Podcasts about greppet

Starlink ger teknikentreprenören Elon Musk makt att avgöra vem som får tillgång till satellit-internet. Och vem som ska stängas av. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Elon Musks bolag Starlink äger två tredjedelar av alla satelliter som cirklar runt jorden. Vissa talar om honom som en interntgud.Hans nya satellitbundna internet fungerar när annat nät slagits ut som i krigets Ukraina. Och på otillgängliga platser på jorden som regnskogens Amazonas som tidigare inte haft någon uppkoppling.Samtidigt väcker hans kontakt med personer som Trump, Putin och Xi Jingping farhågor kring hur Elon Musk använder sig av den här makten.Följ med till Amazonas i Brasilien, rebellkontrollerade områden i Myanmar och till Donetsk i Ukraina.Medverkande: Milton Mueller, professor i cybersäkerhetspolicy vid Georgia Tech university i Atlanta, USA, Jesse Rodrigues, lokal ledare i Amazonas, Pedro Ekman, ordförande för Intervoces, en organisation som verkar för att fler brasilianare ska få tillgång till internet, Joel Araújo, chef för den brasilianska miljömyndigheten Ibama, Yisou Tzeng chef för cybersäkerhetsavdelningen vid Taiwans Institute for National Defense and Security Research, Saw Tender, Karen-folkets politiske ledare i Myanmar, samt läkare, guldgrävare, lärare, spelande barn och alla andra som använder internet.Reportrar: Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondent, Axel Kronholm, Sydostasienkorrespondent, Lotten Collin, Latinamerikakorrespondent, Juliana Faddul, frilansare Brasilien.Programledare: Kajsa Boglindkajsa.boglind@sr.seProducent: Ulrika Bergqvistulrika.bergqvist@sr.seTekniker: Emilia Ström

Med brutala metoder ser Tjetjeniens diktator Ramzan Kadyrov till att hålla den ryska delrepubliken Tjetjenien lugn åt Vladimir Putin. Men ledarnas relation sätts i gungning när en affärsuppgörelse i Moskva slutar i ett stormat kontor och att två personer skjuts ihjäl. Kadyrov verkar öppet gå emot Putin för första gången. Nu pratar han om att utkräva blodshämnd. Vad är det som sker i den ryska eliten? Programledare: Emma Lukins. Med DN:s Europakorrespondent Ingmar Nevéus. Producent: Sabina Marmullakaj.

Del 3. Att gå till jobbet, passa tider, resa och att ha fritid är nytt för människan på 1800-talet. Det var fossila bränslen som födde hela denna nya livsstil. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den industriella revolutionen och utvecklingen av järnvägar och ångfartyg på 1800-talet satte fart på de fossila utsläppen från kolet som eldades, men bidrog också till att ställa om hela samhället, med lönearbete och massproduktion på fabriker och helt ny pålitlighet för transporter som blev oberoende av vädret och nu kunde börja följa tidtabeller. Mycket av detta har levt kvar in i vår tid och bidrar till att det nu är svårt att ställa om. Dessutom finns all den koldioxid som släpptes ut under 1800-talet kvar i atmosfären. Men var det en oundviklig utveckling eller hade det kunnat gå annorlunda?- Den tidens människor valde inte att hamna här i smogen lika lite som vi har valt att leva under klimatkrisen, säger Sarah Baines på The Science and Industry Museum i Manchester. Men, säger hon, det är viktigt att inte se en utveckling som oundviklig, allt handlar om ett antal beslut som människor och samhällen fattar, och framför allt så har vi idag möjligheten att tänka annorlunda och fatta bra beslut för vår framtid utifrån den kunskap vi har, menar hon.Det här är tredje delen i serien "Den fossila fällan - hur vi skapade klimatkrisen".Medverkande: Arne Kaijser, professor emeritus i teknikhistoria, KTH; Mikael Höök, docent i naturresurser och hållbar utveckling, Uppsala Universitet och Sarah Baines, curator of engineering, The Science and Industry Museum, Manchester.Programmet är en repris från 25/10 2021.Reporter: Björn Gunérbjorn.guner@sr.seProducent: Peter Normarkpeter.normark@sr.se

Har vi tappat greppet mot kriminaliteten? Vi har fått ett förhöjt terrorhot! Skjutningarna och knarkförsäljningen fortsätter i vårt samhälle. Har våra grannländer samma dilemma? Hur ska vi vända utvecklingen och varför är polisen bäst i klassen? Nordvästra Skånes polischef Mattias Sigfridsson ger svar på tal.

Pontus Kyander står nästan helt stilla i denna essä. Ändå rör han sig över kontinenter, tider och mellan olika sätt att betrakta världen. Sändes första gången 2019-06-13. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Min far samlade på kartor. Jag står i tamburen och betraktar en av dem. Den är tryckt 1586 och återger den då danska ön Ven i Öresund. Där styrde adelsmannen Tycho Brahe i feodal stil. Brahe var inte bara en bondeplågare av rang, utan också en av sin tids främsta astronomer. Det är den aspekten som kartan berättar om. På Ven byggde Brahe sitt berömda Uranienborg, vida känt för sina avancerade stjärnkikare. Med hjälp av dessa blev Brahe del av den vetenskapliga revolution som startade med Copernicus. Copernicus introducerade som bekant ett heliocentriskt solsystem, där jorden och de andra planeterna kretsar kring solen istället för ett universum med jorden i sin mitt. Copernicus teori fick inget omedelbart genomslag, dels för att den gick emot både teologisk och astronomisk ortodoxi, men också för att hans bok var svår att förstå och baserad på otillräckliga observationer. Det var för att skaffa bättre data som Tycho Brahe lät bygga sin tids främsta observatorium. Med tillförlitliga observationer skulle han bevisa att Copernicus hade fel. Vi behöver inte fördjupa oss i Brahes egen modell av världsalltet. Det räcker att veta, att Brahes observationer gjorde Johannes Keplers moderna modell av solsystemet möjlig. Kartan i min tambur visar med stor exakthet plan och genomskärning av Uranienborg. Man kan se rummen och hur de användes och byggnadens tidsenliga barockarkitektur återges detaljerat. Mindre noga är det med ön och dess geografi. Ön är visserligen färglagd och grann, men den är lite ungefärlig, med byggnader i skiftande perspektiv och skalor. På ängarna betar millimeterhöga små får, hästar och kor; någonstans tycks även en räv smyga. Var ön befinner sig i förhållande till andra platser tycks sakna relevans; världen finns där bara som ett ensamt skepp stävande västerut. Det är en ö – isola – isolerad från alla övriga geografiska sammanhang. Det finns en tradition av kartbilder och texter om öar. Isolario, böckerna om öar, är en tidig gren av den moderna kartografin. Den uppkom och försvann under 14- och 1500-talen och är släkt med portolanon – lotsboken – också den upptagen med enskildheter som öar och hamnar. Genren är förknippad med Medelhavet och tar sin utgångspunkt i det kulturellt dominerande Italien. Den första boken om öar, som hette just Isolario, kom ut mot slutet av 1400-talet och var skriven av pseudonymen Bartolomeo da li Sonetti – en pseudonym som reflekterar att bokens 48 öar tryckta i träsnitt ackompanjeras av lika många sonetter. På samma sätt som gränserna mellan vetenskap och teologi länge var upplösta, var Isolarion från början lika mycket skönlitteratur som kartbok. Att den just hänger upp sig på öar har en bakgrund i antikens reselitteratur och epik. Homeros Odyssén kan ses som en berättelse om öar, liksom bitvis Vergilius Aeneiden. Hjältarna färdas med sina skepp mellan öar befolkade av exotiska varelser. Själva förflyttningen har författarna inte lika mycket att säga om, och det är ett vågstycke att ens någorlunda lokalisera var de övervägande fiktiva platserna egentligen kan vara belägna. Det är framkomsten och till sist hemkomsten som räknas; målet, men inte vägen. Havet, det är stort men också måttlöst, utan hållpunkter. Sjömännen spejar mot horisonten; de spejar efter en ö. Odysseus och Aeneas är sjömän vars världsbilder är knutna till Medelhavet. Utanför detta innanhavs gränser sträcker sig inte deras föreställningar. Strängt taget är det inte havet som intresserar dem, utan öarna. Med växande medvetenhet om den övriga världen förändrades både kartografin och den europeiska epiken. I antik efterföljd skrev portugisen Luis Vaz de Camões 1572 verket Lusiaderna. Boken är rik på kopplingar till Odyssén och Aeneiden. Men gudarnas roll är underordnad bokens hjälte, den historiske Vasco da Gama, som stävar fram på väg mot Indien. Den koloniala expansionen i öster var en triumf för Portugal, ett litet land med stora imperiedrömmar. I denna kolonialismens genombrottstid saknas kritiska perspektiv. Istället är det föreställningar om kristendomens och den västerländska civilisationen världsvälde som behärskar berättelsen. Överordning och makt präglar alla skildringar av de folk som möter. Här är epiken liksom kartan ett instrument för makten. Men till skillnad från Odyssén är läsaren av Lusiaderna noga underrättad om den relativa geografin. Med fingret på kartan kan vi följa resan. Även kartografin utvecklades med kolonialismen. För den som vill erövra världen gäller det att kunna styra rätt på de vida haven. Makt och navigation hänger ihop, och ju mer exakt kartan är, desto precisare blir maktens logistik och utövning. En helt annan världsbild möter när jag vänder mig mot ytterligare en karta i hallen: den är holländsk, tryckt i Amsterdam 1660, och återger en region som ytterst få hade verklig erfarenhet av, Nordpolen och Arktis. På kartuschen i nedre högra hörnet ses kartans enda inslag av lättsinne, två inuiter i vänligt samspråk med en isbjörn. I kartan är den kartografiska vetenskapen noga redovisad med inte bara longitud och latitud, utan också allsköns hjälplinjer och bågar. Medan Tycho Brahes Ven återgavs i naiv förenkling mindre än hundra år tidigare är kartan över Arktis djupt allvarlig och vederhäftig. Jag är imponerad: alla kustlinjer är inte utritade, men där är Island, väsentliga delar av Grönland, Baffinbukten, Kanadas östkust och Newfoundland. Du kan mer eller mindre navigera efter denna karta. Den är liksom Luis Camões Lusiaderna en lovsång till kolonialismen och ett redskap för dess maktutövning. Kartor speglar förhållandet till världen. En gång såg jag en grönländsk karta snidad på alla sidor av ett stycke drivved, att läsas med handen medan man samtidigt spejade mot kustlinjen. Den kartan var fysiskt förbunden till platsen och personen, en privat och taktil karta, brukbar främst för sin skapare och endast på det aktuella kustavsnittet. Jag står kvar i hallen och fångas av en annan kartografisk logik. En vägg täcks av dussinet kartor från Korea. Dessa träsnitt från 1700-talet visar de många gravplatserna för en klan med namnet Li. Här råder en helt annan logik och estetik än i västerländska kartor – men nog finns här en kanske tillfällig släktskap till den grönländska kartan av drivved. Varje karta vänder sig inåt, sluten i sig själv böjer sig också bergsformationerna mot kartans mitt. De ser ut som abstrakta tryck av Kandinsky eller Miró. Vad säger dessa kartor om sitt samhälle? De speglar det koreanerna kallar 'pungsu-jiri' och kineserna 'feng shui', en tro på naturkrafter i balans, och vidare berättar de om familjerelationer byggda på hierarki och lojalitet – men också om ett samhälle utan expansiva tendenser. Varje familj är en ö, omgiven av andra öar och en klan. Allt där utanför saknar relevans. Här i min tambur knyter jag samman en egen berättelse om kartor. Den börjar med ett hårt stycke drivved som snidats att följsamt passa ägarens hand, den fortsätter i de medaljongartade bilderna i koreanernas kartor. Dessa är kartor bara för den enskilde och de närmaste. Men med lusten att härska förändras kartan. Greppet om världen och kartan hårdnar. Vi har längesedan lämnat våra öar. Den som äger kartan äger också världen. Pontus Kyander, konstkritiker

Ingen kupp är att vänta i Kinnevik efter familjen Klingspors manöver, Nordic Capital värvar en tungviktare från börsen till sitt portföljbolag Trustly, medan fackklubben på Spotify är förhoppningsfulla om att musikjätten snart ska teckna kollektivavtal. Det är ämnena som avhandlas i veckans avsnitt av Digitalpodden.

Äntligen torsdag, ny månad i kalendern och vi är ett stort steg närmare golfsäsongen. En viktig utrusning att se över inför start av säsongen är grepp, många har haft sina bagar i kalla garage och på vindar vilket gör att gummit torkar ut och tappar greppet. Vi går igenom vilka grepp man ska använda och vilka man absolut inte ska använda. Vi hjälper även en lyssnare i dagens fråga fritte med guidning i köp av nytt järnset. Vi ger vår analys på veckans stortävling Arnold palmer invitational. Följ oss på sociala medier @klubbansfel

En symbol i en dödsannons, ett vajande strå i motljus på sociala medier. Boel Gerell reflekterar över de utskurna fragmenten som vi och andra gör till berättelsen om vårt liv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-03-22. Hörrudu, ska du inte ta en bild? Det är helt fantastiskt ju!Mitt sällskap pekar pockande mot horisonten och havsbandet där solen just är på väg att gå ner. Och jag lyfter motvilligt mobilen, bara för att sänka den igen. Det går inte, är för ljust, för långt borta och för mycket. I stället sätter jag mig på huk i strandrågen och fokuserar på ett enda glänsande strå i motsol och försöker hålla mobilen alldeles stilla så att varje blänk i den egentligen oansenliga växten ska gå fram.Kvar efter kvällens timslånga promenad blir det ensamt vajande strået, putsat, filtrerat och arkiverat i Instagrams herbarium av komprimerade och hårt beskurna minnen. En behändig kvadrat, kant i kant med andra kvadrater som tillsammans bildar något slags berättelse om ett liv. Från promenaden vid havet saknas inte bara den alltför höga himlen utan också skavsåret på vänster lilltå, efter sandalerna som aldrig suttit riktigt bra.Det alltför stora och det alltför lilla hamnar gärna utanför bilden tillsammans med allt annat som spretar åt olika håll och är stort och litet samtidigt. I prydliga rader lägger sig rutorna efter varandra tills det sista fotografiet oundvikligen tagits och det blivit dags att summera resultatet. Vilken av alla dessa bilder representerar bäst helheten? Är det den bästa bilden? Det oftast förekommande motivet? Det som enkelt och lättfattligt kan begripas eller det som vi tror oss veta att fotografen kände mest för?På just detta centrala och mest viktiga tänker jag när jag bläddrar genom tidningens söndagsbilaga och låter blicken vandra över dödsannonserna, som fyller bakvagnen av papperstidningen. En symbol, en vers och några personliga rader: vår älskade, vår mycket älskade, vår far, bror, morfar, farfar, farfarsfar. Mitt allt. Komplexa känslor kokade ner till några enstaka ord, decenniers relationer reducerade till en handfull roller. Och så symbolen på det, som i en enda stiliserad silhuett ska summera ett helt liv.Hur väljer man egentligen? Vad var det viktigaste? Fotbollsföreningen? Partiet? Hunden, den älskade taxen. Kanske veteranbilen, som polerades högblank inför premiärturen i vårsolen. Golfklubborna? Trumpeten eller jaktgeväret. Eller den där ensamma blomman i motljus, dagen på stranden när himlen tycktes för stor. I samma ögonblick som människan går ur tiden rämnar den motsägelsefullt sammanfogade helheten i skärvor, svartsjukt förvaltade av dem som blir kvar. I brist på verklig kunskap antar vi, jämkar samman och lägger till rätta tills det som vi uppfattar som ett faktum i hög grad också är en lögn. Sanningen, om någon sådan finns, får i stället sökas i detaljerna.I det lilla och fortfarande skarpa. I slitaget på knäna i trädgårdsbyxorna, efter ett oändligt antal timmars lukande i rabatterna. I doften som dröjer sig kvar i en morgonrock och de sju raderna på ett vykort som skickades för snart femtio år sedan. Människan är inte längre där men i stilen finns handens rörelser och i ordvalet rösten och för ett kort ögonblick kan något återigen komma till liv.När författaren och kulturjournalisten Marit Kapla tar sig för att skildra den värmländska orten Osebol och dess invånare i boken med samma namn, är det till språkets potential att härbärgera verkligt liv hon sätter sin lit. Den stora berättelsen saknas, det som ges är fragment och brottstycken som talar lika mycket genom sitt innehåll som genom sina glapp och tystnader.  Luften går igen i det grafiska uttrycket och sättningen av texten som mest påminner om prosalyrik.Klassificeringen av boken är intressant, för när den gav Marit Kapla Augustpriset 2019 var det i kategorin skönlitteratur. Men på landets bibliotek sorteras verket ofta in som lokalhistoria och i bokhandeln går det att hitta under memoarer och biografier. Glidningen säger något om det bedrägliga i perspektivet, på ytan en samling till synes rakt återgivna citat från byns invånare. Och samtidigt ett hårt beskuret urval, som bara lämnar en bråkdel kvar av det som ursprungligen sagts.Så vad är då det viktigaste, i en människas berättelse? I Osebol är det ofta det till synes ovidkommande som består. Tillfälligheterna, som gör livet. Små företeelser som i förlängningen får stora konsekvenser. Butiken som slår igen i byn, ett pulserande hjärta ska det visa sig, som hållit orten vid liv. Vattenpölen som lastbilen väjer för den där dagen, för att inte stänka ner den gamle mannen. Varvid släpet kränger över till andra sidan vägen och krockar med en mötande bil. Små saker, som en vattenpöl. Och samtidigt, om inte pölen varit.Ett efter ett lyfts minnena upp på kaffebordet, vänds och vrids och det är inte bråttom. Strax bakom de levandes ryggar dröjer de döda kvar. Närvarande i tingen, som nyss var deras. Husen och marken som människorna brukat i generationer. Tiden är ingenting. Som verk har Osebol mer gemensamt med den grekiska antologin än med dagens hastigt förbiflimrande litterära klotterplank täckta av läppstiftsmärken, selfies och krognotor.Platsen är periferin, vinkeln retrospektiv och just i det specifika och intimt privata blir erfarenheterna allmängiltiga. Fast förankrade i just dessa människor och denna ort och ändå till synes tidlösa, tyngdlöst svävande över sidorna. I den grekiska antologins gravskrifter för jaget ordet och genom ett liknande perspektiv gör sig den amerikanske författaren Edgar Lee Masters till tolk för de döda som vilar i sina gravar i den numera kanoniserade och drygt sekelgamla samlingen Spoon River Anthology.En besläktad berättarmodell använder Börje Lindström i lyriksamlingen På kyrkogården i södra Lappland från 2020. Ur jagets djup klingar de dödas vittnesmål om hårt arbete, gamla oförrätter, svek och svunnen kärlek. Allt silat genom lager av tid och mull och med bara återskenet av den en gång bländande dramatiken kvar. Liksom i Osebol får vi förståelsen för glesbygdens villkor på köpet. Den stora ledan och lyckan i att höra till en plats och vara den som stannar när andra går.Också i Kjell Espmarks senare författarskap väcks de döda till liv igen. I samlingsvolymen En sky av vittnen från 2020 skildras världshistoriens stora händelser genom ögonen på dem som var med. Greppet är effektivt och texterna virtuosa och ändå blir de mänskliga konturerna märkligt vaga. Så är det heller inte på skärpan i detaljerna författaren fokuserar, utan på det större perspektivet. Av människorna blir exempel som ger dramatiken ett ansikte som det heter. Medan Kapla och för den delen Lindström utgår från ansiktet och låter det tala för sig själv.En fråga om fokus och perspektiv, alltså. Grässtrået eller himlavalvet. Den stora berättelsen eller skärvan av ett liv. I sprickorna ges utrymme för läsaren att gå in och göra världen till sin. Var och en med sina vattenpölar, som så lätt hade kunnat undvikas. Om vi bara vetat. I efterhand växer pölen och blir något mer än en pöl. Blir en symbol och en punkt som förblir skarp när allt annat grumlas, slätas ut och går upp i vartannat. Och som vi först när allt är förbi, förstår var det verkligt viktiga.Boel Gerell, författare och kritikerLitteraturMarit Kapla: Osebol, Teg Publishing, 2019Edgar Lee Masters: Spoon River Anthology, Macmillan & Co, 1915Börje Lindström: På kyrkogården i södra Lappland, Heidruns förlag, 2020Kjell Espmark: En sky av vittnen: Låna mig din röst, Norstedts förlag, 2020

I dagens avsnitt blir det STORT Watches & Wonders grepp! Ploj listar sina bästa klocklanseringar från denna årets stora klockmässa och Felix & Fredrik recenserar hans utplock.Vi tar upp 1 April-klock-skämtet både Fredrik & Ploj lyckats falla för. Fredrik har ny drömklocka, som är på en helt ny nivå. Vi snackar Patek x Tiffany hype. Och vi lyckas klämma in en lyssnar-recension som får redaktionen att falla pladask!Följ oss på Instagram (@urgottsnack), där fortsätter diskussionen efter programmet! Hör gärna av er i DM med feedback, tips och frågor om allt som har med klockor att göra! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Pratas det nog om alla dåliga handskar och kassa grepp på folks klubbor där ute? Idag tar vi upp ett gäng lyssnarfrågor om just greppet och försöker bena ut ännu ett ämne stort nog att skriva en bok om? Heter det “ranch” eller “range”, är det för stor skillnad mellan de olika storlekarna på greppen där ute, och vad är Joars bästa knep för att kunna greppa ner och samtidigt behålla känslan? Många frågor och minst lika många svar utlovas när vi än en gång dammar av ett kapitel av Golftugget - Greppet på klubban! Kolla in vår instagram! @golftugget Denna podcast produceras av Fredag CBWP. www.fredag.se

Henke äter tvål och Joel hälsar ny lyssnare välkommen. Som vanligt även bajs och kräk. Stort tack till våra lyssnare och patreon-Kompissar! Vill man stötta podden kan man gå in på www.patreon.com/pissveckan och bli vår Kompiss! Det är frivilligt men fett. Annars: betygsätt oss gärna på iTunes, berätta om podden för en vän, eller kanske dela dina egna pissiga ögonblick från veckan med oss - det blir vi dunderglada för! www.instagram.com/pissveckan/

Han förlorade valet. Han är bannlyst från Twitter. Han utreds för brott. Donald Trump har förlorat mycket – men ännu inte greppet om republikanerna. Men frågan är om det är på väg att ändras? På en kvart får du veta vad det betyder att flera tunga republikaner nu vänder Trump ryggen och varför det splittrade partiet står inför ett svårt vägval. Med SvD:s utrikesredaktör Erik Bergin.

Helgen är här och den inleds på bästa möjliga sätt i sällskap av Spanarna. I veckans panel hör vi författaren Agnes Lidbeck, psykologen Per Naroskin och kommunikationsstrategen Maja Aase. Programledare och ciceron är som alltid - Ingvar Storm. Spanarna - samhällsspaning med humorEn podd och ett program för dig som gillar samhällsspaning med humor. En panel bestående av tre vassa personligheter försöker avläsa trender i vår vardag och ge oss sina framtidsvisioner. Ingen vecka är den andra lik och ingen vet vad spaningarna ska handla om utom spanarna själva. Inte ens programledaren Ingvar Storm har en aning om vart det bär av. Avresa varje fredag strax efter klockan tre - häng med!Veckans panel och spaningar:Maja Aase: Se upp för kniven! Per Naroskin: Hejsan123, Agnes Lidbeck: Släpp greppet.Spanarnas officiella sida på FacebookLärde du dig något nytt? Kände du igen dig? Eller är du rent utav bara lite nyfiken på vad andra lyssnare tyckte om senaste programmet? På Spanarnas officiella sida på Facebook kan du diskutera med andra spanarlyssnare.Övriga frågor? Varmt välkommen att skriva ett mejl till oss på adressen nedan.spanarna@sverigesradio.seHär kan du lyssna på samtliga spaningar i vårt arkiv!

Del 3. Att gå till jobbet, passa tider, resa och att ha fritid är nytt för människan på 1800-talet. Idag ser vi det här och massproducerade varor som självklara delar av vår vardag, men vi tänker kanske inte på att det var fossila bränslen som födde hela denna nya livsstil, och att det kan göra det svårare att bryta klimatutvecklingen. Den industriella revolutionen och utvecklingen av järnvägar och ångfartyg på 1800-talet satte fart på de fossila utsläppen från kolet som eldades, men bidrog också till att ställa om hela samhället, med lönearbete och massproduktion på fabriker och helt ny pålitlighet för transporter som blev oberoende av vädret och nu kunde börja följa tidtabeller. Mycket av detta har levt kvar in i vår tid och bidrar till att det nu är svårt att ställa om. Dessutom finns all den koldioxid som släpptes ut under 1800-talet kvar i atmosfären. Men var det en oundviklig utveckling eller hade det kunnat gå annorlunda?- Den tidens människor valde inte att hamna här i smogen lika lite som vi har valt att leva under klimatkrisen, säger Sarah Baines på The Science and Industry Museum i Manchester. Men, säger hon, det är viktigt att inte se en utveckling som oundviklig, allt handlar om ett antal beslut som människor och samhällen fattar, och framför allt så har vi idag möjligheten att tänka annorlunda och fatta bra beslut för vår framtid utifrån den kunskap vi har, menar hon.Det här är tredje delen i serien "Den fossila fällan - hur vi skapade klimatkrisen".Medverkande: Arne Kaijser, professor emeritus i teknikhistoria, KTH; Mikael Höök, docent i naturresurser och hållbar utveckling, Uppsala Universitet och Sarah Baines, curator of engineering, The Science and Industry Museum, Manchester.Programmet är en repris från 25/10 2021.Reporter: Björn Gunér bjorn.guner@sr.seProducent: Peter Normark peter.normark@sr.se

Del 3. Att gå till jobbet, passa tider, resa och att ha fritid är nytt för människan på 1800-talet. Idag ser vi det här och massproducerade varor som självklara delar av vår vardag, men vi tänker kanske inte på att det var fossila bränslen som födde hela denna nya livsstil, och att det kan göra det svårare att bryta klimatutvecklingen. Den industriella revolutionen och utvecklingen av järnvägar och ångfartyg på 1800-talet satte fart på de fossila utsläppen från kolet som eldades, men bidrog också till att ställa om hela samhället, med lönearbete och massproduktion på fabriker och helt ny pålitlighet för transporter som blev oberoende av vädret och nu kunde börja följa tidtabeller. Mycket av detta har levt kvar in i vår tid och bidrar till att det nu är svårt att ställa om. Dessutom finns all den koldioxid som släpptes ut under 1800-talet kvar i atmosfären. Men var det en oundviklig utveckling eller hade det kunnat gå annorlunda? - Den tidens människor valde inte att hamna här i smogen lika lite som vi har valt att leva under klimatkrisen, säger Sarah Baines på The Science and Industry Museum i Manchester. Men, säger hon, det är viktigt att inte se en utveckling som oundviklig, allt handlar om ett antal beslut som människor och samhällen fattar, och framför allt så har vi idag möjligheten att tänka annorlunda och fatta bra beslut för vår framtid utifrån den kunskap vi har, menar hon. Det här är tredje delen i serien "Den fossila fällan - hur vi skapade klimatkrisen". Medverkande: Arne Kaijser, professor emeritus i teknikhistoria, KTH; Mikael Höök, docent i naturresurser och hållbar utveckling, Uppsala Universitet och Sarah Baines, curator of engineering, The Science and Industry Museum, Manchester. Reporter: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se Producent: Peter Normark peter.normark@sr.se

I veckans avsnitt av HIF-podden analyseras segern i Falkenberg, forwardsbesättningen och en assistkung på rekordjakt. HIF tog en viktig 4–1-seger borta mot Falkenberg efter ett hattrick av Anthony van den Hurk som var tillbaka längst fram i plan. Skyttekungens roll är ett givet samtalsämne i veckans avsnitt av HIF-podden som också innehåller följande programpunkter: * Centrallinjen och en viktig bricka som saknas. * HIF har använt elva spelare på de två forwardspositionerna. För många? * Wilhelm Loeper fortsätter leverera assister. Eric Persson har letat fram intressant statistik som sätter yttermittfältaren i en historisk kontext. * Tabellen och restprogrammet. Hur viktigt blir det mentala spelet och vilka spelare behöver kliva fram? * I helgen säkrade HIF:s damlag den överlägsna seriesegern i division 4. Vad blir nästa steg i satsningen? Välkomna att lyssna.

Inflationen har den senaste tiden blivit högre än de flesta ekonomer och experter räknat med. Särskilt i USA. Håller Federal Reserve och andra centralbanker på att tappa greppet om inflationen? Den frågan ställer sig chefsekonom Robert Bergqvist och inflationsexperten Olle Holmgren i en ny Makropodd av SEB.

Om du tränar knäböj men känner att det är något som inte riktigt känns bra så är det här ett avsnitt för dig! Det är också ett avsnitt för dig som älskar knäböj och vill höra lite nördiga tips och tankar. Vi ger dig sex tips som du kan testa för dina knäböj och pratar också lite om att träna med personlig tränare - för vem och varför? Hålltider 0.00 Försnack: Vi är rörda över ungdomar på gymmet. 8.54 Hur vet man om man behöver en coach eller PT? 23.30 Några knep du kan prova om dina knäböj inte känns bra Bredda eller smalna av mellan fötterna Låta tårna följa knäna Stångplacering - testa att laborera med hög eller låg stång Greppet -olika bredd - vad känns bäst? Armbågar - hur pekar dina armbågar? Dra ned stången mot ryggen när du trycker på uppåt ur böjen för mer tryck och bättre rygg Men också det egentligen viktigaste tipset: om du är ny till knäböj - fortsätt att knäböja. Oftast löser regelbunden träning det mesta och det tar tid att hitta sin föredragna teknik och stil.

Kampen om Norris Trophy hårdnar i NHL. I det 333:e avsnittet av NHL-timmen frågar sig Linus, Uffe och Jonatan om Victor Hedman ens är toppkandidaten till att ta hem utmärkelsen längre. – Vi har sett en liten dipp i hans form den senaste tiden, säger Jonatan Lindquist. Med mindre än en månad kvar av NHL:s grundserie riktas mer och mer uppmärksamhet mot kampen om troféerna. Så också i NHL-timmen. I det senaste avsnittet av podcasten diskuterar Linus Hugosson, Uffe Bodin och Jonatan Lindquist bland annat kampen om Norris Trophy, som går till ligans bästa back. Här har Victor Hedman under en längre tid lyfts fram som favoriten. Men gäller det fortfarande efter en månad med lite sämre prestationer från 30-åringen? Håller Adam Fox, Dougie Hamilton eller rent av Cale Makar på att ta sig om svensken i jakten på den eftertraktade trofén. DESSUTOM: * Patrick Roy ryktas vara på väg tillbaka till NHL i en ledarposition – var skulle han kunna passa in? * Rasmus Sandin imponerar i Toronto Maple Leafs – är han slutligen på väg att spela till sig en ordinarie plats i laget? * Robin Lehners kritik mot ligan för deras tomma löften om lättade restriktioner uppmärksammas – hur är det egentligen att vara NHL-spelare den här speciella säsongen? * Vilken svensk drömmer Linus, Uffe och Jonatan om att få loss till hockey-VM? * Och hur går det egentligen i veckans upplaga av Lindquizen? Detta och mycket mer i det 333:e avsnittet av NHL-timmen.   Hållpunkter 6:37 Patrick Roy på väg tillbaka till NHL? 13:08 Är Pittsburgh Penguins årets darkhorse? Tre svenskar att hålla koll på 20:04 Rasmus Sandin 25:28 Robin Lehner 38:41 Victor Hedman 48:27 Drömsvenskar till VM 57:04 Lindquiz   Medverkande Jonatan Lindquist Uffe Bodin Linus Hugosson Kontakt Maila NHL-timmen NHL-timmens hemsida NHL-timmen på Facebook NHL-timmen på Twitter NHL-timmen på Instagram  Länkar till lyssning NHL-timmen på Acast NHL-timmen på Spotify NHL-timmen på iTunes

Jag älskar att sammanställa listor. Det meditativa, konstruktiva i att sortera, vaska fram, sätta bitarna i större sammanhang. Och det bekräftande, belönande om någon annan uppskattar dem. Greppet i avsnittets titel må vara anspråksfullt, nästan arrogant. Att sammanställa Allt Det Bästa. Spelen, filmerna, tv-serierna - med en släng av musiken. Ska man vara cyniker kan man redan nu konstatera att uppgiften är omöjlig i avseendet att vad som är bra ju i grunden definieras av en åsikt, som innehas av en person. Men poängen här är snarare att skapa en så bred bombmatta som möjligt av TIPS. Tips i stort och i smått. Tips som är bärande och definierade och såkallat "formativa", tips som är tillfälliga njutningar eller sådana som leder dig i nya givande riktningar. Någonstans häri hoppas jag att du ska smittas av vår kollektiva entusiasm och kunna skrapa ihop dina russin i alla dessa kakor. Göra dina egna listor. Och apropå det - du kan också bidra till mina. Som en del av sammanställandet av detta enorma avsnitt, har nämligen en bonusprodukt utkristalliserat sig. Virtuellts Tipslistor finns länkade på hemsidan, Virtuellt.nu, i inlägget om detta avsnitt, och är till att börja med en mer överblickbar, komplett sammanställning av alla tips, som dessutom kommer att uppdateras löpande framöver. Men det är också tänkt att du som lyssnare ska kunna bidra. Google-dokumentet ifråga är nämligen öppet för tillägg, som du kan skriva in direkt nertill i varje flik. Här finns till och med flikar för mina musiklistor, eller rentav tips på andra poddar. Så, hoppa in, låt dig tipsas, och var inte främmande för att själv tipsa!

Rädslan för viruset och misstänksamheten mot vaccinerna har gett konspirationsteorier god möjlighet att födas och spridas ett hot mot sanning och demokrati, men också mot våra relationer till andra. Medan det hålls manifestationer i Sverige och världen mot pandemirestriktioner och vacciner känner Fredrik att han håller på att förlora sin sambo till konspirationsteorierna. Hon är en av många som söker enkla svar på komplexa frågor kring vacciner och hamnar i konspirationsteoretiska trådar som leder bort från fakta och vetenskap. Idéhistorikern Andreas Önnerfors konstaterar att konspirationsteorierna nu är på frammarsch. Martin Kragh vid Utrikespolitiska Institutet ser att de som vinner på sådana avledande manövrar är auktoritära stater som Ryssland och Kina, och Annelie Frank vid Fojos Faktajour vid Linnéuniversitet uppmanar medier att göra sitt bästa för att stoppa fler från att luras in i konspirationsteoretisk tänkande. Länkar till information om konspirationsteorier: https://fojo.se/faktajouren/ https://euvsdisinfo.eu/my-loved-one-thinks-bill-gates-will-microchip-humanity-now-what/ https://www.gu.se/forskning/forskning-om-konspirationsteorier-i-europa https://rib.msb.se/filer/pdf/28778.pdf Reporter Ylva Carlqvist Warnborg Producent Peter Normark peter.normark@sverigesradio.se

Peter, Mats och Mattias bollar med två PGA-tourtävlingar, lyssnar på Viktor Hovland och skickar med tips inför din säsongsstart. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

En symbol i en dödsannons, ett vajande strå i motljus på sociala medier. Boel Gerell reflekterar över de utskurna fragmenten som vi och andra gör till berättelsen om vårt liv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hörrudu, ska du inte ta en bild? Det är helt fantastiskt ju! Mitt sällskap pekar pockande mot horisonten och havsbandet där solen just är på väg att gå ner. Och jag lyfter motvilligt mobilen, bara för att sänka den igen. Det går inte, är för ljust, för långt borta och för mycket. I stället sätter jag mig på huk i strandrågen och fokuserar på ett enda glänsande strå i motsol och försöker hålla mobilen alldeles stilla så att varje blänk i den egentligen oansenliga växten ska gå fram. Kvar efter kvällens timslånga promenad blir det ensamt vajande strået, putsat, filtrerat och arkiverat i Instagrams herbarium av komprimerade och hårt beskurna minnen. En behändig kvadrat, kant i kant med andra kvadrater som tillsammans bildar något slags berättelse om ett liv. Från promenaden vid havet saknas inte bara den alltför höga himlen utan också skavsåret på vänster lilltå, efter sandalerna som aldrig suttit riktigt bra. Det alltför stora och det alltför lilla hamnar gärna utanför bilden tillsammans med allt annat som spretar åt olika håll och är stort och litet samtidigt. I prydliga rader lägger sig rutorna efter varandra tills det sista fotografiet oundvikligen tagits och det blivit dags att summera resultatet. Vilken av alla dessa bilder representerar bäst helheten? Är det den bästa bilden? Det oftast förekommande motivet? Det som enkelt och lättfattligt kan begripas eller det som vi tror oss veta att fotografen kände mest för? På just detta centrala och mest viktiga tänker jag när jag bläddrar genom tidningens söndagsbilaga och låter blicken vandra över dödsannonserna, som fyller bakvagnen av papperstidningen. En symbol, en vers och några personliga rader: vår älskade, vår mycket älskade, vår far, bror, morfar, farfar, farfarsfar. Mitt allt. Komplexa känslor kokade ner till några enstaka ord, decenniers relationer reducerade till en handfull roller. Och så symbolen på det, som i en enda stiliserad silhuett ska summera ett helt liv. Hur väljer man egentligen? Vad var det viktigaste? Fotbollsföreningen? Partiet? Hunden, den älskade taxen. Kanske veteranbilen, som polerades högblank inför premiärturen i vårsolen. Golfklubborna? Trumpeten eller jaktgeväret. Eller den där ensamma blomman i motljus, dagen på stranden när himlen tycktes för stor. I samma ögonblick som människan går ur tiden rämnar den motsägelsefullt sammanfogade helheten i skärvor, svartsjukt förvaltade av dem som blir kvar. I brist på verklig kunskap antar vi, jämkar samman och lägger till rätta tills det som vi uppfattar som ett faktum i hög grad också är en lögn. Sanningen, om någon sådan finns, får i stället sökas i detaljerna. I det lilla och fortfarande skarpa. I slitaget på knäna i trädgårdsbyxorna, efter ett oändligt antal timmars lukande i rabatterna. I doften som dröjer sig kvar i en morgonrock och de sju raderna på ett vykort som skickades för snart femtio år sedan. Människan är inte längre där men i stilen finns handens rörelser och i ordvalet rösten och för ett kort ögonblick kan något återigen komma till liv. När författaren och kulturjournalisten Marit Kapla tar sig för att skildra den värmländska orten Osebol och dess invånare i boken med samma namn, är det till språkets potential att härbärgera verkligt liv hon sätter sin lit. Den stora berättelsen saknas, det som ges är fragment och brottstycken som talar lika mycket genom sitt innehåll som genom sina glapp och tystnader.  Luften går igen i det grafiska uttrycket och sättningen av texten som mest påminner om prosalyrik. Klassificeringen av boken är intressant, för när den gav Marit Kapla Augustpriset 2019 var det i kategorin skönlitteratur. Men på landets bibliotek sorteras verket ofta in som lokalhistoria och i bokhandeln går det att hitta under memoarer och biografier. Glidningen säger något om det bedrägliga i perspektivet, på ytan en samling till synes rakt återgivna citat från byns invånare. Och samtidigt ett hårt beskuret urval, som bara lämnar en bråkdel kvar av det som ursprungligen sagts. Så vad är då det viktigaste, i en människas berättelse? I Osebol är det ofta det till synes ovidkommande som består. Tillfälligheterna, som gör livet. Små företeelser som i förlängningen får stora konsekvenser. Butiken som slår igen i byn, ett pulserande hjärta ska det visa sig, som hållit orten vid liv. Vattenpölen som lastbilen väjer för den där dagen, för att inte stänka ner den gamle mannen. Varvid släpet kränger över till andra sidan vägen och krockar med en mötande bil. Små saker, som en vattenpöl. Och samtidigt, om inte pölen varit. Ett efter ett lyfts minnena upp på kaffebordet, vänds och vrids och det är inte bråttom. Strax bakom de levandes ryggar dröjer de döda kvar. Närvarande i tingen, som nyss var deras. Husen och marken som människorna brukat i generationer. Tiden är ingenting. Som verk har Osebol mer gemensamt med den grekiska antologin än med dagens hastigt förbiflimrande litterära klotterplank täckta av läppstiftsmärken, selfies och krognotor. Platsen är periferin, vinkeln retrospektiv och just i det specifika och intimt privata blir erfarenheterna allmängiltiga. Fast förankrade i just dessa människor och denna ort och ändå till synes tidlösa, tyngdlöst svävande över sidorna. I den grekiska antologins gravskrifter för jaget ordet och genom ett liknande perspektiv gör sig den amerikanske författaren Edgar Lee Masters till tolk för de döda som vilar i sina gravar i den numera kanoniserade och drygt sekelgamla samlingen Spoon River Anthology. En besläktad berättarmodell använder Börje Lindström i lyriksamlingen På kyrkogården i södra Lappland från 2020. Ur jagets djup klingar de dödas vittnesmål om hårt arbete, gamla oförrätter, svek och svunnen kärlek. Allt silat genom lager av tid och mull och med bara återskenet av den en gång bländande dramatiken kvar. Liksom i Osebol får vi förståelsen för glesbygdens villkor på köpet. Den stora ledan och lyckan i att höra till en plats och vara den som stannar när andra går. Också i Kjell Espmarks senare författarskap väcks de döda till liv igen. I samlingsvolymen En sky av vittnen från 2020 skildras världshistoriens stora händelser genom ögonen på dem som var med. Greppet är effektivt och texterna virtuosa och ändå blir de mänskliga konturerna märkligt vaga. Så är det heller inte på skärpan i detaljerna författaren fokuserar, utan på det större perspektivet. Av människorna blir exempel som ger dramatiken ett ansikte som det heter. Medan Kapla och för den delen Lindström utgår från ansiktet och låter det tala för sig själv. En fråga om fokus och perspektiv, alltså. Grässtrået eller himlavalvet. Den stora berättelsen eller skärvan av ett liv. I sprickorna ges utrymme för läsaren att gå in och göra världen till sin. Var och en med sina vattenpölar, som så lätt hade kunnat undvikas. Om vi bara vetat. I efterhand växer pölen och blir något mer än en pöl. Blir en symbol och en punkt som förblir skarp när allt annat grumlas, slätas ut och går upp i vartannat. Och som vi först när allt är förbi, förstår var det verkligt viktiga. Boel Gerell, författare och kritiker Litteratur Marit Kapla: Osebol, Teg Publishing, 2019 Edgar Lee Masters: Spoon River Anthology, Macmillan & Co, 1915 Börje Lindström: På kyrkogården i södra Lappland, Heidruns förlag, 2020 Kjell Espmark: En sky av vittnen: Låna mig din röst, Norstedts förlag, 2020

För 267:e gången kliver de båda pedagogerna in i studion för att prata om sitt älskade yrke. Denne vecka är de dock mer tvivlande än vanligt och ställer sig därför frågan: Håller vi på att tappa greppet? En fråga som rör såväl tekniken, skolan, skolutvecklingen, klassrummet och Skolspanarna själva. Inledningsvis handlar veckans avsnitt dock om sådant de pratade om förra veckan samt en gott och blandat-påse med digitala nyheter som kanske kan förgylla någons skolvardag. Patrik Landström bidrar även denna vecka med en stringent skolspaning. Som ni kanske förstår är det mesta sig likt. Det blir ett samtal om skola, digitalisering och lite annat. 

Under sina 40 år som barnmorska har Tiina Pirhonen aldrig hjälpt en kvinna att föda barn i hemmamiljö. Enligt henne bör kvinnor föda på sjukhus och önska sig det finska greppet som metod. Tiina Pirhonen utbildar barnmorskor i olika länder om det finska greppet. Enligt henne ska födande kvinnor slippa brista hela vägen. Hon anser att det är en viss typ av kvinna som väljer att föda barn hemma, oftast välutbildade med stort kontrollbehov. Men om man väljer att föda hemma, vore bastun enligt henne ett bra alternativ. Kvällens avsnitt är en specialare då vi tackar en av Populas programledare som går på mammaledighet! Meimi Taipale, Natalie Minnevik & Sanna Laakso popula@sverigesradio.se

Fattningen? Byxorna? Plånboken? Det? Humöret? Kroken? Släpkärran? Hundkopplet? Bilnycklarna? Greppet? Repet? Hoppet? Tron? Håret? Byxorna? Ankaret? Omdömet? Stinget? Tråden? Det är verkligen mycket man kan tappa! I podden känner Hanna sig sänkt av ett inbrott i hennes torp. Oscar har varit på bröllop där han var en av två singlar, nu har han gett sig den på att träffa kärleken innan november.

Hör hela avsnittet här: https://www.svegot.se/2020/08/24/sverige-vaknar-31-augusti-2020/

Inför detta sjätte och eventuellt sista avsnitt av sommarserien Vi lär av historien har vi läst Janne Josefssons och Mats Zetterbergs reportagebok "Behöver vänstern gå i terapi?" från 1976. Hur mådde 68-gruppernas medlemmar egentligen, och har det hänt någonting sedan dess? Gäst är Tor från Kominterns ordinarie sändningar samt Bilda Kedjor och Vår beredskap är god. DESSUTOM världspremiär av en modern cover på en odödlig progghit med Klepsydra. Intobeat från GRK Mellanspelen var Fiendens musik - Snutbil Nationalteatern - Barn av vår tid Knutna Nävar - Arbetarbröder Dan Berglund - Ombudsmannen Knutna Nävar - Greppet hårdnar Outro är Klepsydra - Det är något konstigt med friheten facebook.com/musicofklepsydra soundcloud.com/landofklepsydra Följ oss på instagram för bildmaterial! instagram.com/kominternpodd Hör Tor här: https://www.facebook.com/godberedskap https://www.facebook.com/bildakedjor Texter som nämns: Behöver vänstern gå i terapi? Jan Josefsson, Mats Zetterberg (1976) Tidskriften KOMMUNIST nr 25 (1977) recenserar boken https://www.scribd.com/document/471269919/Ur-tidskriften-Kommunist-om-Behover-vanstern-g%C3%A5-i-terapi-1977

Hej och välkomna till ÄNNU ett avsnitt av den mycket måttligt populära podden, Mata Grisen! En podcast som finns. Ikväll sitter Armann och Kim tillsammans med favoriterna Therese Tess Björk och Felicia Fellan Jackson. Tess berättar om hennes farmor ökända Vanja-grepp, Felicia berättar om sina senaste kaotiska relationer och fördomarna som påverkar vår härliga vardag. Det pissas på Thomas Järvheden och Tess berättar sig om vad hon stör sig på med RiS-fans.Kliv mer än gärna in i "Finstian" på patreon.com/matagrisen för att höra exlusivt extramaterial från varje podkväll vi har.

Kalle Berg och Babs Drougge från P3 Nyheter reder ut och förklarar nyheter i Morgonpasset i P3. Dagens första ämne: Kina har lagt fram ett lagförslag som ska göra det möjligt för Kinesiska säkerhetsmyndigheter att få verka i Hongkong. Kritiker menar att det här kan innebära slutet för Hongkongs självstyre och relationen mellan USA och Kina lär bli ännu frostigare. Nästa ämne: Trots uppmaningar väljer många Stockholmare att ge sig ut i skärgården under Kristi Himmelsfärd. De flesta håller sig än så länge till regeln om att bara åka två timmar hemifrån - men hur blir det i sommar?

När Linas son var två år fick han leukemi. Chocken var brutal men prognosen god. Idag är det oron som är det största problemet för Lina. Så fort sonen hostar är det som om allt rasas samman, igen. Om ett halvår är sonens behandling klar och allt tyder på att den gått bra. Ändå upplever Lina att hennes oro bara växer. Hon har ett konstant stresspåslag och är rädd att inte kroppen ska orka. - Oron sätter sig i kroppen. Jag får svårt att andas och pulsen slår i 110, berättar Lina. Hur lär man sig hantera sin oro?

Berättelsen om den historiska romanen är en delvis en berättelse om en kamp mellan könen. Men Gabriella Håkansson tror att de manliga och kvinnliga författarna äntligen har fått en gemensam fiende. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Få litterära genrer har varit så populära och samtidigt kritiserade som den historiska romanen. Ända sedan genren uppstod på 1700-talet har kritikerna oroat sig för att fakta och fiktion blandas samman, och att sanningen förflackas. I början av 1800-talet var samhällseliten så oroad över att pöbeln och kvinnorna inte skulle kunna skilja på vad som var sant och falskt när de läste historiska romaner, att de ropade på förbud. Särskilt ängslig var man över den gotiska romanen, som med sina uppdiktade historiska miljöer hotade att väcka alltför starka känslor hos läsarna. I den traditionella historieskrivningen sägs det ofta att det var sir Walter Scott som 1814 publicerade den första riktiga historiska romanen, men det är inte riktigt sant. Det Scott gjorde var att införa fotnoter och förord i sina böcker för att skilja sitt författarskap från den kritiserade gotiken. Greppet gav legitimitet åt hans romaner och satte standarden för hur en historisk berättelse ska se ut, men det förde också med sig att den historiska romanen könades för en lång tid framöver. Med sina fotnoter markerade Scott att seriösa historiska romaner grundar sig i kunskap och ger uttryck för en objektiv sanning. Hans kvinnliga kollegor, som inte hade tillgång till högre utbildning fick svårt att hävda sig och flydde till andra genrer. Scott fick visserligen mothugg från William Goodwin, som menade att romanen genom fiktionen och fantasin kunde ge en sannare bild av historien, än vad enbart dokumentär fakta kan göra. Men få lyssnade. Den historiska romanen kom i 150 år att domineras av manliga författare som förhöll sig lojala till den offentliga historieskrivningen, och det var inte förrän på 1900-talet som det kom att förändras. Idag ser det helt annorlunda ut. Ett stort antal kvinnliga författare har äntrat den traditionellt manliga arenan, och utmanar genren genom att ge nya perspektiv på historien. Det här syns tydligt i Sverige, där den historiska romanen just nu verkar ha ett uppsving. Ett bra exempel på det här är Elin Boardys Mary Jones historia från 2014. Här återberättas Robert Louis Stevensons klassiker Skattkammarön ur en kökspigas perspektiv. I en intervju säger Boardy att boken skrevs utifrån en frustration över att fokus i genren alltid ligger på männen. Särskilt män med makt, skulle man kunna tillägga, och det är av en liknande anledning som Ulrika Kärnborg i Saturnus tecken, placerar Axel Oxenstierna och drottning Maria Eleonora i centrum för stormaktstidens konflikter, istället för hjältekonugen Gustav II Adolf. På samma drastiska sätt kastar Kristina Sandberg om perspektiven när hon i sina böcker om Maj skildrar folkhemmets framväxt genom en hemmafrus ögon. I Anna Leastadius Larssons 1700-tals trilogi om Pottungen är det missionerande syftet uttalat; Jag vill lyfta fram kvinnors liv och erfarenheter ur vår mansdominerade historieskrivning., säger hon. Men samma missionerande övertygelse verkar intressant nog inte driva deras manliga kollegor. De tycks snarare brottas med insikten att det inte finns någon historisk sanning, utan flera och vilken ska man då välja? Kanske ska man hitta på en egen. I Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde tecknas ett porträtt av barockkompositören Händel som väckt uppmärksamhet. Romanens Händel är pervers och blir utsatt för våld och sexuella övergrepp. Det finns inga belägg för att något sådant skulle ha hänt, men det finns å andra sidan inga belägg för att det inte skulle ha hänt heller. Edenborgs Händelversion är lika sann som andra Händelskildringar som spekulerar i vad kompositören upplevde, kände eller gjorde. Samma radikala förhållningssätt har Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, till Henrik VIII i sin roman Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek. Henrik VIII:s liv är väl dokumenterat, och ändå förhåller sig UKON lika respektlöst som Edenborg till historien. Fiktion och fakta blandas hej vilt, och Henrik VIIIs historia gestaltas i listor, nonsensupprepningar, absurdistiska dialoger och andra grepp som är typiska för UKON. Så här kan det låta: mars 1516, ingen koncipiering, april 1516, ingen avlelse, maj 1516, ingen dräktighet, juni 1516, ingen graviditet, juli 1516, ingen konception, augusti 1516, ingen grossess, september 1516, inget havandeskap, oktober 1516, ingen pollinering, november 1516, ingen bulle ugnen I Stefan Lindbergs Nätterna på Mon Cheri dras experimentet ett varv till. Boken handlar om 33-åringen som misstänktes för mordet på Olof Palme, och Lindberg har lagt enorm möda på att ta fram dokumentärt material och återge alla upptänkliga teorier. Man tror att det här är en thriller som kommer mynna ut i en ny, ultimat Palmemordsteori men icke. Berättelsen faller sönder i delar där sanning, fiktion, och metakommentar blandas samman så pass att man vare sig vet ut eller in. Slutligen kan man också titta på Mattias Hagbergs romaner om Sveriges undangömda, totalitära idéarv. Här blottas den systematiska kränkning som samer, personer med funktionsnedsättning och mentalsjuka har utsatts för, men någon Walter Scottsk rädsla för det gotiska hittar man inte, tvärtom - Hagberg väljer att klä sina berättelser i skräckromanens dräkt, och med det kan man ju säga att den historiska romanen gått varvet runt. Jag tycker att det är roligt att den här lite mossiga romangenren idag har blivit en plattform för så djärva estetiska experiment. Det rör sig nästan om ett lustmord på hela genren. Såväl Edenborg som UKON och Lindberg gör uppror mot traditionell gestaltning, och undergräver med fantasi och fiktion dess sanningsanspråk. En kultursociolog skulle kanske säga att formexperimenten ändå är ett slags Walter Scottska fotnoter, som syftar till att skilja deras finlitteratur från den populärhistoriska bestsellern, medan en genusvetare snarare skulle säga att det rör sig om en patriarkal strategi för att bibehålla status i ett fält som hotas av kvinnlig invasion. Men man kan också tänka sig att det är en reaktion mot andra samtida trender. Kanske är det en markering mot den autofiktiva genrens enorma äkthetsanspråk, där författare som Karl Ove Knausgård blottar det mest privata för att skapa en känsla av autenticitet. Aldrig har väl tron på att litteraturen verkligen kan förmedla en sanning,  varit starkare, trots att vi faktiskt inte vet om Knausgård hittar på allt. Och här kan man tolka den historiska romanens uppror, särskilt i Stefan Lindbergs tappning, som en frontalattack på autofiktionens stripteaseföreställning. Ett kritiskt nej mot själva autenticitetens idé. Vänder man på det hela så kan också man se de svenska formexperimenten som en del av en bredare strömning. Internationellt sett så tar sig den historiska romanen just nu an att lyfta fram det som historien sopat under mattan, bland annat slaveriet och kolonialismen, och den skriver minoriteternas och kvinnornas historia. Kanske kan man betrakta UKON, Edenborg och de andra som en del av samma kritiska strömning, men med udden riktad mot myten om det manliga geniet? I alla böcker dekonstrueras män med makt eller kreativ begåvning. De avkläs sin romantiska gloria och blir vanliga människor. Här kan man också se att skillnaden mellan manliga och kvinnliga författare ändå inte är så stor. Estetiskt kan de skilja de sig åt i sitt berättande, men ideologiskt går de på samma linje. Både det nya kvinnliga historieperspektivet och de estetiska experimenten kan betraktas som ett sätt att göra upp med den traditionella historieskrivningen, och punktera gamla unkna sanningar. Kanske har Goodwin med det fått rätt mot Walter Scott. Genom fiktionen och fantasin kan romanen faktiskt ge en sannare bild av verkligheten än vad enbart fakta kan göra. Gabriella Håkansson, författare Facklitteratur The historical novel, Jerome de Groot, Routledge, 2010 The historical novel, George Lukacs, Beacon Press, 1963 A new companion to the gothic edited by David Punter, Blackwell Publishing, 2012 Skönlitteratur Ulrika Kärnborg Saturnus tecken, Natur&Kultur, 2016. Elin Boardy Mary Jones historia, W&W, 2014. Kristina Sandberg Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012), Liv till varje pris (2014) Norstedt. Anna Laestadius Larsson Barnbruden (2013), Pottungen (2014), Räfvhonan (2015), Piratförlaget. Carl-Michael Edenborg Mitt grymma öde (2012), Natur & Kultur. Ulf Karl Olov Nilsson Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek, (2014), Norstedt. Stefan Lindberg Nätterna på Mon Cheri (2016), Albert Bonniers Förlag. Mattias Hagberg Herredjuret (2011), Rekviem för en vanskapt (2012), De användbara (2015) Atlas. Vilken är den första historiska romanen? Sir Walter Scotts Waverly från 1814 betraktas av många som den första historiska romanen, men utnämningen har på senare tid ifrågasatts från feministiskt håll eftersom Madame de Lafayttes roman Prinsessan de Clèves från 1678 utspelar sig i Henrik II:s hov och alltså är förlagd till historisk tid. Även en lång rad andra romaner publicerade före 1814, inte minst de gotiska, utspelar sig i historisk tid. Frågan är långt ifrån utredd.

I Sverige avlöser rubrikerna om bomber och unga män som mördas varandra. Inget annat västligt land har i fredstid haft en sån serie bombdåd som vårt västra grannland. Vad är det som ligger bakom? I Slaget efter tolv diskuterar författaren och journalisten Lars Åberg, nordenforskaren Johan Strang och Yles tidigare stockholmskorrespondent Linda Söderlund. Programledare: Stefan Winiger slaget@yle.fi

Pontus Kyander står nästan helt stilla i denna essä. Ändå rör han sig över kontinenter, tider och mellan olika sätt att betrakta världen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Min far samlade på kartor. Jag står i tamburen och betraktar en av dem. Den är tryckt 1586 och återger den då danska ön Ven i Öresund. Där styrde adelsmannen Tycho Brahe i feodal stil. Brahe var inte bara en bondeplågare av rang, utan också en av sin tids främsta astronomer. Det är den aspekten som kartan berättar om. På Ven byggde Brahe sitt berömda Uranienborg, vida känt för sina avancerade stjärnkikare. Med hjälp av dessa blev Brahe del av den vetenskapliga revolution som startade med Copernicus. Copernicus introducerade som bekant ett heliocentriskt solsystem, där jorden och de andra planeterna kretsar kring solen istället för ett universum med jorden i sin mitt. Copernicus teori fick inget omedelbart genomslag, dels för att den gick emot både teologisk och astronomisk ortodoxi, men också för att hans bok var svår att förstå och baserad på otillräckliga observationer. Det var för att skaffa bättre data som Tycho Brahe lät bygga sin tids främsta observatorium. Med tillförlitliga observationer skulle han bevisa att Copernicus hade fel. Vi behöver inte fördjupa oss i Brahes egen modell av världsalltet. Det räcker att veta, att Brahes observationer gjorde Johannes Keplers moderna modell av solsystemet möjlig. Kartan i min tambur visar med stor exakthet plan och genomskärning av Uranienborg. Man kan se rummen och hur de användes och byggnadens tidsenliga barockarkitektur återges detaljerat. Mindre noga är det med ön och dess geografi. Ön är visserligen färglagd och grann, men den är lite ungefärlig, med byggnader i skiftande perspektiv och skalor. På ängarna betar millimeterhöga små får, hästar och kor; någonstans tycks även en räv smyga. Var ön befinner sig i förhållande till andra platser tycks sakna relevans; världen finns där bara som ett ensamt skepp stävande västerut. Det är en ö isola isolerad från alla övriga geografiska sammanhang. Det finns en tradition av kartbilder och texter om öar. Isolario, böckerna om öar, är en tidig gren av den moderna kartografin. Den uppkom och försvann under 14- och 1500-talen och är släkt med portolanon lotsboken också den upptagen med enskildheter som öar och hamnar. Genren är förknippad med Medelhavet och tar sin utgångspunkt i det kulturellt dominerande Italien. Den första boken om öar, som hette just Isolario, kom ut mot slutet av 1400-talet och var skriven av pseudonymen Bartolomeo da li Sonetti en pseudonym som reflekterar att bokens 48 öar tryckta i träsnitt ackompanjeras av lika många sonetter. På samma sätt som gränserna mellan vetenskap och teologi länge var upplösta, var Isolarion från början lika mycket skönlitteratur som kartbok. Att den just hänger upp sig på öar har en bakgrund i antikens reselitteratur och epik. Homeros Odyssén kan ses som en berättelse om öar, liksom bitvis Vergilius Aeneiden. Hjältarna färdas med sina skepp mellan öar befolkade av exotiska varelser. Själva förflyttningen har författarna inte lika mycket att säga om, och det är ett vågstycke att ens någorlunda lokalisera var de övervägande fiktiva platserna egentligen kan vara belägna. Det är framkomsten och till sist hemkomsten som räknas; målet, men inte vägen. Havet, det är stort men också måttlöst, utan hållpunkter. Sjömännen spejar mot horisonten; de spejar efter en ö. Odysseus och Aeneas är sjömän vars världsbilder är knutna till Medelhavet. Utanför detta innanhavs gränser sträcker sig inte deras föreställningar. Strängt taget är det inte havet som intresserar dem, utan öarna. Med växande medvetenhet om den övriga världen förändrades både kartografin och den europeiska epiken. I antik efterföljd skrev portugisen Luis Vaz de Camões 1572 verket Lusiaderna. Boken är rik på kopplingar till Odyssén och Aeneiden. Men gudarnas roll är underordnad bokens hjälte, den historiske Vasco da Gama, som stävar fram på väg mot Indien. Den koloniala expansionen i öster var en triumf för Portugal, ett litet land med stora imperiedrömmar. I denna kolonialismens genombrottstid saknas kritiska perspektiv. Istället är det föreställningar om kristendomens och den västerländska civilisationen världsvälde som behärskar berättelsen. Överordning och makt präglar alla skildringar av de folk som möter. Här är epiken liksom kartan ett instrument för makten. Men till skillnad från Odyssén är läsaren av Lusiaderna noga underrättad om den relativa geografin. Med fingret på kartan kan vi följa resan. Även kartografin utvecklades med kolonialismen. För den som vill erövra världen gäller det att kunna styra rätt på de vida haven. Makt och navigation hänger ihop, och ju mer exakt kartan är, desto precisare blir maktens logistik och utövning. En helt annan världsbild möter när jag vänder mig mot ytterligare en karta i hallen: den är holländsk, tryckt i Amsterdam 1660, och återger en region som ytterst få hade verklig erfarenhet av, Nordpolen och Arktis. På kartuschen i nedre högra hörnet ses kartans enda inslag av lättsinne, två inuiter i vänligt samspråk med en isbjörn. I kartan är den kartografiska vetenskapen noga redovisad med inte bara longitud och latitud, utan också allsköns hjälplinjer och bågar. Medan Tycho Brahes Ven återgavs i naiv förenkling mindre än hundra år tidigare är kartan över Arktis djupt allvarlig och vederhäftig. Jag är imponerad: alla kustlinjer är inte utritade, men där är Island, väsentliga delar av Grönland, Baffinbukten, Kanadas östkust och Newfoundland. Du kan mer eller mindre navigera efter denna karta. Den är liksom Luis Camões Lusiaderna en lovsång till kolonialismen och ett redskap för dess maktutövning. Kartor speglar förhållandet till världen. En gång såg jag en grönländsk karta snidad på alla sidor av ett stycke drivved, att läsas med handen medan man samtidigt spejade mot kustlinjen. Den kartan var fysiskt förbunden till platsen och personen, en privat och taktil karta, brukbar främst för sin skapare och endast på det aktuella kustavsnittet. Jag står kvar i hallen och fångas av en annan kartografisk logik. En vägg täcks av dussinet kartor från Korea. Dessa träsnitt från 1700-talet visar de många gravplatserna för en klan med namnet Li. Här råder en helt annan logik och estetik än i västerländska kartor men nog finns här en kanske tillfällig släktskap till den grönländska kartan av drivved. Varje karta vänder sig inåt, sluten i sig själv böjer sig också bergsformationerna mot kartans mitt. De ser ut som abstrakta tryck av Kandinsky eller Miró. Vad säger dessa kartor om sitt samhälle? De speglar det koreanerna kallar pungsu-jiri och kineserna feng shui, en tro på naturkrafter i balans, och vidare berättar de om familjerelationer byggda på hierarki och lojalitet men också om ett samhälle utan expansiva tendenser. Varje familj är en ö, omgiven av andra öar och en klan. Allt där utanför saknar relevans. Här i min tambur knyter jag samman en egen berättelse om kartor. Den börjar med ett hårt stycke drivved som snidats att följsamt passa ägarens hand, den fortsätter i de medaljongartade bilderna i koreanernas kartor. Dessa är kartor bara för den enskilde och de närmaste. Men med lusten att härska förändras kartan. Greppet om världen och kartan hårdnar. Vi har längesedan lämnat våra öar. Den som äger kartan äger också världen. Pontus Kyander, konstkritiker

Aparigraha. Den femte och sista yamasen handlar om att inte greppa efter saker, att inte hålla fast eller låta sig fastna i sådant vi inte behöver. Att inte vara girig är ett annat sätta att beskriva Aparigraha. I dagens Yogiskt pratar vi om hur Aparigraha handlar om trygghet, frihet och bygger på att allt förändras. Häng med oss fina yogisar!

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år? I Erik Beckmans Fågeln som pianist ringer någon med ett erbjudande: Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: Du är ju författare, det står i telefonkatalogen. Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag oavsett hur texten är skriven kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv svarar personen: Jag? Vad fan ska vi då ha författare till? En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo Spådomen och Doften av en man är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar Spådomen för en berättelse om flickan som en gång var hon. Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i Doften av en man: Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det. Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I Jag kommer ihåg radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt. Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne för att kunna kallas biografiskt innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för läsarminnen, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Jag har, så att säga förlorat mig själv, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i Spådomen i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna ett jags sökande efter kärlek samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. [] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits. Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ingen annan haft det, som det heter i Fågeln som pianist. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

Louise Hallin och Minna Hellman svarar på en rad frågor: 1,5-åring som ständigt vill gosa med brösten och vill "äga" dem utan att amma Är orolig för en 15-åring som ljuger, stjäl och skolkar. Han vill hellre bo hos sin pappa som inte ställer krav. Hur kan jag få honom att lyssna? En 3-åring som nyligen blivit storasyster och i samma veva blivit väldigt otrevlig mot vuxna, främst mot andra än föräldrarna. - OM OSS: Podden görs av Konsumentföreningen Stockholm, som representerar över 800.000 medlemmar. Tillsammans är vi en av huvudägarna i Coop, och bidrar med goda idéer, nya lösningar och resurser för att förbättra butiksupplevelse, sortiment, pris och erbjudanden. Vi har hälsa och hållbarhet högt på agendan och arbetar för att våra medlemmar ska kunna konsumera smart och hållbart. Läs mer på kfstockholm.se eller följ oss på @kfstockholm   See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Tilläggstid.

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år? I Erik Beckmans Fågeln som pianist ringer någon med ett erbjudande: Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: Du är ju författare, det står i telefonkatalogen. Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag oavsett hur texten är skriven kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv svarar personen: Jag? Vad fan ska vi då ha författare till? En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo Spådomen och Doften av en man är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar Spådomen för en berättelse om flickan som en gång var hon. Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i Doften av en man: Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det. Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I Jag kommer ihåg radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt. Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne för att kunna kallas biografiskt innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för läsarminnen, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Jag har, så att säga förlorat mig själv, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i Spådomen i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna ett jags sökande efter kärlek samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. [] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits. Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ingen annan haft det, som det heter i Fågeln som pianist. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år? I Erik Beckmans Fågeln som pianist ringer någon med ett erbjudande: Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: Du är ju författare, det står i telefonkatalogen. Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag oavsett hur texten är skriven kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv svarar personen: Jag? Vad fan ska vi då ha författare till? En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo Spådomen och Doften av en man är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar Spådomen för en berättelse om flickan som en gång var hon. Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i Doften av en man: Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det. Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I Jag kommer ihåg radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt. Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne för att kunna kallas biografiskt innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för läsarminnen, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Jag har, så att säga förlorat mig själv, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i Spådomen i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna ett jags sökande efter kärlek samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. [] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits. Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ingen annan haft det, som det heter i Fågeln som pianist. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

Den legitimerade barnmorskan och psykoterapeuten Louise Hallin svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. I detta avsnitt av Kära barn handlar det bland annat om barn som skrattar vid tillsägelse, en missnöjd 5-åring, mammiga barn, en retad 7-åring och syskonbråk. Programledare är Lina von Heidenstam. Repris från 2016

Albin har tänkt på hur bastun uppfanns och Anton har ”uppfunnit” chilibiffar! I kulturdelen idag handlar det om barnböcker och och filmer som görs om! Podcasten klipps av Niklas Runsten See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Besök oss på www.ssldampodden.se Avsnitt #27 av podden som sätter damernas superliga i fokus. Idag snackar vi om kvällens match mellan KAIS Mora-Täby (semifinal 3)som spelades inför imponerande 3128 åskådare. Några av ämnena: # Därför vann KAIS Mora # Våra tankarna inför Pixbo-IKSU # Vilka spelare har varit bäst i år # Vem är årets tränare enligt oss Vi som poddar i detta avsnitt är Henrik Vilhelmsson & Ove Johansson.

Mikael Tellbe talar om "Har Gud tappat greppet?" sett ifrån Uppenbarelseboken

Jennie Hammar och Karin Bastin på spaning i Los Angeles. Trender, fenomen, folk och stjärnor i Hollywood. Träning och hälsa. Samt lite vardagsliv. Och hunden Buster.

I veckans avsnitt avslöjar Josefin och Vanja sina löften inför hösten 2016. #JosefinOchVanja See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I första avsnittet efter sommaruppehållet pratar vi om greppet i bänkpress, marklyft och chins. Hook grip, tummen över eller under stången, bredden på greppet - hur kan ma tänka? Podradion Styrkebyrån produceras av Johanna Barvelid och Clara, personliga tränare och kommunikatörer.

Göran Everdahl: Sergeant Sverige kopplar greppet. Jessika Gedin: Husmodern blir hus-modern. Jonas Hallberg: Klyschorna smittar. Här är veckans spaningar! Göran Everdahl: Sergeant Sverige kopplar greppet. Många litterära gestalter inom populärkultur har en stor och trogen skara av fans som vägrar att acceptera att deras ungdoms hjältar inte alltid motsvarar förväntningarna eller kanske rent av avslutar sin verksamhet. Men läsarna borde inse att hjältarna faktiskt bara är fiktioner och att man en dag måste släppa taget om dem. Jessika Gedin: Husmodern blir hus-modern. Husmodern har varit hopplöst omodern sedan tiden uppmanade kvinnorna att lämna hem och familj för att förverkliga sig ute i arbetslivet. Men idag har vinden vänt. Intresset, både bland män och kvinnor för att ta hand om hem och hushåll; trädgård och inredning; familj och vänkrets ökar snabbt och har fått karaktären av en entusiastisk frihetsrörelse.    Jonas Hallberg: Klyschorna smittar. Språkbruket bland våra vanligaste makthavare är fyllt av smittsamma klyschor som ofta skapar mer oklarhet än klarhet. Men det finns en bot som nu alltfler från samhällspyramidens alla skikt söker, skönlitteraturen! Litteraturen som gör språket lika klart och porlande som en fjällbäck.Spanarna är ett program och en podd för dig som gillar samhällsspaning med humor och vill både få skratta och tänka efter.I Spanarna hör du varje vecka tre skarpsynta personligheter och profiler som försöker avläsa trender i vår vardag och ge oss sina visioner om framtiden. Till sin hjälp har de programledaren Ingvar Storm.Här kan du lyssna på alla avsnitt i Spanarnas arkiv

Göran Everdahl: Sergeant Sverige kopplar greppet. Jessika Gedin: Husmodern blir hus-modern. Jonas Hallberg: Klyschorna smittar. Här är veckans spaningar! Göran Everdahl: Sergeant Sverige kopplar greppet. Många litterära gestalter inom populärkultur har en stor och trogen skara av fans som vägrar att acceptera att deras ungdoms hjältar inte alltid motsvarar förväntningarna eller kanske rent av avslutar sin verksamhet. Men läsarna borde inse att hjältarna faktiskt bara är fiktioner och att man en dag måste släppa taget om dem. Jessika Gedin: Husmodern blir hus-modern. Husmodern har varit hopplöst omodern sedan tiden uppmanade kvinnorna att lämna hem och familj för att förverkliga sig ute i arbetslivet. Men idag har vinden vänt. Intresset, både bland män och kvinnor för att ta hand om hem och hushåll; trädgård och inredning; familj och vänkrets ökar snabbt och har fått karaktären av en entusiastisk frihetsrörelse.    Jonas Hallberg: Klyschorna smittar. Språkbruket bland våra vanligaste makthavare är fyllt av smittsamma klyschor som ofta skapar mer oklarhet än klarhet. Men det finns en bot som nu alltfler från samhällspyramidens alla skikt söker, skönlitteraturen! Litteraturen som gör språket lika klart och porlande som en fjällbäck.

2015-11-15 - 10:00 Korskyrkan Sankt Persgatan 32A Norrköping

2015-11-15 - 10:00 Korskyrkan Sankt Persgatan 32A Norrköping

2015-11-15 - 10:00 Korskyrkan Sankt Persgatan 32A Norrköping

Fördjupningsreportage. Expressen dokument ges ut varje dag och är en inläst version av "Expressen dokument" som finns varje dag i tidningen. Uppläsare är Johan Bengtsson. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

Det har nu gått sju år sedan direktsändningarna från Metropolitanoperan i New York till digitala biografer i hela världen startade . Då kunde ingen ana vilken enorm succé som var på väg att födas. Idag är mer än 1.975 biografer i 64 länder med i kulturutbytet och det innefattar såväl storstäder som små byar på avlägsna orter. 14 miljoner operabiljetter har Metropolitan sålt och idag är det inte bara opera som sprids över världen utan teater, dans, musik har hittat ut till en intresserad och engagerad publik som slukar det mesta i biomörkret. Nu har även de stora museerna i världen gett sig in i leken och gjort det möjligt för en stor publik att ta del av de mest spektakulära konstutställningar. I dagens Kulturdokumentär tar Kerstin Berggren med lyssnarna till en rad nyckelpersoner inom HD-liveverksamheten. Bland annat får lyssnarna träffa Metropolitanoperans chef Peter Gelb som var den som startade alltihop 2006. Även de ansvariga på National Theatre i London liksom den svenska operachefen Birgitta Svendén hör till de medverkande

Aldrig är man så svensk som när man är utomlands, men hur ser egentligen exporten av svenskhet ut i världen? Vilka bilder har man av Sverige och det svenska runtom i världen? har fördomarna förändrats? Och hur är det att återvända om man länge bott utomlands? Möt teaterproducenten Josefine Genetay, och skådespelaren och författaren Michael Nyqvist. Alexandra var också på plats under helgens demonstrationer på Syntagmatorget i Aten - hör hennes berättelse om "de desperatas" kamp i Grekland. Dagens bisittare är Martin Ezpeleta, journalist och krönikör.