Podcasts about hitlertyskland

Christer Strömholms nazistiska bakgrund blev inte ett problem, utan en fördel. Och han fick hjälp på traven, konstaterar Mårten Arndtzén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vårvintern 2020 tog journalisten Lars Weiss kontakt med Sveriges Radio angående en intervju han gjort nästan 30 år tidigare med sin vän, fotografen Christer Strömholm. Samtalet var inspelat på kassettband och kretsade kring tiden före och under Andra världskriget. Att Strömholm varit organiserad nazist under åtminstone en del av den här tiden var inte okänt, men fortfarande höljt i dunkel.Kanske kunde vi använda kassetterna till att bringa lite större klarhet i frågan?Det föll på mig att undersöka det här, men jag kom inte särskilt långt. Jag tog kontakt med författaren och kritikern Lasse Söderberg: en annan gammal vän till Strömholm, som benämnt hans politiska bakgrund i ett par böcker. Men han tyckte att han sagt det han hade att säga. Sedan slog pandemin till på allvar och gjorde det direkt farligt för personer ur Strömholms generation att träffa journalister och andra potentiella smittbärare.Annat kom emellan.Att jag lät det göra det berodde nog på att jag aldrig blev riktigt klar över materialets relevans. Dels för den principiella frågan: Varför ska vi låta konstverk begränsas av vår uppfattning om konstnärens vandel? Vad vore vunnet med att skriva ut mördaren Caravaggio ur måleriets historia? Fascisten Ezra Pound eller den usla morsan Alice Munro ur litteraturens?Men också för att Strömholm hade bjudit Weiss på så väldigt lite av självrannsakan. ”Det var en politisk tid”, säger han alldeles i början av intervjun. ”När man nu sitter med facit i hand är det lätt att se hur det gick men ur 30-talets synpunkt gick Tyskland från en orostid till en annan” fortsätter han. ”Autostradorna byggdes, folk började få arbete och mat för dagen. Det var vad man hörde. Och Mussolini hade ordnat så att tågtiderna stämde i Italien”.Så talar en passiv åskådare, som förstått att hans flyktiga sympatier varit missriktade. Inte den sortens garvade aktivist som avtecknar sig i konstnären och författaren Andreas Gedins bok ”Christer Strömholm och nazismen”, med undertiteln ”Hur en liten sanning döljer en större”.Boken bygger på gedigen arkivforskning men handlar faktiskt mer om lögn än sanning.Om hur Strömholm lyckades göra sin bruna historia till en fördel, med benägen hjälp av betydande delar av förra seklets svenska kulturliv.Bland de allra första finner vi Peter Weiss, judisk krigsflykting och vänsterintellektuell: ”Han har en hemlighet, som han bär på, som gör honom intressant” konstaterar Weiss i ett samtal publicerat i Strömholms allra första fotobok, 1965. Redan 20 år efter Auschwitz befrielse kunde en nazistisk bakgrund alltså göra någon ”intressant”. Och så fortsätter det i senare böcker, under följande decennier. ”Hemligheten” blir en diffus men viktig komponent i mytbildningen kring Den Store Fotografen. Att helt sopa den under mattan är ovanligare men förekommer, främst efter hans död.Hans insatser för den andra sidan framhävs däremot konsekvent, i all litteratur som tar upp Christer Strömholms biografi. Vid en vistelse i södra Frankrike 1938 genomförde han ett par kuriruppdrag åt den republikanska sidan i Spanien, och blev beskjuten vid ett av dem, något han själv senare skulle karaktärisera som något slags moraliskt ”elddop”, som skall ha lett till ett uppvaknande.Men det lät i så fall vänta på sig, för samma år publicerade Strömholm ett resereportage i två delar från den här tiden – i nazistiska Stormfacklan.1940 deltog han i det väpnade motståndet mot den tyska ockupationen av Norge, något som ofta tagits till intäkt för en definitiv omvändelse. Men som Gedin visar hörde Strömholm till den falang av svensk nazism som satte nationalismen framför lojaliteten med Hitlertyskland, och för vilken solidariteten med ett ockuperat broderfolk därför var självklar – oavsett ockupantens ideologiska tillhörighet. Ett femtiotal svenska nazister deltog i striderna på Norges sida, enligt Gedin, medan inte en enda ska ha slagits på ockupationsmaktens sida.Så sent som i november 1945 bistår Strömholm åtminstone en Quisling, kanske flera, i flykten undan den norska rättvisan. Ett halvsekel senare påstår han själv att det rörde sig om ”ganska oskuldsfulla 19–20-åringar”. Men den han bevisligen hjälpte var i själva verket en trettiårig krigsförbrytare, efterlyst för landsförräderi. Han greps men undkom till sist, och kunde börja om i Sydamerika.Varför kom Lasse Weiss till oss med sina kassetter, i början av 2020-talet? Som en del av en dödstädning, kanske. Redan sommaren -21 avled han, i sviterna av lungcancer. Jag föreställer mig att det var någonting som låg och gnagde någonstans, inom journalisten Weiss. För det är ju någonting med sanningen, ändå.När det gäller Strömholm är den ofta svår att klarlägga. Många av spåren har vuxit igen för länge sedan. Vanan att ljuga satte sig av allt att döma redan under polisförhören på 1930- och 40-talen. Och som Lasse Söderberg konstaterar i essäsamlingen Gemensamma nämnare, utgiven ett par år före Strömholms död: ”sitt förflutna har Christer rutinerat och med påtagligt välbehag låtit förbli insvept i legendens skimmer”. Men det är just halvlögnerna och dimridåerna som framträder med störst skärpa hos Gedin. Hur de användes – av Strömholm själv och av andra – för att underbygga hans maskulina konstnärsimage. Inklusive ett par kontraktsmord han påstod sig ha utfört, i Stockholm, men kanske bara hittade på för att göra sig ”intressant”.Det säger såklart någonting om Christer Strömholms personliga karaktär. Men också om det svenska kulturliv som jobbade så länge och så konsekvent på att göra honom precis lagom salongsfähig. Tidningen ETC inte minst, som gjorde Strömholm till en del i ett liberalt vänsterprojekt, på 80-talet, genom att lyfta fram hans bilder av de transsexuella vännerna på Place Blanche. Moderna museet som hakade på, ett par år senare, med en stor retrospektiv.Och kanske inte bara det svenska kulturlivet.Jag bläddrar i ”Porträtt i Paris”, Nationalmuseums utställningskatalog från 2022, full med fina reproduktioner av de porträttfoton Strömholm tog av konstnärer och intellektuella i den franska huvudstaden på de legendomsusade 1950- och 60-talen. Cafélivets och existentialismens gyllene epok.Jag fastnar för bilderna av poeten Paul Andersson, vacker som en ung Adonis inför hotellspegeln 1956 men utmärglad och delvis tandlös fyra år senare. En krampaktig pose påminner mig om ett scenfotografi av Ian Curtis, en annan självförbrännande artist som tog sig bra ut på bild, 20 år senare. Jag hade det som affisch, på dörren till mitt pojkrum.Kanske finns ett släktskap mellan fascistens renhetslängtan och avantgardekonstnärens kompromisslösa radikalism? I så fall borde Christer Strömholm haft sällsynt goda förutsättningar att få korn på det.Ett annat av porträtten i Paris föreställer Le Corbusier, fångad redan 1951. Den store arkitekten och funkisprofeten som placerade sina politiska förhoppningar i samma korg som Strömholm, under kriget. Här står han med ena handen lite krampaktigt nedstucken i fickan på den bylsiga kostymen, i ett misslyckat försök till nonchalans. Han verkar trött och lite nervös. Pannan är rynkad.Bakom honom sträcker en lång, tom korridor ut sig. Och slutar i ogenomträngligt mörker.Mårten Arndtzénkonstkritiker och medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktionLitteraturAndreas Gedin: Christer Strömholm och nazismen – hur en liten sanning döljer en större. Kaunitz-Olsson, 2025.Lasse Söderberg: Gemensamma nämnare. Ellerströms, 1999.

I år är det 100 år sedan det första svenska nazistpartiet bildades. Trots vetskapen om nazismens fruktansvärda konsekvenser har nya anhängare fortsatt att attraheras av dess rasism och antidemokratiska idéer. 100 år av obruten nazistisk organisering. Det är en brokig historia fylld av våld, terror och gatuaktivism. Men även valsatsningar och entreprenörskap. Mängder av partier och organisationer har bildats och försvunnit. Det har varit otaliga interna strider och fraktionsbildningar, men även återkommande enhetsförsök. Expo kommer i fyra avsnitt att berätta om den här heterogena rörelsens utveckling och olika faser från de första partibildningarna till dagens slagsmålsklubbar.   I det här första avsnittet ska vi titta närmare på den svenska nazismens pionjärer och åren fram till krigsslutet 1945. En period där svensk nazism ser dagens ljus och agerar i skuggan av Hitler. Och ett krigsslut som ändrar allt.  Vilka var de centrala aktörerna? Hur togs de emot av sin samtid? Och hur såg relationen till Hitlertyskland och fascismens Italien ut? Gäster i studion är Heléne Lööw, docent i historia specialiserad på nazism och extremism i Sverige samt Anna-Lena Lodenius, journalist specialiserad på extremism.  Programledare: Anna Fröjd --- Läs mer: Sveriges första nazistledare (Magnus Säll, 2022): https://expo.se/fordjupning/sveriges-forsta-nazistledare/ Nazismens teoretiker (Expo, 1996): https://expo.se/nyhet/nazismens-teoretiker/ #4-2023 Tidskriften Expo, 100 år av svensk nazism: https://expo.se/lar-dig-mer/tidskriften/hundra-ar-av-svensk-nazism/ Studio Expo #79 - Antisemitismen 85 år efter novemberpogromen. Gäster Mathan Shastin Ravid & Morgan Finnsiö https://expo.se/podcasts/antisemitismen-85-ar-efter-novemberpogromen/    Expo behöver ditt stöd Bli poddvän här: https://expo.se/stod-expo/bli-poddvan/ Prenumerera på Expo: https://expo.se/tidskriften/prenumerera  --- Studio Expo ger dig som lyssnar fördjupningar om våra avslöjanden, mer om våra granskningar och analyser av högextrema tendenser. Varje vecka i din poddspelare! Expo är en religiöst och partipolitiskt obunden stiftelse. Vi har granskat och bevakat extremhögern sedan 1995 – för en levande demokrati där rasistiska idéer och organisationer saknar inflytande. Stöd vår verksamhet genom att bli månadsgivare eller swisha en slant till 123 271 02 59.

Slaget om Atlanten pågick i olika omfattning under hela andra världskriget. De allierades förluster i fartyg kulminerade under 1942, men trots att nästan 5 000 fartyg sänktes kunde tyskarna egentligen aldrig på allvar hota de allierades krigsinsats. Den tyska flottan var alltför dåligt förbered och de allierades resurser alldeles för stora.USA hade en industriell kapacitet och mänskliga resurser som gav de allierade ett tydligt övertag i kriget mot Hitlertyskland. Men krigsmaterielen och manskapsförstärkningarna måste skeppas över Atlanten där tyska ytfartyg, ubåtar och flygplan gjorde allt för hindra transporterna.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mer dramatiska skeenden från slaget om Storbritannien till krigsslutet. Detta är historien om de verkligt avgörande faktorerna i andra världskrigets historia. USA och även Kanada kunde kasta in tyngden av sin industriella kapacitet i vågskålen och genom att överföra resurser över Atlanten göra det möjligt för britterna och ryssarna att hålla ut.Genom utlåningsavtal – Lend lease-avtal – försågs inledningsvis inte minst britterna med krigsmateriel och andra förnödenheter. Från 1941 då USA kom med i kriget efter Hitlers krigsförklaring handlade det om att förbereda en militär intervention i Europa på samma sätt som under första världskriget.Tyskarna var knappast förberedda för ett handelskrig på Atlanten. Den tyska marinen var som dess chef storamiralen Raeder uttryckte saken endast stor nog att möta en hedersam död. Inte minst saknades ubåtar i ett antal som på allvar kunde hota de allierade. Under de inledande åren från 1939 till sommaren 1941 försökte tyskarna med en mix av ytfartygsräder, flyganfall och ubåtsanfall störa de allierades sjöfart. Det gick inledningsvis ganska bra, men mycket snart organiserade britterna, amerikanarna och kanadensarna konvojer och luftskydd. Det faktum att britterna lyckades bryta de tyska koderna som sändes med kodmaskinen Enigma gav en avgjord fördel. Sänkningen av Bismarck i maj 1941 markerade slutet på denna period av ytfartygsräder.Konvojerna skiftade efter det tyska anfallet på Sovjet i juni 1941 till att inte bara handla om inskeppning av materiel och förstärkningar till Storbritannien och Nordafrika utan även till den ryska hamnen i Murkmansk. Under 1942 kulminerade ubåtskriget och slaget på Atlanten. Tyska ubåtar i så kallade vargflockar kunde notera rekordmånga sänkningar under en period då britterna misslyckades med att knäcka den tyska signaleringen och en ny ubåtstaktik användes. När de allierade slutligen lärde sig att hantera den tyska taktiken med hjälp av nya flygplansmodeller, radarsystem, nya lyckade forceringar av den tyska radiotrafiken och ny konvojtaktik ebbade de tyska framgångarna ut. Under de sista krigsåren minskade sänkningarna kraftigt och antalet tyska ubåtar som gick till botten ökade.Av alla de fartyg som korsade Atlanten under kriget sänktes i slutänden bara några procent. Värst drabbade var Murmanskkonvojerna med 8-procentiga förluster. Intressant i sammanhanget är att endast drygt 6 procent av sänkningarna stod tyska ytfartyg för medan tyskt flyg sänkte drygt 13 procent och ubåtarna 70 procent.Churchill sa i efterhand att det enda han fruktade under andra världskriget var att tyskarna skulle lyckas stoppa transporterna över Atlanten. I verkligheten var egentligen aldrig någon fara. Tyskarna var så långt ifrån att svälta ut britterna och ryssarna och de allierades resurser så stora att det aldrig var någon fara. Förlusterna var stora, men nyproduktionen under i princip hela kriget kompenserade för förlusterna.Bild: Handelskonvoj under andra världskriget. Wikipedia, public domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Striderna i Nordafrika under andra världskriget åren 1941-42 pendlade fram och tillbaka. Italienska katastrofer och tyska framgångar varvades med brittiska segrar och bakslag. Tyskarna leddes av den legendariske ”ökenräven” Rommel som fick uppgiften att hjälpa italienarna och krossa de brittiska styrkorna i Egypten.Men britterna förstärkte sina trupper och skickade fältmarskalken Montgomery och i oktober 1942 utkämpades det veckolånga slaget vid el-Alamein som slutligen ledde till ett tysk-italienskt nederlag.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved krigföringen i Nordafrika från hösten 1941 till vändpunkten i oktober 1942. Kriget fördes i huvudsak i den smala Nordafrikanska kustremsan och längs kustvägen som förband de mindre och större hamnstäderna mellan Alexandria och Kairo i öster och Tripoli i väster.Kriget i Nordafrika hade i och med det vänt och britterna kunde notera sin första verkliga seger till lands efter två år av svåra motgångar. Detta var inte ”början på slutet eller ens slutet på början” som Churchill uttryckte saken, men ändå ett viktigt steg mot det som de allierade fast trodde på – den slutliga segern över Hitlertyskland.Manöverutrymmet var litet. Kriget fördes med pansarkolonner på kustvägen. Taktiken var att vid sidan om vägen försöka kringgå motståndaren och kom in bakom en stor del av den fientliga styrkan. Problemet var att dessa försök oftast misslyckades och den som riskerade att ringas in helt enkelt bara retirerade.Slaget vid el-Alamein i oktober 1942 skapade förutsättningar för britterna att för första gången låsa fast de tyska och italienska trupperna och besegra dem innan de hann retirera. Slaget blev därför ett en lång utdragen kamp som krävde stora förluster på båda sidor. Till slut lyckades Rommel lösgöra sina trupper som kraftig decimerade retirerade västerut. Britterna följde efter och det skulle visa sig att detta var vändpunkten i kriget i Nordafrika.Krigföringen ställde även stora krav på införsel av förnödenheter, ammunition och förstärkningar sjövägen till hamnarna på Afrikas nordkust. Både de allierade (britter och trupper från samväldet) och axelmakterna var beroende av de sårbara konvojerna över Medelhavet. Kriget i Nordafrika var därför en del av andra världskriget i hela medelhavsområdet. En förutsättning för britternas slutliga seger i oktober 1942 var att de lyckats slå ut de italienska flottstridskrafterna och dessutom de franska örlogsfartyg som fanns i Medelhavet – de senare hotade att falla i tyskarnas händer efter Frankrikes fall.Kriget i Nordafrika understöddes även av amerikanerna som från december 1941 var i krig med Tyskland. Det var med amerikanska stridsvagnar som britterna vann segern vid el-Alamein. Nästa fas i kriget i Nordafrika var en gemensam landstigning som slutligen kastade ut tyskarna och möjliggjorde landstigningen på Sicilien.De som vill fördjupa sig kan med fördel läsa Ken Fords El Alamein 1942: the turning of the tide i den välillustrerade Osprey-serien. På svenska finns Karl-Gunnar Noréns El Alamein: vändpunkten i Nordafrika under andra världskriget (2005). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

"Jeg vil gerne slå fast at Ukraine ikke bare er et naboland for os. Det er en del af vores historie, kultur og åndelige fælles rum". Sådan sagde Rusland præsident Putin i en tale tre dage før invasionen af Ukraine. Putin er kendt for sin brug af historien som rettesnor for den politik han fører. Det har vi flere gange fået demonstreret i relation til krigen i Ukraine og hans forståelse af Vestens rolle. Sovjetunionens kamp mod Hitlertyskland under Anden Verdenskrig - også kendt som Den Store Fædrelandskrig - spiller en særlig rolle for ham, men hvordan er hans syn på historien i grunden blevet formet? Og hvilke andre kapitler af den russiske historie lægger han vægt på? Det er et par af spørgsmålene i denne uges Kampen om historien, hvor Adam Holm taler med forfattere samt Ruslands-kendere Flemming Splidsboel og Flemming Rose. Musik: Adi Zukanovic.

Fortsättningskriget kom att handla om mer än att återta det Finland förlorat till Sovjetunionen under Vinterkriget 1939-40. Något Storfinland blev det aldrig då Finlands allierade Nazityskland förlorade kriget mot Sovjetunionen. Men Finland lyckades bevara sin självständighet genom att överge Tyskland i exakt rätt ögonblick.Vinterkrigets fredsslut i mars 1940 hade lämnat ett djupt sår efter sig i Finland. Stora delar av Karelen hade avträtts och Hangö var ockuperat av sovjettrupper. De politiska förvecklingarna ledde till att Finland i juni 1941 deltog i det tyska anfallet på Sovjetunionen och återstod de områden som förlorats och till och med gick en bit längre öster om den gamla riksgränsen.Under två år 1942 och 1943 stod fronten stilla. I juni 1944 kom det sovjetiska motanfallet efter det att det stod klart att Hitlertyskland var på väg att förlora kriget. Det sovjetiska anfallet ledde till ett finskt sammanbrott som kunde bromsas upp först väster om Viborg. Situationen var förtvivlad. Finland lett av Mannerheim lyckades trots allt lösgöra sig ur kriget och den 5 september 1944 inleddes vapenvilan och fredsförhandlingarna sattes igång.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp sitt allra första avsnitt om Vinterkriget 1939-40 från november 2019 med en diskussion om Fortsättningskriget. Finland kom under året efter Vinterkriget och den tuffa marsfreden att alltmera bli indragen i tyskarnas förberedelser för anfallet på Sovjetunionen. Frågan är hur medvetet och varför de ansvariga, inte minst presidenten Ryti och överbefälhavaren Mannerheim, drog in Finland i ett nytt krig. Det gick att hävda att det var en fråga om att återta det som ryssarna utan rätt tagit 1940. Problemet var om det i verkligheten fanns andra bevekelsegrunder och hur ska vi uppfatta Finlands samarbete med Tyskland? Förde Finland ett separatkrig?Den som vill läsa vidare kan med fördel ta sig an relevanta kapitel i Henrik Meinanders Republiken Finland - Igår och i dag (2012). Självklart är Väinö Linnas Okänd soldat relevant även om den är fiktiv. Lättillgänglig om än med några år på nacken kan Allan Sandströms bok ge en överblick Fortsättningskriget: 1941-44 (1991). Det finns dessutom på svenska för den lite mer hårdkokte två delar i trebandsverket Finlands krig (2000) som ger detaljerna. På engelska kan den samförfattade boken The continuation and Lapland Wars 1941-44 (2016) vara en bra översikt.Bild: Finska soldater på VT -linjen 1944. "Larm vid VT -linjestationerna."; Sot.virk. Uuno Laukka - https://finna.fi/Record/sa-kuva.sa-kuva-143060?lng=en-gb , Militärmuseum, Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen utan föregående krigsförklaring det lilla landet Finland. Förspelet till finska vinterkriget utgjordes av hur Hitlertyskland och Stalins Sovjet hade krossat Polen i september 1939 i ett brutalt fälttåg som var över på några veckor. Nu skulle Röda armén göra samma sak med Finland. Efter att Finland sagt nej till sovjetiska krav på finskt territorium inleddes det sovjetiska anfallet. Den sovjetiska övermakten var enorm.Men det blev inte som alla hade förutsatt. De kommande månaderna skulle världen chockas över hur finländarna mirakulöst kunde stoppa upp och fördröja den numerärt överlägsna sovjetiska armén som angrep på flera platser längs den långa östgränsen. I den finska ödemarken inringades och förintades hela sovjetiska divisioner av lätt utrustade skidburna finska patruller koordinerade av erfarna och skickliga finska officerare och befäl. Begrepp som ”motti” och ”ödemarkskrigare” flög över världen.Men hur var detta egentligen möjligt? Sovjetunionen hade grovt missbedömt den finska motståndsviljan och dessutom misstolkat förutsättningarna för krigföring i de finska urskogarna. Från finsk sida handlade det inte minst om soldaternas vana vid kölden och en offervilja som många gånger saknade motstycke.I första avsnittet av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet med Peter Bennesved, doktorand i idéhistoria vid Umeå universitetPå de fyra månader finska vinterkriget pågick förlorade Finland 24 000 man i stupade. Det nationella oberoendet kostade. Den sovjetiska ledningen lärde sig också snabbt av sina misstag. Den slutoffensiv som sattes igång, riktad mot södra Finland på Karelska näset i slutet av kriget, förebådade kommande massiva sovjetiska anfall understödda av hundratals artilleripjäser, pansar och flyg. Finländarna tvingades söka fred inför hotet av att bli krossade. Marsfreden 1940 blev hård med territoriella avträdelser men Finland behöll trots allt sin nationella självständighet. Gränsen i öster flyttades västerut och tusentals finländare fick lämna sina hem. Hangö blev en sovjetisk militärbas.Sverige var inte neutralt i kriget, men trots det inte krigförande. Vilka insatser gjordes från svensk sida för att stötta Finland? Hade det svenska stödet någon betydelse? Krigsmateriel och frivilliga gjorde insatser men frågan är om Sverige hade kunnat göra mer. Frågan är också vilka konsekvenser kriget fick och vilka slutsatser man drog av kriget på svensk sida. I avsnittet diskuterar programledarna något oväntade civilförsvarsaspekter som blev en konsekvens av kriget från svensk sida. Till exempel gav det relativt begränsade bombkriget näring åt svenska förberedelser för att skydda befolkningen vid eventuella angrepp.Musik : Darklands av Jon Purdey, Storyblocks AudioBild: SA-kuva Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tredje rikets utrikespolitik präglades av viljan att göra upp med den förnedrande Versaillefreden efter första världskriget och att skaffa sig livsutrymme österut. Här hittar vi själva kärnan i Adolf Hitlers maktambitioner.Storbritanniens ovilja att gå i krig, Frankrikes interna problem och det fascistiska Italiens sidbyte från Västmakterna till Nazityskland gjorde det möjligt för Tredje riket att ansluta Österrike och lägga Tjeckoslovakien under sig utan någon att skjuta ett skott. Men med anfallet mot Polen gick Hitlertyskland ett steg för långt.I denna nymixade repris av avsnitt 137 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Tredje Riket. Det är del fem i en serie om Tredje riket som baserar sig på Richard J Evens trilogi om Tredje riket. Den brittiska premiärministern Neville Chamberlains tal om ”fred i vår tid” efter att Storbritannien och Frankrike sålt ut den lilla demokratin Tjeckoslovakien till det aggressiva Tredje riket blev upptakten till det förödande Andra världskriget.Adolf Hitler behöll sina bohemiska vanor som diktator med en flexibel arbetstid vilket lämnade utrymme för hans medarbetare att utöva makten under hård intern konkurrens. Han höll sig borta från att detaljstyra ekonomisk politik eller arbetsmarknadspolitik utan drog upp de övergripande riktlinjerna där medarbetarna fick fylla i det finstilta. Men Hitler hade två fokusområden där han utövade ett personligt maktutövande -raspolitiken (avsnitt 132) som präglades av en extrem antisemitism och utrikespolitiken som syftade till att göra upp med det förnedrande Versaillefreden och att skaffa Tyskland lebensraum i öst. När nazisterna tog makten efter riksdagsbranden 1933 och systematiskt krossat alla andra partier påbörjades arbetet med att omforma Tyskland efter den nazistiska ideologin. Allting nazisterna gör vid makten är en förberedelse inför det eftersträvade kriget. Bild:Münchenöverenskommelsen: Neville Chamberlain, Édouard Daladier, Adolf Hitler, Benito Mussolini och Galeazzo Ciano. Bakom dem syns bland andra Joachim von Ribbentrop och Ernst von Weizsäcker. Bundesarchiv, Bild 183-R69173 / CC-BY-SA 3.0 Musik: Richard Wagner's opera Götterdämmerung: Siegfriedsbegravningsmarsch avthe UnitedStates Marine Corps Band, creative commons; Wiki Media. Läs: Richard J Evens – Third Reich at Power. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige hade sin egen Biggles! Hör om Gustaf Lönnbergs fantastiska historia i brittiska RAF och hur de svenska piloterna i allierad tjänst stred mot Hitler med glömdes bort av hemlandet. Flera svenskar stred i det brittiska flygvapnet RAF mot Hitlertyskland. I den aktuella boken Svenska flygare mot Hitler, frivilliga i Royal Air Force 1939-45 kartlägger militärhistorikerna Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg deras öden och äventyr. Flera av dem blev rikt dekorerade av den brittiska staten, men hemma i Sverige sågs de med misstänksamhet, och deras historia har glömts bort. För lika mycket som svenskarna älskade den fiktive Biggles, lika mycket hade man svårt att förstå sina landsmäns erfarenheter från kriget, berättar Lars Gyllenhaal.Dessutom diskuterar vi surrogatens och livsmedelssubstitutens historia i Sverige. Idag har kaffeprisets uppgång skapat krigsrubriker, men redan på 1700-talet försökte man komma runt de höga kaffepriserna med hjälp av fantasifulla surrogat, berättar historikern Hanna Hodacs som kartlägger surrogathistorien i ett nytt forskningsprojekt.Och så reder Dick Harrison ut historien om våra svenska socknar och hur de egentligen uppstod.Programledare är Tobias Svanelid.

Slaget om Atlanten pågick i olika omfattning under hela andra världskriget. De allierades förluster i fartyg kulminerade under 1942, men trots att nästan 5 000 fartyg sänktes kunde tyskarna egentligen aldrig på allvar hota de allierades krigsinsats. Den tyska flottan var alltför dåligt förbered och de allierades resurser alldeles för stora.USA hade en industriell kapacitet och mänskliga resurser som gav de allierade ett tydligt övertag i kriget mot Hitlertyskland. Men krigsmaterielen och manskapsförstärkningarna måste skeppas över Atlanten där tyska ytfartyg, ubåtar och flygplan gjorde allt för hindra transporterna. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mer dramatiska skeenden från slaget om Storbritannien till krigsslutet. Detta är historien om de verkligt avgörande faktorerna i andra världskrigets historia. USA och även Kanada kunde kasta in tyngden av sin industriella kapacitet i vågskålen och genom att överföra resurser över Atlanten göra det möjligt för britterna och ryssarna att hålla ut. Genom utlåningsavtal – Lend lease-avtal – försågs inledningsvis inte minst britterna med krigsmateriel och andra förnödenheter. Från 1941 då USA kom med i kriget efter Hitlers krigsförklaring handlade det om att förbereda en militär intervention i Europa på samma sätt som under första världskriget.Tyskarna var knappast förberedda för ett handelskrig på Atlanten. Den tyska marinen var som dess chef storamiralen Raeder uttryckte saken endast stor nog att möta en hedersam död. Inte minst saknades ubåtar i ett antal som på allvar kunde hota de allierade. Under de inledande åren från 1939 till sommaren 1941 försökte tyskarna med en mix av ytfartygsräder, flyganfall och ubåtsanfall störa de allierades sjöfart. Det gick inledningsvis ganska bra, men mycket snart organiserade britterna, amerikanarna och kanadensarna konvojer och luftskydd. Det faktum att britterna lyckades bryta de tyska koderna som sändes med kodmaskinen Enigma gav en avgjord fördel. Sänkningen av Bismarck i maj 1941 markerade slutet på denna period av ytfartygsräder. Konvojerna skiftade efter det tyska anfallet på Sovjet i juni 1941 till att inte bara handla om inskeppning av materiel och förstärkningar till Storbritannien och Nordafrika utan även till den ryska hamnen i Murkmansk. Under 1942 kulminerade ubåtskriget och slaget på Atlanten. Tyska ubåtar i så kallade vargflockar kunde notera rekordmånga sänkningar under en period då britterna misslyckades med att knäcka den tyska signaleringen och en ny ubåtstaktik användes. När de allierade slutligen lärde sig att hantera den tyska taktiken med hjälp av nya flygplansmodeller, radarsystem, nya lyckade forceringar av den tyska radiotrafiken och ny konvojtaktik ebbade de tyska framgångarna ut. Under de sista krigsåren minskade sänkningarna kraftigt och antalet tyska ubåtar som gick till botten ökade.Av alla de fartyg som korsade Atlanten under kriget sänktes i slutänden bara några procent. Värst drabbade var Murmanskkonvojerna med 8-procentiga förluster. Intressant i sammanhanget är att endast drygt 6 procent av sänkningarna stod tyska ytfartyg för medan tyskt flyg sänkte drygt 13 procent och ubåtarna 70 procent.Churchill sa i efterhand att det enda han fruktade under andra världskriget var att tyskarna skulle lyckas stoppa transporterna över Atlanten. I verkligheten var egentligen aldrig någon fara. Tyskarna var så långt ifrån att svälta ut britterna och ryssarna och de allierades resurser så stora att det aldrig var någon fara. Förlusterna var stora, men nyproduktionen under i princip hela kriget kompenserade för förlusterna.Bild: Handelskonvoj under andra världskriget. Wikipedia, public domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Per Engdahl (1909-1994) var aktiv fascist redan 1920-talet och kom efter andra världskriget att spela en central roll i omvandlandet av nationell högerextremism till en internationell rörelse. Han var också nära vän med Ikeagrundaren Ingvar KampradPer Engdahl grundande den fascistiska Nysvenska rörelsen, som aldrig blev någon massrörelse i Sverige. Han levde ända fram till 1994 och hann med att umgås med ledande nazister i Hitlertyskland, hjälpa nazister att fly till Sydamerika samt att omorganisera den europeiska högerextrema rörelsen efter andra världskriget.I maj 1951 organiserade han en europeisk högerextrem konferens i Malmö där han förenade både nazister och fascister i samma rörelse. Per Engdahl blev också chef för rörelsens internationella förbindelsekontor i Malmö. Han fortsatte att umgås flitigt med ledande personer i Tredje riket efter kriget och besökte på 1960-talet Francos Spanien.Nysvenska rörelsen blev under 1960-talet helt marginaliserade. Men ledande figurer i rörelsen var med och grundade den främlingsfientliga organisationen Bevara Sverige svenskt. Därmed blev Per Engdahl en viktig länk mellan fascismen och nazismen under andra världskriget till nutida främlingsfientliga rörelser som Bevara Sverige Svenskt som i sin tur blev grunden till dagens Sverigedemokraterna.IKEA-grundaren Ingvar Kamprad vägrade att ta avstånd från sin fascistiska vän. Kamprad bidrog också med pengar till rörelsen och gav ut Per Engdahls bok ”Politisk allmänbildning”. När Ingvar Kamprad gifte sig första gången 1950 var Per Engdahl inte bara inbjuden utan också ombedd att hålla tal.I reprisen av reprisen av det nymixade avsnitt 32 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Elisabeth Åsbrink som är journalist och författare. Hon har skrivit boken 1947 som väver samman fascisten Per Engdahls öde, med judiska flyktingar och Simone de Beauvoir. Hon har också berört Per Engdahl i boken I Wienervald står träden kvar där hon avslöjade Ikea-grundaren Ingvar Kamprads nära relation till fascistledaren och hans rörelse. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

När den femtioårige Gustaf Mannerheim (1867-1951) efter 30 år i tsarens tjänst tvingades återvände till Finland på grund av den ryska revolutionen trodde vännerna att han hade sina bästa år bakom sig.Men som överbefälhavare över de vita trupperna år 1918 slog Mannerheims ner revolutionen i Finland. Vilket gjorde honom både älskad och hatad beroende på vilken sida man valt i inbördeskriget.Mannerheim ledde också de finska trupperna när landet slogs för sin existens under Vinterkriget 1939 till 1940 och Fortsättningskriget 1941 till 1944. Den elegante adelsmannens auktoritet var en viktig anledning att Finland överlevde som självständig stat under 1940-talet.Den svensktalande adelsmannen Gustaf Mannerheim fick en svår start i livet då fadern ruinerade familjen med dåliga affärer och sedan flydde till Paris med sin älskarinna – en oerhörd skandal vid den tiden. Han var ett besvärligt barn som relegerades både från skolan och kadettskolan pga sitt dåliga uppförande. På kadettskolan i Fredrikshamn hade han kasernförbud under två år tills att han relegerades bara några veckor innan examen.Bitter på storfurstendömet Finland lämnade han födelselandet för att studera vid den bästa militärskolan i Sant Petersburg och sedan framgångsrikt tjäna den ryska tsaren i huvudstaden, under det rysk-japanska kriget och första världskriget. Något som den självständighetssträvande familjen i Finland var mycket kritisk till. En bror tvingades fly till Sverige pga kampen mot förryskningen av Finland.Gustaf Mannerheim var socialt begåvad och en duglig officer inom en militär där kontakter var viktigare än meriter. Men när tsardömet bröt samman under den ryska revolutionen tvingades han återvända till Finland där han egentligen inte hade någonting.Det var under stunder i livet när hans existens balanserade på avgrunden som han exelerade. Nyss hemkommen till Finland blev han överbefälhavare för de vita trupperna i inbördeskriget i Finland 1918 och bidrog i hög grad till att den vita sidan vann. Detta trots att han egentligen inte stödde ett självständigt Finland.Hans språkkunnighet, goda känsla för geopolitik och adliga charm gjorde att kunde balansera Finlands intressen mellan stormaktsintressen. Trots att Finland tagit hjälp av Tyskland under inbördeskriget erkände Storbritannien och USA Finlands självständighet 1918. Inte heller att Finland lierade sig med Hitlertyskland under Fortsättningskriget fick några större konsekvenser för Finland.Mannerheim förlorade dock presidentvalet 1919 och blev under många år en privatperson. Under Vinterkriget mot Sovjetunionen 1939 blev han åter överbefälhavare. Det framgångsrika försvaret av Finland räddade landets självständighet.Efter att Tysklands och Sovjetunionens pakt upphörde när Tyskland anföll Sovjetunionen tog Finland hjälp av Tyskland i Fortsättningskriget mot Sovjetunionen. Den 4 augusti 1944 valdes han av riksdagen till president, varefter han bröt banden med Tyskland.Mannerheims auktoritet var avgörande för bytet av sida i världskriget, vapenstilleståndet med Sovjetunionen och krigshandlingarna mot tyskarna i Lappland samt under de första åren efter kriget, bl.a. i relation till de allierades kontrollkommission under Zjdanov.I reprisen av det nymixade avsnitt 50 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med författaren och tidigare diplomaten Dag Sebastian Ahlander. Han har bland annat skrivit biografin Gustaf Mannerheim som fick ett mycket positivt mottagande. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Striderna i Nordafrika under andra världskriget åren 1941-42 pendlade fram och tillbaka. Italienska katastrofer och tyska framgångar varvades med brittiska segrar och bakslag. Tyskarna leddes av den legendariske ”ökenräven” Rommel som fick uppgiften att hjälpa italienarna och krossa de brittiska styrkorna i Egypten.Men britterna förstärkte sina trupper och skickade fältmarskalken Montgomery och i oktober 1942 utkämpades det veckolånga slaget vid el-Alamein som slutligen ledde till ett tysk-italienskt nederlag.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved krigföringen i Nordafrika från hösten 1941 till vändpunkten i oktober 1942. Kriget fördes i huvudsak i den smala Nordafrikanska kustremsan och längs kustvägen som förband de mindre och större hamnstäderna mellan Alexandria och Kairo i öster och Tripoli i väster.Kriget i Nordafrika hade i och med det vänt och britterna kunde notera sin första verkliga seger till lands efter två år av svåra motgångar. Detta var inte ”början på slutet eller ens slutet på början” som Churchill uttryckte saken, men ändå ett viktigt steg mot det som de allierade fast trodde på – den slutliga segern över Hitlertyskland.Manöverutrymmet var litet. Kriget fördes med pansarkolonner på kustvägen. Taktiken var att vid sidan om vägen försöka kringgå motståndaren och kom in bakom en stor del av den fientliga styrkan. Problemet var att dessa försök oftast misslyckades och den som riskerade att ringas in helt enkelt bara retirerade.Slaget vid el-Alamein i oktober 1942 skapade förutsättningar för britterna att för första gången låsa fast de tyska och italienska trupperna och besegra dem innan de hann retirera. Slaget blev därför ett en lång utdragen kamp som krävde stora förluster på båda sidor. Till slut lyckades Rommel lösgöra sina trupper som kraftig decimerade retirerade västerut. Britterna följde efter och det skulle visa sig att detta var vändpunkten i kriget i Nordafrika.Krigföringen ställde även stora krav på införsel av förnödenheter, ammunition och förstärkningar sjövägen till hamnarna på Afrikas nordkust. Både de allierade (britter och trupper från samväldet) och axelmakterna var beroende av de sårbara konvojerna över Medelhavet. Kriget i Nordafrika var därför en del av andra världskriget i hela medelhavsområdet. En förutsättning för britternas slutliga seger i oktober 1942 var att de lyckats slå ut de italienska flottstridskrafterna och dessutom de franska örlogsfartyg som fanns i Medelhavet – de senare hotade att falla i tyskarnas händer efter Frankrikes fall.Kriget i Nordafrika understöddes även av amerikanerna som från december 1941 var i krig med Tyskland. Det var med amerikanska stridsvagnar som britterna vann segern vid el-Alamein. Nästa fas i kriget i Nordafrika var en gemensam landstigning som slutligen kastade ut tyskarna och möjliggjorde landstigningen på Sicilien.De som vill fördjupa sig kan med fördel läsa Ken Fords El Alamein 1942: the turning of the tide i den välillustrerade Osprey-serien. På svenska finns Karl-Gunnar Noréns El Alamein: vändpunkten i Nordafrika under andra världskriget (2005). See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Winston Churchill (1874-1965) utnämning till marinminister 1939 måste vara världshistoriens största politiska comeback. Den möjliggjordes av att Churchill tidigt varnat för Hitler när den politiska majoriteten ville har fred till nästa vilket pris som helst.När andra världskriget bröt ut öppnade det för Churchills återkomst till politikens högsta ämbeten i Storbritannien. Kriget ökade hans livskänsla och han tog sig an arbetet som marinminister med energi och entusiasm.I reprisen av det nymixade avsnitt 44 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Bengt Liljegren som har skrivit flera biografier om historiska personer, bland annat om Winston Churchill, samt Erik Hedling är professor i filmvetenskap vid Lunds universitet med ett särskilt intresse för Winston Churchill.Trots att han vara medansvarig för en misslyckad operation att ockupera Norge för att förhindra svensk malmexport till Tyskland blev fiaskot biljetten till premiärministerposten. Något han strävat efter sedan unga år.Churchill var den enda ledare som kunde vinna bred uppslutning och bildade i maj 1940 en samlingsregering, i vilken även liberaler och arbetarpartiet ingick. Det enda löfte Churchill kunde ge var en tid av ”blod och möda, svett och tårar”. Hans tal till nationen och världen under kriget satte tonen för det brittiska motståndet mot Hitlertyskland.Trots Winston Churchills många fel, brister och misstag under andra världskriget går det inte att bortse från hans centrala betydelse för att Storbritannien inte dukade under av trycket från den oövervinnliga tyska krigsmaskinen. När andra brittiska regeringsmedlemmar ville förhandla med Hitler vägrade Churchill att böja sig. Churchills vägran att förhandla med Hitler avgjorde krigets utgång. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Fortsättningskriget kom att handla om mer än att återta det Finland förlorat till Sovjetunionen under Vinterkriget 1939-40. Något Storfinland blev det aldrig då Finlands allierade Nazityskland förlorade kriget mot Sovjetunionen. Men Finland lyckades bevara sin självständighet genom att överge Tyskland i exakt rätt ögonblick.Vinterkrigets fredsslut i mars 1940 hade lämnat ett djupt sår efter sig i Finland. Stora delar av Karelen hade avträtts och Hangö var ockuperat av sovjettrupper. De politiska förvecklingarna ledde till att Finland i juni 1941 deltog i det tyska anfallet på Sovjetunionen och återstod de områden som förlorats och till och med gick en bit längre öster om den gamla riksgränsen.Under två år 1942 och 1943 stod fronten stilla. I juni 1944 kom det sovjetiska motanfallet efter det att det stod klart att Hitlertyskland var på väg att förlora kriget. Det sovjetiska anfallet ledde till ett finskt sammanbrott som kunde bromsas upp först väster om Viborg. Situationen var förtvivlad. Finland lett av Mannerheim lyckades trots allt lösgöra sig ur kriget och den 5 september 1944 inleddes vapenvilan och fredsförhandlingarna sattes igång.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp sitt allra första avsnitt om Vinterkriget 1939-40 från november 2019 med en diskussion om Fortsättningskriget. Finland kom under året efter Vinterkriget och den tuffa marsfreden att alltmera bli indragen i tyskarnas förberedelser för anfallet på Sovjetunionen. Frågan är hur medvetet och varför de ansvariga, inte minst presidenten Ryti och överbefälhavaren Mannerheim, drog in Finland i ett nytt krig. Det gick att hävda att det var en fråga om att återta det som ryssarna utan rätt tagit 1940. Problemet var om det i verkligheten fanns andra bevekelsegrunder och hur ska vi uppfatta Finlands samarbete med Tyskland? Förde Finland ett separatkrig?Finland samlande den största militärs styrka som landet någonsin ställt på fötter inför anfallet på Karelska näset och Ladoga Karelen. Under anfallet öster om Viborg inringades en stor mängd ryska soldater i operationer som ledde fram till Finlands största militära seger. Under de fem månader långa erövringskriget stupade 25 000 man – ett pris som de ansvariga uppenbarligen var beredda att betala. De finska styrkorna stannade i december upp innan de nått för nära Leningrad, men ett ganska stor territorium öster om den gamla gränsen 1939 ockuperades intill floden Svir. Här kom fronten att ligga ända fram till sommaren 1944.I takt med den tyska arméns motgångar i Sovjet 1942-43 blev det aktuellt för Finland att dra sig ur kriget. Det stod ganska klart för alla inblandade att Tyskland skulle komma att förlora kriget. Det visades sig klokt av Mannerheim att finska trupper inte erövrat Leningrad eller Murmanskbanan. I juni 1944 inledde Sovjetarmén en offensiv på Karelska näset och i Ladoga karelen. Målet för den sovjetiska ledningen var att undanröja hotet mot Leningrad innan den slutliga offensiven mot Tyskland. Situationen var mycket svår och de ansvariga i Finland var tvungna att balansera på slak lina för att klara av att rädda Finlands självständighet. Den finska armén stod stundtals inför sin undergång och var helt beroende av militärt stöd med trupper och materiel från Tyskland samtidigt som det var dags att inleda fredsförhandlingar med Moskva. Hur skulle man lösa detta dilemma? Tyskarna krävde lojalitet för att understödja och Sovjet krävde att Finland sa upp samarbetet med Hitlertyskland. De gällde att agera exakt rätt och säga upp bekantskapen med Tyskland i samma stund som den sovjetiska offensiven stoppats upp och Moskva inte krävde en villkorslös kapitulation.Vi vet i efterhand att den finska ledningen lyckades bevara Finlands suveränitet. Finland kom med Fortsättningskriget att minst sammanlagt 60 000 i stupade. Kriget skapade mycket stora utmaningar. Inget krigförande land under andra världskriget satte fler soldater i proportion till sin befolkning i vapen än Finland. Hemmafronten slapp visserligen de värsta bombanfallen och kriget fördes med undantag av delar av Karelen och ödemarken i norr inte så mycket på finskt territorium. Frågan är i vilken utsträckning Fortsättningskriget blev ett totalt krig för Finland.Den som vill läsa vidare kan med fördel ta sig an relevanta kapitel i Henrik Meinanders Republiken Finland - Igår och i dag (2012). Självklart är Väinö Linnas Okänd soldat relevant även om den är fiktiv. Lättillgänglig om än med några år på nacken kan Allan Sandströms bok ge en överblick Fortsättningskriget: 1941-44 (1991). Det finns dessutom på svenska för den lite mer hårdkokte två delar i trebandsverket Finlands krig (2000) som ger detaljerna. På engelska kan den samförfattade boken The continuation and Lapland Wars 1941-44 (2016) vara en bra översikt.Bild: Finska soldater på VT -linjen 1944. "Larm vid VT -linjestationerna."; Sot.virk. Uuno Laukka - https://finna.fi/Record/sa-kuva.sa-kuva-143060?lng=en-gb , Militärmuseum, Wikipedia, Public Domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Tredje rikets utrikespolitik präglades av viljan att göra upp med den förnedrande Versaillefreden efter första världskriget och att skaffa sig livsutrymme österut. Här hittar vi själva kärnan i Adolf Hitlers maktambitioner.Storbritanniens ovilja att gå i krig, Frankrikes interna problem och det fascistiska Italiens sidbyte från Västmakterna till Nazityskland gjorde det möjligt för Tredje riket att ansluta Österrike och lägga Tjeckoslovakien under sig utan någon att skjuta ett skott. Men med anfallet mot Polen gick Hitlertyskland ett steg för långt.I avsnitt 137 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Tredje Riket. Det är del fem i en serie om Tredje riket som baserar sig på Richard J Evens triologi om Tredje riket. Den brittiska premiärministern Neville Chamberlains tal om ”fred i vår tid” efter att Storbritannien och Frankrike sålt ut den lilla demokratin Tjeckoslovakien till det aggressiva Tredje riket blev upptakten till det förödande Andra världskriget.Adolf Hitler behöll sina bohemiska vanor som diktator med en flexibel arbetstid vilket lämnade utrymme för hans medarbetare att utöva makten under hård intern konkurrens. Han höll sig borta från att detaljstyra ekonomisk politik eller arbetsmarknadspolitik utan drog upp de övergripande riktlinjerna där medarbetarna fick fylla i det finstilta. Men Hitler hade två fokusområden där han utövade ett personligt maktutövande -raspolitiken (avsnitt 132) som präglades av en extrem antisemitism och utrikespolitiken som syftade till att göra upp med det förnedrande Versaillefreden och att skaffa Tyskland lebensraum i öst. När nazisterna tog makten efter riksdagsbranden 1933 och systematiskt krossat alla andra partier påbörjades arbetet med att omforma Tyskland efter den nazistiska ideologin. Allting nazisterna gör vid makten är en förberedelse inför det eftersträvade kriget. Bild:Münchenöverenskommelsen: Neville Chamberlain, Édouard Daladier, Adolf Hitler, Benito Mussolini och Galeazzo Ciano. Bakom dem syns bland andra Joachim von Ribbentrop och Ernst von Weizsäcker. Bundesarchiv, Bild 183-R69173 / CC-BY-SA 3.0 Musik: Richard Wagner's opera Götterdämmerung: Siegfriedsbegravningsmarsch avthe UnitedStates Marine Corps Band, creative commons; Wiki Media. Läs: Richard J Evens – Third Reich at Power. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I samtal om Machiavellis "Fursten" kommer Andrés & Oskar in på bland annat sociopatiska hjältar i filmernas värld, Churchills brandbombande av Hitlertyskland och det psykometriska testet "Den mörka triaden" som mäter narcissism, psykopati och machiavellianism hos subjekt.

För 75 år sedan slöts den efterlängtade freden efter andra världskriget. I London har ett stort firande blivit inställt till följd av coronapandemin, men stadens monument är en ständig påminnelse. Britter har ändå mycket att vara stolta över, säger Londonbon Kersty. Vi står vid Themsens norra strand, strax väster om parlamentsbyggnaden och det är inte utan att man just här nästan kan höra Winstons Churchills berömda ord från början av det andra världskriget om att aldrig förr i en mänsklig konflikt så har så många att tacka så få. För fem meter framför mig reser sig ett av väldigt många andra världskriget-monument som finns just i centrala London. Och just detta monument där vi står är rest över The Royal Air Force, det brittiska flygvapnet, och på baksidan av monumentet är just de berömda, bevingade orden från Churchill som vi just hörde, inristade. De handlade nämligen mest om just Royal Air Force som spelade en avgörande roll för att landet inte ockuperades i början av kriget. Rubert Howes stannar av en händelse till med sin cykel vid monumentet och börjar läsa på skyltarna. Rupert säger att han är direkt berörd av monumentet, hans pappa var nämligen frivillig just för flygvapnet under kriget men han tycker att monumentet framförallt är viktigt för att framtida generationer ska kunna minnas det som hände och vad den den tidens britter fick utstå. Kersty, som är på väg hem från jobbet och stannar till, håller med, särskilt med tanke på vad just det här monumentet ligger, säger hon och pekar på parlamentet åt ena hållet och försvarsdepartementet åt det andra Placeringen är symbolisk för vad våra förfäder slogs för, säger hon och lägger till att för henne står monumenten också för att britter ändå har mycket att vara stolta över. Sen frågar hon vad jag tycker om monumenten och vi börjar prata om vilken skillnad det ändå är på hur olika krigsmonument ses på i olika länder. Jag nämner till exempel Tyskland, där jag arbetat och Sverige, där jag kommer ifrån, men där sådana monument inte finns i någon större utsträckning. När man varit korrespondent i både Tyskland och Storbritannien så slår en, inte det minst det faktum, att de båda länderna, av förklarliga skäl, har så olika förhållanden till andra världskriget. Och att det fortfarande 75 år efter krigsslutet också, inte i så liten mån, också påverkar hur länderna agerar, inte minst i EU-frågan, än i dag. Går man omkring i huvudstäderna Berlin och London med de tankarna i bakhuvudet blir det slående uppenbart. För i båda städerna finns många minnesmonument från kriget, men i Berlin är de nästan alltid förknippade med skuld och nazisternas brutalitet, i London nästan alltid med segeranda och ärofylldhet. Jag rör mig upp mot regeringsgatan Whitehall, och av alla krigsmonument och statyer över viktiga fältherrar som kantar den gatan är det nationella minnesmonumentet över de som stupat i krig för Storbritannien, The Xenotaph. Det förnämsta. På ena kortsidan av monumentet står det just The Glorious Dead (De ärofyllt döda) inskrivet. Precis när jag går förbi håller en man som heter Max på att fotografera det berömda minnesmärket. Han säger att han har ett slags hatkärlek till krigsmonumenten. Max säger att visst, det är bra att monumenten finns för att de hedrar och hyllar uppoffringarna som gjordes, samtidigt tycker han också att de symboliserar att så många unga män var borta så länge och att så många av dem dog. För vad? säger Max. Det är onekligen en intressant vandring, med samtliga jag pratar med vid minnesmonumenten väcks intressanta samtal om minnet av krigsgenerationen, nationell stolthet, det brittiska, självständighet och brexit. Jag hörde till exempel många gånger under brexitdramatiken och valrörelsen i höstas, som ett argument för brexit, olika varianter av att Storbritannien inte hade offrat hundratusentals unga män och kvinnor i kriget för att bevara sin självständighet för att sen regeras av Bryssel. Och just i dag, åttonde maj, segerdagen, har monumenten utan tvekan en särskild betydelse även om det stora offentliga firandet är inställt på grund av dagens coronakris. I ett annat berömt tal på eftermiddagen den åttonde maj 1945 meddelade Winston Churchill att kriget med Hitlertyskland var över och att alla nu kunde unna sig en kort tid av firande. Och allt sedan det talet kallas den åttonde maj för the VE Day, Victory in Europe Day och hur man än vrider och vänder på det så spelade bland annat Storbritannien en avgörande roll för att Hitler kunde besegras. Jag fortsätter genom St James' park, kommer förbi det kungliga slottet Buckingham Palace, ett slags segermonument i sig, det var bland annat hit som de firande folkmassorna gick för 75 år sen, efter Churchills tal och jublet visste inga gränser när Churchill den kvällen visade sig tillsammans med det dåvarande kungaparet på Buckingham Palaces berömda balkong. I slutet av Green Park ligger ytterligare ett monument. En man som heter Matt sitter och tar en cigarett vid det men säger med eftertryck att han inte är där för monumentets skull. Matt har tröttnat på vad han kallar det ständiga refererandet till andra världskriget-andan, även nu i coronatider, det blir för mycket, tycker han. Jag fattar vilka uppoffringar som gjordes då, men det är dags för oss att gå vidare, säger Matt. Ja, Londons alla seger-monument engagerar tydligt än i dag så här 75 år efter krigsslutet, på den fortsatt väldigt viktiga brittiska dagen, VE Day. Daniel Alling, London daniel.alling@sverigesradio.se

Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen utan föregående krigsförklaring det lilla landet Finland. Förspelet till finska vinterkriget utgjordes av hur Hitlertyskland och Stalins Sovjet hade krossat Polen i september 1939 i ett brutalt fälttåg som var över på några veckor. Nu skulle Röda armén göra samma sak med Finland. Efter att Finland sagt nej till sovjetiska krav på finskt territorium inleddes det sovjetiska anfallet. Den sovjetiska övermakten var enorm. Men det blev inte som alla hade förutsatt. De kommande månaderna skulle världen chockas över hur finländarna mirakulöst kunde stoppa upp och fördröja den numerärt överlägsna sovjetiska armén som angrep på flera platser längs den långa östgränsen. I den finska ödemarken inringades och förintades hela sovjetiska divisioner av lätt utrustade skidburna finska patruller koordinerade av erfarna och skickliga finska officerare och befäl. Begrepp som ”motti” och ”ödemarkskrigare” flög över världen. Men hur var detta egentligen möjligt? Sovjetunionen hade grovt missbedömt den finska motståndsviljan och dessutom misstolkat förutsättningarna för krigföring i de finska urskogarna. Från finsk sida handlade det inte minst om soldaternas vana vid kölden och en offervilja som många gånger saknade motstycke. I första avsnittet av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet med Peter Bennesved, doktorand i idéhistoria vid Umeå universitetPå de fyra månader finska vinterkriget pågick förlorade Finland 24 000 man i stupade. Det nationella oberoendet kostade. Den sovjetiska ledningen lärde sig också snabbt av sina misstag. Den slutoffensiv som sattes igång, riktad mot södra Finland på Karelska näset i slutet av kriget, förebådade kommande massiva sovjetiska anfall understödda av hundratals artilleripjäser, pansar och flyg. Finländarna tvingades söka fred inför hotet av att bli krossade. Marsfreden 1940 blev hård med territoriella avträdelser men Finland behöll trots allt sin nationella självständighet. Gränsen i öster flyttades västerut och tusentals finländare fick lämna sina hem. Hangö blev en sovjetisk militärbas. Sverige var inte neutralt i kriget, men trots det inte krigförande. Vilka insatser gjordes från svensk sida för att stötta Finland? Hade det svenska stödet någon betydelse? Krigsmateriel och frivilliga gjorde insatser men frågan är om Sverige hade kunnat göra mer. Frågan är också vilka konsekvenser kriget fick och vilka slutsatser man drog av kriget på svensk sida. I avsnittet diskuterar programledarna något oväntade civilförsvarsaspekter som blev en konsekvens av kriget från svensk sida. Till exempel gav det relativt begränsade bombkriget näring åt svenska förberedelser för att skydda befolkningen vid eventuella angrepp. Musik : Darklands av Jon Purdey, Storyblocks AudioBild: SA-kuvaLäs mer om Militärhistoriepodden och Historia Nu på https://historia.nuSee acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

När den femtioårige Gustaf Mannerheim (1867-1951) efter 30 år i tsarens tjänst tvingades återvände till Finland på grund av den ryska revolutionen trodde vännerna att han hade sina bästa år bakom sig. Men som överbefälhavare över de vita trupperna år 1918 slog Mannerheims ner revolutionen i Finland. Vilket gjorde honom både älskad och hatad beroende på vilken sida man valt i inbördeskriget.Mannerheim ledde också de finska trupperna när landet slogs för sin existens under Vinterkriget 1939 till 1940 och Fortsättningskriget 1941 till 1944. Den elegante adelsmannens auktoritet var en viktig anledning att Finland överlevde som självständig stat under 1940-talet.Den svensktalande adelsmannen Gustaf Mannerheim fick en svår start i livet då fadern ruinerade familjen med dåliga affärer och sedan flydde till Paris med sin älskarinna – en oerhörd skandal vid den tiden. Han var ett besvärligt barn som relegerades både från skolan och kadettskolan pga sitt dåliga uppförande. På kadettskolan i Fredrikshamn hade han kasernförbud under två år tills att han relegerades bara några veckor innan examen.Bitter på storfurstendömet Finland lämnade han födelselandet för att studera vid den bästa militärskolan i Sant Petersburg och sedan framgångsrikt tjäna den ryska tsaren i huvudstaden, under det rysk-japanska kriget och första världskriget. Något som den självständighetssträvande familjen i Finland var mycket kritisk till. En bror tvingades fly till Sverige pga kampen mot förryskningen av Finland.Gustaf Mannerheim var socialt begåvad och en duglig officer inom en militär där kontakter var viktigare än meriter. Men när tsardömet bröt samman under den ryska revolutionen tvingades han återvända till Finland där han egentligen inte hade någonting.Det var under stunder i livet när hans existens balanserade på avgrunden som han exelerade. Nyss hemkommen till Finland blev han överbefälhavare för de vita trupperna i inbördeskriget i Finland 1918 och bidrog i hög grad till att den vita sidan vann. Detta trots att han egentligen inte stödde ett självständigt Finland.Hans språkkunnighet, goda känsla för geopolitik och adliga charm gjorde att kunde balansera Finlands intressen mellan stormaktsintressen. Trots att Finland tagit hjälp av Tyskland under inbördeskriget erkände Storbritannien och USA Finlands självständighet 1918. Inte heller att Finland lierade sig med Hitlertyskland under Fortsättningskriget fick några större konsekvenser för Finland.Mannerheim förlorade dock presidentvalet 1919 och blev under många år en privatperson. Under Vinterkriget mot Sovjetunionen 1939 blev han åter överbefälhavare. Det framgångsrika försvaret av Finland räddade landets självständighet.Efter att Tysklands och Sovjetunionens pakt upphörde när Tyskland anföll Sovjetunionen tog Finland hjälp av Tyskland i Fortsättningskriget mot Sovjetunionen. Den 4 augusti 1944 valdes han av riksdagen till president, varefter han bröt banden med Tyskland. Mannerheims auktoritet var avgörande för bytet av sida i världskriget, vapenstilleståndet med Sovjetunionen och krigshandlingarna mot tyskarna i Lappland samt under de första åren efter kriget, bl.a. i relation till de allierades kontrollkommission under Zjdanov.I avsnitt 50 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med författaren och tidigare diplomaten Dag Sebastian Ahlander. Han har bland annat skrivit biografin Gustaf Mannerheim som fick ett mycket positivt mottagande.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Winston Churchill (1874-1965) utnämning till marinminister 1939 måste vara världshistoriens största politiska comeback. Den möjliggjordes av att Churchill tidigt varnat för Hitler när den politiska majoriteten ville har fred till nästa vilket pris som helst.När andra världskriget bröt ut öppnade det för Churchills återkomst till politikens högsta ämbeten i Storbritannien. Kriget ökade hans livskänsla och han tog sig an arbetet som marinminister med energi och entusiasm.Trots att han vara medansvarig för en misslyckad operation att ockupera Norge för att förhindra svensk malmexport till Tyskland blev fiaskot biljetten till premiärministerposten. Något han strävat efter sedan unga år.Churchill var den enda ledare som kunde vinna bred uppslutning och bildade i maj 1940 en samlingsregering, i vilken även liberaler och arbetarpartiet ingick. Det enda löfte Churchill kunde ge var en tid av ”blod och möda, svett och tårar”. Hans tal till nationen och världen under kriget satte tonen för det brittiska motståndet mot Hitlertyskland.Trots Winston Churchills många fel, brister och misstag under andra världskriget går det inte att bortse från hans centrala betydelse för att Storbritannien inte dukade under av trycket från den oövervinnliga tyska krigsmaskinen. När andra brittiska regeringsmedlemmar ville förhandla med Hitler vägrade Churchill att böja sig. Churchills vägran att förhandla med Hitler avgjorde krigets utgång.I avsnitt 44 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Bengt Liljegren som har skrivit flera biografier om historiska personer, bland annat om Winston Churchill, samt Erik Hedling är professor i filmvetenskap vid Lunds universitet med ett särskilt intresse för Winston Churchill.Musik: We'll meet again med Vera Lynn, public domainSee acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Per Engdahl (1909-1994) var aktiv fascist redan 1920-talet och kom efter andra världskriget att spela en central roll i omvandlandet av nationell högerextremism till en internationell rörelse. Han var också nära vän med Ikeagrundaren Ingvar Kamprad Per Engdahl grundande den fascistiska Nysvenska rörelsen, som aldrig blev någon massrörelse i Sverige. Han levde ända fram till 1994 och hann med att umgås med ledande nazister i Hitlertyskland, hjälpa nazister att fly till Sydamerika samt att omorganisera den europeiska högerextrema rörelsen efter andra världskriget.I maj 1951 organiserade han en europeisk högerextrem konferens i Malmö där han förenade både nazister och fascister i samma rörelse. Per Engdahl blev också chef för rörelsens internationella förbindelsekontor i Malmö. Han fortsatte att umgås flitigt med ledande personer i Tredje riket efter kriget och besökte på 1960-talet Francos Spanien.Nysvenska rörelsen blev under 1960-talet helt marginaliserade. Men ledande figurer i rörelsen var med och grundade den främlingsfientliga organisationen Bevara Sverige svenskt. Därmed blev Per Engdahl en viktig länk mellan fascismen och nazismen under andra världskriget till nutida främlingsfientliga rörelser som Bevara Sverige Svenskt som i sin tur blev grunden till dagens Sverigedemokraterna.IKEA-grundaren Ingvar Kamprad vägrade att ta avstånd från sin fascistiska vän. Kamprad bidrog också med pengar till rörelsen och gav ut Per Engdahls bok ”Politisk allmänbildning”. När Ingvar Kamprad gifte sig första gången 1950 var Per Engdahl inte bara inbjuden utan också ombedd att hålla tal.I avsnitt 32 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Elisabeth Åsbrink som är journalist och författare. Hon har skrivit boken 1947 som väver samman fascisten Per Engdahls öde, med judiska flyktingar och Simone de Beauvoir. Hon har också berört Per Engdahl i boken I Wienervald står träden kvar där hon avslöjade Ikea-grundaren Ingvar Kamprads nära relation till fascistledaren och hans rörelse.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

“Kan du peka på var i din demokrati den elaka Jan Helin rörde vid dig på ett mycket obehagligt sätt?” DET HÄR ÄR EN SVENSK TIGER fortsätter med resan genom Dödsriket. al-Husseini flyr från Irak till Hitlertyskland för att träffa sin kansler i "MUFTINS KANSLER!" Hemsidan: http://bit.ly/SVENSKTIGERomMUFTINSKANSLER (för länkar och löpande text!) paypal.me/ARONFLAM DKs Patreon: bit.ly/ARONFLAMDK SWISHA på 0768943737 Bitcoin: 3EPQMEMVh6MtG3bTbGc71Yz8NrMAMF4kSH

Idag är det telefonväkteri i radiokorrespondenterna. Lyssnarna kunde ringa i direktsändning och fråga vad de ville om det tyskspråkiga Europa! Vad vill ni veta om Tyskland, Österrike och Schweiz? Vi har ju betat av Tyskland, Österrike och Schweiz under veckan. Kanske undrar ni något inför det tyska valet i höst? Eller inför det Österrikiska? Eller ni kanske undrar hur man lyckas att göra en perfekt Schnitzel? Eller vilken bok som egentligen beskriver den tyska återföreningen bäst? En vitter panel Utöver programledaren Gunnar Bolin har vi laddat med en panel som kan allt från korv till Fassbinder - Ruth Jacoby, f d ambassadör i Tyskland, den legendariska kockprofilen Kurt Weid, Björn Sandmark, VD Göteborgs Stadsteater och expert på tysk kultur och den sommarvikarierande Berlinkorrespondenten Daniel Alling som har koll på den tyska politiken. Björn Sandmarks boktips: Tyskland:  Mephisto av Klaus Mann Om anpasslighet och motstånd i Hitlertyskland. Österrike: Operabalen av Josef Haslinger Här sammanfaller flera aktuella teman om terrorattack mot en teater och är samtidigt besk satir av det österrikiska klassamhällets största kändisfest. Schweiz: Sotarpojken av Lisa Tetzner Barn och ungdomsbok om sotarpojkseländet i Italien och Schweiz som delvis öppnade dörren till litteraturens värld för mig. Och för den som vill börja läsa på tyska kan kanske de här böckerna fungera bra: Aus dem Leben eines Taugenichts av Joseph von Eichendorf Die Lieferantin av Zoe Beck Programledare: Gunnar Bolin Producent: Daniel af Klintberg

Det går galet för Benito Mussolinis styrkor i Nordafrika. För att rädda den italienska armén från fullständigt nederlag skickar Adolf Hitler sin Afrikakår till Tripoli.Pansargeneralen Erwin Rommel, kallad "Ökenräven", har framgångar i början. Han kastar ut britterna ur Libyen, och är på väg att erövra Egypten - och den viktiga Suezkanalen. Hans motståndare blir general Bernard Montgomery, kallad "Monty".Det stora pansarslaget utkämpas i elAlamein. Striden i ökensanden blir det första svåra nederlaget för Hitlertyskland.Det här är sjätte delen i Expressens poddserie om Andra Världskriget. Uppläsare: Patrik Almkvisth. Text: Knut-Göran Källberg. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy