Podcasts about Svealand

Eric VIII is usually judged the first king of Denmark's 'Imperial' phase. He personally ruled over Denmark, Lade and Estonia which he inherited from his father , and would inherit Viken, Svealand and Finland from his mother. ordinance: a law or rule made by a government or authority something ordained or decreed by fate or a deity

Så här tycker simmar-Sverige kring ny förbundschef för Simförbundet. Vi har pratat med hela Sverige - iallafall ett par personer från Götaland, Svealand och Norrland - och dessutom med svensk elitsimmerska boende i Norge, och alla har gedigna insikter i svensk simning och starka åsikter kring nya förbundschefen för Simförbundet - vad är viktigt i form av egenskaper, erfarenhet, prioriteringar och hur kan det gå fel (Gud förbjude!). De har dessutom råd till rekryteringsgruppen, givmilt! Lyssna gärna. #snabbanan #winning #förbundschef #osguld 

Lappugglan finns numera även i södra Sverige. Vi sänder direkt från Långhultamyren där den häckat de senaste åren. Vi följer också en fågeläggsamlings sista resa. Vårvinter är uggletid. Nu är chansen störst att få höra någon av de elva ugglearter som finns i Sverige. Vi ägnar oss framför allt åt den näst största och kanske mest mytomspunna av dem - lappugglan. För inte så länge sedan var lappugglan en utpräglad Norrbottensfågel, men sedan 1990-talet har den börjat söka sig söderut för att häcka. Numera är den stationär i stora delar av Norrland och Svealand, och de senaste tio åren har det dykt upp häckande lappugglor i flera av de allra sydligaste länen.Halland fick sin första misstänkta häckning 2015, och sedan dess har flera bekräftade häckningar ägt rum där. Rekordåret var 2020 när ett tiotal häckningar bekräftades i östra Halland mot gränsen till Småland. Anders Wirdheim och Göran Johansson från Halmstads ornitologiska förening har följt lappugglornas framfart i Halland. Fältreporter Jonatan Martinsson träffar dem i Långhultamyrens naturreservat, ett par mil öster om Halmstad. Myren är en av de platser där lappugglor häckat de senaste åren.Vi hör också ett smakprov ur fågelsånglektionen där Mats Ottosson guidar oss bland ugglornas rop. Hela lektionen går att hitta i podden Livet enligt Naturmorgon.Och så följer vi med när en ärvd fågeläggsamling från slutet av 1940-talet gör sin sista resa. Här finns moraliska dilemman. Numera är det förbjudet att samla fågelägg och det kan kännas oanständigt att ha kvar samlingen, samtidigt bär den på minnen av en kär människa. My Kullberg ärvde sin pappas äggsamling och Mats Ottosson har träffat henne.Vi tar också upp frågan om vad man ska göra med fina samlingar av pressade växter - herbarier.I veckans kråkvinkel gläds Mikael Niemi åt att en holme i Torneälven efter hårt slit blev Pajalas bästa flyttfågellokal.Och så fick vi ett mejl från Anna Céko i Malmö. Hon berättar att "lilla Stina har vaknat till liv och sitter och solar på balkongen". Anna undrar om hon kan göra något för att hjälpa Stina - som är en sjuprickig nyckelpiga. Vi frågar entomolog Moa Pettersson.Programledare är Jenny Berntson Djurvall.

Anders bjuder på trerätters med Craig Bellamy till efterrätt. Johan dyker ner i fenomenet planstormning och berättar om när verkligheten kom i kapp Jimmy Jump. Dessutom: Kontextuella målgester, Rod Stewart på Wembley, världens bästa sportbild, Ally's Army, Zećira Mušovićs morgonrutin, Lucas Bergvall och ynglingarna, Hjalmar Ekdals behagliga medvind i Burnley, Nannskogs hopplösa brödanekdot och att må som ett avsågat lag i Division 2 Södra Svealand.

Det är fredag den 13:e januari 2023 och tvära kast i vintervädret. Full snöstorm om 50 cm snö förra fredagen, barmark idag. Vi pratar idag bland annat om virkespriserna som verkar följa elpriserna och jämnas ut i landet. Detta efter större höjningar i Svealand och Norrland under veckan. Vi pratar också förädling, räntor och inflation.

Nu börjar tillväxten avta i höstrapsen och det innebär att det är dags att klippa plantor för att bestämma vårens kvävegödslingsbehov. I norra Götaland och Svealand är det en bra ìdé att gå ut nu, i södra Götaland växter det en del till och det kan vara lagom med klippningarna en bit in i november. Hugo Hjelm och Ingemar Gruvaeus pratar med om det här.

Tobbankii qofba mid ee dalbaday baasaboor cusub ayaa ka baaqsada ballantii loo qabtay. Dabeeyllo iyo roobab ku dhiftay Waqooyi-galbeed ee Götaland iyo Svealand oo sababay in tareemmadii isaga gooshi jirey Göteborg iyo Istockholm hakado. Eedeysanihii loo heeystay dilkii Ing-Marie Wieselgren oo lagu dilay Visby oo la sheegay in uu qabo xanuun maskaxeed halis ah.

I en tät tabell ligger Sandvikens IF på en andraplats efter fem omgångar. Alltid Rött Alltid Rätt tittar i detta avsnitt på insatsen i de senaste matcherna, hemma mot Vasalund och borta mot Haninge och funderar bla på hur vi hanterar att lagkapten Niklas Håkansson blir borta resten av säsongen med dragen hälsena. Vi tittar också på division 2 norra Svealand, där Sandvikens AIK och Forsbacka i helgen kommer att drabba samman i ett på denna nivå sällsynt derby. Alltid Rött, Alltid Rätt med Anders Sjöberg och Mathias Åberg

Sysslade andra länder förutom Sverige med att fejka sina regentlängder, och hur kom det sig att Svealand inte blev ortodoxt utan katolskt? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det är dags att ta an Jonatans vardagsrum Apropos. Vi får en skön insikt i hur det är att att starta en bar i Svealand och inser att det alltid drar ut på tiden med saker och ting. Det talas om foodtruck och hur genuint mycket grön chartreause kan betyda för en människa. Där i mellan får vi fakta run begreppet 'vingelvatten'. Med Jonatan Östblom Smedje Klipp: Erik ”Wenkan” Wennerqvist Grafik: Carl Lauren

Unser akustischer Roadtrip gegen akutes Schwedenweh geht in die zweite Runde! Dieses Mal fahren wir durch den mittelschwedischen Landesteil Svealand, von Värmland u.a. über Närke und Sörmland bis nach Dalarna. Wir erzählen dir wieder allerlei Typisches und auch mal Kurioses zur jeweiligen Region und ergänzen spannende Fakten um unsere persönlichen Erzählungen und Erlebnisse. Eingestiegen und weiter geht's! In dieser Folge hörst du: Intro mit Erklärung (0:00) Landpartie: Värmland (4:22) Landpartie: Närke (15:36) Landpartie: Västmanland (23:34) Landpartie: Södermanland (32:51) Landpartie: Uppland (47:08) Landpartie: Dalarna (59:30) Abonniere unseren Podcast, lass uns eine Bewertung bei iTunes da und folge uns auf Facebook und/oder Instagram, wenn dir gefällt, was du hörst! :) facebook.com/laeget.podcast | instagram.com/laeget | laeget.podcast@gmail.com Und bei akutem Schwedenweh hilft auch unser Läget-Radio bei laut.fm...

Sist ut i vår gruppsummering är Grupp E, dock utan Sverige. Vårt kära Svealand får ett eget avsnitt. 

DET här var skrämmande. Nu när vi återbesöker Derry, 27 år senare så blossar det ett krig upp i podcaststudion. Vi pratar förstås om den andra och avslutande filmen om Pennyvise, IT -CHAPTER 2. Så här osams om en film har vi inte varit sedan... ONCE UPON A TIME IN HOLLYWOOD. Ett verbalt krig bryter ut när ena halvan står på sig och försvarar filmen med näbbar och klor medan den andra halvan tycker att 2 timmar och 50 minuter av dennes liv är bestulet. Vi lugnar dock ner oss när vi får möjligheten att se en vikingainspirerad skräcksaga. Vi hamnar på 1000-talet som utspelar sin historia i skogarna som skiljer Svealand från Hälsingland och Norrland. En historia som skapats med de gamla fornnordiska sagorna som insperation. Vi hänger med en grupp soldater som skall leta rätt på ett missionärsfölje som försvunnit någonstans i denna stora skog. Medan de reser längre och längre in i denna mörka skog så upptäcker de att de ej är ensamma. Något uråldrigt lurar i mörkret. Filmen heter DRAUG och släpps på VOD och Blu-Ray den 2:a Oktober. Ett tack till Karin Engman som tipsade oss om sin film. Vi har även kollat in mannen som det ryktas om att han både tagit livet av Hitler och Bigfoot. Sam Elliot spelar en krigsveteran som bara vill njuta av ålderdomen ifred men hans tidigare minnen från andra världskriget plågar honom och när regeringen vill att han återupptar sina gamla färdigheter för att rädda världen så uppstår det en inre konflikt. Låter det flummigt? Det är inget mot var det är i filmen : THE MAN WHO KILLED HITLER THEN BIGFOOT. Avslutningsvis redovisar Thomas sitt filmuppdrag från förra programmet. Han fick den Disneyproducerade REMEMBER THE TITANS med Denzel Washington i huvudrollen. Det är ju en sak att se en film men Denzel men att det handlar om amerikansk fotboll det är en helt annan sak. Så frågan är ifall Thomas tar fram den stora motorsågen i podcastens avslutande del? Så häng med i kvällens avsnitt där den där läskiga barnätande clownen, nordiska mytolgiska skogsväsen, bigfootjägaren och ett helt osannorligt amerikanskt fotbollslag, samsas i ett och samma program. Detta vill ni inte missa. Välkomna.  

I detta femte avsnitt möter vi Erikarna och Sverkarna, de två ätterna som kämpade om Sveriges krona under ett helt sekel. Anders kommer med hot takes på varför Svealand var så jävla viktigt för öst- och västgötar och Ante har kollat närmare på Kungens födelsedagsprestenter. Dessutom pratar vi om de två Arn-filmerna. Mycket nöje!

I detta femte avsnitt möter vi Erikarna och Sverkarna, de två ätterna som kämpade om Sveriges krona under ett helt sekel. Anders kommer med hot takes på varför Svealand var så jävla viktigt för öst- och västgötar och Ante har kollat närmare på Kungens födelsedagsprestenter. Dessutom pratar vi om de två Arn-filmerna. Mycket nöje!

MSB och SMHI varnar för en hög brandrisk i hela Götaland och Svealand de närmaste dygnen och man uppmanar folk att inte grilla eller göra upp eld i skogen. Hur har du påverkats av de senaste dagarnas bränder?   Det är väldigt höga brandrisklägen just nu: gräsbrandssäsongen överlappar skogsbrandssäsongen och enligt MSB ser det riktigt illa ut de närmaste dagarna. Finns du på en plats i landet som drabbats av de senaste dagarnas bränder? Har du varit tvungen att lämna ditt hem? Jobbar du på plats med att försöka få bränderna under kontroll? Är du en av de frivilliga som rycker in för att begränsa eldens härjningar? Du som följer rapporteringen, hur går dina tankar? Räddningstjänsterna bekämpar under onsdagen flera bränder i södra Sverige. En av de största bränderna i Hässleholms kommun är ännu inte släckt, och där har ett femtiotal personer varit tvungna att lämna sina hem. Sommaren ser redan ut att bli rekordtorr du som är skogsägare och alltför väl minns förra sommarens bränder, hur går dina tankar kring det som pågår just nu? Karlavagnen onsdag med Ylva Nilsson om bränderna som just nu rasar på flera håll i landet. Telefonslussen öppnar klockan 21.00, 099-110 90 är numret dit och du kan redan nu maila till karlavagnen@sverigesradio.se. Glöm inte att skicka med ditt telefonnummer!

Sala är en av allt fler kommuner som ser över sin vattenförsörjning. Många grundvattenmagasin har inte fyllts upp under vintern. Är det dags att börja återanvända vårt vatten?   De stora grundvattenmagasinen har under eller mycket under de normala vattenmängderna för årstiden, rapporterade Sveriges geologiska undersökning, SGU, i mars. Om det inte kommer mycket regn fram till sommaren kan grundvattennivåerna bli extremt låga i sommar i stora delar av Götaland, Svealand och södra Norrland, varnar SGU. Klotet besöker Sala som är en av många kommuner i Sverige som hittills inte har behövt oroa sig för tillgången till vatten. Men här börjar man diskutera nya lösningar för att säkra dricksvattnet. Och redan nu överväger kommunen att nu införa ett bevattningsförbud. Men det utvecklas också teknik för att ta vara på och återanvända vattnet vi använder. Klotet undersöker bygget av bostadsområdet Oceanhamnen i Helsingborg och hur vattnet från lägenheterna ska tas till vara där, för att spara både energi och vatten. En plan är att det kan bli badvatten i badhuset där. Programledare är Marie-Louise Kristola. Programmet är en repris från den 17/4.

Sala är en av allt fler kommuner som ser över sin vattenförsörjning. Många grundvattenmagasin har inte fyllts upp under vintern. Är det dags att börja återanvända vårt vatten?   De stora grundvattenmagasinen har under eller mycket under de normala vattenmängderna för årstiden, rapporterade Sveriges geologiska undersökning, SGU, i mars. Om det inte kommer mycket regn fram till sommaren kan grundvattennivåerna bli extremt låga i sommar i stora delar av Götaland, Svealand och södra Norrland, varnar SGU. Klotet besöker Sala som är en av många kommuner i Sverige som hittills inte har behövt oroa sig för tillgången till vatten. Men nu börjar man diskutera nya lösningar för att säkra dricksvattnet. Och redan nu överväger kommunen att nu införa ett bevattningsförbud. Men det utvecklas också teknik för att ta vara på och återanvända vattnet vi använder. Klotet undersöker bygget av bostadsområdet Oceanhamnen i Helsingborg och hur vattnet från lägenheterna ska tas till vara där, för att spara både energi och vatten. En plan är att det kan bli badvatten i badhuset där. Programledare är Marie-Louise Kristola.

Den 2 januari drar stormen Alfrida in över Östra Svealand. I Roslagen vaknar man upp isolerade från omvärlden. Vad händer när det moderna samhället slutar fungera? En kortdokumentär av P4 Stockholm. P4 Stockholms Ylva Bogegård berättar om livet för några stormdrabbade i Roslagen efter stormen Alfrida i januari 2019. "Man kanske tänker att det jobbigaste skulle vara att inte ha ström eller vatten, men det jobbigaste var ju det här med telefonerna för det gick inte att ringa till larmnumret", berättar Desirée Rijns Tjälldén på Blidö. Man var utlämnade åt sig själva och nu måste något göras. Stormen Alfrida drog med sig träd och elledningar, hundratusentals människor blev utan ström och hemtjänstlarm slutade att fungera. Som mest var över 100 000 hushåll på morgonen utan ström, innan reparationer kunde påbörjas. Främst i Stockholmsregionen. Det skulle ta många veckor av strömlöshet innan alla fick tillbaka elen. Vad händer mellan oss människor när det moderna samhället omkring oss upphör att fungera, bara några mil bort från Sveriges huvudstad. Producent: Ylva.bogegard@sverigesradio.se

Ett marmorlejon i Venedig med runskrift från 1000-talet på sidan vad är det för märklig historia som döljer sig bakom det? Tor Billgren gräver i Pireuslejonets historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Venedig, senhösten 1799. Det är en orolig period i stadens historia. Den elvahundraåriga venetianska staten har nyligen fallit i Frankrikes italienska krig och Venedig styrs nu av den österrikiske kejsaren. En svensk befinner sig i staden vid den här tiden: Tolken och språkkännaren Johan David Åkerblad, idag mest känd för sin banbrytande tolkning av Rosettastenen. Men det skedde några år senare. Här i Venedig kommer han att upptäcka något annat. Johan David Åkerblad är 36 år och ute på en forsknings- och studieresa när han besöker staden. Han har en bakgrund som tolk och tjänsteman vid den svenska beskickningen i Konstantinopel, som på den tiden var det Osmanska Imperiets huvudstad. Förutom turkiska behärskar Åkerblad arabiska, persiska, koptiska och flera andra språk. Som alla besökare i Venedig beger han sig ut på långa promenader och besöker stadens många monument och historiska byggnader. Det är på en sån promenad, han gör sin upptäckt. På ett av marmorlejonen som står utanför entrén till stadens marinbas, Arsenale, noterar han något välbekant. Han går närmare, känner med handen, och jo, mycket riktigt: Runor. Två slingor, en på vardera sida av det tre meter höga lejonet. Historikern Fredrik Thomasson berättar mer om upptäckten i sin Åkerbladbiografi Rosettastenens förste tolkare. I den artikel där Åkerblad presenterar sitt fynd förundras han över att ingen tagit notis av runorna tidigare. Lejonet har ju stått där på samma plats i mer än hundra år när han hittar dem. De är visserligen slitna, men syns ändå tydligt, även på avstånd. Han raljerar över de Italienske lärde: hvad som ej är latin eller grekiska är dem merendels obekant eller ovigtigt. I artikeln slår han fast att inskrifterna är oläsliga, men av de skisser han har gjort, är det tydligt att hans kunskaper om runsvenska inte var lika goda som dem i arabiska, turkiska och koptiska. För visst är texterna läsbara, i alla fall delvis. Dessutom finns en tredje ristning som Åkerblad missade. Men hur kom det sig att nordbor reste till Venedig för tusen år sen för att rista runor på ett stort marmorlejon? Svaret är: Det gjorde de inte. Inte i Venedig i alla fall. För lejonet stod ursprungligen i den grekiska hamnstaden Pireus. Det kan dateras till 300-talet före Kristus och var ett så prominent inslag i staden, att den på medeltiden kom att kallas Porto Leone - Lejonets hamn. På tiohundratalet var det vanligt att nordbor tog sig till det Östromerska riket för att tjänstgöra som legosoldater hos den bysantinske kejsaren. De kallades väringar. Det fanns stora rikedomar att hämta i form av krigsbyten. Många runstenar i Sverige, särskilt i Svealand, har uppförts till minne av väringar som omkommit österut, i Grekland, som nordborna kallade det Bysantiska, Östromerska riket. Och i de nordiska kungasagorna, som Snorre Sturlasons Heimskringla, har strapatserna i öst blivit poesi. En av de mest kända greklandsfararna är Harald Hårdråde, som sedermera blev kung av Norge. Men innan dess var han en mycket framgångsrik ledare för en stor trupp väringar som tjänstgjorde under den bysantinska kejsarinnan Zoë. På lakonisk vers berättas historierna om Haralds många segrar och allt guld han kom över.   Frejdhärjardrott! Du färgat fjäderbrun örnklo blodig innan du hitgick; as fick ulv där järnfjäten skulvo.   Om nordborna som ristade någon av inskrifterna på lejonet i Pireus ingick i just Haralds trupper, går inte att säga. Men det kan inte uteslutas. Tanken, att människorna som i eftervärlden blivit poesi och legend, skulle ha lämnat efter sig egna texter, är svindlande. Marmorlejonet kom till Venedig 1688, som krigsbyte efter att venetianerna besegrat turkarna, och efter något år hamnade det utanför stadens marinbas, där det står än idag. En av anledningarna till att venetianarna la så mycket möda på att få den enorma skulpturen hem till Venedig är att lejonet är stadens viktigaste symbol. Venedigs skyddshelgon, evangelisten Markus, symboliseras ju av just ett lejon. Efter Johan David Åkerblads upptäckt 1799 har många runlärda försökt tyda inskrifterna. Den senaste och mest utförliga analysen är gjord av runologen Thorgunn Snaedal, som undersökte skrifterna i omgångar mellan 2009 och 2013. Under olika årstider och med solen olika högt på himlen, har hon med ögon, fingertoppar och stort tålamod sökt sig fram över marmorn och kommit längre än någon annan uttolkare. Hennes mycket gedigna rapport är fängslande läsning. Genom att studera ornamentik och vilken typ av runor som använts, går det att dra flera slutsatser. Snaedal konstaterar till exempel i likhet med tidigare uttolkare, att de tre ristningarna är gjorda vid olika tillfällen, av olika personer. Men att det är svenska väringar som ligger bakom, är hon nästan säker på, eftersom bruket att rista runor och resa stenar strängt bara förekom i Sverige på tiohundratalet. Själva texten är skadad, men av kompositionen och ornamentiken går det att utläsa att denne Åsmund var en mycket skicklig runmästare. Textslingan på lejonets vänstra sida lyder enligt Snaedals tolkning och min förenklade bearbetning, så här: Truppens män högg runor efter Horse bonde. Svear ombesörjde detta på lejonet. Han föll innan han kunde uppbära en gäld. Som så ofta ristades runorna alltså till minne av någon, i detta fall Horse. Kanske var han truppens ledare? Kanske ingick han bara i manskapet. Hur som helst dog han innan han hade fått en gäld, det vill säga del i något krigsbyte. Det finns en annan, kortare text på lejonets vänstersida. Det är den som Åkerblad missade. Den är läsbar i sin helhet och lyder: Krigare eller unga män ristade runorna. Det vill säga helt vanligt klotter. Den tredje texten finns på lejonets högersida och är närmast oläslig, med undantag av några namn, bland annat Åsmund. Det är troligen han som ligger bakom ristningen. Själva texten är skadad, men av kompositionen och ornamentiken går det att utläsa att denne Åsmund var en mycket skicklig runmästare. I sin rapport är Thorgunn Snaedal full av beundran inför hans gedigna teknik och personliga stil. Att nordbor ristade runor här och där på sina resor är inte så märkligt. Ett annat exempel är runorna som finns på en balustrad i Hagia Sofia i Istanbul. Men hur kom det sig att det blev en grej bland svenska väringar att rista runor just på lejonet i Pireus? Det är troligen flera decennier mellan de olika inskriptionerna. Så hur kunde de som gjorde den andra och tredje ristningen veta att det redan fanns runor på lejonet? Kanske var de färgade, så att de syntes tydligt? Kanske fanns det någon form av rykte och ritual väringar emellan, som gick ut på att den som kommer till Pireus, ristar runor på lejonet ungefär som att som att kärlekspar fäster hänglås på broar som Pont des Arts i Paris? Marmorlejonet från Pireus ger oss en enastående direktkontakt till historien. Dels genom själva lejonet, som är 2300 år gammalt, det vill säga samtida med Alexander den Store. Dels genom de tusenåriga runorna, och berättelserna och levnadsödena som de ger ledtrådar till: Om den stackars Horse Bonde, som aldrig lyckades få något krigsbyte, och om den skicklige runmästaren Åsmund, vars budskap är höljt i dunkel. Tänk om det finns spegelbilder av dessa berättelser i Sverige? Tänk om det finns en runsten över Horse någonstans, rest av hans familj, som ju ofta skedde till minne av de som inte kom tillbaka från Grekland. Tänk om det finns andra ristningar Åsmund. Det är en förhoppning som Thorgunn Snaedal uttrycker i slutet av sin rapport. Tänk om sådana framtida fynd skulle kunna kasta ljus över det han ristade på marmorlejonet? Tor Billgren, frilansjournalist     Historien är inget som ligger fast och konstant i det förflutna utan den avtäcks ständigt mitt framför våra ögon. En upptäckt i Venedig leder till några sysslolösa sjömän på permission i Pireus, som leder oss ner under jorden nånstans i Svealand, där stenarna väntar på att upptäckas.   Avannons Tor Billgren stod för dagens essä. På Historiska Museet i Stockholm finns en avgjutning av lejonet, där runorna är färgade så att de syns tydligt. Thorgunn Snaedals [snajdall] rapport Runinskrifterna på Pireuslejonet i Venedig är utgiven av Riksantikvarieämbetet.

Vårvinter är uggletider. Här kommer en snabbguide till deras visslanden, drillar och hoanden. Välj en så vindstilla kväll som möjligt och ge er ut och lyssna! Sparvugglan snarare visslar än hoar, lite som en domherre men mer taktfast. Den hörs framförallt i skymning och gryning. (Skogsbygder i större delen av landet.) Pärlugglans vårläte är en snabb räcka av tonstötar som upprepas gång på gång med några sekunders mellanrum. (Barrskogar i hela landet) Jordugglans räcka av toner är något långsammare och dovare i tonen. Det är lite av hundskall över ljudet: vov-vov-vov-vov-vov ... (Myrar och andra öppna marker i norra Sverige, ofta fjällnära) Hökugglans långa tonräcka är så snabb och högfrekvent att den låter som en lång, gäll och bubblig drill. (Barrskog och fjällbjörkskog i norra Sverige) Lappugglans dova pumpande blir ofta lite svagare mot slutet av strofen, det är som om fågeln tappar luften mot slutet. (Norra Sveriges skogsbygder samt på senare år även här och där i södra Sverige) Hornugglan upprepar ett ensamt ho med några sekunders paus emellan. Det är ett ganska svagt läte som inte har någon riktig pondus. (Södra Sveriges jordbruksbygder) Berguven har desto mer pondus. Det tvåstaviga hoandet med långa pauser emellan hörs långväga. (Klippiga miljöer i stora delar av landet. Ibland på höga byggnader.) Kattugglan är inte den vanligaste ugglearten i landet (det är  pärlugglan) men den mest människonära och därmed den mest hörda. Rytmen är typisk. Först ett långt utdraget hoande, sen en konstpaus, sen några huttrande hoanden till. Allt hör ihop i en och samma fras som upprepas med långa mellanrum. (Södra halvan av landet, gärna nära bebyggelse) Slagugglans fras påminner om kattugglans, men den är dovare. Först ett tvåstavigt hoande med stark betoning på första stavelsen. Sedan en konstpaus och därefter fem stavelser till med betoning på den näst sista. (Skogsbygder i Svealand och Norrland) Fågelsångpedagog: Mats Ottosson

Glasblåsaren Georg gifte sig med en prästdotter i Finland. Kontakten mellan de två bröts helt när de nya gränserna drogs 1809. När han sen gifte sig i Sverige bröt han mot lagen och blev bigamist. Ibland när man släktforskar så händer det att man stöter på berättelser om människor som man inte själv är släkt med, men som ändå fascinerar. Så var det för Karin Edvall i Göteborg, som plötsligt råkade på ett domstolsprotokoll från Strömbäcks glasbruk i Västerbotten. Det berättade om en 9-årig pojke som blev svårt misshandlad och till sist ihjälslagen av sin egen morfar och mormor. Karin Edvall började nysta i historien och fann ett märkligt och sorgligt människoöde. Den handlar om pojkens far, glasblåsaren Georg Wilhelm Hentzén som föddes 1772 på ett glasbruk i Värmland. Hans far var glasblåsare och det var naturligt att Georg fick lära sig samma yrke. Han blev upplärd att blåsa både vitt och grönt glas. Det svåra var att blåsa vitt glas, det som vi kallar genomskinligt, för då måste man ha helt ren sand. Det var status att kunna blåsa vitt glas, berättar Karin Edvall. När Georg var 20 år lämnade han hemmet i Värmland och for över till Finland, som då var en självklar del av Sverige Georg arbetade några år på olika glasbruk i Finland och hamnade med tiden i trakten av Björneborg. Och det var där han träffade Serafia, en ung kvinna som egentligen var lite finare än den relativt enkla glasblåsaren. Hon var dotter till en kyrkoherde, och sannolikt hade hennes far hoppats på ett bättre gifte. Men han fick ge med sig och tillät bröllopet. Att han fick gifta sig med kyrkoherdens dotter tydde ju på att han hade ett gott renommé och att han förde sig bra. Annars var ju giftet med honom ett stort kliv ner på den sociala stegen. Hon var 17 år och han 24, och de flyttade till Berga glasbruk i Österbotten. Tiden där kantades av att han började likna en rättshaverist. Han stämde in folk till tinget för minsta småsak, han ville ha ersättning för sveda och värk eller för att han anser att några har begått fel mot honom, berättar Karin Edvall. Vid ett tillfälle kom Georg och Serafia hem efter att ha varit bortresta, och de upptäckte då att någon brutit upp ett uthus och tagit den vagga som fanns där. Det visade sig vara en granne som lånat den. Georg stämde honom och fick några riksdaler i ersättning. En annan gång hade han köpt en ko av en person. Georg hade inte lämnat full betalning, så säljaren hade hämtat hem kon. Det krävde Georg ersättning för. År 1800 händer en märklig sak, berättar Karin Edvall. Georg och Serafia ska fara till hennes syster, som är gift med en kyrkoherde. Georg är ju lite av en katt bland hermelinerna och för att visa att han duger så får han lov att låna en klocka av läraren i socknen. Men när han kommer tillbaka så vägrar han att lämna tillbaka klockan. Det blir rättegång och han får betala 17 riksdaler i ersättning. Det här är givetvis väldigt skämmigt, så nu lämnar de den finska socknen Pörtum, och reser till Norrbotten. Georg och Serafia flyttade nu runt på olika glasbruk i norra Sverige under några år och under tiden föds flera barn, de får fem barn tillsammans. 1805 väljer de att flytta tillbaks till Finland igen, men äktenskapet mellan Serafia och Georg skakar i grunden. Så året därpå flyttar Georg ensam tillbaka till Sverige, och lämnar för alltid sin hustru och de fem barnen i Finland. De separerar helt enkelt och hustrun flyttar hem till sin bror en bit bort. Just det faktum att hon har en god social status gör att de faktiskt kan separera, annars hade det sannolikt inte gått, tror Karin Edvall. Så Georg åker tillbaka till Norrbotten och Serafia och barnen flyttar in hos hennes bror och sen blir utbryter krig. Det krig som bryter ut 1809 blir ödesdigert för många, inte minst för glasblåsarfamiljen, plötsligt dras en gräns ner mellan Sverige och Finland, den självklara kontakten som varat i många hundra år är bruten. Kanske lika så gott, för Georg Henzén, som nu jobbar på ett glasbruk utanför Västervik och som, på sitt eget sätt, har gått vidare i sitt liv. Nu har han träffat en ny kvinna som han vill gifta sig med, och de är lite mer lika varandra socialt, eftersom hon är dotter till en glasblåsare. Hon heter Fredrika Ditzler. Tre gånger kungörs det i Post- och inrikes tidningar att Georg vill gifta sig med Fredrika och om någon har något att invända ska måtte de göra det. Men ingen verkar ha några invändningar, och Georg, får man förmoda, har väl inte varit alldeles tydlig med att berätta att han redan är gift. De får ett barn och får gifta sig 1811. Samma år som de gifter sig efterlyser Serafia, hustrun i Finland, honom genom annonser i Åbo tidning. Hon vet ju tydligen ingenting om att Gerg är omgift, utan skriver att han lämnade henne 1806, hörde av sig sista gången 1807. Nu vill hon att han hör av sig, annars ska han anses ha förverkat sin rätt till äktenskapet. Georg svarar inte, och nu är han ju tekniskt sett bigamist. Familjen har flyttat mellan glasbruken, och hamnat på Rejmyre glasbruk varifrån han får sparken. Nu vidtar en period av resande mellan olika jobb på olika glasbruk, ganska snart är Georg tillbaka i Norrland igen. Under tiden föder den nya hustrun Fredrika barn. Alla Georgs barn, de fem i första äktenskapet och de fem som föds i det andra, får väldigt pampig a namn, som Constantinus, Ignatius och Akvilina. Och märkligt nog heter två av barnen i respektive kull samma namn, så det finns två Dominicus och två Serafia. Det är obegripligt varför han gör så. Detta är ju någonting han måste ha drivit själv. Men han var en stursk typ, säger Karin Edvall. Sen händer det 1819 att Fredrikas pappa kommer och hälsar på dem när Georg arbetar på Sandö glasbruk. Äldste pojken Dominicus, som nu är nio år uppfattas som helt omöjlig. Han slår sönder saker, ljuger och stjäl så morfar säger att han ska ta hand om pojken och uppfostra honom. Så han tar med sig pojken till Strömbäcks glasbruk utanför Umeå, där han och pojkens mormor bor. Morfar heter Johan Josef Ditzler och mormor heter Gertrud Bertzling. Men det går dåligt för dem att uppfostra pojken, något som vid den här tiden självklart handlade om att använda riset. Men det biter inte på Dominicus, han fortsätter att ljuga och stjäla. Det är bara småsaker han tar; en bit tvål, skosnören, en kam, en kula, men bestraffningarna eskalerar och till slut så piskar de pojken. De slår honom så att blodet stänker, och de sparkar honom, men han tar inte reson utan fortsätter. I domstolens protokoll berättar ett vittne som är granne med familjen Ditzler om hur bestraffningen gått till: Fjärde vitttnet Anders Sliker. Vittnet steg in hos Ditzlers medan Ditzler skrek: Man ska inte hållas med tjuvnad! Han var mycket vred. Sedan upphämtade Ditzler ur källaren en kvast och befallde pojken att avkläda sig. Och i Slikers närvaro slog han sedan barnet med kvasten så att blodet stänkte bort till väggen. Ehuru Sliker tvenne gånger bad honom sluta, fortsatte han att slå. Barnet blev sedan liggande kvar på golvet, på mage, men Sliker fick icke ens ge det halvdöda barnet en mugg vatten för Ditzler som alltjämt var mycket vred. Urtima ting,  Ume Häradsrätt 10 juni 1820 Pojken blir sjuk, han får problem med magen, till slut kan han inte ens få behålla vatten. I maj 1820 dör den nioårige Dominicus. Uppfostran vid den här tiden var ju riset, och det fick gå väldigt långt innan omgivningen tyckte att det var fel. --Men det här ansågs fel, och det blev rättegång där hel historien rullades upp, och mormor och morfar fick betala en halv mansbot var, alltså 100 riksdaler sammanlagt, berättar Karin Edvall. Året efter blir Georg Henzén utkastad från Sandö glasbruk. Han skriver en lång inlaga till Hallrätten där han berättar om hur illa behandlad han blivit.  Trots att han haft ett slaganfall, har ett brutet revben och ett brutet bröstben, så blir han slagen och tvingas att arbeta, hävdar han. Inspektorn på brukar svarar med att säga att Georg är helt oregerlig, han vet inte vad som är rätt och fel, han är ständigt full och beter sig helt laglöst. Jag tror att hans beteende har med sonens död att gör, säger Karin Edvall. Jag tror att förtvivlan tog överhanden. Efter en här händelsen tvingas Georg att lämna Sandö, och han går sin väg. Nu går det brant utför för Georg. Han lämnar Fredrika i Norrland och ger sig ut på en egen vandring mellan olika glasbruk längre söderut. Han kallar sig änkeman och han påstår att han kommer från ett bruk i Värmland, där han bevisligen aldrig jobbat. Han återvänder aldrig till något ställe han arbetat på tidigare, han verkar bränna alla broar allteftersom han rör på sig. Sin sista tid tillbringar Georg på Kosta glasbruk, där han dör 1825. Obduktionsprotokollet efter hans död är ovanligt innehållsrikt: Det är väldigt omfångsrikt, berättar Karin Edvall. Det står ganska noga om vad han gjorde de senaste åren och hans sista dygn är väldigt noga beskrivet. Man får veta att han varit förkyld, vad han åt till frukost -äggröra och fläsk att han sedan gick ut en stund och kom tillbaks och bad om nål och tråd för att laga sin rock. Och så pang, så var han död. Han var 52 år, vilket var en hög ålder för en glasblåsare. Han var i ganska gott skick, förutom att hans lever var enorm. Det tyder ju på att han hade grava alkoholproblem. Georg hade lämnat Finland och sin familj där 1806, och när han dog 19 år senare visste han sannolikt inget om hur det gåt för hans första hustru Serafia och de fem finska barnen, men Karin Edvall vet. Två av barnen dog som små under kriget. Serafia flyttade till Åbo med två av barnen, Serafia och Dominicus, som blev bagarlärling. I september 1821 så dränker han sig i Åbo å. Han har mått psykiskt dåligt i flera år, har tidigare försökt ta livet av sig med en kniv. Mamma Serafia väntar då barn med en ny man, en skollärare som hon senare gifter sig med. Systern Akvilina startar en värdshusverksamhet. Modern Serafia blir över 80 år, och när hon dör så är alla hennes barn och båda hennes makar borta sedan länge.  Dramatisk när en tredjedel av riket föll bort Glasblåsaren Georg Hentzén dog 1825 och efterlämnade två familjer, en på den svenska sidan och en i Finland. Vi vet inte om han verkligen gjorde några allvarligt menade försök att få kontakt med sin första familj den i Finland igen, men även om han hade velat ha kontakt med dem så hade det sannolikt varit svårt. För när man efter 1809 års krig drog upp den gräns som skulle skilja Sverige från det nu ryska Storfurstendömet Finland, så drog man också ner en slags ridå för kontakterna över gränsen. Det berättar Åke Sandström som är professor i historia vid Uppsala universitets Gotländska campus. Den fria rörligheten mellan riksdelarna upphör ju. Det är ungefär som det som händer just nu i England med Hard-Brexit, fast mycket, mycket värre. För de ryska undersåtarna rådde det i praktiken ett slag utreseförbud under långa tider, finländare att besöka den gamla västra riksdelen. Det var svårt att hålla kontakten med släktingar och vänner när man levde i två skilda länder. Postgången fungerade ju, men det ställde ju till det, många familjer delades, säger Åke Sandström. Riksgränsen kom att gå mitt i ett finskspråkigt område och tittar man utefter Torne Älv så är många av byarna dubblerade. Min farmor till exempel kommer från den finska byn Karunki, och på den svenska sidan finns byn Karungi.  Folk i de där byarna var ofta släkt, eller i alla fall vänner med varandra. Där emellan lade man nu en riksgräns tvärs över och satte utreseförbud för de nya ryska undersåtarna. Artikel 4 ur fredsfördraget i Fredrikshamn sep 1809 (något moderniserat språk) Hans Majestät Konungen av Swerige avstår oåterkalleligen och för alltid, till förmån för Hans Majestät Kejsaren av Ryssland alla rättigheter och titlar till de härefter uppräknade Hövdingedömen, vilka under detta krig blivit från Sverige erövrade, nämligen: Kymmenegårds Län, Nylands och Tawastehus, Åbo och Björneborgs med de Åländska Öarne, Sawolax och Karelen, Wasa och Uleåborgs Län, samt en del av Västerbotten ända till Torneå Elf. Det här var ju mycket mer dramatiskt än de flesta inser idag, kommenterar Åke Sandström. Det var ju alltså en tredjedel av riket och en fjärdedel av dess befolkning som föll bort. Det här var ju inte fråga om en provins som man skulle kunna tro, utan det var en del av rikets kärna. På 1700-talet så brukade man beskriva Sverige som bestående av fyra länder Götaland, Svealand, Norrland och Finland. De delarna hade funnits ända sedan riksbildningen på 1200-talet, så det var verkligen en betydelsefull och stor del av det svenska riket som gick förlorat, och det faktum att Sverige samtidigt gick i union med Norge kunde inte på något sätt ersätta gamla riksgemenskapen med Finland. Kontakterna mellan den svenska och finska rikshalvan fram till brytningen 1809 var intensiva. Inte minst var det de vanliga, enkla människorna som lastade sina båtar med de varor de hade samlat på sig under året för att på hösten sälja på andra sidan vattnet. Finland var ju oerhört väl integrerat ekonomiskt med den västra riksdelen framför allt med Stockholm. Det var ju oändligt mycket mer kontakter mellan å ena sidan Österbotten, Åland Saatakunta och egentliga Finland och å andra sidan Stockholm, än det var mellan Stockholm och Småland eller Östergötland, säger Åke Sandström. På höstarna, i september och oktober så kom det ju hela armador av bondeseglare till Stockholm. De låg i mångdubbla rader på Skeppsbron för att sälja strömming, tjära beck och slöjdföremål. Det var en årlig företeelse av stora mått.   Den finlandssvenske friherren Carl David Skogman betraktade vid ett tillfälle livet på kajen i Stockholm, och han beskrev hur man skojade med språkbarriären: Så var här ett levande liv. Köpslående mellan fruar och pigor på ena sidan och på den andra de finska bönderna och deras hustrur, försiggick understundom ganska högljutt, helst dessa sistnämnda ofta endast nödtorftigt kunde svenska och var föremål för skämt över deras finska brytning. När fredsavtalet mellan Ryssland och Sverige skulle skrivas insåg förhandlarna att  det var en dålig idé att tvärt bryta alla kontakter mellan länderna. Därför skrev man in att delar av handeln skulle kunna fortsätta De höga kontrahenterna har för sina undersåtars nytta överenskommit att vidtaga tjänliga anstalter för att befästa de handelsförhållanden som lång vana, grannskapet och ömsesidigt behov gjort nästan oundgängliga. Tills vidare skola Finnarne äga tillstånd att från Sverige utföra Malm, Tackjärn, Kalk, Byggnadssten till Mas- och Smältugnar, och andra av detta Rikes produkter. Svenskarne skola ifrån Finland kunna utföra Boskap, Fisk, Spannmål, Lärft, Tjära, Bräder, Trädvaror af alla slag, Timmer och Wed, samt i allmänhet alla öfriga detta Storfurstendömets produkter. Man måste ändå säga att när man satte fredsvillkoren så var man ganska klok i många avseenden, kommenterar Åke Sandström. Man sa ju bland annat att vi inte kan klippa alla ekonomiska band mellan de här båda riksdelarna: Trots att Ryssland tog över styret av Finland märktes det svenska inflytandet under lång tid, framför allt i lagar och förvaltningen. Vissa svenska regler och lagar blev kvar i Finland trots att de förändrades i Sverige, berättar Åke Sandström. Finland behöll den svenska lagstiftningen längre än vad Sverige gjorde. Det gustavianska Sverige levde i många avseenden vidare i Finland. Man behöll 1734 års lag, som var en omfattande lagskrivning på sin tid, de svenska grundlagarna fortsatte att gälla och man kunde använda svenska mynt ända till mitten av 1800-talet. Med tiden blev ändå det ryska inflytandet över Finland allt större. Bondeseglarna, som tidigare åkt över Östersjön till Stockholm, syntes allt mera sällan på kajerna i Sverige. Det här dör ju ut under 1800-talet, och det beror delvis på att man försvårar utbytet med Sverige, men också för att det öppnar sig bättre utsikter i Petersburg, som ju är avsevärt mycket större än Stockholm. Stockholm hade ju haft en finsk församling sedan 1500-talet. Nu fick Petersburg en likadan. I slutet av 1800-talet är Petersburg Finlands andra eller om det är tredje största stad om man ser till befolkningen, slutar Åke Sandström. Programmet är gjort av  Elisabeth Renström, Merja Laitinen och Gunilla Nordlund Uppläsare: Viktor Åsberg och Patrik Paulsson  slaktband@sverigeradio.se

Någon var på nattliga äventyr som höll på att sluta riktigt illa. I övrigt kan dagens avsnitt beskivas på följande vis: om kroppen är Sverige, så befinner vi oss allt som oftast i Svealand och södra Norrland. Lyssna och njut!

På lördag sänder Naturmorgon hela programmet från nationalparken Tiveden. Här mellan Vättern och Vänern går gränsen mellan Götaland och Svealand. Och här i den blockiga barrskogen kunde rövare och andra ljusskygga varelser gömma sig. Vargflocken som bor här lär vi väl inte se till - men raggbocken kanske? På plats finns fältreporter Therese Forsberg tillsammans med gästerna Tomas Gustafson, naturvårdsbiolog från Länsstyrelsen i Örebro, Kajsa Grebäck, guideutbildare, och Leif Pettersson från Naturskyddsföreningen Karlsborg - och programledaren Jenny Berntson Djurvall.