15 år siden den siste Harry Potter boka kom ut og vi lurer på hvilke bokminner folket har. I Japan har de utviklet bokser folk kan sove i mens de er på jobb, du blir dummere av å ta ferie og Brad Pitt har dukket opp på rød løper kledd i skjørt. Episoden kan inneholde målrettet reklame, basert på din IP-adresse, enhet og posisjon. Se smartpod.no/personvern for informasjon og dine valg om deling av data.

En temeditation handler ikke blot om at drikke en kop te men i høj grad også om nærvær, sanselighed og fokus. Du kan bruge almindelige dagligdags aktiviteter som som fx at drikke en kop te som meditativ praksis, som jeg tidligere har skrevet om i indlægget om aktiv zen og at feje efterårsblade. Her guider jeg dig i en temeditation og fortæller desuden om: Min egen rejse med te og om formel og uformel meditationOm den japanske teceremoniHvordan te kan indeholde en stor kraft og kan bringe os i kontakt med naturenHvordan du bruger te som meditativ praksis. Lyt med her (eller læs med længere nede) og husk, at du længere nede kan downloade en guidet temeditation. Hvor kommer "temeditation" fra? Jeg skal med det samme sige, at jeg er psykolog og ikke ekspert i hverken te, teceremonier eller temeditation. Her deler jeg ganske enkelt min egen erfaring og glæde ved te. Te er kendt som drik meget langt tilbage i tiden i Kina, hvor te oprindeligt blev brugt som medicin og senere som en drik, der blev brugt af munke i forbindelse med meditation. Med tiden blev det en mere almindelig drik, som blev udbredt fra Kina og til hele verden. I Japan er en vigtig del af den kulturelle arv teceremonien en rituel måde at servere matchate på. Teceremonien er en kunstform, hvor der er forskellige elementer udover te; blomster, keramik, mad og andet. Om formel og uformel meditation De fleste forbinder ordet meditation med noget med at sidde med lukkede øjne og udføre en meditation fx med fokus på vejrtrækningen. Den type af meditation kaldes formel meditation, hvor du målrettet koncentrerer dig om en specifik meditationsøvelse. Formålet kan være at opnå bedre koncentration, få mere ro i sindet, blive bedre til at håndtere stærke følelser eller opøve mere selvkærlighed. Uformel meditation er at udføre en dagligdags aktivitet som at drikke en kop te, vaske op, gå en tur eller lægge tøj sammen med et meditativt sigte. Du forsøger at koncentrere dig fuldt ud om aktiviteten og være nærværende frem for at multitaske og tænke på alt muligt andet. Når tankerne vandrer, og du bliver afledt, fører du opmærksomheden tilbage til din aktivitet. På den måde bliver det at drikke te eller en anden aktivitet dit anker, som du hele tiden vender tilbage til. Min egen rejse med te Min egen rejse med te begyndte egentligt med, at jeg holdte med at drikke kaffe, mens jeg stadig gik på universitetet og samtidigt begyndte at dyrke tai chi. Der gik nogle år, hvor jeg drak alle mulige typer af te, når jeg skulle drikke noget varmt. Men samtidigt var jeg klar over, at i tai chi og qi gong-traditionen brugte man te som et samlingspunkt. Det var ikke fordi, vi lavede deciderede teceremonier eller temeditationer, men jeg fornemmede, at der var noget lidt mere ophøjet over det at drikke te sammen, end jeg var vant til. Jeg læste en del af min kanditatuddannelse i psykologi i Vancouver i Canada, hvor der er stor kinesisk og japansk indflydelse, og her så jeg japanske haver og smagte for første gang japansk grøn te. For nogle få år siden begyndte jeg at drikke matchate – en grøn te, der er pulveriseret, og som man pisker skummende og derefter drikker direkte af teskålen. Efterhånden begyndte jeg at foretrække te af god kvalitet, og jeg begyndte efterhånden at læse mere om te og bruge te som meditativ praksis. I dag bruger jeg dét at drikke te som en uformel meditation. Om morgenen brygger jeg en kop te og tager den gerne med ud i haven, hvis vejret er til det og drikker min te og forsøger at være nærværende med teen og naturen og mig selv. Andre gange sidder jeg på gulvet og drikker en kop te, mens jeg kigger ud af vinduet eller måske skriver jeg mine tanker ned i en dagbog. Andre gange igen bruger jeg en temeditation, mens mine børn er i nærheden. Te er en sjæleeliksir og bringer dig i kontakt med dine sanser og med naturen I den taoistiske tradition anser man te for at være en shen - en sjæleeliksir,

En temeditation handler ikke blot om at drikke en kop te men i høj grad også om nærvær, sanselighed og fokus. Du kan bruge almindelige dagligdags aktiviteter som som fx at drikke en kop te som meditativ praksis, som jeg tidligere har skrevet om i indlægget om aktiv zen og at feje efterårsblade. Her guider jeg dig i en temeditation og fortæller desuden om: Min egen rejse med te og om formel og uformel meditationOm den japanske teceremoniHvordan te kan indeholde en stor kraft og kan bringe os i kontakt med naturenHvordan du bruger te som meditativ praksis. Lyt med her (eller læs med længere nede) og husk, at du længere nede kan downloade en guidet temeditation. Hvor kommer "temeditation" fra? Jeg skal med det samme sige, at jeg er psykolog og ikke ekspert i hverken te, teceremonier eller temeditation. Her deler jeg ganske enkelt min egen erfaring og glæde ved te. Te er kendt som drik meget langt tilbage i tiden i Kina, hvor te oprindeligt blev brugt som medicin og senere som en drik, der blev brugt af munke i forbindelse med meditation. Med tiden blev det en mere almindelig drik, som blev udbredt fra Kina og til hele verden. I Japan er en vigtig del af den kulturelle arv teceremonien en rituel måde at servere matchate på. Teceremonien er en kunstform, hvor der er forskellige elementer udover te; blomster, keramik, mad og andet. Om formel og uformel meditation De fleste forbinder ordet meditation med noget med at sidde med lukkede øjne og udføre en meditation fx med fokus på vejrtrækningen. Den type af meditation kaldes formel meditation, hvor du målrettet koncentrerer dig om en specifik meditationsøvelse. Formålet kan være at opnå bedre koncentration, få mere ro i sindet, blive bedre til at håndtere stærke følelser eller opøve mere selvkærlighed. Uformel meditation er at udføre en dagligdags aktivitet som at drikke en kop te, vaske op, gå en tur eller lægge tøj sammen med et meditativt sigte. Du forsøger at koncentrere dig fuldt ud om aktiviteten og være nærværende frem for at multitaske og tænke på alt muligt andet. Når tankerne vandrer, og du bliver afledt, fører du opmærksomheden tilbage til din aktivitet. På den måde bliver det at drikke te eller en anden aktivitet dit anker, som du hele tiden vender tilbage til. Min egen rejse med te Min egen rejse med te begyndte egentligt med, at jeg holdte med at drikke kaffe, mens jeg stadig gik på universitetet og samtidigt begyndte at dyrke tai chi. Der gik nogle år, hvor jeg drak alle mulige typer af te, når jeg skulle drikke noget varmt. Men samtidigt var jeg klar over, at i tai chi og qi gong-traditionen brugte man te som et samlingspunkt. Det var ikke fordi, vi lavede deciderede teceremonier eller temeditationer, men jeg fornemmede, at der var noget lidt mere ophøjet over det at drikke te sammen, end jeg var vant til. Jeg læste en del af min kanditatuddannelse i psykologi i Vancouver i Canada, hvor der er stor kinesisk og japansk indflydelse, og her så jeg japanske haver og smagte for første gang japansk grøn te. For nogle få år siden begyndte jeg at drikke matchate – en grøn te, der er pulveriseret, og som man pisker skummende og derefter drikker direkte af teskålen. Efterhånden begyndte jeg at foretrække te af god kvalitet, og jeg begyndte efterhånden at læse mere om te og bruge te som meditativ praksis. I dag bruger jeg dét at drikke te som en uformel meditation. Om morgenen brygger jeg en kop te og tager den gerne med ud i haven, hvis vejret er til det og drikker min te og forsøger at være nærværende med teen og naturen og mig selv. Andre gange sidder jeg på gulvet og drikker en kop te, mens jeg kigger ud af vinduet eller måske skriver jeg mine tanker ned i en dagbog. Andre gange igen bruger jeg en temeditation, mens mine børn er i nærheden. Te er en sjæleeliksir og bringer dig i kontakt med dine sanser og med naturen I den taoistiske tradition anser man te for at være en shen - en sjæleeliksir,

Ville du sendt to-åringen din på butikken en kilometer unna, for å handle? I Japan har nettopp dette vært TV-underholdning i 30 år. I reality-showet Mitt første ærend, sendes barn i alderen 2 til 4 år, ut på ulike oppdrag de må løse på egenhånd. Hør episoden i appen NRK Radio

Sedan 2017 när den allmänna värnplikten återaktiverades har antalet värnpliktiga ökat från 4000 till 6000, och under de kommande åren väntas ökningen fortsätta. Nu får Försvarsmakten kritik för resursbrist. Hur ska Försvarsmakten klara av att hålla kvalitén på värnpliktsutbildningen?Vi har bjudit in Olof Wärmländer från de värnpliktigas intresseorganisation Pliktrådet som menar att kvalitén på värnpliktsutbildningen blir lidande eftersom det saknas officerare, lokaler och utrustning. Men måste värnpliktiga ha en gymnastiksal att öva i eller skulle det gå lika bra med skogen?Vi pratar också om den avantgardistiska konsten i Lund i mitten av 1960-talet. Hur lyckades Lunds konsthall locka till sig alla dessa internationella konststjärnor? Med utgångspunkt i en ny bok ska vi prata om happenings, äventyr samt centrum och periferi i svenskt konstliv på 1960-talet med Katarina MacLeod, professor i konstvetenskap vid Södertörns Högskola, och Bengt af Klintberg, Sveriges kanske sista fluxuskonstnär.Just nu blommar de japanska körsbärsträden på flera ställen runt om i landet. I Japan uppfattas den korta blomningen som en symbol över livets förgänglighet. Gunnar Jinmei Linder, lektor i Japans språk och kultur på Stockholms universitet, berättar om den japanska traditionen Hanami som handlar om att samlas under körsbärsblommorna för att stanna upp i nuet och glädjas över livet.Programledare: Louise EpsteinSidekick: Thomas NordegrenProducent: Olle Björkman

Nya Zeelands centralbank har höjt styrräntan med 50 punkter till 1.5 procent i landets fjärde räntehöjning. I Japan minskade maskinorderingången 9,8 procent i februari jämfört med föregående månad. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I Japan har man utsett speciella platser som funkar extra bra till skogsbad, berättar författaren Åsa Ottosson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ur Naturmorgons specialprogram Må bra i naturen 30 maj 2019. Reporter: Joacim Lindwall.

I Japan har man utsett speciella platser som funkar extra bra till skogsbad, berättar författaren Åsa Ottosson. Ur Naturmorgons specialprogram Må bra i naturen 30 maj 2019. Reporter: Joacim Lindwall.

Hur tjänar du pengar med Microsoft . Korta ner säljcykeln, nå nya marknader och öka dina intäkter. Vem vill inte det? Hey du kan till och med få till en deal I Japan utan att ha ett kontor där. Läs mer om Azure Marketplace. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I dagens avsnitt delar jag med mig av några tankar kring begreppet, konstformen Kintsugi. Om man googlar detta ord kan man läsa:  ”I Japan finns en flera hundra år gammal tradition att laga trasigt porslin med guld, känd som kintsugi. Trasigt lergods, spruckna muggar och kantstötta tallrikar kan återställas till något unikt och vackert”. Hur kan man applicera kintsugi i sitt eget liv när det går sönder, vilket det ju gör, förr eller senare och kanske flera gånger? Ja, lyssna och hör om du håller med mig. Gillar du avsnittet så dela gärna med dig på sina sociala medier och till dina vänner. 

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. Del 1: Flörten i Rom Vi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken Instagram boyfriend experience, med det unika försäljningsargumentet: en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig. Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken. Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat. År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok Om fotografi hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det arbete för arbete som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online. Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som såå fina bilder av dig, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag. Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt spontan social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur pojkvännens synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit på riktigt. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem. Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok The Outsourced Self ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad. Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls. Den italienske arbetskritikern Franco Bifo Berardi kallar dagens produktionsordning för olyckofabriken. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. Agentsjukan kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen. Del 2: Arbetets skådespeleri Under en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder falsk kund. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som Family Romance eller Hagemashi-tai ( Vi vill göra er lyckliga på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en butlertjänst, en man som gör hemarbete åt kvinnor. Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa. Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna. Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster. Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. Det är kul, säger Megumi, Det är som cosplay. Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen. Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid. Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!. I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus. På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren. Del 3: Livet i 2,5 dimensioner Alla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt. På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner. Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen Välkommen hem, min herre. På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren. I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag. På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i. 2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien Evas tid arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét Evas tid släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli. Kimura Masaki är vd för företaget Tokyo Talent som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, någon som är deras typ, förklarar Kimura Masaki och lägger till: För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionen Del 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarv Av en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade gråterska, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn. Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet. Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes barn håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. Ibland skäller jag på dem, säger hon, om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet. Hon fortsätter alltså att jobba som mamma även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade brorsdotterns stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna. År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet emotionellt arbete. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om to-be-looked-at-ness, på svenska ungefär att-bli-tittad-på-het, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag. Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget Disneyland. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara Ja på prästens traditionella fråga: Tager du har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som präst, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart. Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop! Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår. Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar. Sonia Hedstrand

Film og serier baseret på virkelige hændelser, såsom Netflix' "The Crown" om det britiske kongehus' historie, kan være medrivende og kan hjælpe med at informere folk om historiske begivenheder. Men det kan muligvis også være problematisk, hvis skaberne bag tager sig for mange kunstneriske friheder, der kan gøre det svært at skille fakta fra fiktion. I dag er det præcis et år siden, at over 200 mennesker mistede livet og tusindvis blev såret i en kæmpe eksplosion i Libanons hovedstad Beirut. Libaneserne mangler stadig svar på, hvem der havde ansvaret for den store mængde ammoniumnitrat, der var blevet efterladt på havnen og som var årsag til eksplosionen. I Danmark er tatoveringer populære at pryde sin krop med, men sådan er det ikke alle steder i verden. I Japan er mange nemlig imod tatoveringer, da de typisk forbindes med bandemiljøet. At have en tatovering kan derfor være en hæmsko i flere dele af det japanske samfund. Hvis du kigger på hus, er det i Morsø Kommune du vil kunne få mest for pengene. Vi taler derfor med en tilflytter til kommunen om, hvad Mors har at byde på udover billige huspriser. Medvirkende: Lars-Martin Sørensen, filmhistoriker og forskningsleder ved Det Danske Filminstitut, Asger Røjle, journalist bosat i Japan, Tania Marie Højer, frivilligansvarlig og centerleder for Sydvest Kultur- og fritidscenter og tilflytter til Morsø Kommune. See omnystudio.com/listener for privacy information.

I Japan, Sydkorea och Australien är börsen ner drygt en procent. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I en ny bog beskrives et fænomen kaldet "Antropocæn". Med dette ønsker forfatteren blandt andet at få læseren til at forestille sig, at den verden, du lever i, ikke længere er den verden, du kender, og den relaterer sig til det, han mener er historien om verdenen af i morgen. I Japan har de gjort det længe, men først i 2020 blev ordet "skovbadning" optaget i Sprognævnets ordbog, og nu har Danmark fået sin første officielle badeskov; for i lørdags åbnede Søbakke Skovbadeskov i Tilst ved Aarhus. En ting, vi ofte diskuterer, er de varme hænder. Dem der sørger for vores ældre, passer vores børn og de fængselsindsatte. Udtrykket, "de varme hænder", bliver slynget af sted og opgjort i procenter eller antal, men de er mere end bare tal. Derfor taler vi i dag med en socialpædagog om udtrykket. I morgen begynder EM i fodbold, og på lørdag spiller Danmark. Vi er sikre på mindst tre kampe på hjemmebane, men selvom vi skulle ende med at gå videre og spille i andre lande, så er der en høj sandsynlighed for, at der stadig vil blive spillet på dansk græs. Medvirkende: Niels Bubandt, antropolog og professor på Aarhus Universitet på Institut for Kultur og Samfund, Ann Berit Frostholm, ejer og direktør i Nature Works, Karen Møller Mørck, socialpædagog, Søren Halbye, CCO hos DLF.

Glada nyheter med svensk vinst i hockey-VM, inte alls lika många får corona i Sverige och nu vill så många gå på nöjesparken Liseberg att hemsidan krascha. I Japan tycker man det är dålig idé med OS. 10-åriga Wiktor Petersson är en av många som blivit av med sin cykel. Och en katt med FOMO.

Rett før jul kom Inger Valbø heimatt til Sunnmøre frå Japan. I Japan har Valbø vore som misjonær for Norsk Luthersk Misjonssamband over 28 år. I ein prat over telefon høyrer vi korleis det er å skulle fortelje om Jesus i ein sekularisert kultur, og om det er store forskjellar på Japan og Noreg når det gjeld akkurat dette.

Victoria har jobbat hela påsken och knappt haft tid att vara i trädgården, det har däremot Jenny som målat sina pallkragar och sig själv i slamfärg. I Japan står körsbärsträden i blom och Victoria och Jenny delar med sig av körsbärstips, barndomsminnen och historien om körsbärsträdet som höll på att kosta en kärleksrelation. Dessutom avhandlas plantering, placering och biokol.Maila till oss: rodavitarosenpodden@gmail.com See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I Japan køber mænd sex af skolepiger, og regeringen lukker øjnene for det. Sådan lyder det i Politiken og overfor dagbladet estimerer lektor i Japan-studier på Aarhus Universitet, Anemone Platz, at mellem 5 og 25 procent af alle kvinder i Japan har arbejdet i teenage-sexindustrien. Lige om lidt hviler alles øjne på Japan, der står til at afholde OL til sommer, og derfor har den japanske regering travlt med at lukke ned for en industri, landet ikke er stolt af. Nemlig den såkaldte JK Business - som er blandt Japans mest obskure subkulturer. Men er den her subkultur kun forbeholdt sexindustrien eller spejler den sig i landets popkultur? Hvor længe har skolepige-dyrkelsen eksisteret i landet, og hvor stammer den fra? Gæster: Erik Weber-Lauridsen, leder af AnimeGuiden.dk Jens Sejrup, som er adjunkt i japanstudier ved Københavns Universitet. Musik: Upright Music

chippen har lärt sig hur det är att leva med dyslexi Jonatan har slickat på en sten I Japan har ett gubbslem fått avgå efter en opassande kommentar som kräver förklaring för att man ska förstå varför den är opassande. Zlatan är tillbaka i landslaget vilket leder till en sötchock I bandyn har något så…

I boken The Healing Code Of Nature förklarar biologen och forskaren Clemence Arvay hur din hälsa är kopplad till ett eko system där terpener, som utsöndras naturligt i skogsmiljö, är en nyckelfaktor. I Japan kallar man det "skogsbad" och ditt immunförsvar kan höjas med 40% efter ett dygns vistelse i vissa skogar. Effekten sitter i 30 dagar! Om du vill oss något maila info@enpodomallt.se Sprid gärna podden - det är ett äventyr du kan dela med andra.  #läkning #biofili #terpener #thehealingcodeofnature

OBS! Etter at denne podkasten ble spilt inn har det kommet nyere forskning på at fingertare inneholder høye nivåer av stoffet arsen som er kreftfremkallende. På bakgrunn av dette advarer mattilsynet å spise fingertare. I denne episoden snakker sankeren og kokken om en brunalge som ligner store brune fingre. Taren har en glatt og bøyelig stilk som er viktig karakter når Jim tar med oss igjennom forvekslingene med Stortare (Laminaria hyperborea) og Draugtare (saccorhiza polyschides). Fingertare kan finnes over hele norgeskysten og kan sankes hele året. Det beste er å sanke den på vinter og vår i lav fjære. Det beste er å sanke taren på vinteren og våren. Den er å finne på lav fjære eller om man får fridykket litt ut i dypet til tareskogene. Jørgen mener Fingertare er en av de sterkeste tareartene med sin saltsmak og dybde av umami. I Japan bruker de en nærliggende art som heter Japansk Kombu som er en av nøkkelartene til japanske smaker. Her går sankeren og kokken så langt som å tenke baconmajones med fingertare som råvare! I denne episoden kan dere høre mer om både Jim og Jørgens tareskogfobi og hvordan Jørgen måtte sende ut kjæresten sin i sjøen for å få plukket fingertare for bildet i sankeboka.

I arabvärlden är skilsmässorna fler än i södra Europa. Japan är känt för att inte föda barn, utan i stället skaffa sig hund. Och Nigeria rusar mot att bli ett av världens folkrikaste länder. Demografin väcker olika problem och skapar debatt runt om i världen. Egypten toppade skilsmässostatistiken häromåret. Hör Cecilia Uddén förklara vad som händer med kvinnornas frihetskrav. I Japan åldras befolkningen. Och på en ö blir många över 100 år. I Nigeria föds så många barn att familjeplanering är ett återkommande ord i tevekanalerna. Det väcker oro och debatt. Alice Petrén alice.petren@sverigesradio.se

I Japan blir flere matfabrikker terrorisert av en gruppe som kalte seg Monsteret med 21 Ansikter Natalie forsvinner, alle er sikre på at de vet hvem som står bak da saken plutselig tar en veldig uventet vending Hvis du liker Mord og Mysterier så Lik, del, Review og følg meg på din podcast app ogFølg meg gjerne på Twitter, Facebook og Instagram også for enda mere True crime.Musikk: Kevin MacLeod (incompetech.com) Licensed under Creative Commons: By Attribution 3.0 License http://creativecommons.org/licenses/by/3.0/Skrevet og lest av LiseKontakt : myogmy@hotmail.comAnnonse : Jim@modernemedia.no

I Japan blir flere matfabrikker terrorisert av en gruppe som kalte seg Monsteret med 21 Ansikter Natalie forsvinner, alle er sikre på at de vet hvem som står bak da saken plutselig tar en veldig uventet vending Hvis du liker Mord og Mysterier så  Lik, del, Review og følg meg på din podcast app ogFølg meg gjerne på Twitter, Facebook og Instagram også for enda mere True crime.Musikk: Kevin MacLeod (incompetech.com) Licensed under Creative Commons: By Attribution 3.0 License http://creativecommons.org/licenses/by/3.0/Skrevet og lest av LiseKontakt : myogmy@hotmail.comAnnonse : Jim@modernemedia.no

I Japan har de ett eget ord för att jobba sig till döds, karoshi. Men är det här något som bara sker i Japan? Nej, det tror inte forskarna även om det finns stora skillnader i hur vi stressar som gör att det är ovanligare här. I Vetenskapspodden hör vi Nozumo och Shinubo Watanabe, vars pappa/make dog i det som kallas karoshi för 20 år sedan, när han bara var 40 år. Vi diskuterar vad som är så speciellt i Japan som gör att det är vanligare där. Men vi hör också om några svenska fall, som sannolikt var samma sak. Dessutom pratar vi med Agnès Parent-Thirion, som forskar om arbetsliv på forskningsorganisationen Eurofound. Hon berättar bland annat om det mycket uppmärksammade fallet i Frankrike, när anställda tog livet av sig på France Télécom och där tre tidigare chefer dömdes till fängelse i december 2019 för att de mobbat personal för att få dem att sluta, en sorts extremfall av psykisk stress. Och så hör vi psykologen Anna Bennich som föreläser på företag för att få oss att stressa mindre och känna igen varningstecknen innan vi drabbas av sjukskrivning på grund av stress. Hugo Westerlund, forskare på Stressforskningsinstitutet, forskar bland annat om vilka yrken som är mest utsatta, och det är i de jobb där vi har mycket med människor att göra. Det är ju lättare att koppla av från saker än det är från människor, säger han. Medverkande: Johan Bergendorff och Lena Nordlund Producent: Björn Gunér  Tekniker: David Hellgren

Sömnbrist kan leda till övervikt i längden och vid fetma ökar risken för andningsuppehåll som stör sömnen. Men enligt forskare finns det knep för att sova gott om natten och motverka extra kilon. Roland Hultin i Jönköping vägde över 130 kg och hade 70 andningsuppehåll i timmen när han sov. Varje morgon vaknade han dödstrött och tvingades sova middag på jobbet för att orka. Till slut fick han andningshjälp om natten och en magsäcksoperation har halverat hans vikt. I Japan erbjuder många företag, tex GMO Internet sina anställda ett tupplursrum. Ken'ichi Nukai och Keiko Nakamura brukar sova en kvart på lunchen och tycker det minskar stress. GMO Internets talesperson Sae Takahashi säger att man inte samlat in statistik hur tupplursrummet påverkat de anställdas hälsa men att särskilt småbarnsföräldrar uttryckt stor tacksamhet. Sömnforskaren Christian Benedict vid Uppsala Universitet tycker svenska företag också borde testa tupplursrum. Han och doktoranden Lieve van Egmond har visat i många försök hur sömn och fetma hänger ihop. Att sömnbrist får hungerhormon att gå upp och mättnadshormon att minska bla. Joanna Uddén-Hemmingsson är överläkare och ansvarig för överviktsenheten Obesitascentrum på Sankt Görans sjukhus i Stockholm. Hon tycker att arbetsgivare borde ta större ansvar för stressande krav utanför arbetstid på sina anställda som stör deras sömn när de kollar mail i jobbmobilen på natten vilket leder till sömnbrist och övervikt för många efter ett tag. Programledare: Johan Bergendorff johan.bergendorff@sverigesradio.se Producent: Camilla Widebeck camilla.widebeck@sverigesradio.se

I Japan har de öppnat en restaurang. Där personalen har demens

Smiler du til en polakk, kan han tro du er litt naiv. I Japan smiler de ofte når de er sinte eller forvirra. Hvorfor er det sånn? Hvorfor bruker vi smilet så forskjellig? Reporter: Ingvill Bjorland Egon Hagen har jobbet som både klinisk psykolog og nevropsykolog i spesialisthelsetjenesten og privat praksis. Han har vært forsker ved IRIS i Stavanger og ansvarlig for FOU-oppdrag både i oljesektoren og kommunal/fylkeskommunal sektor. Han har også drevet konsulentvirksomhet innen ledelse og organisasjon, og har i mange år vært studentpsykolog ved UIB og UIS.

I Japan er det blevet forbudt at tage billeder med de ikoniske geishaer. Derfor efterlyser vi folk, der er kommet i problemer, pga. et billede de fik taget med nogen. Rasmus Brohave ringer ind og fortæller om, dengang et fanbillede endte med at hjemsøge ham flere år efter. Patrick kravlede op på et 20 etagers højhus i Rødovre for at få fede billeder, men endte med at bøde for ulovlig indtrængen. Vi har besøg af kok, forfatter og TV-vært Nikolaj Kirk, som fortæller fantastiske røverhistorier. Bl.a. om dengang han på Svalbard besluttede sig for at lave isbjørne-lort og servere det for hele Nak og Æd-holdet. Af lort var det kommet, og til lort skulle det blive. Inspireret af Nikolajs nye bog efterlyser vi folk, der har haft gang i fejlslagne madprojekter i naturen, og Louise ringer ind og fortæller om dengang, hun som 8-årig blev skæv af at spise mystiske rødder fra naturen. "Sjovt du sir' det" bliver i dag fortalt af Anton, der ville lave en musikprank på toiletterne på sin arbejdsplads og endte med at fucke med hele virksomhedens telefonsystem. Til sidst finder vi historier om en romantisk gestus, der gik fuldstændig galt. Anders forsøgte sig med en smukt forklædt julegave, men endte med bare at give sin nye kæreste en brødkurv. Værter: Andreas Kousholt og Jacob Weil.

Gigantisk protestmarch i Santiago - hör vår korrespondent direkt från händelsernas centrum. Dom mot NMR-anhängare - ingen fälls för hets mot folkgrupp. I Japan vill man ha arbetskraftsinvandring - men inga flyktingar.

I Japan har saneringen efter Fukushimakatastrofen gått in i en ny fas. Med hjälp av fjärrstyrda robotar ska 566 bränslestavar plockas ut från den första av de tre reaktorer som drabbades av härdsmältor den 11 mars 2011. I Kvanthopp tar vi en närmare titt på det här oerhört svåra och tidskrävande arbetet. Redaktör: Marcus Rosenlund. E-post: marcus.rosenlund@yle.fi

Asienbörserna bjöd på ett blandat facit under måndagen när den kinesiska aktiemarknaden återhämtade sig något medan Sydneybörsen föll tillbaka något. I Japan, Indien och Singapore är börserna stängda på måndagen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Nyhetsmorgen: ** I Japan har en mann angrepet en gjeng med skoleelever - en jente er drept - flere andre er såret ** Det største pensjonsselskapet her i landet - KLP - vil ikke lenger investere i spill- eller alkohol-bransjen - nå trekker de pengene ut av 90 selskaper ** Russernes tillit til Vladimir Putin har aldri vært lavere, ifølge en ny måling - vår korrespondent i Moskva skal forklare hva som kan være grunnen til det ** Tidenes første Rusken på nett-aksjon går av stabelen i dag. Flere enn 30 ulike organisasjoner mobiliserer for å rydde opp i kommentarfeltene på internett. Dagsnytt 0730: ** Klepp-ordføraren får brei støtte etter at ho i går fortalte om hets frå bomringmotstandarar ** I Japan har ein mann angripe fleire skuleelevar - ei jente er drepen - flere andre er såra ** Det største pensjonsselskapet i landet - KLP - vil ikkje lenger investere i selskap som tenar pengar på folk sin avhengigheit. No trekker dei tilbake investeringar i spel- og alkohol-bransjen

I Japan är nära hälften under 34 år oskulder och var 10:e svensk har aldrig sex. Är vi för kräsna eller för slöa för att ligga? Kvaliteten på spermier rasar i västvärlden. Worst case så utrotas vi innan klimatet tar kål på oss. Dessutom - till vilket pris skaffar vi barn, eller avstår och provocerar? Och så lite om designade embryon, reservdelssyskon och nya abortlagar som chockerar å det grövsta.

I Japan går tågen på sekunden. Men tågen är ofta gammalmodiga och förarna får tidtabellerna på papperslappar. Japanerna fokuserar på enkla, smarta lösningar och ett ständigt jagande efter sekunder. Japan har ett av världens bästa tågsystem. Trots att trafiken är tät går tågen oftast på sekunden. Det beror inte på att tågen är modernare än i Sverige utan på att japanerna gör saker annorlunda och kanske lite smartare. Trafikverket skickade tågforskaren Carl-William Palmqvist till Tokyo för att studera det japanska tågundret. Programledare: Thomas Heldmark Producent: Camilla Widebeck camilla.widebeck@sverigesradio.se

** Kurdiske myndigheter i Syria setter ned foten for Erna Solbergs plan for barn av IS-mødre: Det er ikke aktuelt å sende barna til Norge uten at mødrene får blir med, sier de ** USAs justisminister William Barr skal vitne i Senatets justiskomité de neste par dagene - der må han svare på spørsmål om Mueller-rapporten. ** I Japan er overgangsritualene til en ny epoke i gang nå på morgenen - keiser Akihito abdiserer etter 30 år, og overlater tronen til sønnen -kronprins Naruhito ** Tottenham møter Ajax i semifinalen i mesterligaen i fotball i kveld.

I Japan är skogsbad (shinrin yoku)  en av hörnstenarna i folkhälsoarbetet och förra året kunde vi se trenden växa i Sverige. Skogsbada blev även ett nyord 2017. Men vad innebär det att skogsbada och vilka hälsofördelar finns det?   Inlägget 73. Skogsbada dök först upp på Stresspodden.

Themen der Sendung: USA I Kenia I Ukraine I Jordanien I Großbritannien I Japan

Hej och välkomna till Insnöad med Claudio och Jennie i Japan!!! Först och främst vill vi varna för att ljudet kan vara något sämre pga vår inspelningsutrustning här I Japan och vi lovar att det blir bättre nästa pod då vi är hemma igen. Värdarna är i Japan och det diskuteras allt från flygsäten till de coola nya inneställena. Välkomna! facebook.com/insnoadpodden twitter.com/insnoadpodden insnoadpodden@gmail.com

Kazue Sawai, Japan, räknas som världens främsta klassiska kotospelare. Miya Masaoka, USA, är förnyaren som gett denna musik en individuell röst. Koto är en förkortning av "kami no nori koto" vilket betyder Gudarnas orakel. Under de senaste 30 åren har Kazue Sawai turnerat över hela världen i den klassiska s k Sokyoku-traditionen. Hennes like på instrumentet, tonsättare och tillika äkta make, Tadao Sawai, avled 1997. De två spelade duetter och de samarbetade med musiker och tonsättare från jazzen, världsmusiken och nutida musiken - som t ex John Cage, pianisten Aki Takahashi, avantgardisterna John Zorn i New York och Carl Stone i San Francisco.  Jag träffar Kazue Sawai strax innan en konsert i Köpenhamn. Hon är liten, har becksvart blankt hår och en skinnkjol till de höga svarta stövlarna som sträcker sig ända till knäna. En karismatisk artist med genuin STAR-quality! Jag tänker genast på den Sofia Gubajdolina jag mötte i Köpenhamn för många år sedan; i svarta skinnbyxor. Då berättar Kazue Sawai att Sofia Gubajdolina skrivit ett verk till henne för koto och symfoniorkester. Sofia och Kazue har spelat in en CD tillsammans med mästarinnan på flöjtinstrumentet sho Mayumi Miyata. Enligt traditionen spelar man koto med plektrum på tummen, pekfingret och långfingret, trots att instrumentet ursprungligen spelades med fingrarna. Kazue Sawai tycker bäst om att spela med fingrarna för då får hon fram originalljuden och vi kan höra hur det lät för över två tusen år sedan. I nyare och nutida kotomusik har musikern en större frihet och använder fingrarna alltsomoftast. På det viset skapas mer personliga tolkningar av styckena. Koto är ett mycket mer känsligt instrument än t ex violin eller cello eftersom koto tillverkas av färskt trä. Därför lever en koto i högt 40 år, sedan dör den. I Japan är luftfuktigheten mycket större än i Europa. Kazue Sawai tycker bättre om att spela i Europa eftersom koton då ger ifrån sig en starkare, mer tydlig klang tack vare den torra luften, vilken gör träet hårdare. - Det är tyvärr inte många unga japaner idag som intresserar sig för kotomusiken. Men koton är ett japanskt instrument och den japanska själen finns i instrumentet, förklarar Kazue Sawai.   Miya Masaoka är bikulturell, alltså fast förankrad i den japanska musik-traditionen genom sina föräldrar och generationerna innan. Men hon är uppvuxen och har bott med sina två barn i det urbana västerländska samhället i San Francisco och i New York. I John Cage anda preparerar Miya Masaoka ibland strängarna med föremål av metall, trä, plast  eller papper. Hon konstruerade med ett team tekniker vad hon kallar ett Koto-monster, eller en japansk Franken­stein, en mutant-Godzilla. Den ål­derdomliga heliga träkroppen av en koto blir belägrad av senso­rer kopplade till en microdator som registrerar hennes minsta rörelser och om­vand­lar dessa till ljud. Miya Masaoka är utbildad vid San Francisco State University och Mills College. Dessutom har hon studerat traditionell japansk musik hos mästaren, f d hovmusikern, Suenobu Togi, vars familj i över tusen år har spelat japansk hovmusik - Gagaku - vilket betyder elegant och förfinad musik. Detta är världens äldsta orkestertradition med rötter från Tangdynastin i 600-talets Kina. Miya Masaoka är som tonsättare upptagen av nya klanger, sammanhang, och strukturer. Hon skapar sin egen musikaliska verklighet. Och hon gör det med hjälp av bågteknik hon lärt av Ardittikvartettens cellist Rohan de Saram, och med jazzens fria improvisation som ledstjärna. Traditionell japansk hovmusik - Gagaku - uttrycker vanligtvis ett slags kollektiv mystisk tradition. Att förlora sig själv, att bli ett med instrumentet har varit det traditionella förhållningssättet hos gagaku-musikens sträng, blås- och slag-verksmusiker. Miya Masaoka är förnyaren som gett denna musik en individuell röst. Så är hennes stycke Hope in the Afternoon tillägnad hennes vän David Stern som dog i AIDS. Med ett motiv från jazzmusikern Cecil Taylor. -Vi tror på att instrumentet har en själ precis som träd, stenar och luft. Om du slår an en ton på koton befriar du instrumentets själ. Därför får du aldrig slänga ett instrument även om det är gammalt och uttjänt, säger hon. Hennes stycke Unearthed/Unbound innehåller musikaliska element av den japanska tonsättaren Tadao Sawai (framliden make till kotospelaren Kazue Sawai här i programmet). Det skrevs på uppdrag av koreografen Jill Togawa och the Purple Moon Dance Project, ett japanskt danskompani som framför verk utifrån lesbiska och svarta kvinnors perspektiv.     Låtlista: Yatsuhashi Kengyo (1614-1685) Midare Kazue Sawai, koto Pure Sound of Japan Midare Kazue Sawai plays Koto Classic KYOTO RECORDS KYCH 2005   Aki Kaze no Kyoku Mitsuzaki Kengyo Kazue Sawai, koto Pure Sound of Japan Midare Kazue Sawai plays Koto Classic KYOTO RECORDS KYCH 2005   Sofia Gubajdolina Three Strangers in Paris, part I Kazue Sawai, koto Mayumi Miyata, sho Sofia Gubajdolina, piano CD-titel: Three Strangers in Paris KYOTO RECORDS KYCH 95.9.1   Yatsuhashi Kengyo (1614-1685) Rokudan Spår: 1 Tid: 1'40 Kazue Sawai, koto   Yatsuhashi Kengyo (1614-1685) Midare Spår: 2 Tid: 8'20 Kazue Sawai, koto   De två sistnämnda spåren från samma CD: CD-titel: Pure Sound of Japan Midare (Disorder) Kazue Sawai plays Koto Classic KYOTO RECORDS KYCH 2005   While I was Crossing the Bridge Yuji Takahashi Kazue Sawai, koto CD-titel: The Wind is Calling Me Outside - Kazue Sawai Plays Yuji Takahashi Kojima Recordings Inc ALCD 37.   The Wind is Calling Me Outside Yuji Takahashi Kazue Sawai, koto CD-titel: The Wind is Calling Me Outside - Kazue Sawai Plays Yuji Takahashi Kojima Recordings Inc ALCD 37   Yatsuhashi Kengyo (1614-1685) Midare Kazue Sawai, koto Pure Sound of Japan Midare Kazue Sawai plays Koto Classic KYOTO RECORDS KYCH 2005   Come Sunday Duke Ellington Miya Masaok CD "Miya Masaoka"   The Voice Miya Masaoka CD "the seance"   Hope in the Afternoon Miya Masaoka CD "Miya Masaoka"   Prelude M Masaoka, H Kaiser, D deGruttola CD "the seance"   Lifet Miya Masaoka CD "Miya Masaoka"   Unearthed/Unbound Miya Masaoka CD "Miya Masaoka"

Nyheter ——- * Snart kan du strömma dina Steam-spel till Androidenheter Jag är väl den sista som ska rapportera om spel och spelrelaterat, men jag känner att jag kanske skulle försöka i alla fall, so here goes! Valve har kort meddelat att Steam-användare snart kommer att kunna strömma sina spel till både Android- och IOS-enheter. Det är möjligt tack vare en ny app kallad Steam Link vilken släpps veckan som inleds 21 maj. För att det ska fungera behöver användaren vara uppkopplad mot ett 5GHz-nätverk och lösningen kräver en Mac eller PC. Steam Link stödjer bland annat Steam-kontrollen och MFI-kontroller. Valve nämner att det kommer gå att strömma spelen till telefoner, surfplattor och TV-apparater som kör Googles system. Androidappen kommer inledningsvis att vara en beta. https://art4s.link/20 * Google uppdaterar Google News Google News i app-form har fått sig en uppdatering och självklart är AI inblandat. Under en ny tab som heter För dig kommer fem artiklar som just du borde gilla lite extra mycket dyka upp. Google trycker hårt på att källorna till nyheterna man använder är från vettiga källor med riktiga journalister. Jag testar appen just nu och tycker att den är helt ok. https://art4s.link/21 * Chainfire lägger ner utvecklingen av Root-appar Android-utvecklaren Chainfire har sedan en tid tillbaka levererat ett gäng appar som kan vara rätt användbara för användare som kör rootade telefoner. Mer specifikt har han tagit fram SuperSU, FlashFire, CF.Lumen, stickMount och Sideload Launcher for Android TV. Nu har han meddelat att utvecklingen av nästan alla ovan nämnda appar kommer att läggas ner. SuperSU kommer leva vidare då utvecklingen av appen slussades över till ett annat team 2015. https://art4s.link/22 *Ny rapport: Engelsktalande länder (och Sverige) väljer IOS före Android Något förenklat kan det sägas att världens engelsktalande länder helst väljer Iphone före Android-mobiler, medan länder där modersmålet är något annat än engelska föredrar Android. Uppgifterna presenteras i rapporten ”The Mobile Web Intelligence Report”, som släpptes under föregående vecka av Device Atlas, rapporterat via Appleinsider. I länder som Kanada, Australien, Storbritannien och USA är IOS betydligt vanligare än Android, medan länder som Malaysia, Nigeria, Polen, Ryssland och Brasilien har precis det omvända förhållandet. Se bilden nedan, där ljusblått är Android och mörkblått är IOS. Men det finns också två undantag på listan. I Japan och Sverige föredrar folk IOS över Android. I Sverige är vi aningen mer benägna att välja Iphone. I Japan är skillnaden mycket större, till IOS fördel. Alla siffror gäller gäller för första kvartalet 2018. https://macworld.idg.se/2.1038/1.701998/ny-rapport-engelsktalande-lander-och-sverige-valjer-ios-fore-android Lyssnar-respons — Hej Herr Adetoft. Och du också fru Artfors. Hihi. Vad använder du/ni för kamera app? Den som följer med mobilen eller någon annan favorit. Har du testat en betalat för någon kameraapp? Fixar du och trixar du i kameraappen eller efteråt i ex snapseed? Robban via mail Ämne

Om det allt mer politiserade blodet. Varför har aktivister, företag och politiker fått upp ögonen för mensen som politisk fråga? I en gymnasieskola i Åkersberga tyckte tjejerna i klassen att det var orättvist att behöva betala för mensskydd - nu delar kommunen ut det gratis. På ett café i brittiska Leeds berättar 40-åriga Sarah att hon inte har haft råd med mensskydd på femton år och istället använt toapapper och klädtrasor för att stoppa sina blödningar. I dagens Konflikt berättar vi om rörelsen som vill föra in mensen i politiken, något som redan gjort att den hamnat på den politiska dagordningen i länder som USA, Sverige och Storbritannien som vår korrespondent Claes Aronsson rapporterar ifrån. Att bristen på mensskydd och tabun kring mens, är viktiga frågor i utvecklingsländer, råder det inga tvivel om. FN beskriver exempelvis mensrelaterade problem som den vanligaste orsaken till att flickor hoppar av skolan i afrikanska länder. Men vad är det då som fört upp frågan på dagordningen i välmående västländer, som Sverige? Och hur har synen på mens sett ut historiskt? Forskarna Denise Malmberg och Josefin Persdotter berättar om mensen och mensaktivism ur ett etnologiskt och sociologiskt perspektiv. Borde arbetsplatser ta större hänsyn tas till de som har mens? I Japan får man stanna hemma från jobbet under mens, på grund av en historisk slump när arbetslagarna skrevs efter andra världskriget. Mensledighet har nyligen debatterats i Italien men också i Chile - dit vår Latinamerikakorrespondent Lotten Collin har rest. Programledare: Robin Olin robin.olin@sverigesradio.se Producent: Stephanie Zakrisson stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

De stänger in sig, i vissa fall kan det handla om 15-20 år eller ännu längre som till synes friska människor flyr in i sig själva och helt drar sig undan omvärlden. I Japan har företeelsen varit känd sedan 1980-talet och det kan röra sig om mer än en miljon människor som varken går i skola eller arbetar. Japanpodden har träffat forskare, vårdpersonal och hikikomori som efter år av instängdhet lyckats ta sig ut i verkligheten igen. Detta är en sida av mångmiljonstaden Tokyo som man sällan ser.

En romjulssending fra oss hvor vi snakker om kalkun og nyttår. Tommy har blitt irettesatt på sjekking av damer. Steffen forteller om aper som ligger med rådyr. I Japan. Altså JapanAper. Og vi kommer med vårt syn på sykkelsporten. Godt nyttår!

I Japan er det flere eldre som begår forbrytelser enn unge. Og i Norge kunne vi nylig lese at kriminalitet blant ungdom er nær halvert, og neste doblet blant de eldre. Hva er dette et tegn på? Reporter: Ingvill Bjorland Egon Hagen har jobbet som både klinisk psykolog og nevropsykolog i spesialisthelsetjenesten og privat praksis. Han har vært forsker ved IRIS i Stavanger og ansvarlig for FOU-oppdrag både i oljesektoren og kommunal/fylkeskommunal sektor. Han har også drevet konsulentvirksomhet innen ledelse og organisasjon, og har i mange år vært studentpsykolog ved UIB og UIS

2:00 Jornadas EnRÓLate de la Nucia 2017 Entrevista a Ramón y Javier - Creadores de Dédalos (https://www.dedalosgame.com) 5:50 Jornadas EnRÓLate de la Nucia 2017 Entrevista a Juan Nacher - Creador del juego Mech Squad (http://mech-squad-es.blogspot.com.es) 18:23 Review de las EnRÓLate de la Nucía 2017 23:45 I Japan’s Day 2017 Entrevista a Amanda de Asociación de Elche Natsukaido (https://www.facebook.com/natsukaido.elche) 30:38 I Japan’s Day 2017 Entrevista a Jose de la Asociación Alicante OTAKU (http://www.alicanteotaku.es) 44:16 Jornadas Ludo Nostrum de Crevillente 2017 Entrevistas a Javi y a de David del Club Doble Séis (https://www.facebook.com/ClubDobleSeis) +info: http://pdf.freakdom.org

I det här avsnittet: tre olika sekter iscensätter tre olika konspirationer under 70- och 90-talet. Scientologkyrkan upprättar en underrättelsetjänst som börjar infiltrera myndigheter i USA och trettio andra länder för att komma åt information om kyrkan och sina motståndare. I Japan på nittiotalet arbetar den apokalyptiskt troende sekten Aum Shinrikyo med att anförskaffa både biologiska och kemiska stridsmedel. Och dessa kommer till användning mot både enskilda, upplevda fiender och mot befolkningen i Tokyo. Och i USA och, senare, Guyanas djungel driver pastorn Jim Jones sin sekt Peoples Temple allt närmare ett rituellt självmord. Men innan dess har man sett till att både frottera sig med inflytelserika politiker men också dödat för att skydda kyrkan. Jag vill också flagga för att en del inslag och beskrivningar i det här avsnittet kan upplevas som obehagliga eller jobbiga. Musik i programmet: Podington Bear - Good Times (freemusicarchive.org/music/Podingto…GoodTimes_1375)

Vi människor lever allt längre. I Japan finns det 60 000 personer som är runt 100 år och befolkningen minskar fort. Så vem ska ta hand om de äldre? På konstgjord väg resonerar man i Japan, där man kommit långt med robotar inom vården. Men vad är de etiska aspekterna och utmaningarna med robotar inom äldrevården? Följ med frilansjournalisten Jon Thunqvist till ett äldreboende i Tokyo där roboten Pepper leder gympapass för boende och robotsälen Paro erbjuder sällskap. Studiouppföljning med Karim Jebari, forskare i filosofi vid Institutet för framtidsstudier kan robotar även vara ett verktyg för att klara den framtida äldrevården i Sverige?   Sufister under attack i Pakistan  I förra veckan dödades minst 88 personer när en självmordsbombare slog till mot en folkhop i en sufisk helgedom i Pakistan. Attacken skedde i staden Sehwan i Sindh-provinsen, och var riktad mot muslimer som besökte den medeltida sufipoeten Lal Shahbaz Qalandars gravhelgedom. Sufismen, som har sina rötter inom den muslimska mystisken, har en lång tradition i Pakistan och har miljontals följare i landet. Men den senaste tiden har sufisterna utsatts för flera attacker från fundamentalistiska grupper. I November skedde en blodig attack mot ett annat sufiskt tempel och i somras sköts den kände sufiske sångaren Amjad Sabri till döds i Karachi. Hur ser framtiden ut för landets sufister? Studiosamtal med Pakistankännaren Sten Widmalm.   Svenska kyrkan och samerna- vad blir nästa steg i försoningsprocessen?  Kyrkans förtryck av samiskt språk, kultur och identitet går långt tillbaka i historien. Förra året kom en vitbok som gjorde upp med övergreppen. Nu på torsdag hålls ett symposium i Stockholm om kyrkans vitboksprojekt och dess konsekvenser. På symposiet presenteras även texter som ska kunna användas i den fortsatta försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och samerna. Men hur ser vägen till försoning ut? Vad är metodiken och vilka är kraven från ett samiskt perspektiv? Sylvia Sparrock, ordförande i Samiska rådet som och Eva Nordung Byström, biskop i Härnösands stift i Svenska kyrkan gästar Människor och tro.  

Denne uka snakker vi om paranormal aktivitet, Senkveld med Thomas og Harald, Allsang på Grensen og Justin Biebers nye, fine, hvite ridehjelm. Hva er greia med kjendiser som lager musikk bare fordi de kan? Vi diskuterer Illuminatis mulige kontroll over kjendisene. Det kommer snart en ny film om Marcus og Martinus. I Japan har Isabel oppdaget et sosialt nettverk for sugar daddies som leter etter sugar babies. Andre folk bråker og ødelegger podcasten vår.

Pukslaget tar sig upp bland lövverken. Det handlar om slagverkskonserten Baron in the Trees, en berättelse som ger perspektiv på slagverkets speciella möjligheter och begränsningar. För femton år sedan skrev tonsättaren Britta Byström och slagverkaren Mika Takehara en slagverkskonsert tillsammans. I samarbetet uppstår en speciell närhet och arbetet kom att betyda mycket för dem båda. - Brittas liv sjunker ner i mitt, allting med både hennes liv och hennes musik, berättar Mika. - Många säger att konserten låter japansk, säger Britta. Jag tror att det är Mikas bakgrund som japanska som påverkat musiken omedvetet. I Japan skrevs mycket av 1900-talets mest betydande repertoar för slagverk och i programmet får vi Mikas personliga perspektiv på de japanska tankevärldarna. Vi hör om begreppet ma och tomheten mellan två toner, den djupa enkelheten hos en tekopp och hur dessa idétraditioner verkar på ett djupt plan i Mikas konstnärskap. Britta berättar om hur hon som orkestertonsättare förhåller sig till slagverketsstämman. Vad är den speciella utmaningen med att ha slagverket längst fram som solist inför en hel orkester?

I Japan finnes et eget ord for å dø av for mye overtidsjobbing. Ordet er Karoshi. Og Karoshi tar livet av stadig flere. Før var det menn som døde, nå er det stadig flere kvinner som også dør, av overtid!

Från mjölksyrade grönsaker i Sverige till miso i Japan. Hur fungerar det egentligen? Karin Bojs är vetenskapsjournalist och har  länge skrivit i Dagens Nyheter. Hon är också författare till flera böcker, bland annat Min europeiska familj de senaste 54000 åren, som fick Augustpriset 2015 i fackbokskategorin. För några år sen kom hon ut med boken Syra själv - konsten att förädla grönsaker med hälsosamma bakterier. Det går nästan inte att misslyckas med mjölksyrning, säger hon. Och det blir så gott. Man får primörer mitt i vintern. Karin Bojs förklarar hur det fungerar, hur man enkelt börjar och förklarar varför det är så nyttigt.Dessutom berättar hon om mjölksyrningens spännande historia det var surkål som fick bukt med skörbjuggen hos sjömän.Meny besöker också Japan, den fermenterade sojabönans, misons, rike. I Sverige är miso den grumliga soppan på sushirestauranger. I Japan används den till så mycket mer. Där finns över 1 300 olika sorters miso. Och miso i nån form är i Japan lika självklart som ris eller sjögräs. Meny är med när miso tillverkas och besöker en välsorterad affär.Dessutom tillverkar vi drycken kombucha, fermenterat te, på redaktionen med hjälp av en svamp som ser ut som en slemmig manet.

Bonnie Clementsson har undersökt svenska incestfall under 300 år, för att förstå hur vår syn på sex i familjen förändrats. Och arkeologen Richard Holmgren provar dieten som förvandlar dig till mumie. Sverige har på 300 år förvandlats från ett land med världens striktaste incestlagstiftningar till ett med de mest liberala. I Vetenskapsradion Historia berättas om tiden då kärleken mellan en man och hans avlidna hustrus syster bestraffades med döden. En tid då Moseboken var svensk lag, och äkta kärlek inte var någon förmildrande omständighet. Det som var logiskt för 1700-talets svenskar, att följa Bibelns ord om synen på sex inom familjen, framstår kanske som barbariskt för oss idag, säger Bonnie Clementsson, som forskar om incestens historia.Dessutom återvänder Tobias Svanelid till arkeologen Richard Holmgrens kulturhistoriska kök för att testa dieten som förvandlar en människa till en mumie. I Japan var fenomenet sokoshinbutsu, självmumifiering, en aktad verksamhet bland landets buddhistmunkar, men idag är sedvänjan förbjuden. Med hjälp av nötter, bark och urushi-té tillagas den livsfarliga dieten.

MONOPORY! Japanska för Monopol. Det sa Jacob. Han kan allt. I Japan är Monopol mer tabu än sex. Vi sa det, alltså är det sant.

Globalt är självmord idag den tredje vanligaste dödsorsaken för unga människor under 25 år. Nästan 1 miljon människor tar sitt liv varje år, en siffra som väntas öka till 1,5 miljoner döda år 2020. Svenska medier brukar oftast inte rapportera om självmord eftersom det anses kunna utlösa nya självmord. Fenomenet kallas för Werthereffekten efter Goethes roman Den unge Werthers lidande från 1744. Huvudpersonen i boken begår självmord genom att skjuta sig, vilket fick många unga män att ta livet av sig på samma sätt. Efter att Internet kom har dock publiceringsbesluten blivit betydligt svårare - informationen om vad som hänt letar sig förr eller senare ändå ut på nätet. Det berättar Irina Halling som är kvalitetsredaktör på Expressen. I förra veckan hölls ett internationellt forskarsymposium om medier och självmord vid Institutionen för mediestudier vid Stockholm universitet. Michael Westerlund, som själv bland annat forskar om så kallade självmordssajter på Nätet, var den som arrangerade symposiet. Vi hör också Jane Pirkis, professor vid University of Melbourne i Australien, som har arbetat med att utarbeta riktlinjer för hur medier bör rapportera om självmord, och det handlar exempelvis om att inte beskriva hur någon begått självmord eller att glorifiera självmord. I en pågående studie som presenterades under symposiet undersöker Steven Stack, professor vid Wayne State University i USA, sambandet mellan självmordsförsök och självmordsfilmer. I studien visar det sig att ju fler filmer människor har sett där huvudpersonen begår självmord, desto större sannolikhet är det att de själva har försökt att begå självmord. I Japan ökade självmorden under 1990-talet, något som anses bero på en ekonomisk nedgång i landet. Samtidigt dök ett nytt fenomen upp - ungdomar som träffades på nätet och bestämde sig för att begå självmord tillsammans. Chikako Ozawa-de Silva vid Emory University i USA forskar om de här så kallade självmordspakterna. Men Internet bjuder förstås också på andra sidor. Ett exempel som presenterades på symposiet var Självmordsupplysningen, och Carl von Essen berättar om sajtens arbete med att förebygga självmord. Programledare är Urban Björstadius.

* Jordskjelv, tsunami og atomkatastrofe. Det er eitt år sidan det skjedde. I Japan er fleire hundre tusen menneske framleis utan permanent bustad. * Halakjøtt er blitt eit heitt stridstema i valkampen i Frankrike. * I Ukraina fryktar familie og støttespelarar for livet til den tidlegare statsministeren i landet. * Vi skal innom den spennande nominasjonskampen i USA. * Og bli betre kjende med dei ytterleggåande salafistane, som fekk kvart fjerde sete i det egyptiske parlamentet. * I Brasil viser det seg at karnevalet ikkje er så populært som vi trur. * Og det kostar å gifte seg - då trengst det både geiter og kyr. Det skal vi høyre meir om i korrespondentbrevet frå Kenya. Dette er Verda på laurdag - i studio Eivind Molde.

Att laga ett vanligt hål kan kosta flera hundra kronor mer hos din tandläkare än hos en annan och för en rotfyllning kan det skilja flera tusen. För fyra år sedan lovade regeringen att det skulle bli lättare att jämföra tandläkarpriser men sedan dess har inte mycket hänt. Tvärtom avskaffades kravet på tandläkarna att rapportera sina prislistor nu vid årsskiftet. Debatt om tandvårsdspriserna i Plånboken. Myter och sanningar Har du hört om mamman som ville ge sina barn ett förskott på arvet i julklapp och bytte ut låtsaspengarna i ett monopolspel mot riktiga pengar? Eftersom de redan hade spelet lämnade de tillbaka det till affären… Folklivsforskare Jonas Engman berättar om hur konsumentmyter föds och om vilka enorma konsekvenser de kan få. Konsumentmakt i världen I vår serie om konsumentmakt i olika delar av världen har turen kommit till konsumismens huvudstad på jorden; Tokyo. I Japan är utbudet av varor närmast oändligt och konsumenterna förväntar sig en väldigt god service. Expertsvar - Hej, jag undrar vad som gäller för fakturaavgifter när man har anlitat hantverkare. Det verkar vara legio att de lägger på en kostnad men vad gäller egentligen? Har man rätt att "strunta" i avgiften om den inte är avtalad på förhand? Den och andra lyssnarfrågor får svar av vår privatekonomiska expert Annika Creutzer. Veckans lista I förra veckan botaniserade Plånboken bland skivbackarna i butiken som fortfarande säljer vinylskivor, men en hel del prylar försvinner ju också för gott. Vilka av dem saknar du mest?  Plånboken listar.

Förtroendet för kungahuset är rekordlågt. Men vad är det egentligen vi förväntas ha förtroende för? /// I Japan har strålningsexponerade börjat betraktas som moderna spetälska. Researcher-Erik gör en manual: "Så umgås du med med Fukushima-bor utan att bli strålskadad" /// Berlusconi kan klara sig ur ännu ett korruptionsåtal med ett nödrop - genom en snabb lagändring. Italen-korren ger oss de tre viktigaste bevisen för att Italien fortfarande är en demokrati. /// Donald Trump är inte bara en Tyra Banks i annan förpackning - han kandiderar också till att bli USA:s nästa president. Hur stora chanser har han egentligen?

Omsorgsrobotar stod i fokus på robotkonferens i Västerås. I Japan har man lagt stor tonvikt vid att närma robotar till människan. Vi har kunnat läsa om robotar som dansar, robotar som beter sig som hundar, robotar som lärare och robotar som sällskap till äldre. I Europa vill man inte vara sämre på att konstruera robotar, men här har man kanske en litet annorlunda approach. Det framkom på den europeiska robotkonferensen EU Robotics Forum, som hållits den här veckan på Aros kongresscenter i Västerås. Där samlades många forskare med inriktning mot hälsa och sjukvård, och på utställningen visas ett flertal typer av omsorgsrobotar, alltifrån en slags bildtelefon på hjul som förföljer gamla, en robot som är utbildad till sjukhusvaktmästare och en intelligent terränggående rullstol. EU har genom EU Robotics Forum satsat över 500 miljoner euro på robotforskning, och numera kräver man att forskningsresultaten i högre grad ska leda fram till färdiga produkter som kan kommersialiseras. Kan man odla ögon i provrör? Nej, det kan man inte, inte än, men i veckan presenterades forskning som har tagit ett stort steg i den riktningen. Det handlar om stamceller som klarar mycket mer än vad forskarna tidigare känt till. De kan själva bilda organ. Japanska forskare har i laboratoriemiljö odlat fram synceller som sedan själva bildade en skålformad ögonvävnad som är första steget på vägen mot ett riktigt öga. – Det här är epokgörande forskningsresultat, säger Urban Lendahl som är professor i genetik vid Karolinska Institutet. Solstenar kan ha hjälpt vikingarna att navigera ute på stora öppna vatten när solen inte syntes. Det är ett gammalt tvisteämne bland historiker och arkeologer. Nu har biologer och fysiker gått ihop och funnit att vikingarna kan ha använt sig av polariserat ljus på samma vis som många insekter och fåglar. För så kallade solstenar, som nämns i isländska sagor, kan faktiskt ha fungerat. Hur är läget för det havererade kärnkraftsverket i Fukushima? Camilla Widebeck, redaktör för Vetandets Värld, följer utvecklingen. Forskning tyder på att barnvagnen påverkar barnens utveckling. Brittiska förskolebarn har allt sämre språkutveckling, frågan är om trenden med framåtvända barnvagnar har bidragit till detta? Barnvagnar är ju främst ett transportmedel, men vi vet lite om hur vagnens utformning påverkar barnens tidiga utveckling. De första studierna på frammåtvända barnvagnar visar att hur vi väljer att transportera barnen kan påverka både barnets språkutveckling och barnets känsla av trygghet.  Barnen pratar mycket mindre med mamma och pappa de åker framåtvända. Redaktör Gustaf Klarin gustaf.klarin@sr.se

På måndag startar MTG en privat pratradiostation, Radio1. Kanalen sänder över Stockholm och kommer fokusera på nyheter och aktuella händelser. En av kanalens programledarprofiler blir Alexander Schulman och han gästar dagens program tillsammans med programdirektören Christer Modig. I Japan funderar myndigheterna på att stoppa strålningen från de havererade kärnkraftverken genom att klä in dem med tyg. Vilka högteknologiska textila material finns det nu för tiden? Vi söker svar hos Textilhögskolan i Borås. Om Sverige skickar Jasplan till Libyen, är vi då i krig? ÖB har gett sin syn på det hela men redaktionen söker ändå svar av Ove Bring, professor emeritus i folkrätt. Bisittare är Natalia Kazmierska.

Kan religionen vara en kraftkälla för drabbade japaner? I Japan är templen alltid väl frekventerade av människor som beder och offrar till gudar och förfäders andar. Men i dessa dagar är aktiviten än högre. Frilansjournalisten Katarina Björke bor i Japan och hon berättar om religionens roll i dagens katastrofläge. Vågar en jude besöka Malmö? I december förra året utfärdade Simon Wiesenthal-centret en besöksvarning på grund av den antisemitism som påstås härja i staden. I veckan var en delegation från centret på besök och träffade politiker och judiska representanter. Besöksvarningen kvarstår, meddelade rabbinen Abraham Cooper när han lämnade landet. Han krävde snabba åtgärder för att komma till rätta med problemet. Fredrik Sieradzki, talesman för judiska församlingen i Malmö, ger sin syn på tillståndet i Sveriges tredje stad.  En imam har anställts av Svenska kyrkan i Stockholm för att arbeta i Fryshuskyrkan, vilket har väckt intensiv debatt.  Imamen i fråga, Othman Al Tawalbeh, har kontaktats av Säpo eftersom han anses stå under hot. En arabisk sajt kallar honom avfälling. Inom Svenska kyrkan går åsikterna isär om det lämpliga med att anställa en imam. Debatt mellan stiftsprost Bo Larsson och kyrkoherde Carl Erik Sahlberg, båda i Stockholms stift, och en muslimsk kritiker, Mahmoud Aldebe, Sveriges Muslimska Förbund. Författarinnan Karen Armstrong har kommit ut med en ny bok på svenska, För Guds skull - om religionens betydelse. Den ska ses som ett svar på den alltmer aggressiva ateismen. Vetenskapen och religionen befinner sig på var sin sida om barrikaderna, men det har långt ifrån alltid varit så, säger hon. Hör henne själv berätta. Nigeria har längre präglats av konflikter mellan muslimer och kristna.  Imamen Muhammed Ashafa och pastor James Wuye var bittra fiender, men nu samarbetar de med fredsbyggande projekt. Vad fick de båda att ändra sina strategier? Vi intervjuar dem under deras pågående Sverigebesök.   Utrikeskrönikan kommer från Jenny Sanner Roosqvist i Helsingfors. Programledare: Tithi Hahn tithi.hahn@sr.se Producent: Sören Wibeck soren.wibeck@sr.se    

I Japan, liksom i många andra delar av världen lever drömmen om det romantiska kyrkbröllopet. Och trots att en mycket liten del av Japans befolkning är kristen, har bröllop inspirerade av kristna traditioner blivit det populäraste sättet att gifta sig i Japan på senare år. Men hur reagerar kristna i Japan på att deras religion utnyttjas som en exotisk bröllopskrydda? Reportage av frilansjournalisten Katarina Björcke. Människor i Egypten, Jordanien och Libanon ser sig i första hand som muslimer, i andra hand som araber och först i i tredje hand egyptier, jordanier och libaneser. Det framgår av en stor attitydundersökning ledd av professor Shibley Telhami vid University of Maryland. Undersökningen visar också att president Obama till en början hade stor trovärdighet i arabvärlden, men att den har minskat drastiskt på grund av uteblivet initiativ i Israel-Palestinafrågan. Professor Telhami säger till Människor och tro att gapet mellan väst och arabvärlden fortfarande är mycket stort. Utrikeskrönikan av Christer Fridén kommer från Jerusalem. I helgen startar Vårgårda möte, arrangerat av Svenska Missionskyrkan. Mötet kommer besökas av samtliga partiledare för riskdagspartierna, trots att frikyrkobesökarna är en ganska liten del av väljarkåren. Statsvetaren Magnus Hagevi berättar om vilka mönster som finns bland svenska väljare med religiös identitet.   En gång var de pojkar och tillhörde en sträng frikyrklig församling. 45 år senare möts de igen. Paul har stannat kvar i den snäva, dömande miljön, medan Asger stöttes bort på grund av sin homosexualitet och sitt uppror.Det är bakgrunden till mötet mellan de båda som förs i Inger Edelfeldts senaste roman " Samtal med Djävulen" där samtalen framför allt handlar om mötet mellan olika livshållningar och hur olika vi kan närma oss begrepp som kärlek och ondska. Hör Inger Edelfeldt i ett kvartsamtal om skuld och förlåtelse. Producent: Åsa F Vestergren Programledare: Tithi Hahn