Podcasts about ksmb

Danne träffar gitarristen Mars Larson och pratar om tiden med KSMB, hans nya band Helvetesmaskinen och varför Gibson LP Custom är bäst. Mycket Nöje!

Nordmark Pod får besök av låtskrivaren och producenten Alexander Kronlund!Det samtalas om och att;  Beverly Hills, Dawid Bowie och Angie bodde, 2004-2016, alla mina hjältar dör, våldtagen av alla sessions, vi kör Madickenliv, jag jobbar hårt sen spelar jag golf, tennis o pingis, glittrig och jobbig, jag mår så jävla dåligt när det inte är bra, BPM-noja, deadline är Jesus Christus, press är bra, jag är melodramatisk, föreslå en liten figur, clown sig inför främlingar, där man vill vara o skvalpa, uppnå högre frekvenser, sent 70-tal, 9 åriga gnolandet, KSMB tog hand om mig, stenhård i mitt Princedyrkande, 83-87, resten är piss, Cheiron, Södra Latin 88-90, halvmobbad på kollo, en snäll miljö på Mariatorget, man skiter i det, Idol, jag är helt tom, spolarvätska, nu jävlar kan jag bygga en bil själv, Andrea Carlo Ferrari, det är inte bara knasigt utan det stämmer också och tekniska landvinningar..Mäktigt! Produktion av NordmarkEditering av NordmarkMix av Nordmark

Måste man sluta samla på sig minnen för att få tag i de gamla? Kulturradions Katarina Wikars om minnesborrande och privatarkeologi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2016.Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål, skriver Birgitta Lillpers i första dikten i Anteckningar om hö. Ju äldre jag blir desto mer tid går åt till att återkalla. Kanske är det en sorts - på spaning efter den tid som flytt - även om inte i lika extrem form som för Marcel Proust som astmatisk bäddade ner sig i ett mörkt rum för att minnesborra sig tillbaka till sin barndom, lät andra halvan av livet gå åt till att försöka få fatt i den första delen. Fullt ut krävs det att sluta samla på sig minnen så att inte nya kommer och stör de gamla. För då kommer man aldrig ikapp.För tio år sedan när en ungdomskärlek dog alldeles för tidigt tänkte jag: att nu är jag den enda som minns det här, katastrofresan till New York och kackerlackshotellet, den minimala lägenheten på Dalagatan där han knäckte vinylskivsamlingen över knät en vinternatt 1988. Nu var jag den enda kvar som mindes just det där, och för första gången kändes det nödvändigt att sätta sig ner och i en blandning av systematik och spontanitet försöka få tag i flikar av nästan bortglömda händelser blandade med anekdoter, det blev 20 sidor osorterade minnen. Att bara ha. Till slut var det som om han hade dött bara för att jag skulle kunna konservera honom i minnet, för alltid 27.Finns där en metod för att fiska upp minnena mellan minnena? Den finlandssvenske författaren Henry Parland ägnade sig åt just detta i sin modernistiska fragmentroman Sönder som kom ut sent tjugotal, där den unge Henrys kärlek Amy just har dött. En trasig kärlekshistoria framkallas i mörkrummet, en serie tillfälligheter som inte gick att inordna i något som helst sammanhang, ett töcken med vissa uppflammande blixtljussituationer där de aldrig kunde leva upp till de i huvudet konstruerade bilderna av varann. Henry Parland ägnar sig åt att framkalla, försöker på olika sätt få tag i just minnena mellan minnena. Om jag nu inte minns fel. Det behöver inte bli litteratur av sådana övningar men intressant är att det vid ett osorterat associativt nedskrivande redan vid nästa genomläsning går att associera vidare utifrån de skärvor man förra gången fick tag på.Min gamla väninna Arijana delade en gång upp människor i dem man byter minnen med och de man delar minnen med. Med nya bekantskaper kan man byta minnen, briljera med erfarenheter och resmål men vid en viss punkt i livet infinner sig konversationsmättnaden, att inte orka höra mer om andras semestrar och psykologer, att inte orka packa upp väskorna en gång till och berätta sin barndom för en ny människa. Det är nog därför många medelålders drömmer om att återförenas med en ungdomskärlek, som redan hört allt det där, och när ens föräldrar är döda är det dessutom remarkabelt att träffa någon som minns dem, och som kommer ihåg helt andra saker än man själv gör. Dessutom ser man genom rynkorna och under dubbelhakorna ansiktet på den där unga människan man kände en gång, det finns ju kvar där bakom.Tillsammans lägger jag och en barndomsväninna allt oftare ett sorts memory, kommer du ihåg när vi fick lift med KSMB till Mora, när vi plankade in i Borlängeparken och fastnade i taggtråden? Tillsammans minns vi faktiskt dubbelt så mycket, och det är redan trösterikt att där finns någon som kan fylla i de luckor som bara kommer att bli allt större.Den argentinske författaren Borges skrev någonstans att man bara minns orden man använder då man brukar berätta, inte själva händelsen. De allra bästa eller mest socialt gångbara minnena har för längesedan fått en ram runt sig, redan från början blev de förstärkta, påbättrade, fick en dramaturgisk kurva. Förvandlades till anekdoterna. Och antagligen är det sen just den historien som kommer fram vid middagarna, blir den där man brukar berätta. En av mina söner sa vid tillfälle att jag fabulerat ihop stora delar av hans barndom, det där har aldrig hänt mig, sa han. Och hur skulle jag kunna veta så långt efteråt? Jag minns bara den där historien jag brukar berätta om när han nästan eldade upp smedjan på landet när han hällde ihop två självantändande vätskor. Att lågorna var fem meter höga.Nu är det här inte rätt forum att fördjupa sig i alla litterära jag som finns, i bekännelser, i utgivna dagböcker, och autofiktion hit och dit. Jag försöker komma åt den där mer privata känslan av att vara den enda kvar som minns just det här, att om man inte skriver ner det går det strax förlorat för alltid. Nu är jag den enda som minns.Det måste väl vara ett viktigt arbete, att vara den som minns. Svårare att veta vad man ska ha det till, i det vanliga livet. Min mor har i årtionden pekat ut alla de döda, de som fanns förr, i fotoalbumen, allvarstyngda ansikten hos fotografen, eller mer uppsluppna på någon veranda. Jag känner igen nästan alla de som fanns förut, och ibland går jag igenom hus för hus i min barndomsby, försöker minnas namnen på alla de som bodde där på sextiotalet, tanken svindlar lite, det finns liksom lager på lager med döda, en sorts privatarkeologi. Under tapeterna andra tapeter, under gräsmattan en trappa.What is memory? sjunger Lydia Lunch. Och samtidigt så försvinner det, sällan minns jag slutet på en film eller en roman längre. Hjärnan är en övermöblerad sommarstuga, ska något mer in måste något annat ut. Ibland försöker jag lägga nyårsaftnarna eller sommarsemestrarna i rätt ordning, var var jag 2005? Med vilka? Hålla en inköpslista i huvudet. Göra en inre ritning av alla lägenheter jag bott i. Kronologi och seriemonogami är ju en sak men går det att få fatt i en känsla igen? Eller är det som Rilke skrev i Malte Laurids Brigge: ”Känslor, det har man tidigt nog, man måste skaffa sig erfarenheter också.”Bara man inte blir sittande där sen, med alla surt förvärvade erfarenheterna men utan känslorna. Vart tog den lilla lyckan vägen?Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål? För att därpå omedelbart, skriver Birgitta Lillpers vidare, åter börja klösa på glömskan. Allt det som en gång fallit mellan minnena, ner i luckorna, har kanske blivit glömt av en eller annan anledning, för att orka fortsätta. För alla de med traumatiska minnen, förstås, en nödvändighet.You can´t put your arms around a memory, sjöng Johnny Thunders. Och i min japanska favoritfilm som inte går att hitta längre utan jag får ha i huvudet en stund till, i Efter livet av regissören Kore-Eda hamnar man efter livet vid en gränsstation strax före döden och får i en vecka titta igenom videofilmer från sitt liv för sovra fram ett enda minne som man får ta med sig till evigheten, bara ett, vad välja? Alla de andra kommer att raderas. Ska man välja nöjesfältet eller en strykning över pannan av mamma i barndomen eller nåt erotiskt? Ett enda minne med. Vad skulle du välja?Katarina Wikars

Mattias, Simon, Elma och Martin i Adrestia slog sig ned hos hos katten för att snacka om hur de drog igång, slätta, bandnamnet, Punks For Rojava, Tomas från Anti Cimex, punkens Use Your Illusion, att utmana D-taktspunkens ramar och Shades Of Grey. Vidare till punkens betydelse, distans till kollegor, The Cure, Fredrik Dure, DSM-5, scenen i Östergötland, USHC, Acursed, Livet Är En Bluff, Kosovo, politik och KSMB.

OJ HÅLL I ER. Den här veckan gästas podden av Anna Teljfors från MSB. Vi pratar om vad MSB gör, vad DU är ansvarig för. Om bostadsrättsföreningar och fotbollslag och fyrverkerier. Om att lära känna sina grannar och MYCKET MER! Lyssna. 

Linus Torvalds attempts to get kernel developers to clean up their code, the performance regression that almost shipped, and the major production struggle Red Hat acknowledged this week. Plus, we try out Microsoft's Linux distro, and some thoughts on our editorial style.

Linus Torvalds attempts to get kernel developers to clean up their code, the performance regression that almost shipped, and the major production struggle Red Hat acknowledged this week. Plus, we try out Microsoft's Linux distro, and some thoughts on our editorial style.

Linus Torvalds attempts to get kernel developers to clean up their code, the performance regression that almost shipped, and the major production struggle Red Hat acknowledged this week. Plus, we try out Microsoft's Linux distro, and some thoughts on our editorial style.

Today my guest is Chris Logan, broadcaster, wedding DJ, account executive for KSMB and Cumulus media. We'll discuss how the pandemic has effected all of his income streams and a few other random topics. It is a random podcast after all.

Måste man sluta samla på sig minnen för att få tag i de gamla? Kulturradions Katarina Wikars om minnesborrande och privatarkeologi. Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål, skriver Birgitta Lillpers i första dikten i Anteckningar om hö. Ju äldre jag blir desto mer tid går åt till att återkalla. Kanske är det en sorts - på spaning efter den tid som flytt - även om inte i lika extrem form som för Marcel Proust som astmatisk bäddade ner sig i ett mörkt rum för att minnesborra sig tillbaka till sin barndom, lät andra halvan av livet gå åt till att försöka få fatt i den första delen. Fullt ut krävs det att sluta samla på sig minnen så att inte nya kommer och stör de gamla. För då kommer man aldrig ikapp. För tio år sedan när en ungdomskärlek dog alldeles för tidigt tänkte jag: att nu är jag den enda som minns det här, katastrofresan till New York och kackerlackshotellet, den minimala lägenheten på Dalagatan där han knäckte vinylskivsamlingen över knät en vinternatt 1988. Nu var jag den enda kvar som mindes just det där, och för första gången kändes det nödvändigt att sätta sig ner och i en blandning av systematik och spontanitet försöka få tag i flikar av nästan bortglömda händelser blandade med anekdoter, det blev 20 sidor osorterade minnen. Att bara ha. Till slut var det som om han hade dött bara för att jag skulle kunna konservera honom i minnet, för alltid 27. Finns där en metod för att fiska upp minnena mellan minnena? Den finlandssvenske författaren Henry Parland ägnade sig åt just detta i sin modernistiska fragmentroman Sönder som kom ut sent tjugotal, där den unge Henrys kärlek Amy just har dött. En trasig kärlekshistoria framkallas i mörkrummet, en serie tillfälligheter som inte gick att inordna i något som helst sammanhang, ett töcken med vissa uppflammande blixtljussituationer där de aldrig kunde leva upp till de i huvudet konstruerade bilderna av varann. Henry Parland ägnar sig åt att framkalla, försöker på olika sätt få tag i just minnena mellan minnena. Om jag nu inte minns fel. Det behöver inte bli litteratur av sådana övningar men intressant är att det vid ett osorterat associativt nedskrivande redan vid nästa genomläsning går att associera vidare utifrån de skärvor man förra gången fick tag på. Min gamla väninna Arijana delade en gång upp människor i dem man byter minnen med och de man delar minnen med. Med nya bekantskaper kan man byta minnen, briljera med erfarenheter och resmål men vid en viss punkt i livet infinner sig konversationsmättnaden, att inte orka höra mer om andras semestrar och psykologer, att inte orka packa upp väskorna en gång till och berätta sin barndom för en ny människa. Det är nog därför många medelålders drömmer om att återförenas med en ungdomskärlek, som redan hört allt det där, och när ens föräldrar är döda är det dessutom remarkabelt att träffa någon som minns dem, och som kommer ihåg helt andra saker än man själv gör. Dessutom ser man genom rynkorna och under dubbelhakorna ansiktet på den där unga människan man kände en gång, det finns ju kvar där bakom. Tillsammans lägger jag och en barndomsväninna allt oftare ett sorts memory, kommer du ihåg när vi fick lift med KSMB till Mora, när vi plankade in i Borlängeparken och fastnade i taggtråden? Tillsammans minns vi faktiskt dubbelt så mycket, och det är redan trösterikt att där finns någon som kan fylla i de luckor som bara kommer att bli allt större. Den argentinske författaren Borges skrev någonstans att man bara minns orden man använder då man brukar berätta, inte själva händelsen. De allra bästa eller mest socialt gångbara minnena har för längesedan fått en ram runt sig, redan från början blev de förstärkta, påbättrade, fick en dramaturgisk kurva. Förvandlades till anekdoterna. Och antagligen är det sen just den historien som kommer fram vid middagarna, blir den där man brukar berätta. En av mina söner sa vid tillfälle att jag fabulerat ihop stora delar av hans barndom, det där har aldrig hänt mig, sa han. Och hur skulle jag kunna veta så långt efteråt? Jag minns bara den där historien jag brukar berätta om när han nästan eldade upp smedjan på landet när han hällde ihop två självantändande vätskor. Att lågorna var fem meter höga. Nu är det här inte rätt forum att fördjupa sig i alla litterära jag som finns, i bekännelser, i utgivna dagböcker, och autofiktion hit och dit. Jag försöker komma åt den där mer privata känslan av att vara den enda kvar som minns just det här, att om man inte skriver ner det går det strax förlorat för alltid. Nu är jag den enda som minns. Det måste väl vara ett viktigt arbete, att vara den som minns. Svårare att veta vad man ska ha det till, i det vanliga livet. Min mor har i årtionden pekat ut alla de döda, de som fanns förr, i fotoalbumen, allvarstyngda ansikten hos fotografen, eller mer uppsluppna på någon veranda. Jag känner igen nästan alla de som fanns förut, och ibland går jag igenom hus för hus i min barndomsby, försöker minnas namnen på alla de som bodde där på sextiotalet, tanken svindlar lite, det finns liksom lager på lager med döda, en sorts privatarkeologi. Under tapeterna andra tapeter, under gräsmattan en trappa. What is memory? sjunger Lydia Lunch. Och samtidigt så försvinner det, sällan minns jag slutet på en film eller en roman längre. Hjärnan är en övermöblerad sommarstuga, ska något mer in måste något annat ut. Ibland försöker jag lägga nyårsaftnarna eller sommarsemestrarna i rätt ordning, var var jag 2005? Med vilka? Hålla en inköpslista i huvudet. Göra en inre ritning av alla lägenheter jag bott i. Kronologi och seriemonogami är ju en sak men går det att få fatt i en känsla igen? Eller är det som Rilke skrev i Malte Laurids Brigge: Känslor, det har man tidigt nog, man måste skaffa sig erfarenheter också. Bara man inte blir sittande där sen, med alla surt förvärvade erfarenheterna men utan känslorna. Vart tog den lilla lyckan vägen? Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål? För att därpå omedelbart, skriver Birgitta Lillpers vidare, åter börja klösa på glömskan. Allt det som en gång fallit mellan minnena, ner i luckorna, har kanske blivit glömt av en eller annan anledning, för att orka fortsätta. För alla de med traumatiska minnen, förstås, en nödvändighet. You can´t put your arms around a memory, sjöng Johnny Thunders. Och i min japanska favoritfilm som inte går att hitta längre utan jag får ha i huvudet en stund till, i Efter livet av regissören Kore-Eda hamnar man efter livet vid en gränsstation strax före döden och får i en vecka titta igenom videofilmer från sitt liv för sovra fram ett enda minne som man får ta med sig till evigheten, bara ett, vad välja? Alla de andra kommer att raderas. Ska man välja nöjesfältet eller en strykning över pannan av mamma i barndomen eller nåt erotiskt? Ett enda minne med. Vad skulle du välja? Katarina Wikars

In Episode 31 of the Logan's Lowdown Podcast, we talk about many recent "Uh Uh Moments."   I do the 'Uh Uh Moment of the Day" during my midday show on 94.5 KSMB.  Here are a few headlines I talk about in this episode - A Woman's One Night Stand Found Out She Had a Boyfriend, and Left Him a Note....UNDER THE TOILET SEAT!   Jennings Man Arrested For Stealing Electricity, A Guy Set His Neighbors' House on Fire Because They Didn't Mow His Lawn.  Those are just a few, I have more in this episode. See omnystudio.com/listener for privacy information.

Micke, Ida och Per i bandet Karantän snackar om hur de drog igång mitt i en pandemi, Vimmerby, Älvängen och Salem, Twisted Sister, Banal Anal, Spotify, Bandcamp, YouTube, Din Gamle Skurk, Döda Katten Sessions och punk. Vidare till Kiss, raggare, lim, Rancid, Thåström, Troublemakers, Los Fastidios, Grönpeppar Records, Banka Bäver, Topper, Ny Våg, City Saints, Mimikry, Siken, KSMB och Grisen Skriker.

Just because Chris Logan’s ‘On Air’ light turns off every weekday on 94.5 KSMB, doesn’t mean the show’s over! Chris is putting in some OT to bring you Logan’s Lowdown! You will get some behind the scenes action, personal stories, more in-depth commentary about topics he talked about on his show, maybe some interviews, and who knows, you may get the opportunity to join him on his podcast too! Get the Lowdown with Logan!  See omnystudio.com/listener for privacy information.

Vispunk-artisten Von Bacchi från mörkaste Småland snackar om uppväxten i Stockaryd, reggaebandet Myllan, bröllopsgig, tolkningar i köket, Pastoratet, Bellman, Asta Kask, Mimikry, punken och musik som yrke. Vidare till Lastkaj 14 eller Miriam Bryant, att utstå musik, Hellström, Dylan, Ternheim, akilleshälen, toasting, Björnarna, SD-troll, Vänsternäven, folk eller ska-band, planer, KSMB och sossarnas grafiska profil.

För andra gången i världshistorien har Fåglar finns en gäst - Stefan Sundström! Vi besöker honom i hans hem på Ekerö, som håller på att bli nåt "jävla Täby"... Vi pratar om Stefans hippieholk som befolkas av gråsparvar utan sexualmoral. Om fåglarna i Stefan och Allan Edwalls musik och om fåglarnas roll i den biologiska mångfalden. Fåglar finns topp tre utser den punkigaste fågeln, vi måste ju passa på, Stefan har ju faktiskt lirat med KSMB! Här är länken till Spotifylistan vi pratar om: https://open.spotify.com/playlist/4HB3TDwTDssYh4ONncGOE9?si=ruEbL0mfQf-vHC8A1PiDeA Produktion av Iris media.

Vi har besök av ingen mindre än Johan Johansson, känd från Skärholmens Gymnasiums Punkensemble, KSMB, Strindbergs, John Lenin, KSM3 med mera. Iggy, New York Dolls, The Damned, Pophögern, Bagarmossens ungdomsgård och Tages nämns. Love har dykt ned i John Martyn-hålet, Johan tipsar om det oförtjänt bortglömda bandet Cotton Mather och Robert har lyssnat på tre tonsättningar av den turkiska poeten Nâzım Hikmets mest kända dikt. Fortsättning följer! Gilla, kommentera och recensera på The Facebook: https://facebook.com/musikensmaktpodcast/ Bidra till Loves fysiska överlevnad och få lite bonusmaterial: https://www.patreon.com/musikensmakt

Vi har besök av ingen mindre än Johan Johansson, känd från Skärholmens Gymnasiums Punkensemble, KSMB, Strindbergs, John Lenin, KSM3 med mera. Iggy, New York Dolls, The Damned, Pophögern, Bagarmossens ungdomsgård och Tages nämns. Love har dykt ned i John Martyn-hålet, Johan tipsar om det oförtjänt bortglömda bandet Cotton Mather och Robert har lyssnat på tre tonsättningar av den turkiska poeten Nâzım Hikmets mest kända dikt. Fortsättning följer!

eller "Det associativa avsnittet". Trampe & Kalle pratar om en gemensam favorit bland seriealbum - "John Holmes & Sherlock Watson" av Joakim Lindengren och David Nessle. Men innan dess pratas det närmast orimligt mycket om "Rena Rama Rolf", "Ni bad om det", "Larson", "Foxtrot", Dave Bergs insatser i "Mad", Lukas Moodysons filmografi och KSMB-låten "Sex noll två". Samt ett och annat om public service och Trampes kommande bok. Fullständig version på underproduktion.se . See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Taggen, Smurfen och Rotten Potten i bandet Rättegång snackar om Hisingen, Mölnlycke, Taggens namnbyte, rasister, Attentat, KSMB, Sex Pistols, Misfits, Bad Brains, Grisen Skriker, fixa spelningar, Pride, 18-årsgränsen, Fucktards, Lasse Stefanz och Papperspåse. Vidare till socialist-anarkister, punk, posers, Borgerlig Begravning, Exploited, framtiden, Antifascism, vägra lumpen, Punk-Jon, Blåbär och föräldrarna.

Johan Johansson är världskänd i hela Sverige som punk- och visrockare samt skivproducent. Men visste du att han också är en riktig loppisvinylälskare?   Japp, herr Johansson – med ett minst sagt ärorikt förflutet i band som KSMB och Strindbergs, samt med en lång karriär som soloartist och producent – är en van grävare av loppisvinyl. … Fortsätt läsa "#122: Johan Johansson spinner bimbopop och svensk proto-psychedelia" Podcast-avsnittet #122: Johan Johansson spinner bimbopop och svensk proto-psychedelia publicerades i orginal på DJ 50 Spänn.

Nisse är tillbaka i podden. Det har gått ett år sedan sist. Den här gången pratar vi mer om personen Nisse. Vi snackar Bob Dylan, Asta Kask, KSMB, Koma Asociala, Trubbel och att behålla gnistan. Vidare till kungahuset, valet, anarki, double digging, OKEJ, sjunkbomber, Karlskrona, ADHD och BUP. Jimmie Åkessons dåd, Anton Nilsson och mycket snack om radhus. Psykisk ohälsa, punk, Helgon och Laddat Lugn.

Franz och Johan från bandet Myteri snackar om tidigare och nuvarande band, septum-grejen, fackbestämma musiken och vad är emo? Vidare till Greklandsturnén, Endometrios, KSMB, Protestera, Gust, svensk crustkonferens i Prag och ilskan över Joe. Asta Kask, stor & liten scen samt när man faktiskt har medhörning. Sämsta giget på ett karaokeställe, Ruiner, nazister, den kristna högern och Jesus som krossar kapitalet!

Läs allt om avsnittet, foton, bakgrund, etc, på hemsidan: www.thomaspod.se Enjoy!  

Intervju med Patti Smith och med svenska musiker som inspirerats av henne. Ett program från 2011. Journalisten Birgitta Tollan har varit i Greenwich Village i New York och intervjuat Patti Smith i hennes hem. I den här musikdokumentären medverkar även svenska rockmusiker, kompositörer och textförfattare som är inspirerade av henne. Intervjuer med Kajsa Grytt, Kärsti Stiege och Nike Markelius från Tant Strul, Ann Carlberger och Stina Berge från punkgruppen Pink Champagne, Johan Johansson från KSMB, konstmusiktonsättaren Ylva Skog och musikern Christina Kjellsson. De medverkande har alla en speciell relation till Patti Smith, hennes musik, texter, klädstil och livsstil. Ett program från 2011.

Robin är tillbaka och tillsammans med Cretan snackar vi bl.a. om Skin Death, GG Allin, Dodeskaden, Banned In GBG, Din Skevf, Highrider, käng, Norrköpingsscenen, Mixa plattor, 'zines, KSMB, WASP, hatmail, punk, Bafomet, Kronofogden, D.I.Y. och gigtips.

Johan Johansson har kryssat mellan olika instrument, roller och musikstilar sedan sent 70-tal. Han var en av grundbultarna i KSMB, han syns i Strindbergs och som soloartist. Han driver skivbolaget Branschen, han har skrivit hits, filmmusik och böcker och producerat skivor med artister som Kjell Höglund och Lars Winnerbäck!Johan Johansson har en musikalisk helhetssyn som uppskattas av många! Kolla in Johanssons dagsfärska livealbum; Vrålrock Für Alle - Livehttps://open.spotify.com/album/7DXfe5uExskPy62XrKg5ghFölj Rockpodden på facebook, instagram och twitter för bilder, frågor och kommentarer.

KSMB släpper sin första skiva på 24 år, Michael Alonzo berättar varför. Bland mycket annat pratar vi även om Ebba Grön, yttrandefrihet, turnéliv och omvänd rasism.  Alonzo skräder inte orden och har åsikter om det mesta! Rockpodden finns på facebook, twitter och instagram. Dina synpunkter eller frågor är alltid välkomna!  

Säsongsfinal! ”Atombomber är svårt i livesammanhang”, säger Howlin' Pelle från Hives när han kommer hem till Fredrik Strage för att diskutera pyroteknik, stagediving och det kosmiska flödet i hans mellansnack. Pelle berättar också om när han tidigare i år erbjöd sig att vikariera som sångare i AC/DC. På Sonos-anläggningen snurrar bland annat KSMB, Little Richard, Strebers, Candlemass och ”the most psychotic and deranged rockabilly record of all time”. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Johan Johansson är en rolig jävel! Det vet vi som känner honom eller upplevt en Johan-spelning med KSMB, Strindbergs, John Lenin, eller som solo-artist. Han är också engagerad mot orättvisor, dumheter och annat som han inte gillar. Då är han vass, intelligent och är inte kul att tas med. Som producent har han tagit fram artister som tex Lars Winnerbäck, Stefan Sundström & Kjell Höglund men också givit ut böcker, producerat festivaler, jobbat som bokare eller bara hjälpt sina musikerkollegor. Själv kallar han sig levnadsklåpare eller protestsångare och jag är jätteglad och stolt att han ville vara med i Jag Spelar För Livet. /Martin ” Nu är det säkert en massa instrumentalist-vintage-fundamentalister därute som vill mörda mig men det finns ju fan inget härligare än att mosa sönder en Gibson från slutet av 50-talet!” - Johan Johansson Länk till programmet: https://soundcloud.com/jagspelarforlivet/014-johan-johansson Länk till musiken som nämns i programmet: https://open.spotify.com/user/martin_frontman/playlist/0e9Xxo7hPoVr13sc4Xwlq5 Inspelat på Bergsgatan 55, 2016 Producent: Martin Frontman Andersson Signaturmelodi: The Ballroom Band - For the taste of her lips Övrig musik: Johan Johansson & The Ballroom Band - Skit (live) Johan Johansson & The Ballroom Band - Polsk schlager (live) Foto: Hasse Lindén Tack till: Johan, Hasse, Pelle Andersson & Afshin Tahmoury . facebook.com/jagspelarforlivet Intsagram.com/jagspelarforlivet #Jagspelarförlivet #JagSpelarForLivet

I detta avsnittet berättar Linus historien om Rapsmurfen och försöker sedan introducera Poddsmurfen, medan Filip redogör varför KSMB:s Johan Johansson är så jävla förbannad på Spotify och sitt skivbolag. Och så försöker vi bena ut den otroligt invecklade metameta-grej som uppstår när Father John Misty vill göra covers på Ryan Adams Taylor Swift-covers. I festivalväg […] The post Festivalpodden: Episod 127 – Poddsmurfen appeared first on Festivalpodden.

Copenhague, Malmӧ, villes européennes Introduction à l’émission (Éric Brunet) Tour d’horizons (Michel Hersir) KSMB - Sex Noll Tva Quartier écologique (Jimmy Pham) Nephew – Igen Og Igen Planification de la région de l’Öresund (Éric Brunet) Thomas Buttenschon – Smukkere Smuk Contre-culture commune Freetown Christiania (Émilie Nepveu) Discussion sur le particularisme scandinave (tous)                              Volbeat – Still counting Le projet Nordhavnen (Charles Denommé) Clôture de l’émission (Éric Brunet) Jonathan Johansson - Blommorna

Midsommarkransen - ett tvärsnitt av Sverige. Punkens Rågsved. Revolutionens Östermalm. Och den dyrköpta läxans plats - Hornstull. Av och med Björn Alverfeldt, Louise Becker, Håkan Iwar och Erik Rosendahl.

Gäst idag: Michael Antonio Alonzo var under mitten av 1990-talet tillsammans med Dogge Doggelito, Alexandra Pascalidou och Joakim Wohlfeil förgrundsfigurer i den svenska delen av Europarådets antirasismkampanj "Alla Olika Alla Lika". han är också känd som sångare i bandet KSMB. Han sjöng senare i Stockholms Negrer.