Podcasts about georges danton

durée : 00:30:33 - Les Nuits de France Culture - par : Philippe Garbit - En 2017, "On ne parle pas la bouche pleine !" offre ce portrait du plus charnel des gourmands révolutionnaires, Georges Danton, raconté par Martine Lecoq, autrice d'une biographie de Danton. - réalisation : Lise Côme - invités : Martine Lecoq Journaliste, théologienne protestante et critique d'art

In dieser Folge widmen sich Michi und Moritz dem Leben und Wirken von Georges Danton, einer der zentralen Figuren der Französischen Revolution. Als charismatischer Redner, Revolutionär und Mitbegründer des Wohlfahrtsausschusses prägte er die revolutionären Ereignisse entscheidend mit. Doch wie gelang ihm der Aufstieg in den politischen Wirren, und warum fiel er schließlich selbst der Guillotine zum Opfer? Die beiden beleuchten Dantons Beitrag zur Revolution, seine politischen Konflikte mit Robespierre und die ambivalenten Aspekte seiner Persönlichkeit. Hört rein und erfahrt mehr über einen Mann, der ebenso verehrt, wie verurteilt wurde. Viel Spaß beim Zuhören!

In dieser Folge widmen sich Michi und Moritz dem Leben und Wirken von Georges Danton, einer der zentralen Figuren der Französischen Revolution. Als charismatischer Redner, Revolutionär und Mitbegründer des Wohlfahrtsausschusses prägte er die revolutionären Ereignisse entscheidend mit. Doch wie gelang ihm der Aufstieg in den politischen Wirren, und warum fiel er schließlich selbst der Guillotine zum Opfer? Die beiden beleuchten Dantons Beitrag zur Revolution, seine politischen Konflikte mit Robespierre und die ambivalenten Aspekte seiner Persönlichkeit. Hört rein und erfahrt mehr über einen Mann, der ebenso verehrt, wie verurteilt wurde. Viel Spaß beim Zuhören!

Elsa Pariente reçoit Laurent Joffrin pour son livre "La conquête de la liberté : De Mirabeau à Mitterrand" aux éditions Tallandier. À propos du livre : « La conquête de la liberté : De Mirabeau à Mitterrand » paru aux éditions Tallandier Au moment où les dictatures menacent une Europe incertaine et où les populismes ne cessent de gagner en puissance, Laurent Joffrin nous rappelle que l'histoire de France, c'est l'histoire des libertés. Pour comprendre comment la liberté, toujours hésitante et fragile, est devenue une valeur fondatrice de notre identité, il faut remonter le fil de cette incroyable saga, digne d'un roman d'aventures. Le roman de la France a pour personnages Georges Danton, Manon Roland, Émile Zola, Victor Hugo, Louise Michel ou Albert Camus. Qu'ils aient plaidé lors des États généraux, fondé la République, lutté pendant l'affaire Dreyfus ou résisté à l'occupant allemand, tous ont défendu un idéal commun. De la Révolution à la Ve République, de Mirabeau à Mitterrand, ils ont entretenu cette flamme fragile et nous l'ont léguée. Ce livre retrace, d'une plume relevée et alerte, le destin passionnant de ces femmes et de ces hommes. Portant sur l'histoire un regard d'éditorialiste avisé, Laurent Joffrin nous montre que c'est en se remémorant la tumultueuse conquête de la liberté qu'on pourra surmonter les dangers qui la menacent aujourd'hui. Laurent Joffrin, journaliste, écrivain, a dirigé Le Nouvel Obs et Libération et anime aujourd'hui le quotidien en ligne LeJournal.info. Il a écrit des essais politiques, des livres d'histoire et des romans policiers historiques.

durée : 00:30:33 - Les Nuits de France Culture - par : Philippe Garbit - En 2017, "On ne parle pas la bouche pleine !" offre ce portrait du plus charnel des gourmands révolutionnaires, Georges Danton, raconté par Martine Lecoq, autrice d'une biographie de Danton. - réalisation : Lise Côme - invités : Martine Lecoq Journaliste, théologienne protestante et critique d'art

durée : 00:35:00 - Les Nuits de France Culture - par : Philippe Garbit - En 2017, "On ne parle pas la bouche pleine !" offre ce portrait du plus charnel des gourmands révolutionnaires, Georges Danton, raconté par Martine Lecoq, autrice d'une biographie de Danton. - invités : Martine Lecoq Journaliste, théologienne protestante et critique d'art

The Reign of Terror reaches a climax when the French Revolutionaries begin to turn on one another. Jacques Hébert and Georges Danton are executed, and Robespierre rules briefly as a dictator, verging on a god-king. After the Festival of the Supreme Being, he too will face the guillotine.   A new government takes power, ruled by men like the corrupt Paul Barras, who have survived the Reign of Terror. Meanwhile, a new generation of military commanders also takes the stage, led by an artillery commander named Napoleon Bonaparte. Will the republic survive, or will the French Revolution lead to another dictatorship?   SUBSCRIBE TO RELEVANT HISTORY, AND NEVER MISS AN EPISODE! Relevant History Patreon: https://bit.ly/3vLeSpF Subscribe on Spotify: https://spoti.fi/38bzOvo Subscribe on Apple Music (iTunes): https://apple.co/2SQnw4q Subscribe on Any Platform: https://bit.ly/RelHistSub     Relevant History on Twitter/X: https://bit.ly/3eRhdtk Relevant History on Facebook: https://bit.ly/2Qk05mm Official website: https://bit.ly/3btvha4   Episode transcript (90% accurate): https://docs.google.com/document/d/e/2PACX-1vRKfoIREpNFsjjY4mL3WX4yv8ILnwflsNzI9vVQwLk_mGDjyIFLpRpYXj7BwmwtNqAN175UbxTA_EvV/pub   Music credit: Sergey Cheremisinov - Black Swan

durée : 00:51:11 - Autant en emporte l'Histoire - par : Stéphanie Duncan, David Leprince, Frederic MARTIN - Le 5 avril 1794, sur la place de la Révolution, actuelle place de la Concorde à Paris, la guillotine a été dressée et Georges Danton monte le dernier à l'échafaud. Il se tourne vers le bourreau et s'exclame : "N'oublie pas surtout, n'oublie pas de montrer ma tête au peuple. Elle en vaut la peine !" - réalisé par : Anne WEINFELD

durée : 00:55:40 - Autant en emporte l'Histoire - par : Stéphanie DUNCAN - Le 5 avril 1794, sur la place de la Révolution, actuelle place de la Concorde à Paris, la guillotine a été dressée et Georges Danton monte le dernier à l'échafaud. Il se tourne vers le bourreau et s'exclame : "N'oublie pas surtout, n'oublie pas de montrer ma tête au peuple. Elle en vaut la peine !"

Med franska revolutionen skulle förnuftet ta religionens plats. Men för en kort tid fanns faktiskt en officiell kult, skapad av Robespierre själv. Gabriella Håkansson berättar den märkliga historien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Klockan fem på morgonen den tjugonde dagen i månaden Prairal, år två i den franska revolutionskalendern, väcktes medborgarna i Paris av smattrande trumvirvlar. Det var dags att stiga upp. En stor dag väntade.Med mycket kort förvarning hade nationalkonventet meddelat att en ny religion skulle instiftas, skräddarsydd av revolutionsledaren Maximilien de Robespierre, för att passa den unga republikens behov. Dagen till ära hade Robespierre bestämt att man skulle hålla en stor nationell fest. Alla skulle vara med, stadsbor liksom bönder, och en minutiös festmanual hade skickats ut. Instruktionerna var tydliga. Samtliga medborgare skulle pryda sina hus med frihetens röd-vit-blåa färger och hänga ut vimplar. Därefter skulle de klä sig i samma färger. Kvinnorna skulle bära blomkorgar, flickorna rosenbuketter. Alla pojkar och män skulle hålla en ekkvist i handen, och från vart och en av Paris fyrtioåtta distrikt skulle man välja ut femtio personer som skulle representera stadsdelen. Klockan åtta prick avfyrades en skottsalva från Pont Neuf. Det var signalen för att processionerna kunde börja tåga mot stadskärnan.Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket och ateism var en styggelse.Själva festen för den nya religionen inleddes i Nationalparken, där alla fyrtioåtta korteger strålade samman i ett jättetåg om flera tusen personer. Utanför nationalkonventet hade man rest en fem meter hög allegorisk staty som föreställde Den förfärliga Ateismen. Robespierre höll ett tal och sedan väntade en överraskning. Med en fackla kallad Sanningens flamma antände han den stora statyn, som visade sig vara gjord av papier maché. Det blev en ohygglig brasa. När flammorna falnat uppenbarade sig en annan staty inuti Den Förfärliga Ateismen det var en mindre figur, vit och glänsande, som föreställde Visdomen. Robespierre talade åter och sade: Den evigt lyckliga dagen är kommen när det franska folket har vigt sig åt dyrkan till Det Högsta Väsendet. Enligt instruktionerna var det nu dags att applådera och ge uttryck för sin lycka. Militärorkestern satte igång att spela musik av Francois-Joseph Gossec, och operakören stämde upp i en specialkomponerad en hymn till den nya guden. Symboliskt hade man nu gjort upp med den impopulära statsateismen som under revolutionens första år ersatt katolicismen. Det var dags för den stora glädjemarschen. Men vad var egentligen Det Högst Väsendet för något och vad innebar den nya kulten?Den frihetsklädda folkmassan tågade nervöst längs festens långa paradagata som löpte förbi den raserade Bastiljen, över Seine och fram till det artificiella berg som designats av Jacques-Louis David och rests på Champ de la Reunion. Nervositeten ersattes av lättnad när man passerade Place de la Revolution och upptäckte att den fruktade giljotinen hade försvunnit. Kanske betydde det att Konventet skulle utlysa en amnesti för alla folkfiender som satt inspärrade i väntan på avrättning? Längs vägen hade man hängt upp banderoller med revolutionsslogans: Att ära Gud och döda kungar är samma sak. Det var Robespierres som författat dem. Han hade tidigt tagit avstånd från den första kulten som revolutionen pådyvlat folket och som gick ut på att man skulle dyrka förnuftet. Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket och ateism var en styggelse. Men nu var ordningen återställd.Robespierre talade till folket och förklarade vem Det Högsta Väsendet var. Av allt att döma hade han hade samma funktion och egenskaper som den gamla kristna guden, vilket var en enorm lättnad för den troende allmogen och medelklassen som hade förlorat rätten att praktisera sin kristendom. Visserligen ingick religionsfrihet i Deklarationen om människans och -medborgarnas rättigheter som man antagit 1789, men den hade inte efterföljts. Kyrkorna hade totalförstörts, och prästerna, ja, dem hade man slagit ihjäl.Nu skulle alla vandaliserade helgedomar repareras och bli Det Högsta Väsendets Tempel. Och bäst av allt Robespierre hade under ett av sina många festtal pratat om själen. Detta var stort. Under statsateismens mörka dagar hade man i materialistisk upplysningsanda dödförklarat själen. Endast kroppen fanns, sa man, men med den nya religionen hade fransmännen fått tillbaka några av sina gamla trosföreställningar. Festen till Det Högsta Väsendet blev revolutionens mest lyckade. När historikerna på 1980-talet började forska i ämnet fann man att det strömmat in gratulationer. Det formella revolutionslingot som vanligen användes var ersatt med genuina tacksamhetsbetygelser. Framgången berodde inte bara på att det fanns ett behov av en ny tro, utan också på att festen firades nationellt och inte bara i huvudstaden. Det var dessutom den första tillställning där folket själva fick delta aktivt i firandet.den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit [...] Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 folkfiender halshöggs på två dygn.Inspirerade av författaren Jean-Jacques Rousseaus kritik av konstarterna och teatern som han menade gjorde människor förställda och onaturliga så hade revolutionsledarna tidigt tagit avstånd från folkliga fester. Istället framhöll man paraden och marschen, där folket deltog passivt och representerade sig själva utan förställning. I Robespierres manual gjordes medborgarna istället till en del av ceremonierna. Nya texter skrevs till gamla folksånger så alla kunde sjunga med, och efteråt påbjöds det gatufester i varje stadsdel, där de som ville kunde läsa upp hymner till Det Högsta Väsendet. Det var uppenbart att det franska folket älskade Robespierres tilltag och just därför var det som hände sedan helt obegripligt.Dagen efter festen stormade Robespierre ut från Konventet mitt i en debatt och försvann från offentligheten i en hel månad. Orsaken är höljd i dunkel. Kanske lyckades ateistfalangen sätta stopp för den nya kulten, eller så var Robespierre utbränd efter att ha jobbat dygnet runt med festen i trettio dagar. Några instruktioner om hur den nya religionen skulle installeras dök aldrig upp. Och den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit, den hade bara flyttats eftersom de massiva mängder blod som samlades under den hotade att förgifta grundvattnet. Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 folkfiender halshöggs på två dygn. När Robespierre efter en månad kom tillbaka till konventet höll han sitt berömda Åttonde Thermidor-tal, där han vädjar till regeringen att agera mot den konspiration som iscensatts mot honom. Dagen därpå, den 9 Thermidor, arresteras han, och ett dygn senare faller han själv offer för dödsmaskinens bila. Robespierres epok är över, och med det också hoppet om en ny religion.Att uppsåtet med festen till Det Högsta Väsendet var att ge den unga republiken en ny moral råder det inget tvivel om. Men tidpunkten lockar också till en annan tolkning. Idén om den nya guden uppstod bara två dagar efter att Robespierres äldsta revolutionsvänner, paret Camille och Lucile Desmoulins, och Georges Danton, hade anklagats för konspiration och avrättats. Trots att de hade blivit bittra fiender på slutet måste tanken på att aldrig mer få träffa sina vänner ha varit outhärdlig. Robespierre var svårt sjuk, omgiven av fiender och hatad av många. Kanske kände han på sig att slutet närmade sig även för honom och kanske gav helt enkelt tanken på själens odödlighet den tröst han behövde för att orka vidare och gå sitt grymma öde till mötes.Gabriella Håkansson, författare och kritiker LitteraturJonathan Smyth: Robespierre and the Festival of the Supreme Being, Manchester University Press, 2016Ruth Scurr: Fatal purity. Robespierre and the French Revolution. Metropolitan Books, 2006Slavoj iek: Virtue and Terror. Robespierres speeches. Verso, 2007Jonas Barish: The Anti-theatrical Prejudice. The University of California Press, 1981.Hilary Mantel: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Översättare: Marianne Mattsson samt Jens Ahlberg. Weyler förlag (En romantrilogi om den starka vänskapen mellan revolutionsledarna Robespierre, Desmoulins och Danton).

Robespierre: The Reign of Terror On 21 January 1793, a gruesome scene unfolded at the place de la revolution in Paris. After attempting to address the crowd only to have his words drowned out by drums, King Louis XVI the King of France was decapitated by the Guillotine. Spectators rushed forward and soaked their handkerchiefs in his blood to create a macabre souvenir of the event. A critical figure in the demise of Louis XVI was the revolutionary Maximilien Robespierre. He had argued that giving the King a trial would undermine the Republic. His fate was already sealed. As he put it, Louis must perish because our country must live. But just one year later, the incorruptible revolutionary, and reformer would meet the same fate on the very same spot. In this episode, I examine the life or Maximilian Robespierre, his development from a precocious child into a lawyer, then a revolutionary and ultimately – in the eyes of many – a tyrant. SPECIAL GUEST: Marisa Linton Professor Emerita at Kingston University in London. I am a historian of the French Revolution, also eighteenth-century politics and the Enlightenment. I have written numerous books and articles on the politics of the French Revolution, including, Choosing Terror: Virtue, Friendship and Authenticity in the French Revolution (Oxford University Press, 2013), and, most recently, Terror: The French Revolution and its Demons, with Michel Biard (Polity Press, 2021). I also work as a historical consultant. I am currently working on a study of four leaders of the French Revolution – Maximilien Robespierre, Georges Danton, Louis-Antoine Saint-Just, and Camille Desmoulins. Music: Pixabay Picture: Portrait of Maximilien Robespierre, artist unknown. Public Domain --- Send in a voice message: https://anchor.fm/daniel-mainwaring5/message

durée : 00:52:37 - Le Cours de l'histoire - par : Xavier Mauduit - Formés par l'esprit des Lumières, figures incontournables de la Révolution, Georges Danton et Maximilien de Robespierre étaient frères d'armes avant de devenir ennemis. Comment le duo formé par les deux révolutionnaires s'est-il transformé en duel ? - invités : Loris Chavanette Historien, spécialiste de la Révolution française et du Premier Empire; Annie Jourdan Historienne, spécialiste de la Révolution et de l'Empire

Guests featured in this episode: Renata Uitz, is the co-editor of  Handbook of Illiberalism, who has contributed two chapters to it as well. Renata is also professor of Comparative Constitutional Law at the Central European University, Vienna, as well as the co-director of its Democracy Institute in Budapest.Helena Rosenblatt is a professor of history, French, and political theory at the Graduate Center of The City University of New York, and the author of both Liberal Values: Benjamin Constant and the Politics of Religion andThe Lost History of Liberalism: From Ancient Rome to the Twenty-First Century. Helena has also submitted an article on “The History of Illiberalism” in the Routledge Handbook of Illiberalism (2022).  Glossary What was the Reign of Terror? (pg. 2 of the transcript or 00:7:58)The Reign of Terror (June 1793 – July 1794) was a period in the French revolution characterized by brutal repression. The Terror originated with a centralized political regime that suspended most of the democratic achievements of the revolution, and intended to pursue the revolution on social matters. Its stated aim was to destroy internal enemies and conspirators and to chase the external enemies from French territory.The Terror as such started on September 5, 1793 and, as the Reign of Terror, lasted until the summer of 1794, taking the lives of anywhere between 18,000 to 40,000 people (estimates vary widely). Thousands would die by means of the guillotine, including many of the greatest lights of the revolution, like Georges Danton.. The deaths can be explained in part by the sense of emergency that gripped the revolutionary leadership as the country teetered on the brink of civil war. Source Who was John Stuart Mill? (pg. 3 of the transcript or 00:12:19)John Stuart Mill, an English philosopher, economist, and exponent of utilitarianism. He was prominent as a publicist in the reforming age of the 19th century, and remains of lasting interest as a logician and an ethical theorist.The influence that his works exercised upon contemporary English thought can scarcely be overestimated, nor can there be any doubt about the value of the liberal and inquiring spirit with which he handled the great questions of his time. Beyond that, however, there has been considerable difference of opinion about the enduring merits of his philosophy. Source Who was Alexis de Tocqueville? (pg. 3 of the transcript or 00:12:27)Alexis de Tocqueville, French sociologist, political scientist, historian, and politician, best known for Democracy in America (1835–40). Tocqueville traveled to the United States in 1831 to study its prisons and returned with a wealth of broader observations that he codified in “Democracy in America”, one of the most influential books of the 19th century. With its trenchant observations on equality and individualism, Tocqueville's work remains a valuable explanation of America to Europeans and of Americans to themselves. Tocqueville's works shaped 19th-century discussions of liberalism and equality, and were rediscovered in the 20th century as sociologists debated the causes and cures of tyranny. Source What does cancel culture mean? (pg. 6 of the transcript or 00:32:27)Cancel culture refers to the popular practice of withdrawing support for (canceling) public figures and companies after they have done or said something considered objectionable or offensive. Cancel culture is generally discussed as being performed on social media in the form of group shaming. Source Democracy in Question?  is brought to you by:• Central European University: CEU• The Albert Hirschman Centre on Democracy in Geneva: AHCD• The Podcast Company: Novel

Georges Danton experienced much in his young life. A lion of a communicator Danton was a leader amongst the people advocating for the revolution. His own message eventually was the cause of his own execution. His words still reverberate around the world today all these centuries later.

The Gary Null Show is here to inform you on the best news in health, healing, the environment.    Our Great Awokening and France's Great Terror samuel gregg As efforts intensify to purge anyone and anything from Western culture that offends the illiberal left's sensitivities, the fanaticism which drives the Great Awokening has become abundantly evident. To question the 1619 project's factual veracity, for example, is seen as evidence of implicit racism. Any confidence that the American Founding has something to teach the world is considered an instance of what Marxists call “false consciousness.” References to reason, evidence, rule of law, or the West's Jewish and Christian heritages are viewed as the language of someone hopelessly in thrall to “Eurocentric” outlooks. What impresses me, however, is less the historically-illiterate justifications offered for the decapitation of statutes of Christopher Columbus, than the righteous fury visible in the eyes of those shouting slogans like “Rhodes Must Fall!” Prudence, circumspection, and subtly are out. Raw emotion and ideological purity are in. You are either with us or against us. And if you don't endorse everything that we—the woke—think, say and do, be prepared to face the consequences. The problem is that once that particular tiger gets out of its cage, putting it back in is extremely difficult. There are always plenty on the left willing to be more radical than thou, and who will interpret any reticence to affirm wholeheartedly their positions as prima facie evidence of backsliding or outright treachery. That's a dynamic which we're seen before with people like Che Guevara and Lenin. But the standard-setter for such behavior was the French Revolution's most violent stage, commonly known as la Terreur. From Hope and Anticipation, to Fear and Trembling Few events have been more thoroughly parsed, praised, and castigated as the French Revolution. That owes something to the sense that the Revolution was one of those rare occasions that represented a decisive break with the past. Contemporary witnesses describe the millenarian-like hopes that permeated French society in the immediate aftermath of 1789. But fascination with the French Revolution also has much to do with another factor: the penchant for frenzied violence which raised its head right from the beginning. Every Revolution has its casualties. Loyalists were among those of the American Revolution. Many of them were subject to anti-Tory laws which ranged from being disenfranchised to large fines. Compared, however, to other revolutions, the Loyalists got off lightly. The Bolshevik seizure of power in October 1917 was followed by the targeting of anyone officially designated by the new regime as “former people.” Arbitrary imprisonment, confiscation of property, and terror were used ruthlessly against groups like the nobility, but gradually extended to categories who had hardly been friends of the Czarist regime: classical liberals, constitutionalists, businessmen, etc. It was, however, the French Revolution which established the modern benchmark for systematic violence against anyone insufficiently in sync with the political views of whoever is in charge at any given moment. Many of the Revolution's early leaders—people like the American Revolutionary hero, the Marquis de Lafayette—quickly became persona non grata as the revolutionary tumult escalated through successive thresholds of rage. Those revolutionaries who managed to transition through each stage were few in number. Many eventually found themselves strapped to a guillotine. Others eked out miserable existences in exile alongside the royalists who preceded them. Over the past two centuries, many explanations have been offered for the frantic character of the Revolution's violence. They include pent-up resentment against the old regime, fears of fifth columnists who might help invading foreign armies, concerns about counter-revolutionary plots, and the outbreak of full-scale popular uprisings in 1793 against the Paris government in provinces ranging from the Vendée to Brittany and cities like Marseille and Lyon. Virtually all historians of the Revolution underscore the widespread paranoia that occupied the minds of Revolutionary leaders but also many ordinary citizens, particularly those living in cities and for whom politics had become the be-all and end-all of life. There was, however, something else at work which became apparent after Louis XVI's execution on January 21, 1793, and the subsequent acceleration of tensions between the two groups which then dominated Revolutionary politics: the Girondins and the Jacobins. While the former were considered more moderate than the latter, both groups were firmly on the left of the revolutionary scale. That, however, didn't save the Girondins from being destroyed by the logic that came to direct French political life and which resulted in thousands being executed before the Terror ended with the guillotining of the man most associated with it on July 28, 1794. One Single Will Given his public reputation as the Terror's chief architect, many are surprised to learn that Maximilian Robespierre wasn't the most extreme Jacobin. As a group, those associated with the Jacobin Club were divided into factions constantly at odds with each other. Some like Jacques Hébert, leader of the Hébertistes and editor of the radical newspaper Le Père Duchesne, were far to Robespierre's left. Neither the Hébertistes' inclination to militant atheism nor their desire for direct state control of much of the economy were to Robespierre's taste. Others, such as Georges Danton, eventually gravitated to Robespierre's right. Danton had played a major role in the Monarchy's overthrow in August 1792 and did nothing to stop the September Massacres which followed. By late-1793, however, Danton had become convinced of the folly of persecuting the Church and was calling for an end to extreme revolutionary violence. In a way, however, the details of these policy differences were unimportant to Robespierre and close allies like Louis Antoine de Saint-Just. What really mattered to Robespierre was that there could be no differences. According to Robespierre, France needed what he famously called une volonté une (one single will). In this ideal, he believed, was to be found the Revolution's ultimate security and salvation from its enemies, foreign and domestic. As a scholarship boy at one of France's most prestigious schools, the Lycée Louis-le-Grand, Robespierre had been influenced by two sets of writings which featured significantly during the late-French Enlightenment. The first were classical texts which extolled the virtues of the Roman Republic and its leaders. The second were the works of Jean-Jacques Rousseau, especially his 1762 book Du contrat social(The Social Contract), and his popularization of what was called la volonté générale. For Rousseau, the “general will” didn't necessarily mean what an actual majority of people in a given political society wanted. Rather, it was the basis for the legitimacy of any government that acted for the well-being of all the people rather than sectional interests. Robespierre took this concept of the general will, but conflated the government and the people at the expense of the latter. “The Government,” he once proclaimed, “has to defend itself against all the factions which attack it; the punishment of the people's enemies is death.” To criticize the government was thus to be against the people. Ergo, the government could claim that any strike which it launched against its opponents was a strike against “the people's enemies.” As Robespierre saw it, Revolutionary France was riddled with factions (including those which split the Jacobins) and threatened by those who wished to overthrow the government. Consequently, it was the responsibility of the virtuous to strike ruthlessly, in a manner akin to Marcus Junius Brutus' slaying of Gaius Julius Caesar, against those who stood in the way of the “one single will.” For Robespierre, such enemies of the Republic included those Girondins who had compromised their revolutionary credentials by working with Louis XVI before August 1792, promotors of faction like Danton and Hébert, and those simply incapable of attaining republican virtue (nobles, old regime officials, clergy loyal to Rome, etc.). Expelling these disparate groups from the body politic was how you ensured the general will prevailed and finally realized a united, indivisible and virtuous Republic—that is, one single will. Naturally, there was a raw power-play dimension to all this. Robespierre saw people like Hébert and Danton as threating his dominance of the government. But it is impossible to underestimate the effects of the depth of Robespierre's commitment to his ideology: one which led to the inexorable conclusion that being a virtuous citizen of the Republic (like Brutus) meant being willing to use extreme violence (like Brutus) against its foes. Robespierre spelt this out in a speech in February 1794 when the Terror was at its height: If virtue be the spring of a popular government in times of peace, the spring of that government during a revolution is virtue combined with terror: virtue, without which terror is destructive; terror, without which virtue is impotent. Terror is only justice prompt, severe and inflexible; it is then an emanation of virtue; it is less a distinct principle than a natural consequence of the general principle of democracy, applied to the most pressing wants of the country. Such thinking is what resulted in about 17,000 people being officially “kissed by Madame Guillotine,” as the saying went, in the name of virtue. Beware the Coming of the Reign of Wokedom Two things eventually brought Robespierre undone. The first was the economic crisis which engulfed France in the form of food-shortages and rampant inflation throughout 1794. Given his preeminence in the revolutionary regime, Robespierre become increasingly unpopular among Paris's hyper-politicized population. More importantly, enough Revolutionary leaders recognized that the logical conclusion of Robespierre's outlook was the destruction of anyone who did not fully adopt his positions, and therefore a series of continuous purges with no apparent endpoint. On July 26, 1794, Robespierre effectively confirmed such trepidations when he gave a speech to the National Convention and then to the Jacobin Club arguing that the time had come to “Punish the traitors, purge the bureau of the Committee of General Security, purge the Committee itself, and subordinate it to the Committee of Public Safety, purge the Committee of Public Safety itself and create a unified government under the supreme authority of the Convention!” This call for the elimination of anyone not 100 percent behind Robespierre led enough Convention members to summon up the courage to purge the master-purger himself. After a short and violent political struggle, Robespierre and 21 of his supporters were guillotined on July 28 at the Place de la Révolution. The Terror was over. But it seared France's political culture for decades afterward. The parallels between the France of 1793-1794 and our present Great Awokening are not exact. The historical circumstances are very different. We are not living in the shadow of an old regime. The woke have not seized the levers of political power in the way that Robespierre and his followers did. The primary similarity between revolutionaries like Robespierre and twenty-first century wokedom is a yearning for ever-increasing ideological purity, something which lends itself to identifying more and more categories of people and ideas as unacceptable. That generates chronic instability as people can never quite know if they and their ideas remain among the elect. Indeed, cancel culture cannot help but actively seek out opponents whose existence is seen as obstructing the creation of a new world purified of error. For without new enemies, it loses its raison d'être. In this light, those contemporary Girondins who dominate larger municipal governments throughout America and who rule the universities throughout Western countries, would be foolish to imagine that the illiberal left can somehow be placated by letting them riot, loot small businesses, and destroy public monuments. Words like “compromise,” “tolerance,” and “moderation” do not form part of the lexicon of wokery. After all, once “one single will” has been established, such habits become superfluous. Perhaps at some point, the woke will turn on themselves as they try to outdo each other in showing whose consciousness has been raised the most. Unless or until that happens, however, anyone who sits on the vast spectrum from the liberal-minded left through to conservative traditionalists should have no illusions that the woke—like Robespierre—will be satisfied with anything less than complete submission. And that would represent the end of liberty in any meaningful sense as well as the civilization which gave rise to it. 

  Am 5. April 1794 wurde Georges Danton als Verschwörer hingerichtet. Matthias von Hellfeld erzählt. Die passende Ausgabe “Eine Stunde History” läuft am 1. April 2019 auf DLFnova.

  Am 5. April 1794 wurde Georges Danton als Verschwörer hingerichtet. Matthias von Hellfeld erzählt. Die passende Ausgabe “Eine Stunde History” läuft am 1. April 2019 auf DLFnova.

Georges Danton ist ein führender Kopf der Französischen Revolution. Als Konterrevolutionär beschuldigt fällt er 1794 selbst dem Terror der Revolution zum Opfer und wird auf dem Place de la Concorde hingerichtet.

Med franska revolutionen skulle förnuftet ta religionens plats. Men för en kort tid fanns faktiskt en officiell kult, skapad av Robespierre själv. Gabriella Håkansson berättar den märkliga historien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Klockan fem på morgonen den tjugonde dagen i månaden Prairal, år två i den franska revolutionskalendern, väcktes medborgarna i Paris av smattrande trumvirvlar. Det var dags att stiga upp. En stor dag väntade. Med mycket kort förvarning hade nationalkonventet meddelat att en ny religion skulle instiftas, skräddarsydd av revolutionsledaren Maximilien de Robespierre, för att passa den unga republikens behov. Dagen till ära hade Robespierre bestämt att man skulle hålla en stor nationell fest. Alla skulle vara med, stadsbor liksom bönder, och en minutiös festmanual hade skickats ut. Instruktionerna var tydliga. Samtliga medborgare skulle pryda sina hus med frihetens röd-vit-blåa färger och hänga ut vimplar. Därefter skulle de klä sig i samma färger. Kvinnorna skulle bära blomkorgar, flickorna rosenbuketter. Alla pojkar och män skulle hålla en ekkvist i handen, och från vart och en av Paris fyrtioåtta distrikt skulle man välja ut femtio personer som skulle representera stadsdelen. Klockan åtta prick avfyrades en skottsalva från Pont Neuf. Det var signalen för att processionerna kunde börja tåga mot stadskärnan. Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket och ateism var en styggelse. Själva festen för den nya religionen inleddes i Nationalparken, där alla fyrtioåtta korteger strålade samman i ett jättetåg om flera tusen personer. Utanför nationalkonventet hade man rest en fem meter hög allegorisk staty som föreställde Den förfärliga Ateismen. Robespierre höll ett tal och sedan väntade en överraskning. Med en fackla kallad Sanningens flamma antände han den stora statyn, som visade sig vara gjord av papier maché. Det blev en ohygglig brasa. När flammorna falnat uppenbarade sig en annan staty inuti Den Förfärliga Ateismen det var en mindre figur, vit och glänsande, som föreställde Visdomen. Robespierre talade åter och sade: Den evigt lyckliga dagen är kommen när det franska folket har vigt sig åt dyrkan till Det Högsta Väsendet. Enligt instruktionerna var det nu dags att applådera och ge uttryck för sin lycka. Militärorkestern satte igång att spela musik av Francois-Joseph Gossec, och operakören stämde upp i en specialkomponerad en hymn till den nya guden. Symboliskt hade man nu gjort upp med den impopulära statsateismen som under revolutionens första år ersatt katolicismen. Det var dags för den stora glädjemarschen. Men vad var egentligen Det Högst Väsendet för något och vad innebar den nya kulten? Den frihetsklädda folkmassan tågade nervöst längs festens långa paradagata som löpte förbi den raserade Bastiljen, över Seine och fram till det artificiella berg som designats av Jacques-Louis David och rests på Champ de la Reunion. Nervositeten ersattes av lättnad när man passerade Place de la Revolution och upptäckte att den fruktade giljotinen hade försvunnit. Kanske betydde det att Konventet skulle utlysa en amnesti för alla folkfiender som satt inspärrade i väntan på avrättning? Längs vägen hade man hängt upp banderoller med revolutionsslogans: Att ära Gud och döda kungar är samma sak. Det var Robespierres som författat dem. Han hade tidigt tagit avstånd från den första kulten som revolutionen pådyvlat folket och som gick ut på att man skulle dyrka förnuftet. Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket och ateism var en styggelse. Men nu var ordningen återställd. Robespierre talade till folket och förklarade vem Det Högsta Väsendet var. Av allt att döma hade han hade samma funktion och egenskaper som den gamla kristna guden, vilket var en enorm lättnad för den troende allmogen och medelklassen som hade förlorat rätten att praktisera sin kristendom. Visserligen ingick religionsfrihet i Deklarationen om människans och -medborgarnas rättigheter som man antagit 1789, men den hade inte efterföljts. Kyrkorna hade totalförstörts, och prästerna, ja, dem hade man slagit ihjäl. Nu skulle alla vandaliserade helgedomar repareras och bli Det Högsta Väsendets Tempel. Och bäst av allt Robespierre hade under ett av sina många festtal pratat om själen. Detta var stort. Under statsateismens mörka dagar hade man i materialistisk upplysningsanda dödförklarat själen. Endast kroppen fanns, sa man, men med den nya religionen hade fransmännen fått tillbaka några av sina gamla trosföreställningar. Festen till Det Högsta Väsendet blev revolutionens mest lyckade. När historikerna på 1980-talet började forska i ämnet fann man att det strömmat in gratulationer. Det formella revolutionslingot som vanligen användes var ersatt med genuina tacksamhetsbetygelser. Framgången berodde inte bara på att det fanns ett behov av en ny tro, utan också på att festen firades nationellt och inte bara i huvudstaden. Det var dessutom den första tillställning där folket själva fick delta aktivt i firandet. den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit [...] Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 folkfiender halshöggs på två dygn. Inspirerade av författaren Jean-Jacques Rousseaus kritik av konstarterna och teatern som han menade gjorde människor förställda och onaturliga så hade revolutionsledarna tidigt tagit avstånd från folkliga fester. Istället framhöll man paraden och marschen, där folket deltog passivt och representerade sig själva utan förställning. I Robespierres manual gjordes medborgarna istället till en del av ceremonierna. Nya texter skrevs till gamla folksånger så alla kunde sjunga med, och efteråt påbjöds det gatufester i varje stadsdel, där de som ville kunde läsa upp hymner till Det Högsta Väsendet. Det var uppenbart att det franska folket älskade Robespierres tilltag och just därför var det som hände sedan helt obegripligt. Dagen efter festen stormade Robespierre ut från Konventet mitt i en debatt och försvann från offentligheten i en hel månad. Orsaken är höljd i dunkel. Kanske lyckades ateistfalangen sätta stopp för den nya kulten, eller så var Robespierre utbränd efter att ha jobbat dygnet runt med festen i trettio dagar. Några instruktioner om hur den nya religionen skulle installeras dök aldrig upp. Och den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit, den hade bara flyttats eftersom de massiva mängder blod som samlades under den hotade att förgifta grundvattnet. Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 folkfiender halshöggs på två dygn. När Robespierre efter en månad kom tillbaka till konventet höll han sitt berömda Åttonde Thermidor-tal, där han vädjar till regeringen att agera mot den konspiration som iscensatts mot honom. Dagen därpå, den 9 Thermidor, arresteras han, och ett dygn senare faller han själv offer för dödsmaskinens bila. Robespierres epok är över, och med det också hoppet om en ny religion. Att uppsåtet med festen till Det Högsta Väsendet var att ge den unga republiken en ny moral råder det inget tvivel om. Men tidpunkten lockar också till en annan tolkning. Idén om den nya guden uppstod bara två dagar efter att Robespierres äldsta revolutionsvänner, paret Camille och Lucile Desmoulins, och Georges Danton, hade anklagats för konspiration och avrättats. Trots att de hade blivit bittra fiender på slutet måste tanken på att aldrig mer få träffa sina vänner ha varit outhärdlig. Robespierre var svårt sjuk, omgiven av fiender och hatad av många. Kanske kände han på sig att slutet närmade sig även för honom och kanske gav helt enkelt tanken på själens odödlighet den tröst han behövde för att orka vidare och gå sitt grymma öde till mötes. Gabriella Håkansson, författare och kritiker   Litteratur Jonathan Smyth: Robespierre and the Festival of the Supreme Being, Manchester University Press, 2016 Ruth Scurr: Fatal purity. Robespierre and the French Revolution. Metropolitan Books, 2006 Slavoj iek: Virtue and Terror. Robespierres speeches. Verso, 2007 Jonas Barish: The Anti-theatrical Prejudice. The University of California Press, 1981. Hilary Mantel: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Översättare: Marianne Mattsson samt Jens Ahlberg. Weyler förlag (En romantrilogi om den starka vänskapen mellan revolutionsledarna Robespierre, Desmoulins och Danton).

Twisted GOP Dynamics. An attempt to explain why big ticket Republican Establishment Losers have kept on attacking President Trump for his winning ways. McCain, Romney and Ryan. We venture beyond mere psychosis and pettiness unto the deeper realms of political illusion. What if -- up until Trump broke through -- our whole political system had become a bogus, rigged contrivance? A racket? We examine how Unelected Elites had very nearly devised an electoral system such that they could not lose, and could in fact win by losing with controlled opposition. Experts at offering false hope to the masses, at channeling nationalist GOP Base energy down dead end rabbit hole "investigations." From muzzling the Tea Party to muzzling the MAGA Movement, we dissect ongoing Establishment Games. Meanwhile, we review Brandon Weichert's American Greatness essay "The Conservative Coward Caucus." We sample Tucker Carlson's brilliant diatribe against the out of touch Ruling Class. Globalists destroying the Golden Goose, mistaking market capitalism for a religion, provoking a now furious rebellion from their subjects. Normal Americans seeking a fair, decent and cohesive country. Families First. The secret to staving off Socialism. Escalating tensions in France, the Gilets Jaunes still protesting the besieged unpopular Macron. The toujours l'audace of Georges Danton. Plus, bidding musical farewell to "The Captain" of Captain & Tennille. Love Will Keep Us Together. Dia De Enero. With Listener Calls & Music via Shakira and the Monkees. Sacred Song from Johnny Cash.  See omnystudio.com/listener for privacy information.

durée : 00:29:45 - On ne parle pas la bouche pleine - par : Alain Kruger - Portrait du plus charnel des gourmands révolutionnaires, Georges Danton raconté par Martine Lecoq.