Podcasts about arkitekturen

Förintelsen i Litauen var ett skoningslöst mördande med stor medverkan från lokalbefolkningen. Karin Brygger ser hur försöken att skriva historien sätter frågan om minnets på sin spets. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I mitten av Demokraternas torg i Kaunas, Litauen, växer grågrönt gräs på en rektangulär upphöjning. Man ser knappt detta försök till levande växtlighet längre för resten av denna en gång så ödesdigra plats är idag inget annat än lerig parkering framför en enda ljuspunkt, livsmedelsbutiken. Under tre månader 2017 delades 9200 plastpåsar märkta med orden ”till vänster” ut i butikens kassa. 17 412 påsar märkta ”till höger” blev också de utdelade till butikens kunder.Vilken plastpåse man gick hem med var slumpmässigt. Höger eller vänster. Vänster eller höger.Förutom den spöklika undertonen i detta ”till vänster/till höger” var varje påse märkt med ett nummer. Elever i skolan bredvid hade skrivit dit dem under handledning av konstnären Jenny Kagan. Varför? Varför gör konstnärer så underliga saker?Kanske för att barnen med sina egna händer skulle ställa frågan hur minns vi egentligen? Nummer fördes trots allt under skrivandet in också i muskelminnet på dessa levande barn. Nummer som sedan skulle sorteras av den som packade upp sina varor och antingen ställde sig frågan: vad betyder detta? Är detta en människa –Eller som med vana händer knölade ihop skräpet utan att lägga märke till att någon som sedan länge inte finns just besökt dem, i form av en enkel tuschanteckning.Att skriva historia, hävdade Walter Benjamin, är inte bara är att återvända till det förgångna, vördnadsfullt och med syfte att beskriva det ”så som verkligen var”. Nej, när det gäller historiseringen av katastrofer måste det finnas en vision för minnet, en vision om att det på något vis ska kunna sättas i rörelse - eftersom en katastrof kan tränga fram när vi minst anar det. Vi är en smula bättre rustade om vi redan är hemsökta av tidigare katastrofer.Att läsa, skriva, berätta, minnas och att skriva historia är således en form av krisberedskap. Historien är förstås aldrig ett facit men den kan vara, som Benjamin menar, ett slags brandvarnare.Under andra världskriget ockuperades Litauen först av Sovjet. När tyskarna 1941 därpå invaderade började judeförföljelserna snabbt. 95 procent av landets judar kom att mördas, samtidigt som ett aktivt motstånd pågick i Vilnius ghetto och i skogarna omkring. Litauens befolkning bär en efterhängsen skuld: de lät sina judiska grannar marschera ut i skogarna och det var ofta litauer som genomförda massavrättningarna. Vandrar man in i en glänta under den trötta litauiska solen kan man alltså råka vandra rakt över en massgrav, över ett fasansfullt brott.Samtidigt pågår idag arbetet med att återuppbygga judiskt minne i det land vars huvudstad en gång kallades Lilla Jerusalem. Men några judar hittar man inte i första taget. Milda Jakulytē-Vasil vid Lost Shtetl-museum har kartlagt både massgravar och förlorade shtetl, de små, typiskt judisk dominerade samhällena. Hon har tecknat in dem på kartor som är förvillande lika: de symboler som märker ut antingen en shtetl - eller massmord överlappar. Det historiska landskapet är således pepprat med bevis för såväl judiskt liv som judisk död. Och nu?Idag finns inga shtetl kvar. Men byar som i bästa fall har en övervuxen judisk begravningsplats finns. Bredvid begravningsplatsen i Šeduva står nu nybyggda Lost Shtetl museum. Arkitekturen hänförande modern: som hade ett rymdskepp landat på landsbygden. Men ser man museet ovanifrån skapar byggnaden illusionen av en mycket liten shtetl, takås står vid takås.När jag går runt i novembergräset på begravningsplatsen får jag veta att museets team länge trodde att Šeduvas judar var ovanligt fattiga. Gravstenarna var ju så små! Det var tills de förstod att byborna plundrat begravningsplatsen. Det var ju fritt fram efter att byns alla judar mördats under blott två dagar i augusti 1941, och därmed inte längre kunde vårda sina hädangångna. Bara två personer har idag återlämnat stöldgodset, påkostade stenar som nu är placerade på en separat del av gravfältet. Övriga stulna stenar är svåra att finna, de judiska namnen är sedan länge bortslipade och stenarna står på den kristna kyrkogården för att hedra helt andra döda. Eller så har de blivit trappsteg och interiör i någons hem.Också Lost Shtetl Museum kan läsas som protest mot att brist är det judiska eftermälet i Šeduva. För plötsligt är begravningsplatsen omskött. Förvisso blir den judiska närvaron snarast minnet av sig självt, en illustration av sitt försvinnande men också ett insisterande på att den faktiskt funnits. Alla försök att hedra, minnas står trots allt inför samma risk: i bästa fall bli sanningens viktiga avgrund, i värsta fall lam kompensation. För vad är väl en minnesplakett vid vägrenen?Ett stumt tecken på irreparabel fasa. I skogen kommer jag att tänka på Clarice Lispector som en gång skrev att det som fortfarande skrämde henne var ”[…] att till och med den ostraffbara skräcken generöst skulle sugas tillbaka ner i den outsinliga tidens avgrund, uppslukas i de ändlösa höjdernas avgrund, i Guds djupa avgrund: försvinna i likgiltighetens famn.”Den dubbla känslan av tacksamhet för försöken och raseriet över deras givna misslyckanden infinner sig åter på Demokraternas torg, där jag igen står och begrundar de ovetande omgivande femvåningshusen. Den som går förbi här kommer inte att få veta att morgonen 28 oktober 1941 fördes alla judar i Kaunas ghetto hit, nästan 30 000 människor. Selektionen började klockan 9. Dagen därpå marscherades de 9200 barn, kvinnor och män som fått gå till vänster till Kaunas Nionde Fort, där de sköts till döds innan mörker föll. Det var det enskilt största massmordet under Förintelsen i Litauen. Vid Fortet finns museum och monument, installationer vars små klockor klagar i vinden. Men på Demokraternas torg finns bara regnet, himlens gråt. De tunga vattendropparna slår hål i de grumliga pölarna.Torget är ett lerigt, fattigt bevis på att de döda inte har en chans mot de levande. Och därmed också på att vi, som faktiskt lever, för alltid står inför den hopplösa övningen att trots det se dem. Ge dem en smula av berättelsen om en framtid som togs ifrån dem. Men hur? Hur ska minnet tränga in i samhällskroppen så att det vi kallar historia blir den sorts ”brandvarnare” Walter Benjamin önskade? Ett sätt är just att insistera på att återinstallera judisk närvaro i landskapet, som Jenny Kagans plastpåseintervention ”The Big Action”. Kagan förde det förflutna in i vår samtid via det vardagligaste: slumpen och en plastpåse utan instruktion - så att den djupa insiktens börda återigen hamnade där den hör hemma: hos individen. Kanske är det bara så kan traumats verkliga och osynliga efterverkningar kan avslöjas och synliggöras: de finns mitt ibland oss, på torget, i handen, i örat.Karin Bryggerförfattare och adjunkt i Medier, estetik och berättande

De fleste virksomheder og organisationer har et ønske om at udnytte de potentialer, digitaliseringen rummer - f.eks. ved en højere grad af automatisering, mere effektive arbejdsgange eller en mere værdiskabende brug af data på tværs af organisationen. Digital transformation er samtidig også blevet et centralt tema. Det er er dog svært for alvor at realisere ambitionerne for digitaliseringen, hvis ikke der er styr på både det strategiske og teknologiske fundament i virksomheden. I denne episode taler vi derfor om enterprise arkitektur og om behovet for at få skabt et sammenhængende systemlandskab, der gør det muligt for en virksomhed at tage de næste skridt på den digitale modenhedstrappe. Vi kommer også ind på, hvad det kræver at give den digitale transformation luft under vingerne. Medvirkende: Morten Reimer, partner i OptimumIT og rådgiver om enterprise arkitektur Sara Hellener, forretningsarkitekt ved Københavns Ejendomme Vært: Kim Stensdal, chef for kommunikation og viden i Dansk IT

Arkitekturen runtom oss är en oundviklig del av våra liv och vår miljö. Vad spelar det för roll om den är modernistisk eller klassisk? Och vad är typisk svensk arkitektur? Arkitekturen i Sverige har de senaste åren varit livligt debatterad. Vad gör det offentliga rummet med oss? Arkitekturupprorets Michael Diamant menar att vi mår och trivs bäst med klassisk arkitektur runt oss, medan arkitekt Christer Larsson menar att arkitekturen måste spegla sin samtid och vara en kraft för samhällsförändring. Frida Rosenberg på ArkDes menar att dagens polariserade arkitekturdebatt kan leda till att vi reflekterar mer över vad vi bygger för framtiden – och kanske ska vi snarare bygga till och bygga om, än bygga nytt?Medverkande: Frida Rosenberg, arkitekt och intendent ArkDes; Christer Larsson, arkitekt Lund; Michael Diamant, grundare Arkitekturupproret; Marita Hjalmarsson, Falköpingsbo; Göran Kron, Falköpingsbo; Daniel Karlsson, Malmöbo.Reporter: Ylva Carlqvist WarnborgProducent: Björn Gunérbjorn.guner@sr.se

Snorre har funnet ut at barokken er den delen av kunsthistorien som resonnerer mest med det uttrykket han selv ønsker å være en del av. Arkitekturen, litteraturen og den selvransakende religionen er selve bærebjelkene, og sånn bør det være. @snorresnorresnorre En Juicy Producy

Vårt nye store kulturbygg i Oslo har allerede befestet seg som et valfartsted som alle må besøke. Fenomenet er ikke et museum, ikke en katedral, ikke galleri – det er nettopp – et univers. Som alle flokker seg mot.I tillegg er bygget både i form og innhold vært tema i norsk kulturdebatt noe som også styrker tiltrekningskraften. Malerkunstens kanon, arkitekturen, finansiering og økonomi, dynamikken i hva som skal henges opp og vises hvor og hvor lenge og hvorfor og hvorfor ikke., kompetanse, ledelse, politisk innblanding osv osv. Større blir det ikke!Ingeborg Moræus HanssenIngeborg er engasjert i samfunnsspørsmål omkring kultur og media.Blogg: http://ingeborgmh.no/Twitter: https://twitter.com/ingeborgmh

Det er blevet en folkesport, at kritisere den arkitektur, vi ikke kan lide. Men er det arkitekturen, der ikke fungerer eller er det i virkeligheden arkitekterne, der ikke kan forklare, hvorfor arkitekturen er vigtig? Tegnestuer bliver opkøbt og klima, krig og ressourcemangel ommøblerer kravene til arkitekturen. Det stiller helt nye krav til arkitekten, der faktisk skal gøre en indsats for overhovedet at få indflydelse på arkitekturen. Men kan arkitekter kommunikere sig til mere indflydelse? Det forsøgte vi at få svar på til Dansk Arkitektur Centers ugentlige live-event, MorgenDAC, der i denne uge fandt sted på VEGA. Det en bygning, tegnet af Vilhelm Lauritzen, der gennem tiden er blevet slidt, elsket, hadet, genopbygget og gennemfestet. Sammen med Holger Dahl, arkitekturredaktør på Berlingske, Josefine Lykke Jensen, adm. direktør for JAJA Architects og Gyrithe Saltorp, adm. direktør for Vilhelm Lauritzen Arkitekter snakkede vi om, hvordan arkitekter kan kommunikere sig til mere indflydelse.

Det hemsökta huset är en vanlig kuliss för berättelser om sorg och tragedier. Men vad händer med det hemsökta huset i en tid av öppna planlösningar och glasväggar? Det undrar Petter Lindblad Ehnborg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Säg hemsökt hus och de flesta ser nog samma kråkslott i fritt förfall, med eller utan sommarjobbande tonåringar. Samma damm och spindelväv. Samma dystra sniderier och vittrande stenansikten. Samma övermått av historia. Det är en bild med anor, för alltsedan den gotiska litteraturens startskott, Horace Walpoles Borgen i Otranto från 1764, har ord och arkitektur varit nära förbundna. Många senare verk har namngivits efter den byggnad i vilken de utspelas: medeltida slott eller herresäten bebodda av urartad adel. Efterhand syns ett allt större amerikanskt inslag med kolonialvillor i New England, sydstatspalats byggda på slavarbete, eller herrgårdar uppförda av den förgyllda ålderns rövarbaroner.Med tiden skiftar den gotiska litteraturens hus skepnad. Från att ha varit sublima kulisser tar de rollen som medspelare, samtidigt som de formar sig till speglar av invånarnas oroliga inre liv. I Edgar Allan Poes novell Huset Ushers undergång tar sig avgrunden mellan ett godsägande syskonpar fysisk gestalt i form av sprickan som öppnar sig i fasaden i deras gemensamma hem. Huset görs omänskligt mänskligt genom de tomma, ögonlika fönster till vilka Poe genom novellen återvänder. Byggnadens betraktande blick ska bli en stapelvara inom genren: drygt ett århundrade senare gestaltar Shirley Jackson det hemsökta Hill House som ett ansikte, med tomma vaksamma fönster under taklisters skadeglada ögonbryn. Mången kioskroman har också prytts av samma omslag: en skräckslagen människa med ryggen mot en hotfull fasad på vilken ett eller två ensamma fönsterögon lyser. Den gotiska litteraturen vet att utnyttja människans tendens till pareidoli: det vill säga att se mönster och mening i vaga intryck, ansikten där inga ansikten finns.Kanske kan ögon rentav skönjas på fasader av glas och stål? Arkitekturteoretikern Anthony Vidler anar en kuslig potential i det sena 1900-talets seende väggar, vilket särskilt filmmakare tagit fasta på i kriminaldramat, tonårsslashern eller den samtidsnära science fiction-dystopin. Ändå fortsätter 1800-talets arkitektur vara ohotad också bland sentida litterära skildrare av hemsökta hus. En möjlig förklaring ges i Anne Rivers Siddons roman The House Next Door, där en modernistisk villa tycks trasa sönder såväl innehavarnas liv som grannskapsandan i en välbärgad villaförort i den djupa amerikanska södern. Kan en ondsint intelligens verkligen leva i ett hus som är mindre än ett år gammalt, frågar sig grannen Walter vantroget. I horisontella hus med öppen planlösning finns ju varken källare eller vind där kedjor kan rasslas. Den modernistiska estetikens strävan att göra rent hus med historien tycks ha haft en antiseptisk verkan också mot spöken.Men som så ofta inom den gotiska traditionen finns det andra hemsökelser än gengångare. Essäisten Brian Dillon minns hur hans mor då han var barn insisterade på att radhuset där han växte upp bar på en förbannelse, och han brukade föreställa sig att en tidigare invånare möjligen avlidit under oklara former. Som vuxen såg han något annat: hur husets tragedi inte strömmade ur dess dolda historia så mycket som ur livet mellan väggarna: en familj som likt hos en viktoriansk studiofotograf frusit fast i smärtsamma poser, ett gemensamt liv invecklat i smärta, under tyngden av moderns långsamt förtärande sjukdom.Kanske bor den största fasan i det mellanmänskliga? Så är åtminstone fallet i Tove Janssons novell Svart-vitt. Novellen är dedikerad illustratören Edward Gorey och delvis inspirerad av hans traditionella spökhus i bilderboken Västra flygeln. Även om Jansson ersatt spökena med scener ur ett äktenskap visar hon sig väl förtrogen med den gotiska litteraturens grammatik. Stella är inredningsarkitekt och har ritat den modernistiska mästervilla i vilken hon lever samman med sin make illustratören. Huset beskrivs som en väldig öppenhet av glas och omålat trä och man förstår att stor omsorg har givits åt detaljerna. Enorma fönster speglar natten men håller den på avstånd, och i trädgården suddar strålkastare ut det vackra folkets skuggor medan de minglar genom sommarnatten.Det är fulländat. Ingenting kan förändras. Så beskriver illustratören sitt hem, och man förstår att detta skrämmer honom behövs han, kan han verkligen tillföra något? Kanske omöjliggör huset andra rörelser än de som redan är inskrivna i ritningarnas underförstådda scenanvisning? Han vill gräva in ansiktet i det svarta skinnet på golvet och rulla sig som en hund men vågar inte, för i ett hus utan dörrar finns ingenstans att gömma sig från hustruns blick, i hemmet hon ritat till sin avbild, öppet inför världen men omgärdat av murar. Huset var som [Stella], tänker han, det hade vidöppna ögon.Hemlivet ställs på sin spets då mannen får i uppdrag att bildsätta en skräckantologi. I Stellas ljusa hus är det omöjligt att arbeta, för allt blir bara grått, ingenstans finns den svärta som uppdraget kräver. Först då han för en tid flyttar till ett hus av traditionellt gotiskt snitt lättar skaparvåndan. Paradoxalt nog tar tryggheten här gestalt av en fallfärdig, lutande kåk med svart vatten i källaren och baksidan täckt av en vall av bråte, liksom utspydd av huset självt. I ett hus med dörrar kan man iallafall stänga om sig, och därmed slippa oron att bli sedd. Men kanske undflyr han inte hustruns öga så mycket som sitt eget, möjligheten att bli synlig inför sig själv, insikten om att avståndet också till den närmaste är svårt att överbrygga. Han dröjer i veckor med att illustrera antologins enda verkligt kusliga berättelse, den där författaren har utsatt dagsljuset för sin rädsla och mot alla regler stängt in den i ett vanligt, vackert rum. Det fruktansvärda han till slut ser framför sig är Stellas vardagsrum, det fulländade rummet där de levde med varandra, och med insikten kollapsar såväl text som byggnad: en klyfta ekande av släkten Ushers hus öppnar sig i golvet, alltmedan fönsterväggens väldiga glasskiva tycks sprängas av trycket inifrån.Låt oss dröja vid glasrutan en stund: kanske är det just i denna som den gotiska litteraturens sammansmältning av hus och människa, av oroliga yttre och inre rum oväntat nog når sin fulländning? Om natten förvandlas fönstret till en spegel och utsikten därmed till insyn och insikt. Genom rutan kan man betraktas utifrån, samtidigt som det enda man själv ser är det egna ansiktets skuggor, de otyglade känslornas spel, en gryende oro.Man behöver ej vara en kammare för att vara hemsökt man behöver ej vara ett hus, diktar Emily Dickinson. Vad är väl midnattsmöten med spöken, kusliga kloster eller lönnmördare gömda i vår lägenhet, vill hon säga, jämfört med att möta det som göms i hjärnans vindlande korridorer, att på en ensam plats oväntat överraskas av det egna inre livet, Självet bakom självet, dolt?Petter Lindblad Ehnborg, psykolog

En barsk kritik plager meget af den nye arkitektur. Men ligner Lighthouse i Aarhus virkelig en ”gigantisk glasdildo” eller er kritikken blot et udtryk for, at arkitektur – og arkitekter – bliver misforstået? Lyt med på denne MorgenDAC, hvor vi tog til Aarhus med kulturkommentator på Berlingske, Anne Sophia Hermansen, og rektor på Arkitektskolen Aarhus, Torben Nielsen, for at finde ud af, om arkitekturdebatten kan andet end at udpege, hvad der er grimt eller pænt? Anne Katrine Harders er vært.

Ska nya byggnader vara samtida eller igenkännliga från äldre tiders bebyggelse? Författaren och journalisten Lars Anders Johansson vill uppmärksamma oss på den mångfald som traditionen erbjuder. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den första november 1903 tändes lanterninen i Tjärvens fyr för första gången. Fyren ligger på ett ensligt skär i yttersta havsbandet i Stockholms norra skärgård. Tjärven är angöringsfyr för Furusundsleden in mot Stockholm. Skäret är bara 200 meter långt och 100 meter brett och dess högsta punkt höjer sig endast sex meter över havsytan. Vid hårt väder sköljer havet över hela klippan och där finns varken träd eller buskar. Endast ett rikt fågelliv. Där går inte ens att förtöja med båt och landstigning är endast möjlig när vädret är lugnt. Att bygga en fyr på en så gudsförgäten plats var ett komplicerat företag och bygget föregicks av intensiva diskussioner. Efter ett antal grundstötningar och skeppsbrott i vattnen runt Tjärven och Söderarm beslutades dock  att göra den lilla klippan till en fyrplats, då den tidigare angöringsfyren Söderarm befunnits otillräcklig och dessutom saknade mistlur. Det mest anmärkningsvärda med Tjärvens fyr är dock inte den svårtillgängliga placeringen, utan den ambitiösa gestaltningen. Arkitekten John Höjer valde nämligen att utforma fyren som en medeltida borg, med krenelerade bröstvärn, burspråk, torn och rundade fönster. Detta trots att byggnaden endast skulle beskådas av sjöfarare på avstånd, och av den stackars fyrpersonalen från Söderarm, som turades om att bemanna Tjärven i tvåveckorsperioder. Det fantasieggande sagoslottet som reste sig ur havet väckte diktaren Gunnar Ekelöfs intresse. I diktsamlingen Köp den blindes sång från 1938 finner man dikten Tjärven, där Ekelöf frågar: Vem flyttade slottet hit och satte det på ett ödsligt skär? Vem tog det ur öknen, djinn eller ande, vem bor i de hundra gemaken, nymf eller fe? Vem flyger i fjäderhamn dit, vem stiger dit upp ur de svartblanka vatten? 1956 renoverades Tjärvens fyr. Vid det laget hade de historiserande stilarna kommit ur modet till förmån för den strama funktionalismen. Dekorationerna skalades bort och fasaden kläddes med tidstypiska eternitplattor, vilket ansågs vara framtidens material. Mig veterligt har ingen diktare skaldat om den eternitklädda kuben, men skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist har förlagt en berättelse om zombier till den lilla ön. Den medeltidsinspirerade sagoarkitekturen var av ett slag som idag med största sannolikhet skulle avfärdats som pastisch av dem som anses företräda den goda smaken, å andra sidan var den på många sätt typisk för sin samtid, som excellerade i arkitekturhistoriska referenser, om än kanske inte så ofta  i fyrsammanhang. Byggandet kring det förra sekelskiftet präglades av en hämningslös entusiasm inför arkitekturhistorien. Stilar ur det förflutna blandades hej vilt, men skapade tillsammans en helhet som vunnit uppskattning av eftervärlden. Till Sveriges och Stockholms lycka sammanföll denna eklektiska tidsålder med Stockholms mest expansiva fas. Medan de funktionalistiska pionjärerna ville klippa banden till historien ville de traditionella arkitekterna stärka dem. Mellan åren 1880 och 1890 bebyggdes 2000 tomter i Stockholms innerstad. Nästan hela den nuvarande stenstaden tillkom under detta decennium. I dag tycks de flesta vara överens om att resultatet blev lyckat. De lägenheter som uppfördes under denna period är de mest attraktiva i dag. Stenstadens popularitet är resultatet av god stadsplanering i kombination med god arkitektur. Denna typ av stadsbyggande skulle dominera fram till slutet av tjugotalet, då det utmanades av, och sedermera konkurrerades ut av, ett annat sätt att planera och bygga: funktionalismen. Skillnaden mellan den traditionella arkitekturen, eller arkitektur i klassisk tradition som den också kallas, och funktionalismen, är mer än en fråga om stil. Det var två helt skilda ideologiska paradigm som ställdes mot varandra. Arkitekturhistorien fram till funktionalismens genombrott är en historia av ständiga experiment. Lyckade grepp kopierades, misslyckade grepp förkastades. Därför är den traditionella arkitekturen paradoxalt nog ofta mer funktionell än den funktionalistiska, eftersom de senare förkastade den nedärvda kunskapen från föregångarna. Medan de funktionalistiska pionjärerna ville klippa banden till historien ville de traditionella arkitekterna stärka dem. Det gällde inte bara den specifika platsens historia, utan arkitekturhistorien i största allmänhet. Det finns en lekfullhet i stilvalen kring förra sekelskiftet som gav oväntade resultat. På Strandvägen i Stockholm samsas en rad historiska stilar i vad som likväl bildar en sammanhängande helhet. Ett talande exempel är Bünsowska huset, till vars utformning arkitekten Isak Gustaf Clason inspirerades av de renässansslott som han sett på resa i Loiredalen. Arkitekturen i klassisk tradition skiljer sig också från den modernistiska i synen på skönhet. De traditionella arkitekterna ville bygga vackert, och lutade sig därvid på den samlade erfarenheten ur arkitekturhistorien. Trots att skönhet är ett ämne som debatterats sedan antiken är det inte ovanligt att den samlade kunskapen på området avfärdas med relativiserande slagord som att skönheten ligger i betraktarens öga. Därför tenderar försvarare av klassisk arkitektur lämna de teoretiska resonemangen därhän och istället hänvisa till opinionsmätningar och attitydundersökningar som visar att människor alltjämt föredrar traditionell arkitektur. Men skönhet är inte en helt och hållet subjektiv fråga. Redan Pythagoras kunde till exempel på 500-talet före Kristus konstatera det gyllene snittets betydelse för vår upplevelse av harmoni. Den traditionella arkitekturen är en flera tusen år gammal experimentverkstad där denna typ av insikter empiriskt prövats. Opinionsmätningar bekräftar empirin. Modernisternas motstånd mot historiserande arkitektur springer ur Sigfried Giedions idé om stadens årsringar, att varje byggnad måste spegla sin tillkomsttid. De flesta skulle nog säga att de historiskt inspirerade byggnaderna på Strandvägen speglar sin tid i lika hög grad som de brutalistiska byggnaderna runt Brunkebergs torg. Det som ansågs vackert för hundra år sedan anses fortfarande vackert. Att verka i en tradition är inte att vilja vrida klockan tillbaka eller att vilja förvandla staden till ett museum. En tradition är en organisk process av ständigt framåtskridande. Den som kontrasterar det sena 1800-talets mångfald inom arkitekturen mot efterkrigstidens bedövande likriktning blir varse hur begränsad den blir som vill bryta med traditionen och klippa banden till historien. Sverige kring förra sekelskiftet var ett mycket fattigare land än Sverige idag. Att bygga hus var både dyrare och mer komplicerat. Ändå lades så mycket mer vikt vid byggnaders utformning och estetik än idag. Det sena 1800-talets industrilokaler, som Kvarnen Tre Kronor eller Münchenbryggeriet är idag uppskattade märkesbyggnader. Ingen möda sparades när nya byggnader skulle utformas. Inte ens om de låg på ett avlägset skär i Ålands hav. Historien tog inte slut, vare sig med modernismen eller det kalla kriget. Människors upplevelse och behov av skönhet försvann inte med industrialiseringen. Det som ansågs vackert för hundra år sedan anses fortfarande vackert. I dag befinner vi oss på ungefär lika långt avstånd från den historiserande sekelskiftesarkitekturen som från funktionalismens genombrott. Vi kan välja om vi vill vara en civilisation som reser riddarborgar ur havet, eller en som klär dem i eternit. Lars Anders Johansson

Skillnaden mellan att bara slänga upp servrar och nätverksutrustning i en liten miljö och att bygga ett helt nätverk för ett enormt militärt projekt är kravet på engagemang av IT-arkitekten. En avsaknad av planering har lett många projekt till katastrof och ett för tidiga avslut. Mattias är en erfaren IT-arkitekt och Erik har sett ett antal projekt krascha och brinna och de är båda överens om hur viktigt det är med någon som håller i tyglarna när konsulter löper amok och ingen riktigt vill fundera på vem som ska använda systemet när det är klart. Från Stockholms stads IT-plattform till projektet som redan köpt all utrustning innan arkitekten togs in. Historierna från skyttegraven roar och oroar. Detta avsnitt gjordes i samarbete med Nordlo. Show notes: https://www.itsakerhetspodden.se/134-hur-blir-it-arkitekturen-saker/

I Skellefteå har ett av norra Europas högsta hus i massivt trä nyss blivit klart. Kulturhuset Sara blir med sina 20 våningar ett landmärke i staden när den moderna träarkitekturen tar plats. Det nya Kulturhuset Sara i Skellefteå invigs den 8 september. Byggnaden blir norra Europas högsta hus så gott som helt i massivt trä och har fått sitt namn efter Sara Lidman. P1 Kultur skildrar i en serie reportage av Cecilia Blomberg den nya träarkitekturen där teknisk utveckling gjort det möjligt att bygga riktigt högt. Extra viktigt i dag när betong och stålindustrin står för några av de största koldioxidutsläppen och trä har seglat upp som ett alternativt mer miljövänligt byggmaterial även i stora hus. Det har blivit inne att bygga höga hus i trä och det är lite som en tävling som pågår. Det högsta som planerats är W350 i Tokyo. 350 meter högt för att 2041 stå klart som en trofé då japanska skogsbolaget Sumitomo firar sitt 350-års jubileum. I Norge finns sedan ett par år Mjöstornet som är 18 våningar högt och med mer betong i stommen. Cecilia Blomberg besökte Kulturhuset Sara när det fortfarande var en byggarbetsplats, i september förra året. I reportaget träffar hon arkitekterna Maria Orvesten och Pi Ekblom, samt Stig Axelsson, försäljningschef på Martinsons Trä i Bygdsiljum. OBS-ESSÄ: DEN DELADE FRAMTIDEN Är framtiden ett hot eller löfte? Den här veckan återutsänder OBS essäer på temat brytningspunkter. Ögonblicket när historien och framtiden tycks skiljas åt. I kvällens essä beskriver författaren Dan Jönsson hur den framtid vi idag ser framför oss tycks överskrida de utopier och dystopier som människan tidigare föreställt sig. Programledare: Lisa Bergström Producent: Anna Tullberg

Vi träffar Alexandra Hagen, VD på White Arkitekter, den svenska arkitektbyrån som är en av Europas största med sina drygt 900 medarbetare.    I samtalet kommer vi in på arkitektur, utformningen av det fysiska och det digitala rummet - och hur det påverkar besluten, framtiden och faktiskt hur vi lever våra liv. Kanske har de här frågorna aldrig varit så aktuella som nu, när Covid-19 kastar om hur och var vi träffas. Dom offentliga miljöerna stänger ner, bostaden blir plötsligt något mycket mer än en plats att bo - och eventuellt får vi se helt andra principer för stadsplanering framöver.   Samtalet leds av Robin Askelöf, marknadschef på Hypergene, som med podden är på ständig jakt efter nya perspektiv på beslutsfattande, verksamhetsstyrning och ledarskap.   Avsnittets boktips är The Future Workplace Experience - 10 Rules for Mastering Disruption in Recruiting and Engaging Employees som är skriven av Jeanne C. Meister and Kevin J. Mulcahy. Där får du bland annat läsa om hur ny teknologi påverkar arbetsplatsen – och hur den kan bli både en möjliggörare och något som förändrar hur vi jobbar i grunden.   Kom ihåg att prenumerera på Konkurrenskraft så påminns du om när nya avsnitt finns att lyssna på - för vi har många spännande gäster på gång! 

Både marknaden och demokratin misslyckas med att leverera den sorts hus människor faktiskt vill bo i. Arkitektkåren upprätthåller ett impopulärt smakmonopol, och alla som inte gillar den moderna arkitekturen avfärdas som totalitära populister. Turn on, tune in, freak out!  

Luleåbiennalen har precis öppnat. Utspridd på en mängd platser kan många verk fortfarande upplevas. Möt några av konstnärerna som blickar in i dolda hörn av historien. "Tiden på jorden" är titeln på 2020 års Luleåbiennal som öppnade i helgen. Ett fyrtiotal konstnärer har trots coronapandemin fått klart sina verk, filmer och installationer, De försöker alla beskriva verkligheten, inte som realismens konstnärer gjorde, utan absurt, teatraliskt och utopiskt. Kanske också för att förstå dolda berättelser ur historien bättre. ÖPPET FÖR KONSTUPPLEVELSER Museerna är stängda, men gallerierna och privata aktörer håller öppet. Kritiksamtal med Mårten Arndtzén som har sett Vera Frisén på Sotheby's, men har även fastnat för fotoboken "What happens when nothing happens" - samlade bilder av fotografen August Erikssons nattvandringar. HAMMARBY SJÖSTAD - HÅLLBAR STADSPLANERING 20 ÅR SENARE Hammarby Sjöstad var ett pilotprojekt inom det som kallas hållbar stadsplanering. Soporna transporteras i underjordiska sugsystem, bilvägarna byggdes till stor del bort och stor vikt lades vid ett grönt närområde där också regnvattnet samlas upp i kanaler. Anna Tullberg återvänder till Hammarby Sjöstad i sällskap med Stellan Fryxell, en av de arkitekter som skapade det som var tänkt som en mönsterstadsdel. Reportaget är en del av P1 Kulturs serie: "Arkitekturen och hållbarheten". ESSÄ Författaren Henrik Nilsson om hur dubbelspråkigheten leder till ett ständigt pågående dubbelliv. Om hur han länge brottades med spanskan och portugisiskan innan de blev en självklart del av hans värld. Programledare: Roger Wilson Producent: Cecilia Blomberg

Arkitekturdebatten har aldrig fyldt mere end den gør – og når nye bygninger skyder op i byen, hagler kritikken ofte ned. Men hvordan bliver arkitekturen til, og hvad er vores muligheder for at styre den? Skal lokalplanerne styrkes, kommunerne kunne stille flere krav eller arkitekten have mere magt? Det spørger vi to eksperter om i denne MorgenDAC LIVE.   Din vært er Lars Fjendbo Møller. Denne podcast er en liveoptagelse fra en arrangementsrække, vi kalder MorgenDAC, som foregår i BLOX.

Vad är egentligen felet med dagens arkitektur? Mycket av det som byggs uppskattas nästan enbart av modernistiska arkitekter – även om de själva helst slipper att bo i den. Kompasspodden träffar den klassiska arkitekten Eric Norin, som reste från Sundsvall till Stockholm för att studera arkitektur men blev besviken. I stället för att gräma sig var han med och startade Arkitekturupproret, som i dag är en folkrörelse med över 40 000 medlemmar. Turn on, tune in, freak out!

Et moderne højhus som baggrundskulisse for et smukt ornamenteret kirketårn? Eller glas og stål midt i arkitekturens historiske skattekiste? Arkitekturen støder sammen i byen. Hvad betyder det for os, og kan vi bruge det til at åbne øjnene for omgivelserne? Vores tre gæster er Ole Fogh Kirkeby, filosof, Kristian von Hornsleth, kunstner og Adam Schnack, ejendomsmægler. Dine værter er Anne Katrine Harders & Lars Fjendbo Møller Denne podcast er en liveoptagelse fra en arrangement-række, vi kalder MorgenDAC, som der foregår i BLOX.

Luleås Manhattan-liknande gatunät leder till en nästan konstant vind som drar genom staden. Men trots den motvind som staden och dess arkitektur mött sprudlar nu Luleå av livsglädje. Luleås fyra bästa byggnader tillkom under en period av fem år på 50-talet enligt Mark Isitt. Bergnäsbron, stadshuset, gallerian Shopping och posthuset beskriver han som det som sticker ut i staden. Det var fem fullkomligt dynamiska år, sedan dess har väldigt lite hänt, säger Mark Isitt. I alla fall inom arkitekturen.  Stålverk 80, den uteblivna jättesatsningen på industrin i Luleå, är en brytpunkt i stadens arkitektur. Det som tillkommit efter 1976, alltså efter stålverk 80, känns rent sovjetiskt det verkar som att man då var glad bara någon ville bygga i staden. Mark Isitt beskriver det som byggdes åren efter som "lådor i hudfärgad plåt", ibland med turkosa fönsterkarmar.  Ungefär som att måla lite ögonskugga på en gris, om ni förstår vad jag menar. Mark Isitt Men motgångarna till trots är Luleå nu på språng igen, enligt de politiker som han möter under sin resa. Låg arbetslöshet, hög tillväxt och framtidstro är det som präglar staden idag. Och ett kulturhus som lämnar mer att önska, trots att internationella stjärnarkitekter bjudits in till att designa.  Man får in allt möjligt spektakulärt och man väljer en byggnad som skulle kunna vara ett bil-showroom. Mark Isitt Hör hela Stadsinspektionen från Luleå i ljudklippet Stadsinspektionen stadsinspektionen@sverigesradio.se

Arkitekturoprøret er en voksende gruppe på facebook, hvor der skydes med skarpt mod nutidens arkitektur. Den er kedelig, kasseformet og hjerteløs. Er der noget om snakken? Debat i studiet med Michael Fotopoulus, læge og medstifter af gruppen, Jesper Pagh, dir. i Arkitektforeningen og Carl Christian Ebbesen, kulturborgmester i København.   

Arkitekturen i Norge har gått fra å være fargerik og full av inntrykk, til å bli et landskap i grått og hvitt. Hva gjør det med oss som bor her, og hvor går veien videre? Vi inviterte et utvalg av arkitekter og fargekyndige til debatt. Denne podcasten er et opptak fra et arrangement hos Cappelen Damm 11. mai 2017, ledet av Kristin Valla.

Det vilar alltid ett hot över det byggda. Arkitekturen är alltid det enda exemplaret.Ingen river en bok eller en film, men byggnader försvinner. Därför blir alltid urvalet, prioriteringen,... En podcast om städer.

I miljonstaden El Alto dominerar ursprungsbefolkningen aymaras. Deras nyvunna status manifesteras i den nästan psykedeliska arkitekturen - som blivit högsta mode i staden. Reportage av Anneli Enqvist. Fyra tusen meter upp bland molnen brer miljonstaden El Alto ut sig. En blåsig matta av halvfärdiga tegelhus. Här har en ny slags arkitektur blivit högsta mode de senaste åren. Färgsprakande palats där urgamla traditioner möter samtida kommers och influenser från Kina. Det känns som att kliva in i en glittrande karnevalsdräkt. Danspalatset El Rey Alexander är sju våningar högt och målat i grönt, gult, rött och orange. En futuristisk barockbakelse med färger och former hämtade från aymarakulturens traditionella estetik. Alla detaljer är noggrant målade för hand.Två miljoner dollar fick skräddaren Alejandro Chino Quispe punga ut med för att genomföra sin dröm. Förutom två festvåningar och två lägenheter ingick en inomhusplan för fotboll och en tvåvåningsvilla på taket.I El Alto tillhör nästan alla ursprungsbefolkningen. De flesta är aymaras som har flyttat hit från landsbygden runt omkring. En grupp som flyttat fram positionerna både ekonomiskt och socialt under de tio år som gått sedan Bolivia fick sin första president från ursprungsbefolkningen. Efter århundraden av förtryck och marginalisering, har aymaraidentiteten klättrat i den sociala hierarkin. El Altos nyrika elit har byggt sina förmögenheter framförallt på handel, inte minst med Kina.Den säregna neoandinska arkitektur som har förändrat stadsbilden i El Alto de senaste åren har ännu inte något etablerat namn. Cholets säger vissa - en kombination av orden chalet och cholo som är ett nedsättande ord för indian. Nere i La Paz är det många som avfärdar stilen som kitsch. Det tog några år innan den etablerade arkitektkåren och universiteten ens lade märke till husen.Arkitekten Freddy Mamani Silvestre kunde inte bry sig mindre. De är bara avundsjuka för att jag bryter mot deras gamla dogmer säger han. De förstår inte var jag kommer ifrån. Jag kommer från en liten stuga bland bergen där örnen flyger. När jag var liten bar min mamma mig på ryggen i en aguayo. Det är det jag kommer ifrån och det är den kulturen jag vill uttrycka i mina verk, berättar Freddy Mamani Silvestre.Du hör också pollerarskräddaren Noemí Mamani, teaterproducenten Ivan Nogales, poeten Willy Flores och rapparen Nina Uma.

** Yrkesfagelever får mindre dagslys enn andre elver. - Arkitekturen bekrefter fagenes lave status, mener forskeren bak funnene. ** - Vil vil være de første som spiller på Bataclan når det åpner, sier bandet som stod på scenen under terrorangrepet i Paris. ** Konspirasjonsteorier om terrorangrep spres på Internett. En fri presse er den beste motgiften mot konspirasjonsteorier, sier Jyllandspostens tidligere kulturredaktør Fleming Rose. ** Og kald krig er tema for både ny film fra Spielberg, og ny TV-serie.

«Nordens Jerusalem»,- som et pilegrimsmål for hele verden, slik la man planer for Nidaros i tidlig middelalder, sier arkeolog Øystein Ekroll ved Nidarosdomens restaureringsarbeider. I dette programmet, som ble sendt første gang i 2006, midt under planleggingen av Vår Frues kirkes 800-års jubileum, viser Ekroll rundt i denne kirken som har mer autentisk interiør fra middelalderen enn den gjennomrestaurerte Nidarosdomen. Drømmen om Nordens Jerusalem var mer enn bare planer, sier Ekroll, som viser til at kong Sverre kalte borgen sin for Sion, og plasseringen av klostrene rundt bykjernen fulgte en liturgisk plan. - Arkitekturen i middelalderens Trondheim kan man lese som et åndelig kart, sier Ekroll. Vi går også under gulvet i Vår Frue, til det Ekroll kaller «Trondheims katakomber». Der møter vi middelalderens tankeverden i epitafene på kistene fra 1600-tallet med mumifiserte levninger og falmet prakt. Programmet sendt første gang 1.januar 2006. Programleder Øyvind Arntsen

När ett nytt byggprojekt ska sjösättas idag, är alla eniga om att hållbarheten är av största vikt. Det finns inte en arkitekt, stadsplanerare eller byggare som skulle komma på tanken att presentera en idé som inte innehåller ledord som miljö, natur och resurssnålhet. Men, hur grön är den hållbara arkitekturen? Intresset för hållbarhetens arkitektur är ofantligt stort, forskning bedrivs på alla arkitekturhögskolor, arkitektfirmorna har egna utvecklingsavdelningar, byggbolagen lanserar ständigt nya lösningar och debatterna avlöser varandra i takt med att de nya bostadsområdena blir inflyttningsklara. Norra Djurgårdsstaden i Stockholm, Hyllie i Malmö och Kvillebäcken i Göteborg är bara några exempel. I dagarna har det också öppnat utställningar runt om i norden som på olika sätt kommenterar det snart 30 år gamla begreppet. Årets Oslotriennal har titeln Bakom den gröna dörren, där arkitektkollektivet Rotor undrar om det har blivit ett urvattnat koncept, en etikett utan innehåll. Så, är stad och hållbarhet förenligt och hur beroende är det hållbara samhället av landsbygden? Nya vågen låter frågorna gå vidare till Ulrika Gunnarsson-Östling, forskare KTH, Ola Andersson, arkitekt på Andersson-Arfwedson, arkitekten Elise Grosse, på White och Karsten Thurfjell, Sveriges radios kulturredaktion. Dessutom blir det konst med en av Sveriges stora konstnärer, Lena Cronqvist. Liljevalchs konsthall i Stockholm ställer ut hennes verk från mitten av 90-talet och framåt - Nya vågens programledare Måns Hirschfeldt har sett den nyöppnade utställningen tillsammans med kulturredaktionens konstkritiker Karsten Thurfjell och Cecilia Blomberg. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Maria Götselius