Podcasts about dimensioner

Från att ha levt livet på bredden till att se det magiska i platsen där man befinner sig. Så har Linda Staafs naturupplevelser förändrats genom åren. Men upplevelsen har inte blivit mindre för det - tvärtom! ”Det är inte det breda perspektivet, men livet blev djupare och högre på något sätt. Det blev något annat att utforska” säger Linda som är en av de mest grundade men samtidigt mest ifrågasättande människor jag känner. I avsnittet berättar hon bla hur hon gjorde när hon bestämde sig för att flippa spelplanen och hitta nya, ganska drastiska sätt att leva - som att sälja både bil och hus. Att flytta ut, men inte in.Mer om Linda hittar du på:woodsandwater.se & lindastaaf.seinstagram: @woodsandwater.se & @lindastaafPodcast: Flippa spelplanen podcast (Spotify) Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Veckans avsnitt är lite av en överkurs där vi fördjupar vi oss inom kvantfysiken och pratar om våra olika energikroppar, vad det innebär att vara multidimensionell och om jorden som en plats att utvecklas på. Följ oss på våra sociala medier för att få information om kommande poddavsnitt, kurser och event. Och hör av dig om du vill önska ett tema. Facebook: Råd från ovan Instagram: @radfranovan_official Nu finns vi även på webben: https://radfranovan.se

Du hittar Evigh3t3n på Instagram:https://www.instagram.com/evigh3t3n/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Djävulen, döden och Tarot. Hur fungerar tarotkorten, hur ser man? Går det att spå i tid? Kan alla lära sig spå i kort? Måste man vara medial för att kunna spå? Vad ser man med Tarot? Kan korten visa fel? Detta och mycket mer… Vi önskar er en fin vecka! Camilla och Vivi Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Samhällsutmaningar kräver samverkan och gemensamt utforskande mellan kommuner och universitet. I den här podden pratar Anna Zingmark med Marie Mörndal, forskare om hennes bok ”Att takta: om organisering av samverkan mellan organisationer”. I samtalet pratar vi om den långsiktiga samverkansplattformen Samhällskontraktet och om vad som skapar framgångsrikt taktande. Vi pratar bland annat om: -Alla samtal som krävs mellan organisationer -Olika utvecklingsfaser och lärandet i en långsiktig samverkansplattform -Begreppet att takta som ett värdefullt ord i samverkansvokabulären -Dimensioner som till exempel den tidsrelaterade, den symboliska och den holistiska -Processledarens viktiga roll och förutsättningar -Ensamheten i processledarollen fast man kommunicerar med så många

Guds Rike finns i den enskilde pånyttfödd Kristi lärjunge och är den himmelska ”kulturen” som Gud vill att vi ska lära oss i vår dagliga vandring. Jesus är bland sin församling lika mycket i den lilla 2-3 st (Mat 18:20) som i den största och eviga universella församling (Heb 12:22).

Sanna Vanno är en av Sveriges mest pålästa personer på ämnet porr och porrkonsumtion. Hon syns och hörs som expert i den sedan några år tillbaka pågående porrdebatten där hon positionerar sig som en lugn och balanserad röst. Sanna är beteendevetare och arbetar med sex- och kroppsupplysning. Sannas främsta kompetens och favoritområde är porrkonsumtion och främjande kommunikation specifikt med barn och unga. Sanna har ett folkhälsoperspektiv och utgår alltid från forskning och beprövad erfarenhet i sina resonemang. Hon tycker om att tillgängliggöra, nyansera och utmana för att fler ska veta mer och kunna säga ja till det de vill.I Kinkypodden pratar Sanna bland annat om porrkonsumtion och trender i sex och bryter med sin smittande entusiasm och breda kompetens ner den senaste tidens alarmistiska debatter om så kallat ”hårt sex” i relation till porrkonsumtion. Följ Sanna på @sannavannoKinkypodden sponsras av Bodyshot Studios - en fullt utrustad regnbågsvänlig fotostudio i centrala Norrköping!Läs mer på bodyshotstudios.seProgramledare samt inspelning: Aurora BrännströmLjudmix och klippning: Eric BäckmanJingel: Andreas Hedberg med voice over av Carola Alfredsson Hedberg.Stötta Kinkypodden: www.patreon.com/kinkypoddenwww.kinkypodden.se @kinkypodden Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Översättare betraktas nog av många som en viktig med harmlös yrkeskår, utan större våldspotential. Men hur är det egentligen med den saken? Amanda Svensson synar yrkets historia och praktik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Att försöka kommunicera på ett språk man inte riktigt behärskar kan kännas som att göra våld på sig själv. Alla som har flyttat till ett nytt land, eller bara försökt flirta med en främling på semestern, vet det. Hur liten och dum man kan känna sig, som en förkrympt version av den man verkligen är. Om situationen är tillräckligt allvarlig och språkförbistringen tillräckligt grov känner man sig kanske till och med maktlös.Språk är makt, och makten har alltid varit beroende av språket. Närmare bestämt har makten alltid varit beroende av språken, i plural. När de europeiska kolonialmakterna påbörjade sin kapplöpning om att lägga resten av världen under sig var språkförbistringen inte sällan ett problem. De budskap man kan kommunicera med enbart vapen och våld är trots allt begränsade – för att bygga ett imperium måste man kunna kommunicera verbalt med sina tänkta undersåtar. Kolonialmakterna var kort sagt beroende av tolkar, översättare och språklärare för att omsätta sitt våld till verklig makt.Idag betraktar de flesta antagligen översättarkåren som en harmlös och fredlig yrkesgrupp, helt utan våldspotential. Översättning är, till skillnad från exempelvis vapenexport eller riskkapitalförvaltning, en verksamhet med en alltigenom god aura. Översättning och tolkning sägs föra människor och kulturer närmare varandra, öppna dörrar och möjliggöra samarbete. Allt det är sant. Liksom det är sant att de flesta, för att inte säga alla, översättare drivs av en djup kärlek till språk och kommunikation. Men historien visar oss att översättningen inte per definition är något gott – den kan också användas i exploateringens, erövringens och krigföringens tjänst. Och kanske är det inte bara dessa destruktiva användningsområden som gör översättning till en potentiellt brutal verksamhet. Kanske ligger det också ett latent våld inbäddat i själva översättningsakten.I författaren och översättaren Rebecca F. Kuangs fantasyroman ”Babel” är det en översättarelit i den viktorianska erans Oxford som har fått det brittiska imperiets hjul att börja rulla. Man har nämligen upptäckt att det finns en kraft i spänningen mellan olika språk, lika potent och världsomvälvande som förbränningsmotorn eller ångmaskinen. En kraft alstrad av det som obönhörligen går förlorat i översättningen, alla de borttappade nyanserna eller förvrängda etymologiska sambanden, en kraft som går att utnyttja med hjälp av så kallat ”silverarbete”. På ena sidan av en silvertacka skriver man ett ord på ett språk, på den andra sidan ett besläktat ord på ett annat språk, där betydelsen är aningen annorlunda. Så laddas silvertackan med en magisk kraft, men bara om den som gör inskriptionen fullt ut behärskar och förstår de båda språken. Konsekvensen av detta är förstås att det brittiska imperiet behöver översättare – och helst från de länder och språkområden som de önskar lägga under sig. Kinesiska, indiska och västafrikanska ungdomar behöver värvas, drillas och stöpas om till trogna brittiska undersåtar, väloljade kuggar i det imperialistiska maskineriet. Så blir dessa ungdomar och deras modersmål ett slags resurs, något som utvinns i den utvinningsekonomi de själva är med om att upprätthålla.Kuang, som själv är översättare och därtill doktor i Kinastudier vid både Oxford och Cambridge, är minst lika intresserad av våld som hon är av etymologi och översättningsteori. Romanens grundpremiss – att översättning är ett slags magi – kan tyckas romantisk, men är snarare motsatsen. Det är kallhamrad pragmatism och snöd ekonomisk vinning som har fått översättning att växa fram som praktik och forskningsfält. Samma pragmatism präglar till stor del översättarens verklighet. En perfekt översättning existerar inte. Dimensioner går alltid förlorade, andra tillkommer. Det är ett slags nödvändigt våld, men ett våld likafullt.Som översättare är man inte bortskämd med att spela huvudrollen i storslagna fantasyberättelser om kampen mellan gott och ont. Men nog har man känt den där våldsamma kraften, spänningen som kan uppstå när man inte riktigt når fram från det ena språket till det andra? Frustrationen, men också känslan av att det finns något nästan, ja, magiskt i det mänskliga språkets mångfald och undflyende natur? Det där som skimrar mellan två nästan, men inte helt, identiska begrepp – säg något så enkelt som svenskans 'söt' och engelskans 'sweet' – vad är det egentligen? Är det kanske det adamitiska urspråket vi skymtar där, det där som påstås ha talats före Babels torn, då alla människor på hela jorden förstod varandra utan problem? Då ingen behövde göra våld på sig själv genom att försöka kommunicera på ett språk som inte är djupt förankrat i den egna kroppen?Något verkligt urspråk har förstås aldrig funnits, och en hundraprocentig förståelse är mer än man kan hoppas på ens mellan människor som talar samma språk. Varje människa är en ö, och allt det där. Att vara en ö behöver å andra sidan inte hindra en från att hysa en längtan efter erövring och expansion – man kan exempelvis notera att engelskan, ett språk som faktiskt uppstod på en relativt liten ö i Nordatlanten, inom loppet av några hundra år tagit över världen och blivit så nära ett lingua franca som vi någonsin varit i människans historia. Parallellt har världens talade språk stadigt minskat i antal. Att kolonialismen i sin ursprungliga form är en överstånden epok hjälper föga – engelskan har blivit ett skrällande, självspelande piano vars musik dränker fler och fler av världens mindre högljudda språk. Det är ingen olyckshändelse i arbetet, utan var en integrerad del av det koloniala projektet. Jamaica Kincaid skriver, bland annat i romanen ”Lucy”, om det barocka i att alla skolbarn i det brittiska samväldet skulle lära sig William Wordsworths dikter om påskliljor, trots att väldigt få någonsin skulle komma i närheten av en sådan blomma. I Abdulrazak Gurnahs ”Efterliv” ska den unge soldaten Hamza 'civiliseras' genom att lära sig kolonialmaktens språk, tyska, så väl att han kan läsa Schiller. Så befäste man vissa språks överhöghet. Ett annat sätt att säga: vissa folks överhöghet.Mycket gick helt klart förlorat i den översättningen. Människors lika värde och egenmakt, framför allt. Kolonialismen var en våldsam, destruktiv kraft, men den var inte oundviklig. Översättare, tolkar, språklärare och andra spelade en roll i den utvecklingen. Eftersom språk är makt, och makten är sängkamrat med våldet. Och även den stillsamma romanöversättaren på sin kammare är en del av denna våldsamma tradition, vare sig hon vill det eller ej. Kanske är det därför som drömmen om ett urspråk fortfarande lever kvar. Drömmen om ett språk, bortom orden – låt oss kalla det ett mänsklighetens språk.Amanda Svensson, författare och översättareLitteraturRebecca F Kuang: Babel: Or the Necessity of Violence: An Arcane History of the Oxford Translators' Revolution. Harper Voyager, 2022. Abdulrazak Gurnah: Efterliv. Översättning: Helena Hansson. Albert Bonniers förlag, 2021.Jamaica Kincaid: Lucy. Översättning: Lena Fagerström. Bokförlaget Tranan, 2017.

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 23 augusti 2021.Del 1: Flörten i RomVi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken Instagram boyfriend experience, med det unika försäljningsargumentet: en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig.Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken.Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat.År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok Om fotografi hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det arbete för arbete som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online.Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som såå fina bilder av dig, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag.Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt spontan social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur pojkvännens synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit på riktigt. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem.Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok The Outsourced Self ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad.Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls.Den italienske arbetskritikern Franco Bifo Berardi kallar dagens produktionsordning för olyckofabriken. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. Agentsjukan kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen.Del 2: Arbetets skådespeleriUnder en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder falsk kund. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som Family Romance eller Hagemashi-tai ( Vi vill göra er lyckliga på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en butlertjänst, en man som gör hemarbete åt kvinnor. Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa.Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna.Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster.Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. Det är kul, säger Megumi, Det är som cosplay.Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen.Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid.Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!.I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus.På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren.Del 3: Livet i 2,5 dimensionerAlla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt.På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner.Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen Välkommen hem, min herre.På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren.I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag.På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i.2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien Evas tid arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét Evas tid släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli.Kimura Masaki är vd för företaget Tokyo Talent som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, någon som är deras typ, förklarar Kimura Masaki och lägger till: För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionenDel 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarvAv en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade gråterska, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn.Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet.Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes barn håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. Ibland skäller jag på dem, säger hon, om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet. Hon fortsätter alltså att jobba som mamma även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade brorsdotterns stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna.År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet emotionellt arbete. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om to-be-looked-at-ness, på svenska ungefär att-bli-tittad-på-het, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag.Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget Disneyland. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara Ja på prästens traditionella fråga: Tager du har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som präst, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart.Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop! Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår.Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar.Sonia Hedstrand

Idag beskriver jag mer den skillnad som finns på ljusvarelser på äkta och oäkta ljusvarelser finns det?Jag berättar hur jag kom i kontakt med dem i början av min utveckling och visdomens vita ljus som är den vitt ljus meditation som jag alltid rekommenderar människor. Här kan du lyssna på varför det är så effektivt att göra det.Är ljusvarelser upplysta? Finns de i olika dimensioner? Vad är det för skillnad på en utomjordisk varelser och en ljusvarelse? Kan vem som helst få kontakt med dem och hur vet jag att det är en ljusvarelse jag får kontakt med?Jag berättar mer om 12 chakraflödet som jag fick av min guide när jag skulle börja min andliga praktik som faktiskt började med en Reikiinitieringar 1990. En metod som jag lär alla mina elever där vi frigör våra bindingar till de astrala världarna. Vilket innebär att du kan inte utföra metoden och samtidigt känna inkopplingar till utomjordiska civilisationer. Jag berättar i den är podden varför.I mitten på 2000 talet kom jag i kontakt med ordet axiatonalen vilket senare visade sig vara samma sak som när man kopplar in sig på jordens mitt och meridiansystem, mitt eget meridiansystem och vintergatans meridiansystem. Då skapas ett kosmiskt flöde och det var exakt det min guide och ljusvarelserna lärde mig 1990. Du kan lära dig detta på den esoteriska utbildningen, och i Nefertiti kosmisk healing®Jag berättar om när jag var sjuk redan som barn och blev omhändertagen av detta kraftfulla ljus. Vad är det för ljus och finns det i alla dimensioner?Jag berättar vad du kan få uppleva när jag tar med dig till Agartha jordens mittVarför ljuset är så viktigt och för att förstå det så talar jag också om hur det fungerar med vår fysiska kropp, alla dimensioner och astrala världar samt världen av rent ljus och medvetande. Flera meditationer du kan lyssna på i Solkarina Sinnligkunskap® under rubriken meditationer.Varmt välkommen att lyssna till veckans podcastShamballas ljusKalender till webbinarium där vi träffar ljusvarelserAgartha initiering med ljusvarelsernaVill du sponsra Solkarinas podcast och den kunskap hon förmedlar gör du det genom att Swisha 1230079061 ( Sinnligkunskap AB) skriv Solkarina i Swishenhttp://www.medireiki.sehttp://www.solkarina.sehttp://www.sannessens.seInstagram: http://www.instagram.com/solkarina.seFacebook: http://www.facebook.com/SinnligkunskapYoutube: https://www.youtube.com/user/sinnligkunskap/videosMin varmaste innerligaste kärlek till er allaSolkarina Sinnligkunskap® // Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I veckans avsnitt gästar Emelie från Andliga Ting podden och tjejerna delar med sig av sin erfarenhet när det kommer till medialitet och spirituell utveckling. Det pratas om skillnaden mellan medialitet och intuition och hur Sanna och Emelie ser på detta. De reder ut begreppet "spirituellt uppvaknade" och går även in på andra dimensioner och stjärnsystem. Detta och så mycket med i veckans avsnitt. Enjoy! Emelies instagram:https://www.instagram.com/andliga.ting/ Sannas instagram:https://www.instagram.com/spirituelltmedsanna/

Så er ugens første daglige podcast fra 'Morgen på Radio100' klar til din mandag! Hertil morgen har vi haft fornøjelsen af at kunne præsentere en ny comedy night, talt om det kommende valg samt, hvorfor "Vildt med vilje" er blevet for vildt.

För den som hängt med Ostpodden ett tag är Martin Ragnar en gammal bekant. Som ångar på med så mycket nytt att han egentligen behöver ett par avsnitt om året, känns det som. Här kör vi live uppe på Saerimner, snackar boksläpp och en hel del annat. Enjoy!

Podden idag är ett "Best of avsnitt" som handlar om Ut-ur-kroppen, astralresor, själsresor, nära-döden-upplevelser, det förändrade medvetandetillståndet.Hur kan man uppnå dessa högre utvecklade tillstånd?Tips på hur man kan lära sig att lämna kroppen.Den relativa tiden. Vad är själ och vad är ande?Ni får även höra hur några elever upplevt Camilla och Niklas(gästlärare) själsresakurser.Vi önskar er en fin sommarvecka! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ännu ett depåstopp hos den mystiske Seph står framför våra monsterjägare! Vad kommer han fylla deras händer och huvuden med?    Rollspelet börjar vid 12:15

Kurt Larsson undervisar om Anden och Pingsten, om att ha Jesus som förebild

ag har inte lärt mej från nån bok eller gått nån kurs. Jag har blivit ledd in i kunskapen om den riktiga verkligheten och bort ifrån illusionerna vi har fått med oss sen modersmjölken. Jag fick ta hjälp av en ande för att förklara.

PATREON.COM/PODEMON! https://www.podstore.se/block/podemon/Vi har klarat the big kahuna himself i Melemele grand trial! Dimensioner! Att ringa in sin pappa för strid! Fler sopiga quiz! Ny kass lottning!

I detta Avsnitt möter vi Sara Lillieroos, handledare i psykosocialt arbetssätt och specialistsjuksköterska i psykiatrin. Resultatet är ett spännande samtal om psykets dimensioner. Övriga medverkande: Erland Kornfeld och Horst-Henrik Liljeström (tekniker). Hör gärna av er! Vi finns på facebook och på instagram om ni vill ha fatt i oss, annars kan ni alltid mejla till: kyriotetespodden@gmail.com

Vært: Henrik Heide Medvirkende: Jens Ramskov, videnskabsredaktør, Ingeniøren I denne episode af Sikkert og vist er emnet dimensioner. Vi er vant til tre: højde, bredde og dybde, men kunne man forestille sig et univers med kun to dimensioner – eller findes der i virkeligheden fire, fem, seks eller flere, som blot er ‘sammenfoldet' på en måde, så vi ikke umiddelbart lægger mærke til dem? Links Hvorfor har rummet tre dimensioner, og hvorfor er det både fladt og krumt? Læs mere på Ingeniørens temaside med alle artikler om Videnskabsåret 2022

Vi reder ut begreppen såsom skifte, dimensioner, uppstigning, instigning, nya tiden, nya världen och bjuder sen in våra guider. De berättar om den process vi befinner oss i, hur vi kan förhålla oss till den och delar en skön energi som inger lugn.

I detta avsnitt talar jag med ortoped och smärtläkare Mats Rothman om hur man effektivt kan minska beroendet av opiatläkemedel hos personer med långvarig smärta och hur man bäst samarbetar i vården för att uppnå långsiktiga och mätbara resultat. Av Gunilla Brodda Jansen. Musik: Mats Möller Copyright Gunilla Brodda Jansen 2021 Produktion: Spoon

Vært: Henrik Heide Medvirkende: Andreas Lindqvist, Martin Bernth, Thomas Djursing, Benjamin Bøllehuus og Jens Ramskov. I denne uges Transformator har vi bedt eksperter finde lommeregneren frem og dels regne på, hvor meget strøm fra vedvarende energikilder, der bliver behov for for at nå klimamålene i 2030, dels hvor meget VE-strøm de nuværende og planlagte vindmølleparker vil kunne levere. Og det regnestykke går mildt sagt ikke op. I stedet kommer vi til at importere kulkraft-produceret strøm – og så ser det jo ikke længere så grønt ud. Adskillige nationer samt Tesla-millardæren Elon Musk forbereder rejser til Mars, og i en stribe artikler på Ingeniørens hjemmeside har Thomas Djursing og Benjamin Bøllehuus beskrevet alle de udfordringer, der skal overvindes, for at mennesker vil kunne overleve på planeten i længere tid. Hvad gør man f.eks. ved den manglende atmosfære, strålingen, og hvad skal de spise deroppe? Det fortæller de mere om her. Sikkert og vist er vores naturvidenskabelige indslag, og denne gang er emnet dimensioner. Vi er vant til tre: højde, bredde og dybde, men kunne man forestille sig et univers med kun to dimensioner – eller findes der i virkeligheden fire, fem, seks eller flere, som blot er ‘sammenfoldet' på en måde, så vi ikke umiddelbart lægger mærke til dem? Links Danmarks grønne omstilling er flere vindmølleparker bagud Danmarks VE-udbygning er på katastrofekurs Energistyrelsen afviser 2030-deadline Ingeniørens temaside om rejsen til Mars Hvorfor har rummet tre dimensioner, og hvorfor er det både fladt og krumt?

I dette afsnit af Den Forbudte Skole taler jeg med psykolog Lars Bjarnø. Efter et eksperiment med 3 ture i floattank på 1, 2 og 3 timer, taler vi i dette afsnit om perception og dimensioner af bevidsthed. Igennem de 3 ture i tanken, oplevede vi på en eller anden måde en fælles fordybelse ned i noget grundlæggende. Det lod til at hver tur i tanken lod os synke dybere ned i bevidstheden, fra de grove fysiske lag, til de grove mentale og derigennem til de mere subtile mentale (drømmelignende, astrale) og subtilt fysiske og emotionelle, og ind til non-duelle tilstande. I meditative tilstande, som floattanken på fineste vis faciliterer, fremstår det at de mere fine (subtile) lag også er tilstede i vores hverdagslige bevidsthed, og at disse lag ofte på en ubevidst måde farver vores perception og dermed vores oplevelse af os selv og verden. I vores kultur tilskyndes de subtile og non-duale dele af bevidstheden ikke en ligeså høj værdi, vi lærer at rette vores opmærksomhed mod de grove planer, og dermed forsvinder de mere subtile ofte ned i ubevidste tilstande. I samtalen dykker vi ned i perception og ‘bevidsthedens lag', dette gør vi ud fra en model Lars udarbejdede i sit speciale og udfra vores fælles erfaringer fra floating. Perception kunne siges at være måden hvorpå verden perciperes; måden hvorigennem vores oplevelse konstitueres i ét helhedsbillede med en tilsyneladende total sammenhæng mellem subjekt, sansning, verden og mening. Lars Bjarnøs hjemmeside: https://www.larsbjarno.dk/ Floatstudio: https://floatstudio.dk/ Jeg tilbyder coaching. Ønsker du at komme mere i kontakt med din udvikling, sjælelighed, fordybe din meditationspraksis eller integrere psykedeliske/spirituelle oplevelser og indsigter, så kontakt mig for en uforpligtende samtale på: https://www.denforbudteskole.dk Eller på Instagram : https://www.instagram.com/denforbudteskole/ Facebook : https://www.facebook.com/pages/category/Podcast/Den-forbudte-skole-105915281248664/ Kan du lide det du hører på Den forbudte skole, så del endelig med dine venner, like vores instagram og smid en 5-stjerne rating på iTunes, tak! DISCLAIMER - VI ANBEFALER IKKE AT TAGE PSYKEDELISKE STOFFER. VI ØNSER AT DELE VIDEN og ERFARINGER MED HENBLIK PÅ RISIKOMINIMERING, FOR DEM DER ER BESLUTTEDE OM AT EKSPERIMENTERE MED PSYKEDELIKA. --- Send in a voice message: https://anchor.fm/denforbudteskole/message

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. Del 1: Flörten i Rom Vi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken Instagram boyfriend experience, med det unika försäljningsargumentet: en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig. Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken. Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat. År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok Om fotografi hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det arbete för arbete som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online. Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som såå fina bilder av dig, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag. Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt spontan social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur pojkvännens synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit på riktigt. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem. Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok The Outsourced Self ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad. Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls. Den italienske arbetskritikern Franco Bifo Berardi kallar dagens produktionsordning för olyckofabriken. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. Agentsjukan kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen. Del 2: Arbetets skådespeleri Under en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder falsk kund. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som Family Romance eller Hagemashi-tai ( Vi vill göra er lyckliga på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en butlertjänst, en man som gör hemarbete åt kvinnor. Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa. Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna. Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster. Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. Det är kul, säger Megumi, Det är som cosplay. Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen. Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid. Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!. I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus. På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren. Del 3: Livet i 2,5 dimensioner Alla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt. På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner. Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen Välkommen hem, min herre. På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren. I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag. På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i. 2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien Evas tid arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét Evas tid släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli. Kimura Masaki är vd för företaget Tokyo Talent som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, någon som är deras typ, förklarar Kimura Masaki och lägger till: För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionen Del 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarv Av en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade gråterska, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn. Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet. Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes barn håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. Ibland skäller jag på dem, säger hon, om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet. Hon fortsätter alltså att jobba som mamma även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade brorsdotterns stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna. År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet emotionellt arbete. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om to-be-looked-at-ness, på svenska ungefär att-bli-tittad-på-het, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag. Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget Disneyland. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara Ja på prästens traditionella fråga: Tager du har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som präst, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart. Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop! Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår. Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar. Sonia Hedstrand

När vi går in i Bönens port så visar Jesus oss Fadern som älskar oss att ge goda gåvor (Mat 6:5) och Hans bästa goda (7:12) gåva är den Helige Andes (Luk 11:13) närvaro och flöde. I Luk 11 visar att även bästa vänner kan öppna sina dörrar för att möta vårt behov för att inte skämmas, men vår Himmelske Fader är aldrig så. Gud har aldrig dolda dåliga motivationer. I Luk 18 visar oss Jesus att vi bör lära oss att Be dag och natt för att Gud ska skaffa rätt för sina utvalda v.7. Gud är vår Himmelske Pappa som kan möta alla våra dagliga behov ( Mat 6:11). Jesus har öppnat en ny och levande väg in till den allra heligaste (Heb 10:19) där vi kan frambära andliga offer, bön, lovsång och tillbedja. Genom den Helige Ande kan vi lära känna Guds djuphet ( 1 Kor 2:10b) varje dag när vi umgås med Honom. Anden hjälper oss i vår kommunikation i bönen ( Rom 8:26) med Fader och Sonen.

Dette podcast er dedikeret til en af de mest velansete store russiske forfattere, den både nationalt folkekære og verdenshyldede Fjodor Mikhajlovitj Dostojevskij. Efter udsagn af den ret så polemiske og svært imponer-bare tyske filosof Friedrich Nietzsche var ”Dostojevskij den eneste psykolog fra hvem han havde noget at lære”, og det er netop denne udmelding, der er undersøgelsesobjekt for dette podcast. Sammen med dagens gæst, Tine Roesen, lektor i russisk litteratur ved Institut for Tværkulturelle og Regionale Studier ved Københavns Universitet, undersøger vi de psykologiske dimensioner af Dostojevskijs forfatterskab; hvad fortæller hans værker os om menneskesindets natur, dets dybder og mørke afkroge?Podcastens første 30 minutter omhandler primært Dostojevskijs liv og forfatterskab, hvor Tine drager paralleller mellem forfatterens egne livsbegivenheder og de psykologisk betonede problematikker og oplevelser, vi finder behandlet i Dostojevskijs karakterunivers.Herefter taler vi med Tine om, hvordan Dostojevskij gennem sine fortællinger penetrerer den menneskelige psyke og udlægger et dybdepsykologisk portræt af menneskets indre, uløselige og uendeligt dialektiske konflikter; kampen mellem frihed og selvbedrag, tro og fortvivlelse, godt og ondt. Vi vender hans splittede og uafsluttede karakterer og fortællinger, anti-helte og tavse udfriere, tvivlen som en grundbetingelse for eksistensen, kærligheden og troen som en frihedsbåret viljeshandling, samt den stærke realisme der gennemsyrer hele hans persongalleri ved at skildre menneskesindet i dets inkohærente, mange-facetterethed.Til slut giver Tine et bud på Dostojevskijs indflydelse på nutidens russiske litteratur og kultur, samt hvorfor hans værker vedbliver at være relevante i 2021 – 200-året for Dostojevskijs fødselsdag. God fornøjelse!Vært: Sidsel MarieProduktion: Heine Volder

Här berättar jag mer hur dimensioner kan hjälpa oss och hur det ekar en kunskap från de dimensionella världarna.Jag delar här hur viktigt det är när man har högre kunskap och kan hämta den i olika dimensioner.www.solkarina.seSolkarinas hemsidaOnlinekurserRodialexander designInstagramFacebookYoutube See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I helgen har vi haft steg 3 i den dimensionella utbildningen. Det väcker många intressanta tankar om vilka vi är och vilken vår plats i världen är.I den här podcasten berättar jag mer om varför den dimensionella kunskapen vunnit mitt hjärta och är inspirerad av helgens kurs.www.solkarina.seSolkarinas hemsidaOnlinekurserRodialexander designInstagramFacebookYoutube See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vad är ”the Big Five” (Femfaktorsmodellen) och dess dimensioner - personlighetstest del 1   Bli en bättre behandlare med Lena Olsson-Lalor. Gäst: Sara Henrysson Eidvall   Detta är ett klipp från avsnitt 157. Du kan lyssna på hela avsnittet genom att prenumerera på KBT-podden här.   I avsnittet får du svar på frågorna: Vad är en personlighet? Hur påverkar genetik vår personlighet? Vilka dimensioner ingår i ”the Big Five” (Femfaktorsmodellen)?   Lena Olsson-Lalor hjälper dig att sortera, informerar och inspirerar dig till att bli en bättre behandlare.   Lena Olsson-Lalor Leg.psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi - KBT, MI-trainer, certifierad i Prolonged Exposure samt rektor för grundläggande psykoterapiutbildning, KBT i Luleå. Sara Henrysson Eidvall är legitimerad psykolog, specialist i arbetslivets psykologi, chefspsykolog för Mensa. Hon undervisar i personbedömning och urval på psykolog- programmet vid Stockholms universitet och arbetare som konsult på Sandahl Partners.   Här kan du se boktips, läsa sammanfattning mm och starta din prenumeration   KBT-podden publiceras av KBTarna - Bli en bättre behandlare BBB   Kontakt: http://www.blienbattrebehandlare.se  info@blienbattrebehandlare.se    Avsnitt 157 publicerades första gången 29 juni 2020 i KBT-poddens arkiv

I årets sista avsnitt pratar Martin och Hedda om böcker där dörrar spelar en viss roll - de kan leda till andra världar, men också bjuda in saker och ting till vår dimension av verkligheten. Inte alltid med gott i sinne. Vi tackar för att ni har lyssnat på podden även under 2020, och önskar er god läsning. Vi är tillbaka, såklart, 2021! Böcker vi pratar om i detta avsnitt är "The Ten Thousand doors of January" av Alix E. Harrow "Ett veck i tiden" av Madeleine L'Engle "Det nionde sällskapet" av Leigh Bardugo "Röd Zon" av Magnus Nordin "Mexican Gothic" av Silvia Moreno-Garcia "Den femte systern" av Mårten Sandén

Här samtalar vi om och frågar oss om man verkligen behöver koder och vad en initiering innebärLyssna, reflektera och lärwww.solkarina.sewww.sannessens.sePrenumerera på min andliga portal https://www.solkarina.se/portal/Föreläsningar på Youtube https://www.youtube.com/user/sinnligkunskapAllt gott / Solkarina Sinnligkunskap***************************Kontakt Solkarina Solkarina@sinnligkunskap.comKontakt David davidgrahn@yahoo.com See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

På 90-talet gick vi in i väggen, på 2020-talet svävar vi genom den.Finns medvetandet i kroppen överhuvudtaget?Camilla pratade astral erotik i Caroline Giertz podcast Paranormalt.Ärkeskeptikern och illusionisten James Randi har gått ur tiden, blev 92 år.Organiserade skeptiker i samtal med Mediumpodden framöver. En ingående beskrivning av the Point of no returnMyter och rädslor kring utomkroppsliga tillståndet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi går igenom allt det bästa och värsta från vecka 1. Chiefs nya vapen, Nya New England, Brady vs Brees, Eagles kollaps, Bears comeback, samma gamla Browns och mycket mer

I dette afsnit er Anders Fogh Jensen inviteret ind til Adam Holm på P1 for at fortælle om bogen “Pseudoarbejde.” Deres samtale giver plads til at komme mere i dybden med bogen og dens mere filosofiske dimensioner. Fra d. 29/04/18.

I dette afsnit er Anders Fogh Jensen inviteret ind til Adam Holm på P1 for at fortælle om bogen “Pseudoarbejde.” Deres samtale giver plads til at komme mere i dybden med bogen og dens mere filosofiske dimensioner. Fra d. 29/04/18.

Trailer avsnitt 157 Vad är ”the Big Five” (Femfaktorsmodellen) och dess dimensioner - personlighetstest del 1.   Bli en bättre behandlare med Lena Olsson-Lalor Gäst: Sara Henrysson Eidvall     Vad är en personlighet? Hur påverkar genetik vår personlighet? Vilka dimensioner ingår i ”the Big Five” (Femfaktorsmodellen)?   Lena Olsson-Lalor och Sara Henrysson Eidvall hjälper oss att sortera samt informerar och inspirerar dig till att bli en bättre behandlare.     Lena Olsson-Lalor Fil.Mag. Klin. Psyk. Leg.psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi – KBT, MI-trainer, certifierad i Prolonged Exposure samt rektor för grundläggande psykoterapiutbildning, KBT i Luleå. Sara Henrysson Eidvall Legitimerad psykolog, specialist i arbetslivets psykologi, chefspsykolog för Mensa. Hon undervisar i personbedömning och urval på psykolog- programmet vid Stockholms universitet och arbetare som konsult på Sandahl Partners..   För att lyssna på hela avsnitt 157 behöver du prenumerera på KBT-podden.   Här kan du hitta boktips, hållplatser, "freebies", länkar med mera:   http://www.blienbattrebehandlare.se/157   Genom att prenumerera visar du din uppskattning och gör det möjligt för oss att fortsätta skapa innehåll.       KBT-podden publiceras av KBTarna - Bli en bättre behandlare BBB Kontakt: info@blienbattrebehandlare.se Klippning och redigering: "Teknikmillan"

Amandas reikimaster, medium och healer Sofia Oceania Gustafsson gästar oss den här veckan för att prata om dimensioner. Detta är ett SÅ spännande ämne där vetenskap (yup - Einstein) och spiritualitet går ihop och som vi länge har velat dyka ner i! Hur många dimensioner finns det? Vilken dimension befinner oss i? Kan man resa i olika dimensioner? Är sömnen en dimension? I detta avsnitt svarar Sofia på alla våra frågor. Djuupt och lärorikt avsnitt denna måndag ✨ Vi pratar om: - Vad en dimension är och hur många det finns - Dimensioner utifrån chakrasystemet - Hur man kan nå högre dimensioner - Vad som händer under natten när vi drömmer - Vad ett spöke egentligen är (vi blev förvånade!) Läs mer om: Sofias utbildningar på www.oceaniaacademy.com och hennes center Oceania SPA www.oceaniaspa.se

Ett kapitel ur Niklas Piensohos andaktsbok "365 dagar med Jesus". Följ hela boken - varje dag - här på podden eller på YouTube: https://bit.ly/365-dagar-youtube Varje dag under 2020 så släpper vi ett kapitel från boken "365 dagar med Jesus". Ett perfekt sätt att börja dagen, att ha som samtalsunderlag i en smågrupp eller som gemensam andakt i hemmet. Här kan du köpa boken i fysiskt format: https://bit.ly/365-dagar-pocket © Libris förlag - "365 dagar med Jesus" produceras i samarbete med TBN Nordic. Filadelfiakyrkans verksamhet finansieras med frivilliga gåvor. Vill du vara med och bidra? Swisha: 123 311 76 94 (Märk med: "kollekt")

Här kan du lyssna på en föreläsning och samtal som Solkarina har när hon utbildar Esoteriska medium, Änglamedium och Medium. En viktig del av undervisningen är att förstå 12 nivåer, 12 chakra och 144 olika dimensioner. Det är vad vår vintergata är och har. Det finns och bor många varelser i vår vintergata och i någon av alla dessa dimensioner bor de. Människan är en unik varelse som verkligen kan vandra i många dimensioner och möta många varelser.Är det vi som hjälper dem eller är det de som hjälper oss.Så här kan det låta under samtal när Solkarina undervisar.Kurser startar i sommar i hela Sverige.Varmt välkommenSolkarina har också ReikipoddenTarot och orakelkortspoddenDaglig meditation och vägledningMina sociala medierSolkarinas hemsidaReikiskolanInstagramFacebookYoutube See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

213 - Nya dimensioner. by Lars & Marika Tapper

Visste du att våra chakran inte är annat än utvecklingvägar vi går på i livet.Visste du att du kan lära känna dig själv genom att förstå utvecklingvägarna chakrana erbjuder.När du kan din chakrakunskap och kan navigera bland chakran då, är de också redo att upphöra Du kan helt och fullt gå in i din ljuskropp och i det högre flödet. Det är en av de saker jag lär ut på den esoteriska utbildningen.Ljuskroppen är inget annat än att du när du kan dina chakran och är i flöde. Den visdom chakrana innehåller har kontakt med många dimensioner. Det är kosmiskt flöde.Här berättar jag mer om våra 14 chakran. Oftast pratar jag om 12 chakra eftersom de civilisationer och den kunskap vi bär i den fysiska kroppen är kopplad till 12 chakra.Vill du veta ännu mer om 12 chakra så har jag 2 föreläsningar ligger på min youtube kanal. ? Se länkarna12 chakraföreläsning från den esoteriska utbildningen12 chakraföreläsning och 144 dimensionerwww.solkarina.sewww.reikiskolan.seHär finns jag på sociala medier följ mig gärnaSolkarinas hemsidaReikiskolanSolkarinas andliga portalInstagramFacebookYoutube See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Niklas & Camilla berättar om deras första utanför-kroppen-upplevelse, och hur det började. Hur medvetandet kan skifta våra upplevelser. Värdet och behållningen med utomkroppsliga resor. Medveten dröm – Klardrömmar / Luciddreams. Hur det känns att lämna sin kropp. Hur en själsresa kan se ut. Niklas samarbete med en hjärnforskare. De olika kropparna som man kan frigöraContinue Reading See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I detta avsnitt berättar Camilla om sin resa som “utom-kroppare”, hur det går till, vilka som kan, den astrala världens energisystem, hur den astrala världen ser ut och om själens förmåga att expandera utanför den fysiska kroppen. Kram Vivi & Camilla Podden finns även på: iTunes, Spotify, acast och i podcast-appen i er telefon. HärContinue Reading See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi träffar forskarna som skapar strukturer som saknar dimensioner så kallade kvantprickar. I dem kan man fånga elektroner och få dem att göra som man vill. På toppen av en nanometerstor pyramid, som tillverkats på Linköpings universitet, sitter en kvantprick. Här används den för att fånga in elektroner och skapa ljus, med exakt de egenskaper som forskarna vill. I Lund, har använder forskarna kvantprickar på nanotrådar, för att skapa elektricitet direkt från värme. I dagens Vetandets värld kan du höra hur dessa extremt små konstruktioner fungerar och kan användas i allt från displayer till kvantdatorer och mikrometerstora kraftverk. Medverkande i programmet är Heiner Linke, professor i nanofysik, Martin Josefsson och Artis Svilans, doktorander vid Lunds universitet, Chih-Wei Hsu biträdande lektor vid Linköings universitet och Martin Eriksson, tidigare doktorand på Linköings universitet, nu på företaget Swegan. Programmet är en repris från 11 oktober 2018. Programledare Olof Peterson Producent Camilla Widebeck Camilla.widebeck@sverigesradio.se

Episkt sommaravsnitt med legenden Houman Sebghati och Chato Ladrón som sidekick i studion. Vi lyckas på första gången någonsin att prata om annat än rasismen och orättvisor. Vi är fria för en stund. Vi pratar om konstnärskap, Hiphop i Sverige, kreativa processer och vikten om att avlära sig i livet. Missa inte ett soft sommaravsnitt med good vibes! Hela outtro låten "Klättra upp igen" hittar ni på Spotify

Förlossningspsykos startade mitt andliga sökande eller var det en utbrändhet?.Känslighet och medialitet är en form av uppvaknande. Det är viktigt att kunna tolka och förstå sina egna signaler.I flöde fastnar inte negativ energi på dig.Ska man bota sig själv eller leva i harmoni? Det viktigaste är att kunna lyssna på sig själv. Svagheterna vi bär på är vår bästa ledstjärna framåt i livet.Hämta kraft och hitta meningen med livet när du går din egen röda trådKundalinirusning rensar chakran så alla blockeringar i kroppens energisystem försvinner. Skitskilsmässor blir effekter av sökandet och det andliga uppvaknandet. Dimensioner och energikroppar som är vår andliga kunskap i det dagliga livet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Jag har ett till motto som också står på min bil här berättar jag vilketAtt vara sökare är något viktig det är vi som förändrar världen.Lär dig använda bra ord för ord präglar oss till dem vi blir och är. Orden kan öka andligheten, medialiteten och din personliga utveckling.Vem är egentligen negativ? Hur håller du din egen energi?Kan man förlägga saker saker i andra dimensioner? Bli medveten om du är en fixare eller inte.Jag leder dig igenom vad energimedvetenhet är på hög nivå i vardagslivet. Lär dig att duscha bort intryck som inte är dina. Nyttan av affirmationer som pladdrar på. Vägledd meditation för inre avslappning.Välkommen See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi träffar forskarna som skapar strukturer som saknar dimensioner så kallade kvantprickar. I dem kan man fånga elektroner och få dem att göra som man vill. På toppen av en nanometerstor pyramid, som tillverkats på Linköpings universitet, sitter en kvantprick. Här används den för att fånga in elektroner och skapa ljus, med exakt de egenskaper som forskarna vill. I Lund använder forskarna kvantprickar på nanotrådar för att skapa elektricitet direkt från värme. I dagens Vetandets värld kan du höra hur dessa extremt små konstruktioner fungerar och kan användas i allt från displayer till kvantdatorer och mikrometerstora kraftverk. Medverkande i programmet är Heiner Linke, professor i nanofysik, Martin Josefsson och Artis Svilans, doktorander vid Lunds universitet, Chih-Wei Hsu biträdande lektor vid Linköings universitet och Martin Eriksson, tidigare doktorand på Linköings universitet, nu på företaget Swegan. Olof Peterson vet@sverigesradio.se

I detta avsnittet besöker grabbarna playan och snackar som vanligt om de senaste nyheterna inom tv-serier, film och tv-spel. Niclas har sett Cloak & Dagger och vill inget hellre än att solen ska gå i moln. Jocke har köpt alla versioner av Bayonetta-serien och varit på bio. Välkomna in i gillestugan! Medverkande: Joakim “SpJ” Olsson [...]

I detta avsnittet besöker grabbarna playan och snackar som vanligt om de senaste nyheterna inom tv-serier, film och tv-spel. Niclas har sett Cloak & Dagger och vill inget hellre än att solen ska gå i moln. Jocke har köpt alla versioner av Bayonetta-serien och varit på bio. Välkomna in i gillestugan! Medverkande: Joakim “SpJ” Olsson [...]

Att få till Brexit är svårare än vad det var att få till den första månlandningen. Det hävdar den tyske professorn Roland Alter. Att göra det och samtidigt hålla ihop Tories är ännu svårare. Maria Borelius och Katrine Marçal diskuterar Brexit och Tories inre liv.

Köp Vivis bok här! •adlibris.se •bokus.se •cdon.se           I samtal med transmediet Camilla Elfving som är en ”utom-kroppare” – Hon berättar hur man själv kan göra detta och om vad som krävs. Vi pratar om våra… Continue Reading →

Ann-Charlotte Eriksson från Ledarinstitutet går igenom och pratar om olika dimensioner av idéburet ledarskap. Positionen, visionen och relationen som ska måste utgå från själva kärnan av syftet för hela organisationen. Vad innebär ett ledarskap i[...]

Martin, Tobias, Kristoffer och Fredrik snackar spelteknik utifrån nyhterna på 2015 års Game developers conference. Vi börjar med att snacka spelmotorer eftersom de flesta stora nu är gratis att börja använda. Skillnader mellan Unity och Unreal avhandlas. Betyder det slutet för hemskrivna motorer? Finns det plats för Source för den delen? Efter det snackar vi Vulkan - det nypresenterade 3D-API:et som ses som en arvtagere till OpenGL och dess nyheter och fördelar. Sedan rullar vi vidare till andra API:er för 3D, Valves abitioner och olika sätt att göra den 3D som är på allas läppar just nu. Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodnsack, @tobiashieta, @isallmaroon och @bjoreman på Twitter och epostas på info@kodsnack.seom du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Länkar GDC Martin Jonasson Xbox 360 Första Ipod Creative nomad Spelmotorer Source 2 Unreal 4 Unity 5 Crytek Cryengine Gross revenue Tom Clancy’s the division Kismet - visuell skriptning i Unreal UnrealEd Unreal tournament Unreal script Blueprints i Unreal Mono Microsofts stack har blivit mycket öppnare på sistone Steam greenlight Adobe air Steam machine Vulkan Khronos group Mantle - från AMD OpenCL OpenGL ES - mobilversion av OpenGL Direct X 12 SLI - Scalable link interface, teknik för att samordna arbete mellan flera grafikprocessorer Metal - från Apple Silicon graphics Bytekod Shaders GLSL HLSL SDL 1984 Brave new world Vive - Valves VR-headset Oculus VR Samsung gear VR Morpheus Hololens Snack med John Carmack där han pratade mycket om Gear också HTC Handkontrollerna för Vive Microsofts presentationsvideo för Kinect Ogre 3D Code night - 16 april i Stockholm. Kom och häng med oss! Sumpsnack Titlar En och en före detta spelutvecklare Gratis med en liten apostrof Då blir den inte så gratis längre Vad gratis faktiskt innebär Snokat lite på Unity Jag trivs bättre i två dimensioner I princip ett färdigs spel från scratch Klasstung C++ Programmering för designers “Gratis” Gratis med citationstecken En motor som är till för en väldigt speciell sak En leveleditor och en hög C++ En ganska begränsad idé i stil med Minecraft Man byter en uppsättning problem mot en annan Du kompilerar din egen bytekod En full C-kompilator Vi har en headerfil Krig och de slår dig med käppar Valve är nog lite mer brave new world VR som någonting större Stå där och se dumma ut tillsammans Brottas med närsynthet och VR-kit Öppen horisont

Kosmo handlar om kultur i rörelse och om vandrandets politiska och existentiella dimensioner. "Konsten ska inte tvingas in i politiska fållor", säger den  brittiske konstnären Hamish Fulton. Han är född 1946 i London och utbildad på S:t Martins school of art där han sökte nya uttryck som ung konstnär. Han gick utanför dörren och tyckte att trottoaren var en utmärkt ready-made. Sedan dess har hans konstnärskap handlat om vandringar, och gående, hela tiden efter principen att inte lämna några spår, inte ta med sig något annat än fotografier och minnen. De spår vi som konstpublik kunnat ta del av är bilder med text och fotografi. Nu har Hamish Fulton varit en vandrande konstnär i över 40 år. Han har bestigit Mount Everest, gått från södra till norra Spanien, vandrat i Alaska, Kanada, USA, Japan, Australien. Och trots sin vägran att låta konsten underordna sig politiska budskap diskuterar han gärna vår bristande kontakt med naturen och globala miljöfrågor. Och han är mån om yttrandefriheten och mänskliga rättigheter. Det har också gjort Tibetfrågan till ett viktigt ämne i hans konst. Som i sitt verk 49 steg mot Dalai Lama som nu visas på Galleri Riis i Stockholm. Kosmos Cecilia Blomberg träffade Hamish Fulton under ett Stockholmsbesök och var också med i hans Slowalk vid Slussen mellan Södermalm och Gamla Stan. Kosmos Fredriks Wadström funderar över kraften i de politiska och existentiella manifestationernas vandringar och tar oss med till Jerevan och Moskva. Karsten Thurfjell har besökt den spanska katolska vallfartsorten Santiago de Compostela, en stad som varje år får ta emot allt fler pilgrimer, även om många idag tycks vandra av andra orsaker än de rent religiösa. I Sverige har det under senare år kommit ut flera böcker med personliga skildringar om denna pilgrimsled, men det var i Bunuels film Vintergatan från 1969, som Karsten Thurfjell för första gången uppmärksammade detta numera så populära sätt att gå. Apropå Louis Bunuel så undrar Maria Edström varför de välbeställda människorna i hans film Borgarklassens diskreta charm med jämna mellanrum går, traskar, landsvägen fram. Ett hot om att något löst upp maktstrukturerna? Går gör man också när man förlorat allt som i Cormac McCarthys bok Vägen där hela civilisationen gått i spillror och man drar sin gamla kundvagn vägen fram likt alla på flykt undan umbäranden genom historien. Programledare: Fredrik Wadström Producent: Marie Liljedahl

Om några månader blir Istanbul Europeisk kulturhuvudstad och redan nu invigs Istanbuls elfte konstbiennal. Ulrika Sten rapporterar från biennalen. Dessutom i Snittet om den självklara dramatiken på en förlossningsavdelning. I Ulla Isakssons pjäs "Nära livet", från 1958 som snart har nypremiär på Stora teatern i Norrköping,. Samntidigt romandebuterar Måns Wadensjö med romanen "Förlossningen". Nina Asarnoj har träffat Måns Wadensjö och regissören till "Nära livet", Jenny Andreasson, för ett samtal om vad en förlossningsavdelning rymmer för mytiska dimensioner. Porgramledare Om några månader blir Istanbul Europeisk kulturhuvudstad och redan nu invigs Istanbuls elfte konstbiennal. Den ideella organisationen "What, How and for Whom" står för årets upplaga. Bakom det frågvisa namnet står fyra kvinnliga curatorer från Zagreb i Kroatien som arbetat tillsammans som kollektiv de senaste tio åren. Bland de 70 konstnärer som deltar återfinns inga svenskar, men Malmö konsthögskola är på plats i ett samarbete med turkiska konsthögskolor. Ulrika Sten rapporterar från biennalen. Nära livet Det finns en självklar dramatik på en förlossningsavdelning, vilket författaren Ulla Isaksson tidigt insåg. I pjäsen "Nära livet" från 1958 som snart har nypremiär på Stora teatern i Norrköping möts tre kvinnor i samma rum. Förra året kom dokumentären "Barnmorskorna" som visades i SVT och fick ett enormt gensvar. Och i slutet av september debuterar Måns Wadensjö med romanen "Förlossningen", en bok som utspelar sig på en förlossningsavdelning. Nina Asarnoj har träffat Måns Wadensjö och regissören till "Nära livet", Jenny Andreasson, för ett samtal om vad en förlossningsavdelning rymmer för mytiska dimensioner. Med mera. Programledare: Anneli Dufva