Podcasts about karelen

Kirjailija Antti Jalava muutti lapsena Suomesta Ruotsiin ja joutui pilkan ja kiusaamisen kohteeksi. Aikuisena hän käänsi kielihäpeän voimakseen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Antti Jalavan romaani Asfalttikukka on ruotsinsuomalainen klassikko. Silti sitä on ollut vaikea löytää kirjastoista ja kirjakaupoista.Antti Jalava oli 10-vuotias, kun hän muutti perheensä kanssa Lappeenrannasta Tukholmaan. Antti aloitti ruotsalaisen koulun osaamatta sanaakaan ruotsia. Kun hän kirjoitti suomeksi, opettaja rankaisi häntä. Lopulta Antti lakkasi puhumasta suomea.Lapsuuden kokemukset saivat myöhemmin uuden elämän hänen kirjojensa sivuilla: kieli ja kielettömyys, häpeä ja sen voittaminen muodostavat Jalavan teosten punaisen langan. Onko mahdollista herättää henkiin kieli, jonka on kerran tappanut?Haastateltavat: Leena Koivuneva /toimittaja ja Antti Jalavan ystävä, Ali Jonasson / kirjastonhoitaja ja kirjoittajaReportteri ja äänisuunnittelu: Mika Tahvanainen Käsikirjoitus: Mika Tahvanainen, Tiina Laitila Kälvemark ja Lotta HoppuTuottajat: Lotta Hoppu ja Tiina Laitila Kälvemark Kertoja: Tiina Laitila Kälvemark Slutmix: Björn Nitzler Lyssna på svenska: Antti Jalava – Att döda sitt språk och ge det liv igenKuka oli Antti Jalava?Ruotsinsuomalainen kirjailija ja kääntäjä Antti Jalava syntyi Lappeenrannassa Etelä-Karjalassa vuonna 1949. Hän muutti perheensä kanssa Tukholmaan vuonna 1959. Antti Jalavan tunnetuin ja merkittävin teos on romaani Asfaltblomman (Asfalttikukka, 1980), joka kertoo äidinkielen ja identiteetin menettämisestä ja takaisin saamisesta. Antti Jalava on kirjoittanut kirjat Matti (1974), Jag har inte bett att få komma (Kukaan ei kysynyt minulta, 1976), Asfaltblomman (Asfalttikukka, 1980), Sprickan (Halkeama, 1993) ja Känslan (1996). Kirjat Asfaltblomman, Sprickan ja Känslan muodostavat ruotsinsuomalaisen trilogian. Antti Jalava kuoli 72-vuotiaana vuonna 2021.Vem var Antti Jalava?Den sverigefinska författaren och översättaren Antti Jalava föddes i Villmanstrand i finska Karelen år 1949. Han flyttade med sin familj till Stockholm år 1959. Antti Jalavas mest kända och framstående verk är romanen Asfaltblomman (1980) som handlar om att förlora och återta sitt modersmål och identitet. Antti Jalava har skrivit böckerna Matti (1974), Jag har inte bett att få komma (1976), Asfaltblomman (1980), Sprickan (1993) och Känslan (1996). Böckerna Asfaltblomman, Sprickan och Känslan utgör en sverigefinsk trilogi. Antti Jalava dog vid 72-års ålder år 2021.

Asfaltblomman. Tioåriga Antti flyttar till Sverige år 1959. Han kan ingen svenska och klasskamrater och grannar skriker glåpord efter familjen. Där sås fröet till vad som ska bli en banbrytande sverigefinsk författare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vem var Antti Jalava, författaren vars böcker och citat har berört över generationsgränserna och blivit symbol för sverigefinsk identitet, inspirerat till akademiska examensarbeten och blivit slagord som klottrats i Stockholms tunnelbanor?Antti Jalava flyttade till Sverige som tioåring och sattes i svensk skola där han förbjöds att tala sitt modersmål. Denna uppväxt i en kulturellt och språkligt undertryckande miljö formade hans liv och författarskap. Är det möjligt att återuppliva ett språk som man med våld kvävt till döds?Intervjupersoner: Leena Koivuneva/Journalist och vän till Antti Jalava, Andreas Ali Jonasson/BibliotekarieReporter: Mika Tahvanainen Manus: Mika Tahvanainen, Tiina Laitila Kälvemark och Lotta HoppuProducenter: Lotta Hoppu och Tiina Laitila Kälvemark Berättarröst: Tiina Laitila Kälvemark Slutmix: Mika Tahvanainen Programmet gjordes hösten 2023 och sändes första gången i december 2023.Vem var Antti Jalava?Den sverigefinska författaren och översättaren Antti Jalava föddes i Villmanstrand i finska Karelen år 1949. Han flyttade med sin familj till Stockholm år 1959. Antti Jalavas mest kända och framstående verk är romanen Asfaltblomman (1980) som handlar om att förlora och återta sitt modersmål och identitet. Antti Jalava har skrivit böckerna Matti (1974), Jag har inte bett att få komma (1976), Asfaltblomman (1980), Sprickan (1993) och Känslan (1996). Böckerna Asfaltblomman, Sprickan och Känslan utgör en sverigefinsk trilogi. Antti Jalava dog vid 72-års ålder år 2021.Asfaltblomman kom ut som nyutgåva i oktober 2024.Kuka oli Antti Jalava?Ruotsinsuomalainen kirjailija ja kääntäjä Antti Jalava syntyi Lappeenrannassa Etelä-Karjalassa vuonna 1949. Hän muutti perheensä kanssa Tukholmaan vuonna 1959. Antti Jalavan tunnetuin ja merkittävin teos on romaani Asfaltblomman (Asfalttikukka, 1980), joka kertoo äidinkielen ja identiteetin menettämisestä ja takaisin saamisesta. Antti Jalava on kirjoittanut kirjat Matti (1974), Jag har inte bett att få komma (Kukaan ei kysynyt minulta, 1976), Asfaltblomman (Asfalttikukka, 1980), Sprickan (Halkeama, 1993) ja Känslan (1996). Kirjat Asfaltblomman, Sprickan ja Känslan muodostavat ruotsinsuomalaisen trilogian. Antti Jalava kuoli 72-vuotiaana vuonna 2021.

Norrland utvecklade en egenartad kultur under forntiden, präglad av jakt, fiske och fångst, samt tidiga handelskontakter med både öst och väst. På ett område som upptar halva Sveriges yta möttes olika människor, språk och traditioner.De första norrlänningarna kom från olika håll för 10 000 år sedan. Från väster kom grupper som rörde sig inåt landet från den norska Atlantkusten och från öst migrerade grupper från Karelen och Ryssland.Detta är det första av två avsnitt om Norrlands historia där programledaren Urban Lindstedt samtalar med författaren och historiepoddaren Robin Olovsson som är aktuell med boken Historien om Norrland – Dimmans land: från istid till hungerår.Att människor kom från både väst och öst präglade regionens tidiga historia och skapade en mångfaldig kulturell grund. Och Norrlands historia har inte alltid passat in i 1800-talets nationalistiska historieskrivning.Norrlands historia präglas av interaktioner mellan olika folkgrupper, där samer, kväner, finnar och senare svenska nybyggare delade regionens vidsträckta landskap. Dessutom har externa influenser, från vikingar till handelsförbindelser med Ryssland och Östersjöområdet, spelat en avgörande roll i att forma de kulturella och ekonomiska mönstren i regionen. Norrlands tidiga befolkning var inte isolerad, utan en del av större kulturella och ekonomiska nätverk. Redan under stenåldern ser vi tecken på kontakter med andra regioner.De tidigaste spåren av mänsklig aktivitet i Norrland har hittats på platser som Aareavaara nära Pajala, där arkeologiska fynd visar att människor redan för cirka 10 000 år sedan rörde sig i området. De tidiga invånarna i Norrland levde i huvudsak som jägare och samlare.Fynd från platser som Vuollerim, där en stenåldersbosättning grävdes fram, ger en bild av hur dessa tidiga samhällen fungerade. Vuollerim, som dateras till cirka 6 000 år sedan, visar att människorna redan då levde i organiserade grupper och byggde permanenta strukturer som hyddor. De rörde sig mellan säsongsbaserade läger beroende på vilka resurser som var tillgängliga under olika tider på året. Ett sofistikerat system av basläger och mindre jaktstationer gjorde det möjligt att maximera nyttjandet av naturens cykler.Landhöjningen, som skedde snabbare i Norrland än i andra delar av Sverige, förändrade kontinuerligt kustlinjer och skapade nya områden för bosättning och jakt. De älvar som meandrar genom regionen blev inte bara viktiga för fiske utan fungerade också som transportleder och kulturella sammanlänkningspunkter.Samerna är en av de äldsta kontinuerliga folkgrupperna i Norrland och har befolkat området i tusentals år. Deras livsstil har traditionellt kretsat kring jakt, fiske och renskötsel, aktiviteter som anpassats till regionens karga klimat och varierande natur. Samerna utvecklade ett nomadiskt levnadssätt där renskötseln spelade en central roll, särskilt under senare historiska perioder.Bild: Carta Marina, skapad av Olaus Magnus år 1539, är en detaljerad och fantasifull karta över Norden. Olaus Magnus lade ner tolv års arbete på kartan innan den trycktes i Venedig år 1539. Kartan utgjorde ett förarbete till Olaus Magnus storverk Historia de gentibus septentrionalibus – Historia om de nordiska folken, och av kartans bilder återfinns över hundra även i boken. Wikimedia Common. Public DomainLjud: Electra To The Baltic Sea Full. Giuseppe Rizzo. Storyblock AudioLyssna också på Samerna och koloniseringen av Norrland.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Finland var först i Europa med att införa kvinnlig rösträtt år 1906. Trots att storfurstendömet Finland var en del av Tsarryssland hade ett medborgarsamhälle kunnat utvecklas. Ett medborgarsamhälle som bara stärktes när Ryssland försökte förryska Finland i slutet på 1800-talet.Emma Saltzman (f. Ruin 1853-1934) hade växt upp i Ryssland och som ung kvinna levt ett finskt herrgårdsliv i Tavasteland, för att som gift kvinna leva ett bildat borgerligt liv i Helsingfors. Hennes engagemang tillsammans med andra kvinnor banade väg för demokrati och jämlikhet i Finland. Detta är ett betalt samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland.I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Katarina Saltzman, etnolog och forskare vid Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet. Hon är aktuell med boken En röst för frigörelse - Emma Saltzmans livshistoria, som hon skrivit tillsammans med Inga Elgqvist-Saltzman.Emma Ruin föddes år 1853 i Tsarskoje Selo utanför St Petersburg i Ryssland. Hennes far var finländsk officer i Tsarryssland och hennes mor hade tysk-baltisk härkomst från Livland. Barndomen var nomadisk, där fadern tjänstgjorde som officer och arbetade som affärsman. Emma bevittnade avskaffandet av livegenskapen och hennes uppväxt med en livegen barnsköterska kom att prägla hennes vuxna liv och tände gnistan till att kämpa för frigörelse och jämställdhet. Först som 17-åring flyttade hon till Tavasteland i Finland för att leva ett finskt herrgårdsliv.Emma levde under en period av djupgående modernisering och samhällsomvandling i Finland. Hon omgavs av tidens nymodigheter som telefon, framsteg inom medicin och moderna klädstilar, samtidigt som hon kämpade för grundläggande rättigheter.Emma levde ett privilegierat liv både som barn och vuxen, men kom att engagera sig för utbildning, jämlikhet och demokrati. Som gift läkarhustru i huvudstaden Helsingfors blev Emma en del av stadens bildade borgerskap. Samtidigt var hon, med rötter i Ryssland och Karelen, en outsider i denna krets - en gränsöverskridare mellan finskt, ryskt, baltiskt och svenskt. Trots att svenska inte var hennes modersmål, värnade hon om den svenskspråkiga minoritetens rättigheter och representationen av dessa frågor.Under de så kallade ofärdsåren i slutet på 1800-talet, då spänningarna mellan Finland och Ryssland tilltog, engagerade sig Emma i den passiva, antiryska motståndsrörelsen. Hon engagerade sig också i kampen för flickors och kvinnors rätt till utbildning, lika rösträtt för alla och ett Finland fritt från ryskt förtryck och blev en inflytelserik röst i den växande kvinnorörelsen.När Finland 1906 blev först i Europa med att införa allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor nämndes Saltzman tidigt som en potentiell kvinnlig kandidat inför lantdagsvalet 1907. Trots att hon avböjde, fortsatte hon att verka inom Svenska folkpartiets centralstyrelse och andra politiska organ.Ett annat viktigt forum för Emmas engagemang var Marthaförbundet, där frågor om utbildning och folkbildning stod högt på agendan. Hon lyfte ofta sådana ämnen i de föreningar hon var involverad i, med ett brinnande intresse för att öka kunskapsnivån i samhället.Bild: Handarbete var viktigt för kvinnorna bland de bildade borgarna i Helsingfors vid förra sekelskiftet. Från vänster: Emma Saltzman, Mathilda Krohn och Olga Federley. Finna.fi. CC BY 4.0Musik: Fall in Line (Suffrage March) av Victor Military Band; 1914, Internet Archive, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fortsättningskriget innebar att Finland anslöt sig till Nazitysklands krig mot Sovjetunionen. Finland hade sett sina baltiska grannar slukas av Sovjetunionen och vapenbrödraskapet med Nazityskland var den enda allians som erbjöds det hotade Finland.Det fanns också en idé om upprättande av ett Storfinland långt bortom Finlands traditionella gränser. Men fortsättningskriget betraktades som ett försvarskrig eftersom hotet från Sovjetunionen bara hade ökat sedan freden efter finska vinterkriget 1939-40.Detta är den fjärde delen av fem om Norden under andra världskriget. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet.Finlands militära operationer koordinerades med Tyskland, inklusive minering av Finska viken för att förhindra sovjetiska sjöfartsrörelser och deltagande i belägringen av Leningrad. Alliansen med Tyskland var kontroversiell och ledde till diplomatiska konsekvenser, inklusive avbrytande av diplomatiska förbindelser med Storbritannien och utvisning av Finlands ambassadör i USA.Förutom att återvinna förlorat territorium fanns det en dröm om ett Storfinland med rötter i nationalismen under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Geografiskt varierade omfattningen av idén om Storfinland, men inkluderade vanligtvis Finland, Östkarelen, Ingermanland och Kolahalvön, vilket täcker cirka 315 000 km. Vissa förespråkare för Storfinland inkluderade även Estland, finsktalande Västerbotten i Sverige och Finnmark i Norge.Efter Fortsättningskrigets inledande framgångar övergick kriget till ett ställningskrig som varade i nästan två och ett halvt år. Den finska krigföringen var defensiv, med fokus på att behålla de erövrade områdena och förhindra ytterligare sovjetiska framstötar.Men när det började stå klart att Tyskland skulle förlora kriget mot Sovjetunionen uppstod en opposition mot kriget i Finland. Efter massiva sovjetiska anfall på Karelen 1944 skulle fredstrevare skickas ut till Sovjet.Den 4:e september 1944 inleddes vapenvilan, och Sovjetunionen avslutade krigsaktionerna ett dygn senare, den 5:e september. Ett preliminärt fredsavtal skrevs under den 19:e september, och det slutliga fredsavtalet skrevs under i Paris 1947.Finland tvingades avträda territorier och betala krigsskadestånd till Sovjetunionen. Avtalet krävde att Finland skulle återlämna områden som erövrats under kriget och betala 300 miljoner dollar i skadestånd över sex år. Dessa territoriella förluster inkluderade Petsamo och en 30-årig arrendetid för Porkkala-halvön.Bild: Finländskt infanteri går över den gamla gränsen mellan Finland och Sovjetunionen 1941. Av Löjtnant Eronen - finna.fi Wikipdia (CC BY 4.0)- Public DomainMusik: Njet Molotoff! Kampsång från finska vinterkriget, Youtube, Public Domain.Litteratur: Meinander, Henrik (2020) Finland 1944 – Mellan Hitler och Stalin. Lind & Co. StockholmLyssna också på Finlandisering – Finlands framgångsrika strävan efter nationellt oberoendeKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Skåne har blivit svenskt, Karelen befriats, trälar frigivits och genom lag har bönder och bergsmän fått skydd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Konung Magnus deltar i en festparad som firar de lyckosamma händelserna. Då stiger Den Besatta fram och ropar ut olycka över Magnus. Olycksprofetiorna, bestraffningarna för Kung Magnus hybris, går i uppfyllelse. Folkungasagan av August StrindbergBearbetning: Herbert GreveniusI rollerna: Konung Magnus – Per Myrberg, Drottning Blanche – Gun Arvidsson, Konungens mor Ingeborg – Birgitta Valberg, Knut Porse – Erik Hell, Bengt Algotson – Jan-Olof Strandberg, Birgitta – Sif Ruud, Medkonung Erik – Lars Passgård, Eriks gemål Beatrix – Maud Hansson, Biskop Styrbjörn – Georg Årlin, Den Besatta – Gertrud Fridh, Hovbarberaren – Ernst-Hugo Järegård, Munskänken – John Elfström, Hovbagaren – Björn Gustafson, Bödeln – Jan Erik LindqvistRegi: Börje MellvigFrån 1966.

Tioåriga Antti flyttar till Sverige år 1959. Han kan ingen svenska och klasskamrater och grannar skriker glåpord efter familjen. Där sås fröet till vad som ska bli en banbrytande sverigefinsk författare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vem var Antti Jalava, författaren vars böcker och citat har berört över generationsgränserna och blivit symbol för sverigefinsk identitet, inspirerat till akademiska examensarbeten och blivit slagord som klottrats i Stockholms tunnelbanor?Antti Jalava flyttade till Sverige som tioåring och sattes i svensk skola där han förbjöds att tala sitt modersmål. Denna uppväxt i en kulturellt och språkligt undertryckande miljö formade hans liv och författarskap. Är det möjligt att återuppliva ett språk som man med våld kvävt till döds?Intervjupersoner: Leena Koivuneva/Journalist och vän till Antti Jalava, Andreas Ali Jonasson/BibliotekarieReporter: Mika Tahvanainen Manus: Mika Tahvanainen, Tiina Laitila Kälvemark och Lotta HoppuProducenter: Lotta Hoppu och Tiina Laitila Kälvemark Berättarröst: Tiina Laitila Kälvemark Slutmix: Mika Tahvanainen Vem var Antti Jalava?Den sverigefinska författaren och översättaren Antti Jalava föddes i Villmanstrand i finska Karelen år 1949. Han flyttade med sin familj till Stockholm år 1959. Antti Jalavas mest kända och framstående verk är romanen Asfaltblomman (1980) som handlar om att förlora och återta sitt modersmål och identitet. Antti Jalava har skrivit böckerna Matti (1974), Jag har inte bett att få komma (1976), Asfaltblomman (1980), Sprickan (1993) och Känslan (1996). Böckerna Asfaltblomman, Sprickan och Känslan utgör en sverigefinsk trilogi. Antti Jalava dog vid 72-års ålder år 2021.Kuka oli Antti Jalava?Ruotsinsuomalainen kirjailija ja kääntäjä Antti Jalava syntyi Lappeenrannassa Etelä-Karjalassa vuonna 1949. Hän muutti perheensä kanssa Tukholmaan vuonna 1959. Antti Jalavan tunnetuin ja merkittävin teos on romaani Asfaltblomman (Asfalttikukka, 1980), joka kertoo äidinkielen ja identiteetin menettämisestä ja takaisin saamisesta. Antti Jalava on kirjoittanut kirjat Matti (1974), Jag har inte bett att få komma (Kukaan ei kysynyt minulta, 1976), Asfaltblomman (Asfalttikukka, 1980), Sprickan (Halkeama, 1993) ja Känslan (1996). Kirjat Asfaltblomman, Sprickan ja Känslan muodostavat ruotsinsuomalaisen trilogian. Antti Jalava kuoli 72-vuotiaana vuonna 2021.

Fortsättningskriget kom att handla om mer än att återta det Finland förlorat till Sovjetunionen under Vinterkriget 1939-40. Något Storfinland blev det aldrig då Finlands allierade Nazityskland förlorade kriget mot Sovjetunionen. Men Finland lyckades bevara sin självständighet genom att överge Tyskland i exakt rätt ögonblick.Vinterkrigets fredsslut i mars 1940 hade lämnat ett djupt sår efter sig i Finland. Stora delar av Karelen hade avträtts och Hangö var ockuperat av sovjettrupper. De politiska förvecklingarna ledde till att Finland i juni 1941 deltog i det tyska anfallet på Sovjetunionen och återstod de områden som förlorats och till och med gick en bit längre öster om den gamla riksgränsen.Under två år 1942 och 1943 stod fronten stilla. I juni 1944 kom det sovjetiska motanfallet efter det att det stod klart att Hitlertyskland var på väg att förlora kriget. Det sovjetiska anfallet ledde till ett finskt sammanbrott som kunde bromsas upp först väster om Viborg. Situationen var förtvivlad. Finland lett av Mannerheim lyckades trots allt lösgöra sig ur kriget och den 5 september 1944 inleddes vapenvilan och fredsförhandlingarna sattes igång.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp sitt allra första avsnitt om Vinterkriget 1939-40 från november 2019 med en diskussion om Fortsättningskriget. Finland kom under året efter Vinterkriget och den tuffa marsfreden att alltmera bli indragen i tyskarnas förberedelser för anfallet på Sovjetunionen. Frågan är hur medvetet och varför de ansvariga, inte minst presidenten Ryti och överbefälhavaren Mannerheim, drog in Finland i ett nytt krig. Det gick att hävda att det var en fråga om att återta det som ryssarna utan rätt tagit 1940. Problemet var om det i verkligheten fanns andra bevekelsegrunder och hur ska vi uppfatta Finlands samarbete med Tyskland? Förde Finland ett separatkrig?Den som vill läsa vidare kan med fördel ta sig an relevanta kapitel i Henrik Meinanders Republiken Finland - Igår och i dag (2012). Självklart är Väinö Linnas Okänd soldat relevant även om den är fiktiv. Lättillgänglig om än med några år på nacken kan Allan Sandströms bok ge en överblick Fortsättningskriget: 1941-44 (1991). Det finns dessutom på svenska för den lite mer hårdkokte två delar i trebandsverket Finlands krig (2000) som ger detaljerna. På engelska kan den samförfattade boken The continuation and Lapland Wars 1941-44 (2016) vara en bra översikt.Bild: Finska soldater på VT -linjen 1944. "Larm vid VT -linjestationerna."; Sot.virk. Uuno Laukka - https://finna.fi/Record/sa-kuva.sa-kuva-143060?lng=en-gb , Militärmuseum, Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Edith Södergrans (1892-1923) poesi inledde modernismen i Norden. Självmedveten om sin unika röst trotsade hon konventionerna och passade aldrig riktig in i den svenskspråkiga kulturvärlden i Finland. I Sverige uppmärksammades hon först efter sin tidiga död.Edith Södergran fick en elitutbildning i Sankt Petersburg, men hennes liv bröts itu av ryska revolutionen och den nya gränsen mellan Ryssland och Finland. Familjen, som var svenskspråkig från Finland, förlorade sin förmögenhet i den ryska revolutionen. Men ännu värre var att Edith Södergran blev sjuk i tuberkulos redan i ungdomen.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med litteraturvetaren Agneta Rahikainen som doktorerade på Edith Södergran. Agneta har skrivit flera böcker om Södergran och är aktuell med böckerna Edith Södergran – Stjärnfångerskan samt Edith Södergran – Världen är min.Hon föddes den 4 april 1892 i S:t Petersburg i Ryssland i en svenskspråkig familj. Hon studerade på den tyska högstatusskolan Petrischule i Sankt Petersburg, som vid den här tiden var Europas fjärde största stad. Hon skrev dikter tidigt i livet.Det var en kosmopolitisk miljö där det pratades franska, tyska, ryska, finska och svenska. Och en politiskt orolig tid som präglades av det tsariska enväldet och demonstrationerna, våldsamheterna. På sin skolväg kunde hon se blod på gatorna och lik som flöt i floden Neva.Den ryska revolutionen 1917 skulle inte bara skingra familjens förmögenhet utan också vänner och bekanta. Finlands självständighet revolutionsåret drog också en gräns mellan familjens hus i Raivola i finska Karelen och metropolen Sankt Petersburg.När Edith i unga år diagnostiserades med lungtuberkulos efter en utdragen förkylning 1909, drabbades hon av svår dödsångest: hon visste alltför väl hur nedbrytande sjukdomen är. Då reste modern med henne till ett sanatorium i Schweiz, känt för sina banbrytande behandlingsmetoder. Ediths hälsotillstånd förbättrades och hon och modern Helena reste lättade hem.Edith visste att hon hade en unik röst som diktare. Hennes dikter följde inte något traditionellt mönster. Till hennes ambitiösa, intellektuella stil hör den fria rytmen, samt suggestiva, liturgiska upprepningar.Bild: Foto i Edith Södergrans gränspass 1921. Svenska Litteratursällskapet i Finland, Finna.fi, CC BY 4.0Lyssna också på Klockbytare och tatarer – en föraning om masskonsumtions-samhälletMusik: Forlorn Melody av Boris Skalsky, Storyblocks AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under 20 år har Lida Starodubtseva översatt böcker från svenska till hemspråket ryska. Nu har hon skrivit sin första egna bok, på svenska, och i den återvänder Lida Starodubtseva till ryska Karelen och sin mormor som blev gripen och torterad. Och berättar om Ryssland som fejkar en normalitet och där majoriteten väljer att svälja propagandan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Finlands folksjäls vagga så kallas ibland det Karelen som gick förlorat i krigen mot Sovjetunionen. Över 400 000 människor tvingades fly från områdena kring Ladoga-sjön, Viborg och Karelska näset för snart 80 år sedan. Finlands nationalepos Kalevala bygger på visor från Karelen och kulturpersoner såsom Edith Södergran och Akseli Gallen-Kallela vallfärdade till Karelska näset för att uppleva den mångkulturella miljön och de natursköna stränderna.Stora delar av Karelen tillhör numera Ryssland, men ett nytt kapitel håller på att skrivas med tanke på Finlands stundande NATO-medlemskap. Det tidigare goda gränssamarbetet har somnat in, samtidigt som invasionen av Ukraina har väckt gamla minnen till liv hos de vars familjer en gång flydde Karelen. Ett program av Julia WiræusProducent: Tiina Laitila Kälvemark tiina.laitila@sverigesradio.seSlutmix: Emilia MartinProgrammet producerades av Sveriges Radio Finska år 2022.Medverkande:Johanna Holmström, författareRainer Knapas, kulturhistorikerJyrki Ijäs, föreningsaktivist, ordförande för sockenföreningen Hiitola i Karelska FörbundetMarika Tandefelt, språkvetare med rötter i ViborgLars-Einar Floman, chefredaktör för Wiborgs Nyheter, född i Viborg Pentti Palomäki, antikvarie i Villmanstrand, specialiserad på karelsk litteratur 

Den kosmopolitiska metropolen Viborg var fram till krigsslutet Finlands näst största stad och känd för sin flerspråkighet. För nästan 80 år sedan förlorade Finland staden i krigen mot Sovjet, och alla Viborgs över 80 000 invånare fick börja om på nytt. I Viborg talades finska, svenska, tyska och ryska i en salig blandning. Där fanns också en synagoga med tillhörande församling, och muslimska tatarer och en romsk minoritet bodde i staden. Svenskan hade en särskilt stark ställning med dagstidningar, församling och lyceum. Marika Tandelfelts stora svenskspråkiga släkt hade levt i samma hus i Viborg i många generationer när vinterkriget bröt ut 1939. Finland förlorade till slut en tiondel av sina landområden och Viborgborna sina hem, men minnet av den speciella staden lever vidare.   Ett program av Julia WiræusProducent: Tiina Laitila Kälvemark tiina.laitila@sverigesradio.se Slutmix: Emilia Martin Programmet producerades av Sveriges Radio Finska år 2022.Medverkande:Marika Tandefelt, språkvetare med rötter i ViborgLars-Einar Floman, född i Viborg och chefredaktör för Wiborgs NyheterRainer Knapas, kulturhistoriker

Min alldeles för smarta mobiltelefon meddelar mig då och då: Du har fått ett nytt minne. "Det vet du ingenting om", svarar jag då men klickar fram bilden ändå. Om Lida Starodubtseva:Lida Starodubtseva är skönlitterär översättare, skribent och lärare. Född 1982 i ryska Karelen, bor i nordöstra Skåne. Skriver mest på sitt andraspråk svenska, översätter egna och andras texter till modersmålet ryska, läser högt i finska ordböcker för att få höra mormors språk. Tror att allt tänkande och skrivande egentligen är översättning, fram och tillbaka, i all oändlighet.Producent Dmitri Plax tankar@sverigesradio.se

Hur Finland blev en del av Sverige under den tidiga medeltiden är omdiskuterat. När embryot till en svensk statsmakt utvecklas under 1200-talet blev det möjligt för svenskspråkiga att i organiserad form bosätta sig i nuvarande Finland.Vi vet att Finland omnämns första gången på svenska runstenar och i ryska krönikor från 1100-talet. Finland har skapades i en spänning mellan det som kom allt bli Sverige och Ryssland.I den nymixade reprisen av avsnitt 88 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet.Traditionell historieskrivning bjuder att Finland inlemmades i det svenska riket genom erövringståg. Det är en historia som passar både rikssvensk och finländsk nationalism. Men det finns inga säkra belägg för att det någonsin företagits regelrätta korståg i syfte att kristna finnarna. Att tre militära operationer mot Finland utkristalliserats och upphöjts till korståg passar den medeltida propagandan för att legitimera svensk värdslig och religiös makt i nuvarande Finland.Traditionellt räknar man med tre korståg. Det första, som knappast har hänt, ska enligt traditionen ha genomförts i mitten av 1100-talet till sydvästra Finland av Erik den helige och den engelskfödde biskop Henrik av Uppsala, senare Finlands skyddshelgon. Det andra företogs 1239 till Tavastland av Birger jarl och det tredje till Karelen 1293 av marsken Torgils Knutsson.Närheten till det likaså expansiva ryska furstendömet Novgorod gjorde att kolonisationen, kristnandet och etableringen av ett svenskt välde fick en stark militär slagsida. Borgar byggdes, resningar nedkämpades och plundringståg i gränstrakterna blev närmast rutin. Liknande scenarier utspelade sig inte i medeltidens Norrland eller Småland.Musik: Vaka Vanha Vainamoinen ur Kalevala framförd av John Soininen on November 5, 1939 i BerkelyBild: En avbildning från senmedeltiden av Erik den heliges och biskop Henriks korståg till Finland. Något som sannolikt aldrig hänt. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mina katter lever ett oerhört priviligierat liv. De går ute i det fria, fångar och äter fåglar och skogsmöss, men vet att om jaktlyckan vänder så kan de alltid komma hem till en välfylld matskål. Om Lida Starodubtseva:Lida Starodubtseva är skönlitterär översättare, skribent och lärare. Född 1982 i ryska Karelen, bor i nordöstra Skåne. Skriver mest på sitt andraspråk svenska, översätter egna och andras texter till modersmålet ryska, läser högt i finska ordböcker för att få höra mormors språk. Tror att allt tänkande och skrivande egentligen är översättning, fram och tillbaka, i all oändlighet.Producent Dmitri Plax tankar@sverigesradio.se

Men fråga inte henne, hon är ingen riktig ryss! Om Lida Starodubtseva:Lida Starodubtseva är skönlitterär översättare, skribent och lärare. Född 1982 i ryska Karelen, bor i nordöstra Skåne. Skriver mest på sitt andraspråk svenska, översätter egna och andras texter till modersmålet ryska, läser högt i finska ordböcker för att få höra mormors språk. Tror att allt tänkande och skrivande egentligen är översättning, fram och tillbaka, i all oändlighet.Producent Dmitri Plax tankar@sverigesradio.se

De finska marknadsplatserna kring förra sekelskiftet avspeglade att Finland var en del av det ryska kejsardömet där tartarer bortom Uralbergen kunde trängas med judiska veteraner och bonddrängar som ville byta sitt fickur.Småhandel och informella handelsutbyten gav upphov till en mångfald av möten i Finland under årtiondena kring sekelskiftet 1900. Industrialiseringen, ökade inkomster och större näringsfrihet gjorde att konsumtionen växte och fler kunde försörja sig på småskalig handel av olika slag. Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Anna Sundelin och Johanna Wassholm, båda historiker vid Åbo akademi som medverkat i antologin Att mötas kring varor – Plats och praktiker i handelsmöten i Finland 1850-1950Utmärkande för de finländska handelsplatserna, särskilt i jämförelse med övriga Norden, var den starka närvaron av försäljare från det mångnationella ryska kejsardömet. Den politiska tillhörigheten och den geografiska närheten till Ryssland gjorde ryssar, karelare, judar och tatarer till ett synligt inslag i den finländska småhandeln.Lyssna också på När sprätthökar och rangsjuka fruntimmer hotade samhällets överlevnad.Musik: Picking The Best One av Jon Presstone, Storyblocks audioBild: Handel med grisar på St Johannes torg i Karelen på 1930-talet Foto: T. Laitinen, Svenska litteratursällskapet i Finland. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jag tänkte att jag ville vara en sten. En mineral. Inte bara för att kristallerna var så vackra att jag nästan tappade andan. Om Lida Starodubtseva:Lida Starodubtseva är skönlitterär översättare, skribent och lärare. Född 1982 i ryska Karelen, bor i nordöstra Skåne. Skriver mest på sitt andraspråk svenska, översätter egna och andras texter till modersmålet ryska, läser högt i finska ordböcker för att få höra mormors språk. Tror att allt tänkande och skrivande egentligen är översättning, fram och tillbaka, i all oändlighet.Producent Dmitri Plax tankar@sverigesradio.se

Du har några timmar på dig att packa en resväska för att lämna ditt hem som du kanske aldrig mer kommer tillbaka till. Vad tar du med dig? Om Lida Starodubtseva:Lida Starodubtseva är skönlitterär översättare, skribent och lärare. Född 1982 i ryska Karelen, bor i nordöstra Skåne. Skriver mest på sitt andraspråk svenska, översätter egna och andras texter till modersmålet ryska, läser högt i finska ordböcker för att få höra mormors språk. Tror att allt tänkande och skrivande egentligen är översättning, fram och tillbaka, i all oändlighet.Producent Dmitri Plax tankar@sverigesradio.se

Som invandrare är min vän exemplarisk. Hon lärde sig svenska fortare än kvickt och har aldrig levt på bidrag. Hon tar varje tillfälle i akt för att öva majoritetsspråket och lära sig de lokala sederna Om Lida Starodubtseva:Lida Starodubtseva är skönlitterär översättare, skribent och lärare. Född 1982 i ryska Karelen, bor i nordöstra Skåne. Skriver mest på sitt andraspråk svenska, översätter egna och andras texter till modersmålet ryska, läser högt i finska ordböcker för att få höra mormors språk. Tror att allt tänkande och skrivande egentligen är översättning, fram och tillbaka, i all oändlighet.Producent Dmitri Plax tankar@sverigesradio.se

Nu inbillar jag mig ibland att jag möter en bronsålderskvinna här på Linderödsåsen. Inte så ofta, bara när jag under mina strövtåg tar mig till de tydligaste fornlämningarna. Om Lida Starodubtseva:Lida Starodubtseva är skönlitterär översättare, skribent och lärare. Född 1982 i ryska Karelen, bor i nordöstra Skåne. Skriver mest på sitt andraspråk svenska, översätter egna och andras texter till modersmålet ryska, läser högt i finska ordböcker för att få höra mormors språk. Tror att allt tänkande och skrivande egentligen är översättning, fram och tillbaka, i all oändlighet.Producent Dmitri Plax tankar@sverigesradio.se

Jag har samma modersmål som min moder. Men hon har inte samma modersmål som sin moder. Hennes mor talade sin äidinkieli. Det heter alltså moders-mål även på min mormors språk. Om Lida Starodubtseva:Lida Starodubtseva är skönlitterär översättare, skribent och lärare. Född 1982 i ryska Karelen, bor i nordöstra Skåne. Skriver mest på sitt andraspråk svenska, översätter egna och andras texter till modersmålet ryska, läser högt i finska ordböcker för att få höra mormors språk. Tror att allt tänkande och skrivande egentligen är översättning, fram och tillbaka, i all oändlighet.Producent Dmitri Plax tankar@sverigesradio.se

Min alldeles för smarta mobiltelefon meddelar mig då och då: Du har fått ett nytt minne. "Det vet du ingenting om", svarar jag då men klickar fram bilden ändå. Om Lida Starodubtseva:Lida Starodubtseva är skönlitterär översättare, skribent och lärare. Född 1982 i ryska Karelen, bor i nordöstra Skåne. Skriver mest på sitt andraspråk svenska, översätter egna och andras texter till modersmålet ryska, läser högt i finska ordböcker för att få höra mormors språk. Tror att allt tänkande och skrivande egentligen är översättning, fram och tillbaka, i all oändlighet.Producent Dmitri Plax tankar@sverigesradio.se

Dagens gäst är Alex Schulman. Han är inte bara krönikor sedan många år, numera i DN, utan har även en av Sveriges populäraste poddar ihop med Sigge Eklund som heter just Alex & Sigges podcast. Han är också författare, vars senaste bok är en roman som heter Överlevarna (Bonnier 2020), och handlar om återuppleva sin barndom som vuxen. Jag förstår att det kanske förvånar att jag väljer att ha ett samtal med just honom här i podden. Låt mig då förklara lite hur jag tänker.När jag slutade som ledarskribent kändes det som en lättnad att lämna den ganska tydliga ideologiska mall man förväntades följa. Inte så mycket av min chef, Tove Lifvendahl, som gav mig mycket fria tyglar och utgjorde ett bra bollplank, utan mer av läsare. Ledarsidan ska fylla en funktion i debatten och ledarskribenterna är de politiska lägrens trogna hirdmän, eller legosoldater i vissa fall. Det jag vill bidra till med podden, och med Rak höger överlag, är att vara mer prövande än jag kunde vara då. Podden slogan är att jag har “samtal med vänner och fiender. Utan filter eller skygglappar.” Det låter aningen högtravande, men det är inte tomma ord för mig, utan något jag strävar mot. Men det är såklart lättare att få vänner att tacka ja när man hör av sig. Många har ingen lust att prata med någon de inte håller med, tyvärr. När jag läste Alex Schulmans två senaste krönikor kände jag att jag gärna ville ha honom som gäst, trots att vi utväxlade hårda ord med varandra ganska nyligen. Eller just därför. Vi hamnar ofta på motsatta sidor i politiska frågor, men hans krönikor om Ukrainakriget har jag läst med stor behållning. Varför finner jag plötsligt sånt värde i hans krönikor? Har något hänt i samtiden när en sådan som Alex Schulman, som inte direkt pratat sig varm om nationalism innan, plötsligt skriver om att försvara sitt land? Om hans pappas sorg över att förlora sitt barndomshem i Karelen till Ryssland? Om detta och mycket annat pratar vi i dagens podd.Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst. LänkarAlex Schulmans senaste krönika: Kriget har blivit vardag – nu börjar vi käbbla igen (DN 29/3)Alex Schulmans näst senaste krönika, som handlar om hans pappa och om att försvara sitt land: Ryssarna jämnade min pappas hus med marken (DN 21/3)Några avslutande ordDe tre senaste veckorna haft ett pågående projekt som gick i hamn i går. Därför har jag inte kunnat jobba för full maskin. Projektet var att tjugo år efter att alla mina jämnåriga kamrater gjorde det ta körkort, vilket jag nu gjort. Jag körde min första körlektion tisdag för tre veckor sedan med körskolan My driving academy och igår blev jag godkänd på uppkörningen. Är hemskt lättad. Och nu återgår jag till att jobba heltid med Rak höger igen. En annan sak också. Jag har lovat att det ska komma ett poddavsnitt varje söndag, men har inte alltid hållit det. I stället har jag prioriterat att få ut avsnitt så snabbt det går, ofta för att innehållet har nyhetsvärde. Det kommer jag även fortsättningsvis att göra, tänkte jag. Om ni verkligen inte gillar det så hör gärna av er till: ivararpi@substack.comUtgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Dikt: "Moorleiche" Uppläsning: författaren Jerker Sagfors är poet och bosatt i Trollhättan, där han också är konstnärlig ledare för Trollhättans poesifestival. Han debuterade 2007 med den Lorca-influerade diktsamlingen Grön, grön.2015 utkom De döda kommer från Karelen (W&W) som väckte viss uppmärksamhet i Sverige, men kanske ännu mer i Finland. Sagfors poesi har beskrivits som ekokritisk, suggestiv och lakoniskt humoristisk. I hans dikter riktas blicken på såväl detaljer som helheter för att utröna hur det lilla och det stora förutsätter varandra.I den nya diktsamlingen,"Att lämna sitt hus", skildras en samtid som har för mycket, men ändå inte kan avstå från att begära mer. 2015 tilldelades Jerker Sagfors av Svenska akademien stipendium ur Erik och Stina Lundbergs minnesfond.DIKTSAMLING: De döda kommer från Karelen (Wahlström & Widstrand, 2015)MUSIK Igor Stravinsky: Berceuse ur EldfågelnEXEKUTÖR Christian Lindberg, trombon och Roland Pöntinen, piano

Dikt: De döda kommer från Karelen Uppläsning: författaren Jerker Sagfors är poet och bosatt i Trollhättan, där han också är konstnärlig ledare för Trollhättans poesifestival. Han debuterade 2007 med den Lorca-influerade diktsamlingen Grön, grön.2015 utkom De döda kommer från Karelen (W&W) som väckte viss uppmärksamhet i Sverige, men kanske ännu mer i Finland. Sagfors poesi har beskrivits som ekokritisk, suggestiv och lakoniskt humoristisk. I hans dikter riktas blicken på såväl detaljer som helheter för att utröna hur det lilla och det stora förutsätter varandra.I den nya diktsamlingen,"Att lämna sitt hus", skildras en samtid som har för mycket, men ändå inte kan avstå från att begära mer. I sin kuslighet och språkliga precision är De döda kommer från Karelen en drabbande läsupplevelse. Ragnar Strömberg, Göteborgs-PostenDIKTSAMLING: De döda kommer från Karelen (Wahlström & Widstrand, 2015)MUSIK Trad från Ryssland: Sång för att tillbringa mörkretEXEKUTÖR Sirmakka

Fortsättningskriget kom att handla om mer än att återta det Finland förlorat till Sovjetunionen under Vinterkriget 1939-40. Något Storfinland blev det aldrig då Finlands allierade Nazityskland förlorade kriget mot Sovjetunionen. Men Finland lyckades bevara sin självständighet genom att överge Tyskland i exakt rätt ögonblick.Vinterkrigets fredsslut i mars 1940 hade lämnat ett djupt sår efter sig i Finland. Stora delar av Karelen hade avträtts och Hangö var ockuperat av sovjettrupper. De politiska förvecklingarna ledde till att Finland i juni 1941 deltog i det tyska anfallet på Sovjetunionen och återstod de områden som förlorats och till och med gick en bit längre öster om den gamla riksgränsen.Under två år 1942 och 1943 stod fronten stilla. I juni 1944 kom det sovjetiska motanfallet efter det att det stod klart att Hitlertyskland var på väg att förlora kriget. Det sovjetiska anfallet ledde till ett finskt sammanbrott som kunde bromsas upp först väster om Viborg. Situationen var förtvivlad. Finland lett av Mannerheim lyckades trots allt lösgöra sig ur kriget och den 5 september 1944 inleddes vapenvilan och fredsförhandlingarna sattes igång.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp sitt allra första avsnitt om Vinterkriget 1939-40 från november 2019 med en diskussion om Fortsättningskriget. Finland kom under året efter Vinterkriget och den tuffa marsfreden att alltmera bli indragen i tyskarnas förberedelser för anfallet på Sovjetunionen. Frågan är hur medvetet och varför de ansvariga, inte minst presidenten Ryti och överbefälhavaren Mannerheim, drog in Finland i ett nytt krig. Det gick att hävda att det var en fråga om att återta det som ryssarna utan rätt tagit 1940. Problemet var om det i verkligheten fanns andra bevekelsegrunder och hur ska vi uppfatta Finlands samarbete med Tyskland? Förde Finland ett separatkrig?Finland samlande den största militärs styrka som landet någonsin ställt på fötter inför anfallet på Karelska näset och Ladoga Karelen. Under anfallet öster om Viborg inringades en stor mängd ryska soldater i operationer som ledde fram till Finlands största militära seger. Under de fem månader långa erövringskriget stupade 25 000 man – ett pris som de ansvariga uppenbarligen var beredda att betala. De finska styrkorna stannade i december upp innan de nått för nära Leningrad, men ett ganska stor territorium öster om den gamla gränsen 1939 ockuperades intill floden Svir. Här kom fronten att ligga ända fram till sommaren 1944.I takt med den tyska arméns motgångar i Sovjet 1942-43 blev det aktuellt för Finland att dra sig ur kriget. Det stod ganska klart för alla inblandade att Tyskland skulle komma att förlora kriget. Det visades sig klokt av Mannerheim att finska trupper inte erövrat Leningrad eller Murmanskbanan. I juni 1944 inledde Sovjetarmén en offensiv på Karelska näset och i Ladoga karelen. Målet för den sovjetiska ledningen var att undanröja hotet mot Leningrad innan den slutliga offensiven mot Tyskland. Situationen var mycket svår och de ansvariga i Finland var tvungna att balansera på slak lina för att klara av att rädda Finlands självständighet. Den finska armén stod stundtals inför sin undergång och var helt beroende av militärt stöd med trupper och materiel från Tyskland samtidigt som det var dags att inleda fredsförhandlingar med Moskva. Hur skulle man lösa detta dilemma? Tyskarna krävde lojalitet för att understödja och Sovjet krävde att Finland sa upp samarbetet med Hitlertyskland. De gällde att agera exakt rätt och säga upp bekantskapen med Tyskland i samma stund som den sovjetiska offensiven stoppats upp och Moskva inte krävde en villkorslös kapitulation.Vi vet i efterhand att den finska ledningen lyckades bevara Finlands suveränitet. Finland kom med Fortsättningskriget att minst sammanlagt 60 000 i stupade. Kriget skapade mycket stora utmaningar. Inget krigförande land under andra världskriget satte fler soldater i proportion till sin befolkning i vapen än Finland. Hemmafronten slapp visserligen de värsta bombanfallen och kriget fördes med undantag av delar av Karelen och ödemarken i norr inte så mycket på finskt territorium. Frågan är i vilken utsträckning Fortsättningskriget blev ett totalt krig för Finland.Den som vill läsa vidare kan med fördel ta sig an relevanta kapitel i Henrik Meinanders Republiken Finland - Igår och i dag (2012). Självklart är Väinö Linnas Okänd soldat relevant även om den är fiktiv. Lättillgänglig om än med några år på nacken kan Allan Sandströms bok ge en överblick Fortsättningskriget: 1941-44 (1991). Det finns dessutom på svenska för den lite mer hårdkokte två delar i trebandsverket Finlands krig (2000) som ger detaljerna. På engelska kan den samförfattade boken The continuation and Lapland Wars 1941-44 (2016) vara en bra översikt.Bild: Finska soldater på VT -linjen 1944. "Larm vid VT -linjestationerna."; Sot.virk. Uuno Laukka - https://finna.fi/Record/sa-kuva.sa-kuva-143060?lng=en-gb , Militärmuseum, Wikipedia, Public Domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Fuskar jag om jag lyssnar på ljudbok i stället för läsa? Författaren och kritikern Elin Grelsson undersöker skillnaden mellan litteraturens olika spridningsformer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ursprungligen publicerad 26/11 2019.Det är sensommar när jag lyssnar på de över sjutton timmar som utgör Nina Wähäs roman Testamente. Berättelsen om familjen Toimi i finska Tornedalen följer mig i hörlurarna på skogspromenader, cykelturer till badstranden, kollektivtrafiksresor och i hemarbetet med disk och städning. Min värld och den litterära värld som utgör en stor del av min vakna tid blir allt svårare att skilja åt. När jag passerar en badsjö med cykeln är det samtidigt som ett par unga pojkar i romanen drunknar och vattnet jag befinner mig vid och deras lek vid älven går ihop. Och länge tänker jag på Siri, modern från Karelen, varje gång jag diskar eftersom delen om finska vinterkriget spelades i mina öron samtidigt som jag tog hand om en ovanligt stor disk. På samma sätt upplever jag någon månad senare Sally Rooneys Normala människor på en bussresa mellan Stockholm och Öland. Strax före rastplatsen i Ringarum berättar ena huvudpersonen Connell för sin kärlek Marianne att han kommer gå på skolans avslutningsbal med en annan tjej. I mörkret över Ölandsbron, då min ena fot börjat somna och jag äter ett äpple, har de båda börjat på Trinity College i Dublin. Slutet lyssnar jag på under en promenad då jag möter en hund precis när Connell börjat gå hos en psykolog och de två intrycken sammanflätas. En glad spanielhund och väntrummet hos studentpsykologen. Så går litteraturen in i min perception av världen, blir en del av min visuella och taktila vardag.Medan den tryckta boken under tjugohundratiotalet började dala på allvar ökade ljudboksstreamingtjänsterna stort. Under 2018 ökade antalet lyssnade eller lästa digitala böcker med 44,9 procent i abonnemangstjänsterna i Sverige. Samma utveckling återfanns i de andra nordiska länderna och även internationellt var det vid denna tid som ljudboken på allvar började bli det nya sättet att ta till sig litteratur. Utvecklingen har gett upphov till flera diskussioner. En rör de förändrade villkoren för författare och synen på det konstnärliga verket. En annan rör den kognitiva upplevelsen. Ljudböcker sägs kräva förenklingar, tydligare narrativ och rappare tempo för att lyssnaren – upptagen med annat samtidigt – ska kunna hänga med. Men vad skiljer egentligen läsandet och lyssnandet åt?Efter att i flera böcker ha utforskat den kognitiva process som är läsandet skrev forskaren Daniel T. Willingham, forskare inom kognitiv psykologi, under 2018 en längre artikel i The New York Times där han försökte besvara den fråga som allt oftare ställdes till honom: ”är det fusk om jag lyssnar på en bok i stället för att läsa den?”. Willingham lugnade med att det rent kognitivt i grunden inte skiljer sig särskilt mycket åt. Så fort du identifierat orden, oavsett om det sker genom läsande eller lyssnande, är det samma process för att förstå och bilda sammanhang. Skrivande och läsande är knappt 6000 år gammalt, men att lyssna på berättelser och göra dem begripliga för oss själva har människan ägnat sig betydligt längre åt än så.I september 2019 kom Svenska förläggareföreningen med en rapport om ljudboksmarknaden, som bland annat studerade konsumentbeteendet bland de som lyssnar på litteratur. I enkätstudien framkom en sällan uppmärksammad faktor i ljudbokslyssnandet: behovet av sällskap. På samma sätt som radion eller tv:n håller tystnaden och ensamheten på avstånd har nu ljudboken samma effekt. Andra fördelar med lyssnandet som brukar framhållas – som möjligheten att göra flera saker samtidigt eller att det är mindre ansträngande jämfört med läsandet – hade ingen statistisk signifikans alls. Ljudbokslyssnandet kan liknas vid att lyssna till högläsning, en aktivitet som många förknippar med trygghet och barndom, föräldrars röster vid godnattsagan eller spökhistorier vid elden på lägret. När amerikanska Audio Publishers Associations gjorde en liknande studie om motiv för ljudbokslyssnande rapporterade så många som 17 procent av respondenterna att de föredrog ljudböcker framför andra format just för att de tycker om att bli höglästa för.Själv upplever jag något liknande när jag senare tar fram de tryckta versionerna av både Testamente och Normala människor. Stumheten i pappret är påtagligt jämfört med rösterna som följer mig genom vardagen, jag känner mig fången i min egen röst och fjättrad till själva materian – att behöva sitta framför bokstäver och berätta för mig själv. Texterna känns på ett sätt mer platta och jag upplever mig utlämnad till att själv skapa mening. I andra läsningar är stumheten en lisa. Jag börjar lyssna på Sigbjörn Skådens roman Vaka över dem som sover, men när obehaget stegras i romanen går jag över till den tryckta text som jag enkelt kan lägga ifrån mig och inte kommer lika nära som rösten i mina öron.Samtidigt upptäcker jag när jag läser Normala människor att jag missat detaljer och saker jag missuppfattat i översättningen. Kanske var det när jag var upptagen med att titta på en karta för att se hur långt bussen kommit eller funderade på om min stolsgranne tagit orimligt mycket av vårt gemensamma utrymme till sitt förfogande? I Testamente kan jag plötsligt se hur texten är uppbyggd, gå tillbaka och långsamt läsa om vissa passager som jag behöver få mer grepp om. Och när jag vid ett senare tillfälle lyssnar på Tessa Hadleys roman Sent på dagen och vid tre upprepade tillfällen lyckas somna ifrån exakt samma nyckelscen ger jag upp försöken att spola tillbaka och bestämmer mig för att strunta i den scenen eftersom sammanhanget gett mig tillräckligt med information i alla fall. Lyssnandet ger ofrånkomligen en slarvigare läsning.Daniel T Willingham håller med om detta och stödjer sig bland annat på forskning där studenter fått ta till sig samma vetenskapliga text via tryckt källa och en 22 minuter lång podcast. När de två dagar senare tentade av kunskaperna de fått via texten fick läsarna 81 procent rätt och lyssnarna 59. Så även om det i grunden är samma kognitiva process verkar mer teoretiska och avancerade texter kräva ytterligare mentala strategier, där lyssnandet inte räcker till. Att i stället läsa ger ökat fokus och fokuset gör det möjligt för oss att läsa om, stryka under, stanna upp och betrakta orden. Likaså ger lyssnande inte samma utmaning i form av läsförståelse, eftersom den uppläsande rösten kommer avslöja hur texten ska tolkas. Som läsare behöver du själv räkna ut om dialogen är ironisk, om det finns en undertext, var betoningen i meningen ska ligga och hur den förändras beroende på kontext.Att lyssna på ljudbok är inte att fuska, konstaterar Willingham, men det är en annan typ av upplevelse än vad läsning är. Jag förstår vad han menar. Ljudboken ger dig mer närhet, sällskap, en sorts koppling mellan litteraturen och världen. Samtidigt går du miste om din egen texttolkning, aktiviteten att själv skapa röster och riskerar att missa en del komplex litteratur som fungerar bättre som läsning. Den trycka boken och ljudboken är helt enkelt olika sakeroch det är när vi börjar behandla dem som skilda, men jämlika medium, som vi verkligen kan börja använda oss av dess styrkor.Elin Grelsson, författare och kritikerKällorBokförsäljningsstatistiken. Helåret 2018. Erik Wikberg. Rapport från svenska bokhandlarföreningen och Svenska förläggarföreningen, 2018.Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden. Hedda Hanner, Alice O'Connor och Erik Wikberg. Svenska förläggareföreningen, 2019.Den läsande hjärnan. Daniel T. Willingham. Övers. Matilda Nagy och förord av Julia Uddén. Natur & Kultur, 2018.”Is Listening to a Book the Same Thing as Reading it?” Daniel T. Willingham. The New York Times, 8 december 2018.Omnämnda romaner:Sent på dagen. Tessa Hadley. Övers Amanda Svensson. Wahlström&Widstrand, 2019.Normala människor. Sally Rooney. Övers Klara Lindell. Albert Bonniers Förlag, 2019.Vaka över dem som sover. Sigbjörn Skåden. Övers David Vikgrenn. Teg Publishing, 2019.Testamente. Nina Wähä. Norstedts, 2019.

Fuskar jag om jag lyssnar på ljudbok i stället för läsa? Författaren och kritikern Elin Grelsson Almestad undersöker skillnaden mellan litteraturens olika spridningsformer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ursprungligen publicerad 26/11 2019. Det är sensommar när jag lyssnar på de över sjutton timmar som utgör Nina Wähäs roman Testamente. Berättelsen om familjen Toimi i finska Tornedalen följer mig i hörlurarna på skogspromenader, cykelturer till badstranden, kollektivtrafiksresor och i hemarbetet med disk och städning. Min värld och den litterära värld som utgör en stor del av min vakna tid blir allt svårare att skilja åt. När jag passerar en badsjö med cykeln är det samtidigt som ett par unga pojkar i romanen drunknar och vattnet jag befinner mig vid och deras lek vid älven går ihop. Och länge tänker jag på Siri, modern från Karelen, varje gång jag diskar eftersom delen om finska vinterkriget spelades i mina öron samtidigt som jag tog hand om en ovanligt stor disk. På samma sätt upplever jag någon månad senare Sally Rooneys Normala människor på en bussresa mellan Stockholm och Öland. Strax före rastplatsen i Ringarum berättar ena huvudpersonen Connell för sin kärlek Marianne att han kommer gå på skolans avslutningsbal med en annan tjej. I mörkret över Ölandsbron, då min ena fot börjat somna och jag äter ett äpple, har de båda börjat på Trinity College i Dublin. Slutet lyssnar jag på under en promenad då jag möter en hund precis när Connell börjat gå hos en psykolog och de två intrycken sammanflätas. En glad spanielhund och väntrummet hos studentpsykologen. Så går litteraturen in i min perception av världen, blir en del av min visuella och taktila vardag. Medan den tryckta boken under tjugohundratiotalet började dala på allvar ökade ljudboksstreamingtjänsterna stort. Under 2018 ökade antalet lyssnade eller lästa digitala böcker med 44,9 procent i abonnemangstjänsterna i Sverige. Samma utveckling återfanns i de andra nordiska länderna och även internationellt var det vid denna tid som ljudboken på allvar började bli det nya sättet att ta till sig litteratur. Utvecklingen har gett upphov till flera diskussioner. En rör de förändrade villkoren för författare och synen på det konstnärliga verket. En annan rör den kognitiva upplevelsen. Ljudböcker sägs kräva förenklingar, tydligare narrativ och rappare tempo för att lyssnaren upptagen med annat samtidigt ska kunna hänga med. Men vad skiljer egentligen läsandet och lyssnandet åt? Efter att i flera böcker ha utforskat den kognitiva process som är läsandet skrev forskaren Daniel T. Willingham, forskare inom kognitiv psykologi, under 2018 en längre artikel i The New York Times där han försökte besvara den fråga som allt oftare ställdes till honom: är det fusk om jag lyssnar på en bok i stället för att läsa den?. Willingham lugnade med att det rent kognitivt i grunden inte skiljer sig särskilt mycket åt. Så fort du identifierat orden, oavsett om det sker genom läsande eller lyssnande, är det samma process för att förstå och bilda sammanhang. Skrivande och läsande är knappt 6000 år gammalt, men att lyssna på berättelser och göra dem begripliga för oss själva har människan ägnat sig betydligt längre åt än så. I september 2019 kom Svenska förläggareföreningen med en rapport om ljudboksmarknaden, som bland annat studerade konsumentbeteendet bland de som lyssnar på litteratur. I enkätstudien framkom en sällan uppmärksammad faktor i ljudbokslyssnandet: behovet av sällskap. På samma sätt som radion eller tv:n håller tystnaden och ensamheten på avstånd har nu ljudboken samma effekt. Andra fördelar med lyssnandet som brukar framhållas som möjligheten att göra flera saker samtidigt eller att det är mindre ansträngande jämfört med läsandet hade ingen statistisk signifikans alls. Ljudbokslyssnandet kan liknas vid att lyssna till högläsning, en aktivitet som många förknippar med trygghet och barndom, föräldrars röster vid godnattsagan eller spökhistorier vid elden på lägret. När amerikanska Audio Publishers Associations gjorde en liknande studie om motiv för ljudbokslyssnande rapporterade så många som 17 procent av respondenterna att de föredrog ljudböcker framför andra format just för att de tycker om att bli höglästa för. Själv upplever jag något liknande när jag senare tar fram de tryckta versionerna av både Testamente och Normala människor. Stumheten i pappret är påtagligt jämfört med rösterna som följer mig genom vardagen, jag känner mig fången i min egen röst och fjättrad till själva materian att behöva sitta framför bokstäver och berätta för mig själv. Texterna känns på ett sätt mer platta och jag upplever mig utlämnad till att själv skapa mening. I andra läsningar är stumheten en lisa. Jag börjar lyssna på Sigbjörn Skådens roman Vaka över dem som sover, men när obehaget stegras i romanen går jag över till den tryckta text som jag enkelt kan lägga ifrån mig och inte kommer lika nära som rösten i mina öron. Samtidigt upptäcker jag när jag läser Normala människor att jag missat detaljer och saker jag missuppfattat i översättningen. Kanske var det när jag var upptagen med att titta på en karta för att se hur långt bussen kommit eller funderade på om min stolsgranne tagit orimligt mycket av vårt gemensamma utrymme till sitt förfogande? I Testamente kan jag plötsligt se hur texten är uppbyggd, gå tillbaka och långsamt läsa om vissa passager som jag behöver få mer grepp om. Och när jag vid ett senare tillfälle lyssnar på Tessa Hadleys roman Sent på dagen och vid tre upprepade tillfällen lyckas somna ifrån exakt samma nyckelscen ger jag upp försöken att spola tillbaka och bestämmer mig för att strunta i den scenen eftersom sammanhanget gett mig tillräckligt med information i alla fall. Lyssnandet ger ofrånkomligen en slarvigare läsning. Daniel T Willingham håller med om detta och stödjer sig bland annat på forskning där studenter fått ta till sig samma vetenskapliga text via tryckt källa och en 22 minuter lång podcast. När de två dagar senare tentade av kunskaperna de fått via texten fick läsarna 81 procent rätt och lyssnarna 59. Så även om det i grunden är samma kognitiva process verkar mer teoretiska och avancerade texter kräva ytterligare mentala strategier, där lyssnandet inte räcker till. Att i stället läsa ger ökat fokus och fokuset gör det möjligt för oss att läsa om, stryka under, stanna upp och betrakta orden. Likaså ger lyssnande inte samma utmaning i form av läsförståelse, eftersom den uppläsande rösten kommer avslöja hur texten ska tolkas. Som läsare behöver du själv räkna ut om dialogen är ironisk, om det finns en undertext, var betoningen i meningen ska ligga och hur den förändras beroende på kontext. Att lyssna på ljudbok är inte att fuska, konstaterar Willingham, men det är en annan typ av upplevelse än vad läsning är. Jag förstår vad han menar. Ljudboken ger dig mer närhet, sällskap, en sorts koppling mellan litteraturen och världen. Samtidigt går du miste om din egen texttolkning, aktiviteten att själv skapa röster och riskerar att missa en del komplex litteratur som fungerar bättre som läsning. Den trycka boken och ljudboken är helt enkelt olika sakeroch det är när vi börjar behandla dem som skilda, men jämlika medium, som vi verkligen kan börja använda oss av dess styrkor. Elin Grelsson Almestad, författare och kritiker Källor Bokförsäljningsstatistiken. Helåret 2018. Erik Wikberg. Rapport från svenska bokhandlarföreningen och Svenska förläggarföreningen, 2018. Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden. Hedda Hanner, Alice OConnor och Erik Wikberg. Svenska förläggareföreningen, 2019. Den läsande hjärnan. Daniel T. Willingham. Övers. Matilda Nagy och förord av Julia Uddén. Natur & Kultur, 2018. Is Listening to a Book the Same Thing as Reading it? Daniel T. Willingham. The New York Times, 8 december 2018. Omnämnda romaner: Sent på dagen. Tessa Hadley. Övers Amanda Svensson. Wahlström&Widstrand, 2019. Normala människor. Sally Rooney. Övers Klara Lindell. Albert Bonniers Förlag, 2019. Vaka över dem som sover. Sigbjörn Skåden. Övers David Vikgrenn. Teg Publishing, 2019. Testamente. Nina Wähä. Norstedts, 2019.

1933 utvandrade familjen Eriksson Kalla från ett krisdrabbat Kiruna till hoppet i Kalevala i sovjetiska Karelen. För sjuåriga Alice blir det början på mardrömmen och en nästan 58 år lång kamp för att ta sig tillbaka till Sverige och släkten. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Min grova kyrkohistoriska skiss fortsätter. Stormaktstiden och de ortodoxa bekännarna i Karelen berörs, såväl som ”den ryshke prästen” som gillade handgemäng i Stockholm på 1600-talet. Även 1900-talets stora invandring och vårt tids utmaningar berörs.

Ruijan Radio -den kvenske radiosendinga/podcasten med Heidi Nilima Monsen og Martin Hovden. Ruijan Radio har snakket med tre musikere som reiste helt fra St. Petersburg og Karelen for å lage en poplåt med elementer fra de kvenske søsterspråkene vepsisk, ingerisk og votisk. Marja, Evgenii og Alina forteller litt om språkrevitalisering gjennom musikk. Det blir også ukentlig kvenfakta med Einar Niemi. Denne gangen forteller professoren litt om bakgrunnen rundt Kvenland-begrepet. Selvsagt blir det også servert en kvensk vits og hjemmelekse til Martin. Ukens sak denne gangen er opprettelsen av en Sannhets- og forsoningskommisjon for tornedalinger i Sverige.

Hur Finland blev en del av Sverige under den tidiga medeltiden är omdiskuterat. När embryot till en svensk statsmakt utvecklas under 1200-talet blev det möjligt för svenskspråkiga att i organiserad form bosätta sig i nuvarande Finland.Vi vet att Finland omnämns första gången på svenska runstenar och i ryska krönikor från 1100-talet. Finland har skapades i en spänning mellan det som kom allt bli Sverige och Ryssland.I avsnitt 88 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet. Traditionell historieskrivning bjuder att Finland inlemmades i det svenska riket genom erövringståg. Det är en historia som passar både rikssvensk och finländsk nationalism. Men det finns inga säkra belägg för att det någonsin företagits regelrätta korståg i syfte att kristna finnarna. Att tre militära operationer mot Finland utkristalliserats och upphöjts till korståg passar den medeltida propagandan för att legitimera svensk värdslig och religiös makt i nuvarande Finland.Traditionellt räknar man med tre korståg. Det första, som knappast har hänt, ska enligt traditionen ha genomförts i mitten av 1100-talet till sydvästra Finland av Erik den helige och den engelskfödde biskop Henrik av Uppsala, senare Finlands skyddshelgon. Det andra företogs 1239 till Tavastland av Birger jarl och det tredje till Karelen 1293 av marsken Torgils Knutsson. Närheten till det likaså expansiva ryska furstendömet Novgorod gjorde att kolonisationen, kristnandet och etableringen av ett svenskt välde fick en stark militär slagsida. Borgar byggdes, resningar nedkämpades och plundringståg i gränstrakterna blev närmast rutin. Liknande scenarier utspelade sig inte i medeltidens Norrland eller Småland.Musik: Vaka Vanha Vainamoinen ur Kalevala framförd av John Soininen 1939 i Berkely Bild: En avbildning från senmedeltiden av Erik den heliges och biskop Henriks korståg till Finland. Något som sannolikt aldrig hänt.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Är din mormor från Karelen, farfar fransman eller bor hela släkten på samma ort någonstans i Sverige? I tvåspråkiga Karlavagnen pratar vi om rötternas betydelse. Känner du dig som en äkta finne i bastun eller känner du dig mer samisk när du bär din kolt? Har du släktforskat och vad har du fått reda på? Eller finns berättelser om gamla släktingar som vandrat i generationer? Kommer förorten där du växte upp alltid ha en särskild plats i ditt hjärta? I tider då många flyttar kors och tvärs mellan länder och städer funderar många över sitt ursprung, medan det för andra inte alls har någon betydelse. Är du en person som känner dig hemma överallt och inte alls bryr dig om ditt ursprung? I vilka situationer är du särskilt stolt över ditt ursprung och finns det situationer där du skäms över dina rötter? Ring till Soili Huokuna och berätta om dina rötters betydelse! Du kan även ringa in och prata finska! Slussen öppnar kl. 21.00 och har nytt nummer 020-221030. Programmet kickar igång kl. 21.40 i både Sisuradio och i Sveriges Radio P4. Men du kan mejla oss redan nu på karlavagnen@sverigesradio.se

Victoria Rixer och Kristian Borg träffar Lotta Ilona Häyrynen, chefredaktör för Socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU:s digitala medieplattform för unga. Min mormor var från Karelen. Där hon kom ifrån giftes männen in i gården, inte tvärtom. Så det var en annan sorts maktbas till att börja med. Lotta Ilona Häyrynen föddes i Björneborg och flyttade som sexåring till Sverige. Insikten om hennes sverigefinska identitet och det politiska uppvaknandet kom för ett knappt decennium sedan och är delvis kopplat till varandra. Sannfinländarna hade kommit upp på tapeten i Finland och frågor som finskhet och finlandssvenskhet blev plötsligt politiserade på ett annat sätt. Det fick mig att börja reflektera över min egen identitet. Programledare: Victoria Rixer och Kristian Borg Producent: Erkki Kuronen erkki.kuronen@sverigesradio.se

Sång och musik kan trösta många som mist någon nära. Den här dokumentären handlar om de som kan hjälpa en i sörjandet som sångarna på en begravning idag eller gråterskorna i finska Karelen förr. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På den svenska landsbygden förr i tiden hette det att man "sjöng ut" den döde. I vår tid finns de ritualerna inte kvar men vilken roll spelar sången och musiken idag? Att sjunga på en begravning är det finaste som finns, säger sångerskan Anna Ihlis i Gagnef. Hon är tredje generationen i en familj som sjunger och spelar på begravningar. - Man är en trösteperson, säger hon. Alla är så oskyddade en stund. Vi träffar också Pirkko Fihlman som tagit upp den ortodoxa traditionen med gråterskor från finska Karelen, att vara en kanal för de andras sorg, ta på sig deras smärta. Konstnärsduon Shakeit Lab - Maria Johansson-Josefsson och Tove Sahlin - har gjort en sång- och dansföreställning om döden, en besvärjelse som också är ett accepterande – "Det är som det är." En P2 Dokumentär av Katarina Wikars. Lyssna också på Katarina Wikars närmare reportage från gråterskekursen i Helsingfors i P1 Kultur tisdag den 30/10 -18.

Sång och musik kan trösta många som mist någon nära. Den här dokumentären handlar om de som kan hjälpa en i sörjandet som sångarna på en begravning idag eller gråterskorna i finska Karelen förr. På den svenska landsbygden förr i tiden hette det att man "sjöng ut" den döde. I vår tid finns de ritualerna inte kvar men vilken roll spelar sången och musiken idag? Att sjunga på en begravning är det finaste som finns, säger sångerskan Anna Ihlis i Gagnef. Hon är tredje generationen i en familj som sjunger och spelar på begravningar. - Man är en trösteperson, säger hon. Alla är så oskyddade en stund. Vi träffar också Pirkko Fihlman som tagit upp den ortodoxa traditionen med gråterskor från finska Karelen, att vara en kanal för de andras sorg, ta på sig deras smärta. Konstnärsduon Shakeit Lab - Maria Johansson-Josefsson och Tove Sahlin - har gjort en sång- och dansföreställning om döden, en besvärjelse som också är ett accepterande "Det är som det är." En P2 Dokumentär av Katarina Wikars. Lyssna också på Katarina Wikars närmare reportage från gråterskekursen i Helsingfors i P1 Kultur tisdag den 30/10 -18.

Beslutsångest? SO-läraren Antina Juntunen berättar hur du förbereder dig inför valet i höst. Och varför har designern Marisa Fjärem snöat in på finska himmeli-dekorationer? Identifiera dina grundvärderingar, besök valstugor, våga prata med personer med andra åsikter och läs på. I kvällens Popula berättar SO-läraren Antina Juntunen om hur du kan ladda inför höstens riksdagsval, kommunal- och landstingsval och slippa stressen. Vi pratar också om hur Antina inspirerar sina elever att engagera sig innan valet och hur viktigt skolans ansvar är. Marisa Fjärem är en Södermalmsbaserad designer och illustratör som inte bara formger enorma blomsterbuketter av papper eller söta babyprylar. Hon är också helt förälskad i att bygga himmeli den traditionella finska prydnaden av råghalm som man förr hängde upp i taket för att få en god skörd. Marisas mamma är från Liperi i södra Karelen och det är där hon första gången bekantade sig med detta urgamla konsthantverk. Sedan dess har hon byggt många himmeli själv, bland annat en fem meter bred av elrör som hänger i ett köpcentrum! Popula mångsidigt tvåspråkig radio på finska och svenska Fredag 6 april kl 20.40 i Sisuradio Programledare Jasmin Lindberg och Erkki Kuronen Facebook/Instagram: SRPopula

Kristian och Victoria bjuder in idéhistorikern och genusvetaren Pia Laskar som har karelska rötter och forskar i hur finnarna beskrivits genom det svenska rastänkandets historia. Förra året utkom antologin Ras och vithet, där Pia Laskar som en av tolv författare redogör för forskningsläget inom rastänkande i ett svenskt sammanhang. Under rubriken Den finska rasen och görandet av svenskar beskriver Pia den historiska inställningen till finnar i Sverige de ansågs till exempel ha korta skallar med mindre hjärnor. Finnar och finsktalande representerade en underutvecklad ras med naturliga, instinktiva, impulsiva egenskaper till skillnad från de högre stående, förnuftiga och viljekontrollerade svenskarna med långa germanska skallar. Föreställningar som Pia menar fortsatt färga av sig långt in i våra dagar. Även rasifieringen av finnarna efter att arbetskraftsinvandringen kom igång på 1950-talet följer samma stereotypa mönster. Den supande, aggressiva finnen lever starkt kvar i medvetandet. Likadant med hur utomeuropeiska grupper rasifieras idag, samma föreställningar följer med fortfarande. Pias egna bakgrund har gjort henne särskilt sensitiv för frågor som rör rasifiering och diskriminering. Mamma var karelsktalande från östra Karelen och Pia blev tidigt medveten om föreställningar och fördomar, både inför finnar i Sverige, men också mellan finnar och kareler. Hon växte upp med sin familj i Tumba med massa sverigefinska familjer i omgivningen, men de umgicks aldrig med de andra finnarna. Det fanns ett avstånd. Mamma umgicks inte med finnarna men kallades ändå finskan när hon var ute och plockade bär och svamp, sånt som finnarna ju gjorde. Så jag fattade inte om jag var finsk eller karel. Mamma lärde oss aldrig heller karelska, och finska var ju inte hennes språk. Det här har alltid funnits med Pia. Ett förbryllande identitetsprojekt, som hon kallar det. Pia förvånas att hon trots egenpåtalad språkobegåvning ändå lyckas snappa upp ett och annat när folk pratar finska eller karelska. Språkförbistringen har ju annars varit ett hinder, det har varit svårt att tillgodogöra sig den karelska kulturen. Det är sorgligt. Men jag har närmat mig Karelen i vuxen ålder, jag har besökt Villmanstrand och Vyborg efter att min mamma dött. Innan gick det liksom inte eftersom hon var så anti, hon klippte banden bakåt. Pia Laskar, idéhistoriker och genusvetare   Programledare: Kristian Borg och Victoria Rixer Producent: Erkki Kuronen erkki.kuronen@sverigesradio.se

Victoria och Kristian är nyfikna på det sverigefinska föreningslivet och har bjudit in Venla Odenbalk, verksamhetskoordinator vid Sverigefinska ungdomsförbundet. Det är inte bara nytt år, utan även valår. För Sverigefinska ungdomsförbundet innebär det ett år av särskilt intensivt arbete för att påverka politiken och besluten, berättar Venla Odenbalk. Bland förbundets viktigaste uppgifter är att revitalisera finska språket bland unga sverigefinnar. Minoritetslagen måste följas bättre än idag. Kommunerna måste erbjuda modersmålsundervisning och förskola på finska. Det behövs morötter för att fler ska utbilda sig till modersmålslärare, som att de kan få en del av studielånet tillbakabetalat. Venla Odenbalk, verksamhetskoordinator vid Sverigefinska ungdomsförbundet Idag brinner Venla för minoritetsfrågorna, men när hon var ung så kunde hon skämmas för sitt finska ursprung. Det ansågs inte som något fint i omgivningen. Under en period försökte hon till och med tala svenska med sin mamma, dock utan framgång. Mamma vägrade att prata svenska med henne. Venla önskar att hon haft fler sverigefinska förebilder i sin egen ålder. Jag visste knappt att jag tillhör en nationell minoritet, det lärs ofta inte ut i skolorna. Många sverigefinska ungdomar har liknande erfarenheter. Venlas största motivation för att lära sig finska var egentligen hennes älskade mormor från norra Karelen. Som personlig sak till podden har Venla med sig mormors virkade sommarhatt. Hon kunde ju inget annat språk. Utan min finska hade jag aldrig lärt känna henne, hon var en av de viktigaste personerna i mitt liv. Venlas väg in i Sverigefinska ungdomsförbundet var genom nätkampanjen #Stoltsverigefinne som nyligen även mynnade ut i en bok. Hon är själv en av de många unga sverigefinnar som genom projektet fått reflektera sina tankar kring språk och identitet. Tidigare hade jag alltid benämnt mig halvfinne. Det var så befriande att upptäcka att det finns en grupp människor som identifierar sig som sverigefinnar. Programledare: Kristian Borg och Victoria Rixer Producent: Erkki Kuronen erkki.kuronen@sverigesradio.se

Glasblåsaren Georg gifte sig med en prästdotter i Finland. Kontakten mellan de två bröts helt när de nya gränserna drogs 1809. När han sen gifte sig i Sverige bröt han mot lagen och blev bigamist. Ibland när man släktforskar så händer det att man stöter på berättelser om människor som man inte själv är släkt med, men som ändå fascinerar. Så var det för Karin Edvall i Göteborg, som plötsligt råkade på ett domstolsprotokoll från Strömbäcks glasbruk i Västerbotten. Det berättade om en 9-årig pojke som blev svårt misshandlad och till sist ihjälslagen av sin egen morfar och mormor. Karin Edvall började nysta i historien och fann ett märkligt och sorgligt människoöde. Den handlar om pojkens far, glasblåsaren Georg Wilhelm Hentzén som föddes 1772 på ett glasbruk i Värmland. Hans far var glasblåsare och det var naturligt att Georg fick lära sig samma yrke. Han blev upplärd att blåsa både vitt och grönt glas. Det svåra var att blåsa vitt glas, det som vi kallar genomskinligt, för då måste man ha helt ren sand. Det var status att kunna blåsa vitt glas, berättar Karin Edvall. När Georg var 20 år lämnade han hemmet i Värmland och for över till Finland, som då var en självklar del av Sverige Georg arbetade några år på olika glasbruk i Finland och hamnade med tiden i trakten av Björneborg. Och det var där han träffade Serafia, en ung kvinna som egentligen var lite finare än den relativt enkla glasblåsaren. Hon var dotter till en kyrkoherde, och sannolikt hade hennes far hoppats på ett bättre gifte. Men han fick ge med sig och tillät bröllopet. Att han fick gifta sig med kyrkoherdens dotter tydde ju på att han hade ett gott renommé och att han förde sig bra. Annars var ju giftet med honom ett stort kliv ner på den sociala stegen. Hon var 17 år och han 24, och de flyttade till Berga glasbruk i Österbotten. Tiden där kantades av att han började likna en rättshaverist. Han stämde in folk till tinget för minsta småsak, han ville ha ersättning för sveda och värk eller för att han anser att några har begått fel mot honom, berättar Karin Edvall. Vid ett tillfälle kom Georg och Serafia hem efter att ha varit bortresta, och de upptäckte då att någon brutit upp ett uthus och tagit den vagga som fanns där. Det visade sig vara en granne som lånat den. Georg stämde honom och fick några riksdaler i ersättning. En annan gång hade han köpt en ko av en person. Georg hade inte lämnat full betalning, så säljaren hade hämtat hem kon. Det krävde Georg ersättning för. År 1800 händer en märklig sak, berättar Karin Edvall. Georg och Serafia ska fara till hennes syster, som är gift med en kyrkoherde. Georg är ju lite av en katt bland hermelinerna och för att visa att han duger så får han lov att låna en klocka av läraren i socknen. Men när han kommer tillbaka så vägrar han att lämna tillbaka klockan. Det blir rättegång och han får betala 17 riksdaler i ersättning. Det här är givetvis väldigt skämmigt, så nu lämnar de den finska socknen Pörtum, och reser till Norrbotten. Georg och Serafia flyttade nu runt på olika glasbruk i norra Sverige under några år och under tiden föds flera barn, de får fem barn tillsammans. 1805 väljer de att flytta tillbaks till Finland igen, men äktenskapet mellan Serafia och Georg skakar i grunden. Så året därpå flyttar Georg ensam tillbaka till Sverige, och lämnar för alltid sin hustru och de fem barnen i Finland. De separerar helt enkelt och hustrun flyttar hem till sin bror en bit bort. Just det faktum att hon har en god social status gör att de faktiskt kan separera, annars hade det sannolikt inte gått, tror Karin Edvall. Så Georg åker tillbaka till Norrbotten och Serafia och barnen flyttar in hos hennes bror och sen blir utbryter krig. Det krig som bryter ut 1809 blir ödesdigert för många, inte minst för glasblåsarfamiljen, plötsligt dras en gräns ner mellan Sverige och Finland, den självklara kontakten som varat i många hundra år är bruten. Kanske lika så gott, för Georg Henzén, som nu jobbar på ett glasbruk utanför Västervik och som, på sitt eget sätt, har gått vidare i sitt liv. Nu har han träffat en ny kvinna som han vill gifta sig med, och de är lite mer lika varandra socialt, eftersom hon är dotter till en glasblåsare. Hon heter Fredrika Ditzler. Tre gånger kungörs det i Post- och inrikes tidningar att Georg vill gifta sig med Fredrika och om någon har något att invända ska måtte de göra det. Men ingen verkar ha några invändningar, och Georg, får man förmoda, har väl inte varit alldeles tydlig med att berätta att han redan är gift. De får ett barn och får gifta sig 1811. Samma år som de gifter sig efterlyser Serafia, hustrun i Finland, honom genom annonser i Åbo tidning. Hon vet ju tydligen ingenting om att Gerg är omgift, utan skriver att han lämnade henne 1806, hörde av sig sista gången 1807. Nu vill hon att han hör av sig, annars ska han anses ha förverkat sin rätt till äktenskapet. Georg svarar inte, och nu är han ju tekniskt sett bigamist. Familjen har flyttat mellan glasbruken, och hamnat på Rejmyre glasbruk varifrån han får sparken. Nu vidtar en period av resande mellan olika jobb på olika glasbruk, ganska snart är Georg tillbaka i Norrland igen. Under tiden föder den nya hustrun Fredrika barn. Alla Georgs barn, de fem i första äktenskapet och de fem som föds i det andra, får väldigt pampig a namn, som Constantinus, Ignatius och Akvilina. Och märkligt nog heter två av barnen i respektive kull samma namn, så det finns två Dominicus och två Serafia. Det är obegripligt varför han gör så. Detta är ju någonting han måste ha drivit själv. Men han var en stursk typ, säger Karin Edvall. Sen händer det 1819 att Fredrikas pappa kommer och hälsar på dem när Georg arbetar på Sandö glasbruk. Äldste pojken Dominicus, som nu är nio år uppfattas som helt omöjlig. Han slår sönder saker, ljuger och stjäl så morfar säger att han ska ta hand om pojken och uppfostra honom. Så han tar med sig pojken till Strömbäcks glasbruk utanför Umeå, där han och pojkens mormor bor. Morfar heter Johan Josef Ditzler och mormor heter Gertrud Bertzling. Men det går dåligt för dem att uppfostra pojken, något som vid den här tiden självklart handlade om att använda riset. Men det biter inte på Dominicus, han fortsätter att ljuga och stjäla. Det är bara småsaker han tar; en bit tvål, skosnören, en kam, en kula, men bestraffningarna eskalerar och till slut så piskar de pojken. De slår honom så att blodet stänker, och de sparkar honom, men han tar inte reson utan fortsätter. I domstolens protokoll berättar ett vittne som är granne med familjen Ditzler om hur bestraffningen gått till: Fjärde vitttnet Anders Sliker. Vittnet steg in hos Ditzlers medan Ditzler skrek: Man ska inte hållas med tjuvnad! Han var mycket vred. Sedan upphämtade Ditzler ur källaren en kvast och befallde pojken att avkläda sig. Och i Slikers närvaro slog han sedan barnet med kvasten så att blodet stänkte bort till väggen. Ehuru Sliker tvenne gånger bad honom sluta, fortsatte han att slå. Barnet blev sedan liggande kvar på golvet, på mage, men Sliker fick icke ens ge det halvdöda barnet en mugg vatten för Ditzler som alltjämt var mycket vred. Urtima ting,  Ume Häradsrätt 10 juni 1820 Pojken blir sjuk, han får problem med magen, till slut kan han inte ens få behålla vatten. I maj 1820 dör den nioårige Dominicus. Uppfostran vid den här tiden var ju riset, och det fick gå väldigt långt innan omgivningen tyckte att det var fel. --Men det här ansågs fel, och det blev rättegång där hel historien rullades upp, och mormor och morfar fick betala en halv mansbot var, alltså 100 riksdaler sammanlagt, berättar Karin Edvall. Året efter blir Georg Henzén utkastad från Sandö glasbruk. Han skriver en lång inlaga till Hallrätten där han berättar om hur illa behandlad han blivit.  Trots att han haft ett slaganfall, har ett brutet revben och ett brutet bröstben, så blir han slagen och tvingas att arbeta, hävdar han. Inspektorn på brukar svarar med att säga att Georg är helt oregerlig, han vet inte vad som är rätt och fel, han är ständigt full och beter sig helt laglöst. Jag tror att hans beteende har med sonens död att gör, säger Karin Edvall. Jag tror att förtvivlan tog överhanden. Efter en här händelsen tvingas Georg att lämna Sandö, och han går sin väg. Nu går det brant utför för Georg. Han lämnar Fredrika i Norrland och ger sig ut på en egen vandring mellan olika glasbruk längre söderut. Han kallar sig änkeman och han påstår att han kommer från ett bruk i Värmland, där han bevisligen aldrig jobbat. Han återvänder aldrig till något ställe han arbetat på tidigare, han verkar bränna alla broar allteftersom han rör på sig. Sin sista tid tillbringar Georg på Kosta glasbruk, där han dör 1825. Obduktionsprotokollet efter hans död är ovanligt innehållsrikt: Det är väldigt omfångsrikt, berättar Karin Edvall. Det står ganska noga om vad han gjorde de senaste åren och hans sista dygn är väldigt noga beskrivet. Man får veta att han varit förkyld, vad han åt till frukost -äggröra och fläsk att han sedan gick ut en stund och kom tillbaks och bad om nål och tråd för att laga sin rock. Och så pang, så var han död. Han var 52 år, vilket var en hög ålder för en glasblåsare. Han var i ganska gott skick, förutom att hans lever var enorm. Det tyder ju på att han hade grava alkoholproblem. Georg hade lämnat Finland och sin familj där 1806, och när han dog 19 år senare visste han sannolikt inget om hur det gåt för hans första hustru Serafia och de fem finska barnen, men Karin Edvall vet. Två av barnen dog som små under kriget. Serafia flyttade till Åbo med två av barnen, Serafia och Dominicus, som blev bagarlärling. I september 1821 så dränker han sig i Åbo å. Han har mått psykiskt dåligt i flera år, har tidigare försökt ta livet av sig med en kniv. Mamma Serafia väntar då barn med en ny man, en skollärare som hon senare gifter sig med. Systern Akvilina startar en värdshusverksamhet. Modern Serafia blir över 80 år, och när hon dör så är alla hennes barn och båda hennes makar borta sedan länge.  Dramatisk när en tredjedel av riket föll bort Glasblåsaren Georg Hentzén dog 1825 och efterlämnade två familjer, en på den svenska sidan och en i Finland. Vi vet inte om han verkligen gjorde några allvarligt menade försök att få kontakt med sin första familj den i Finland igen, men även om han hade velat ha kontakt med dem så hade det sannolikt varit svårt. För när man efter 1809 års krig drog upp den gräns som skulle skilja Sverige från det nu ryska Storfurstendömet Finland, så drog man också ner en slags ridå för kontakterna över gränsen. Det berättar Åke Sandström som är professor i historia vid Uppsala universitets Gotländska campus. Den fria rörligheten mellan riksdelarna upphör ju. Det är ungefär som det som händer just nu i England med Hard-Brexit, fast mycket, mycket värre. För de ryska undersåtarna rådde det i praktiken ett slag utreseförbud under långa tider, finländare att besöka den gamla västra riksdelen. Det var svårt att hålla kontakten med släktingar och vänner när man levde i två skilda länder. Postgången fungerade ju, men det ställde ju till det, många familjer delades, säger Åke Sandström. Riksgränsen kom att gå mitt i ett finskspråkigt område och tittar man utefter Torne Älv så är många av byarna dubblerade. Min farmor till exempel kommer från den finska byn Karunki, och på den svenska sidan finns byn Karungi.  Folk i de där byarna var ofta släkt, eller i alla fall vänner med varandra. Där emellan lade man nu en riksgräns tvärs över och satte utreseförbud för de nya ryska undersåtarna. Artikel 4 ur fredsfördraget i Fredrikshamn sep 1809 (något moderniserat språk) Hans Majestät Konungen av Swerige avstår oåterkalleligen och för alltid, till förmån för Hans Majestät Kejsaren av Ryssland alla rättigheter och titlar till de härefter uppräknade Hövdingedömen, vilka under detta krig blivit från Sverige erövrade, nämligen: Kymmenegårds Län, Nylands och Tawastehus, Åbo och Björneborgs med de Åländska Öarne, Sawolax och Karelen, Wasa och Uleåborgs Län, samt en del av Västerbotten ända till Torneå Elf. Det här var ju mycket mer dramatiskt än de flesta inser idag, kommenterar Åke Sandström. Det var ju alltså en tredjedel av riket och en fjärdedel av dess befolkning som föll bort. Det här var ju inte fråga om en provins som man skulle kunna tro, utan det var en del av rikets kärna. På 1700-talet så brukade man beskriva Sverige som bestående av fyra länder Götaland, Svealand, Norrland och Finland. De delarna hade funnits ända sedan riksbildningen på 1200-talet, så det var verkligen en betydelsefull och stor del av det svenska riket som gick förlorat, och det faktum att Sverige samtidigt gick i union med Norge kunde inte på något sätt ersätta gamla riksgemenskapen med Finland. Kontakterna mellan den svenska och finska rikshalvan fram till brytningen 1809 var intensiva. Inte minst var det de vanliga, enkla människorna som lastade sina båtar med de varor de hade samlat på sig under året för att på hösten sälja på andra sidan vattnet. Finland var ju oerhört väl integrerat ekonomiskt med den västra riksdelen framför allt med Stockholm. Det var ju oändligt mycket mer kontakter mellan å ena sidan Österbotten, Åland Saatakunta och egentliga Finland och å andra sidan Stockholm, än det var mellan Stockholm och Småland eller Östergötland, säger Åke Sandström. På höstarna, i september och oktober så kom det ju hela armador av bondeseglare till Stockholm. De låg i mångdubbla rader på Skeppsbron för att sälja strömming, tjära beck och slöjdföremål. Det var en årlig företeelse av stora mått.   Den finlandssvenske friherren Carl David Skogman betraktade vid ett tillfälle livet på kajen i Stockholm, och han beskrev hur man skojade med språkbarriären: Så var här ett levande liv. Köpslående mellan fruar och pigor på ena sidan och på den andra de finska bönderna och deras hustrur, försiggick understundom ganska högljutt, helst dessa sistnämnda ofta endast nödtorftigt kunde svenska och var föremål för skämt över deras finska brytning. När fredsavtalet mellan Ryssland och Sverige skulle skrivas insåg förhandlarna att  det var en dålig idé att tvärt bryta alla kontakter mellan länderna. Därför skrev man in att delar av handeln skulle kunna fortsätta De höga kontrahenterna har för sina undersåtars nytta överenskommit att vidtaga tjänliga anstalter för att befästa de handelsförhållanden som lång vana, grannskapet och ömsesidigt behov gjort nästan oundgängliga. Tills vidare skola Finnarne äga tillstånd att från Sverige utföra Malm, Tackjärn, Kalk, Byggnadssten till Mas- och Smältugnar, och andra av detta Rikes produkter. Svenskarne skola ifrån Finland kunna utföra Boskap, Fisk, Spannmål, Lärft, Tjära, Bräder, Trädvaror af alla slag, Timmer och Wed, samt i allmänhet alla öfriga detta Storfurstendömets produkter. Man måste ändå säga att när man satte fredsvillkoren så var man ganska klok i många avseenden, kommenterar Åke Sandström. Man sa ju bland annat att vi inte kan klippa alla ekonomiska band mellan de här båda riksdelarna: Trots att Ryssland tog över styret av Finland märktes det svenska inflytandet under lång tid, framför allt i lagar och förvaltningen. Vissa svenska regler och lagar blev kvar i Finland trots att de förändrades i Sverige, berättar Åke Sandström. Finland behöll den svenska lagstiftningen längre än vad Sverige gjorde. Det gustavianska Sverige levde i många avseenden vidare i Finland. Man behöll 1734 års lag, som var en omfattande lagskrivning på sin tid, de svenska grundlagarna fortsatte att gälla och man kunde använda svenska mynt ända till mitten av 1800-talet. Med tiden blev ändå det ryska inflytandet över Finland allt större. Bondeseglarna, som tidigare åkt över Östersjön till Stockholm, syntes allt mera sällan på kajerna i Sverige. Det här dör ju ut under 1800-talet, och det beror delvis på att man försvårar utbytet med Sverige, men också för att det öppnar sig bättre utsikter i Petersburg, som ju är avsevärt mycket större än Stockholm. Stockholm hade ju haft en finsk församling sedan 1500-talet. Nu fick Petersburg en likadan. I slutet av 1800-talet är Petersburg Finlands andra eller om det är tredje största stad om man ser till befolkningen, slutar Åke Sandström. Programmet är gjort av  Elisabeth Renström, Merja Laitinen och Gunilla Nordlund Uppläsare: Viktor Åsberg och Patrik Paulsson  slaktband@sverigeradio.se

"Kaataja", "Ruottikuume" ja "Puhuva tikkataulu" ovat sanoja lukupiirin lukemasta Tommi Liimatan Autarktis -kirjasta. Rita Pyy ja Thelma Aulio Paananen kertovat taiteellaan vaikeista asioista. Sänds även på lördag kl 10.04 och onsdag veckan därpå kl 18.05. Samsänds i P2, P6 och Sisuradio Lukupiiri hyytävissä maisemissa Uusimmassa kirjassaan Autarktis muusikko-kirjailija Tommi Liimatta kuvaa tarkoin yksityiskohdin ihmisten ajoittain hyytävän synkkää eloa pohjoisessa. Eri ajattelutapa voi avautua, jos ajattelee jokaisen vahvuuksia. Kaikista löytyy joku, joka on niiden vahvuus. Mieluummin niin, kuin fokusoida siihen, mikä ei ehditäisi. Hanna Hallakumpu  Mulla on aina ollut toi uskaltaminen semmonen, että en mä mikään uskalikko ole, mutta mä olen aina punninnut sitä niin, että kokeilenko mä mieluummin vai jäänkö loppuiäks miettimään, että miksi mä en kokeillut. Keijo Knutas Koukuttajana Kai Rauhansalo   Kokemukset kuviksi Tapaamme tänään Koukussa kaksi taitelijaa, joiden työt ovat omaelämäkerrallisia. Molempien töissä näkyy myös sota ja lapsuuden kokemukset. Örebron lääninmuseossa on esillä Rita Pyyn näyttely Jag, gråterska/med rötter i Karelen. Näyttelyssä Rita Pyy tutkii omia karjalaisia juuriaan ja sodan vaikutusta perheeseensä. Näyttelyn nimi tulee Pyyn äidin ortodoksisesta itkijänaisten perinteestä. Thelma Aulio Paanasen töitä on parhaillaan esillä Haningen taidehallissa, kolmen taitelijan Den besvärliga ödlan -yhteisnäyttelyssä. Mukana on myös Ville Lenkkerin valokuvia ja Heidi Kilpeläisen videoteos. Taidehallin seinillä ja hyllyillä vilistävät Thema Aulio Paanasen virkatut nuket ja omaelämänkerrallisiin tapahtumiin perustuvat etsaukset. Toimittajamme Riitta Niemi tapasi molemmat taitelijat. Koukun tuotti ja miksasi Kirsi Blomberg. kulttuuri@sverigesradio.se

Sommaravsnitten är glesa men naggande goda! Peppe och Karin pratar vidare på deckartemat inför duons författarintervjuer under Crimetime Gotland - men har också hunnit med en och annan roman i andra genrer. Varför är deckarförfattare så vansinnigt produktiva? Böcker: The Wonder av (Miraklet) av Emma Donoghue, Mari Jungstedts Det förlovade landet, Maria Wärn-deckaren Det du inte ser av Anna Jansson. Samt Homo Deus av Yuval Noah Harari, Kaninjägaren av Lars Kepler, Mikko Porvalis En blå död, Mats Strandbergs Hemmet, Torkil Damhaugs Se mig, Medusa. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

- Kantelens klang svarte til en følelse i meg, forteller Sinikka Langeland. Hun forteller om barndommen i Grue, men også hvordan om faren fra Vestlandet og morens bakgrunn fra øst-Karelen har preget henne som komponist og utøver. Produsent: Janne Kjellberg

Finland föddes ur ett fruktansvärt blodbad. Det menar Maria-Pia Boëthius som skriver på en bok om sin mor och om Finlands historia. Victoria Rixer och Kristian Borg bjuder in Maria-Pia för ett samtal. Maria-Pia Boëthius mor Brita föddes 1915 i Björkö/Koivisto i den del av Karelen som nu ligger på den ryska sidan. Brita fick uppleva tre krig innan hon 1944 valde att fly från Finland till Sverige där hon träffade Maria-Pias far. Från sin mor fick Maria-Pia tidigt höra historierna om Mannerheim som hjältemodigt hade försvarat och räddat Finland från Sovjetunionen två gånger. Som tonåring märkte Maria-Pia att modern levde på en lögn och att det fanns en annan historia än den officiella finska. "Jag kunde tala om allt med min mor, men att försöka tala om det som egentligen skedde i Finland, det var absolut omöjligt", berättar Maria-Pia för Finnjävlarpoddens Victoria Rixer och Kristian Borg. Till inspelningen av podden har Maria-Pia med sig den sabel som hennes morbror Viljo erövrade av en sovjetisk soldat under fortsättningskriget (1941-1944). Maria-Pia Boëthius (f.1947) är journalist, författare och feministisk debattör. Hon har väckt debatt med böckerna "Heder och samvete - Sverige under andra världskriget" (1991) samt "Mediernas Svarta Bok" (2001). Övriga medverkande: Victoria Rixer och Kristian Borg. Producent: Erik Regnström erik.regnstrom@sverigesradio.se

I del 5 av Tur & Retur tar vi ett snack med Vagabonds webbredaktör Johanna Jackson som blivit förälskad i Costa Rica. Med surf, yoga och juicebarer har det lilla centralamerikanska landet blivit en trendig destination för den som söker en rogivande semester. Men för den som orkar skumpa runt på gropiga vägar väntar fler äventyr. Bortom stränderna finns skyddade naturområden som prunkar av biologisk mångfald. Vegetarian? Men hur går det när du reser? Johanna blev vegetarian redan som sexåring, då hon blev kompis med en gris, och vet allt om hur det är att försöka undvika kött på resande fot. Tur & Returs Urban Lindstedt och Karin Wallén är båda föredettingar i vegofåran, och har också stött på mer och mindre bra resmål för den som väljer bort kött. Vi listar bra och dåliga vegoländer, och försöker uttala ”jag äter inte kött” på kinesiska. Karin Wallén är nyss hemkommen från en resa i finska Karelen, och alla håller på att trilla baklänges av förvåning. Karelen? Varför då? Tja, kanske för sjöarna, skogen och de karelska pirogernas skull. Men framförallt för det bekväma sättet att skida mellan värdshus, för att avrunda dagen med bastu och björkris i pratglada finska damers lag. Här föds nya och oväntade drömmar om att fortsätta utforska vårt grannland i öst.

** USA og Russland enige om en avtale om Syria - men alt avhenger av partene på bakken. Solnedgang på mandag blir første test. ** 15 år siden 11. september-angrepene i New York og Washington - hvor står al-Qaida i dag? ** - Jeg kan ikke huske en verre tid i republikkens historie, sier en tyrkisk opposisjonspolitiker fra partiet som landsfaderen Atatyrk grunnla. ** Russerne går til valg neste helg - i Karelen helt i vest utestenges opposisjonspolitikere. ** Og Bruce Springsteen er tema for ukas korrespondentbrev - Gro Holm har vært på konsert.

Det svåra tvåhundratrettiofemte avsnittet med artisten Miriam Bryant. Vi pratade om att stå på scen med Håkan på Ullevi inför 70 000 åskådare, post-success-depression, tacksamhet, att vara göteborgare, (bristen på) mål, självsäkerhet, att hellre var olycklig än tillfreds, flerspråkighet, multi-generational trauma, Karelen, att skriva kuk på väggarna, folkhögskolor och givetvis en hel del om hur många stenkast det är mellan Markaryd och Örnsköldsvik. Producent: David Mehr. Distribution: Acast. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vem tror du har störst chans bland veckans utmanare på Svensktoppen? Veckans utmanare: Lisa Ajax - 2014 års Idolvinnare får en omtest med Idollåten "Unbelievable". Thorsten Flinck - Albumaktuella Thorsten utmanar med nya "Skuggor från Karelen". Meja - På nya "Yellow Ribbon" samarbetar Meja med Amnesty International för att uppmärksamma den amerikanske fången Albert Woodfox öde. Missa inte heller att lyssna på nya P4 Musik som sänder direkt från första deltävlingen i Melodifestivalen på lördag 7/2. Carolina Norén är på plats och träffar vinnaren direkt efter sändningens slut i SVT.

Om kapprustning, sönderfall och historiens återkomst i Ukraina-krisens spår. Den dramatiska konflikten har satt många bollar i rullning - även bortom Ukrainas gränser. Hör om kanoner i Karelen, familjegräl i Slovjansk och fallskärmsjägare i Estland. Finns risk för ett europeisk storkrig? Och vilken väg ska Sverige välja? Krisen i Ukraina har rört upp en massa damm från det förflutna, och satt igång många farliga processer runtom i världen – inte minst i vårt direkta närområde. Plöstligt talas det mycket om Europas stabilitet, om ordningen efter kalla kriget, och det talas mycket historia. Sveriges Radios nordenkorrespondent Jenny Sanner Roosqvist besökte Karelska brigaden i finska Kymmendalen, nära ryska gränsen. Finland, med sin långa gräns mot Ryssland, har historiskt sett ett mycket delikat förhållande till det land som nu verkar så oförutsägbart. Och ett sätt att handskas med det här förhållandet stavas artilleri. De senaste veckorna har många experter och försvarspolitiker pratat om hur Europas säkerhetsarkitektur ruckats i grunden av framförallt den ryska annekteringen av Krim. Den här ”arkitekturen” syftar på gränserna i Europa, på stabiliteten länderna emellan, och på hur vi undviker krig. Europa har varit stabilt sedan kalla kriget tog slut, men nu har något dramatiskt hänt. Och i centrum för diskussionen om hur omvärlden ska reagera på händelserna i Ukraina, står organisationen Nato, den nordatlantiska försvarsalliansen. Nato har ju länge famlat efter en tydlig uppgift, med engagemang på avlägsna platser som Afghanistan och Libyen. Men nu verkar Nato ha återfått fotfästet – det märks inte minst på organisationens danske generalsekreterar Anders Fogh Rasmussen. Och han använder Natos återfunna roll i händelsernas centrum till att uppmana till mer pengar på försvar, rapporterar Konflikts Ulrika Bergqvist. Ukraina är den plats där det här dramat utspelar sig, på marken, och den plats där riskerna med de processer som satts igång är som störst. Ukraina är ett land där en blodig historia och djup splittring funnits under ytan hela tiden under landets dryga 20-åriga existens – men där man fram tills nu lyckats hålla den här potentiella splittringen borta från vardagen. Men nu har den, inte minst på grund av press utifrån, börjat komma upp till ytan. Det blev Konflikts Jesper Lindau blev varse när han var i östra Ukraina tidigare i veckan. Gäster för att diskutera detta är Hanna Smith, forskare på Aleksanderinstitutet vid Helsingfors Universitet, med inriktning på Ryssland och Finlands förhållande till just Ryssland, Ann-Sofie Dahl, docent i internationell politik knuten till Center for militære studier i Köpenhamn, som skrivit mycket om just Nato, och som länge förespråkat ett svenskt medlemskap i Nato, samt Kristian Gerner, professor i historia med fokus på Ryssland och Östeuropa. Programledare: Ivar Ekman Producent: Ulrika Bergqvist

Et sted i Karelen i Russland sto det slaget der flest nordmenn ble drept under 2. verdenskrig. Og de ble liggende der de falt. De var skijegere i SS skijegerbataljon og havnet i et mareritt på Østfronten. Men reisen deres begynte som et eventyr, i en villa i Oslo. Reporter: Halfdan Bleken.

Nätterna kring den 23-24 september 1944 avgår fyra fartyg från Finland. Destinationen är Härnösand och Gävle. Ombord finns ca 750 finska signalspanare med familjer och minst 500 lådor innehållande avancerad radiospaningsutrustning och enorma mängder topphemliga underrättelsedokument, främst om Sovjet. I Operation Stella Polaris samarbetade svenska och finska underrättelseenheter för att skapa förutsättningar för en finsk exilregering i Stockholm. I Sverige oroade man sig för att få Sovjet som närmsta granne i öster. Tillsammans med andra finska operationer som upprättande av vapengömmor runt om i Finland var planen att Stella Polaris skulle utgöra underrättelsenavet i ett gerillakrig mot Sovjet, i händelse av att Finland skulle bli helt invaderat. I dokumentären möter du bland annat Paavo Pusa som flydde undan sovjetiska trupper när Finlands näst största stad Viborg invaderades av Sovjet. Du hör även 94-årige Risto Heino om flykten till Sverige och hur han och ett femtontal finska signalspanare på stående fot anställdes av svenska FRA och blev svenska medborgare över en natt.  Leevi Babarin berättar om sin far Leo Vasiljev, sovjetisk signalist som värvades till finska armén och sedan blev lärare i underrättelseverksamhet och signalspaning på ett hemligt finländskt utbildningscentrum i Karelen. Även han flydde till Sverige i samband med Operation Stella Polaris.  Dessutom reder vi ut varför Sverige och Finland var så extremt framgångsrika i sin signalspaning. Producent: Carl-Magnus Helgegren

I sommarens andra Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om att vara udda, om otrohet, själen, betydelsen av ett namn och kontakten med en död bror. LyssnarbrevPO ENQUIST: Ända sedan du skrev om din barndom har jag velat fråga. Du skrev att din far låg i en öppen kista. Så gjorde man också i Finland., men när min far stupat i Rukajärvi, ryska Karelen, film: Vägen till Rukajärv 1997, tog min mor en stålpenna, doppade i  svart bläck och ritade ett kors ovanför pappas ansikte. Gjorde man så hemma hos dig också, din mor trodde på Gud. Mormor Saara var pietist. Kom till Sverige 1942 för 3 månader nu har jag varit här  Sverige 71 år. 1946, Margit 23 år skulle blivit min moster. Fick kräftan. Operation i Lund. Hon trodde hon var frisk Hennes far ville att hon skulle få leva i den tron. Hon köpte sängkammarmöbel, hon lät sy brudklänning osv.  Hon dog och klädds i sin brudklänning. Stod lik 3 dagar innan hon fördes till sist vilan. Jag hade mörkblå klänning, den färgades ebenholtssvart. Jag läste om herrnhutarna/ för det var väl inte pietister/ i Livmedikusen. Herrnhutarna hade kvinnlig präster men de fick ej vara gifta, kort tid men i alla fall. Jag tycker om att läsa dina böcker, men det har du väl hört många gånger. Skulle vara intressant att höra om korset på den döde foto. Med vänliga hälsningar Vieno Mårtensson ---------------------------------------------------------------------------------------Hej P-O Jag har funderat på det här med medveten närvaro eller mindfulness. Är det inte omedveten närvaro som är det mest önskvärda egentligen? Att kunna uppslukas av någonting utan att reflektera kring det? Tack för ett fint program. Karin Hammarén ---------------------------------------------------------------------------------------Musiken i programmet Ketil Björnstad, Svante Henryson: Night Sony, Schubert Said Bo Nilsson Norrköpings symfoniorkester: Artic Air Ennio Morricone & Dulce Pontes: Cinema Paradiso Karsten Vogel Niels Thybo: "Good Onlys knowsSignatur i början av programmet: Bill Frisell Probability Cloud Slutsignatur: Tomasz Stanko Sleep Safe and WarmMusikrådgivare: Anton Karis Producent: Susanna Einerstam

I sommarens andra Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om att vara udda, om otrohet, själen, betydelsen av ett namn och kontakten med en död bror.  Lyssnarbrev PO ENQUIST: Ända sedan du skrev om din barndom har jag velat fråga. Du skrev att din far låg i en öppen kista. Så gjorde man också i Finland., men när min far stupat i Rukajärvi, ryska Karelen, film: Vägen till Rukajärv 1997, tog min mor en stålpenna, doppade i  svart bläck och ritade ett kors ovanför pappas ansikte. Gjorde man så hemma hos dig också, din mor trodde på Gud. Mormor Saara var pietist. Kom till Sverige 1942 för 3 månader nu har jag varit här  Sverige 71 år. – 1946, Margit 23 år skulle blivit min moster. Fick kräftan. Operation i Lund. Hon trodde hon var frisk Hennes far ville att hon skulle få leva i den tron. Hon köpte sängkammarmöbel, hon lät sy brudklänning osv.  Hon dog och klädds i sin brudklänning. Stod lik 3 dagar innan hon fördes till sist vilan. Jag hade mörkblå klänning, den färgades ebenholtssvart. Jag läste om herrnhutarna/ för det var väl inte pietister/ i Livmedikusen. Herrnhutarna hade kvinnlig präster men de fick ej vara gifta, kort tid men i alla fall. Jag tycker om att läsa dina böcker, men det har du väl hört många gånger. Skulle vara intressant att höra om korset på den döde foto. Med vänliga hälsningar Vieno Mårtensson --------------------------------------------------------------------------------------- Hej P-O Jag har funderat på det här med medveten närvaro eller mindfulness. Är det inte omedveten närvaro som är det mest önskvärda egentligen? Att kunna uppslukas av någonting utan att reflektera kring det? Tack för ett fint program. Karin Hammarén --------------------------------------------------------------------------------------- Musiken i programmet Ketil Björnstad, Svante Henryson: ”Night Sony, Schubert Said” Bo Nilsson Norrköpings symfoniorkester: “Artic Air” Ennio Morricone & Dulce Pontes: “Cinema Paradiso” Karsten Vogel Niels Thybo: "Good Onlys knows“ Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud” Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm” Musikrådgivare: Anton Karis Producent: Susanna Einerstam

Det som från början var tänkt att bli ett avsnitt om Finlands historia blev så långt och ändå så spännande, så i sista stund delade jag upp det i två! Här kommer alltså första delen, från istiden fram till Frändefolkskriget 1920. Pappa berättar om Bo Jonsson Grip, mannen som kom att äga Finland och mellersta Sverige för att sedan ge bort det till adeln, om genierna på Åland, om det röd-vita kriget och om området alla alltid ville ha: Karelen. God lyssning! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I det tionde avsnittet tar vi oss tillbaka till vår barndoms påskfirande med finska häxförbannelser och äggläggande tuppar. Statoilhyrbilar tvingas bli ett minne blott och vi gör oss redo för att ta oss an Karelen i kanot. Vi pratar tunisiska läskskojare, 'maltesiska' lögnare - och vem av oss fick se sitt hår bli en twittersnackis?

Billigt urskogsträ i svenska möbler? Flerhundraåriga träd låg i Swedwoods virkeshögar. När miljörörelsen var på plats i ryska Karelen blev de chockade, men valde ändå att inte kritisera Ikea öppet som man har ett samarbete med. Går det att köpa miljökämparnas tystnad? Programledare: Johan Bergendorff

Snittet: Myten, konsten, nationen. 1849 kom den slutliga versionen av Kalevala, en samling gamla runosånger från Karelen, nertecknade och redigerade av Elias Lönnroth. Kalevala blev omedelbart ett finskt nationalepos och en hörnsten i den framväxande finska nationalkänslan, inspirationskälla för musiker och målare under hela tiden fram till Första Världskriget. Till 160årsjubileet visar konstmuseet Ateneum i Helsingfors en stor utställning med Kalevalakonst. Mats Arvidsson rapporterar i Snittet. Dessutom har Mårten Arndtzén varit i London och sett Tatetriennalen och intervjuat kuratorn Nicholas Bourriaud. På hans initiativ lanserar ärevördiga Tate Britain en splitter ny konstnärlig -ism! Efter impressionismen, modernismens alla varianter och postmodernismen kommer nu altermodernismen.