Podcasts about pleijel

Kerstin Ekmans Rätten att häda från 1994 är ett rykande försvar för yttrandefriheten och det klara förnuftet. Ulrika Knutson läser en text som samtidigt är högaktuell och en produkt av sin tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2020-08-17.Sverige har världens äldsta tryckfrihetslagar, från 1766. Vi kan tacka Peter Forsskål för dem. Hans pamflett Tankar om Borgerliga Friheten inspirerade några år tidigare. Högst av alla friheter satte han skriv-friheten.Hans text blev genast indragen av censuren och Forsskål fick gå i landsflykt. Det passade honom inte så illa. Han var en av Linnés lärjungar. Tyvärr dog han i Jemen, bara 31 år gammal. Linné döpte en liten nässla efter honom, till Forsskalea Tennacissima - "kärv, stickig, hårdnackad och envis".Som Linnélärjunge strävade Forsskål efter nytta. Skrivfriheten hade ganska lite med jagets romantiska uttrycksbehov att göra. Snarare handlade det om jagets behov av kunskap.Alla medborgare måste få bli bekanta med "samhällets tillstånd", ansåg Forsskål. Det var en djärv åsikt på hans tid, när de flesta svenskar slet ont i jordbruket och inte begärde mer än en sup eller två när arbetsdagen var slut. Samhällets tillstånd orkade ingen bry sig om.Men Forsskål var optimist. Han trodde på folkbildning. Friheten krävde inte bara fri press utan ett "upplyst publikum".Idag lever vi i det fria ordets paradox. Ordet är friare än någonsin - hos oss i Sverige - men Forsskål hade nog tyckt att "den upplysta publiken" beter sig konstigt. Konspirationer och fakta-resistens skulle han inte ha gillat. Han hade väntat mer av det klara förnuft som också Kerstin Ekman hyllar i sitt tal Rätten att häda. Hållet den 15 oktober 1994.När hon talade hade krutröken ännu inte lagt sig. Bara fem år tidigare hade Ekman och Lars Gyllensten lämnat Svenska Akademien, i protest mot att den vägrat ge sitt stöd åt Salman Rushdie. Hans roman Satansverserna hade de iranska ayatollornas fatwa över sig. Rushdie hade gått under jorden. Bara året innan hade hans norske förläggare William Nygaard nätt och jämnt överlevt ett mordattentat. Faran är inte över. Det finns fortfarande ett pris på Salman Rushdies huvud.Texten var länge ur tryck, men återpublicerades våren 2020 i tidskriften Essä, tillsammans med sex kommenterande texter. Kerstin Ekmans tal är dubbelt läsvärt, både som appell för yttrandefriheten och som kulturhistorisk produkt av sin tid. 1994 är länge sedan.Talet speglar tiden före den stora mediala revolutionen. Webb och sociala medier var knappt påtänkta. Mobiler låg inte i var mans ficka. Det var bara fem år efter murens fall. Svenska Akademiens uppfattning vägde tungt. Dess kapital var ännu stort.Kerstin Ekmans tal handlar inte så mycket om Salman Rushdie och islam, utan mer om upplysningen och försvaret av den "skeptiska humanismen" i Hjalmar Söderbergs anda. Här ser man hur mycket Söderberg betytt för Ekman. Hon börjar med en chockeffekt, beskriver en barnpornografisk bild, där två män urinerar på en liten flicka. Hon äcklas, ändå vill hon försvara rätten att publicera den. Hon hyllar de gamla grundlagarna och Forsskåls tryckfrihet. Några år senare svängde det - idag är det förbjudet att inneha, till och med att betrakta en sådan bild. Och märk väl, en av de få som fällts för detta brott är ingen vanekriminell, utan serieöversättaren Simon Lundström, som i sin dator hade japanska mangateckningar. "Döma teckningar, är svenskarna inte riktigt kloka"? undrade den amerikanska fotografen Sally Mann.Kerstin Ekmans text är kärv, stickig och envis, som Forsskåls nässla. Riktigt giftig när hon skildrar den svenska aningslösa välviljan, de "rosiga kindernas cynism" - till exempel i form av ekosocialister som drömmer om ett paradis bortom demokratin. Detta fenomen försvann inte med nittiotalet. "De rosiga kindernas cynism" - vilket uttryck - blossar upp då och då, både i klimatdebatten och i identitetspolitiken. Eller vad ska man säga om Uppsala universitet som glömde allt de visste om akademisk frihet och källkritik, och mästrade kulturantropologen Ingalill Arvidsson för att hon på ett seminarium, uppmanad att svara på en fråga om uppslagsord i gamla arkiv, använt n-ordet, som var det konkreta uppslagsordet. Detta inte menat som stöd för de frihetskämpar som bryr sig mindre om samhällets tillstånd än rätten att köpa n-ordsbollar i närbutiken så fort suget slår till.Kerstin Ekman talar också om "den vämjeliga bönhustraditionen" i Sverige, med dess drag av botgöring och underkastelse. Detta förstod nog den bildade borgerligheten för 25 år sedan, särskilt om de legat i Uppsala och lyssnat på när Ingmar Hedenius läste lusen av biskoparna. Men idag i världens modernaste land - vem ska ta åt sig? 68-vänstern eller P O Enquist och arvet från Hjoggböle. Lite bönhus ska väl den sekulariserade svensken tåla?Kerstin Ekmans text kommenteras hövligt av sex olika författare. Det är bara Agneta Pleijel som törs ta henne på allvar, och svara på Ekmans skarpa kritik av religion, och av Birgitta Trotzig. Pleijel menar att Kerstin Ekman gick för långt när hon skrev att intresset för plågade sovjetiska öden, som poeterna Mandelstam, Tsvetajeva och Achmatova, ibland fått karaktären av dödsfascination - "en på mycket långt håll ljuv svindel inför deras undergång".Detta är inget huvudspår i Kerstin Ekmans text, men det är starka ord. Kerstin Ekman själv, liksom Hjalmar Söderberg, uppehåller sig ofta vid nazisternas illgärningar, utan svindel vid avgrunden. Detta måste ha med tiden att göra. Det var ju 1994, de sovjetiska arkiven hade just blivit tillgängliga och alla fynden gav många rubriker. Det var först då som man fick veta att Osip Mandelstam verkligen dog i ett uppsamlingsläger på väg till Vladivostok. Det kan förresten vara på sin plats att påminna om att de ryska arkiven inte längre är öppna. Putin sitter på nycklarna sedan många år. Men då hade fakta just börjat röra sig. Kunde detta förväxlas med dödsfascination?Ett uppriktigt tack får Kerstin Ekman från Mohammad Fazlhashemi, nu professor i islamsk teologi och filosofi i Uppsala. Han ger bakgrunden till fatwan mot Rushdie, hur den shiamuslimske ayatollan Khomeini hittade ett utrymme för att framstå som den sanne försvararen av islam, också i sunniters ögon. Det var ett politiskt mästardrag. Mycket tragiskt däremot, att inte de diplomatiska ansträngningarna förmådde efterträdaren Khamenei att lätta på fatwan. Ett tag såg det så ut.Vad Mohammad Fazlhashemi tackar Kerstin Ekman för är att hennes klara förnuft vägrade skuldbelägga alla muslimer för brottet mot Rushdie, något som sker då och då, i vår upplysta tid. Professor Fazlhashemi bidrar med en personlig anekdot. När debatten rasade som värst skulle han själv lämna in bilen till reparation hemma i Umeå. Mekanikern tog nycklarna, spände ögonen i professorn och ville ha besked, inte om kardanknutar eller bromsar. Han ville veta om kunden var villig att verkställa den dödliga fatwan mot Rushdie och hans svenska förläggare. Fazlhashemi skakade av sig alla känslor frågan väckte, och gav ett kort och koncist svar: Nej!Ett kvarts sekel går fort. Mycket hinner hända, eller händer inte alls. Ungefär vid samma tid då tidskriften Essä tryckte om Kerstin Ekmans text ombads Svenska Akademien att lägga ett ord för den fängslade svenske medborgaren Gui minhai. Men Akademien tyckte inte att det var deras uppgift att försvara Guis yttrandefrihet. Det finns andra organisationer som sköter sådana saker betydligt bättre än Akademien, enligt ständige sekreteraren. Och det är ju tur.Ulrika Knutson, journalist och författareKällorEmi-Simone Zawall (red): Tidskriften Essä, nummer 5: Rätten att häda, 2020. Först publicerad 1994 av svenska Rushdiekommittén i samarbete med Studiekamraten.Peter Forsskål: Tankar, om Borgerliga Friheten. på Litteraturbanken.se, Atalntis 2017, red Gunilla Jonsson. Originalet publicerat 1759.

Avsnitt 48 är äntligen här! Vi gästas av psykolog Lina Pleijel som till vardags arbetar med terapi både individuellt och för par. I avsnittet pratar vi om vanliga relationsproblem, fördomar kring parterapi, otrohet med mera. Lina berättar också mer om den terapiform hon utgår från i sina behandlingar,  Integrerad beteendeterapi för par (IBCT). Ett spännande och lärorikt avsnitt. In och lyssna bums! 

Humans are filling the atmosphere with more and more pollution. How does it get out of the air and where does it go? For complex pollutants in the atmosphere, having a bit of hydroxide around helps break it down but where does it come from? Hydroxide can spontaneously generate in droplets but it doesn't seem to need sunlight's or photo-chemistry. Spontaneous generation of hydroxide in water droplets helps clean up our atmosphere. Which trees are best at cleaning up the air around them? From conifers to broad leave trees which help keep our air clean the best? C is for conifer, and their leaves and needles help capture pollution out of the air.  Broadleaf trees are well...broad and this helps them capture lots of air pollution.    References: Kangwei Li, Yunlong Guo, Sergey A. Nizkorodov, Yinon Rudich, Maria Angelaki, Xinke Wang, Taicheng An, Sebastien Perrier, Christian George. Spontaneous dark formation of OH radicals at the interface of aqueous atmospheric droplets. Proceedings of the National Academy of Sciences, 2023; 120 (15) DOI: 10.1073/pnas.2220228120 H. Pleijel, J. Klingberg, B. Strandberg, H. Sjöman, L. Tarvainen, G. Wallin. Differences in accumulation of polycyclic aromatic compounds (PACs) among eleven broadleaved and conifer tree species. Ecological Indicators, 2022; 145: 109681 DOI: 10.1016/j.ecolind.2022.109681

Hon skriver för att bli fri, och känner sig som en "usel människa" när hon inte når sitt eget språk. Men finns det någon gräns för hur mycket Agneta Pleijel kan utlämna sig själv och andra? Hennes liv kan delas in i två akter. En första akt där Agneta Pleijel, dramatiker och dåvarande kulturchef på Aftonbladet, mest fanns till för andra. Anpassade sig efter omgivningens krav, accepterade kvinnans lott.Och en andra akt, där hon vågar ta plats och göra det hon själv allra helst vill. Som hon uttrycker det: Skriva. Vara fri. Få orgasmer.Sedan debuten med diktsamlingen "Änglar, dvärgar" 1981 har hon skrivit ett dussintal böcker, vunnit många priser och utmärkelser. I höst kommer den tredje och sista delen i en självbiografisk romansvit, boken "Sniglar och Snö". Idag är hon 83 år, men har den där andra akten verkligen inträtt än? När blir man egentligen klar?"Hon sa: Jag duger inte ens till att föda pojkar"Hon växte upp i ett hem med två föräldrar som talade olika språk. Pappa var matematiker, lugn och trygg; mamma konstnärssjäl, lynnig och känslostyrd. Sedan dess har klyftor mellan människor gäckat Agneta, relationer som skakar och brister. Som ung förstod hon att modern bar på drömmar som aldrig infriats, och att skulden för det delvis fallit på henne som dotter.Hör Agneta Pleijel i Söndagsintervjun om att skriva för att förstå, om att sluta vara andra till lags, och om vad som får henne att hela tiden sätta en spegel mot sig själv och sina närstående.Programledare: Martin Wicklin.Producent: Fanny Hedenmo.Kontakt: sondagsintervjun@sr.se

Boken heter "Ekologi - en introduktion" och gäst är forskaren och författaren Håkan Pleijel.Ekologi handlar om sambandet mellan organismer och deras miljö. Om hur växter och djur påverkas av varandra och av dess omgivning. Att naturen är en sammanhängande väv av beroenden. Kunskaper i ekologi ger oss förståelse för vilka konsekvenser olika miljöförändringar får och hur vi bör umgås med naturen för att den biologiska mångfalden ska bevaras. Några av frågorna som diskuteras i programmet är: Vad är ekologi? Hur hänger växter, djur och människor ihop? På vilka sätt är människan beroende av både växter och djur för vår överlevnad på jorden? Lyssna och få en kortversion av boken!Support this show http://supporter.acast.com/larafranlarda. Du kan stötta arbetet med podden genom att antingen skänka en engångssumma via swish (till nr 0737719037) eller genom att bli månadsgivare (tillika plusmedlem) för 19kr/mån (15kr+moms). Som plusmedlem får du även lyssna reklamfritt. Länk till plusmedlemskap hittar du här: https://plus.acast.com/s/larafranlarda. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I detta avsnitt möter ni XXX från xxx! Reglerna är enkla. De politiska företrädarna får inte skylla på andra partier, de ska istället hålla fokus framåt. Vi vill veta vilken resa respektive parti vill ta med oss på. Vilket samhälle skulle vi leva i om partiets politik ostört hade fått råda under 15 år? Hur ser det ut där framme i en värld där allt vore möjligt? Vi vill helt enkelt lära känna partiets vision och hjärtefrågor. Mycket nöje! Välkommen till Vilkas Podderier special, Valkompassen! Anna Sanderoth Vilkas Master Certified Coach, författare, affärsutvecklare OCH reklam- och mediemannen Mikael Vilkas har tillsammans gjort över 140 avsnitt av Vilkas Podderier sedan 2019. Man pratar om hur det är att inse att man är medelålders blandat med reflektioner och matnyttigheter från deras respektive expertområden. Nu kommer deras version av Valkompassen där företrädare för våra politiska partier får komma till tals inför valet 11 september 2022. Hör gärna av dig på contact@sumoteam.com för idéer & mer information.

Agneita Pleijel: Doppelporträt | Ein Roman über Agatha Christie und Oskar Kokoschka | Gelesen von Peter Kaempfe | 1 mp3-CD, 4 Std. | 16,90 € (UVP) | Audiolino || Martin Walker: Tete-a-Tete | Gelesen von Johannes Steck | 8 CDs, 10 Std. 33 Min. | 26 € (UVP) | Diogenes Verlag || Fran Lebowitz: New York und der Rest der Welt | Aus dem amerikanischen Englisch von Sabine Hedinger und Willi Winkler | Gelesen von Mechthild Großmann | Nur download 8 Std. 35 Min. | 20,95 € (UVP) | Argon Verlag || Sabine Bohlmann: Und plötzlich war Frau Honig da | Autorinnenlesung | 3 CDs, 3 Std. 9 Min. | 13 € (UVP) | Ab 8 Jahre | Hörbuch Hamburg / Silberfisch ||

Agneita Pleijel: Doppelporträt | Ein Roman über Agatha Christie und Oskar Kokoschka | Gelesen von Peter Kaempfe | 1 mp3-CD, 4 Std. | 16,90 € (UVP) | Audiolino ||

Karin Pleijel, gruppledare för Miljöpartiet i Göteborgs kommunfullmäktige i samtal med Roden Bergenstein om Mp's valmanifest. På plats från Kulturhuset Vingen i Torslanda.

Agneita Pleijel: Doppelporträt | Ein Roman über Agatha Christie und Oskar Kokoschka | Gelesen von Peter Kaempfe | 1 mp3-CD, 4 Std.| 16,90 € /UVP) | Audiolino || Martin Walker: Tete-a-Tete - Der 14. Fall für Bruno Chef de police | Gelesen von Johannes Steck | 8 CDs, 10 Std. 33 Min. | 26 € (UVP) | Diogenes Verlag || Fran Lebowitz: New York und der Rest der Welt | Aus dem amerikanischen Englisch von Sabine Hedinger und Willi Winkler | Gelesen von Mechthild Großmann | Nur download 8 Std. 35 Min. | 20,95 € (UVP) | Argon Verlag || 2. Platz der hr2-Hörbuchbestenliste für Kinder und Jugendliche vom Mai | Sabine Bohlmann: Und plötzlich war Frau Honig da | Autorinnenlesung | 3 CDs, 3 Std. 9 Min. | 13 € (UVP) | Ab 8 Jahre | Hörbuch Hamburg / Silberfisch

Agneita Pleijel: Doppelporträt | Ein Roman über Agatha Christie und Oskar Kokoschka | Gelesen von Peter Kaempfe | 1 mp3-CD, 4 Std.| 16,90 € /UVP) | Audiolino ||

Radioföljetongens producent Camilla Blomqvist samtalar med Agneta Pleijel om romanen Dubbelporträtt. Inspelat i juni 2021.

Frihetsdressyr. Frivillig hantering. Fri. Hur fri är egentligen en häst. Kan man sätta samman två ord som står i direkt motsatts till varandra, som "frihet" och "dressyr"? Om detta och mycket annat kring ämnet frihet pratar jag och Morotspoddens egna Sokrates i detta avsnitt. Astrid kommer tillbaka, var så säkra och missa för allt i världen inte hennes workshops som kommer under våren. Du hittar mig på www.lenamaneaequine.se och Astrid på www.astridpleijel.com  Vill du stötta podden så kan du göra det genom att swisha valfri summa till 1236718118 (märk betalningen med "podd") Du kan också dela avsnittet med dina vänner på sociala medier och lämna en recension. Tillsammans sprider vi kunskap så att fler hästar får bättre liv. Tack!

W dzisiejszym odcinku Justyna Czechowska opowiada o przetłumaczonej przez siebie książce Zapach mężczyzny Agnety Pleijel: autobiograficznej opowieści o młodości, w której studiuje, czyta, zatraca się w lekturze Poego, szwedzkiej poezji i antropologii Malinowskiego, mieszka w ponurym pokoju z łazienką w piwnicy, pije hektolitry herbaty i pali papierosa za papierosem. Ogląda zmieniający się świat lat sześćdziesiątych, wreszcie rodzi córkę i wydaje pierwszą książkę. Ta "najpiękniejsza i najmądrzejsza książka o stawaniu się człowiekiem" w Polsce ukazała się w 2017 roku nakładem wydawnictwa Karakter. Justyna Czechowska to nagradzana tłumaczka z języka szwedzkiego, współzałożycielka Stowarzyszenia Tłumaczy Literatury, od 2015 r. współtworzy również program festiwalu „Odnalezione w tłumaczeniu”. ---   Odcinek jest niewielką częścią wystawy "Portrety przekładu" przygotowanej na Międzynarodowy Dzień Tłumacza 2020. Więcej materiałów można znaleźć na stronie - portrecie.   Na przekład jest podcastem Stowarzyszenia Tłumaczy Literatury, organizacji, która od 2009 roku zrzesza tłumaczy i tłumaczki książek, działając na rzecz lepszej widoczności zawodu, godziwych warunków pracy i życia oraz przyjaznych kontaktów między tłumaczami książek w Polsce i na świecie.   Na stronie Stowarzyszenia (stl.org.pl) można znaleźć dużą bazę ogólnodostępnej wiedzy dla osób zainteresowanych pracą tłumacza literackiego, a także kontakty do tłumaczy i tłumaczek zrzeszonych w STL.   Jeszcze więcej danych i informacji na temat aspektów finansowych, prawnych i organizacyjnych dostępnych jest dla zalogowanych członków.   Muzyka wykorzystana w czołówce i zakończeniu odcinka pochodzi z utworu "Mystery Sax" (Kevin MacLeod, Creative Commons License). Grafika w nagłówku strony podcastu: JT Davis (Black Background) na Flickr.com (licencja CC).   Chętnie wysłuchamy Waszych uwag i sugestii pod adresem podcast@stl.org.pl  

Kerstin Ekmans "Rätten att häda" från 1994 är ett rykande försvar för yttrandefriheten och det klara förnuftet. Ulrika Knutson läser en text som samtidigt är högaktuell och en produkt av sin tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sverige har världens äldsta tryckfrihetslagar, från 1766. Vi kan tacka Peter Forsskål för dem. Hans pamflett Tankar om Borgerliga Friheten inspirerade några år tidigare. Högst av alla friheter satte han skriv-friheten. Hans text blev genast indragen av censuren och Forsskål fick gå i landsflykt. Det passade honom inte så illa. Han var en av Linnés lärjungar. Tyvärr dog han i Jemen, bara 31 år gammal. Linné döpte en liten nässla efter honom, till Forsskalea Tennacissima - "kärv, stickig, hårdnackad och envis". Som Linnélärjunge strävade Forsskål efter nytta. Skrivfriheten hade ganska lite med jagets romantiska  uttrycksbehov att göra. Snarare handlade det om jagets behov av kunskap. Alla medborgare måste få bli bekanta med "samhällets tillstånd", ansåg Forsskål. Det var en djärv åsikt på hans tid, när de flesta svenskar slet ont i jordbruket och inte begärde mer än en sup eller två när arbetsdagen var slut. Samhällets tillstånd orkade ingen bry sig om. Men Forsskål var optimist. Han trodde på folkbildning. Friheten krävde inte bara fri press utan ett "upplyst publikum". Idag lever vi i det fria ordets paradox. Ordet är friare än någonsin - hos oss i Sverige - men Forsskål hade nog tyckt att "den upplysta publiken" beter sig konstigt. Konspirationer och fakta-resistens skulle han inte ha gillat. Han hade väntat mer av det klara förnuft som också Kerstin Ekman hyllar i sitt tal Rätten att häda. Hållet den 15 oktober 1994. När hon talade hade krutröken ännu inte lagt sig. Bara fem år tidigare hade Ekman och Lars Gyllensten lämnat Svenska Akademien, i protest mot att den vägrat ge sitt stöd åt Salman Rushdie. Hans roman Satansverserna hade de iranska ayatollornas fatwa över sig. Rushdie hade gått under jorden. Bara året innan hade hans norske förläggare William Nygaard nätt och jämnt överlevt ett mordattentat. Faran är inte över. Det finns fortfarande ett pris på Salman Rushdies huvud. Texten var länge ur tryck, men återpublicerades våren 2020 i tidskriften Essä, tillsammans med sex kommenterande texter. Kerstin Ekmans tal är dubbelt läsvärt, både som appell för yttrandefriheten och som kulturhistorisk produkt av sin tid. 1994 är länge sedan. Talet speglar tiden före den stora mediala revolutionen. Webb och sociala medier var knappt påtänkta. Mobiler låg inte i var mans ficka. Det var bara fem år efter murens fall. Svenska Akademiens uppfattning vägde tungt. Dess kapital var ännu stort. Kerstin Ekmans tal handlar inte så mycket om Salman Rushdie och islam, utan mer om upplysningen och försvaret av den "skeptiska humanismen" i Hjalmar Söderbergs anda. Här ser man hur mycket Söderberg betytt för Ekman. Hon börjar med en chockeffekt, beskriver en barnpornografisk bild, där två män urinerar på en liten flicka. Hon äcklas, ändå vill hon försvara rätten att publicera den. Hon hyllar de gamla grundlagarna och Forsskåls tryckfrihet. Några år senare svängde det - idag är det förbjudet att inneha, till och med att betrakta en sådan bild. Och märk väl, en av de få som fällts för detta brott är ingen vanekriminell, utan serieöversättaren Simon Lundström, som i sin dator hade japanska mangateckningar. "Döma teckningar, är svenskarna inte riktigt kloka"? undrade den amerikanska fotografen Sally Mann. Kerstin Ekmans text är kärv, stickig och envis, som Forsskåls nässla. Riktigt giftig när hon skildrar den svenska aningslösa välviljan, de "rosiga kindernas cynism" - till exempel i form av ekosocialister som drömmer om ett paradis bortom demokratin. Detta fenomen försvann inte med nittiotalet. "De rosiga kindernas cynism" - vilket uttryck - blossar upp då och då, både i klimatdebatten och i identitetspolitiken. Eller vad ska man säga om Uppsala universitet som glömde allt de visste om akademisk frihet och källkritik, och mästrade kulturantropologen Ingalill Arvidsson för att hon på ett seminarium, uppmanad att svara på en fråga om uppslagsord i gamla arkiv, använt n-ordet, som var det konkreta uppslagsordet. Detta inte menat som stöd för de frihetskämpar som bryr sig mindre om samhällets tillstånd än rätten att köpa n-ordsbollar i närbutiken så fort suget slår till. Kerstin Ekman talar också om "den vämjeliga bönhustraditionen" i Sverige, med dess drag av botgöring och underkastelse. Detta förstod nog den bildade borgerligheten för 25 år sedan, särskilt om de legat i Uppsala och lyssnat på när Ingmar Hedenius läste lusen av biskoparna. Men idag i världens modernaste land  - vem ska ta åt sig? 68-vänstern eller P O Enquist och arvet från Hjoggböle. Lite bönhus ska väl den sekulariserade svensken tåla? Kerstin Ekmans text kommenteras hövligt av sex olika författare. Det är bara Agneta Pleijel som törs ta henne på allvar, och svara på Ekmans skarpa kritik av religion, och av Birgitta Trotzig. Pleijel menar att Kerstin Ekman gick för långt när hon skrev att intresset för plågade sovjetiska öden, som poeterna Mandelstam, Tsvetajeva och Achmatova, ibland fått karaktären av dödsfascination - "en på mycket långt håll ljuv svindel inför deras undergång". Detta är inget huvudspår i Kerstin Ekmans text, men det är starka ord. Kerstin Ekman själv, liksom Hjalmar Söderberg, uppehåller sig ofta vid nazisternas illgärningar, utan svindel vid avgrunden. Detta måste ha med tiden att göra. Det var ju 1994, de sovjetiska arkiven hade just blivit tillgängliga och alla fynden gav många  rubriker. Det var först då som man fick veta att Osip Mandelstam verkligen dog i ett uppsamlingsläger på väg till Vladivostok. Det kan förresten vara på sin plats att påminna om att de ryska arkiven inte längre är öppna. Putin sitter på nycklarna sedan många år. Men då hade fakta just börjat röra sig. Kunde detta förväxlas med dödsfascination? Ett uppriktigt tack får Kerstin Ekman från Mohammad Fazlhashemi, nu professor i islamsk teologi och  filosofi i Uppsala. Han ger bakgrunden till fatwan mot Rushdie, hur den shiamuslimske ayatollan Khomeini hittade ett utrymme för att framstå som den sanne försvararen av islam, också i sunniters ögon. Det var ett politiskt mästardrag. Mycket tragiskt däremot, att inte de diplomatiska ansträngningarna förmådde efterträdaren Khamenei att lätta på fatwan. Ett tag såg det så ut. Vad Mohammad Fazlhashemi tackar Kerstin Ekman för är att hennes klara förnuft vägrade skuldbelägga alla muslimer för brottet mot Rushdie, något som sker då och då, i vår upplysta tid. Professor Fazlhashemi bidrar med en personlig anekdot. När debatten rasade som värst skulle han själv lämna in bilen till reparation hemma i Umeå. Mekanikern tog nycklarna, spände ögonen i professorn och ville ha besked, inte om kardanknutar eller bromsar. Han ville veta om kunden var villig att verkställa den dödliga fatwan mot Rushdie och hans svenska förläggare. Fazlhashemi skakade av sig alla känslor frågan väckte, och gav ett kort och koncist svar: Nej! Ett kvarts sekel går fort. Mycket hinner hända, eller händer inte alls. Ungefär vid samma tid då tidskriften Essä tryckte om Kerstin Ekmans text ombads Svenska Akademien att lägga ett ord för den fängslade svenske medborgaren Gui minhai. Men Akademien tyckte inte att det var deras uppgift att försvara Guis yttrandefrihet. Det finns andra organisationer som sköter sådana saker betydligt bättre än Akademien, enligt ständige sekreteraren. Och det är ju tur. Ulrika Knutson, journalist och författare Källor Emi-Simone Zawall (red): Tidskriften Essä, nummer 5: Rätten att häda, 2020. Först publicerad 1994 av svenska Rushdiekommittén i samarbete med Studiekamraten. Peter Forsskål: Tankar, om Borgerliga Friheten. på Litteraturbanken.se, Atalntis 2017, red Gunilla Jonsson. Originalet publicerat 1759.

Christian Pleijel är programdirektör för Leadership and change vid KTH Executive School. Samtidigt bor han på den lilla ön Kökar i utkanten av Ålands skärgård. Det visar sig nämligen att Pleijel är en utpräglad ö-nörd. Han har kartlagt öar, forskat på öar och skrivit den imponerande mastiga boken How to read an island. I det här avsnittet förklarar han varför öar är så fascinerande och hur man kan applicera kunskapen på andra områden i samhället. Östudier blottlägger till exempel hållbarhetsfrågor inom självförsörjning, resursfördelning, infrastruktur, livsmedel och vatten. Och så det lilla ansvarsdilemmat: vem ska säkerställa att Sandhamns 8 000 dagliga sommarbesökare har tillgång till ett välfungerande vattensystem när ön har 84 bofasta invånare under resten av året? Inspelat på Åland i januari 2020 under Östersjöfondens årliga konferens Get to know your neighbour. Programledare: Christian von Essen // Läs mer på http://www.hejaframtiden.se

Lyssna till ett föredrag av Bengt Pleijel från Oas sommarmöte i Kungälv 2014. Vill du ge en gåva till Oasrörelsens arbete? Swish: 1234 123 840 PG: 79 08 90-8 Oasrörelsens hemsida Oasrörelsens instagram Oasrörelsens Facebook

Lyssna till ett föredrag av Bengt Pleijel, präst, från Oas sommarmöte i Kungälv 2013. Vill du ge en gåva till Oasrörelsens arbete? Swish: 1234 123 840 PG: 79 08 90-8 Oasrörelsens hemsida Oasrörelsens instagram Oasrörelsens Facebook

Julbetraktelse av Bengt Pleijel by TV16

Författare, 79 år. Född och bosatt i Stockholm. Tidigare Sommarvärd 1979, 1982, 1984. I sitt fjärde Sommar i P1 talar författaren Agneta Pleijel om skrivande, läsande och musikens betydelse och om hur minnen ur livet vecklar ut sig när man skriver ner dem. Agneta Pleijel deklarerar tidigt i sitt sommarprogram om att hon tänker prata om fiktion, om skrivande, läsande och konst i många former. Pleijel, som själv säger att hon är förvånad över att hon hunnit bli 79 år gammal, konstaterar att man genom att skriva ner sina minnen, plötsligt upptäcker mer och mer av sitt eget jag. Hon uppmanar alla att skriva, för att fånga livet och genom texten få lära känna sig själv bättre, hon låter musiken i programmet vävas in i berättelsen och funderar också en hel del kring musikens betydelse i skapandet och livet. Agneta Pleijel pratar både om skrivandet som yrke och om litteratur och läsandet som konst. Hon pratar om det magiska som inträffar när man sätter sig ner och börjar skriva och om hur texterna växer fram som ett sätt att ta reda på något hon inte vet. Hon refererar till andras filosoferande om litteratur och citerar den schweiziske författaren Peter Bischels som bland annat sagt att litteraturen måste ha lov att syssla med obetydligheter. Pleijel berättar också om de självbiografiska inslag som finns i hennes romaner, om svårigheterna med att skriva om sig själv och om ifrågasättandet av de egna minnena. I den senaste romanen Doften av en man berättar hon bland annat om studentlivet i 60-talets Göteborg och ojämlikheten hon upplevde, framförallt i frågor om sexualitet. Hon konstaterar att hon hade svårt att acceptera kvinnans underordning och att de insikter hon fick gjorde henne till en både ilsken och envis person, och så slår hon ett slag för den fortsatta kampen om jämställdhet mellan könen. Sedan vindlar programmet vidare i resonemang kring sanning och fiktion, om verkliga minnen och om sådana som uppstår först när de skrivs ner, hon snuddar vid en del samtidsfrågor men landar till sist i ett resonemang om tid och åldrande och om vikten att ta sig tid att lyssna och tänka. Om Agneta Pleijel En av våra mest framstående författare. Den senast utkomna självbiografiska boken Doften av en man uppmärksammades stort liksom den första memoardelen Spådomen. Har fått Svenska Akademiens nordiska pris bland många andra utmärkelser. Det stora genombrottet kom med romanen Vindspejare. Givit ut tre diktsamlingar och nio romaner som är översatta till en rad språk. Varit kulturchef på Aftonbladet, ordförande för Svenska PEN och professor vid Dramatiska Institutet. Är en aktiv samhällsdebattör. Älskar cirkusar och djurparker. Producent: Anneli Dufva

I det här avsnittet av Kornhall & Skogstad gästas vi av Karin Pleijel, f.d. skolkommunalråd i Göteborg. Varför är hon så kritisk mot ett förstatligande av skolan? Och varför har hon som politiker så tydligt tagit ställning för digitalisering och mot katederundervisning? Och hur kommer det sig att hon efterfrågar ett fokus på "21st century skills" – trots att det inte finns evidens för det? Intervjuar gör som vanligt Per Kornhall och Isak Skogstad.

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år? I Erik Beckmans Fågeln som pianist ringer någon med ett erbjudande: Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: Du är ju författare, det står i telefonkatalogen. Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag oavsett hur texten är skriven kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv svarar personen: Jag? Vad fan ska vi då ha författare till? En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo Spådomen och Doften av en man är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar Spådomen för en berättelse om flickan som en gång var hon. Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i Doften av en man: Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det. Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I Jag kommer ihåg radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt. Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne för att kunna kallas biografiskt innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för läsarminnen, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Jag har, så att säga förlorat mig själv, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i Spådomen i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna ett jags sökande efter kärlek samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. [] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits. Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ingen annan haft det, som det heter i Fågeln som pianist. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år? I Erik Beckmans Fågeln som pianist ringer någon med ett erbjudande: Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: Du är ju författare, det står i telefonkatalogen. Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag oavsett hur texten är skriven kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv svarar personen: Jag? Vad fan ska vi då ha författare till? En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo Spådomen och Doften av en man är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar Spådomen för en berättelse om flickan som en gång var hon. Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i Doften av en man: Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det. Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I Jag kommer ihåg radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt. Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne för att kunna kallas biografiskt innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för läsarminnen, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Jag har, så att säga förlorat mig själv, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i Spådomen i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna ett jags sökande efter kärlek samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. [] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits. Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ingen annan haft det, som det heter i Fågeln som pianist. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år? I Erik Beckmans Fågeln som pianist ringer någon med ett erbjudande: Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: Du är ju författare, det står i telefonkatalogen. Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag oavsett hur texten är skriven kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv svarar personen: Jag? Vad fan ska vi då ha författare till? En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo Spådomen och Doften av en man är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar Spådomen för en berättelse om flickan som en gång var hon. Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i Doften av en man: Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det. Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I Jag kommer ihåg radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt. Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne för att kunna kallas biografiskt innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för läsarminnen, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Jag har, så att säga förlorat mig själv, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i Spådomen i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna ett jags sökande efter kärlek samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. [] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits. Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ingen annan haft det, som det heter i Fågeln som pianist. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

Vad tycker våra bokcirklar och jurymedlemmarna om den nominerade romanen? Agneta Pleijels självbiografiska svit som inleddes med "Spådomen" fortsätter i den fristående "Doften av en man" som är en av de nominerade till Sveriges Radios Romanpris 2018. De fyra bokcirklarna Livets stora cirkel, In vino veritas, Salongen och BokTrädet utgör årets romanprisjury. Bokcirklarnas representanter Wilhelm Åkesson, Maria Pålsén, Hillevi Setrinen och Nadine Alvarado har samlats i studion för att diskutera vad de tycker om Agneta Pleijels "Doften av en man". Programledare: Mina Benaissa Producent: Thorbjörn Karlsson

Ärkebiskop Antje Jackelén samtalar med författaren Agneta Pleijel, om Sverige som kulturnation, om bildning, bibelöversättning och sanning.

Möt Agneta Pleijel i ett samtal med Eva Gedin, förläggare, och Lisa Lindberg, redaktör, om nya romanen Spådomen. Öppenhjärtigt och i laddade minnesbilder skriver Agneta Pleijel fram en ung flicka som en gång var hon. Boken spänner över tiden från födelsen 1940 och tjugo år framåt. Ledmotivet är den spådom som en älskad faster har fått, och vars uppfyllelse flickan med spänning följer.Barndomen präglas av geografiska förflyttningar. Flickan är upptagen av att läsa - böckerna ger ord åt tillvarons vaghet - liksom av kvinnokönet, av familjen och av de häpnadsväckande skillnaderna mellan människor. Pappa matematikern och mamma musikern är mycket olika varandra. De är i konflikt och hon älskar dem båda.Långsamt går det upp för henne att hon vuxit upp i en lögn. Så vem är hon? Hon måste vakta noga på sig själv. Skydda sig själv och de två yngre systrarna och inte trampa fel i den krigszon som föräldrarnas äktenskap alltmer förvandlas till. Hon tror på miraklet, magin och förvandlingen.Händelserna utspelas i Stockholms förorter, i USA och i Lund. Det är en smärtsam och också humoristisk berättelse om sökandet efter sanning, moral och en plats i världen. Agneta Pleijel skriver om en tid som runnit förbi, men berättelsen är en högst aktuell skildring av en flickas väg mot vuxenhet.

Agneta Pleijel är författaren som aldrig kunnat separera livet från konsten. Hon har skrivit flera älskade och just personliga romaner som En vinter i Stockholm och Lord Nevermore. Men hon har aldrig släppt den större berättelsen om historien som format oss. Agneta Pleijel är född 1940 i Stockholm. Hon är kulturskribent, poet, författare och dramatiker, sedan många år en av de tongivande rösterna i den svenska kulturella offentligheten. Hon har skrivit om både Rosa Luxemburg, Alexandra Kollontaj och Sonja Kovalevskij, om det svenska 50-talet, om Polen, om sig själv, om politik och livsfrågor. Hon återkommer också ofta till det sargade 1900-talet som Agneta Pleijel kallar mänsklighetens kanske märkligaste och våldsammaste sekel. Anneli Dufva har träffat Agneta Pleijel för att prata om skapandets villkor, om att förhålla sig till historien, om kvinnorollen och kärleken. Programmet sändes första gången den 17 juli 2013.