Podcast appearances and mentions of urban lindstedt

Domenico Scandella, mer känd som Menocchio (1532-1599), var mjölnare i byn Montereale i Friulien, nordöstra Italien. Genom samtal och läsning av icke auktoriserade biblar, koranen och fantasifulla reseskildringar hade han utvecklat en egenartad syn på världen och Gud – idéer han mer än gärna delade med sin omgivning.I Menocchios skapelseberättelse hade världen uppstått ur en ostmassa där maskarna blev änglar. I motreformationens Italien fanns inget utrymme för fritänkare som Menocchio, som var mycket kritisk till kyrkan och dess prelater. Trots varningar från familj och vänner kunde han inte låta bli att utförligt redogöra för sina uppfattningar inför inkvisitorn samt knappt kunde tro att Menecchio tänkt ut allting själv.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren, historikern och dokumentärfilmaren Maja Hagerman om Menocchios världsbild i det sena 1500-talets Italien.Genom inkvisitionens rättegångsprotokoll kunde den italienske historikern Carlo Ginzburg komma nära Menocchios tankevärld i sin banbrytande bok Osten och maskarna (1976), som nyligen utkommit i ny svensk översättning. Boken visar hur folklig kultur, tryckt kunskap och religiös kontroll kolliderade i det tidigmoderna Europa – och hur en enskild individ kunde tänka självständigt, men också riskera livet för det.Menocchio utmärkte sig genom sin vilja att öppet resonera om religion, skapelsen och samhällets ordning. Han diskuterade gärna med grannar, präster och främlingar och blev känd som en person med avvikande och provocerande idéer. Det var inte ett enskilt uttalande som väckte inkvisitionens intresse, utan hans ihärdiga spridande av sina tankar.Kärnan i Menocchios världsbild var en radikalt okonventionell skapelseberättelse. Han beskrev hur världen uppstått ur ett slags urkaos, likt mjölk som blir till ost, ur vilken maskar spontant framträder. Dessa maskar identifierade han med änglarna – och i vissa versioner även med Gud själv. Hos Menocchio var Gud inte en allsmäktig och avlägsen skapare, utan en del av naturens utveckling.Hans gudsbild var starkt naturalistisk och antihierarkisk. Han förnekade jungfrufödseln, ifrågasatte Kristi gudomlighet och avvisade kyrkans sakrament, helgonkult och prästerskapets särställning. För honom var religion främst en moralisk fråga: att leva rättfärdigt, inte förtrycka de fattiga och behandla andra med rättvisa.Han förespråkade också religiös tolerans. Menocchio menade att olika folk trodde på Gud på olika sätt och att ingen religion hade monopol på sanningen – en farlig tanke i motreformationens Italien, där trosenhet betraktades som grundläggande för samhällsordningen.Menocchio tillhörde inte samhällets allra fattigaste, utan var en relativt självständig hantverkare och småbrukare. Han kunde läsa och skriva, hade innehaft lokala förtroendeuppdrag och deltog aktivt i byns sociala liv.Ginzburg visar att Menocchios idévärld inte kan reduceras till enkel folktro eller direkt påverkan från enskilda böcker. Hans tankar uppstod i ett komplext samspel mellan muntlig bondekultur och tryckt skrift.Bildtext: Mjölnaren Menocchio kom att brännas på bål för sina egensinniga tankar om världen och gud. En mjölnare avbildad i arbete på en gravyr från 1500-talet. Verktyg och kläder ger en inblick i dåtidens hantverk och sociala miljö.Gravyr av Jost Amman, återgiven av Paul Lacroix. Foto: J Amman/Paul Lacroix. Wikimedia Commons Public domain.Musik: Claudio Monteverdi – Vespro della Beata Vergine (1610) – Antifona ”Deus in adiutorium” Framförd av: Cantica Symphonia, dir. G. Maletto Liveinspelning, Kyrkan San Filippo, Turin i Italeien 3 oktober 2000. Wikimedia Common, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En missbildad gris eller en vädersol var i slutet på 1500-talet ett järtecken, eller ett omen, om framtida onda händelser. I väntan på jordens undergång samlade och tolkade präster runt om i Sverige olika järtecken.I ett Sverige, som präglades av luthersk ortodoxi, fick järtecken en stor plats i människornas världsbild. Järtecken är naturfenomen och andra märkliga företeelser som ansågs vara förebud om för onda framtida händelser.Märkliga fenomen har tolkats i årtusenden, men det fick sin kulmen i Sverige under andra hälften av 1500-talet då tolkningarna blev allt mer apokalyptiska. Den framväxande tryckerikonsten bidrog också till att sprida berättelser om järtecken.I bibeln finns många exempel på naturfenomen som tecken från gud. Och i en allt mer apokalyptisk syn på världen i slutet på 1500-talet togs himlafenomen, blixtnedslag, missbildade foster och kometer på största allvar. Men även berättelser om skelett som skördade kål om natten fick sin tolkning om framtida händelser. En missbildad gris kunde tolkas som ett förebud om ett påvligt sändebuds besök i Sverige.Prästen Joen Petri Klint samlade in otaliga historier om järtecken i illustrerad handskrift. Han var en engagerad kyrkohede i Östra Stenby i Östergötaland, som skrev flera böcker och deltog i riksdagen.I reprisen av avsnitt 29 av podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Sofia Gustafsson som är historiker vid Linköpings universitet och aktuell med boken Järtecken – Joen Petri Klint och 1500-talets vidunderliga lutherdom. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Världen var fylld av tecken att tolka för 1600-talets människor. När ett barn föddes med missbildningar under 1600-talet sågs det inte främst som ett biologiskt fel – utan som ett budskap från Gud. På samma sätt som missväxt var ett tecken på människornas syndfullhet.Den moderna uppdelningen mellan natur och kultur, kropp och själ, eller individ och samhälle fanns inte – allt ingick i ett sammanhållet kosmiskt mönster. Individen var sin tilldelade roll inom sitt stånd och samhället var en kropp, där varje människa hade sin plats.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Karin Sennefelt, professor i historia och författare till boken Livet enligt 1600-talet (Natur & Kultur). Samtalet kretsar kring människors grundläggande livsvillkor i tidigmodernt Sverige – hur de förstod sig själva, sin plats i samhället och världen omkring dem.Visionärer som Lars Ekrot, som påstod sig ha sett Karl XI:s död och slottsbranden i Stockholm i sina syner under piprökning, togs på allvar. De betraktades inte automatiskt som galningar – utan som möjliga mottagare av gudomlig sanning.Naturen var inte neutral utan betraktades som ett språk: Guds bok. Åskväder var inte meteorologiska fenomen utan Guds röst. Svält, missväxt och kyla under lilla istiden tolkades som tecken på gudomlig vrede. Skogen var en plats av både faror och mirakel – där barn kunde räddas av "vita hundar" eller änglar, som bevis på Guds närvaro även i det vildaste landskap.Att förstå 1600-talets tankevärld är att bli främling i sin egen tid. Det påminner oss om att våra mest självklara föreställningar – om kropp, makt, individ och natur – är historiska konstruktioner. För 1600-talsmänniskan var världen inte något man förstod genom vetenskaplig objektivitet, utan genom tolkning. Naturens skiftningar, kroppens signaler och samhällets strukturer uppfattades som uttryck för Guds plan. Gud var närvarande i vardagen: han kunde sända blixtar som straff, låta barn dö för att påminna om synd, och tala genom drömmar eller syner.Ståndssamhället var organiserat som en kropp: kungen var huvudet, prästerna hjärtat, adeln armarna och bönderna benen. Hierarkierna var inte mänskliga konstruktioner, utan gudagivna ordningar. Att överskrida sin plats sågs som ett hot mot hela den kosmiska balansen. Samtidigt fanns viss social rörlighet, ofta genom något man kallade fortun – individens möjlighet att finna lycka. Officiellt sågs all framgång som ett uttryck för Guds vilja. Att vara "ärlig" innebar inte bara moralisk hederlighet, utan också flit och samhällsnytta.Identiteten var inte ett inre psykologiskt jag, utan något som manifesterades genom kläder, titlar och föremål. Ett ärvt lakan kunde vara bevis på kvinnlig dygd. Berättelsen om den falska lantgrevinnan i Karlskrona visar hur identitet kunde "bäras" – och avslöjas. När hon inte längre kunde försvara sin status blev ett ärr på kroppen hennes fall.Men vid 1700-talets början sker ett epistemologiskt brott. Kunskap börjar organiseras utifrån skillnad snarare än likhet. Religion, vetenskap och politik blir separata sfärer. Världsbilden fragmenteras.Kroppen betraktades både som ett förgängligt skal och ett heligt kärl för själen. Den styrdes av humoralpatologin, där de fyra kroppsvätskorna – blod, slem, gul och svart galla – måste hållas i balans. Obalanser sågs inte bara som sjukdom, utan som tecken på moraliskt eller andligt förfall.Bildtext: Landskap med figurer, cirka 1625–1635, tillskrivs Joos de Momper den yngre tillhörande Östergötlands museum Fotograf: Östergötlands museum. Licens: Public Domain, Digitalt muséumMålningen visar ett dramatiskt bergslandskap där tre vandrare tar paus vid en slingrande stig. Verket är ett exempel på 1600-talets flamländska landskapsmåleri, där naturens storhet kontrasteras mot människans litenhet.Musik: Claudio Monteverdi-Quel Augelin Che Cantaav, The Tudor Consort, CC BY 3.0, via Wikimedia CommonsKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under kalla kriget planerade Sovjetunionen att ockupera Sverige vid ett krigsläge. Hotet gjorde att regeringen 1949 startade en hemlig organisation som skulle evakuera nyckelpersoner till Storbritannien och organisera motståndet mot ockupationsmakten om det värsta skulle hända.Den svenska motståndsrörelsen, med kodnamnet Metro, var redo att slå tillbaka om kriget kom. Högt uppsatta politiker, direktörer och fackföreningsledare samarbetade i det fördolda för att säkra Sveriges självständighet – med stöd från både kungahuset och regeringen.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Johan Wennström, statsvetare och forskare vid Försvarshögskolan, om Sveriges hemliga motståndsrörelse under kalla kriget. Han är aktuell med boken Sveriges sak var vår där vi får en samlad och väldokumenterad bild av den hemliga svenska Stay Behind-rörelsen.Sveriges motståndsorganisation Metro – i folkmun kallad Stay Behind – organiserades i strikt hemlighet från 1949 och framåt, med uppdrag att verka i det tysta efter en eventuell sovjetisk invasion. Dåvarande statsminister Tage Erlander utfärdade i juni 1949 fyra hemliga fullmakter för att planlägga en motståndsrörelse. Fullmakterna gavs till högt uppsatta personer inom näringslivet och militären – bland dem försäkringsdirektören Alvar Lindencrona och arméchefen Carl August Ehrensvärd. Verksamheten legaliserades formellt 1955 genom ett tidigare okänt konseljbeslut.På Fleminggatan 17 i Stockholm, bakom en anonym dörr märkt ”Driftbyrån”, dolde sig under kalla kriget en av Sveriges bäst bevarade hemligheter. Här utbildades utvalda svenskar i sabotage, konspiration och överlevnad – inte för att anfalla, utan för att göra motstånd vid en framtida sovjetisk ockupation.Organisationen var strikt hierarkisk, uppbyggd enligt principen om ”vertikal kontakt” – medlemmarna kände endast till sina närmaste över- och underordnade. Under täcknamn fick de utbildning i sabotage, spaning och hantering av cyanidkapslar, ofta i isolerade bås där de inte ens såg varandra.Forskaren Johan Wennström avfärdar övertygande att den svenska motståndsrörelsen inte var en NATO-filial. Till skillnad från andra europeiska Stay Behind-nätverk var den svenska rörelsen självständig, även om det fanns vissa kontakter med väst. Organisationen förberedde flyktvägar till Norge och Storbritannien, planerade för ett exilhögkvarter i England och tränade för sabotage- och partisankrig.En unik aspekt av Metro var samarbetet över klassgränser. Både LO:s ordförande Arne Geijer och SAF:s ledare Curt-Steffan Giesecke deltog i rörelsens ledning. Samarbetet speglade den så kallade Saltsjöbadsandan – ett svenskt försvar byggt på samförstånd snarare än konflikt.Organisationen finansierades med statliga medel och bidrag från näringslivet fram till 1992, men lades aldrig formellt ned. Under 1990-talet tog general Robert Lugn över ledarskapet – därefter blir spåren allt mer otydliga. Ingen vet säkert om rörelsen fortfarande existerar.Musik: The Last Stand av Jon Presstone, Storyblock Audio.Bild. Broschyren Om kriget kommer från 1952 från Kungliga Civilförsvarstyrelsen. Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under medeltiden mobiliserades krigsfolk i Sverige genom lagstadgade skyldigheter. Förutom bondeuppbåd hade både biskopar och städer egna trupper. Men biskoparnas lojalitet låg inte alltid hos kungamakten – och deras militära makt blev till slut ett hot. Med ett beslut på riksdagen år 1525 krossade Gustav Vasa denna självständiga våldsresurs.Ett närmast konstant krigstillstånd under tidigt 1500-tal tvingade fram en ny militär organisation. Inspirerad av samtida tyska modeller började Gustav Vasa redan under befrielsekriget 1521–1523 att värva soldater i kunglig tjänst. Bondeuppbåden ersattes gradvis av inhemska värvade trupper mot lön.I reprisen av avsnitt 90 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Neuding Skoog, historiker vid Försvarshögskolan, om hans doktorsavhandling I rikets tjänst.En av Gustav Vasas viktigaste reformer var övergången från en förhandlingsbaserad militär modell – där kungen var beroende av samhällets olika grupper – till ett centraliserat militärväsen med värvade soldater. Detta lade grunden till en stående armé som senare blev ett av stormaktstidens viktigaste instrument.Tidigare hade staten varit beroende av att bönder och andra samhällsklasser ställde upp med folk och resurser. Med den nya ordningen kunde kungen själv värva soldater utan att behöva förhandla med exempelvis bondeklassen. Bönderna accepterade förändringen – de hade upplevt krigets förödelse och valde hellre ordning och säkerhet än den tidigare friheten.Bild: Strider utanför Älvsborgs slott år 1502 mellan ett västsvenskt bondeuppbåd (till höger) och tyska landsknektar (till vänster).Teckning av det tyska ögonvittnet Paul Dolnstein. Licens: Public domain via Wikimedia Commons. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter Gustav III:s död ville den nya förmyndarregimen – med hertig Karl i spetsen – tona ner mordets politiska sprängkraft. Att det skulle framstå som ett adligt uppror måste undvikas. Och polismästare Nils Henric Liljensparres ihärdiga arbete med att kartlägga hela konspirationen blev snart ett problem.Karriäristen Liljensparres lojalitet mot Gustav III vändes snart i ett förföljande av gustavianerna i ett försök att blidka förmyndarregeringen. Men Liljensparre, som skaffat sig många fiender i arbetet som polismästare och spionchef, skulle bli en syndbocken som ett oroligt Sverige behövde.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Tomas Eriksson om den komplexa roll Liljensparre spelade i kölvattnet av kungamordet. Eriksson är aktuell med boken Syndabocken – Polismästare Liljensparres uppgång och fall (Stockholmia).Inledningsvis belönades Liljensparre för sina insatser med fortsatta ämbeten och stort förtroende. Men han var en man med många fiender – både bland de han tidigare spionerat på i Stockholm och inom den nya maktapparaten. Hans vilja att rädda vissa av de huvudmisstänkta undan dödsstraff tolkades som politiskt illojalt. Dessutom väckte hans aggressiva metoder alltmer kritik.Trots försök att vinna den nya regimens gunst – bland annat genom att rikta sina spioneriinsatser mot Gustav III:s gamla allierade, däribland Gustaf Mauritz Armfelt – lyckades han inte återvinna inflytande. I själva verket bidrog Liljensparre till Armfelts fall genom att sprida rykten.Hans impopularitet bland stockholmarna kulminerade i det så kallade Ebelska upploppet – en protest mot polisens hårda metoder, som han inte kunde stävja utan militär hjälp. Den mäktige Gustaf Adolf Reuterholm använde upploppet som svepskäl för att avsätta honom.I januari 1793 förflyttades han till Svenska Pommern under förevändning att reformera polisen där – i praktiken ett sätt att avlägsna honom från huvudstadens politiska scen. Det var början på hans definitiva fall.Efter flera år i Pommern tilläts Liljensparre återvända till Sverige 1799. Han återinsattes i statlig tjänst, men nu inom tullväsendet snarare än inom polisen. Som ledamot i Generaltulldirektionen beskrevs han som både effektiv och despotisk – egenskaper som följt honom genom hela hans karriär. Han pensionerades 1811 och avled i Stockholm 1814, vid 75 års ålder.Nils Henric Liljensparre var både banbrytare och paradox. Han byggde upp ett polisväsende som låg före sin tid i metod och effektivitet – men verkade i ett samhälle där rättssäkerheten var svag och politikens nycker ofta styrde rättvisan. Han blev hjälten som grep kungens mördare – och syndabocken som offrades när det politiska spelet krävde en syndabock. Hans historia visar vad som kan hända när lagens väktare själva blir brickor i maktens spel.Bild: Montage: Polismästare Nils Henric Liljensparre (1738–1814) av Johan Erik Bolinder, ur samlingarna på Nationalmuseum. Licens: CC BY-SA 4.0. I bakgrunden karta över Pommern. Ursprungligen skapad av Eilhard Lubin 1635 och senare publicerad av Willem & Joan Blaeu i deras berömda Atlas Blaeu (1662). Bilden visar det historiska hertigdömet Pommern med noggrant tecknade gränser och topografiska detaljer, typiska för barockens kartografi.Musik: Elegant Arguments av Boris Skalsky, Storyblock AudioKällorEriksson, Tomas (2025). Syndabocken: polismästare Liljensparres uppgång och fall. [Stockholm]: Stockholmia förlagSvenskt biografiskt lexikon, artikel om Nils Henric LiljensparreEricson Wolke, Lars (2005). Mordet på Gustav III. Lund: Historiska mediaNationalencyklopedin, artiklar om Gustav III och 1700-talets rättsväsendeKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När kung Gustav III sköts vid en maskeradbal i mars 1792 mobiliserade Sveriges förste polismästare, Nils Henric Liljensparre, en intensiv jakt på konspiratörerna. Bara några timmar senare lyckades han gripa gärningsmannen Johan Jacob Anckarström.Liljensparre var en mästare på att få misstänkta att tala och använde sig av en systematisk bevisinsamling som låg långt före sin tid. Konspirationen visade sig sträcka sig djupt in i adeln, och hans beslutsamhet att avslöja sanningen skulle snart kosta honom dyrt.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Tomas Eriksson om mordet på Gustav III och den dramatiska roll som polismästare Nils Henric Liljensparre spelade i jakten på konspiratörerna. Eriksson är aktuell med boken Syndabocken – Polismästare Liljensparres uppgång och fall.Nils Henric Aschan Liljensparre (1738–1814), född Sivers, var jurist och erfaren ämbetsman. År 1776 blev han den första polismästaren i Stockholm, som del av en ny polisiär organisation. Han byggde upp ett effektivt underrättelsenätverk med informatörer som bevakade allt från tjuvar till politiska pamflettskrivare och moderniserade polisväsendet med metoder långt före sin tid.Men det var under krisåret 1792 som han verkligen trädde fram som en nyckelfigur. Då var han inte bara operativ polischef utan även tillförordnad överståthållare – med direkt insyn i ordningsmakten och maktens innersta kretsar.Vid den ödesdigra maskeradbalen på Operan – trots upprepade varningar mot kungens närvaro – deltog Gustav III bland de maskerade gästerna. En grupp män i svarta dominodräkter närmade sig, och ett skott avlossades bakifrån – laddat med kulor, spik och metallfragment. Kungen föll inte omedelbart, men var dödligt sårad. Tretton dagar senare, den 29 mars 1792, avled han.Liljensparre kallades omedelbart till platsen. Under kungens order inledde han en intensiv mordutredning. Operans utgångar spärrades, misstänkta identifierades genom intervjuer och avgörande bevis – däribland mordvapnet – säkrades. Redan samma natt organiserade han en rekonstruktion. Pistoler visades för stadens pistolsmeder, varav en kände igen vapnet han nyligen reparerat åt kapten Jacob Johan Anckarström.Liljensparres arbete var metodiskt och bevisbaserat. Genom vapenspåret kunde Anckarström gripas redan dagen efter attentatet – ett remarkabelt resultat med dåtidens mått. Förhören inleddes omedelbart. Genom att vädja till Anckarströms känslor för sina barn fick Liljensparre honom att bekänna och namnge medkonspiratörer.Nätverket av sammansvurna visade sig inkludera flera unga officerare – däribland Adolph Ribbing och Claes Fredrik Horn – samt den inflytelserike aristokraten Carl Fredrik Pechlin. Men högre upp i hierarkin blev det svårare att nå fram. Pechlin förblev tyst och undkom fällande dom.Bild: Montage: Polismästare Nils Henric Liljensparre (1738–1814) av Johan Erik Bolinder, ur samlingarna på Nationalmuseum. Licens: CC BY-SA 4.0. I bakgrunden Norrmalmstorg (nuvarande Gustav Adolfs torg) och Kungliga slottet med Gamla Norrbro.Akvarellerad konturetsning av Johan Fredrik Martin (1755–1816), Källa: Stadsmuseet. Licens: CC BY-SA 4.0.Musik: Elegant Arguments av Boris Skalsky, Storyblock AudioKällorEriksson, Tomas (2025). Syndabocken: polismästare Liljensparres uppgång och fall. [Stockholm]: Stockholmia förlagSvenskt biografiskt lexikon, artikel om Nils Henric LiljensparreEricson Wolke, Lars (2005). Mordet på Gustav III. Lund: Historiska mediaNationalencyklopedin, artiklar om Gustav III och 1700-talets rättsväsendeKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dackefejden, som inleddes vid midsommar år 1542, är det största bondeupproret i Nordens historia. Under ledning av småbonden Nils Dacke attackerades Gustav Vasas fogdar söder om Kalmar. Upproret spred sig snabbt över Småland och vidare till södra Östergötland och Öland.I november samma år hade upprorsmännen kontroll över stora delar av dessa områden, vilket tvingade Gustav Vasa att förhandla om vapenvila. Den 8 november slöts ett avtal om ett ettårigt stillestånd. Men kungen hade aldrig för avsikt att låta en upprorsledare behålla makten.I reprisavsnittet 53 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Olle Larsson, fil.dr i historia och lektor vid Katedralskolan i Växjö. Han är aktuell med biografin Gustav Vasa – En furste bland furstar (Historiska Media).Missnöjet mot den "ogudaktige" kungen var stort. Gustav Vasa hade beslagtagit kyrkans egendomar och infört den lutherska läran. Allmogen vägrade överge sina fäders tro. Mässan hölls nu på svenska, vilket kritiker hånade: ”att ett spenebarn snart från en dyngvagn kunde vissla fram en mässa.”Sedan sitt makttillträde hade Gustav Vasa stärkt centralmakten och effektiviserat skatteuppbörden. Folket drabbades av tunga extraskatter. År 1541 konfiskerade kungen 370 kilo silver från kyrkor i Småland.Nils Dacke kom från en småbondesläkt med rötter i både Södra Möre härad (nuvarande Kalmar län) och danska Blekinge. Redan 1536 hade han dödat en fogde och levde därefter som fredlös tills han löste sig fri med 200 riksdaler i böter. Han blev sedermera ledare för Dackeupproret efter att ha angripit fogdar och en frälseman.I mars 1543 sårades Nils Dacke svårt när Gustav Vasas legosoldater träffade honom med en kula genom båda låren. Han flydde, men återupptog kampen vid midsommar. Kungamakten var dock övermäktig, och Dacke tvingades fly mot riksgränsen. Några veckor senare dödades han – upproret var krossat.Efteråt spårades upprorsmännen upp, förhördes under tortyr, avrättades och steglades. Andra fick sina gårdar beslagtagna och tvingades betala dryga böter.Musiken i avsnittet är Quel augellin che canta av Claudio Monteverdi, framförd av The Tudor Consort. Licens: Creative Commons Attribution 3.0 International. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 4 september 1827 förändrades Åbo för alltid. Storfurstendömet Finlands största stad, det akademiska och kulturella centrumet i det ryska Finland härjades av en förödande eldsvåda som kom att bli Nordens största stadsbrand.Under drygt ett dygn brann tre fjärdedelar av staden ner, 11 000 människor blev hemlösa, och ovärderliga kulturskatter gick förlorade. För första gången nådde nyheten om en katastrof i Finland världens alla hörn – en händelse som etsat sig fast i invånarnas kollektiva minne.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hannu Salmi, professor i kulturhistoria vid Åbo universitet. Han är aktuell med boken Åbo i lågor: Minnen från branden 1827 (Apell förlag, Svenska litteratursällskapet i Finland, 2025). Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.Åbo var storfurstendömets obestridliga hjärta, trots att tsar Alexander I formellt hade utnämnt Helsingfors till administrativ huvudstad redan 1812. Staden bar på ett arv som sträckte sig tillbaka till 1200-talet.Hannu Salmi har fokuserat på människornas upplevelse av branden - hur det faktiskt kändes att stå mitt i ett rasande eldhav – och vad det innebar att vakna upp till en stad i spillror. Katastrofen är mer än fysisk förstörelse, en emotionell chock. Ljudet från fallande kyrkklockor, hettan från brinnande byggnader, panikens kaos – allt fångades i dagböcker och brev som boken återger med närgången empati.I generationer lärde sig barn i Finland att branden orsakades av en tjänsteflicka som av oaktsamhet kokade talg. Men detta är en myt – en berättelse skapad för att hantera skuld. Den egentliga orsaken låg i stadsplaneringens misslyckanden och myndigheternas passivitet. Pigan var aldrig den skyldiga. Istället har historien förvanskats av bland andra historieprofessorn Zacharias Topelius.Åbo var en stad byggd av trä. Av stadens gårdar och byggnader var nästan alla uppförda i timmer, ofta med takmaterial som näver, torv eller spån, vilket utgjorde en enorm brandrisk. Stadsplanen hade växt fram organiskt under århundraden. Detta resulterade i en labyrint av smala, slingrande gator och återvändsgränder som hade formats av fotgängare och hästkärror snarare än av brandsäkerhetstänkande. Husen stod tätt, ofta vägg i vägg eller takfot mot takfot, och innergårdarna var fyllda av uthus, stall och förråd som ytterligare förtätade bebyggelsen och skapade perfekta spridningsvägar för eld. Sommaren 1827 hade dessutom varit exceptionellt torr.Vid tiden för branden huserade Åbo landets viktigaste institutioner. Domkyrkan var inte bara en religiös symbol utan också förvaringsplats för historiska dokument, kungliga gravmonument och adelns släktvapen. Det var en byggnad som ansågs oförstörbar, en fast punkt i en föränderlig värld. Åbo Akademi, grundad 1640, var landets enda universitet och dess intellektuella nav. Dess bibliotek och samlingar representerade Finlands samlade minne och vetenskapliga framsteg. Här fanns böcker, handskrifter och naturvetenskapliga samlingar som byggts upp under nästan två sekler. Staden var hem för eliten: professorer, prästerskap, hovrättsråd och köpmän levde sida vid sida med hantverkare, sjömän och tjänstefolk.En gnista, troligen från en skorsten, tände eld på en höskulle i det brandfarliga kvarteret Aningaisbacken. Tillsammans med stormvindar, torka och ett eftersatt brandskydd utvecklades elden till ett inferno – en eldstorm som drevs av sina egna vindar och temperaturer. På mindre än ett dygn låg 75 procent av staden i ruiner. Officiellt omkom 27 personer, men tusentals förlorade allt: hem, arbete, tillhörigheter – och sin plats i världen.Bildtext: Efter Åbo brand (1827) av Gustaf Wilhelm Finnbergs visar förödelsen i Åbo centrum efter den stora stadsbranden samma år. Verket ingår i Ateneums samlingar (Finlands Nationalgalleri), inköpt 1911. Wikimedia Common, Public Domain.Musik: Its Just The Beginning Cello Only av Humans Win, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Herodotos från Halikarnassos lade under 400-talet f.Kr. grunden till historieämnet genom sin metodiska skildring av krig, kulturer och makt i den antika världen. Han var den förste som försökte förklara historiska skeenden genom systematiska undersökningar.Herodotos huvudsakliga fokus var de grekisk-persiska krigen, men hans omättliga nyfikenhet omfattade även folk, seder, landskap, myter och maktförhållanden. Hans verk är ett försök att förstå världen i sin helhet. Det är en hissnande resa där vi får möta grymma kungar, kloka rådgivare, etnografiska skildringar av begravningsriter – och guldsökande myror stora som hundar.I detta avsnitt av Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med antikvetaren Allan Klynne om Herodotos och hans betydelse för historieskrivningens framväxt. Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.I sitt stora verk Historia lade Herodotos grunden till västerländsk historieskrivning. Han reste sannolikt till Egypten, och kanske så långt som till Babylon. Han samlade in berättelser från Libyen, Indien och länder bortom Svarta havet.Herodotos föddes omkring 484 f.Kr. i Halikarnassos (nuvarande Bodrum i Turkiet), en grekisk stad under persiskt styre. Han tillhörde en välbärgad familj med både grekiska och kariska rötter. Redan i unga år började han resa och samla in berättelser. Under sina färder besökte han bland annat Egypten, Libyen, Babylonien, Skytien och flera delar av det persiska riket – platser han beskrev med imponerande detaljrikedom.Senare bosatte han sig i Aten, där han uttryckte beundran för den atenska demokratin och dess öppna politiska klimat. Mot slutet av sitt liv flyttade han till kolonin Thurii i södra Italien. Där färdigställde han troligen sitt livsverk Historiae och avled omkring 424 f.Kr.Herodotos skrev Historia mellan cirka 430 och 424 f.Kr. Verket består av nio böcker – en uppdelning som gjordes av senare redaktörer och namngetts efter de nio muserna.Berättelsen inleds med kung Krösus i Lydien och kulminerar i de grekisk-persiska krigen under 400-talets första hälft, särskilt Xerxes I:s invasion av Grekland. Böckerna I–V skildrar förspelet till konflikterna: det persiska rikets uppkomst, öst-västliga relationer och interna händelser i Grekland. Böckerna VI–IX behandlar själva kriget, inklusive de avgörande slagen vid Salamis, Plataiai och Mykale (480–479 f.Kr.).Men Herodotos nöjde sig inte med att beskriva strider. I stället erbjuder han ett tvärsnitt av sin samtida värld. I Bok II presenterar han en omfattande skildring av Egypten: dess geografi, historia, religion och samhällsstruktur. Böckerna III–IV behandlar det persiska imperiets förvaltning, kung Kambyses fälttåg och Dareios I:s politiska reformer.Bildtext: Porträttbyst av Herodotos, romersk marmorskulptur från 100-talet e.Kr. Denna byst föreställer den grekiske historikern Herodotos, ofta kallad "historieskrivningens fader", och är ett romerskt verk som sannolikt återger ett äldre grekiskt original. Herodotos är mest känd för sitt verk Historiae, där han skildrar de grekisk-persiska krigen och försöker förstå världens orsaker genom berättelser och undersökningar. Källa: Metropolitan Museum of Art via Wikimedia Commons. Bilden är public domain.Musik: The Sands Of Ancient Ruins av LIVINGFORCE, Storyblock Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Koreakriget kallas det bortglömda kriget. Inklämt mellan Andra världskriget och Vietnamkriget försvann Koreakriget snabbat från det allmänna medvetandet. Detta trots att det under tre år dog 2,5 miljoner civila och 800 000 soldater i kriget.Kriget bröt ut när nordkoreanska trupper den 25 juni år 1950 gick till anfall över 38:e breddgraden. Kriget utkämpades mellan det kommunistiska Nordkorea, som stöttades med krigsmaterial och trupper från Kina och Sovjetunionen, och ett Sydkorea där en FN-koalition med deltagare från länder som Storbritannien, Turkiet, Australien och Kanada slogs under ledning av USA.I reprisen av avsnitt 73 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Artur Szulc, aktuell med boken Koreakriget.Både Nordkorea och Sydkorea av autoritära regimer som upprättats efter andra världskriget. Vid Potsdamkonferensen juli–augusti 1945 bestämdes att 38:e breddgraden skulle vara skiljelinje mellan den kommande sovjetiska respektive amerikanska ockupationszonen i Korea. Med det kalla kriget kom detta att innebära en delning av Korea. Den 15 augusti 1948 proklamerades Republiken Korea (Sydkorea) och 9 september samma år Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea).Nordkorea erövrade inledningsvis nästan hela Koreahalvön för att sedan trängas tillbaka in i Nordkorea, men när vapenstillestånd undertecknades i juli 1953 kom den 38 breddgraden att bli skiljelinjen. Någon avspänning mellan Nord- och Sydkorea kom inte till stånd, och FN:s fortsatta uppgift blev att övervaka demarkationslinjen längs 38:e breddgraden mellan de båda staterna.Koreakriget är formellt inte heller avslutat eftersom det aldrig skrevs något fredsavtal. Med dagens aggressiva kommunistiska regim i Nordkorea är konflikten i allra högsta grad levande.Bildtext: En amerikansk infanterist tröstas av en kamrat efter att hans vän stupat i strid nära Haktong-ni under Koreakriget den 28 augusti 1950. I bakgrunden märker en sjukvårdare stupade soldater. Foto: Sfc. Al Chang, U.S. Army. Public Domain (PD-USGov-Military), via Wikimedia Commons. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Svensken Raoul Wallenberg räddade tusentals ungerska judar från nazisternas utrotningsmaskineri. Den unge affärsmannen kunde som diplomat utnyttja Sveriges neutrala ställning för att skydda judarna. Med fara för sitt eget liv utfärdade han svenska skyddspass och inrättade skyddade bostäder för judar som skulle skickas till utrotningslägret Auschwitz.Han greps av Sovjetunionens armé i januari 1945, som troligen uppfattade honom som en tysk spion, och försvann spårlöst. Den svenska regeringen kom att agera svagt för att få Raoul Wallenberg frigiven. Troligtvis avrättades han av den sovjetiska säkerhetstjänsten år 1947.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historieprofessorn Ulf Zander vid Lunds universitet om Raoul Wallenberg. Ulf Zander har skrivit boken Raoul Wallenberg: liv och legend - Sverige, Ungern, USA.Raoul Wallenberg föddes den 4 augusti 1912 i en av Sveriges mest inflytelserika familjer — Wallenberg. Familjen dominerade inom bankväsende, industri och diplomati. Hans far, Raoul Oscar Wallenberg, var officer i flottan men avled innan Raoul föddes, varpå hans farfar Gustaf Wallenberg — en erfaren affärsman och diplomat — fick en central roll i hans uppfostran.Wallenberg fick internationell uppväxt. På farfaderns inrådan studerade han vid University of Michigan i USA, där han 1935 tog en examen i arkitektur. Därefter arbetade han i bland annat Sydafrika och Palestina. Där mötte han judiska flyktingar och bevittnade antisemitismens konsekvenser.Trots sitt efternamn och akademiska meriter hade Wallenberg svårt att hitta sin plats i yrkeslivet. Efter ett par misslyckade affärsprojekt fick han via sin farbror anställning hos affärsmannen Kálmán Lauer i Stockholm, som var ungerskfödd. Han kom att resa regelbundet till Ungern.I juli 1944, efter att nazistiska Tyskland ockuperat Ungern och deporteringarna av ungerska judar till förintelseläger inletts, var behovet akut av någon som kunde agera snabbt med skydd från neutralt land. Tillsammans med amerikanska och judiska organisationer identifierades Wallenberg som rätt person att ta på sig uppdraget.Den 9 juli 1944 anlände Wallenberg till Budapest, nu som tredje sekreterare vid den svenska legationen, trots att han saknade formell diplomatisk erfarenhet. Hans mandat från den svenska regeringen var tydligt: att skydda så många judar som möjligt från deportation och utplåning.Med stöd av volontärer och medarbetare utfärdade han så kallade skyddspass, vilka angav att innehavaren var svensk undersåte och därmed under diplomatiskt beskydd — vilket i praktiken kunde hindra deportation. Till en början producerades omkring 1 000 pass, men snart ökade antalet till cirka 4 500.Utöver passen organiserade han ett omfattande skyddsnät: fler än 30 byggnader utsågs till så kallade “svenskhus” — där judar kunde söka skydd. Med hjälp av dessa hus och andra insatser uppskattar många att omkring 10 000 människor räddades. Men räddningsinsatserna stannade inte vid byråkrati och skyddspapper. Wallenberg och hans medarbetare deltog i dramatiska räddningsaktioner.Hans modiga agerande och direkta konfrontation med nazistiska befäl var ofta riskfyllda. Genom hot om efterkrigsrättegångar, diplomatisk press eller andra taktiker lyckades han i många fall bromsa planer på massmord i Budapests getto, handlingar som räddade tusentals liv.Bildtext: Tyska soldater griper judar i Budapest under hösten 1944, en del av de massarresteringar som följde efter det nazistiska maktövertagandet i Ungern. Foto: Faupel, Bundesarchiv, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.Musik: In Slavic Sorrow av Yagull Music, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Regalskeppet Kronans undergång är en av de största tragedierna i svensk historia. Under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni år 1676 följde 800 besättningsmän med skeppet i djupet i det iskalla försommarvattnet.Det var ett kaotiskt sjöslag mellan den svenska och dansk-nederländska flottan under Skånska kriget, som satte den svenska flottans brister i blixtbelysning. Missförstånd och bristfällig ledning gjorde att Kronan kantrade och exploderade när det egna krutförrådet antändes av en lykta i kaoset.I reprisen av avsnitt 72 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern och marinarkeologen Lars Einarsson som har varit projektledare för utgrävningen av regalskeppet Kronan sedan 1983 och har också skrivit boken Regalskeppet Kronan – Historia och arkeologi ur djupet.Regalskeppet Kronan var ett av världens största skepp. Det byggdes för att manifestera Stormaktens makt och ära. Därför var det en katastrof av astronomiska proportioner när Kronan gick under tillsammans med flottans högsta befäl amiral Lorentz Creutz redan i inledningen av slaget vid Öland.Regalskepp är benämning för de största skeppen inom svenska örlogsflottan. Regalskepp gavs oftast namn efter riksregalierna som exempelvis Äpplet, Svärdet, Nyckeln, Kronan och Vasa.Regalskeppet Kronan (III) som gick av staplen den 31 juli 1668 var ett av samtidens största krigsskepp på 2300 ton och bestyckad med 126 kanoner. Kronan byggdes för att utstråla makt och styrka mer än av militärstrategiska skäl. Det kom också att mest ligga för ankare under sin livstid. Undergången blev ett tydligt bevis på den svenska flottans usla skick när skeppet förliste under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676. Att flottan leddes av civilisten Lorentz Creutz som, saknade förtroende hos officerarna, bidrog starkt till katastrofen.Bild: Målning av Claus Møinichen från 1686, på Frederiksborgs slott, som visar hur Kronans exploderar samtidigt som hon kantrar. Till höger ses Svärdet i strid med den danska styrkans amiraler.Musik: Rhythm and melody combo 3, Soundblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För 500 år sedan översattes nya testamentet till svenska, en händelse som markerar att vi gick från fornsvenska till nusvenska. Men vägen dit hade varit lång. Det språk vi idag kallar svenska växte fram ur urgermanska rötter, slipades av kontakt med latin, lågtyska och andra nordiska tungomål, och formades av kristendomens och statens framväxt.Svenskan har aldrig varit statisk. Den har burit kungars lagar, folkets röster och samtidens idéer. Från ett namn på en dialekt till ett nationellt verktyg för identitet och kommunikation. Viktiga händelser som bibelöversättningar, tryckkonstens utveckling och folkskola har kodifierat svenskan, spritt den och befäst den.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med språkvetaren och författaren professor Tore Janson om det svenska språkets historia — från indoeuropeiska rötter till 1900-talet. Samtalet utgår från Jansons bok Svenskans historia: språkets roll under 800 år.Redan för över 4 000 år sedan talade människor i nuvarande Sverige ett språk med rötter i det indoeuropeiska språkträdet – samma stam som latin, sanskrit och grekiska. Men det skulle dröja årtusenden innan något kunde kallas svenska. Under lång tid talade människor i Skandinavien en form av nordgermanskt språk som saknade både skrift och namn. Runinskrifterna från järnåldern är bland de första språkliga spåren, men ger begränsad inblick i vardagligt språkbruk.På 1000-talet var språket i Svealand och Götaland i stort sett enhetligt. I isländska källor kallades det dansk tunga – ett gemensamt namn för nordbornas språk. Termen svenska användes ännu inte om vare sig folk eller språk.Det verkliga språksprånget skedde med kristendomens införande och framväxten av en svensk statsapparat. Kyrkan förde med sig det latinska alfabetet, utbildning och behovet av skriftliga texter. Under 1200-talet började svenskan skrivas med latinska bokstäver, först i juridiska sammanhang. Den äldsta kända texten är Äldre Västgötalagen från 1220-talet – en lagtext nedtecknad av kyrkans män på folkets språk, men med latinsk skriftteknik.Samtidigt växte Sverige fram som ett mer samlat kungarike, vilket ökade behovet av ett gemensamt språk och reglerat skriftspråk. Under Birger jarls tid på 1200-talet stabiliserades statsmakten, och skriftspråket fick större genomslag i administration och rättskipning.Det är först år 1308 som ordet svenska dyker upp för första gången upp i skrift — i en översättning av en riddarroman beställd av den norska drottningen Eufemia. Ett avgörande belägg finns i en epilog till riddardikten om hertig Fredrik av Normandie, där det står att texten ”är nu gjord till rima... av tysko och i svenska tunga”. Denna benämning markerar en ny språklig medvetenhet – att svenskan var något eget, skilt från danska och tyska.Svenskans status stärktes ytterligare i Magnus Erikssons landslag (1347), som fastslog att rättsliga dokument från kung, lagman och häradshövding skulle skrivas ”a svensko” – på svenska. Därmed blev svenska inte bara ett språk i bruk, utan ett riksspråk med juridisk och politisk funktion.Bildtext: Genesis ur Gustav Vasas bibel från 1541, den första fullständiga bibeln på svenska. Översättningen bidrog starkt till att standardisera skriftspråket och lade grunden för modern svenska under tidigmodern tid. Litteraturbanken. Public Domain.Musik: Browning à 5” av William Byrd (ca 1540–1623), omkring 1578. Av: Phillipwserna, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När den ryske tsaren störtades i revolutionens kaos 1917 satt en polsk socialistledare fängslad på en tysk fästning. Bara ett år senare anlände han till Warszawa som Polens frälsare. Józef Piłsudski (1867-1935) blev arkitekten bakom återupprättandet av den polska staten 1918 – efter 123 år som en slumrande dröm.Med en bakgrund som socialist, konspiratör, fånge, gerillaledare och general blev Piłsudski både nationalhjälte och snart en diktator. Hans liv speglar både revolutionens idealism och maktens kompromisser, med ett arv som ännu formar Polens politiska landskap.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt, om Józef Piłsudskis dramatiska liv – från adelsman i sibirisk exil till marskalk av den återfödda polska republiken. Detta är första minuterna på premium-avsnittet om Pilsudski – vill du lyssna på hela avsnittet måste du bli medlem i Historia Nu Premium för 75 kr/månaden.Józef Klemens Piłsudski föddes 1867 i Zułów (Zalavas), då beläget i det ryska imperiet men historiskt en del av Storhertigdömet Litauen. Familjen tillhörde den polska lågadeln – szlachta – som bar på starka minnen av frihetskampen mot Ryssland, särskilt det blodiga nederlaget i Januariupproret 1863 där fadern deltagit. Modern Maria Billewicz, en kvinna med djup patriotisk övertygelse, kom att forma den unge Józefs hat mot den ryska överheten och kärlek till det förlorade fosterlandet.När familjens gods brann ned 1875 flyttade de till Vilnius. Där upplevde Piłsudski russifieringen av de polska territorierna. Som ung medicinstudent i Kharkiv drogs Piłsudski till radikala kretsar. År 1887 fängslades han, endast 19 år gammal, för inblandning i ett misslyckat attentat mot tsar Alexander III – samma attentat som Vladimir Lenins bror också deltog i. Han dömdes till fem års exil i östra Sibirien, där han umgicks med revolutionärer, bönder och brottslingar. Det var där hans syn på Ryssland cementerades: ett imperium och förtryckarstat som måste krossas.Efter hemkomsten engagerade han sig i den polska socialistiska rörelsen. Men för Piłsudski var socialismen främst ett medel för nationell självständighet.Piłsudski insåg tidigt att endast krig kunde återupprätta Polen. Redan före Första världskriget började han bygga upp paramilitära organisationer i Galizien, då en del av Österrike-Ungern. När kriget bröt ut 1914 ledde han sina "Strzelcy" – polska skytteföreningar – in i ryskt territorium i ett försök att tända en nationell resning.När han 1917 vägrade låta sina soldater svära trohet till den tyske kejsaren i den så kallade edskrisen, fängslades han i Magdeburg. Efter Tysklands kapitulation i november 1918 kunde Piłsudski återvända till Warszawa och utsågs till överbefälhavare, riksföreståndare och statschef. Han tog sig an uppgiften att bygga en ny stat från spillrorna av tre imperier. Det verkliga eldprovet kom under det polsk-sovjetiska kriget 1919–1921. Han marscherade mot Kiev i ett försök att bilda en federation med Ukraina, men Röda armén gick till motoffensiv och nådde Warszawas portar. I augusti 1920 ledde Piłsudski ett våghalsigt motanfall som krossade offensiven. Segern, känd som Miraklet vid Wisła, anses ha räddat Europa från kommunistisk expansion.Hans federationsdröm sveks dock vid fredsförhandlingarna. En mer nationalistisk höger föredrog en etniskt homogen stat, vilket ledde till att stora minoritetsbefolkningar inkorporerades mot sin vilja. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Per Engdahl (1909-1994) var aktiv fascist redan 1920-talet och kom efter andra världskriget att spela en central roll i omvandlandet av nationell högerextremism till en internationell rörelse. Han var också nära vän med Ikeagrundaren Ingvar KampradPer Engdahl grundande den fascistiska Nysvenska rörelsen, som aldrig blev någon massrörelse i Sverige. Han levde ända fram till 1994 och hann med att umgås med ledande nazister i Hitlertyskland, hjälpa nazister att fly till Sydamerika samt att omorganisera den europeiska högerextrema rörelsen efter andra världskriget.I maj 1951 organiserade han en europeisk högerextrem konferens i Malmö där han förenade både nazister och fascister i samma rörelse. Per Engdahl blev också chef för rörelsens internationella förbindelsekontor i Malmö. Han fortsatte att umgås flitigt med ledande personer i Tredje riket efter kriget och besökte på 1960-talet Francos Spanien.Nysvenska rörelsen blev under 1960-talet helt marginaliserade. Men ledande figurer i rörelsen var med och grundade den främlingsfientliga organisationen Bevara Sverige svenskt. Därmed blev Per Engdahl en viktig länk mellan fascismen och nazismen under andra världskriget till nutida främlingsfientliga rörelser som Bevara Sverige Svenskt som i sin tur blev grunden till dagens Sverigedemokraterna.IKEA-grundaren Ingvar Kamprad vägrade att ta avstånd från sin fascistiska vän. Kamprad bidrog också med pengar till rörelsen och gav ut Per Engdahls bok ”Politisk allmänbildning”. När Ingvar Kamprad gifte sig första gången 1950 var Per Engdahl inte bara inbjuden utan också ombedd att hålla tal.I reprisen av avsnitt 32 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Elisabeth Åsbrink som är journalist och författare. Hon har skrivit boken 1947 som väver samman fascisten Per Engdahls öde, med judiska flyktingar och Simone de Beauvoir. Hon har också berört Per Engdahl i boken I Wienervald står träden kvar där hon avslöjade Ikea-grundaren Ingvar Kamprads nära relation till fascistledaren och hans rörelse. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Lars “Lasse‑Maja” Larsson Molin (1785-1845) var en tjuv som i början av 1800-talet blev mycket berömd på grund av sitt modus operandi att klä sig i kvinnokläder. Efter att fällts för stöld i domstol vid tre tillfällen dömdes han till att bli fästningsfånge på livstid.Lasse-Maja var en återfallsförbrytare som stal och bände på könsgränserna med gott humör. Han blev ännu mer berömd i samtiden och fram till våra dagar genom sin något förljugna självbiografi Den vidtberyktade Äfventyraren Lasse Majas … besynnerliga öden och lefnadhändelser (1833) som sedan dess varit tryck fram till idag.I avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lasse Ericson Wolke, professor emeritus i historia vid Försvarshögskolan och författare till boken Lasse-Maja : stortjuven som blev författare och legend (Carlssons förlag).Lars Larsson Molin, född den 5 oktober 1785 i byn Djupdalen i Ramsbergs socken i Västmanland, växte upp i fattiga förhållanden. Hans far var skräddare, modern hette Stina Olsdotter och hade släktskap till bergsmanstraditioner. Familjens ekonomi försämrades, och Lars såg tidigt hur svårt det var att upprätthålla en stabil försörjning.I tonåren visar han tecken på både skämtsam läggning och en ovilja att arbeta, och han börjar begå mindre stölder. Redan 1802 hade han sin första stölddom. Efter att ha flyttat till Stockholm omkring 1804 intensifierades hans stöldturnéer, särskilt i det så kallade triangeln Stockholm–Örebro–Västerås. Han kom att beskrivas som stortjuv, men ofta handlade stölderna om varor av ringa värde som mat och kläder. Han blev känd för att kombinera listiga kupper med utklädnad, och särskilt förklädnad i kvinnokläder. Att han antog namnet “Lasse‑Maja” sägs ha sin grund i att han, under en period med sin älskade Maja, iklädde sig hennes kläder — och hon ska ha utropat att han såg bra ut i dem. I hans egen självbiografi framstår klädbytet dels som ett verktyg — att kamouflera sig, minska misstankar och få tillträde — dels som en del av hans identitet och lust att röra sig mellan genusgränser. Under årens lopp påstår senare källor att han genomförde omkring hundra stölder, vilket ofta citeras som symboliskt för hans omfattande verksamhet.I september 1813 greps Lasse‑Maja, efter utredning av kyrkstölden och en lång serie stöldanklagelser. Svea hovrätt dömde honom till livstids straffarbete, och han sändes till Carlstens fästning på Marstrand.I denna period i Sverige var rättssystemet hårt och straffmässigt rigoröst. Brott mot kyrkonormer – såsom stöld av kyrkogods – betraktades som särskilt allvarliga och bestraffades strängare än vanlig stöld. Livstids straffarbete vid fästning var ett sätt att isolera och disciplinera dömda. Men viktigt att notera: “livstidsdom” betydde inte nödvändigtvis fängelse till döden — benådning var möjlig, beroende på uppförande eller kontakter.Fästningsfängelser som Carlstens fästning var avsedda att vara isolerande, men undantag fanns för fångar med särskilt gott uppförande eller särskilda roller. I Lasse‑Majas fall gav köksansvar och socialt gods hans liv i fängelset mer rymd än för många andra.Han skötte köksarbete i fängelset och blev uppskattad för sina matlagningsfärdigheter, vilket gav honom förbättrade villkor. Han tog emot besök och berättade sina äventyr — han utvecklades till en kuriositet och attraktion för besökare.Hans dråpliga självbiografi publicerades redan 1833: Den vidtberyktade Äfventyraren Lasse Majas … besynnerliga öden och lefnadhändelser. Och har funnits i tryck sedan dess. Det är mycket som inte stämmer med verkligheten i biografin, men den är trots detta intressant då den skildrar en fattig människa liv, dessutom en människa som rör sig mellan genusgränserna.Bild: Lasse-Maja. Okänd konstnär. Wikipedia, Public DomainMusik: Schubert Moment Musical Op 94 No 3 D780 med Michele Nobler. Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Klubbekriget i Finland åren 1596-97 är ett av de största bondeupproret i nordisk historia. I ett land med bara 25 000 gårdar dödades minst 2500 bönder, enligt historikern Heikki Ylikangas. Dessutom svalt många bönder ihjäl efter att deras gårdar grundligt plundrats som straff för upproret. I slutet på 1500-talet var den östra rikshalvan av Sverige präglat av kriget mot Ryssland som pågått i 25 år. Här gick den starkes rätt gick före lagen. Ofta var de egna truppernas övergrepp mot befolkningen mer omfattande än fiendernas härjningståg. I denna repris av avsnitt 102 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt som är professor i historia vid Umeå universitet. Han har bland annat skrivit Finlands svenska historia. Klubbekrigets utlösande faktor var att bönderna i Österbotten tvingades att underhålla trupper i strid mot tidigare förordningar, men bör ses i ett sammanhang där högt skatteuttag tillsammans med olagliga uttag och regelrätt plundring gjorde livet outhärdligt för bönderna. Namnet Klubbekriget kom från att bönderna delvis var beväpnade med stora klubbor som faktiskt var det bästa vapnet mot bepansrade ryttare. Finland som styrdes av den kungatrogne Klas Flemming, var i kölvattnet på det nordiska 25-årskriget mot Ryssland, präglat av laglöshet där adel, ämbetsmän och rusthållare inte bara hänsynslöst drev in höga skatter utan drev in mer än vad lagen krävde med falska mått och regelrätta rån av redan utfattiga bönder. Upproret, som spred sig från Österbotten år 1596, hade föregåtts av en rad oroligheter i Österbottens svenskbygder och i Rautalampi storsocken som slagits ned utan misskund. Klubbekriget utspelade sig mot en politisk bakgrund där Hertig Karl integrerade om kungamakten mot sin egen brorson kung Sigismund. Finlands ståthållare Klas Flemming höll Finland i ett järnbrepp och var trogen kung Sigismund. I november 1596 kom det till oroligheter vid Storkyro kyrka, varefter bönderna uppdelade på tre avdelningar ryckte mot söder. Till upprorsstyrkorna slöt sig bönder från norra Tavastland och Savolax. Huvudstyrkan, anförd av storbonden Jaakko Ilkka, led nederlag vid Nokia gård 31/12, medan andra drabbningar, som även slutade med knektarnas seger, stod vid Padasjoki kyrka i Tavastland och S:t Michels prästgård i Savolax. Bild: Den brända byn, konstnären Albert Edelfelts skildring av klubbekriget. Litteratur: Klubbekriget : det blodiga bondekriget i Finland 1596-97 av Ylikangas, Heikki Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Attacken mot det rika klostret Lindisfarne i Northumbria den 8 juni år 793 räknas som starten för vikingarnas kolonisering av England. Med tiden kom nordborna att kontrollera nästa hela norra och östra England – något som dagens ortsnamn avslöjar. Den första kända raiden skedde redan år 787 när vikingar från Norge landade vid ön Portland utanför Wessexs södra kust.Många européer ägnade sig åt att plundra grannfolk, men vikingarnas attacker skiljde sig i fråga om intensitet och omfattning. Den lärde Alcuin, från Northumbria som var verksam i Karl den stores hov skrev: “Never before has such terror appeared in Britain as we have now suffered from a pagan race ... The heathens poured out the blood of saints around the altar, and trampled on the bodies of saints in the temple of God, like dung in the streets.[43]”Det fanns flera orsaker till att nordborna sökte sig bortom Norden. Befolkningstillväxt i Norden och de tekniskt överlägsna vikingaskeppen fick nordborna att söka sig till den brittiska ön i jakt på rikedomar, handel och land. De mötte ett land splittrat mellan otal små kungadömen som hade svårt att försvara sig mot de hänsynslösa hedningarna.Det första vittnesbördet från England finns i Anglosaxiska krönikan från 876, då ”Halvdan delade ut northumbrernas land och man började plöja och försörja sig”. Vikingarna erövrade och bosatte sig i norra och mellersta England. York blev vikingastaden framför andra.År 878 besegrade Alfred den store av Wessex vikingarna, men nästa erövringsvåg kom runt år 980 och år 1013 erövrade den danske kungen Sven Tveskägg England. Hans son Knut styrde sedan över England, Danmark och slutligen även Norge. Men efter Knuts död år 1035 föll riket samman, men Knuts söner fortsatte att styra England till 1042.I reprisen av det 37 avsnittet av podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison som är professor i historia vid Lunds universitet och har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han har bland annat skrivit Englands historia i två band. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 1 februari 1713 stormade tusentals osmanska och tatariska soldater ett svenskt läger i det som idag är Transnistrien. Mitt i stridens centrum stod en sotig och blodig Karl XII, beväpnad och omgiven av en liten skara karoliner i desperat kamp mot övermakten.Kalabaliken i Bender under det stora nordiska kriget började som en diplomatisk kris, utvecklades till en våldsam konfrontation – och myntade ett nytt svenskt ord: kalabalik. Vad som skulle ha varit en kontrollerad eskort hem för den svenske kungen, förvandlades till en katastrof för både svenskarna och deras värdar. Kalabaliken i Bender formade bilden av Karl XII som en envist okuvlig monark – i Osmanska riket kallad Demirbaş, ”Järnhuvudet”.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Olle Larsson som är aktuell med boken Kalabaliken i Bender. Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.Efter kapitulationen vid Perevolotjna flydde Karl XII tillsammans med en liten svensk här och ett antal kosacker till Osmanska riket. I utkanten av staden Bender vid Dnjestrfloden beviljades han asyl av sultan Ahmed III och slog sig ned i vad som kom att kallas Karlopolis – en slags svensk koloni i byn Varnitsa.Trots exilens till synes säkra förhållanden blev Karl snabbt ett politiskt problem för osmanerna. Istället för att återvända till Sverige eller sluta fred, pressade han sultanen att gå i krig mot Ryssland. Under flera år försökte han övertyga Osmanska riket om att inleda ett gemensamt anfall mot tsar Peter I, tillsammans med Sverige och Krimkhanatet. Medan kungen väntade, växte frustrationen i Konstantinopel – både över kostnaderna för hans uppehälle och hans envisa diplomatiska agerande.Karl XII:s vägran att återvända hem, i kombination med hans aggressiva krav på militärt stöd, gjorde honom till en belastning för sultanen. När han inte accepterade erbjudandet om eskort hem – av rädsla för att bli utlämnad till sina fiender – fattade den osmanska ledningen beslutet att använda tvång. Seraskern i Bender fick order: kungen skulle gripas, men inte dödas.Karl, som fått kännedom om planerna, vägrade ge efter. Han lät befästa sitt läger och förberedde sitt lilla följe – omkring 1 000 karoliner – på strid. Hans trotsiga svar till sultanen var karaktäristiskt: om de inte gav sig av, skulle han "sveda eller skära skägget av dem". Situationen var laddad till bristningsgränsen.På morgonen den 1 februari 1713 inledde den osmanska styrkan sitt angrepp. Uppemot 10 000 turkiska och tatariska soldater omringade det svenska lägret och genomförde ett våldsamt stormanfall. Vad som var tänkt som en disciplinerad insats förvandlades snabbt till ett tumultartat slagfält.Karolinerna försvarade sig tappert från sina provisoriska befästningar, men var både numerärt och materiellt underlägsna. Inne i kungshuset försvarade sig Karl XII personligen, beväpnad, sotig och blodig. När han till slut omringades och tillfångatogs, fördes han till seraskerns residens. Trots sin fångenskap vägrade han visa underkastelse och lär ha yttrat det hånfulla ”Bravo! Bravo!” när han erbjöds en plats på en divan.Bild: Karl XII förs bort som fånge till Bender efter kalabaliken, med det brinnande kungshuset i bakgrunden. Målningen skildrar dramatiska slutscener ur Kalabaliken i Bender 1713, där den svenske kungen tvingades kapitulera efter flera års exil i Osmanska riket.Musik: Björneborgarnas marsch med Muntre musikanter, Internet Archive, Public DomainMålning av Allan Egnell (1884–1960), olja på pannå, 29×52 cm. Källa: Metropol Auktioner. Licens: CC BY-SA 4.0. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under Ulrika Eleonora d.y korta tid som drottning år 1719-20 nyadlade hon 182 familjer och upphöjde 48 adelsmän till friherrar och 15 friherrar till grevar. Det var också under Ulrika Eleonoras korta regim som det kungliga enväldet avskaffades och frihetstiden tog vid.I avsnitt 68 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern Joakim Scherp om massadlingen under Ulrika Eleonara d.y. korta regim. Joakim Scherp är tillsammans med Charlotta Forss aktuell med boken Ulrika Eleonora – makten och den nya adeln 1719-1720.Ulrika Eleonora d.y hade en nära relation med sin bror Karl XII, men det var ingen självklarhet att hon skulle ta över efter Karl XII:s död i Norge den 30 november 1718. Plågad av sorg efter en älskad bror tvingades hon i allra högsta grad engagera sig makten i en turbulent tid.I maktkampen efter Karl XII:s död var det möjligt att avskaffa det kungliga enväldet. Vid riksdagen år 1719 avskaffades enväldet, och en ny regeringsform gav stor makt åt råd och riksdag. Detta markerades ännu kraftigare 1720, då Ulrika Eleonora, som efterträtt brodern Karl XII, överlät kronan till maken, Fredrik av Hessen-Kassel (Fredrik I). Denna period när riksdagen fick stor makt kom att kallas frihetstiden.Men det mest bestående av Ulrika Eleonoras kort tid som regent var alla nya adelssläkter. Hon följde en tradition av nyadling som varit omfattande både under drottning Kristina och Ulrika Eleonoras far Karl XI. Skillnaden mellan Ulrika Elenora och tidigare regenter var att hon adlade så många under bara ett års tid.De många krigen samt den allt mer omfattande statliga byråkratin krävde nya adelsmän för att fylla behoven av officerare och ämbetsmän. Nyadling var också ett sätt att skaffa sig lojala män i regering samt ståndsriksdagen.Men svensk statsapparat var präglad av meritokrati och söner till grevar kunde få sig omsprungna av karriärssugna ofrälsemän som i klättringen mot toppen fick ett adelskap på vägen.Bildtext: Drottning Ulrika Eleonoras kröning i Uppsala domkyrka den 17 mars 1719, målad av Johan Henrik Schildt. Kröningen markerade början på hennes korta, men betydelsefulla regeringstid i en tid av politisk omvälvning i Sverige. Källa: Johan Henrik Schildt – Drottning Ulrika Eleonoras kröning i Uppsala domkyrka (1719), Museumslandschaft Hessen Kassel. Public domain.Musik: Gloria In D Major (Rv 589) – Qui Sedes Ad Dexteram Patris (Allegro), Soundblocks AudioBild Fredrik I, 1676-1751, konung av Sverige och hans gemål Ulrika Eleonora d.y., 1688-1741, drottning av Sverige, Konstnär: Georg Engelhard Schröder Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När det brittiska imperiet var som störst år 1920 sträckte det sig över alla världens kontinenter och omfattade nästan en fjärdedel av jordens yta. Det var ett system av kolonier, protektorat och territorier som i storlek bara har överträffats av Mongolväldet.Storbritanniens koloniala historia startade på 1500-talet, nådde zenit i början av 1900-talet och består idag av en handfull territorier runt om i världen där invånarna valt att fortsätta vara brittiska undersåtar.I reprisen av avsnitt 66 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, som har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han är aktuell med ljudboken Brittiska Imperiet – Uppgång och fall på Historiska Media. Han har också skrivit Englands historia i två volymer.Irländarna var de första att drabbas av britternas hårdhänta kolonialism där dagens konflikt på Nordirland är en direkt följd av tidigare generationers missgrepp. I slutet på 1600-talet hade engelsmännen upprättat kolonier i Nordamerika och på öar i Karibiska havet samt etablerat handelsutposter i Asien och Afrika.Den tidiga koloniseringen av Indien skedde via handelsbolag. I brittiska Indien övertog staten kontrollen 1858, efter att East India Company hade misslyckats med att slå ned sepoyupproret.Under Berlinkonferensen 1884–85 delades Afrika upp mellan Europas stormakter. Britterna strävade efter ett sammanhängande kolonialrike ”från Kap till Kairo”, för att binda samman Kapkolonin i söder geografiskt med Egypten.De nordamerikanska kolonialisterna förklarades sig fria från moderlandet redan år 1776. Den för imperiets viktigaste kolonin Indien år 1947, medan de afrikanska kolonierna främst frigjorde sig under 1960-talet. För Hong Kong dröjde det ända till år 1997.Det viktigaste arvet är engelska språkets utbredning och ohotade position som världens främsta lingua franca. De negativa konsekvenserna av den hårdhänta brittiska kolonialismen lever vi fortfarande med i form av instabila länder i Mellersta Östern, etniska konflikter i Afrika och utbredd underutveckling. Det brittiska imperiet institutionaliserade rasism och drog sig inte för att stötta opiumsmugglare i Kina eller uppfinna koncentrationsläger i södra Afrika för att försvara sina anspråk på världen.Grunden för imperiet var britternas överhöghet på haven och deras industriella styrka. Britternas kraftmätning med Nazityskland under andra världskrigets tömde Storbritanniens krafter och blev början på slutet för imperiet.Bildtext: Robert Clive möter Mir Jafar efter slaget vid Plassey 1757, i en målning av Francis Hayman från cirka 1760. Denna seger markerade början på Ostindiska kompaniets dominans i Indien, både militärt och kommersiellt.Källa: Francis Hayman – Lord Clive meeting with Mir Jafar after the Battle of Plassey (1760), Sterling Times, National Portrait Gallery. Public domain, fri från kända upphovsrättsliga begränsningar enligt Wikimedia Foundation. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Danmark och Sverige var rivaler som under århundraden kämpade om herraväldet i Norden. Skånska kriget bröt ut i september 1675, när Danmark tillsammans med Nederländerna förklarade krig mot Sverige. Den danska ambitionen var att återerövra Skåne, Blekinge och Halland – landskap som förlorats till Sverige vid freden i Roskilde 1658.Den 4 december 1676 utkämpades det blodigaste slaget i Sveriges historia – slaget vid Lund. Hälften av de stridande stupade, och landskapen härjades svårt. Kriget präglades av möten mellan reguljära arméer, friskyttar och snapphanar i både regelrätta slag och gerillakrigföring. De största förlorarna var som alltid civilbefolkningen.I reprisen av avsnitt 67 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Göran Larsson, tidigare chef för Malmö museer och Stadsarkivet, samt författare till två böcker om Skånska kriget.En särskilt uppmärksammad roll i krigföringen spelade snapphanarna, som stred både i militärt organiserade friskyttekompanier och i små fristående grupper. Svenskarna försökte med både amnestier och drakoniska straff bekämpa snapphanerörelsen, vars betydelse avtog markant mot krigets slut.Det avgörande för krigets utgång var dock inte de svenska militära framgångarna i Skåne, utan den förändrade maktbalansen i Europa. Det dansk-svenska kriget utgjorde en del av ett större europeiskt krig mellan Frankrike – Sveriges allierade – och en koalition bestående av Nederländerna, Spanien, den tysk-romerske kejsaren samt bland andra Brandenburg och Danmark. I augusti 1678 slöt Ludvig XIV fred med sina främsta fiender, vilket isolerade Danmark och Brandenburg. Danmark tvingades därefter sluta fred utan några vinster. Freden undertecknades i Fontainebleau och därefter i Lund, där även ett svensk-danskt förbund etablerades 1679. Därmed avgjordes Skånes framtid – som en del av Sverige.Bild: Slaget vid Lund där Karl XI längst till vänster synes för svenska trupper jaga fienden ut på fältet. I bakgrunden slätt och den brinnande byn Vallkärra. Oljemålning från 1696 av Johann Philip Lemke. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Birger Jarl (1210–1266) blev aldrig kung, men är ändå en av de mest inflytelserika gestalterna i svensk historia. Hans väg till makten var blodig, men hans insatser kom att lägga grunden för det medeltida svenska riket. Han skapade ett rättssamhälle, etablerade rikets överhöghet över lokala stormän, byggde borgar och anlade städer – däribland Stockholm.Birger Magnusson, som tillhörde den mäktiga Bjälboätten, var en skicklig maktspelare. Genom att eliminera sina konkurrenter kunde han konsolidera makten och inleda det som i praktiken blev Sveriges statsbildning. Två av hans söner blev sedermera kungar: Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås.I avsnitt 57 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet. Harrison har författat ett femtiotal böcker, både vetenskapliga och populärhistoriska, och är en av Sveriges mest framstående historiker.Birger Jarl föddes i en tid då Sverige inte var en enhetlig stat, utan ett rike där lokala stormän styrde sina områden med stor självständighet. Han gifte sig med prinsessan Ingeborg, syster till kung Erik den läspe och halte, vilket stärkte hans politiska position. När kungen avled utsåg Birger sin egen son Valdemar till ny kung, och efter denne följde sonen Magnus Ladulås.Före Birger Jarls tid kunde stormän och biskopar agera mer eller mindre oberoende av centralmakten. Birger lyckades bryta detta mönster genom att etablera statsmaktens auktoritet över hela riket. Han genomdrev rikstäckande lagar om hemfrid, kvinnofrid och tingsfrid – grundläggande beståndsdelar i ett rättssamhälle.Han anlade också många av Sveriges äldre städer och grundade Stockholm. Genom att uppföra borgar med stark militärstrategisk betydelse skapade han ett försvarssystem som kom att vara i flera århundraden.Bild: Så här såg avbildningen av Birger Jarl ut i Stockholms Medeltidsmuseums utställning 2010. Arkeologen och skulptören Oscar Nilsson har med hjälp av kriminaltekniska metoder rekonstruerat jarlen Birger Magnussons ansikte utifrån osteologiska analyser och gipsavgjutning av kraniet. Rekonstruktionen av den medeltida statsmannen gjordes utifrån det kranium som ligger begravt i Varnhems kyrka och som med stor sannolikhet tillhört Birger Jarl. Foto: Wahlsten, Ray, Medeltidsmuseet.Inledningsmusiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort, släppt under Creative Commons Attribution 3.0 International License. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

År 73 f.Kr. flydde en grupp gladiatorer från en träningsskola i Capua i södra Italien och inledde antikens största slavuppror. Under ledning av den thrakiske gladiatorn Spartacus växte upproret snabbt till en väpnad rörelse som utmanade den romerska republiken.Spartacus har senare blivit en symbol för revolution och motstånd mot förtryck – men vad ville han egentligen uppnå? Och hur kunde slavar stå emot Roms oövervinnliga legioner i över två års tid?I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med antikforskaren Allan Klynne om Spartacus, slavupproret och den brutala verklighet som slaveriet innebar i Romarriket. Han har skrivit boken Spartacus och slavkriget som skakade Rom.Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.Spartacus föddes i Thrakien, i det som idag är Balkan. Enligt antika källor tjänstgjorde han som soldat i den romerska armén innan han förslavades – möjligen som desertör eller krigsfånge. Han såldes till en gladiatorskola i Capua, där han utbildades som murmillo, en tungt utrustad kämpe i arenans brutala skådespel.Slaveriet i Romarriket var grymt och allomfattande. Miljontals människor levde som rättslösa egendomar, utnyttjade i jordbruket, gruvor, hushåll eller som underhållning i gladiatorspel. Deras liv värderades lågt, och brutalt våld upprätthöll systemet.Romarrikets ekonomi och samhälle var i hög grad beroende av slavarbete. Slavar kunde vara födda in i systemet, tagna som krigsfångar eller dömda till slaveri för brott eller skulder. De arbetade på stora jordegendomar – latifundier – i gruvor och hushåll. Högt utbildade slavar kunde även fungera som lärare, läkare eller sekreterare åt sina herrar. Vissa slavar kunde dock friges genom manumissio, ofta efter lång och trogen tjänst, och därigenom erhålla vissa medborgerliga rättigheter som frigivna.Sommaren 73 f.Kr. organiserade Spartacus tillsammans med ett 70-tal gladiatorer en flykt från träningsskolan i Capua. De dödade vakterna och tog sin tillflykt till berget Vesuvius. Där inleddes en av antikens mest oväntade revolter. Till en början betraktade den romerska senaten upproret som en lokal incident och skickade en mindre styrka under befäl av Gaius Claudius Glaber. Han belägrade rebellerna, men besegrades fullständigt när Spartacus ledde en överraskande attack från bergets baksida.Allt fler slavar började ansluta sig till upproret. Inom kort hade Spartacus en rörelse bestående av tiotusentals män och kvinnor. Uppskattningarna varierar, men den växande armén omfattade sannolikt mellan 70 000 och 120 000 personer.Under 72 f.Kr. besegrade Spartacus två romerska konsuler och deras legioner. Rebellerna kontrollerade städer som Nola och Thurii, organiserade sig militärt och försökte skapa någon form av samhällsstruktur. Trots dessa framgångar var målet oklart: avsåg Spartacus att marschera mot Rom, eller ville han enbart fly till frihet utanför rikets gränser?Senaten insåg nu allvaret i situationen. Marcus Licinius Crassus, Roms rikaste man, fick uppdraget att krossa upproret. Han ledde åtta legioner och tillämpade skoningslösa metoder, däribland den fruktade decimeringen, för att upprätthålla disciplinen.Bildtext: Spartacus död av Hermann Vogel, 1882. Målningen skildrar det dramatiska ögonblicket när Spartacus faller i den sista striden mot den romerska armén under ledning av Marcus Licinius Crassus. Källa: Hermann Vogel – AllPosters. Bildfil: Tod des Spartacus by Hermann Vogel.jpg. Public Domain.Musik: Wandering In Ancient Ruins av Saowakhon Media, Storyblock Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det första korståget inleddes den 27 november 1095, då påven Urban II uppmanade de kristna att befria Heliga landet från muslimsk kontroll. Gensvaret blev entusiastiskt, och snart begav sig flera härar österut – inte bara mot Jerusalem, utan även mot områden i nuvarande Turkiet, Libyen och Egypten.Även nordbor deltog i korstågen, men de nordiska korstågen kan ibland uppfattas som en förlängning av vikingarnas tidigare plundringståg – nu under kristen flagg.Den norske kungen Sigurd Jorsalafare var den första europeiska monark som deltog i ett korståg till Heliga landet. Under åren 1108–1111 deltog han i ett större fälttåg, och enligt legenden förde han med sig ett relikskrin från Jerusalem med en flisa av Kristi kors, som han skänkte till staden Konghelle (nuvarande Kungälv). År 1123 ledde Sigurd även ett fälttåg mot de hedniska smålänningarna, kallat Kalmare ledung.Korstågen var starkt sanktionerade av den katolska kyrkan, och deltagarna lovades syndernas förlåtelse. Idag räknar man med nio större korståg, där det främsta målet var att återta kontrollen över det Heliga landet. Resan till Jerusalem var både farlig och kostsam – korsfararna finansierade själva sina expeditioner, och många illa organiserade fälttåg nådde aldrig fram.Vid mitten av 1100-talet vidgades begreppet korståg. Då började även krig mot kristenhetens fiender inom Europa betraktas som korståg. Det innebar att väpnade expeditioner kunde riktas mot hedniska folk kring Östersjön. Danska kungar och biskopar förde krig mot de hedniska slaviska venderna vid södra Östersjökusten. Kristna riddarordnar etablerade sig i Baltikum och kom att bli en betydande maktfaktor.Många så kallade korståg var i praktiken plundringståg, och även ekonomiska och politiska intressen låg bakom dessa företag. Även ortodoxa kristna kom att betraktas som fiender, vilket ytterligare breddade definitionen av korståget.I avsnitt 51 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Dick Harrison vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Nordiska korståg, utgiven av Historiska Media.Inledningsmusiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort, släppt under Creative Commons Attribution 3.0 International License. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De värsta pandemier som drabbat mänskligheten var när européerna på 1500-talet tog med sig en dödlig cocktail av sina vanligaste smittsamma sjukdomar till Amerika. Idag tror man att 90 procent av urbefolkningen strök med i sjukdomar de saknade immunitet mot. Hela kulturer gick under.Under 1700-talet började de växande nationalstaterna i Europa att utveckla metoder för att hantera pandemier – trots att den tidens läkevetenskap ofta missförstod hur smittor spreds. Samtidigt som böldpesten i stort sett försvann, uppstod nya pandemier till följd av industrialismens trånga, osanitära städer.Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu om pandemier, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, särskilt historisk geografi, vid Stockholms universitet, om hur farsoter har påverkat samhällen genom tiderna – från medeltidens pest till spanska sjukan.När européerna anlände till Amerika på 1500-talet förde de med sig sjukdomar som smittkoppor, mässling och influensa – sjukdomar som den amerikanska ursprungsbefolkningen saknade immunitet mot. Resultatet blev en demografisk kollaps: upp till 90 procent av urbefolkningen dog inom ett sekel.Denna ”mikrobiella erövring” möjliggjorde den europeiska kolonisationen av Nord- och Sydamerika. Avfolkningen ledde till omfattande återförskogning, vilket i sin tur påverkade koldioxidnivåerna i atmosfären – ett exempel på hur pandemier kan få långtgående konsekvenser bortom människans hälsa.Det är först på 1800-talet som vetenskapen gradvis börjar förstå smittspridningens mekanismer. Kolera blev århundradets mest fruktade pandemi – men också den som ledde till avgörande förändringar i folkhälsopolitik och stadsplanering.På 1800-talet svepte koleraepidemier fram över världen. Flera pandemier startade i Asien och nådde Europa via handelsvägar. Koleran var vattenburen och slog särskilt hårt mot tätbefolkade städer med bristfällig sanitet. Under perioden 1834–73 drabbades Sverige av nio koleraepidemier. Vid den största av dessa, 1834, insjuknade mer än 25 000 personer, av vilka drygt hälften dog.Den engelske läkaren John Snow revolutionerade smittspårningen 1854 när han identifierade en förorenad vattenpump som kolerans källa i London – en insats som lade grunden för modern epidemiologi. Hans upptäckt blev en katalysator för utvecklingen av moderna avloppssystem, säkrare dricksvatten och en ny syn på urban hygien. Koleran blev med andra ord en drivkraft bakom avgörande samhällsreformer.Mellan 1918 och 1920 dödade spanska sjukan mellan 25 och 100 miljoner människor världen över – fler än första världskriget. Pandemin slog särskilt hårt mot unga vuxna, vilket bröt det klassiska U-formade dödlighetsmönstret för influensa. Trots dess enorma påverkan föll sjukdomen snabbt i glömska – kanske för att samhället redan var traumatiserat av krigets fasor.Senare forskning har visat att pandemin lämnade djupa men ofta osynliga spår. Barn till mödrar som varit sjuka under graviditeten löpte högre risk för kroniska sjukdomar senare i livet – en påminnelse om att pandemiers effekter kan vara långvariga, subtila och påverka generationer framåt.Bild: Smittkoppor under den spanska erövringen, ur bok XII i Florentinska kodexen (1540–1585). Illustration av en okänd konstnär från 1500-talet, Originalet återfinns i Biblioteca Medicea Laurenziana, Florens. Reproduktion i: Fields, Sherry (2008). Pestilence and Headcolds: Encountering Illness in Colonial Mexico. New York: Columbia University Press. Wikipedia, Public Domain.Musik: Fauré – Requiem – I. Introït et Kyrie, framförd av Orchestre national de l'Opéra de Monte-Carlo under ledning av Louis Frémaux, med Chorale Philippe Caillard och solisten Bernard Kruysen. Utgiven av Erato Records den 10 augusti 1962. Fotograf: Denis Thilliez. Ingen upphovsrätt gäller för denna ljudinspelning inom EU enligt direktiv 2006/116/EG.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Från romerska pestvågor till spanska sjukan har samhällen reagerat, förändrats och ibland kollapsat under trycket från smittsamma sjukdomar. Pandemier har satt djupa spår i allt från demografi och ekonomi till krig, religion, vetenskap och politik.Den mest ikoniska pandemin i europeisk historia är digerdöden, som svepte över Europa mellan 1347 och 1352. Länge antogs att upp till hälften av Europas befolkning – cirka 50 miljoner människor – dog i pesten. Men ny forskning visar att delar av Centraleuropa och Östeuropa fortfarande hade växande jordbruk efter 1350.Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu om pandemier, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, särskilt historisk geografi, vid Stockholms universitet, om hur farsoter har påverkat samhällen genom tiderna – från medeltidens pest till spanska sjukan.Pandemier tenderar att påskynda redan pågående trender – som urbanisering, migration eller maktförskjutningar – snarare än att skapa helt nya utvecklingslinjer. De fungerar också gång på gång som påminnelser om mänsklighetens sårbarhet och vikten av att bygga robusta samhällsstrukturer.Pandemiernas historia i Europa inleds med den så kallade atenska pesten. Under Peloponnesiska kriget (431–404 f.Kr.) förlorade Aten uppåt hälften av sin befolkning i en farsot som snabbt spreds i den tättbefolkade staden. Katastrofen underminerade det politiska ledarskapet och försvagade Atens ställning i kriget mot Sparta.Romarriket drabbades av två stora epidemier under kejsartiden: den antoninska pesten (165–180 e.Kr.) och den cyprianska pesten (249–262 e.Kr.). Båda tros ha orsakats av smittkoppor. Effekterna var förödande: metallproduktionen minskade, vilket har dokumenterats genom isborrkärnor från glaciärer, och ett urholkat skatteunderlag försvårade försvaret av rikets gränser. Cyprianska pesten har till och med beskrivits som början till slutet för Västrom.År 541 slog den justinianska pesten till – den första pandemin som med säkerhet kopplats till pestbakterien Yersinia pestis. DNA-analyser har i modern tid bekräftat bakterien i massgravar. Pesten orsakade omfattande avfolkning kring Medelhavet och ledde till minskad handel och återförskogning. I kombination med kraftiga vulkanutbrott under 530-talet, som orsakade global nedkylning, blev konsekvenserna förödande för samhällena i södra Europa och delar av Asien.Digerdöden (1347–1352) sägs ha utplånat upp till hälften av Europas befolkning. Men ny forskning, särskilt baserad på pollenanalyser och arkeologi, nyanserar denna bild. I en omfattande studie av 1 634 pollenprover från hela Europa har forskare visat att dödligheten varierade kraftigt regionalt. Medan västra Europa – bland annat Italien, Frankrike och Skandinavien – drabbades hårt, fortsatte befolkningen att växa i stora delar av Central- och Östeuropa.Bild: Dödens triumf (ca. 1562) av Pieter Brueghel den äldre visar en apokalyptisk scen där döden härjar obarmhärtigt över människan. Målningen ingår i Museo del Prados samling.

Under första världskriget utvecklades luftkriget från att mindre jaktplan duellerade i luften till att omfatta bombningar av civilbefolkningen. Den första blitzen genomfördes med zeppelinare, och huvudmålet för det tyska bombkriget blev London, som utsattes för sin första flygräd i maj 1915.Första världskriget var det första totala kriget, där civila betraktades som legitima mål eftersom de utgjorde en del av krigets resurser. I den inledande blitzen mot London släppte tyska luftskepp, kapabla att bära flera ton bomber, sin last från hög höjd. Senare sattes även bombflygplan in mot Storbritannien.I reprisen av avsnitt 30 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Marco Smedberg, militärhistoriker, pansarofficer och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Han är författare till standardverket Första världskriget (Historiska Media, 2014).Redan 1911 hade världens första flygbomb fällts från ett italienskt plan under ett anfall mot turkiska trupper i Libyen – en aktion som framgångsrikt spred panik bland fienden. När världskriget bröt ut 1914 hade det gått drygt tio år sedan bröderna Wrights första flygning i december 1903.I krigets början användes flyg främst för spaning, en uppgift som blev allt viktigare i takt med att kavalleriet förlorade sin roll i skyttegravskriget. Piloter började även fälla bomber och handgranater mot militära mål. Bombflyget utvecklades parallellt med jaktflyget. Från tysk sida användes zeppelinare huvudsakligen för bombningar mot London.Det första kända bombanfallet mot civila inträffade den 6 augusti 1914, då en tysk zeppelinare av misstag träffade civila mål i Liège, Belgien, och nio människor dödades. Natten mellan den 19 och 20 januari 1915 fällde två zeppelinare över ett ton bomber mot brittiska hamnstäder. Fyra personer dödades, sexton skadades, och de materiella skadorna uppgick till 7 740 pund.Den första bomben över London föll den 31 maj 1915. Under de omkring 50 zeppelinräder som genomfördes mellan 1915 och 1918 dödades cirka 550 civila. Totalt deltog 115 tyska luftskepp i bombuppdrag under kriget. Både Tyskland och Storbritannien utvecklade efterhand specialbyggda bombplan, men dessa användes främst i taktiska syften nära fronten.Mot slutet av kriget började Storbritannien utveckla en strategisk doktrin för luftangrepp på djupet, riktade mot motståndarens krigsindustri. Brittiska flyganfall mot krigsmaterialfabriker i Essen 1918 blev snarare ett förebud om framtidens bombkrig än en avgörande faktor i Tysklands nederlag. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Spanien och Portugal inledde en intensiv maktkamp om kontrollen över världshaven i slutet på 1400-talet. Med stöd från påvemakten, och drivna av drömmen om rikedomar, sjövägar och inflytande, erövrade de iberiska kungadömena Atlantöarna, utforskade Afrikas västkust och Amerika. De delade upp den nyupptäckta världen mellan sig – och lade därmed grunden för den första globala världsordningen.Den första världsomseglingen, under Ferdinand Magellans befäl 1519–1522, visade tydligt att haven band samman jordens kontinenter. Europa, Amerika, Afrika och Asien kopplades samman via sjövägar – vi gick från en torr till en blå världsbild.I detta andra av två avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet. Han är aktuell med boken Europas vändpunkter: 1492, 1914 och 1989.Den spanska och portugisiska dominansen kretsade kring kontrollen över havsrutter, handelsmonopol, kryddor, guld och slavar. Portugal byggde upp ett omfattande nätverk av handelsstationer, fort och sjövägar längs Afrikas och Asiens kuster – vilket gjorde landet till en global handelsmakt. Spanien, å sin sida, etablerade kolonier i Amerika och senare även på Filippinerna, där naturresurser och ursprungsbefolkning exploaterades.Under ledning av sjöfartsintresserade monarker och med hjälp av ny skeppsteknik begav sig portugiserna tidigt ut på Atlanten. De etablerade handelsstationer på öar som Madeira och Azorerna och seglade så småningom runt Afrika för att nå Indien och Asien – i jakt på kryddor och rikedomar. Samtidigt, efter att Christofer Columbus 1492 nått Amerika på spansk uppdrag, inledde Spanien sin omfattande koloniala expansion i den nya världen.År 1494 slöts Tordesillasfördraget, där Spanien och Portugal – med påvens godkännande – delade upp den nyupptäckta världen. En tänkt linje drogs 370 leguas väster om Kap Verde-öarna: allt väster om linjen tillföll Spanien, allt öster om linjen tillföll Portugal.Resultatet blev att Spanien fick större delen av Amerika, medan Portugal bland annat tilldelades Brasilien samt handelsvägar och territorier i Afrika och Asien.Den iberiska expansionen skapade en ny global ordning. Världshandeln band samman kontinenter, varor och människor rörde sig i ett växande globalt nätverk. Men denna utveckling fick också katastrofala konsekvenser: ursprungsbefolkningar decimerades, slavhandeln expanderade och exploateringen av människor och natur intensifierades. Den ekonomiska tillväxten, kapitalismen och de globala maktstrukturerna har sina rötter i denna epok.Bildtext: Detalj ur en karta från 1590 av Abraham Ortelius, föreställande Victoria, det enda av Ferdinand Magellans fartyg som fullbordade världsomseglingen. Bildkälla: Abraham OrteliusMusik: Ljudklipp av en vihuela framför ett stycke från 1600-talet: "Jamaica" ur Playford's Dancing Master (4:e upplagan, 1670). Musikern Chris Green (blastfromthepast.org.uk) framför stycket och har gett tillstånd att dela inspelningen. Källa: Chris Green, blastfromthepast.org.uk. Licens: Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Christofer Columbus steg i land i den Nya världen år i oktober 1492 var det en slumpartad inledning på en global omvälvning. Denna händelse utmanade själva Bibeln och gav ny förståelsen av världen. För européerna öppnades en ny värld av möjligheter, men för Amerikas ursprungsbefolkningar blev det slutet på deras värld.Columbus resa var möjlig med hjälp av kunskaper om seglingsvindar, effektivare seglingsfartyg och kanoner och blev startpunkt på en västerländska expansion. Världens olika delar kom att bindas samman genom handel, migration och våld.I detta första av två avsnitt av podden Historia Nu om vändpunkten 1492 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet, om 1492 års betydelse. Han är aktuell med boken Europas vändpunkter: 1492, 1914 och 1989.År 1488 trodde man världen bestod av tre kontinenter: Europa, Asien och Afrika. Man visste inte om Indiska oceanen var ett slutet eller öppet hav. Efter en rad sjöfärder var världen 1566 sammanlänkad av seglingsruter runt jorden. Världen hade blivit global.Columbus resa innebar inte bara innebar upptäckten av en ny kontinent, utan även en djupgående omdaning av Europas världsbild. Den tidigare eurocentriska uppfattningen fick sig en törn när det stod klart att jorden till största delen bestod av vatten – och att okända kontinenter existerade. Upptäcktsresorna inledde en kunskapsrevolution som så småningom kulminerade i upplysningstidens idéer och vetenskapliga framsteg.Denna epok av nyfikenhet och upptäckarlust hade också en brutal baksida. Mötet mellan Europa och Amerika resulterade i folkmord på ursprungsbefolkningar och spridning av dödliga sjukdomar. Uppskattningsvis dog upp till 90 procent av Amerikas ursprungsbefolkning under de första decennierna efter européernas ankomst. Den nya världen omvandlades snabbt till ett fält för exploatering, råvaruutvinning och slavhandel – samtliga avgörande inslag i den gryende kapitalismen.Bildtext: Upptäcktsresande Amerigo Vespucci väcker den sovande Amerika – en sen 1500-talsillustration som symboliserar den europeiska upptäckten av den Nya världen. Bilden är ett konstnärligt uttryck där Amerigo Vespucci, med navigationsinstrument i hand, gestaltar den vetenskapliga upptäcktsresanden som "väcker" en passivt avbildad kvinnlig allegori av Amerika. Illustrationen är ursprungligen skapad av Johannes Stradanus (Jan van der Straet) och återgiven av Theodor Galle.Musik: Ljudklipp av en vihuela framför ett stycke från 1600-talet: "Jamaica" ur Playford's Dancing Master (4:e upplagan, 1670). Musikern Chris Green (blastfromthepast.org.uk) framför stycket och har gett tillstånd att dela inspelningen.Källa: Chris Green, blastfromthepast.org.uk. Licens: Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0Källa: Stradanus - This file was derived from: New Inventions of Modern Times -Nova Reperta-, The Discovery of America, plate 1 MET DP841124.jpg.Upphovsrätt: Public DomainKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vita bussarna var en aktion i slutet på andra världskriget där Svenska Röda Korset räddade 15 000 koncentrationslägerfångar från Tyskland, främst norrmän och danskar. Aktionen leddes av greve Folke Bernadotte med stöd från den svenska samlingsregeringen.I det kaotiska slutskedet av Tredje riket lyckades Folke Bernadotte i hemliga förhandlingar få ett godkännande för hela operationen av SS-ledaren Heinrich Himmler. I samarbetet med tyskarna tvingades de ansvariga för Vita bussarna ta svåra beslut för att inte äventyra hela aktionen.I avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor i historia, Ulf Zander, vid Lunds universitet om insatsen — dess bakgrund, nyckelpersoner och de etiska dilemman som följde.Är du en vanlig prenumerant för du bara lyssna på tio min. Vill du höra resten av avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.Tanken på att rädda skandinaver ur tyska koncentrationsläger föddes redan i november 1944 när den norske diplomaten Niels Christian Ditleff presenterade ett förslag till Sveriges utrikesdepartement: att låta Sverige skicka en Röda Kors‑expedition för att evakuera norska och danska fångar från Tyskland.Förslaget togs senare upp av Svenska Röda Korset, som i början av 1945 började förbereda en räddningsaktion med stöd av den svenska samlingsregeringen och Försvarsmakten. Det var då Folke Bernadotte – vice ordförande i Röda Korset – trädde in som koordinator.Den första expeditionen startade redan tidigt 1945 med siktet mot att hämta svenskfödda kvinnor och barn i Tyskland — ett första steg mot det som kom att bli den större Vita bussarna‑aktionen. I praktiken var det konvojer med totalt 36 specialmålade vita bussar samt lastbilar, ambulanser och personbilar körde över hela Tyskland för att främst rädda utmärglade norska och danska koncentrationslägerfångar.Att just Röda Korset fick ansvaret var både praktiskt och principiellt: organisationen hade internationella kontakter, erfarenhet av humanitärt arbete och uppfattades som neutral — vilket var avgörande i ett krig där militära operationer var riskfyllda och politiskt känsliga.Genom att använda sig av militära resurser från svenska staten – fordon, personal och logistik – kunde Röda Korset genomföra en humanitär operation med tydliga skyltar (vita bussar med röda kors och svenska flaggor) för att signalera att det inte rörde sig om militära mål.Folke Bernadotte spelade en huvudroll i att förhandlingarna med Heinrich Himmler, chefen för SS. I februari 1945 reste Bernadotte till Berlin och inledde samtal med tyska myndigheter — bakom Hitlers rygg. Målet var att få tillstånd att transportera skandinaviska fångar ur lägren. Planen var att etablera en flerstegs-raket som började med att samla de skandinaviska fångarna i ett läger, för att senare utverka tillstånd att flytta dem till Sverige.Bildtext: Röda Korsets vita bussar kör genom Odense på väg till Sverige med danska fångar från tyska koncentrationsläger, den 17 april 1945. © Nationalmuseet – National Museum of Denmark, CC BY-SA 2.0.Musik: In Slavic Sorrow av Yagull Music, Storyblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Värvade soldater har spelat en viktig roll inom den svenska krigsmakten, ända sedan Gustav Vasa började rekrytera tyska legoknektar på 1500-talet. Det fanns ett behov av snabbt gripbara värvade soldater på fästningar och i städer både för den yttre och inre säkerheten. De värvade soldaterna tvingades leva under svåra förhållanden i undermåliga förläggningar, med låg lön och drakonisk disciplin. Och det omgivande samhället föraktade de värvade soldaterna som rekryterades från den lägsta skikten i samhället. De värvade regementena hade stora problem att rekrytera soldater, medan livet som indelt soldat med eget torp länge var eftertraktade tjänster.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lars Ericson Wolke, professor i historia vid Försvarshögskolan och aktuell med boken Nationens avskum, militärens elit – Myt och sanning om de värvade soldaterna i Sverige.Det har funnits värvade yrkessoldater i den svenska armén sedan medeltiden vid sidan om de indelta och senare värnpliktiga soldater. Många värvade soldater var tvångsrekryterade, deras lön var usel, disciplinen hård och de inhystes i dåliga inkvarteringar. Att de sedan kunde beskrivas som ”nationens avskum” gjorde knappast deras situation bättre. Men bilden var inte entydig - elitförband som Svea och Göta livgarde utgjordes av värvade soldater.Under medeltiden var det vanligt med inhyrda knektar i hela Europa, men det var först under 1500-talet som de erfarna och välutbildade landsknektarna blev en viktig del av Sveriges krigsmakt. På 1700-talet kom värvade soldater att utgöra runt en tredjedel av krigsmaktens personal. De placerades som garnisoner i de viktigaste fästningarna i Sverige, såsom Sveaborg och Helsingborg, Lovisa (Degerby), Hangö och Svartholm. Det är först år 1952 som de värvade soldaterna avskaffas.Lokalsamhället såg de värvade soldaterna på fästningar och i städer som oönskade främlingar. Och tvånget att inhysa värvade soldater hos borgare ansågs mycket betungande.Men krigsmakten hade ett behov av snabbt gripbara soldater både för den yttre och inre säkerheten. Och under perioder av krig kunde hälften av soldaterna vara värvade.Dessutom krävde både armén och marinen krävde välutbildade i specialtruppslag som artilleriet och ingenjörerna. Dessa krav kunde inte de indelta soldaterna eller senare de värnpliktiga matcha.Efter införandet av värnplikten efter år 1901 var rekryteringen av stamanställda volontärer nödvändig för att förse armén med en tillräcklig mängd underbefäl och även underofficerare. Det stamanställda manskapet var under 1900-talets första hälft, en viktig förutsättning för utbyggnaden av ett värnpliktsförsvar.Bild: Värvare av Gustaf Cederström (1879), Nationalmuseum, Erkännande-DelaLika (CC BY-SA), Digitaltmuseum. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Magnus Ladulås (1240-90) verkade i en våldsam tid där han ville motverka laglöshet och stärka centralmakten. Han erövrade makten med våld från brodern Valdemar med stöd av den danske kungen Erik Klipping och kom att slå ner flera uppror under sin regeringstid.Magnus Ladulås kodiferade adelns privilegier i Alnös stadgan runt år 1280 - en ordning som kom att gälla ända fram till år 1866. Samtidigt förbjöd Magnus herremännens våldgästning hos bönderna. En sed som kunde få katastrofala följder för den enskilde bonden.I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt om kungen Magnus Ladulås med historikern Erik Petersson, som bland annat skrivit boken Kungar.Magnus Birgersson, aka Magnus Ladulås, var Birger Jarls andra son och det var först efter en maktkamp med brodern Valdemar som Magnus år 1275 kunde avsätta brodern. Magnus sökte som fadern stöd av den katolska kyrkan och återgäldade tjänsterna med ett ge kyrkan skattefrihet.I Alnös stadgar kodifierade Magnus Ladulås adelns privilegier och satte gränser för herremännens våldgästning hos bönderna. Våldgästning förbjöds och böndernas skyldigheter begränsades till att ta emot två man och ge dem kost och hästfoder till fastställt pris. Dessutom bekräftade kungen Birger jarls fridslagar, förbjöd länsinnehavare att utkräva egna pålagor av bönderna och att beslagta deras hästar. Magnus befriade också vissa grupper från skatter.Magnus Ladulås gav tyska köpmän rätt att handla fritt i riket och tyska andelsmän bjöds in för att organisera försvaret och tyska bergsmän kom att utveckla bergsnäringen i Bergsslagen. Med sitt äktenskap med Helvig, dotter till greve Gerhard av Holstein stärkte han relationerna söder ut ytterligare.Musik: Medieval World Video Game av Marius Serdan, Storyblocks Audio.Omslag: Magnus byst (som hertig) i Skara domkyrka, Wikipedia, Public DomainBild: Magnus Ladulås i Överselö kyrka, Wikipedia, Public DomainLyssna också på Riksbyggaren Birger Jarls blodiga väg till makten Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867–1951) var tsarofficer, överbefälhavare, president och nationalhjälte – men också en omstridd symbolgestalt i Finlands moderna historia. Hans liv och eftermäle har gett upphov Nordens mest långlivade och komplexa personkulter.Från inbördeskrigets vita seger till dagens identitetspolitiska debatter har Mannerheim betytt olika saker för olika generationer. I takt med att det finländska samhället förändrats har även bilden av marskalken formats om – från upphöjd landsfader till historisk projektionsyta för både dyrkan och kritik.I detta avsnitt av podden historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Tuomas Tepora, författare till boken Mannerheim – Hjälte och antihjälte, om hur personkulten kring Gustaf Mannerheim vuxit fram, förändrats och utmanats i det moderna Finland.Under det blodiga inbördeskriget 1918 trädde Mannerheim fram som de vitas överbefälhavare. Han hyllades på den vita sidan som nationens räddare och symbolen för ett fritt och självständigt Finland. Samtidigt väckte hans namn avsky bland många på vänstersidan, där han förknippades med hårda efterkrigsåtgärder och brutalitet i fånglägren. Redan här växte en myt kring honom – en hjälte för vissa, en bödel för andra.Personkulten kring Mannerheim fick sin början i detta polariserade skede, då statsmakten och konservativa grupper började upphöja Mannerheim till något större än bara en militär ledare: en symbol för ordning, nation och seger. Samtidigt föddes också de första motbilderna – inom arbetarrörelsen, bland intellektuella och inom den växande vänstern.På 1930‑talet förändrades tonen. Trots Mannerheims tidiga kopplingar till högerextrema rörelser såsom Lapporörelsen började en ny nationell konsensus växa fram. Socialdemokrater och borgerliga kunde enas om Mannerheim som försvarare av nationens oberoende, särskilt i takt med att hoten från Sovjetunionen växte.Han blev en överideologisk gestalt, som förenade minnet av inbördeskriget med den pågående kampen för självständighet. Statyprojekt, födelsedagsfiranden och skolundervisning stärkte bilden av honom som nationens skyddshelgon. Myten blev också ett verktyg för att överbrygga tidigare inre motsättningar.Tuomas Tepora skriver ”Före hans död hade det på 1920–1930-talet byggts upp en personkult kring honom som flirtade med auktoritärism. Efter hans död kunde myten om honom inte kontrolleras på samma sätt som tidigare och den började få nya betydelser och syften.”I ett öppet samhälle som Finland präglas personkulten inte av enhetlighet utan av mångfald och motsättningar. Mannerheim har varit både hjälte och antihjälte, visionär och relik, kosmopolit och nationalist. Just därför fortsätter hans gestalt att fascinera – som ett prisma genom vilket Finland ser sig självt.När Mannerheim dog i januari 1951 blev hans begravning en av de mest storslagna ceremonierna i Finlands historia. Tusentals människor kantade Helsingfors gator, radiokanaler tystnade och kyrkklockor ringde över hela landet. Den kollektiva sorgen blev ett uttryck för respekt – men också för ett slags nationellt bokslut över det krigstida Finland.Bild: Carl Gustaf Emil Mannerheim fotograferad på sin 75-årsdag år 1942 i ett sällsynt färgfotografi. Foto: Helmut Laxin, källa: heninen.net/miekka. Bilden är i public domain enligt Finlands upphovsrättslag §49a, eftersom det har gått över 50 år sedan bilden togs och den inte klassas som ett fotografiskt verk.Musik Finlandia av Sibelius, Wikimedia Commons. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under andra världskriget valde tusentals unga män från Norden att ta värvning i Tredje rikets nazistiska militära enhet - Waffen-SS. De lockades av antikommunism, äventyrslust och rasideologiska motiv. För SS-ledaren Heinrich Himmler var rekryteringen av ”de rasmässigt rena” svenskarna, norrmännen och danskarna viktig.Waffen-SS skulle växa från Hitlers livvaktsstyrka till en självständig militär styrka om 950 000 man. Waffen-SS blev ansvarig för massakrer på civila och systematiska krigsbrott som avrättning av krigsfångar. De spelade också en central roll i förintelsen.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om hur unga män från Sverige, Norge, Danmark och Finland drogs in i en av 1900-talets mest brutala krigsmaskiner.Är du en vanlig prenumerant för du bara lyssna på tio min. Vill du höra resten av avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.Som tack får du:✅ Två extra avsnitt varje månad✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfriaPriset är bara 75 kr/månaden - med sju dagars gratis provperiod eller 750 kr/år. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På i slutet av 1600-talet var sex ingen privatsak. Samhället straffade otrohet mellan gifta med döden. Och Hälsta, utanför dagens Hallstahammar i Västmanland, tycks varit en tummelplats för sex och brott.I utförliga rättegångsprotokoll från 1685 från Snevringes häradsrätt får vi möjlighet att ta del av en mörk historia om otrohet, mordförsök och gamla familjefejder. Bondmoran Anna Persdotter anklagas inte bara för att ha försökt giftmörda sin man Johan Johansson med arsenik, utan att ha bedrivit hor med drängen Anders och flera andra män.I reprisen av avsnitt 49 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikerna Karin Hassan Janssons och Jonas Lindström om deras bok Horet i Hälsta som lyfter fram ett bortglömt rättsfall från stormaktstiden som fungerar som en tidsmaskin tillbaka till en värld där äktenskapsbrott bestraffades med döden.Det är pigan Brita Johansdotter som anklagar sin tidigare husmor. Misstankarna uppstod när husmodern bad pigan att inte diska upp ett ölstop. Då upptäckte Brita tre små smulor. Efter frågor om smulorna rykte Anna stopet ur händerna på pigan.Under 1600-talet fanns Moses lag från gamla testamentet som appendix till lagboken. Därmed kunde människorna dömas till döden för otrohet, men också för att ha slagit sin far. De flesta benådades dock i högre instanser.Bild: Helvetet framställs i Hortus deliciarum, ett medeltida uppslagsverk skapat av Herrad av Landsberg på 1100-talet. Djävulen syns nere till höger i bilden, omgiven av syndare i straffets grepp. Illustrationen är ett exempel på den didaktiska konsten i medeltida kloster, där bilder användes för att undervisa om teologi och moral. Verket visar hur medeltidens människor föreställde sig efterlivet och de eviga konsekvenserna av synd. Bild: Herrad av Landsberg, Hortus deliciarum, Upphovsrätt: Public Domain. Musiken som inleder är Bach BWW 565: Toccata and Fugue in D Minor by James Kibbie is licensed under a Attribution-NonCommercial-NoDerivatives (aka Music Sharing) 3.0 International License. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under 1800-talets andra hälft förvandlades Norrland från en avlägsen periferi till ett centrum för svensk industrialisering. Efterfrågan på virke från Europas snabbt växande städer sammanföll med tekniska landvinningar såsom ångsågar och förbättrade flottningsleder.Men tillväxten hade en mörk baksida: baggböleriet. I Baggböle utanför Umeå anklagades träpatroner som Dickson för att olagligt ha avverkat Kronans skogar. Bolagen misstänktes också för att lura eller pressa småbönder att sälja sin skog till underpris. Detta skogsindustriella vilda västern ledde till att bolagen samlade på sig enorma arealer.I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren, historiepoddaren och norrlänningen Robin Olovsson om träpatronernas tidevarv i Norrland under 1800-talet. Olovsson är aktuell med boken Historien om Norrland. Del 2: Framtidens land.Politiska och ekonomiska reformer spelade en avgörande roll för skogsindustrins utveckling. Skråväsendet avskaffades 1846, näringsfriheten genomfördes 1864, och aktiebolagslagen från 1848 underlättade kapitalanskaffning till nya industrianläggningar. Den engelska importtullens avskaffande på virke 1842 och 1851 fick dock störst betydelse, i kombination med Storbritanniens snabba industrialisering som skapade en massiv efterfrågan på skandinaviskt timmer.Under tidigt 1800-tal etablerades flera skogsbolag och sågverk längs Norrlandskusten och vid de större älvarna. Ett exempel är sågen i Baggböle utanför Umeå, som från 1840-talet blev en av de mest framstående i Västerbotten. Sågverksindustrins genombrott sammanföll med lanseringen av ångsågar och avskaffade tullar på trävaror, vilket öppnade internationella marknader och ledde till ökad produktion och export.Sundsvall symboliserade mer än någon annan plats denna nya epok. Efter den förödande stadsbranden 1888 återuppbyggdes centrum i sten – ett uttryck för självförtroende, kapital och framstegsanda. Staden blev ett kommunikationsnav och var en av de första utanför storstäderna att kopplas till Telegrafverkets stamnät. Det var också i Sundsvall som Sveriges första stora arbetarstrejk genomfördes, år 1879.För bönder och arbetare i Norrland innebar träindustrins framväxt både möjligheter och bördor. Många småbrukare arbetade vintertid som timmerhuggare, medan kvinnorna skötte gården. Skogsarbetet var slitigt och ofta farligt – men också en väg till kontantinkomster i ett annars självhushållande system.Industrialiseringen skapade nya samhällen, klassklyftor och en helt ny arbetsmarknad. I byarna växte skolor och affärer fram, men även kreditskulder, inspektorer och disponenter. Ett nytt klassamhälle föddes, där träpatronernas marmorsalar stod i skarp kontrast till arbetarnas enkla träkåkar i ytterområdena.Oscar Dickson, Fredrik Bünsow och Carl Kempe var några av de namn som kom att eka i både Stockholm och London. De byggde inte bara upp sågverksimperier längs Norrlandskusten – de lät även uppföra praktfulla byggnader. Hallwylska palatset i Stockholm, Bünsows villa i Diplomatstaden och det sagolika Tjolöholms slott i Halland är monument över de förmögenheter som sågverksindustrin möjliggjorde.Bildtext: Timmerflottare i Haverö socken, Medelpad, under slutrensning – eller ”rumpning” – av timmer som fastnat på stenar när vattenståndet sjunkit, omkring 1910. Foto: Okänd fotograf. Public Domain, via DigitaltMuseum.Musik: Dramatic Strings av Boris Skalsky, Soundblock Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Winston Churchill (1874-1965) utnämning till marinminister 1939 måste vara världshistoriens största politiska comeback. Den möjliggjordes av att Churchill tidigt varnat för Hitler när den politiska majoriteten ville har fred till nästa vilket pris som helst.När andra världskriget bröt ut öppnade det för Churchills återkomst till politikens högsta ämbeten i Storbritannien. Kriget ökade hans livskänsla och han tog sig an arbetet som marinminister med energi och entusiasm.Trots att han vara medansvarig för en misslyckad operation att ockupera Norge för att förhindra svensk malmexport till Tyskland blev fiaskot biljetten till premiärministerposten. Något han strävat efter sedan unga år.Churchill var den enda ledare som kunde vinna bred uppslutning och bildade i maj 1940 en samlingsregering, i vilken även liberaler och arbetarpartiet ingick. Det enda löfte Churchill kunde ge var en tid av ”blod och möda, svett och tårar”. Hans tal till nationen och världen under kriget satte tonen för det brittiska motståndet mot Hitlertyskland.Trots Winston Churchills många fel, brister och misstag under andra världskriget går det inte att bortse från hans centrala betydelse för att Storbritannien inte dukade under av trycket från den oövervinnliga tyska krigsmaskinen. När andra brittiska regeringsmedlemmar ville förhandla med Hitler vägrade Churchill att böja sig. Churchills vägran att förhandla med Hitler avgjorde krigets utgång.I avsnitt 44 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Bengt Liljegren som har skrivit flera biografier om historiska personer, bland annat om Winston Churchill, samt Erik Hedling är professor i filmvetenskap vid Lunds universitet med ett särskilt intresse för Winston Churchill. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Förväntningarna var höga på den unge Winston Churchill (1874–1965), som föddes in i den brittiska högadeln. Men bakom aristokratins fasad dolde sig ett besvärligt barn som både familj och släkt gärna undvek.Föräldrarna var sällan närvarande under hans uppväxt. Fadern, den välkände politikern Lord Randolph Churchill, hade en särskilt kylig relation till sonen och avled tidigt, vilket lämnade ett tomrum i Winstons liv.I denna repris av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Bengt Liljegren, lärare och historiker som har skrivit flera biografier om historiska personer, bland annat om Winston Churchill. Dessutom medverkar Churchill-kännaren Erik Hedling som är professor i filmvetenskap vid Lunds universitet.För att förstå hur denne bångstyrige och excentriske yngling kunde utvecklas till en ledargestalt som hela världen samlades kring när den fria världens existens hotades av nazismen under andra världskriget, måste vi blicka mot hans formativa år.Churchill vantrivdes på de engelska internatskolor han skickades till redan som åttaåring. Redan som barn var han en självständig och upprorisk själ, som bland annat vägrade lära sig klassiska språk som grekiska och latin. Trots en uppenbar intellektuell kapacitet hade han svårt att prestera i skolan. Först efter flera försök lyckades han bli antagen till militärhögskolan Sandhurst – en miljö där han för första gången fann trivsel och struktur.Churchill hade tidigt i livet satt som mål att en dag bli premiärminister, och hans envishet gjorde att han gång på gång kunde resa sig efter motgångar. Som ung vuxen valde han ett äventyrligt liv, först som officer och sedan som krigskorrespondent – med uppdrag på Kuba, i Sudan och under boerkriget i Sydafrika.Winston Churchill, som blev Storbritanniens premiärminister under andra världskriget, betraktas som en av världshistoriens mest inflytelserika personer. Enligt Wikipedia – som rangordnar historiska gestalter efter omfattningen och länkningen av deras artiklar – är han världshistoriens femte viktigaste person.Bild: Den unge Winston Churchill i uniform som underlöjtnant vid 4th Queen's Own Hussars i Aldershot år 1895, i början av sin militära karriär. Foto: Okänd fotograf, Public Domain, via Imperial War Museums. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Byn Deir el-Medina låg i en isolerad dal, utanför dagens Luxor i Södra Egypten, där några unika arbetare levde under Nya riket (ca 1500–1080 f.Kr.). De var kungagravarnas byggare i Kungarnas dal utanför forntidens Thebe. Deras uppgift var att säkra faraonernas eviga vila, men samtidigt skapade de ett samhälle så ovanligt att det fortfarande fascinerar.Medan bönderna i det övriga Egypten slet, levde invånarna i Deir el-Medina ett skyddat men strikt kontrollerat liv. De var privilegierade hantverkare med statlig lön, egna tempel och tillgång till litteratur – men också föremål för sträng övervakning, maktmissbruk och genomförde också den första dokumenterade strejken i historien.I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med egyptologen och museiintendenten Sofia Häggman, aktuell med boken Faraos egna arbetare: Liv och död i Konungarnas dal (Natur och kultur), om livet i hantverkarbyn Deir el-Medina och dess roll i den faraoniska gravkulturen.Deir el-Medina grundades i början av den 18:e dynastin i forntidens Egypten, omkring 1500 f.Kr., som en statligt organiserad bosättning för de arbetare som byggde och dekorerade faraonernas gravar i Konungarnas dal. Här bodde skrivare, målare, stenbrytare, arkitekter och deras familjer i ett samhälle som i praktiken fungerade som en självstyrande enklav.Deir el-Medina var ett strikt organiserat samhälle, styrt av Nekropolens administration. Arbetarna kallades ”kungens egna män” och arbetade i lag under två förmän, medan skrivarna ansvarade för dokumentation, närvarolistor och löner. Lojaliteten till farao formaliserades i en ed, där arbetarna svor att inte stjäla eller avslöja kungliga hemligheter.Byn var en sluten, men livlig värld. Invånarna hade egna hus, mark och tillgång till spannmålslöner från staten. De hade fritid, bedrev hantverk och upprätthöll religiösa kulter, särskilt till gudinnan Hathor. Skrivkunnigheten var exceptionellt hög – upp till 40 procent av befolkningen kunde läsa och skriva, jämfört med bara några få procent i det övriga Egypten.Det unika med Deir el-Medina är överflödet av skriftliga källor: ostraka (lerbitar med text), papyrus och gravinskrifter som avslöjar vardagslivet i detalj. Den framstående skrivaren Butehamon spelade en central roll i byns senare historia. Han ansvarade både för gravbyggen och för räddningsinsatser när gravplundrare hotade den kungliga nekropolen. Genom hans texter får vi inblick i rättssystem, samhällsstruktur och religiös praktik.Arbetarna fick ersättning i form av naturaförmåner – främst matleveranser – från staten. När dessa uteblev utbröt historiens kanske första dokumenterade strejker. Trots sitt isolerade läge hade byn ett aktivt socialt och rättsligt liv. Kvinnor kunde äga egendom, arbeta och spela viktiga roller i kulten. Prästerskapet var i huvudsak lekmannamässigt, men det religiösa livet var intensivt – särskilt kring skyddsgudinnan Meretseger och de årliga festligheterna tillägnade Amenhotep I, byns helgonkung.Bildtext: Gravkammaren tillhörande Nebenmaat i Deir el-Medina (TT219). Graven TT219 tillhör Nebenmaat, en skrivare verksam i den faraoniska dödskultens tjänst. Den ligger i hantverkarbyn Deir el-Medina på Thebens västra sida och är rikt dekorerad, vilket vittnar om Nebenmaats höga status i samhället. Foto: Nova13 – Eget verk, CC BY-SA 4.0.Musik: Oasis av Oleksii Abramovych, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Johan III (1537–1592) har fått ett tveksamt eftermäle som usurpator, brodermördare, krigshetsare och religiöst vankelmodig. Men han var kanske vår främst renässansfurste – bildad och en byggmästare av rang.Johan III verkade i en religiös brytningstid i ett rike med stormaktsambitioner. Det är också en tid när furstemaktens stärks i Europa där maktkampen inom familjen Vasa kom resultera i brodermord och inbördeskrig. Johan III var en kung som försökte kombinera centraliserad makt med religiös tolerans och konstnärlig vision.I detta premium-avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Lars Ericson Wolke, författare till Johan III en biografi. Vill du höra resten av avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.Som tack får du:✅ Två extra avsnitt varje månad✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfriaPriset är bara 60 kr/månaden vid lanseringen - med sju dagars gratis provperiod. Senare 75 kr/mån eller 750 kr/år.Bild: Kung Johan III porträtterad 1582 av Johan Baptista van Uther, iförd dåtidens senaste spanska hovmode med detaljer som spetskrage och rikt broderad dräkt. Målningen speglar inte bara kungens makt och status utan även Sveriges kulturella orientering mot kontinentala ideal under 1500-talet.Efter Johan Baptista van Uther – www.nationalmuseum.se. Wikipedia,Public Domain.Musik: Musik: Claudio Monteverdi-Quel Augelin Che Cantaav, The Tudor Consort, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När vi läser graffiti på badhusen, statyer och gravmonument i det antika Romarriket kommer vi närmare de vanliga människorna än i elitens klassiska texter från Rom. Här framträder hela människan med allt från kärleksklotter, snusk, skämt, förbud, reklam och sorg.Vår bild av romarriket kommer i stor utsträckning från klassiska författare ur den yppersta eliten. Men överallt har vi hittat klotter av vanliga människor– allt från slavar, kvinnor, kärlekspar, värdshusägare till skolungdomar. Romarna levde i en utpräglad urban miljö och trots att 2000 år har förflutit kan vi känna igen oss i romarna.I reprisen av avsnitt 48 av podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dominic Ingemark, docent i antikens kultur och samhällsliv vid Uppsala universitet. Han har skrivit boken Väggarnas vittnesbörd – Graffiti och gravinskrifter berättar om livet i romarriket.Vi sidan om klotter på vers lär vi oss mycket om romarrikets vardagsliv genom skriven reklam för politiker, värdshus och gladiatorspel. Även barnen framträder med barnsliga teckningar och skolungdomars klotter utifrån klassiska texter de läst i skolan.Mest drabbad blir man av gravinskriptioner där sorgen efter en älskad hustru eller ett älskat barn känns flera tusen år efter skrevs.Bildtext: Vägginskription på puts från det romerska museet i Augusta Raurica, fotograferad i augusti 2013. © Codrin.B / Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0.Inskriptionen är ett exempel på romersk epigrafik och vittnar om det administrativa och kulturella livet i den romerska provinsstaden Augusta Raurica, belägen i dagens Schweiz. Sådana texter erbjuder viktig kunskap om språkbruk, social struktur och lokal förvaltning i det romerska imperiet.Musik: ”An Appreciation” av The Music of Ancient Greece är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-DelaLika 3.0 Internationell licens (CC BY-NC-SA 3.0).Denna musikaliska tolkning ger inblick i hur antikens greker upplevde musikens roll i ritualer, festligheter och filosofi. Återskapandet bygger på bevarade noter och historiska källor och hjälper forskare och allmänhet att förstå kulturens ljudvärld. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 14 maj 1931 marscherade ett fredligt demonstrationståg genom Ådalen i Västernorrlands län. Deltagarna protesterade mot strejkbrytare och arbetsgivarnas hårda åtgärder under en pågående arbetskonflikt.I det röda Ådalen – där den revolutionära vänstern underblåste konflikten mellan industriägare och arbetare – skapade strejkbrytarna en explosiv situation. En inkompetent hantering från civila och militära myndigheter förvandlade en redan laddad konflikt till en tragedi: fem människor sköts ihjäl av svensk militär.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten Jens Nordqvist, författare till boken Skotten i Ådalen (Historiska Media, 2021).Skotten i Ådalen förändrade synen på både militärens roll i samhället och fackföreningarnas rättigheter. Den kan också ses som en vändpunkt – från konfrontativ klasskamp till ett samhällsbygge med kompromiss och jämlikhet i centrum.Ådalen, beläget i Västernorrlands län, var under 1920- och 30-talen starkt industrialiserat. Sågverk, pappersmassefabriker och flottleder utgjorde kärnan i arbetslivet. Den globala lågkonjunkturen efter börskraschen i New York 1929 drabbade den exportberoende regionen särskilt hårt. Massarbetslöshet och lönesänkningar ökade spänningarna mellan arbetare och arbetsgivare.Den fackliga kampen trappades upp när industrimagnaten Gerhard Versteegh försökte sänka löner, höja hyror och använda strejkbrytare. Versteegh vägrade att ansluta sig till Svenska Arbetsgivareföreningen och betraktade fackföreningarna som ett hot mot sin makt. Strejker utbröt vid flera av hans anläggningar, och våren 1931 förvandlades Ådalen till en tryckkokare.Kulmen nåddes när strejkbrytare, eskorterade av det privata vaktsällskapet Svenska Nationella Skyddskåren, anlände till fabrikerna i Lunde. Redan den 13 maj samlades hundratals demonstranter för att blockera transportvägar och attackerade strejkbrytarnas logi. Situationen eskalerade. Polisen fick förstärkning från Stockholm, och militären kallades in från Västernorrlands regemente i Sollefteå.På Kristi himmelsfärdsdag, den 14 maj, deltog över 3 000 personer i ett demonstrationståg som protesterade mot strejkbrytare och militärens närvaro. Demonstrationen var tänkt att vara fredlig, men stämningen var spänd. När tåget närmade sig förläggningen i Lunde öppnade militären eld. Fem personer dödades. Flera andra skadades svårt.Bild: Demonstrationståget i Lunde i Ådalen den 14 maj 1931. Bilden visar arbetare på väg mot färjeläget i Lunde strax före klockan 15, bara minuter innan.Foto: Sten Sjöberg/IBL – via NE.se. Public Domain (fotografisk bild skapad före 1 januari 1969).Musik:Arbetets söner, svensk arbetarsång från 1885 med text av Henrik Menander. År 1916 gav svensk-amerikanen Joel Mossberg ut den. Internet Archive. Public Domain.Stöd Historia Nu. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nus framtid.Som tack får du:✅ Två extra avsnitt varje månad✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfriaPriset är bara 60 kr/månaden vid lanseringen - med sju dagars gratis provperiod. Senare 75 kr/mån eller 750 kr/år.

Människan lärde sig tidigt att utnyttja gifter – både för att överleva och för att döda. Redan för 13 000 år sedan använde människor på Zanzibar gift på sina pilar för att fälla byten. I andra delar av världen nyttjades naturliga gifter för att bedöva och fånga fisk i floder.Gifter har sedan dess följt människan genom historien – ofta i det dolda. Osynliga och luktfria ämnen som kolmonoxid har krävt otaliga liv. Arsenik har fått en närmast mytisk status i berättelser om giftmord. Cyanid har använts i allt från avlusning och självmord till massmord.I avsnitt 41 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Olle Mattsson, professor i kemi vid Uppsala universitet och aktuell med boken Allt är gift – Om dödliga ämnen och deras roll i historien .Gifter har använts som vapen, avrättningsmedel och läkemedel. Redan på 1500-talet konstaterade naturvetaren Paracelsus att det är dosen som gör giftet – samma ämne kan vara dödligt eller läkande beroende på mängden. Arsenik visade sig till exempel vara effektivt mot sjukdomar som syfilis.Under antiken användes gifter i kemisk krigsföring och för att avrätta brottslingar och motståndare. Ett av världshistoriens mest kända dödsstraff var när filosofen Sokrates år 399 f.Kr. tvingades dricka en dödlig blandning av odört, opium och vin, efter att ha anklagats för att förleda ungdomen i Aten.I modern tid blev giftet återigen ett verktyg för massmord. Under Förintelsen användes cyanid i form av Zyklon B, ursprungligen ett bekämpningsmedel för insekter, för att döda miljontals människor i nazistiska förintelseläger.Cyanid låg också bakom dödsolyckor i fredstid. Den svenske poeten Dag Andersson omkom 1920 efter att ha andats in giftiga cyanidångor i samband med en misslyckad avlusning av hotellrummet där han bodde.Stöd Historia Nu för att vi ska kunna fortsätta producera avsnitt på denna nivå behöver vi ditt stöd.Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.Som tack får du:✅ Två extra avsnitt varje månad✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfriaPriset är bara 60 kr/månaden vid lanseringen - med sju dagars gratis provperiod. Senare 75 kr/mån eller 750 kr/år.

Den danske vikingen Knut den store regerade över tre kungariken – England, Danmark och Norge – och skapade ett maritimt imperium utan motstycke i sin samtid. Det så kallade Nordsjöväldet byggde på en stark personlig makt snarare än gemensamma institutioner, och blev vikingatidens politiska kulmen.Personalunionen mellan de tre rikena varade bara några decennier, men dess historiska avtryck blev djupgående. Skepp, silver och strategi styrde över hav och folk när Knut den store förvandlade Nordsjön till en motorväg för makt och inflytande.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Bo Eriksson och författaren och arkeologen Kristina Ekero Eriksson, som är aktuella med boken Nordsjöimperiet – Vikingarnas välde (Albert Bonniers förlag).Hösten 1015 landsteg Knut med en av de största invasionsflottorna världen dittills skådat. Med omkring 140 skepp och tusentals krigare lämnade han Danmarks kuster för återerövra England efter hans fars död efter en kort tid på engelska tronen. Expeditionen var ett storverk i sig – ett tydligt tecken på det danska kungadömets organisatoriska styrka.Redan året därpå, 1016, besegrade Knut kung Edmund Järnsida vid slaget vid Assandun. Den 30 november kröntes han till kung av England – starten på ett imperium som kom att sträcka sig över större delen av norra Europa.Efter brodern Haralds död blev Knut även kung av Danmark 1018. Genom ett fälttåg år 1028 lade han dessutom Norge under sig. Därmed regerade han över tre kungariken och hade samtidigt inflytande över tributpliktiga områden på Irland, norska bosättningar kring Irlands hav och delar av västkusten, Skåne och Blekinge i nuvarande Sverige.Men Nordsjöväldet var inte en enhetlig stat. Det handlade snarare om en personalunion – ett rike som vilade på Knuts personliga auktoritet. Knut såg sig inte bara som en vikingakung, utan som en kristen härskare i Europas mitt. År 1027 reste han till Rom på pilgrimsfärd för att möta påven och den tysk-romerske kejsaren. Genom sitt äktenskap med Emma av Normandie förstärkte han sin legitimitet ytterligare, både i England och på kontinenten.När Knut dog den 12 november 1035 föll imperiet snabbt sönder. Bildtext: llumination som visar kung Edmund Järnsida (till vänster) och Knut den store (till höger) i slaget vid Assandun år 1016. Slaget blev avgörande i kriget mellan den anglosaxiske Edmund och den danske Knut, som efter segern enade England under sitt välde. Ur Chronica Majora av Matthew Paris (1200–1259), Corpus Christi College, Cambridge. Public domain via Wikimedia Commons.Musik: Voyage To America av Lance Conrad, Storyblock Audio.Stöd Historia Nu för att vi ska kunna fortsätta producera avsnitt på denna nivå behöver vi ditt stöd.Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.Som tack får du:✅ Två extra avsnitt varje månad✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfriaPriset är bara 60 kr/månaden vid lanseringen - med sju dagars gratis provperiod. Senare 75 kr/mån eller 750 kr/år.

Den 20 november 1945 fördes Hermann Göring, Joachim von Ribbentrop, Wilhelm Keitel och Karl Dönitz och arton andra högt uppsatta ledare inom Tredje riket in i rättssalen i Nürnberg. De åtalade hade varit arkitekterna bakom ett av historiens mest brutala krig och folkmord.Aldrig tidigare hade en hel nations ledarskap ställts till svars för brott utan motstycke i mänsklighetens historia. Nürnbergrättegångarna blev inte bara en uppgörelse med nazismens oerhörda brott – de reformerade också internationell rätt i grunden. Här föddes folkrätten.I detta ett premiumavsnitt av podden Historia Nu, som enbart är tillgänglig i sin helhet för dem som prenumerar på Historia Nu Premium, diskuterar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet om hur Nürnbergrättegångarna organiserades, genomfördes och vilka konsekvenser de fick.Ni kan stödja Historia Nu För 75 kr/mån (vid lanseringen 60 kr/mån i tre månader) eller 750 kr/år för att försäkra poddens framtid samt få två extra avsnitt varje månad och alla vanliga avsnitt reklamfria.Bli premiummedlem på www.historia.nu/premium Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Digerdöden under åren 1347 till 1352 är den största katastrof som drabbat mänskligheten. Århundranden efter digerdöden stod fortfarande tidigare brukade ägor övergivna i Sverige. Europa hade förhärjats av pestpandemier före 1347, men magnituden på digerdöden under medeltiden ställer tidigare farsoter i skuggan. Digerdöden följde de rikt utvecklade handelsvägarna i Europa. Farsoten spreds genom pestsmittade loppor hos svartråttorna som levde nära människorna.Pesten drabbade människorna flera olika former: böldpest och lungpest. Den tredje formen blodpest är egentligen slutstadiet på de två första formerna. I den förstnämnda utvecklades stora svarta bölder och dödligheten låg på runt 60 procent. När det gäller lungpest och blodpest dog så gott som alla. Ännu värre var att de som överlevt pesten inte utvecklade ett skydd mot sjukdomen.Filosofen Petrarca skrev till sin bror i juni 1348: ”Kommer eftervärlden någonsin att tro på dessa ting, när vi som ser det knappast kan tro på dem”.Människorna betraktade pesten som Guds straff och det utlöste panikartade reaktioner. Religiösa fanatiker gick från stad till stad och piskade sig själva och andra. Våldsamma pogromer riktades mot judarna som påstods ha spridit gift.Ibland dog hela städer och byar, medan vissa områden klarade sig undan. Men sannolikt dog mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning. Hela landsändar övergavs och det blev stor brist på arbetskraft.Pesten återkom sedan i i Europa vågor ända fram till 1700-talet, men aldrig i samma utsträckning som i mitten av 1300-talet. I Asien har vi haft pestepidemier så sent som på 1900-talet.I podcasten Historia nu avsnitt 47 samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison om digerdöden. Harrison är professor i historia vid Lunds universitet och har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han är aktuell med boken Digerdöden på Historiska Media och han har skrivit standardverket Stora döden.Inledande musiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort som är släppt under Creative Commons, Attribution 3.0 International License.Bild: Medborgare i Tournai begraver pestoffer i denna miniatyr av Pierart dou Tielt, skapad omkring 1353. Scenen återges i manuskriptet Tractatus quartus av Gilles li Muisit och visar den kollektiva sorg och desperation som präglade staden under digerdöden.Källa: Pierart dou Tielt – ms. 13076–13077, fol. 24v. Public Domain.Stöd Historia Nu för att vi ska kunna fortsätta producera avsnitt på denna nivå behöver vi ditt stöd.Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.Som tack får du:✅ Två extra avsnitt varje månad✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfriaPriset är bara 60 kr/månaden vid lanseringen - med sju dagars gratis provperiod. Senare 75 kr/mån eller 750 kr/år.

År 1809 förändrades livet för alltid för människorna längs Torne älv. Genom freden i Fredrikshamn drogs en ny nationsgräns rakt genom bygder som i århundraden hade delat språk, släktband och kultur.Tornedalingarna, som fram till dess levt i ett gränslöst område mellan Sverige och Finland, blev nu en minoritet i Sverige – ett Sverige som snart skulle försöka forma dem efter en ny och striktare nationalistisk norm. Från att tidigare ha betraktats som en tillgång för rikets nordliga områden blev deras språk – meänkieli – och deras kultur snart betraktade som hinder för modernisering och nationell enhet.I ett avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Klas‑Göran Karlsson, professor emeritus vid Stockholms universitet och tidigare ledamot i Sannings‑ och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.Under 1800‑ och 1900‑talen utsattes tornedalingar, liksom de närbesläktade grupperna kväner och lantalaiset, för omfattande försvenskningspolitik: svenskspråkig skolgång, namnbyten, förbud mot meänkieli i undervisningen och till och med rasbiologiska undersökningar.Arkeologiska fynd visar att finskspråkiga grupper har levt vid Bottenvikens kust och längs Torne älv i över tusen år. Här utvecklades samhällen präglade av småjordbruk, jakt, fiske och samspel med samiska grupper.På 800‑talet berättade den norske handelsmannen Ottar om folket kvänerna, som levde öster om Norge. På 1200‑talet noterade isländska krönikörer att de fanns vid Bottenviken. Under seklernas lopp kallades deras hemtrakter Tornedalen – ett område med egen språklig och kulturell identitet, men också en plats där gränser, makt och språkpolitik formade vardagen.Under 1500‑ och 1600‑talen uppmuntrade svenska kronan finsk kolonisation i Lappland, bland annat genom skattebefrielse och befrielse från militärtjänst. Finska blev ett dominerande språk i Tornedalen – i hemmet, i kyrkan och ofta i skolan. När Finland hörde till det svenska riket var Torne älvdal en självklar del av den finskspråkiga världen. Kyrkliga och administrativa gränser placerade dock området under Uppsala stift – och därmed i den svenskspråkiga sfären.Förlusten av Finland 1809 blev ett nationellt trauma och en vändpunkt för tornedalingarna. Deras ställning som minoritet förstärktes, och statens politik skiftade gradvis från tolerans till aktiv försvenskning. Under sent 1800‑ och tidigt 1900‑tal infördes svenskspråkig skolgång, och barn straffades för att tala meänkieli. Samtidigt drevs namnbyten och en retorik som framställde finskspråkighet som ett potentiellt säkerhetshot – först från Ryssland, senare under kalla kriget.År 2020 tillsattes Sannings‑ och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Kommissionen överlämnade sitt slutbetänkande, Som om vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset, till kulturministern den 15 november 2023. Bild: Skolbarn i Övertorneå 1923. Bildkälla: Nordkalottbiblioteket, Public Domain.Lyssna också på När Norrland blir SverigeMusik: På min levnads afton av Hjort-Anders Olsson. Alan Ingall Soundcloud, Creative CommonsKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den ryska tsaren Peter den store (1672-1725) moderniserade Ryssland och gjorde ett kaotisk och inåtblickande land till en stormakt som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Han umgicks hellre med västerlänningar och arrangerade orgastiska fester där regeringsmedlemmar inte fick utebli än ägnades sig åt ålderdomliga mystiska hovritualer.Peter den store, Peter I, föddes i ett land där livegenskapen infördes av hans far 1649. Som tioåring tvingades han se sin morbror slaktas av trupper i Kreml. Maktkampen om tronen gjorde att han växte upp utanför Moskva på slottet Preobrazjneskole där han skapade en låtsasarmé med vänner och tjänare.Han blev en ovanligt lång man på över två meter, med outtröttlig energi för praktiska göromål, men mindre intresse för boklig bildning. Han gjorde dock långa bildningsresor för att exempelvis lära sig skeppsbyggarkonst i Holland.Han gifte sig med tvätterskan Marta Elena Skowronska, som tog över makten efter hans död som Katarina I.Peter den store moderniserade Ryssland uppifrån och besegrade stormakten Sverige. Allt under ett hejdlöst supande. Hans egna traditionella undersåtar trodde han var antikrist.I podden Historia Nu avsnitt 31 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Kristian Gerner är professor emeritus i historia vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Rysslands historia.Porträtt av Peter I av Godfrey Kneller (1698). Målningen föreställer den ryske tsaren Peter den store och skänktes av honom till Englands kung Vilhelm III under hans besök i London. Källa: Godfrey Kneller – Royal Collection Trust. Licens: Public domain (offentlig ägo).Porträttet målades under Peter den stores "stora sändebud", en diplomatisk resa till Västeuropa 1697–98. Hans intresse för engelsk och nederländsk skeppsbyggnad var starkt, då han nyligen påbörjat skapandet av en rysk flotta. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.