Podcasts about museernas

Det står en ungefär 1 500 år gammal bildsten på Gotlands museum. Bland inristade motiv finns en mystisk skåra i nedre högra hörnet. Sådana skåror finns massor av i Gotlands natur men ingen vet varför. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kulturredaktionens Mattias Berg möter Mathias Strömer, intendent på Gotlands museum, och Sören Gannholm som har skrivit en Masters-uppsats om skårorna på öns stenar och hällar. Dessutom hör vi Helena Andersson, som är antikvarie och ansvarig för stenålder på Historiska museet i Stockholm. Hon skrev även sin avhandling om gotländska stenåldersstudier. Fler reportage i serien Museernas hemligheter hittar ni i appen Sveriges Radio Play.RÖSTEN: TOMAS ANDERSSON WIJLisa Wall träffar Tomas Andersson Wij på Södra Teaterns scen i Stockholm. ”Min röst är en baryton och det har tagit ganska lång tid för mig att acceptera det”, säger han. Tomas Andersson Wij var sju år när han första gången kände att han fick en riktig kick av att sjunga. Allra bäst tycker han fortfarande att rösten låter i ett frikyrkorum med 3,5 sekunders efterklang. Han ser på sin röst som en vän som han förhåller sig till. Fler intervjuer i serien Rösten med Lisa Wall hittar ni i appen Sveriges Radio Play.Programledare: Måns HirschfeldtProducent Maria Götselius

Ägodelar som stals från exempelvis Förintelsens offer hamnar då och då på museum. Och allt fler saker lämnas tillbaka till efterlevande. Anders Rydell funderar över vem som bevarar minnet av minnet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För en tid sedan besökte jag en gammal brottsplats. En plats för ett brott få längre hade något minne utav – och det var nog hela anledningen till varför just jag befann mig där. Det var i Paris. I de kalla katakomberna under museet Palais de Tokyo. Där uppe, på ytan, var allt som det brukar vara i Paris. Det var modevecka. På museet hölls en visning med kläder av koreanska modeskapare. I entrén trängdes fotografer för att fånga de extravaganta gästerna. En händelse i nuets mittfåra.Alla var så upptagna att ingen lade märke till att jag via en undanskymd personalhiss sänkte ner mig i underjorden – där bortträngda minnen gömdes undan. Det var, i varje fall, vad jag hoppades.Palais de Tokyo invigdes under världsutställningen i Paris 1937, då den ideologiska och politiska spänningen dallrade i luften. På utställningsområdet stod Albert Speers jättelika pelare prydd av svastikan mitt emot Vera Muchinas sovjetiska monumentalskulptur av en bondkvinna och en industriarbetare. I den spanska paviljongen visades Picassos Guernica – samtidigt som spanska inbördeskriget rasade.Några få år senare skulle Palais de Tokyos källare fyllas av nazisternas stöldgods, närmare bestämt av instrument. Tusentals instrument. Pianon och flyglar, som plundrades från Paris deporterade judiska minoritet. Det var Förintelsens dödstädning. Att råna och mörda sina offer – och slutligen utplåna alla minnen av dem.Under kriget avgick i snitt två tåg i veckan från Paris sprängfyllda med konst, böcker, antikviteter och instrument. När staden befriades 1944 låg fortfarande 2 000 pianon, som tjuvarna inte hade hunnit få med sig, kvar i Palais de Tokyos källare.Efter kriget gjordes halvhjärtade försök att återbörda stöldgodset till Förintelsens offer. Men det mesta försvann, eller skingrades för vinden. Även instrumenten i källaren på Palais de Tokyo. Kanske handlade det om att det fanns värre brott att ta itu med, eller bara en känsla av att det bästa man kunde göra var att glömma – och gå vidare. Att bygga nytt på ruinerna, att inte älta. Att inte minnas.När jag stiger ner i källarvalven hittar jag ingenting. Bara stora salar i kall rå betong. De tomma underjordiska gallerierna förmedlar något kusligt, men kanske är det bara i mitt huvud som tomheten och tystnaden blir något mer än vad det är. För här finns inga spår eller minnesmärken. Inga skyltar, inga skrifter eller böcker i museishopen.Instrumenten är sedan länge borta. Det finns överhuvudtaget få lämningar kvar av de stulna instrumentens historia i Paris. De är knappt ett minne.Men de senaste decennierna har det hänt något. Som bortglömda avlagringar på en dyig botten har dessa stulna föremål stigit till ytan. Det började under 1990-talet, inte långt efter Sovjetunionens kollaps. Då löstes knutar upp, hemliga och bortglömda arkiv öppnades. Det fanns ett behov, innan årtusendet var till ända, att konfrontera några av 1900-talets olösta trauman och konflikter. De plundrade kulturskatterna var ett sådant.De senaste årtiondena har nazisternas rov dykt upp överallt. Ingen bör vara särskilt förvånad. I decennier har dessa föremål sålts, köpts, smugglats, importerats och på andra sätt bytt händer tills dessa spillror har letat sig in i nästan varje vrå, i varje samling av betydelse, i världen. Även här i Sverige.Om detta bara hade varit ett vanligt brott, en vanlig stöld hade det knappast upptagit oss fortfarande. Men detta brott berörde en annan, mer komplex, materia.Föremålen var inte bara hågkomster över förlorade människor, familjer och hela släkter – utan hade också ofrånkomligt blivit minnen av det större brott som plundringen var en del av – Förintelsen. En kvinna som jag träffar i Paris, och som arbetar med frågan, kallar de stulna föremålen för de sista vittnena. Snart är de levande borta, då återstår bara kvarlämningarna.Ett sådant perspektiv på de stulna föremålen är en trösterik tanke. Att värdet i att efterforska inte främst ligger i att återföra föremålen, utan i blottläggandet av deras historia. Efterforskningarna är då inte ett medel, utan ett mål för ett långsamt och mödosamt minnesarbete. Ett arbete som kan hjälpa oss att avtäcka historien gång på gång.Det är en närmast poetisk bild, att alla dessa skärvor – genom glömska och ignorans – har blivit en del av vår minnesväv, när de på olika vägar infogats i samlingar världen över.Museerna har ofta kämpat emot. Den restitution som nu pågått i flera decennier har varit en sårig och ofta konfliktfylld process. Så även i Sverige, där Moderna museet länge var ovilligt att lämna ifrån sig stulen konst. Kanske är inte heller detta förvånande. Det ligger i dessa institutioners DNA att bevara och skydda sina samlingar – inte att upplösa dem. Restitutionsfrågan har utmanat museets själva grundidé. Sånt sker inte utan motstånd.Men frågan har också gjort någonting annat. På flera sätt har Förintelsens kvarlämningar öppnat dörren också till andra, äldre, brott. Det koloniala arvet. Förtrycket av minoriteter. Och rasbiologins makabra lämningar i form av mänskliga kvarlevor.De senaste åren har slussarna öppnats. Frankrike och andra länder har börjat ta itu med museernas koloniala börda. Även sådana föremål finns representerade i svenska samlingar.Nu när flödet går åt andra hållet, så kan många museer inte agera snabbt nog för att lätta denna börda. Man vill städa ur garderoben, dumpa de ”giftiga” föremålen för att återgå till det som man beskriver som sin kärnverksamhet. Men återlämningsivern väcker en annan fråga. Vem bevarar minnet av minnet?Att återbörda något är en försoningsprocess, inte bara för dem som återfår – utan än mer för de institutioner som förvärvat, handlat och gömt undan dessa föremål. Som i decennier undan låtit sig att avtäcka de mörkare sidorna sina samlingar.Museer, bibliotek och andra samlingar är våra gemensamma minnesbanker, bevarare av den tråd vi spinner vår identitet och vår självbild utifrån. I denna väv måste även mörkare, mindre smickrande, trådar beredas utrymme.Det är numera inte ovanligt att ättlingar till Förintelsens offer istället för restitution väljer att sluta en uppgörelse – att i utbyte mot erkännande och blottläggande av föremålens historia, låta museer och andra institutioner behålla dem. Andra skänker återbördade föremål till Förintelsemuseer och andra institutioner som bevara minnet av dessa händelser.Jag lämnar källaren. Och tar hissen tillbaka till Palais de Tokyos övre gallerier, och tänker på vi varken befriar oss från skuld eller ansvar genom restitution – snarare erkänner vi att en orätt har begåtts.Och just därför är kanske inte återbördandet alltid är den bästa lösningen. Dessa föremål har också ofrånkomligt kommit att bli bärare av en annan historia. Historien om vår skuld.Anders Rydell, författare och journalist

Nya albumet Färger är Kaahs första på sex år. Hör honom berätta för P1 Kulturs Lisa Wall om sin politiska ådra, sin medverkan i På Spåret och vilka utmaningar som kommer med att vara veteran i soulbranschen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. PÅ JAKT EFTER PRESIDENTENS PICKADOLLER1967 lyckades en tjuv stjäla två guldbeslagna revolvrar från Livrustkammaren i Stockholm. Vapnen hade Karl XV fått i gåva av Abraham Lincoln 1863 mitt under amerikanska inbördeskriget. De ovärderliga revolvrarna har fortfarande inte hittats – och Interpols jakt på dem är en vindlande historia. Om detta hör du i del 3 i serien Museernas hemligheter.ESSÄ: DÄRFÖR HÖR MATEMATIK OCH SKAPANDE IHOPCharles Darwin beskrev en gång matematikern som ”en blind man i ett mörkt rum som letar efter en svart katt som inte är där”. Vad är det som händer när vi förstår – eller inte förstår – matematik? Och på vilka sätt liknar den matematiska processen den konstnärliga? Detta undersöker Helena Granström i dagens OBS-essä.Programledare: Lisa WallProducent: Karin Arbsjö

Dokumentärserien Karin och Carl Larsson på SVT ger en delvis ny bild av det berömda konstnärsparet. Karins betydelse som medskapande till konstverken lyfts fram men också de mörka skuggorna i idyllen på Sundborn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ami Bergöö, författare till flera böcker om paret Larsson och expert i serien, kommer till studion och berättar varför det är viktigt att idyllen får mörkare skuggor.MÖTE MED EN HIPP TYSK FOTOKONSTNÄR: WOLGANG TILLMANSRoger Wilson har träffat den tyske fotokonstnären Wolfgang Tillmans, känd bland annat för sina bilder från gayklubbar men också för sin fascination för rymden. Han är just nu aktuell med en stor retrospektiv utställning, ”To look without fear”, på Moma i San Francisco.Här i Sverige har man kunnat se Tillmans verk på på Moderna Museet, där han hade en stor utställning 2012, och i Göteborg i samband med att han fick Hasselbladspriset 2015. MUSEERNAS HEMLIGHETER: TROLLFORMELN PÅ RINGENOch nu ska vi fortsätta med del två av reportageserien ”Museernas hemligheter”, där vår reporter Mattias Berg berättar om särskilt gåtfulla föremål på Sveriges museer. Den här gången handlar det om en guldring som hittades i marken på 1930-talet. Den visade sig vara från 1500-talet och ha en några obegripliga ord inristade inuti. Eller var den verkligen obegriplig? Här kommer den osannolika historien om ringen med trollformeln. OBS-ESSÄN OM SPRÅKETS FÖRMÅGA ATT SKILDRA EN MASSAKEROBS-essän ingår i veckans serie om precision. Författaren Kashayar Naderehvandi reflekterar över juridikens språk och inflytande på den Tobagofödda, kanadensiska författaren M NourbeSe Philips bok ”Zong” från 2008. Boken handlar om den rättstvist som följde på massakern på skeppet Zong. En repris från 2021.Programledare: Lisa Bergström Producent: Nina Asarnoj

I en ny bok berättar Måns Ivarsson om sina möten med en drös legendariska artister. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Under 80-90-talet var Ivarsson en ledande pop- och rockskribent för bland andra Sydsvenskan och Expressen, idag är han gäst i P1 Kultur.MUSEERNAS HEMLIGHETER: SILVERHJÄRTATS MYSTERIUMÅr 1916 grävs ett kvinnligt skelett upp under golvet i en medeltida kyrka i stadsdelen Gamlestaden i Göteborg. Mot den vanliga kristna traditionen hade kvinnan fått med sig en gravgåva i form av ett silverhjärta på bröstet. Fyndet, och mysteriet runt det, har tillägnats ett helt rum på Göteborgs stadsmuseum. Hör första delen i serien Museernas hemligheter av Mattias Berg.ESSÄ: VAD PRECIS MENAR VI MED PRECISION?Att gestalta just det som ska gestaltas är en svår konst. Det som brukar hyllas som konstnärlig precision. Men vad är det då egentligen som avses? Boel Gerell reflekterar över ett svårfångat begrepp.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Ny generaldirektör för Migrationsverket. För många språkrörskandidater i Miljöpartiet? Bordet i Emmaboda. Heta linjen 60 år. Mygginferno i Uppsala- Försvarsministermöte i Spanien. Museernas ekonomiska kris. Militärkupp i Gabon. Hemlösheten i USA. Alzheimers och luktsinne. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Efter flera år av renovering öppnar nu Malmö stadsteater sin stora scen Hippodromen. Först ut är Shakespeares En midsommarnattsdröm i en mardrömslik tolkning. En midsommarnattsdröm var också den pjäs som invigde teaterns stora scen 1944 när den var helt ny. Hur lyckas Malmö stadsteater den här gången? Och varför spelas den drygt 400 år gamla klassikern fortfarande så ofta? Teaterkritiker Kristina Lindquist var på premiären.OSCARSREGISSÖREN SAM MENDES TILLBAKA MED SIN MEST PERSONLIGA FILMSam Mendes är en av filmvärldens stora, med Bond-filmer och ett antal Oscarsstatyetter. Nu har han gjort sin mest personliga film, och berättar för Björn Jansson om sin uppväxt som inspirerat filmen.MUSEERNAS HEMLIGHETER: STENEN SOM STALSPå samemuseet Ajtte i Jokkmokk finns en helig sten: en så kallad sejte. Den stals från sin plats av två svenska grevar år 1900. Nu är den tillbaka i sameland – och utövar fortfarande sin mystiska kraft. Hör den sista delen i serien Museernas hemligheter.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

På samemuseet Ajtte i Jokkmokk finns en helig sten: en så kallad sejte. Den stals från sin plats av två svenska grevar år 1900. Nu är den tillbaka i sameland - och utövar fortfarande sin mystiska kraft. I det här avsnittet av serien berättar Mattias Berg om den heliga stenen och dess vindlande historia. Vilka de här två grevarna var och varför de stal stenen från platsen i landskapet, varför det ligger en uppslagen dagbok i samma monter som sejten på museet. Och fullt med mynt runt omkring.Museernas hemligheter undersöker märkliga föremål på svenska museerVi får möta Ann-Maj Kuoljokk Albinsson, som är vice ordförande i samemuseet Ajttes styrelse och från vars släkts marker sejten stals av de två ungdomliga grevarna. Dessutom kommunikatören Elina Kuhmunen och religionshistorikern Anna Westman Kuhmunen på museet. Han träffar också Erik Franzén i Göteborg, som har skrivit en masters-uppsats i arkeologi om den heliga stenen på Ajtte.

Under tisdagen inleds traditionsenligt årets bokrea. Vad betyder den traditionen i dag? Vi besöker en oberoende bokhandel som valt en lite annorlunda reastrategi. Vår litteraturredaktör Lina Kalmteg har djupdykt i de största katalogerna och handplockat fem böcker att fynda i årets bokrea – där finns bland annat en Nobelpristagare, en filmaktuell roman och en klassiker värd att satsa på.MUSEERNAS HEMLIGHETER: LINCOLNS STULNA REVOLVRAR1863 fick vår kung Karl den femtonde en present av Abraham Lincoln mitt under amerikanska inbördeskriget – två revolvrar med guldsmyckning. Hundra år senare skulle de stjälas från ett svenskt museum och vart de tagit vägen är fortfarande ett mysterium – också för Interpol. Mattias Berg söker svaret i det tredje avsnittet av serien Museernas hemligheter.ESSÄ: VEM BRYR SIG OM CHEFEN?Chefens roll har förändrats en hel del med den tilltagande specialiseringen på arbetsmarknaden. Men vem bryr sig egentligen om chefen och vill skildra ledarens perspektiv? Det undrar Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap, i dagens essä från OBS.Programledare: Lisa WallProducent: Felicia Frithiof

Hur kunde två ovärderliga revolvrar som en gång ägdes av den amerikanske presidenten Abraham Lincoln hamna på Livrustkammaren och sedan bli föremål för en spektakulär stöldkupp på 60-talet?

I början av 1960-talet vände den avantgardistiska konströrelsen FLUXUS upp och ner på konstvärlden. Nu visas verk av en av medlemmarna, Ken Friedman, på Kalmar konstmuseum. Vad betyder Fluxus idag? Samtal med konstkritiker Mårten Arndtzén. MUSEERNAS HEMLIGHETER: RINGEN MED TROLLFORMELN1933 hittades i skånska Tågarp en guldring från 1500-talet med en inskription på insidan – en trollformel. Frågan är vad den innebär? Vad är den bra för – eller emot? I serien Museernas hemligheter undersöker reporter Mattias Berg museiföremålen som bär på frågor och mysterier.REPORTAGE: HANNA HELQUISTS DUKNING SOM KONSTKan dukning vara konst? Krönikören - och dukningsfantasten - Hanna Hellquist lät en handfull konstnärer duka varsitt bord. Resultatet blev utställningen "Det dukade bordet" på Millesgården i Stockholm.Prgramledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Andra delen i reportageserien Museernas hemligheter handlar om en guldring med en trollformel från 1500-talet som hittades vid ett vanlig markarbete i Skåne.

Marigold och Rose är poeten Louise Glücks första prosabok. Lina Kalmteg blir glad av en personlig berättelse, som också avslöjar nya och lekfulla sidor av författaren. Amerikanska Louise Glück fick Nobelpriset i litteratur 2020. Förra året kom hennes första diktsamling sedan priset och nu debuterar hon också som prosaförfattare. Kulturredaktionens litteraturkritiker Lina Kalmteg har läst Marigold och Rose, en berättelse om tvillingarnas första levnadsår och berättad av de båda bebisarna. Översatt till svenska av Jonas Brun.VAD DÖLJER DET MYSTISKA SILVERHJÄRTAT PÅ GÖTEBORGS STADSMUSEUM?I vår nya reportageserie Museernas hemligheter undersöker kulturredaktionens Mattias Berg mystiska föremål på svenska museer. I första avsnittet handlar det om ett silverhjärta från 1500-talet. År 1916 grävs ett kvinnligt skelett upp under golvet i en medeltida kyrka i stadsdelen Gamlestaden i Göteborg. Mot den vanliga kristna traditionen hade kvinnan fått med sig en gravgåva i form av ett silverhjärta på bröstet. Fyndet, och mysteriet runt det, har tillägnats ett helt rum på Göteborgs stadsmuseum. I del 1 av Museernas hemligheter tar Mattias Berg hjälp av museipedagogen Håkan Strömberg på Göteborgs stadsmuseum samt arkeologikonservatorn Inger Nyström Godfrey och Claes Gejrot på Riksarkivet, som är specialist på medeltida latin, för att komma närmre svaren på gåtan om silverhjärtat och dess hemligheter.DIREKTRAPPORT FRÅN FOLK OCH KULTURKl 13 idag inviger kulturminister Parisa Liljestrand årets upplaga av konventet Folk och Kultur. Jens Möller är på plats i Eskilstuna och rapporterar. Vad säger kulturministern i sitt tal?ESSÄ: NORRMÄNNEN FÖRSTÅR ATT HAVET GER BLANKA FAN I OSSSvensk sakprosa, och norsk, skiljer sig åt på det viset att människan i svenska essäer och fackböcker ofta framstår som förgörande, och naturen som sårbar, medan författarna i Norge har en helt annan blick för människans litenhet och naturens brutala överlevnadskraft. Författaren Fredrik Sjöberg inleder OBS essäserie "Under ytan" med att ta en titt på vårt grannlands förhållande till havet och naturens krafter.Programledare: Lisa BergströmProducent: Anna Tullberg

Ett smycke, med symboler och bokstäver, i form av ett hjärta har varit en gåta för experter i över hundra år. Det är första mysteriet som Mattias Berg tar sig an i reportageserien Museernas hemligheter. År 1916 grävs ett kvinnligt skelett upp under golvet i en medeltida kyrka i stadsdelen Gamlestaden i Göteborg. Mot den vanliga kristna traditionen hade kvinnan fått med sig en gravgåva i form av ett silverhjärta på bröstet. Fyndet, och mysteriet runt det, har tillägnats ett helt rum på Göteborgs stadsmuseum.Lyssna på hela reportaget via länken nedan.

Den som tror att våra moderna tider lyckats göra sig kvitt det förgångna har fel. Tvärtom, hela världen håller på att förvandlas till ett museum menar Thomas Steinfeld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Aldrig har det förflutna varit så närvarande. Det som en gång varit blir levande igen, i form av filmer eller datorspel som förmår att återskapa det försvunna med yttersta precision. Eller så bevaras det förflutna i form av innerstäder, restaurerade för att för alltid se ut som de kanske en gång gjort. Eller så spelas samma gamla låtar om och om igen, från morgon till kväll, så att även den populära musiken tycks har hamnat i en ändlös slinga av nästan samma karaktär som den klassiska musiken befinner sig i sedan mer än hundra år. Ingenstans syns dock det förflutnas övertag över närvaron lika tydligt som i museernas utveckling. Runt 150 museer lär ha funnits i Sverige under slutet av sextiotalet. Idag räknar man mer än 1500 museer, och då är många privata, men allmänt tillgängliga samlingar är inte ens upptagna i listan. Museernas historia är en berättelse om permanent utvidgning. De första skapades när några få furstliga samlingar öppnades för allmänheten, eller när en republik som Frankrike ville visa upp alla konstskatter, som befunnit sig i slott, kyrkor och kloster och som nu skulle betraktas som folkets egendom. De nya samlingarna förvarades i byggnader, som liknade husen varifrån de utställda föremålen tagits: I Paris användes ett gammalt kungasäte, nämligen Louvren, eller så byggdes det nya slott, enbart för konsten, så som i St. Petersburg eller i Stockholm, eller så uttrycktes det en näst intill religiös vördnad för konsten genom att man byggde nya museer som liknade antika tempel, så som det skedde i Berlin, i London och Madrid. Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. Så småningom upprättades liknande praktbyggnader också för samlingar utanför konsten, framför allt inom naturhistorien, inom etnologin, inom konsthantverket och senare också inom teknikhistorien. Uppkomsten av dessa samlingar var bunden till nationalstatens framfart under det sena 1800- och det tidiga 1900-talet: De dokumenterade civilisationens möjligheter och framgångar, och när de talade om människan så menade de framför allt det egna folket. Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. I byn Önneköp utanför Hörby i Skåne finns ett kannibalmuseum, i Säter utanför Skönvik i Dalarna finns ett museum över mentalvårdens historia, och i lappländska Glommersträsk finns ett museum över osålda damhattar. I Wien finns ett museum över kondomer, i kroatiska Zagreb finns ett museum över brustna relationer, och i byn Castelbosco utanför Piacenza i norra Italien finns ett "museo della merda", ett avföringens museum. Ingen har ännu lyckats göra en förteckning över alla dessa privatmuseer. Men de finns i alla länder i västvärlden, med minst flera hundra exemplar i varje stat. Eftersom de vanligtvis går tillbaka till en hobby, som någon gång spräckte vardagsrummets begränsade möjligheter, är det svårt att bestämma när samlandet började bedrivas med museologiskt allvar. Det finns dock anledning att tro att de allra flesta inte är äldre än trettio eller fyrtio år. Det må låta underligt, men det är så: Deras framfart är knuten till den moderna konstens segertåg genom världens stora museer. Målaren Wassily Kandinsky, en av den abstrakta konstens pionjärer, berömde sin äldre kollega Paul Cézanne år 1912 för hans förmåga, att "skapa en besjälad varelse av en tekopp, eller riktigare sagt, att upptäcka en varelse i denna kopp". Det dröjde inte länge innan en sådan tekopp, iklädd en bit päls, ställdes ut som ett konstverk, bredvid en flasktorkare eller en cykelsadel med racerstyre, som skulle föreställa en tjurskalle. Sådana föremål, som blir till konst för att en konstnär utnämnt dem till konst, kallas för "readymades". Med dem utvidgades antalet objekt som kunde presenteras i ett museum i det oändliga. Det behövs kanske inte mer än en vit vägg, kanske en vitrin eller en sockel, och så ett bra ljus för att vad som helst ska kunna förvandlas till ett föremål av högre betydelse. Kunskapen om strålkastarens förmåga att förvandla ett bruksföremål till ett betydelsefullt objekt förenar den moderna konstnären med människan bakom ett udda privatmuseum. Det tidiga avantgardet var en revolutionär sekt. Var än den uppträdde så möttes den av kritikernas hån och åskådarnas vrede, av oförstånd, förolämpningar och inte sällan av slagsmål. Det dröjde innan den stora publiken slöt fred med den moderna konsten, någon gång under sextio- eller sjuttiotalet, när Pontus Hultén härskade över Moderna Museet, när Andy Warhol började tillverka uppdragskonst för alla som hade råd och när Joseph Beuys lät plantera 7000 ekar för en konstutställning i den tyska provinsstaden Kassel. Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Efter denna tid förfogade konsten inte bara över en oändlig mängd av potentiella föremål. Den spred sig också över hela samhället, i gestalt av allt fler museer, men också i form av en kulturalisering av hela samhället. Staden själv blev till ett museum, när försummade stadsdelar skulle bli levande igen, när det urbana rummet i allt större utsträckning förvandlades till scener, för konserter eller teaterföreställningar, med nya byggnader som från början uppfattades som konstverk i sig själva. Och när det nu uppstod allt fler och allt uddare privatmuseer, så blev de en del av en allmän utveckling mot mer kultur för alla. Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Det skedde inte bara för att det blev så lätt att bygga upp ett galleri över den egna tillvaron, med hjälp av de sociala medierna och till mer eller mindre allmän beskådan. Det skedde framför allt för att folk gjorde sig själv till konstverk, var och en: Först kanske i form av en expressiv individualism, som uttryckte sig genom kläder, gester eller ovanliga preferenser, sedan också med själva kroppen som ett konstnärligt objekt och en alldeles privat konsthall. Denna utveckling innebär den systematiska bearbetningen av musklerna med perspektivet riktat mot ett skönhetsideal. Men den omfattar i synnerhet tatueringarna. Ty vad är en tatuerad kropp, om inte ett bildarkiv, där varje postering är av en sådan betydelse att den tas emot under smärtor för att sedan ledsaga bildens bärare under hela livet? Och vad är en sådan kropp om inte en utställning av en människas drömmar om sig själv och resten av världen, helst förknippad med starka minnen? Tatueringen må vara den mest intima formen av ett modernt privatmuseum. Men den är också det mest extrema och personliga uttrycket för att det förflutna aldrig förgår. Särskilt inte i vår tid. Thomas Steinfeld

Kalle Berg och Babs Drougge, men idag Erik Glaad, på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3: Anis Don Demina, Ison Glasgow och Vendela Lundberg. Hovrätten dömer fyra bolagstoppar i den så kallade Allra-skandalen till fängelse för flera brott. Men vad handlade Allra-skandalen om? Vi reder ut och ger senaste nytt i denna härva. Dessutom håller delar av konstvärlden på att koka över efter att en av nätets största porrsajter börjat guida till nakenmåleriets guldkorn på några av världens mest kända museer.

Daniela Kalthoff på Naturhistoriska riksmuseet var med och avslöjade att det fanns falska exemplar av den utdöda blåbocken - ett ikoniskt och sällsynt djur på muséer runt om i Europa. Genom åren har människoskallar visat sig vara något annat än man trott, och inte ens ett elefantfoster som Linné studerade var det vi trodde. Nyligen kom ett pressmeddelande från Naturhistoriska riksmuseet där det stod "DNA avslöjar falska blåbockar". Blåbocken dog ut år 1800 och sedan dess har det bara funnits enstaka exemplar kvar på olika museer. Och i ett slag blev de ännu mer sällsynta - av tio undersökta blåbockar var det bara fyra som visade sig vara den utdöda antilopen. De andra var mindre ovanliga släktingar som lever kvar idag. Daniela Kalthoff är intendent och ansvarig för däggdjurssamlingarna på Naturhistoriska riksmuseet och var med och gjorde DNA-studien. Och blev glad över att det exemplar som de har var ett av världens fyra bevarade och bevisade fynd av blåbocken. Vi är stolta över vår blåbock, säger hon, och nu har den alltså blivit ännu mer vetenskapligt värdefull. Genom åren har olika museifynd visat sig inte vara det vi trott från början. På Naturhistoriska riksmuseet finns till exempel ett gammalt elefantfoster i sprit, som kung Adolf Fredrik en gång köpte. Det använde Carl von Linné när han definierade och namngav arten indisk elefant. Men för några år sedan visade det sig vara en afrikansk elefant, i en studie där bland andra svenska paleogenetikern Love Dalén var inblandad. Till den historien hör också en gåta som involverar en kringresande elefant, ett elefantskelett i Florens, och en elefantteckning av självaste Rembrandt. I Vetenskapspodden diskuterar vi vad ny kunskap gör med gamla fynd, och tar dessutom upp rena förfalskningar som hamnade på museum utan att någon upptäckte sanningen. Programmet är en repris från 5 februari 2021. Medverkande: Tobias Svanelid, Vetenskapsradion Historia och Björn Gunér, Vetenskapspoddens producent Programledare: Lena Nordlund Tekniker: David Hellgren

Daniela Kalthoff på Naturhistoriska riksmuseet var med och avslöjade att det fanns falska exemplar av den utdöda blåbocken - ett ikoniskt och sällsynt djur på muséer runt om i Europa. Genom åren har människoskallar visat sig vara något annat än man trott, och inte ens ett elefantfoster som Linné studerade var det vi trodde. Nyligen kom ett pressmeddelande från Naturhistoriska riksmuseet där det stod "DNA avslöjar falska blåbockar". Blåbocken dog ut år 1800 och sedan dess har det bara funnits enstaka exemplar kvar på olika museer. Och i ett slag blev de ännu mer sällsynta - av tio undersökta blåbockar var det bara fyra som visade sig vara den utdöda antilopen - de andra var mindre ovanliga släktingar som lever kvar idag. Daniela Kalthoff är intendent och ansvarig för däggdjurssamlingarna på Naturhistoriska riksmuseet och var med och gjorde DNA-studien. Och blev glad över att det exemplar som de har var ett av världens fyra bevarade och bevisade fynd av blåbocken. Vi är stolta över vår blåbock, säger hon, och nu har den alltså blivit ännu mer vetenskapligt värdefull. Genom åren har olika museifynd visat sig inte vara det vi trott från början. På Naturhistoriska riksmuseet finns till exempel ett gammal elefantfoster i sprit, som kung Adolf Fredrik en gång köpte. Det använde Carl von Linné när han definierade och namngav arten indisk elefant. Men får några år sedan visade det sig vara en afrikansk elefant, i en studie där bland andra svenska paleogenetikern Love Dalén var inblandad. Till den historien hör också en gåta som involverar en kringresande elefant, ett elefantskelett i Florens, och en elefantteckning av självaste Rembrandt. I Vetenskapspodden diskuterar vi vad ny kunskap gör med gamla fynd, och tar dessutom upp rena förfalskningar som hamnade på museum utan att någon upptäckte sanningen. Medverkande: Tobias Svanelid, Vetenskapsradion Historia och Björn Gunér, Vetenskapspoddens producent Programledare: Lena Nordlund Tekniker: David Hellgren

Museer värnar vårt kollektiva minne, men arbetar också med att glömma bort. Hur glömskan fungerar reds nu ut i en aktuell bok. Dessutom om vad som händer med museerna när de ser besökare som kunder. Vad väljer museer att visa och berätta och vad väljs bort? De senaste åren har sydstatsgeneraler, Richard Wagner och Zarah Leander blivit ifrågasatta. Många museer har valt att rensa i sina samlingar, att repatriera och utrangera föremål som anses problematiska. Hur denna process går till undersöks nu av författaren Stefan Bohman, aktuell med boken Skelett i garderoben. Dessutom om vad som händer när museet ägnar större kraft åt sina caféer och museibutiker snarare än själva utställningarna. Och så reder Dick Harrison ut om Gustav Vasa egentligen var en landsfader eller tyrann. Programledare är Tobias Svanelid.

Det mesta som finns i ett museums samlingar kan man se på nätet, i böcker eller se filmer om. Allt finns ett knapptryck bort, ofta bättre presenterat och med större fördjupning än än vad man kan se i verkligheten. Hur påverkar det museerna?Susanna Pettersson, överintendent på Nationalmuseum, säger att ambitionen är att ett fysiskt besök ska uppmuntra besökarna att tänka stort och djupt. Museets ambitioner har svängt från att vara en utställningshall till att erbjuda en upplevelse, och när man kliver in genom portarna på Blasieholmen märker man hur detta genomsyrat utformningen av ett av landets äldsta och nyaste museer. I vårt samtal pratade vi om museernas roll i samhället idag och hur det förändrats (bland annat av Instagram), om att försöka belysa historien ur andra perspektiv än segrarens, och hur en självständig institution hanterar att vår historia politiserats.BokrekommendationerLogic and the art of memory - Paolo RossiKonstskatter ur samlingarna - Nationalmuseum On collecting - Susan Pearce - - -Perspektiv produceras av VVV Media. Producent: Gabriella Lahti. Programledare: Per Grankvist Följ Per på Instagram: https://instagram.com/pergrankvist See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

”Viljan man har är inte ställd i paritet med de förutsättningar och kompetenser man har. Det gör att man kanske inte alltid väljer det vägval som är mest lämpat för en.”   I tredje och sista delen av K-podds augustiserie om museernas digitala förmedling kopplar vi upp oss till Carl Heath, chef för digitalisering och […]

Digital förmedling behöver inte vara ”rocket science”. Men se till att ha en digital strategi och lär känna era besökare. Det är några av de tips och reflektioner som Josefine Floberg, utställningschef på Malmö museer, kommer med i det här avsnittet av K-podd. Veckans avsnitt är del 2 av 3 i vår augustiserie om museernas […]

K-podd ger sig ut på en liten följetong! I tre avsnitt som släpps på tisdagar under augusti ska vi lyfta, vända och vrida på hur museer använder sig av digital förmedling.  Riksantikvarieämbetet har gjort en nulägesanalys av hur svenska museer förmedlar sina samlingar och utställningar via digitala metoder och kanaler, och har även undersökt vilka […]

Upplevelsen av ett museibesök innebär ofta minnen för livet, och ger inte sällan en djupare förståelse för den värld vi lever i. Det tycker vi som älskar att gå på museum. Men hur arbetar museerna för att fler ska komma dit och få den upplevelsen? K-podd tog med sig mikrofonerna till Sofia Ali och Anna […]

Rosa Taikon är silversmeden och samhällsdebattören som fick Tage Erlander och Olof Palme att gömma sig i korridorerna på grund av hennes envisa kamp för romers rättigheter. Rosa Taikon växte upp i tältläger på olika platser i Sverige med pappa som drev tivoli och syskonen som hon tidigt fick ta ansvar för. Tillsammans med sin lillasyster Katarina Taikon ledde hon under 60-talet kampen mot rasism och systematisk diskriminering av romer och förde deras rätt till skolgång och fasta bostäder. 2013 fick hon Olof Palmes pris för sin livslånga kamp för mänskliga rättigheter och för att genom sitt silversmide ha berikat samhället.I samtalet med Martin Wicklin berättar hon hur den envisa kampen för romernas rättigheter fick Erlander och Palme att gömma sig i korridorerna, om tioåringen bakom dansbandets trummor och om rädslan över att historien upprepar sig.Producent Marie-Caroline BiverTekniker Fredrik NilssonSöndagsintervjun är en produktion från Tredje Statsmakten Media

Det nyöppnade Judiska museet i Warszawa handlar mycket medvetet om judisk kultur i Polen under tusen år, inte främst om förintelsen och antisemitism. Kritikens programledare Gunnar Bolin har varit där och skildrar i ett reportage hur museet formats. I Sverige diskuterar museivärlden just nu mångfaldsfrågor - vilka perspektiv museerna har, hur de berättar och vilka som gör det. Riksutställningars nya rapport "Museerna och mångfalden" understryker att det är hög tid att ord förvandlas till handling. Men, hur blir ett museum i sin tid? Utställningsproducenten Ceylan Holago, utställningsansvarig på Mångkulturellt centrum, Eva Hansen, strategisk chef för Malmö museer och kulturredaktionens Mattias Berg kommer till Kritiken - som - också varit i Paris, där Karsten Thurfjell har besökt Fondation Louis Vuitton, affärsmannen Bernard Arnaults konstpalats som ritats av den berömde arkitekten Frank Gehry. Programledare Gunnar Bolin Producent Maria Götselius

Tomas Hedberg fann förra vintern den dagbok som hans farfar missionären Enok Hedberg skrev mellan åren 1905- 1909 i Indien. Eftersom Tomas är mycket intresserad av släkthistoria bestämde han sig för att renskriva dagboken tillsammans med sin son Andreas Hedberg. -Även om inte dagboken är skriven varje dag så ser man att den ligger nära händelserna, säger Tomas.  Den är nästan skriven i stenografistil, snabbt och flyktigt. Och den ger en detaljerad bild om livet som missionär vid förra sekelskiftet. Enok föddes i Småland i en fattig backstugefamilj. Av de sju barn som föddes i familjen kom fyra av barnen att bli missionärer. Vid sin första missionsresa till Harai träffade Enok sin första hustru Emma Malmros. Han skriver i dagboken den 15 november 1905; ”Den 15 ds var den för mig oändligt viktiga dagen i mitt lif. Jag blef då i äktenskap förenad med min Emma. Sedan dess ha vi haft en skön tid tillsammans. Till hvilken välsignelse en kvinna kan vara för en man har jag aldrig förr anat.” Vid en malaria attack 1908 födde Emma en dödfödd son. Några dagar senare avled Emma i sviterna av malaria och troligtvis en förgiftning i samband med förlossningen. ”Den 19.10.08 Emma är ej mer. Jag är allena . Det är rysligt. Kan icke uthärda att stanna här. En blytyngd vilar över bröstet.” Emma och hennes son begravdes på missionsstationens tomt i Indien. I samband med tolkningen/ renskrivningen av dagboken har Tomas och Anderas blivit mer och mer intresserade av Enoks liv som missionär. De har därför planerat en resa till Indien där de ska följa i Enoks fotspår. Ett av målen är att finna Emmas grav. Resan kan du följa genom att klicka på den här länken . ”De fyra sista åren har varit en brytningstid för mig som aldrig förr. Allt har vacklat under mina fötter. Det värsta är, att jag försummat bänen och umgänget med Gud. Han har nu salgit mig, slagit mig hårt. Men jag hoppas slagen har drivit mig i riktning mot hans famn.” Enok reste först med Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och senare med Alliansmissionen.  De flesta svenska missionärerna var verksamma inom tre större organisationer. Dessa var Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Centralprovinserna (eller Madhya Pradesh som det heter idag), Alliansmissionen i västra Khandesh  och Svenska kyrkan i Tamail Nadu  . Vill man ha detaljer om någon särskild missionär är det i regel bara att höra av sig till dessa organisationer. EFS i Uppsala har till exempel en missionsintendent anställd. De flesta av dessa organisationer har brevarkiv där man kan hitta mycket  information. För att komma åt dessa arkiv måste man besöka organisationen. Har man en släkting som varit verksam i Alliansmissionens regi har man dessutom en annan möjlighet. Sällskapet fungerade så att varje missionär hade en understödjande kommitté som han själv satte samman. Till dessa skrev missionären brev.  Många av missionärerna var etnografiskt och filologiskt intresserade och skickade hem mängder av föremål till museer i Sverige. Så gjorde även Enok Hedberg. Han skickade allt från oxkärror till krukor och leksaker till Etnografiska museet i Stockholm. Och den ersättning han fick för föremålen gick till missionen. I museets dolda vrår Föremålen i våra museer har samlats in för att kunna visa hur människor levde förr. Givetvis är de flesta av föremålen från den region eller trakt museet ligger i och ska bevara minnen från. Men precis som i fallet med den indiska samlingen finns på många av landets museer saker från världen utanför. Ett sådant museum är Göteborgs stadsmuseum. Där finns rätt många föremål från det område som idag är Iran och Irak, berättar Marie Björk som är enhetschef för samlingarna där. -Vid slutet av 1800-talet fanns det en idé om museerna som det utvidgade klassrummet, och därför samlades mycket föremål in. Den som bodde i Sverige skulle på det sättet få en bild av världen utanför, berättar Marie Björk. Många av föremålen har flyttats över till etnografiska museet, ändå finns det gott om föremål kvar. -Och det intressanta idag är ju att när samhället förändrats och det flyttar hit många människor från till exempel Iran och Irak så får samma föremål en helt ny betydelse, fortsätter hon. -Man kan inte veta vilka frågor framtiden kommer att ställa till föremålen. Men de allra flesta föremålen på våra museer har givetvis samlats in från närområdet I Göteborgs stadsmuseums faktasal kan man med datorns hjälp söka sig ner i föremålssamlingarna. Marie Björk letar sig fram i en databas som heter Carlotta. Där kan man söka efter olika föremål, men man kan också söka på olika personnamn som är knutna till föremålen. När hon slår på måfå på namnet Karl Karlsson får hon träff på en trollknuta, ett garnnystan med en sten invirad i mitten, ett föremål som man fann i en skorstensstock och som förmodligen skulle bringa tur till det småländska hus där den påträffades. -På det här sättet kan man som släktforskare leta efter en släktings namn, och har man tur så får man träff på det. Men man kan också söka på en gård, socken eller härad och se vilka föremål som kommer från det aktuella området. Karl Karlsson är ju ett vanligt namn men man kan i databasen också kolla var han kom ifrån och på så sätt försäkra sig om att det är rätt person man funnit. Mattias Bäckström är idéhistoriker och håller på med en avhandling som berör våra museer. Han menar att datoriseringen av museernas samlingar gjort det möjligt för släktforskare och personhistoriker att återfinna föremål som de egna släktingarna använt. -Man kan om man har tur faktiskt få tag i föremål som mormors far faktiskt brukade, säger han. Om man har hållit till i alla skriftliga arkiv i sin släktforskning och kan komplettera det med fysiska föremål, det måste vara häftigt, säger han. Föremålen kan lära oss mycket om till exempel vilka traditioner som fanns i olika socknar, men också vilken status ens släktingar hade – det syns på föremålens utformning menar Mattias Bäckström. -Museernas samlingar byggdes upp för att ge en generell bild av livet i olika trakter, men med modern datateknik kan vi idag använda dem för mer privata sökningar, efter ting som låg nära våra egna släktingar, säger han. -Det är ett helt nytt sätt att använda museerna! utbrister Mattias Bäckström. Självklart ska man ha tur om man ska hitta föremål på museerna som direkt går att koppla till den egna släkten – men det är väl värt ett försök tycker Marie Björk. -Det är väldigt bra att vända sig till ett museum för även om det inte är alldeles rätt ställe så är museifolk duktiga på att lotsa vidare frågor av det här slaget. Det är ju så vi är vana att arbeta, säger hon. Människor med högre status i det gamla samhället har givetvis varit olika angelägna att lämna in sina saker till museer Har man präster i sin släkt så är ofta chansen större, för de har varit duktiga på att dokumentera sina föremål. Privata samlingar kommer oftare från högreståndshem. Men runt förra sekelskiftet pågick å andra sidan ett aktivt arbete för att dokumentera den gamla bondekulturen, och också i de samlingarna finns det uppgifter om vem som har brukat föremålen, och hur. Stadsmuseer, länsmuseer och Nordiska museet har föremål som kan vara intressanta för släktforskare. Genom att gå in på kan man söka efter förmemål i flera olika museers arkiv. Vill du gå in i föremålsdatabasen Calotta direkt klickar du på den här länken; -För att inte tala om alla hembygdsföreningar, tillägger Mattias Bäckström, där finns ofta mycket att hämta. Ett sista tips kommer från Marie Björk: -Många av föremålen på museerna går att söka via sökmotorer på Internet som Google, säger hon. Det kan vara ett bra sätt att börja leta!