Podcasts about etablissemanget

This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit www.enrakhoger.seDet har väl undgått få att det är EU-val snart, närmare bestämt söndagen den 9 juni. Och i dagens podd pratar jag med Sverigedemokraternas toppkandidat Charlie Weimers, som sedan 2019 sitter i Europaparlamentet för deras räkning. Vi pratar om migrationspakten, om det stämmer att SD nu är etablissemanget, att ungerska Fidesz …

När Jimpan sparkar ut koranbrännarentusiaster och blir bjuden på Nobelfest, samtidigt som Magdalena Andersson inte fått någon inbjudan än.... Ja då börjar det allt våras för etablissemanget. Stöd oss: SWISH: 0761-182568 (Mottagare: Caroline) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se

God Ton™ chockeras av den massiva mängd skit som designats av sosseproffs för att skyfflas på Ebba Busch.

I det senaste poddavsnittet pratade jag med Johan Gärdebo och Anna-Karin Wyndhamn, angående Gärdebos försök att bjuda in Malcom Kyeyune till forskarmiljön Seed Box på Linköpings universitet, där han är verksam. Det gick inget vidare. Efter samtalet tänkte jag vidare. Vad hade Malcom Kyeyune sagt om han hade blivit inbjuden? Varför inte fråga honom? I dagens avsnitt pratar jag med Malcom Kyeyune om just det, och om hur identitetspolitisk aktivism har blivit ett sätt klättra i karriären, om varför de inom högern som pratar alltmer om klass utkämpar ett tvåfrontskrig mot vänstern och mot kostymhögern, och om varför USA har gått om Sverige vad gäller radikalitet.Malcom skriver för bland annat Fokus, Kvartal och Dagens samhälle. Han sitter i tankesmedjan Oikos förtroenderåd och driver sedan 2015 podden Markus och Malcom ihop med Markus Allard. Länkar till sånt vi pratar om i dagens avsnittMin intervju med Frank Furedi: Eliternas uppror mot demokratin Mitt samtal med Johan Gärdebo och Anna-Karin Wyndhamn länk.Texten om Martin Gurris bok The Revolt of The Public and the Crisis of Authority in the New Millennium (Stripe press, 2018) länk: Etablissemanget kräver samma erkännande som under 1900-talets högmodernitet, men allmänheten kräver medbestämmande och ödmjukhet. Ingen av parterna är nöjd med den andre.Malcom Kyeyune i Fokus: De antirasistiska aktivisterna inom media är en urban medelklass som vill uppåt. Klyftan mellan dem och den svarta underklassen är mycket djup.Johan Gärdebo i Aftonbladet Kultur länk.The professorial-managerial class länk. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Dagens gäst är en person som på kort tid har blivit en god vän till mig. Anna-Karin Wyndhamn och jag lärde känna varandra för några få år sedan när hon hörde av sig och berättade om vad jämställdhetsintegrering var för något och hur det implementerades på högskolor, universitet, myndigheter och forskningsråd. Sedan skrev vi en bok ihop. Genusdoktrinen, som kom ut för lite över ett år sedan. Men hon gör mycket mer än att skriva böcker ihop med mig. Hon är till vardags forskare på Göteborgs universitet, skriver bland annat på Göteborgs-postens ledarsida och har precis lanserat en ny podd – Söndagsskolan – ihop med Ann Heberlein. I dagens podd summerar vi debatten som följde boksläppet, vad som har hänt med debatten i övrigt och hur man kan motverka genusdoktrinen på politisk nivå.Välkommen Anna-Karin Wyndhamn till Rak höger!– Tackar, Ivar Arpi!Det blir nästan lite märkligt att vi ska ha ett uppstyrt samtal eftersom vi pratar så ofta!– Inte så ofta nuförtiden, nu är det kanske en gång i veckan?Precis, vi har trappat ned från flera gånger per dag till en gång i veckan ungefär. Det är ett långsamt ”withdrawal”.– Vi står i kontakt med varandra hela tiden, det kan man väl säga.Vi börjar med Genusdoktrinen. En sak som jag tyckte gjorde den unik i jämfört med många andra böcker var att du skrev den och du hade dina erfarenheter från nationella sekretariatet för genusforskning, och att du arbetade med jämställdhetsintegrering medan vi skrev boken. Väldigt ofta är man, som jag, en outsider till arbetet eller till genusforskning. Det betyder inte att man har fel men det är mer sällan som någon insider är kritisk. När du gick tillbaka till universitet, hur var det? För då har du varit, om man ska tala i krigsmetaforer, något slags förrädare. Du har tagit information från insidan till människor på utsidan, skrivit en bok med en ledarskribent på Svenska Dagbladet och sen har du mage att komma tillbaka till universitetet? Eller hur var det?– Folk tillskriver mig att jag är en svikare i någon mån, att jag har bidragit till att det här viktiga fältet genusvetenskap, och i förlängningen jämställdhetsarbetet, tappar mark eller blir ifrågasatt på oskälig grund. Den falangen finns. Det avståndstagandet känner jag med hela min kropp. Men jag måste säga att det samtidigt finns många som har sträckt ut en hand. För varje gång någon har sagt ”Jag vill inte träffa dig” så finns det de som har skickat en fråga, ”Ska vi ses”, eller ”Jag tycker det du gör är bra”. Så jag känner ändå att det finns ett stöd och jag måste säga till mitt lärosätes försvar att jag inte har varit utan arbete. Jag har inte behövt göra meningslösa uppgifter eller känna att jag är marginaliserad på det sättet. Om något så hoppas jag att det kan få andra akademiker som känner samma eller likartad kritik som jag gjorde, eller inom ett annat område som är genompolitiserat, att man kan göra detta utan att man blir av med sin plattform eller att man tappar all trovärdighet. Någonting som ofta kastades mot mig när du och jag höll på att prata om boken som allra mest, var att jag hade med denna bok förbränt mitt akademiska förtroendekapital. Det tycker jag inte, såhär ett år efter, att jag kan sägas ha gjort. Jag är kvar inom forskningen, jag har fått ett stort forskningsanslag. På det viset är jag inte ett rött kort, eller brunt kort, givet vad folk har försökt smeta på oss. Blåbrunt, för att koppla till den senaste partiledardebatten i riksdagen. Jag har ändå den här plattformen kvar.Hur skulle du ha förverkat ditt forskningskapital genom Genusdoktrinen? Vad är argumentet för det?– Som jag uppfattade det så handlade det om att Genusdoktrinen inte kan kategoriseras som en vetenskaplig produkt. Det var ett journalistiskt granskningsarbete vi gjorde. Dels försöker man antyda att det därigenom har lägre trovärdighet och är ett slarvigare typ av jobb, jämfört med att skriva akademiska artiklar som absolut ingen läser. Den andra delen är att jag samarbetade med dig, och din dåvarande position på Svenska Dagbladet som borgerlig tidning i sig misstänkliggör mig. Det tycker jag är så intressant eftersom det finns paralleller till andra samtida diskussioner om akademisk frihet, som har varit sedan boken kom. Man har svårt att från akademin titta på vad som faktiskt sägs eller läggs fram, och istället tittar man bara på avsändaren. Och om avsändaren har rätt partibok eller kopplingar till rätt personer. Då avvägs trovärdighet och viktighetsgrad utifrån det. Jag har läst en bok som heter The Revolt Of The Public av Martin Gurri. Han är före detta CIA-analytiker, eller omvärldsanalytiker, denna underbara yrkestitel. Han skrev den här boken 2014 och då anses han ha förutsett Donald Trump och brexit, något som han återkommer till är just att etablissemanget, och då menar han experter, universitet, politiker, myndigheter, militär, polis, är kvar i den moderna staten som byggdes upp under 1900-talet, med en hierarkisk uppbyggnad. Du har en expert eller myndighet eller politiker i toppen och sen har du medborgare/undersåtar som tar emot information. En journalist sitter i teve och berättar i nyhetssändning hur läget i världen är. Gurri tar som exempel Walter Cronkite som var ett legendariskt nyhetsankare i USA. Han avslutade sina nyhetssändningar med att säga ”And that's the way it is”. Det är ju extremt otidsenligt idag, i och med att du har ett konstant nyhetsflöde med sociala medier och du har tillgång till nyhetsmedier över hela världen. Samtidigt har sociala medier, internet, digitalisering och allt det där gjort att människor i allmänhet förväntar sig delaktighet. Man förväntar sig att bli lyssnad på och man deltar i samtal hela tiden. Det återkommer väldigt ofta att om det inte har gått genom peer review, om du inte har gått genom exakt den här processen, så vägrar man befatta sig med det som sägs, oavsett om det som sägs är korrekt eller inte. Det spelar ingen roll, det finns en process som måste ha skett på ett visst sätt. Oavsett hur kakan smakar måste de olika stegen för hur man knådar degen måste ha gått till på ett visst sätt.– Det där bygger delvis på en lögn, eftersom väldigt många av de granskningssystem som man har, som ska säkerställa att det som kommer ut ur peer review, ändå inte riktigt håller måttet. Det visar sig att den biasen som du och jag kritiserade i fråga om jämställdhetsintegreringen och i forskningsstyrningen, den finns också i de här redaktionsråden, där man blir frälst på sin egen teori och bejakar texter även om de innehållsligt och i både frågeställning och slutsats, är helt tokiga och verklighetsfrånvända och det är uppenbart att det här är någon som redan har bestämt vad man ska komma fram till. Ändå släpper man igenom det. Det är det som gör att man håller så hårt i att det som ska vara peer reviewat, att det är något slags kvalitetsgaranti. Det är det inte alltid. Om man ska säga att vi har en journalistisk touch så är det inte trovärdigt på samma vis. Då har vi flera olika case i närtid som i så fall vore utan. Alltså Macchiariniskanalden, det är ett exempel på något som delvis kom i ljuset tack vare journalistiskt arbete.Thomas Quick är ett annat sånt fall, med Mannen som slutade ljuga.– Och så var det de apatiska flyktingbarnen.Det var Dan Josefsson som skrev Mannen som slutade ljuga, och Ola Sandstig skrev om de apatiska barnen.– Exakt. Där man i andra änden av dessa granskningar har forskare som förfäktar precis det du säger, att ”det som kommer från oss, det är sant, det har trovärdighet, det är så som saker och ting är”. Men så kommer de här från sidan, människorna, journalisterna som förhoppningsvis inte har den typen av lojaliteter och som försöker avtäcka sanningen. Jag tror att vi är mer än någonsin i behov av den typen av granskningar.Det finns flera exempel på hur peer review-processen inte fungerar som den ska. Ett exempel är forskningsprojektet som kallas för ”Grievance Studies” av Peter Boghossian, James Lindsay och Helen Pluckrose. Där skrev de 20 forskningsartiklar och det började med ”The Penis As A Social Construct”, som de skrev innan det här och lyckades få in i en vetenskaplig journal och den gick igenom peer review. Och i ”Grievance Studies” lyckades de få in ett antal helt galna studier i vetenskapliga journaler där de gick genom peer review. De hade antagligen kunnat fortsätta längre till om inte Wall Street Journal kom dem på spåren och avslöjade det hela i förtid. Just i dagarna sa Peter Boghossian upp sig från sitt jobb på Portland University för att det var en ohållbar arbetssituation. Det har inte du behövt göra än på Göteborgs universitet, så det finns skillnader. Men det visar att peer review-processen inte är felfri.– Det finns likartade skandaler i Sverige, med en didaktisk tidskrift, där utgångspunkten var högskolan i Jönköping där professor Tomas Kroksmark drev den under många år, hävdade sig ha ett redaktionsråd och en granskning vilket gjorde att många doktorander, skickade sina texter. Det räknades som något viktigt och värdefullt att publicera sig i denna tidskrift och kunde läggas in i avhandlingsarbetet, som exempel på vetenskaplighet. Det var bara den lilla detaljen att han aldrig använde det där redaktionsrådet eller granskade något, så den som skickade in blev ganska snabbt publicerad utan att alls få ändringsförslag och kvalitetssäkringsförslag eller påpekanden. Det där var en rätt så stor grej egentligen men jag vill mena att det inte fick den uppmärksamheten som det förtjänade. Han prickades för att han inte hade redlighet, han hade brustit så att säga. Men man höll lite tyst om det vill jag nog mena, inom det akademiska fältet. Varför frågar man sig? Ja, för att det var många som hade fyllt sina cv:n med texter publicerade i just denna tidskrift. Så det byggs liksom ett slags beroende av att de här tidskrifterna finns, må de vara dubiösa i sitt sätt att säkerställa vetenskaplighet och redlighet i hur den forskningen har kommit fram. Precis det som Grievance studies-gänget visade, är jag ganska övertygad om finns i många andra publikationer också.En angränsande problematik är att det är svårt att få publicera forskningsresultat som går emot en konsensus inom ett fält. Det är ingenting jag kan bevisa rakt av men jag har mejlat en del av de professorer och forskare som är aktiva inom det här fältet, alltså vad gäller könsskillnader. Där har man forskning som går emot konsensus att allt är sociala konstruktioner, att bristen i jämställdhet eller likhet mellan könen beror på strukturellt förtryck. Många av dem är forskare inom flera fält och de har jämfört att det tar två år att få ett paper accepterat när jag skriver om könsskillnader, men det tar tre månader eller ett halvår om jag skriver om mitt andra forskningsområde. Det där är inte en smoking gun, det är circumstantial evidence så att säga, det går inte att bevisa med de fallen jag hört talas om. Men jag tror att det där också är ett problem och det anknyter till det vi skrev om i boken, att vi har i Sverige forskningsråd som har fått order av regeringen att man ska arbeta för jämställdhet och man ska inkludera vissa perspektiv. Då ställer de krav på forskarna, att du ska fylla i en forskningsansökan hur du integrerar ett genusperspektiv.– Precis. Det något annat i detta som är mycket osmickrande drag i vetenskapssamhället. Då tittar jag speciellt på samhällsvetenskap och humaniora, och mitt eget fält utbildningsvetenskap, där man faktiskt under mycket lång tid har blundat för att vissa mönster och förklaringar också har biologiska svar, att den spelar en roll. Om vi till exempel tittar på resultaten i skola och att pojkar sackar efter så otroligt mycket och har gjort det över lång tid – vad kan det ha för orsaker? En kan vara mognadsgrad och utvecklingstakt i mognaden, vad gäller hjärnan. Det där har man ifrån pedagogik, didaktik, samhällsvetenskapen i stort inte vägt in som faktorer. Jag tror att skälet till detta delvis är att man känner ”Det kan vi inte skriva för folk kan inte hantera den typen av information”. Den ser man som politiskt laddad, medan det här andra, som i allra högsta grad är politiskt laddat, att hävda att kön bara är sociala konstruktioner, det ser man inte som ideologiska ställningstagande på det sätt om det är. Du skickade det här citatet från den här nya serien som går på SVT, ”Från savannen till Tinder” med Belinda Olsson som programledare. Agnes Wold, som är bakteriolog men också något slags orakel i väldigt många frågor, säger såhär: ”Vi är både olika och lika, men det är trots allt så att män tog makten någon gång i historiens gryning genom muskelstyrka och så hittade de på religion, kultur och media och hela skiten. Så de har liksom alltid övertaget och det gäller att inte förse dem med vapen. Det är ett otroligt farligt vapen, särarten. Det har kvinnor, alltså politiskt smarta kvinnor, alltid vetat om. Det har ingenting att göra med huruvida vi är lika eller olika, men så fort du sätter det vapnet i händerna på dem så kommer de att använda det direkt. Och det är bara att historiskt konstatera då”.– Låt oss inte glömma att hon gör en skillnad på kvinnor och politisk smarta kvinnor. Det är alltså inte alla utan de som är politiskt smarta. De har förstått, de har sett, de klarar av den här informationen och de vet hur de ska hantera den. Det är den där hierarkiseringen av vilka som klarar av viss typ av information och fakta som är djupt obehaglig. Det har vi sett i hög grad, just med Agnes Wold i det här programmet men också hos andra namnkunniga forskare som är aktiva i samhällsdebatten och där man så att säga vill skydda befolkningen från att få reda på vissa saker. Samtidigt ska de inte få intrycket av att de kan ha riktigt grundade åsikter, för det är vi som sitter i elfenbenstornet som har den bästa utsiktsposten.Precis, för det här är precis Martin Gurri pratar om i boken. Konflikten mellan etablissemang och folket. Etablissemanget är fortfarande övertygade om att de är i toppen av pyramiden, de har inte förstått att det inte är så gemene man längre ser på världen. När någon säger att ”Du klarar inte av den här informationen” så är det något av det mest provocerande som finns. Tanken att det finns kunskap som är för farlig för att vi ska få veta något om den, jag tror att det Agnes Wold ändå gör här, som man får vara tacksam för, är att hon är ärlig. Hon säger det rakt ut. Det hon säger här tror jag är en ganska vanlig attityd. En kritik som jag har fått när jag skrev artikelserien, som delvis födde idéen att vi borde skriva en bok och göra det ihop, var när flera hörde av sig. Mellan skål och vägg sa de ”Jag tror inte att någon förnekar att det finns biologiska skillnader”. Det kanske är sant, att de inte gör det på tumanhand eller att de gör det mellan skål och vägg, att de inte förnekar det. Men det får inga konsekvenser för vad de skriver offentligt. Inga konsekvenser för vad de gör i forskningen eller i sitt politiska engagemang. Då är det så att det finns en sanning för viss och sen ett projekt som är för gemene man, för det är för farligt för vanligt folk med sanningen.– Ja det är ju egentligen det man gör för gemene man och kvinna, är ett slags utbildningsprojekt istället. Det är delvis det som du har kritiserar och avtecknar i Genusdoktrinen. Man har i grunden en idé om hur samhället på sikt bör se ur och hur människor ska betrakta varandra och förhålla sig till varandra. Det är just den delen som är både odemokratisk och därför också oaptitlig eftersom man inte tillmäter varje individ den möjligheten att fatta sina egna beslut eller att ha kapacitet att kunna tänka kring den information och kunskap som finns och sen agera utifrån det. Så det finns ett slags von oben-attityd här i allt det vi nämner, som vi båda vände oss väldigt emot och som var en grund till att boken skrevs.Det man vill uppnå med en peer review-process eller redaktörsskap, går att uppnå på andra sätt också. Jonathan Rauch skrev en bok som kom ut nyligen, som heter The Constitution of Knowledge. Han har två grundregler för hur ett öppet samhälle ska tänka på de här sakerna som jag tycker är bra. Nummer 1: No final say, Nummer 2: No personal authority. Det vill säga, du kan inte säga att “Det här är sanningen för tid och evighet”. Det är alltid öppet för utforskning. Och ”Bara för att du är Agnes Wold, så betyder det inte att ditt ord är lag”. Det finns andra forskare, andra sätt att se på det. Det är alltid öppet för en kritisk diskussion.– Jo, precis. Dilemmat i det samtalsklimat som vi har just nu är att positionerna är så låsta och lägren har grävts så djupa. När du och jag kom med den här boken, och vi kan se andra mönster kopplat till andra böcker som har kommit ut och rört vid likartade frågeställningar, Jag tänker till exempel på Kajsa Ekis Ekman Om könets existens. Det är att vi inte riktigt blir bemötta på det sättet som du beskriver. Att man letar ordentligt i texten, var finns det eventuella felaktigheter eller medvetna misstolkningar av data? Kritiken som kommer från det andra lägret som jag ska uttrycka mig svepande, är att ”Det här var fel för att det var fel”. Eller att det är fel person som skriver det. Man har inga problem att fästa fula etiketter på upphovspersonerna till texter eller till dem som för diskussioner som rör vid känsliga områden. Det gör att det blir som det du och jag hamnade i, det är väldigt svårt att föra det resonemanget när den andra parten inte riktigt vill diskutera texten i sig utan man diskuterar bilden av texten, bilden av personerna som står bakom den. Apropå vad vi talade om inledningsvis, om person och persona. Det tyckte jag var en svårmanövrerad terräng, när du och jag skulle försöka att dels få igång en diskussion och sen försöka svara på de mycket fula texter som skrevs om vår bok. Jag vet inte hur du uppfattade det där? Du är med van vid den typen av slagsmål.Nu kan man väl säga att vi båda är lika vana vid det. Ta Kajsa Ekis Ekman som exempel. Jag har invändningar mot hennes bok som har att göra med när hon avfärdar vissa biologiska argument. Jag hävdar att hon inte är stringent där, men det är ju en diskussion som har att göra med hur hon argumenterar, vilka argument jag ställer upp på. Hennes grundpoäng är att det finns något vi kallar för kvinnor och det som pågår just nu i Västvärlden särskilt, är att man försöker ta bort grunden för det som hon ser som feminism, grunden för politiskt engagemang. Jag till exempel hamnar väldigt nära, och du hamnar nära en viss typ av feminister i det. Men där jag känner att jag skiljer mig från henne är när hon säger att ”Sen finns det inte mer att säga om det”, ungefär. Där man ska försöka hitta systematiska skillnader, för då blir det något som undergräver hennes politiska projekt. Men det där är en diskussion som jag tycker är intressant, hur man ska försöka hitta beröringspunkter och var man skiljer sig åt. Istället blev det mycket diskussion kring att hon var omoralisk, en hatisk människa, att hon förnekar existensen av transmänniskor och att hon med sin skrift skapade en otrygg miljö för dem och i förlängningen riskerar livet på dem. För argumentet som finns är att om människor med könsdysfori inte får genomgå könstransition tidigt och snabbt, och man inte heller ger dem att ”Du är inte bara transkvinna, du är kvinna fullt ut”, då kan det leda till att de begår självmord. Det här var något vi var med om också, att istället för att prata om argumenten så blev det ”Varför, vad är motivet till den här boken?” Det är då det brunblå, ”Är du nazist, var det därför du skrev?”– Det gör ju att det är väldigt svårt att argumentera sansat och sakligt mot en sådan bajsmacka som kommer emot en, när man använder den typen av etikettering och avfärdande. Kajsa Ekis Ekmans bok blev föremål för en hundrapunktslista på RFSL, där man sa ”Här är 100 fel Kajsa Ekis Ekman påstår i sin bok”. När väldigt många av de här punkterna som var uppradade hade att göra med att hennes bok inte delade de grundideologiska ställningstaganden som RFSL har gjort och driver som en del av deras agenda. Det är jätteknasigt och ohederligt att säga att det är en lista på 100 fel, då skulle de ha skrivit ”Här är en lista på några punkter där vi skiljer oss i uppfattning från Kajsa Ekis Ekmans bok”. Jag tycker att som lyssnar och har följt den här diskussionen tidigare och kanske är intresserade av frågan, kan notera att nationella sekretariatet för genusforskning, som är en av huvudaktörerna vi granskar i boken, har fortfarande inte svarat i någon debattartikel, inget offentligt där man bemöter kritiken som vi kommer med, punkt för punkt. Att man berättar ”Vad gör de, vad är bevekelsegrunderna för detta?” Detsamma gäller Jämställdhetsmyndigheten. Går man in och tittar på nationella sekretariatet för genusforsknings hemsida, är den oerhört tunn numera. Det är väldigt svårt att få grepp om vilka som arbetar där och vad de gör, vad de har för historik i vad de har gjort. Deras hemsida rensades på väldigt mycket material i samband med att du och jag gjorde den här boken och började gräva runt där. Behöver man sopa igen det man har gjort så är det nog rimligt att anta att man inte har 100 % rent mjöl i påsen.”Internet glömmer aldrig”, och det är inte skärmdumpar man pratar om då, utan det finns alltså web archive eller wayback machine, där du kan se hur en hemsida såg ut längre tillbaka. Så om någon vill kolla upp det vi säger om att de har rensat sin sida så kan man gå in på wayback machine och kolla hur sidan förändrats. Jag är en repig skiva nu, men det är min nya teori om världen. Istället för att vara transparent och lösa utmaningen att det är fler som granskar, folk skriver på Twitter, Flashback, Facebook, bloggar, poddar, det kan du hantera på olika sätt. Ett sätt är att bli mer transparent och öppen för diskussion. Risken med det är att det kan visa sig att kejsaren är naken. Eller att du blir utmanad på ett sätt som tvingar dig att ändra dig, och att folk upptäcker det. Ett annat sätt är att dra sig tillbaka och bli mer otillgänglig så att du kan avfärda kritiken som kommer utan att bemöta den. Då kan du göra det som sekretariatet gjort, du är helt enkelt mindre transparent, lägger inte ut intervjuer eller grejer på Instagram. Ett exempel på det var när vi blev varse med hjälp av en källa om att det varit ett seminarium om Genusdoktrinen på Stockholms universitet. Då var det en massa genusvetare och de hade haft ett eget seminarium, de bjöd inte in oss och bemötte ingenting i offentligheten. I sitt trygga rum kunde de tänka sig att diskutera. – Precis. Det är ett mönster som går igen. Jag har ändå koll på vad som händer, vilka seminarier som arrangeras och sammanhang det bjuds in till. Det förekommer en hel del samtal om akademisk frihet, med precis den problematisering som du och jag gör. Möjligen inte bara med koppling till jämställdhetsintegrering men ”Vilka är hoten mot akademisk frihet?” och så vidare. Det jag noterar är att det är väldigt försiktiga diskussioner, det är väldigt sällan så att någon som är öppet kritisk på det vis som jag har varit och som du är eller andra också för den delen. Det finns ju några röster till inom akademin som har bjudit den typen av motstånd i texter. De är sällan med i de här diskussionerna utan det är, om jag får vara lite fräck, mellanmjölksröster som får komma till tals. Där man kanske erkänner att ”Jo, vi kan ju se oss runtom i Europa och se att den akademiska friheten är hotad, finns rörelser både i Storbritannien och USA, det är ett tecken på att det är någonting som händer”. Men de här fallen vi har haft i Sverige, alltså flagranta fall där forskarnas frihet kringskärs, att man får vara väldigt försiktig med hur man väljer sina ord, man får vara försiktig när man svarar på studenters frågor och hur man navigerar lokalt på institutionen, när man väldigt forskningsprojekt och samarbetspartner, vem man talar med i offentligheten och så vidare. Dessa fall talar man försiktigt om, eller inte alls. Det tycker jag faktiskt är en fortsatt feghet bland mina kollegor, att man inte vågar prata om detta. Att man inte ens vågar bjuda in och ha ett seminarium.En återkommande kritik som jag har fått, och som du också har fått och vår bok kritiserades för, var att vi ville ha det som i Ungern. Man jämförde det vi skrev med Ungern. Vad tänkte du om den kritiken?– Jag tänker att den som säger så har för det första inte läst boken. Och för andra, om jag vore i Ungern så hade jag stått utanför institutionerna för genusvetenskap och försvarat dem, därför det är precis den typen av politisk styrning, där politiken kommer och skär bort delar av akademin, eller förbjuder vissa sätt att tänka i vissa frågor, som jag med all min kraft har försökt att reagera mot och som vi gör i boken. Om politiska krafter i Sverige skulle börja argumentera för att vissa discipliner, vissa akademiska fält, bör politiken besluta om att de ska avfinansieras eller försvinna – det är helt fel väg att gå. Däremot behöver man säkra upp kvalitetskontrollen, apropå det vi pratade om innan, så att inte sånt som inte håller måttet, och som är politiska inlagor snarare än vetenskap, det behöver man kvalitetskontrollera bättre. Det är två olika diskussioner. Vad tänker du om det?Jag håller helt med. Problemet är inte genusvetenskap som ämne i regel. Genusvetenskap är ett ganska nytt ämne, som sprang ur kvinnohistoria och om det var på 90-talet som genusvetenskap bildades. De frågor som genusvetenskap utforskar finns även i andra ämnen där man forskar om genus och kön. Det är legitima forskningsområden. Det som jag framförallt har varit kritisk till är att man från politiskt håll sagt att ”Det här ska in i forskning, det här ska in på myndigheter” och att vissa forskningsfält på något sätt har blivit överrockar till andra forskningsfält. Vi tar upp Germund Hesslow i Lund, att då lyfter man in genus som korrektiv till hans föreläsning om könsskillnader och evolution. Det är så det går till. Genus ska in och jämställdhetsintegreringen ska in överallt och då höjer man upp det på en nivå där det inte hör hemma. Jag är emot den politiseringen där man gör så. Men jag skulle inte vilja förbjuda den sortens forskning. Det är en viss typ av forskning som ofta är ganska politisk som har fått en ställning. Det är det som är problemet. Jag ställde den här frågan i arbetet med boken till generaldirektörerna på Forte och Formas, som är forskningsinstituten, ”Om vi istället för jämställdhetsintegrering hade svenskhetsintegrering, om frågan var på vilket sätt gynnar din forskning svenska intressen” och att det skulle vara nånting som alla forskare i alla ämnen tvingades ta ställning till, ”Skulle du kunna utföra uppdraget då?” Ingen av dem hade tänkt på det, och då sa de ”Då blir det upp till om man kan arbeta under sådana omständigheter”. Undertexten var att det är fullkomligt absurt, något du aldrig skulle göra. Men jag tycker att det är en relevant jämförelse, just för att för att det lyfter fram det absurda i att vissa perspektiv ska ha tolkningsföreträde framför andra.– Precis. Man kan tänka sig att lyssnaren eller läsaren tänker ”Äh, det berör inte mig för jag är inte en forskare. Jag kommer inte söka några medel hos VR eller Forte eller något liknande, men det är ju inte bara där det stannar. Om man tar en sån sak som att myndigheter eller akademiska institutioner hbtq-certifierar sig. Det låter ju vackert och värdigt och medmänskligt, på ett sätt att göra någonting sånt, Men om man tittar till hur utbildningsprogrammen där ser ut och vad de innehåller, vilken agenda de har, så är det inte någonting som är ett neutralt program som bara handlar om att alla människor är lika mycket värda och liknande, att man ska har ett tillåtande klimat på arbetsplatsen, och att sexuella preferenser inte ska vara skäl för att man inte får uppdrag eller kan klättra i karriären. Det handlar om ett sätt att betrakta människan, ett sätt att förstå makt och att förstå hierarkier som påverkar varje aspekt av den här arbetsplatsen och de människorna som arbetar där. Det finns på myndigheter, det finns i policydokument som reglerar verksamheter som vi alla, oberoende av var vi är, så kommer vi i kontakt med och tvingas i förlängningen att underordna oss det här sättet att se på verkligheten och på människan. Det är huvudsakligen socialkonstruktivistiskt och det är just den typen av indoktrinering som jag finner stötande och begränsande snarare frigörande.Transfrågan är ju inte, om man kollar på antalet människor det handlar om som har könsdysfori, så är det inte ett stort samhällsproblem i det avseendet, men det blir en väldigt stor fråga för att man måste ställa upp på ett visst sätt att se på världen. Även om du inte träffar transpersoner i din vardag särskilt ofta, måste du ställa upp på ett sätt att se på dig själv, se på kön och sexualitet. Till exempel att 1177 avråder vårdpersonal från att använda ordet ”kvinna”. Försäkringskassan skriver om ”gravida personer” och liknande. Det är klart att det blir ett slags indoktrinering. Det där är helt nytt sätt att se på vad som är verkligt, vad är en människa. Det blir mycket mer omfattande. Om jag träffar en person som är trans och den personen har ett visst pronomen, så gör jag gärna det av respekt för en annan människa. Men det är något helt annat om vi ska prata om det på en övergripande nivå. För då finns det någonting som heter kvinnor och något som heter män. En transkvinna är en transkvinna, en transman är en transman. Det är alltså någon som har bytt, det finns en transition där.Jag kan ta ett konkret exempel som jag har noterat. Jag sade inledningsvis att jag jobbade med att granska disciplinnämnden och i det arbetet intervjuade jag ett antal människor på olika positioner vid universitetet och pratade om ärenden och hur de tar sig ut och vad som händer osv. Under vilket samtliga hela tiden refererar till studenterna som ”hen”. Nu är det så att den granskning jag gjorde handlade om jämställdhet delvis, och det är väldigt svårt att göra en sån granskning om man vägrar att tala om studenten som ”han” eller ”hon”.Jämställdhet mellan vilka i så fall?– Precis. Man försvårar jämställdhetsarbetet genom det här. Jag är ganska säker på att det någon gång har gått ut information om att man ska i möjligaste mån inte köna studenterna när man talar om dem, utan man ska referera till ”hen” istället. Det verkar progressivt och medvetet och som att man har rätt tänk. Men det jag tänker mig att höra det är första det första, när du säger ”hen”, vad är ”hen”? Var det en icke-binär person? För då är det intressant och jag behöver väga in det när jag tänker på vad det är för mönster som utkristalliseras här. Eller var det inte det, och gör du ett politiskt val när du kallar hon eller han för ”hen”, fast hon eller han inte iscensatte sig som en ”hen”? Lyssnar man på den politiska debatten just nu, inläggen i partiledardebatten, så refereras det till ”hen” också när det sannolikt var en hon eller han det handlar om. Du gjorde nyligen en intervju med Abigail Shrier, apropå Irreversibel skada och hon gör väldigt mycket av detta, ”vad sägs i skolorna, vilka föreställningar, vilken agenda är det som drivs där?” Nu är hon inte i Sverige och gör sin studie men detta som du och jag talar om finns också i svenska skolor, och det finns nog all anledning att fästa strålkastarljuset på det framgent och fundera på vad det är för drivkrafter, vad det är för agenda som är bakom detta.Om man ska vara självkritisk till det vår bok, då är det väl att någonting som jag önskar att vi utforskat mer, som man upptäckte successivt under arbetet med boken, det var just den här motsättningen mellan å ena sidan jämställdhetsintegreringen, ”Vi måste ha fler kvinnor inom naturvetenskapen, vi måste ha fler kvinnor på ledande positioner”, hela den agendan som går igenom i jämställdhetsintegreringen och politisk retorik. Och å andra sidan, att det inte finns något kön, det totalt könsneutrala sättet, att man försöker upplösa könet. De här processerna pågår parallellt…– Men de är inte förenliga.Nej, de är inte förenliga. Om jag skulle följa upp Genusdoktrinen skulle jag följa upp de här motsägelserna ännu mer, men just att det i vissa dokument som vi granskade så var det å ena sidan jämställdhetstanken som vi är mer vana vid, att det behövs fler kvinnor, att strukturer motverkar kvinnor, och sen mot slutet så kom det plötsligt att ”Vad menar vi egentligen när vi säger kvinnor och män? Det är vår västerländska, patriarkala könsuppdelning”. Okej, men resten av dokumentet då? Där du skrev om kvinnor och män och att det var så viktigt att kvinnor skulle fram?– Precis, det skulle inte vara några toaletter för damer och herrar men vi räknar exakt hur många kvinnor och män det sitter i korridoren. Hur har det blivit ett sånt dubbeltänkt? Jag gissar att gissar att det ena är delvis resterna av ett gammalt jämställdhetsarbete där man från politiskt håll, i synnerhet socialdemokratiskt håll, har varit besatt av idén om att det ska vara fifty-fifty. Varannan damernas och hela den delen, som i stycken kan ha poänger, i alla fall att titta på om det är en väldig skillnad mellan hur många män, hur många kvinnor. Men sen har man i ett skede där man inte tänkte efter, bjudit in experter, rådgivare, utredare som investerat jättetungt i den typen av teoribildningar som du och jag kritiserar och försöker utreda. Det är inte jämställdhetsarbete utan det har blivit ett annat politiskt projekt än vad de flesta svenska politiska partier ursprungligen sade sig förespråka. Jag tror att om man ska vända det här och ändå hålla fast vid jämställdhetsarbete, jämställdhetsinsatser, och sådana behövs, så är det experterna man behöver byta ut.Nu kommer vi in på något som vi kanske inte heller gick så djupt in på i boken: ”Vad ska vi göra då?” En jämförelse som vi har gjort är återigen ”Vilka sanningar kan folk hantera?” Man kan se att ”kvinna” som begrepp eller utgångspunkt för politik, behövs under en övergångsperiod. Egentligen så finns inte kön, egentligen så är kön irrelevant. Det här tycker jag går igen i Kajsa Ekis Ekmans sätt att se på det. Kvinna, men egentligen spelar det ingen roll. Det är som ett arv från marxismen, en motsvarighet till proletariatets diktator som de har under en övergångsperiod och under den här perioden är kön otroligt viktigt för att bevisa att det inte är viktigt. Så vi ska kvotera, vi ska göra allt sånt och det gör vi för att kön inte är viktigt. Det är så man tänker, att det är ett bevis på att kön inte ska vara en faktor som du gör kön till den främsta faktorn. Det är stegen vi klättrar upp med men sen kan vi slänga bort den när vi väl har uppnått den här jämställdheten.– Precis, enligt det synsättet är vi fjättrade, fast i en diskurs om kön. Ett sätt att tänka om kön. Då får man erkänna diskurserna under en temporär period, under tiden som vi omskolar alla i att tänka att kön inte finns utan bara är effekten av vad vi gör mot varandra, hur vi agerar. Då etableras en ny diskurs och i den finns inte kön.Det är det här som är den pågående revolutionen i Sovjet. Att när man upptäcker att det kastlösa samhället inte är realiserat, och du upptäcker olika attityder, är det rester från den borgerliga samhällsordningen som fanns innan och som du måste bearbeta och omskola människorna. Det är en pågående revolution. Om det då finns biologiska skillnader så kommer man behöva en revolution som aldrig är klar. Vad ska man göra åt det här? Låt oss säga att vi har rätt i vår tes om att det finns en politisering av högre utbildning och forskning och myndigheter, vad ska man göra?– Någonting som man kan göra utan att det kräver något slags politisk revolution, det är att titta över alla policydokument, alla styrdokument man har och som man låter vara dikterande på verksamheten och i dessa rensa ut formuleringar om normkritik, om intersektionellt perspektiv. Alltså, rensa ut de formuleringar som föreskriver att verksamheten ska styras och regleras utifrån en viss vetenskaplig position. Då har man gjort en separering mellan den vetenskapliga sfären och styrningen av verksamheten. Här har man inte varit försiktig, här har man låtit hela det här språkbruket välla in och påverka policydokumenten. Där är nationella sekretariatet för genusforskning och jämställdhetsmyndigheten skyldiga till detta. Men jag kan tycka att man inte har bjudit minsta motstånd från lärosätena.– Men du jag vill fråga dig, jag återvänder till Genusdoktrinen innan vi så småningom avslutar. Är det någonting du ångrar i det vi skrev eller hur vi gjorde?Jag tror faktiskt inte det är någonting som jag ångrar i boken. Det är alltid så att man önskar att man kunde gå ännu djupare, det är väl mer så i så fall. Jag var inne på att vi kunde ha haft en del om hur du kan gå vidare. Vi fattade ett sånt beslut i arbetet med boken, att vi inte skulle göra det, för att det skulle vara möjligt för människor som inte höll med, att man skulle få dra egna slutsatser utifrån det vi skrev. Men om jag skulle ångra någonting så skulle jag önska att vi hade ännu djupare på vad man kan göra, för det där är något som vi sen efteråt har folk vänt sig till oss och frågat ”Vad ska vi göra?” Det hade varit bra att ha mer material färdigt där. Dels det och skulle jag gärna haft, och det här var inte någonting som vi lyckades med, men jag hade önskat att vi fått tillgång att prata med till exempel jämställdhetsmyndigheten eller nationella sekretariatet för genusforskning. Men det var utanför vår kontroll. – Vi gjorde vad vi kunde där.Ja. Och själv då? Vad tycker du?– Det grämer mig fortfarande oerhört att vi inte fick till någon debatt eller diskussion med de som vi kritiserar hårdast i boken. Jag tänker på Fredrik Bondestam, Anna Wahl, jämställdhetsmyndighetens generaldirektör Lena Ag eller ansvariga ministrar. Det såg jag som ett slags önskebild framför mig, att vi skulle få stå mittemot varandra och diskutera. Jag har förstått att väldigt många av dem som är väldigt arga på boken och inte alls håller med om någonting i den, de har bara läst inledningen och avslutningen. Och om jag hade vetat det när vi skrev, att de tänkte bara läsa de första två sidorna och de två sista, så kanske vi skulle ha formulerat oss lite annorlunda?Hur skulle vi ha formulerat oss?– Nej, men vad jag är ute efter är att vi är ganska skarpa, både i inledningen och avslutningen. Det gör att människor som inte vill läsa oss eller ta till sig argumentationen som ligger mellan sida 3 och 322, kan åberopa detta som att vi är hårda i tonen. Det har jag funderat en del på och där vacklar jag lite. Men som sagt, boken som helhet är det ingenting jag ångrar med.– Jag hade kanske för höga tankar om mina akademiska kollegor, att de faktiskt skulle läsa det de uttalade sig om, och inte bara göra det på inledningen eller på preferens, bara på namnbasis. Det är någonting som är oerhört slående, att människor med högsta akademiska grad och mycket höga positioner, uppe i toppen av olika lärosäten, har inga som helst problem att avfärda texter, tänkare, författare eller journalister på ett väldigt svepande sätt och utan att egentligen ha satt sig in i det underlag som personen har fört fram. Det är inte bara du och jag som har blivit drabbade av detta utan där ser vi flera olika tunga tester som har kommit, som man helt enkelt låtsas inte existerar och man väger inte in dem i sina egna texter, i sina egna överväganden. Där menar jag att man inom samhällsvetenskapen i mycket hög grad fortfarande, precis som Charlotta Stern skrev om genusvetenskapen för några år sedan, har skygglappar på.Hon tog Steven Pinker och hans bok Blank Slate som exempel. Där hade han samlat forskning och det var ett enormt genomslag i samhällsdebatten, men i de 20 mest citerade artiklarna inom genus, sociologi, hur många av dem tar överhuvudtaget upp att det finns biologisk forskning? Alla utom en ignorerade det helt, tror jag. Några nämnde det bara för att avfärda det.– Det är ett svaghetstecken. – Jag kan nog mena att vi har båda blivit misstänkliggjorda i fråga om att vi på något sätt inte längre skulle tycka det är viktigt med jämställdhetsarbetet. Det har jag aldrig sagt att det inte skulle vara, men man måste försöka förstå vad det stora problemet är. Det kanske har ändrat sig sedan man gjorde de här grundanalyserna och sen också vara öppen med att det finns olika faktorer som spelar roll för att vi får det utfall vi får. Men den här ohederligheten i debatten, det är den jag är ute efter. Det gör att det är väldigt svårt att inte tappa sugen och modet när man debatterar med personer som sitter där och skjuter pilar istället. Men vi kämpar på!Jag skulle säga stort tack men nu säger jag, vi kämpar på, Anna-Karin Wyndhamn! Stort tack för att du var med i dagens avsnitt!– Tack Ivar!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Frank Furedi är en av de mer inspirerande tänkarna jag stött på. Hans formella titel är professor emeritus i sociologi vid universitetet i Kent i Storbritannien där han också bor. Men han har varit en otroligt produktiv offentlig intellektuell under lång tid. Jag har säkert räknat fel och missat någon bok men vad jag se har han skrivit 25 böcker sedan 1986. Hans senaste bok heter Democracy under siege (Zero books 2020) som kom ut i oktober förra året. I den visar han hur motståndet mot demokrati har en lång historia. Förr brukade filosofer och andra vara öppet föraktfulla mot folket – eller “pöbeln” – och vara helt ärliga med att demokrati var något de betraktade som farligt. I dag har detta blivit ofint, och därför kommer föraktet till uttryck på andra sätt, genom omskrivningar. Man attackerar inte demokratin rakt på, utan varnar i stället för populism. Etablissemanget har drabbats av vad Furedi kallar för demokratipanik, vilket får dem att försöka begränsa medborgarnas inflytande på olika sätt. Man avpolitiserar frågor, för över deras avgörande till experter, låter teknokrater sköta mer och mer. Och den som protesterar kallas farlig, extrem eller populist. Det som pågår är en dragkamp mellan torget och tornet, mellan folket och etablissemanget, mellan en förskansad elit som vill behålla makten och folket som vill att demokrati ska vara mer än en procedur för att välja samma gamla klägg, för att låna Håkan Juholts ord, om och om igen. Nedan kan du läsa samtalet i en något nedkortad version.Welcome Frank Furedi to Rak höger!– It's a pleasure to talk to you.I came across your work for the first time when I read Therapy Culture, a book that came out in 2003. I read it a couple of years later and it blew my mind. There was especially one example in your book where you go through how many times we mention terms like “stress” and “anxiety” and how we are continuously changing our way to describe hardship in a therapeutic language and I realized I'd been doing that for my whole life. I had to rethink how I describe myself. I think you brought up a mining crisis in Wales. When it happened, people didn't seem that traumatized. But then the media went back with their therapeutic language, and they sort of reinvented the trauma of the miners because a lot of children died. Of course, it was an awful catastrophe. Could you summarize the thesis of Therapy Culture? I think it's an interesting thesis and I think it was prescient.– I think what I was trying to deal with was the fact that what it means to be a human being has been gradually reshaped by the discipline of psychology. Psychology is okay in a clinical setting but when it becomes something that is used to define who we are, how we think, then the way we experience the world alters fundamentally. So, for example, I always remember when my son came home from school at the age of seven, and he was using words like “I'm stressed, I'm depressed”. He sounded like a little Freud and I'm sure he didn't know what those words meant. But the very fact that the teachers were talking about being traumatized and being stressed in such a casual kind of way, meant that young children were already encouraged to become extremely inward-looking. And instead of engaging with the external world and having a sense of their strength. They were always being reminded of their weaknesses, their powerlessness. And that's why the title of the book is Therapy culture -Cultivating Vulnerability. Because what we're doing is we're almost encouraging people to become conscious of how weak and powerless we are and therefore how important it is that you and I are insulated from the pains of everyday life from distress, from the normal prompt of rejection, which is inevitable, from the pressures that are kind of placed upon us. The look is an exploration of the meaning of this cultural turn, everyday human behavior, and the western setting.You saw a trend that has just accelerated, you were ahead of the curve there. It was 15 years later that Jonathan Haidt and Greg Lukianoff came out with The Coddling of the American Mind where they see that the vulnerability of American students is exploding on college campuses. The coddling is that you are encouraged to see yourself as vulnerable and behave as if you are vulnerable. Greg Lukianoff had struggled with clinical depression, and what had helped him was cognitive behavioral therapy where you try to become less vulnerable. He saw that our culture is doing the exact opposite, but you saw these trends 15 years earlier. I think it was when I read your book that I realized, and maybe I'm a late bloomer or not so smart, but it was the first time that I realized that the word “stress” is not a neutral way to describe something. It's actually a cultural word to describe a phenomenon. It's not a natural state. Do you think that the trend that you saw then has accelerated as I described it? How do you view it now?– The way that I see it is that language is very useful because almost all the words that we use in the English language, I don't know about Swedish or other languages, are fundamentally altered. We are using words now routinely that would have been unthinkable in the past. For example, the word “vulnerable” was never used as a psychological word until the 1980s. Until that point, it was used as a description of physical entities, when you talked about the vulnerability of bridges or buildings. The first time it was used was concerning babies in 1978-79 by some psychiatrist and then it just exploded. When I wrote my book, at the turn of the 21st century, it was already in the mainstream but today, in 2021, the psychological turn has acquired such a powerful momentum, that it has become the defining medium through which western society interprets its cultural experience, its political experience. The boundary between what is our inner life and what is our outer life has gone completely, the two are entirely the same. In that sense, we become so accustomed to it that we don't even notice that there's anything unusual about defining normal problems of life such as distress or pain, which is a normal part of our life, through a psychological diagnosis.There has been a trend to take the psychological terms, the therapeutic language, and project them onto history. For example, you can say “How many of the Roman legionaries had PTSD?” You can go back and give a psychiatric diagnosis to historical figures to explain their ideas or their behaviors. We are replacing an older language and older frame of analysis with this therapeutic frame of analysis.– Yeah, it's got an imperialistic ambition, it wants to spread everywhere. And we have a situation where the past is continually being rewritten as if the people in the 14th or 12th century had already become familiar with Freud, or with Jung. The best example for me is if you look at the decolonization movement in Britain, you have a situation where a lot of students at Oxford University complain about the fact that when they a statute, they get traumatized by it. I think that's something that tells us that in a sense the use of psychology, the boundary between the present and the past has been continually eroded. It's almost as if we read history backward through the language of psychology.I think this is still one of the best books on this subject, even though it predated social media and college identity politics. I really recommend listeners to read Therapy Culture, because it's really, really good. But you have written a new book which has the title Democracy Under Siege. In this book, you explain how the idea of democracy has been challenged historically, but since the19th century, you don't challenge it formally anymore. You don't say “I'm against democracy”. You say that you are against populism or that you are for liberal constraints on democracy. Do you agree with that summary, and could you elaborate on which way democracy is under siege today?– Well, I wrote the book because I noticed that if you go into a bookshop, before covid, in New York or London, and you look at the nonfiction section, there are loads and loads of books with the title “Against Democracy”, with titles that suggest that there's something wrong with democracy. They're quite explicit in raising suspicions about it. And I noticed that even people who pay lip service to democracy, continually put limitations on it. This became very evident to me when I was doing a speaking tour in Europe on the subject of populism, and I kind of shocked the audience because they couldn't imagine that a sociology professor would have something positive to say about populism. This is in Amsterdam and a guy puts up his hand and says “Are you saying that democracy is good in and of itself? I said “Yes”. I said “Even if the people that I want to get elected, get defeated, I still would rather have a democratic process and society, even if I lose. Rather than somehow manipulate things in such a way that the guy that I like becomes prime minister”. I said “To me, democracy is something that's about living a particular kind of life. Democracy is something you live rather than something that's given to you on a piece of paper” and the audience just erupted. They couldn't believe how anybody could say that democracy is more than just a method for getting people elected, that is a valuable thing in and of itself. I looked around and I realized that everywhere I went, people, were using the expression “I believe in democracy, but…” It's what came after the “but”, that was important. What came after the “but” was “I don't believe in democracy. I don't think that we can trust the people. I think that experts should have more of a say, in how we deal with this and that problem” or they would say that “there are educated people who are more sensitive and understand what needs to be done than these millions of ignorant individuals”. When you scratch the surface, you find that the arguments they were using against democracy were rehashed, those arguments were already used in ancient Athens by the oligarchy against the demo. So, I find this important, particularly at the time of covid when there was such contempt for the democratic process and all of a sudden everybody was saying that “now is not the time for political debate, no is the time for the experts to tell us what needs to be done”.I think the example of covid is very interesting. You live in Great Britain and I in Sweden, so we have had different experiences because the countries have dealt differently with covid. But one thing that I noticed in Sweden is the experts at Folkhälsomyndigheten, they were the ones in charge. We had some public debate, but in the beginning, you were almost labeled a traitor if you challenged the expert government agency. You had to be subservient, loyal, and quiet, that was your role as a citizen. And those who did not conform to that were very heavily criticized. It didn't just pertain to citizens in the public sphere but also scientists. There were differing views among scientists, and they were not crackpots. These were some of our most-cited scientists in the field, they were experts in epidemiology and associated sciences. But there was no way for them to be heard because of the government agency and they were frowned upon and ridiculed. They weren't put in jail or anything but the social stigma for them was very high. A lot of people who were caught on the wrong side of the argument had a new view of how our democracy works. We should obey and we should not question authority. I think this highlights some of the themes in your book as well. Many people and authority figures say that they like democracy but what they say is that they like the legitimacy that comes with being elected, but they don't like when the citizens raise their voices at other times.– I think that's true, and it was more or less the same situation in Britain and Sweden. It's very strange because I do believe in the expertise. For example, if I have a problem with my heart, I'll go to the best surgeon that I can possibly find, and if I want to know something about how the planet work, I go and talk to a scientist. But there's a difference between the exercise of legitimate expertise concerning their particular domain and the experts, having the role of being political authorities, where they assume the political role of telling us how to live our lives. Moreover, tell us that there is only one way of going forward, that whatever they say about how we live our lives is beyond discussion and beyond debate and I think that's where their anti-democratic ethos comes out. I'm happy to listen to what they're saying. But at end of the day, I'm not a child, you're not a child. We are in a position to discuss, argue, debate, find some ways of making up your mind. We listen to different experts because they don't always agree. When you have a pandemic, one thing we learned from the history of disasters is that very often it's through the specific context within which people live where they can exercise their common sense, where the community can work out what is the best way forward? That is usually the most effective way of limiting the damage that a particular pandemic or disaster causes. I think in that sense there was a very real anti-democratic turn. In Britain, for example, they used the word “covid deniers” and a covid denier wasn't somebody that necessarily said that covid doesn't exist. I mean, I think it exists, I think it's a big problem and I certainly don't want to get it. But the reason why they used the term covid deniers was that it signals that it meant the same thing as a holocaust denier. It was just as bad as denying that the Holocaust existed. There's a kind of a rhetorical trick as a way of stigmatizing and isolating people who raise doubts about these kinds of questions. And as a result of that, what has happened is that a wrong debate was created, and worse still: a lot of people that were stigmatized, that were pushed out from the public conversation, then went to the other extreme. You had a situation where people who felt that they weren't being listened to, began to listen to a lot of these crazy theories, QAnon ideas, and that covid didn't exist. It created a situation where rather than us coming together and struggling to come up with solutions, we created these parallel universes where people felt scared to open their mouths and raise their criticism and self-censorship. It's probably a greater threat to democracy than real censorship.When I read political science in the early 2000s, one definition of populism was that you give simple answers to complex questions, and I then thought that was a great definition, but I don't think that anymore. What you described in the book very well is that it's a charge that's leveled against people who want more influence over politics or who want to re-politicize issues. You show that issues have been depoliticized or technocraticized to take away the possibility from citizens to influence certain issues. When they want to take control or influence those issues and exert their political influence to do that, they are labeled populists. Is that a fair summary of what you say?– It is. I think what I'm trying to argue is that, at the moment, the political establishment in Europe prefers what I call an insulated form of democracy. They insulate their institutions from public pressure, and they call public pressure populism. And the way they insulate is by outsourcing political decision-making to technocratic bodies like the EU, the IMF, or to certain scientific bodies who get to decide a growing proportion of the decisions that are taken. They're quite political. For example, you and I don't have any influence over financial policy anymore. We don't have any influence over the setting of interest rates. We don't have any influence in the way that certain trade policies are decided that affect farmers and employers and all the rest of us. All those things are taken out of our hands. More recently, that has gone into other domains of life, because by medicalizing our lives, by turning ordinary social problems into medical ones, we become even more deprived of debating and discussing and influencing. For me, what populism represents in the 21st century is a demand for voice, a demand to be heard, a demand to be part of the conversation. That's why they are stigmatized. That's why populism is seen as a form of fluoride fascism, it's always announced in a language that's very unrestrained, and which is entirely an attempt to pathologize populism because the last thing you want is a situation where millions and millions of people feel confident enough to raise questions and demand to be part of the discussion.This brings us back to the therapeutic language because you also bring up in your book how you psychologize the people you call populists or the supporters of populism. You give them psychological traits to describe them as sick or dysfunctional in some ways. Then you don't have to deal with them as equals, but rather as people who you must treat in some way. Perhaps it's fitting that Donald Trump received this treatment because he is a very special person, but the psychologists in the United States, they broke their own code of honor that one should not psychologize the president or the presidential candidate, but they made an exception for Donald Trump. They were not treating him as a political figure, but rather as a rambling lunatic. That translated in how you view the voters for such a character and how you view the voters for these right-wing populists, but also a segment of the population that you don't treat as political actors, but rather as some deplorables, if you want to use Hillary Clinton's term.– Yeah, this became very clear in Britain at the time of Brexit, where people that wanted to leave the European Union were described in very unflattering, psychological terms as people that were authoritarian and insecure. A lot of psychological labels were used that suggest that the people that were supporting Brexit were not only psychologically ill but also morally inferior. You have to remember that one of the important things about psychology is that it serves as a medium through which moral judgments are often conveyed. So many make a diagnosis of somebody as someone who's suffering, having an authoritarian personality. That's not just simply a psychological label, it's also a sign of moral inferiority. When you explore how populism itself has been described and very actively discussed by different teams of psychologists, they always use a language that suggests that these people are not as intelligent as people on the other side. That comes up all the time. All these studies suggest that somehow these individuals are emotionally illiterate whilst people who are against populism are more sophisticated emotionally, they claim that they are more able to deal with complex ideas than these simpletons. What psychology does, and the way that it's used, as a political weapon, is it spares people from the burden of having to argue politically. Because what's the point of arguing politically with simple people or those who are psychologically ill who suffer from horrible authoritarian-related diseases, you don't argue with them, you treat them. In many ways that as a Hungarian, as somebody born in Hungary in the Stalinist period, that very much reminds me of the way that they would be treating dissidents. They would send them to centers where psychiatrists would deal with them in very similar ways. Maybe a little bit harsher because you don't get sent to asylums that we did in the Soviet Union, but the impulse of using psychology to destroy you, your political reputation, was very much the same. There's a liberal, I'm not going to name him, but he's one of the most prominent liberal journalist thinkers here in Sweden. During a talk or a debate, he said that “The reason that populists hate us liberals is because we were better than them in school. And do you know what? We're still better than you are in school”. It's saying that it's a question of IQ. I'm not doubting that he's a smart guy, but I do think that he underestimates his opponents and it's very condescending. You also bring up that rationality and reason are used as a preserve for a certain class of people, and you trace this back through history that you have this philosopher class who can reason, able to tackle complex issues, and who can be rational. The masses, the public, they aren't able, and they are dangerous so you should not give them too much responsibility because that can go awry.– Yeah, I mean ever since the Greeks when they used to argue that demagogues could easily sway the masses, they were too stupid to think for themselves, to the point at which when mass reading began and they used to argue that we shouldn't give books to ordinary people because they would misinterpret them, all the way to arguing that advertisers on television are so strong and the people are so easily manipulated that these poor fools go out and buy everything that they are told, to now where we argue that social media can encourage people to do the opposite of what is in their interest. There's always the assumption that there are these forces above us, the media, which can manipulate the people who haven't got the capacity, to think for themselves. There are very few important philosophers in the western tradition that challenge this. One of the first political thinkers that questioned this kind of representation was Niccolo Machiavelli. He wrote about what he called “the wisdom of the masses”, and he made the point that although the prince can be very smart and very intelligent, like your friend, the liberal thinker in Sweden, at the end of the day, the wisdom of the masses far outweighs the wisdom of that individual. Because the collective experience of people, who see what everyday life is like, provides valuable insights about the way that the world works. As it happens, from history, the really smart people are not necessarily the ones that are on top. They are people who try to struggle to better themselves and to make their own made from below and that's why you will find that in most European countries, the ruling establishment gets refreshed time and time again by the smart people from below. It's the experience of being part of the people and forcing yourself to understand that but to make your way out of that, it becomes something else. That to me is the most important vehicle, the medium, for really gaining that wisdom and intelligence. It's not the smart liberal of smart experts but it's a more complex dynamic that we're talking about.There's a book by Martin Gurri called The Revolt of The Public and the Crisis of Authority in the New Millennium. It has a similar theme to your book and one of the things that he says, is that because of social media and the internet, the establishment in a lot of countries, they are losing their power to control the information. If we take covid for example, if it were 30 years ago, perhaps when the experts said that “this is the way to do it”, people would have had a hard time getting other kinds of information. But now you see how other countries are dealing with it and you see that there is a lot of disagreement within the expert community, all over the world, and you can immediately access that. You have the Swedish experts and the government agency. They are more easily challenged by facts from other experts or viewpoints, and you can contrast how Sweden is dealing with it or Great Britain with how Australia, New Zealand, or the United States. The establishment feels much more under threat today. One of the ways that they're dealing with it is to insulate themselves more. One incident that's famous in Great Britain is when Gordon Brown around some election was talking to regular people and an old lady voiced her concern about immigration, and then he got into his car and he forgot to switch his mic off and he said: “Who put me in front of that bigoted woman”. I think Gordon Brown expressed something that's expressed in secret. You have to control the contact with the public because you're afraid of the challenges from the public. If you go back 100 years, you had mass movements and the politicians were the figureheads of mass movements to a larger degree. Now they are more afraid of the public, they're afraid of the voters. One thing you notice on Twitter with journalists is that they sort of brag about the hate they receive from readers, or the stupid readers and they take screenshots of the stupidity of ordinary readers. It's something you can see in the establishment. I came out with a book called Genusdoktrinen (or The Gender Doctrine) together with Anna-Karin Wyndham. Because it was not vetted through a peer-review process, they had internal seminars in gender studies about our book, but they didn't invite us because we were outsiders. So you have this outsider-insider dynamic that Martin Gurri brings up in his book, that there is a heightened conflict between the establishment and the public.– In my new book that comes out next month, I talk about this. I'm trying to understand what it is that binds together the kind of people you're describing. Unlike in previous times, it's not a public ideology. It's not liberalism, it's not conservatism, it's not socialism. Those things barely exist. In my book, I call it an ideology without a name. It's a core where they know exactly know what the problems are. They more or less react in the same kind of way. When you have a dinner party in Silicon Valley, the guy from Netflix and the guy from Apple and the politician from Washington, all can be more or less reliant to respond to a political problem in the same kind of way. This sensibility, “We are different from them”, a sense of distinction is best expressed in the English language by the term “awareness”. “We are here to raise your awareness”. When they say that, what they mean is “We want you to think the way we think because we know better than you do what is in your interest and what's in everybody else's interest”. It's a situation where their public face is always “I'm going to raise your awareness”, but their private face is talking in a very contemptuous way about ordinary people. In their minds, these people are scum and white trash. They're people who are by definition racist or homophobic. They're not worth talking to or taken seriously. Therefore, their strategy at the moment, to strengthen their position, is to bypass the people and to go into the schools where you have very young children, five, six seven, eight-year-olds and directly tried to socialize them, almost indoctrinate them. This is something that you can already see signs of in Sweden, a long time ago in the interwar period. Then the social democratic government, the Myrdals, people began to introduce this kind of education in the nurseries and primary education. But that was nothing compared to what you're getting now, and I think that's the way that they're trying to create a base of support to overcome the isolation that the experience.They lowered the age for mandatory schooling in Sweden, to six years old. Perhaps it's no surprise that the liberal party and left-wing parties want to lower it even further. Some are discussing, should we lower it to two years old, three years old for mandatory schooling because you have to start early if you're going to be able to influence their minds. And you have to separate the child from the family so the old way of thinking that the parents who are not educated enough in the ways of thinking, or they belong to an older mindset, should not influence their children too much because then they won't have this new mindset we need them to have.– This is my issue at the moment because in many respects the big political battle in our societies is over how we socialize children. It's not just about bringing kids up, it's what kind of world we want to live in. I'm much older than you are but already 10, 15 years ago, when my son was in school, we used to laugh about it because my wife and I would debrief him about what he was learning. We used to say “This is what the Furedis think, this is what they think in school”. So, about every issue we would give a different point of view because that was the way we felt. We could make sure that he remained on our side rather than on the side of the stuff that they were getting from their teachers to almost subvert the educational process because he was getting so much, really horrible stuff that he was being taught. That was 15 years ago, now, it's far worse. Now, you have systematic programs of indoctrination in British schools where for example, just yesterday, the Scottish government introduced a program of making white children feel guilty about being white. They're learning about white fragility, they're learning about the importance of understanding that they have a privilege that dominates our whole life. And if a five, six-year-old child happens to say “I don't agree”, they will shoot that child down. I've got lots of examples of parents who say, their seven-year-old girl, started crying when she was being made feeling guilty for being white. And the teacher just treats her like a mature adult and starts getting involved in an argument. That's the kind of world that we live in. What begins in the nurseries and schools can be directly connected to the way that different types of establishments are attempting to stabilize their own rule and create a degree of legitimacy for themselves.This will play out in all societies. What you have in the United States, for example. Christopher Rufo is organizing the resistance towards critical race theory, that if you're white you should be aware of your privilege and your position of power and be made to feel guilty. If you're black, then you should be afraid because, at any time, the cops can come and kill you. That's an actual example where a biracial child, viewed as black, came home to his parents and he was afraid. He was scared of his grandparents on his mother's side who was white because he thought they were racists. So he was very conflicted, and that's like a seven-year-old. They have introduced laws in some states in the United States and Christopher Rufo helped with the legislation to fight this. Parents all over the United States are organizing to try to get those theories away from their schools but it's an ongoing struggle. It's not evident which side will win. When the printing press came around and that enabled the protestant awakening that you could translate the Bible, and you could produce the Bible in local languages, and you could put the Bible in the hand of ordinary people, and you did not have to have the priest to tell you what was in the Bible. You could read the Bible for yourself and make up your mind. This was fought by the Catholic church. This is a very simplified version of history but now we have something similar where people don't have to rely on one or two-state channels on TV, one or two or three big newspapers. They don't trust authority blindly anymore and they can make up their minds. And then you have the establishment reacting by labeling what they find as abhorrent or morally dubious. They label that as populist and they fight that and they have to fight that to stay in power. I sound like a conspiracy theorist, but on the ground level, I think this is an ongoing struggle between the populists on the left and on the right against the establishment.– Yeah, I think there's a lot of truth in what you say. I mean, the unfortunate thing is, is that when you have the protestant awakening and in places like Denmark and Sweden, through the Lutheran Church, they actually encouraged people to learn how to read and they gave people the Bible and they trusted them to read the Bible. Then, you had a powerful movement that was for the good in terms of its impact upon cultural, moral, and political life. At the moment, unfortunately, what we have is a similar war being fought out, but the resources and the powers are on the wrong side. People like me and others are continually forced to react rather than initiate. And that's almost the very opposite to what happened with the protestant awakening where they were the ones that had the momentum. Now, what I call the culture war is being fought out on a terrain, not of our own making and we don't have yet a sufficiently serious mature movement to be able to hold the fort. We have our groups of individuals here and they're reacting. And unfortunately, history shows that when you react it's never as powerful as when you initiate. For me, the key thing then becomes “How can we initiate the movement?” That's why Brexit was so important because with Brexit you had an example of people themselves initiating a movement. A movement that was seen as a joke, that was treated with contempt but had sufficient momentum to be able to withstand all the powerful pressures from everywhere to continue on and win. The Brexit movement left a legacy. Britain is no longer what it was because there are a lot of people around who before would have never imagined that they had a role to play in public life, who now take a different view. What we need now does not have to be Brexit or leaving the European Union, it's got to be a movement where people have got the confidence to be able to take matters into their own hands and to follow their intuition and their instinct. I think that's not to me, seems to be the challenge of our times.For the first time in our political history in Sweden, the Prime Minister had a vote of no confidence and was forced out of office. Then he came back. What happened was that the left-wing party, the former communist party, made good of a threat that they had made, “If you introduce market rates in the housing market, then we will give a no-confidence vote”. When they made similar threats historically, the social democrats have always been able to think that, okay, but they must choose if it's better with the social democrats in power or with the right-wing government in power. And the left-wing party has always been sort of subservient to the social democrats. But now a new generation has taken over the left-wing party and they united with the right-wing opposition and ousted the Prime Minister. Then he had to make some deals with the left-wing party to be able to come back. The establishment is still there, but it was sort of a moment where a lot of people, even on the right-wing, felt reinvigorated which is sort of strange because of course a lot of people on the right have less in common with the left-wing party and their leadership than they do with the social democrats, but they politicized an issue that the social democrats and their liberal collaborators said that “This is not a political issue. This is just an expert issue for the market”. And the left-wing party said that “No, we won't accept that. If you do that, that's a red line” and they made good on the threat. A lot of issues are framed as forces of nature, this is not something that we can do anything about, this is just something that we must accept. And then the left-wing party said “No, we won't accept it”. And of course, they were labeled populists by a lot of people and maybe they were but then I would say that's something good.– What you are saying is that now, the conventional distinction between left and right, are not as obvious as they were in the past. We live in a very fluid situation where the inner coherence of both sides of the ideological spectrum, has somehow become more diffuse. And therefore, at the end of the day, the question becomes where you stand in this kind of conflict that we have between society, the public, and the different kinds of institutions that have been created since the post-war period. They can only exist if democracy is constrained. To that extent, what happened in Sweden, that moment is not unlike what happened with the yellow vest movement in France and elsewhere, where often you find yourself with very strange allies, people that you never imagined anything in common with. Because at the end of the day, when push comes to shove, you have to make a decision, what's more important: Democracy or being very pragmatic and realistic, and just carrying on the same way.I'm going to let you go soon. But you mentioned that you're coming out with a new book, what's the title of that book? And what's the main thesis of the book?It's called 100 Years of Identity Crisis. The culture War Over Socialization. The book is an attempt by me to explain the origins of the culture wars, that we experience, which began about a hundred years ago and to trace how it evolved to the present day. What I argue in the book is that contrary to what people think, the big conflicts about race, gender, the nation, sovereignty, about all these issues that we've been discussing, are conflicts that are worked out in the first instance, in the area of socialization. Because it's through socialization that a society determines, what it thinks is good and what it thinks it's bad, the values that we live by are the ones that are transmitted to young people. One of the things that I point out, is that over the last five generations, the values that are dominant today have become normalized. The values that used to be countercultural in the 1960s are now the dominant norms and it's people like you and me, who for example stand up for any of the enlightenment values and stand up for many of the games of western civilization. People like you and me are the countercultural, because in many ways, what we're arguing goes against the grain of the dominant culture. So the book tries to explain how it began, what it really means, and the issues at stake.I'm really looking forward to reading that one as well. Thank you so much, Frank Furedi for being a part of this podcast!– Thank you very much, Ivar!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Viktor Barth-Kron gästar Expressens mediepodd och avslöjar hierarkierna och spinnet i den politiska journalistiken under regeringskrisen. Även: Gudmundson-gate med Irena Pozar och Wolodarskis babynyhet. “Lägg ut” görs av Karin Olsson och Magnus Alselind.

Det kan kallas för outsider art, rå konst eller särlingskonst. Det handlar om självlärda konstutövare som inte nödvändigtvis ser sig själva som konstnärer, men som ändå skapar fascinerande konstverk. Programmet är en repris från den 2 oktober 2020.  Det genom tiderna mest ikoniska verk som skapats av en så kallad outsiderkonstnär finns i Hauterives i Frankrike. Här började brevbäraren Ferdinand Cheval en dag i slutet av 1800-talet bygga på sina drömmars fantasipalats, Palais Ideal, med stenar som han hittade på sin postrunda. Han byggde i 33 år. Idag är Palais Ideal en turistmagnet. Ferdinand Cheval är bara en av många idag kultförklarade särlingskonstnärer, vars egensinniga verk aldrig upphör att fascinera. I veckans program berättar vi om fler. Intresset för den här delen av konsthistorien sammanfaller med intresset för det undermedvetna i början av 1900-talet. Freudianskt orienterade psykiatriker och konstnärer gick i spetsen, något som kom att påverka den moderna konsten. En pionjär var konstnären Jean Dubuffet, som efter år av samlande grundade det allra första museet för särlingskonst i Lausanne i Schweiz i början av 1970-talet. Och intresset är fortfarande stort för konst gjord av människor utan formell konstnärlig utbildning och kunskap om eller ens en vilja att tillhöra det etablerade konstlivet. Hur kommer det sig? I programmet intervjuas Per Dahlström, intendent på Göteborgs konstmuseum; konstnären Jonas Liveröd; Staffan Backlund och Borghild Håkansson, kuratorer som anordnat flera utställningar med särlingskonstnärer; samt Brooke Anderson, f.d. intendent på American Folk Art Museum i New York. Programmet är gjort av Samanda Ekman.

SHL-podden och hockey-etablissemanget ångar på och den här veckan har kvartetten bland annat följande tankar att vädra:Fimpens inställning till "småklubbar"Att Mårthen använder Twitter som SiriDavidsson outOraklet JensaSportchefsfester på Golden HitsIndiska Netflix och tandläkareOch mycket merSHL-podden klipps av Martin Gustafsson och produceras av Med Vän.SHL-podden i sociala medier:Twitter: SHL-poddenFacebook: SHL-bloggenSajt: shlbloggen.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det är dags för ännu en direktsändning och den här gången ska vi tillsammans utforska det antivita etablissemangets senaste ondskefulla förehavanden. Vi tittar på Coca-Colas interna utbildningar, Moderaternas kärlek till folkutbytet och det snart förnyade press- och mediestödet. Allt hänger samman mer än man kanske först vill tro. Inlägget Skärskåda det antivita etablissemanget (Kväll med Svegot #127) dök först upp på Radio Svegot.

Det är dags för ännu en direktsändning och den här gången ska vi tillsammans utforska det antivita etablissemangets senaste ondskefulla förehavanden. Vi tittar på Coca-Colas interna utbildningar, Moderaternas kärlek till folkutbytet och det snart förnyade press- och mediestödet. Allt hänger samman mer än man kanske först vill tro.Hör resten av våra program och stöd vårt arbete på www.svegot.se

Revolution från ovan! Anton och Jonas diskuterar elitprojekt från ovan som innebär samhällsförändringar med stora negativa konsekvenser.✅Stöd vår kanal✅ Dela, gilla, kommentera och donera: ▶️SWISH: 123 0265 298▶️BankGiro: 743-9433▶️Kontonummer: 5403 10 198 66 ▶️PATREON: https://www.patreon.com/palaestramedia ▶️Paypal: paypal.me/palaestra

Veckans (ordinarie) avsnitt handlar om allt från att byta jobb och utvecklingssamtal till balansen mellan kärnuppdrag och sidouppgifter. Dessutom hinner Karin introducera en nyhetsartikel om konspirationsteorier som präglar skoldebatten innan en bibliotekarie slängde ut oss från...

Eddie (Mohamed Omar) pratar med Magnus Fermin som tillsammans med Jonas Andersson startat reklambyrån Etablissemanget.

Dessutom om Torbjörn Flygt om sin nya bok . Daniela Marquardts 4 år som Tysklandskorrespondent. Kan någon av parterna i Hongkong backa?  Timme 1: * Protesterna i Hongkong * Etablissemanget omfamnar Aktivism * Nynazister i Sverige och Norge * "Sugerdating" ett växande problem * Krönika Göran Rosenberg * Panelen Timme 2: * Välfärden * Satir med Utkantssverige * Intervju med Torbjörn Flygt om hans nya bok * Daniela Marquardts testamente efter 4 år som  Tysklandskorrespondent * Kåseri Mark Levengood Programledare: Katarina von Arndt Producent: Lena Bejerot

I första avsnittet av EU-podden möter vi Max Andersson, tidigare kandidat till EU-valet - numera politisk antihjälte.

Han fäller grannungarna i svampskogen, sitter helst på fik i Skara, har inga problem med örfilar i skolan, lobbar för prostatatest och ser likheter med Trump. Varför är han på detta viset? Bert Karlsson började göra affärer som 13-åring och är den ständige entreprenören och före detta partiledaren för Ny demokrati som tjänat en förmögenhet på bingo, dansband och asylboenden. Genom åren har han skapat många rubriker. På 80-talet handlade de om Carola, Skara Sommarland och nakenpromenader till brevlådan. Bert Karlsson sågs som en frisk fläkt från landet.  Men sen hände något. På 90-talet startar Bert Karlsson högerpopulistiska Ny demokrati tillsammans med Ian Wachtmeister. Partiets krav på minskad invandring och allt mer främlingsfientliga retorik lägger krokben för Berts fortsatta karriär.   Här möter Söndagsintervjuns Martin Wicklin företagaren, som driver en ständig kamp mot etablissemanget, för ett samtal om drivkraft, ilska och likheter med USA:s nyvalde president Donald Trump.   Kontakt Mail: sondagsintervjun@sverigesradio.se Facebook: Söndagsintervjun i P1 Twitter: @sondagsintervju Instagram: @sondagsintervjun_p1

Miljadärer och oligarker Medverkande: Staffan Sonning (London), Agneta Furvik (New York), David Carlqvist (Peking) och Kristian Åström (Ekonomi). Från Etablissemanget på Södra teatern i Stockholm. Moderator: Katherine Zimmerman, P1-morgon.

Övervakad reporter Medverkande: Richard Myrenberg (Nairobi), David Carlqvist (Peking) och Margita Boström (Bangkok). Från Etablissemanget på Södra teatern i Stockholm. Moderator: Katherine Zimmerman, P1-morgon.

Världen bara ett klick bort Medverkande: Roger Wilson (Kultur), Jens Möller (Bryssel) och Maria Persson Löfgren (Moskva). Från Etablissemanget på Södra teatern i Stockholm. Moderator: Katherine Zimmerman, P1-morgon.

Reportern on the road Medverkande: Richard Myrenberg (Nairobi), Daniel Alling (Berlin) och Jenny Sanner Roosqvist (Norden). Från Etablissemanget på Södra teatern i Stockholm. Moderator: Katherine Zimmerman, P1-morgon.