Podcasts about anteckningar

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Andres Lokko och Ulrika Milles har läst och samtalar om den amerikanska författaren Joan Didions postumt utgivna bok Anteckningar till John. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den amerikanska författaren och journalisten Joan Didion gick bort 2021. Nu är precis en postum bok av denna legendariska röst utgiven – hundrafemtio sidor som hittades i hennes arbetsrum i New York. Boken heter Anteckningar till John och är översatt till svenska av Erik MacQueen.Boken tar sin början i november 1999 när Joan Didion börjar gå till en psykiater. Hennes make John Gregory Dunne vill inte gå med, så hon går dit själv, mycket för att tala om deras dotter Quintana, som är i trettioårsåldern och kämpar med alkoholism och ångest. Didions utlämnande anteckningar i boken sträcker sig fram till januari 2003.Författaren och musikjournalisten Andres Lokko och författaren och litteraturkritikern Ulrika Milles har läst Anteckningar till John och samtalar med Marie Lundström, som intervjuade Joan Didion i hennes hem i New York, 2005.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmProducenter: Nina Asarnoj och Andreas Magnell

Den ikoniska författaren Joan Didion gick bort 2021 idag släpps en ny bok över hela världen: Anteckningar till John en postum utgivning av hennes anteckningar till sin framlidne make John. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lina Kalmteg och Karin Arbsjö är litteraturkritiker har läst: Är det ett litterärt verk i egen rätt eller bara sista droppen förlaget och fansen vill pressa ur Joan Didion?HITLERS PROPAGANDIST LENI RIEFENSTAHL I NY DOKUMENTÄRLeni Riefenstahl sägs ha utvecklat en ny estetik inom filmen. Andra kallar henne nazisternas främsta propagandist. Riefenstahl inledde sin karriär som dansare i stumfilmen, och under sitt långa liv hann hon både utveckla filmkonsten och förneka de där nazi-kopplingarna. Nu kommer en ny tysk dokumentärfilm - enkelt kallad Riefenstahl. Samtal med P1 Kulturs filmkritiker Emma Engström.STINA OSCARSON MÖTTE MÄNNISKOR I ÖGONHÖJDI helgen gick dramatikern, författaren och debattören Stina Oscarson bort. Skådespelaren Robert Fux började arbeta med Stina Oscarsson tidigt och minns henne som en slags urkraft och som en regissör och dramatiker som mötte människor i ögonhöjd och tog dem på allvar.ROBERT LONGOS HYPERREALISM PÅ LOUISIANADen amerikanska konstnären Robert Longo är känd för sina stora hyperrealistiska kolteckningar. Hans mest kända verk är "Men in the cities" från 1980 – svartvita porträtt på män och kvinnor i kostym men de tycks uppslukade i nån slags extatisk dans – eller är de kanske i fritt fall? Nu är Robert Longo aktuell med sin första soloutställning i Skandinavien, på konstmuseet Louisiana i Danmark.DET SKA VARA EN POET I FOLKMUSIKEN I ÅR!Det poetiska tar plats i folkmusiken – Folkmusiken i P2:s programledare Esmeralda Moberg tipsar om tre aktuella utgåvor som på olika sätt lyfter fram poesin: Levina Storåker, Sofia HK och duon Mikael Horvath och Mohlavyr. DÖDEN SOM FIENDE OCH BEFRIARE: DE BEAUVOIR VS LAWRENCEDen ena gjorde allt för att sky döden, den andre rusade till den. Kristoffer Leandoer funderar över konfrontationen med slutet genom två författare.Progamledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Kalle Berg pratar om vad som hände på gårdagens P3-guldgala, som i år endast sändes i radio. Han följer också upp prins Harrys rättsprocess mot The Sun. Linnea Rönnqvist berättar det senaste som hänt kring den kritiserade säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, vars anteckningsblock åkte taxi genom Stockholm. Och så kommer reporter Anna Ekström och berättar om hur toppolitiker i Alingsås gjort upp om makten i hemliga chattar, och även skickat nakenbilder mellan sig tagna i kommunhuset. Dessutom: Ledsen klumpfisk, katt tvättad i 40 grader, och Årets matbluff. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kalle går igenom P3 Guld där Benjamin Ingrosso vann nästan allt och där Damernas Värld försökte piska igång ett litet bråk på röda mattan. Linnea berättar om nästa kapitel kring Sveriges nationella säkerhetsrådgivare Fredrik Landerholm som låtit sitt privata anteckningsblock resa ensam i en taxi, nu kräver Miljöpartiet hans avgång. Sen hör vi om en svårt deprimerad klumpfisk i Japan som repat sig efter en ovanlig behandling. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej och varmt välkommen till avsnitt 25 av podcasten - Jag vet vad du skrev.Den här gången har jag bjudit in Ann-Marie Skarp och Jan Guillou.Ann-Marie är bokförläggare och redaktör och är sedan 2010 gift med Jan.Tillsammans driver de piratförlaget som de startade 1999.År 2017 mottog Ann-Marie Kungliga Patriotiska Sällskapets Näringslivsmedalj – en belöning för framstående entreprenörskap.Jan är journalist och en av Sveriges främsta författare och debuterade redan år 1971 med romanen Om kriget kommer.Ett urval av Jans populära verk är bl.a. Hamilton-serien, Arn-trilogin, Ondskan och serien - Det stora århundradet.Nu är Jan aktuell med sin nya bok Anteckningar från Aftonsången som är den  tredje delen i den mycket populära romanserien Firma Hamilton & Ponti.I DNs senaste recension står det bl.a. så här:"Man får naturligtvis också en rejäl dos IB-affär, klarsynta insyner i förlagsbranschen och tips om vilket vin som passar bäst till ostron. Jan Guillous omvittnade egenkärlek kontras i dessa romaner av ömsintheten han känner för sin hustru och för de småfåglar som kommer på besök. Gubben är gammal, men lever gör han. Och charmerande är han på många sätt."Hur är det att som gifta även arbeta tillsammans efter så många år?Om just det och om böckernas värld kommer vi att prata mer om i veckans avsnitt.Även denna säsong är i ett exklusivt samarbete med Storytel, som är en av världens största streamingtjänster för ljud och e-böcker och har över 1 miljon titlar. Nu erbjuder vi alla våra kära lyssnare en kampanj där ni får prova på Storytel under 30 dagar för endast 9 kr, vilket känns helt fantastiskt! Så klicka bara på länken nedan så kommer ni direkt till kampanjen. https://www.storytel.com/se/c/jagvetvadduskrevSå ett stort tack säger vi till Storytel och till dig som lyssnar!

Hela det här avsnittet har funnits på Patreon i flera dagar, dessutom utan reklam.På grund av anledningar så hanns det inte riktigt med lika mycket förberedelser inför detta avsnitt som med avsnittet om Sudan och Lundin oil. Ni får lära er att leva med det, precis som ni får lära er att leva med att Zencastr valde den ruttna mikrofonen i Axels webkamera istället för den dyra mikrofonen på hans bord.Boken vi pratar om:https://www.bokus.com/bok/9789152728079/israel-och-hennes-fiender/Anteckningar:https://publish.obsidian.md/skilleras/B%C3%B6cker+-+Studier+-+Rapporter/5.+Klara/Bengt+G+Nilsson+-+Israel+och+hennes+fienderKlippt av klipparpojken.Allt om och med oss: https://beacons.ai/haveristernaVinjett av Dubmood: https://dubmood.bandcamp.comGrafik av Christoffer Svanströmer: https://www.instagram.com/csvanstromer Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hela det här avsnittet finns på Patreon, dessutom utan reklam.Boken vi pratar om:https://www.bokus.com/bok/9789152728062/lundin-oil-och-sanningen-om-sodra-sudan/Anteckningar: https://publish.obsidian.md/skilleras/Sammanfattningar/3.+Klara/Att+diskutera+med+Bengt+G+Nilsson+g%C3%A4llande+SudanKlippt av Magnus Esser Bengtsson.Allt om och med oss: https://beacons.ai/haveristernaVinjett av Dubmood: https://dubmood.bandcamp.comGrafik av Christoffer Svanströmer: https://www.instagram.com/csvanstromer Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det här avsnittet har funnits på Patreon i flera dagar. Där slipper man dessutom reklam.Anteckningar:https://publish.obsidian.md/skilleras/B%C3%B6cker/5.+Klara/Johanna+Bladh+-+Tjejbibeln+-+S%C3%A5+f%C3%A5r+du+b%C3%A4ttre+sj%C3%A4lvf%C3%B6rtroende+som+kvinnaKlippt av Magnus Esser Bengtsson.Allt om och med oss: https://beacons.ai/haveristernaVinjett av Dubmood: https://dubmood.bandcamp.comGrafik av Christoffer Svanströmer: https://www.instagram.com/csvanstromer Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det här avsnittet har funnits på Patreon i flera dagar. Där slipper man dessutom reklam.Anteckningar:https://publish.obsidian.md/skilleras/B%C3%B6cker/5.+Klara/Johanna+Bladh+-+Tjejbibeln+-+S%C3%A5+f%C3%A5r+du+b%C3%A4ttre+sj%C3%A4lvf%C3%B6rtroende+som+kvinnaKlippt av Magnus Esser Bengtsson.Allt om och med oss: https://beacons.ai/haveristernaVinjett av Dubmood: https://dubmood.bandcamp.comGrafik av Christoffer Svanströmer: https://www.instagram.com/csvanstromer Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland – den ortodoxa kristendomens beskyddare – att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder ”Medborgaren”. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Bakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro – som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

Erika och André svarar på frågor om hur de hanterar stress, vilka böcker som har påverkat dem och vilka appar de använder för att strukturera upp livet. Sammanfattning Hur hanterar ni stress och överväldigande i ert dagliga liv?Hur håller ni er motiverade att följa era planer och rutiner?Hur hanterar ni oplanerade händelser eller avbrott i era scheman?Hur balanserar ni era professionella och personliga liv?Vilka appar eller digitala verktyg använder ni för att hålla koll på era uppgifter och projekt? Ultiself, Sweepy, Google Calendar, Anteckningar i mobilen, Notion. Tips: Följ David Stiernholm på Instagram/Facebook för fler tips. Vilken bok eller resurs om struktur har haft störst inverkan på er? Böcker: Jag lämnar ekorrhjulet, Ta din tid, Better than beforePoddar: Happier with Gretchen Rubin, Lazy Genius Dagens avsnitt sponsras av Strukturkalendern (strukturkalendern.se). Veckans prova på: Testa en bok, podd eller app som vi har nämnt i det här avsnittet. Redigering: Marvin Varjus Musik: Simon Lundberg Frågor? Skriv till hej(snabel-a)strukturpodden.se eller fyll i kontaktformuläret på strukturpodden.se. Facebookgrupp: Gå gärna med i vår Facebookgrupp Strukturpodden där du kan ställa frågor, kommentera avsnitten och hjälpa andra som längtar efter mer struktur. Stötta Strukturpodden: Förutom att dela podden med andra kan du stötta oss på olika sätt, t.ex. köpa Strukturkalendern, handla via våra provisionslänkar eller ge en gåva. Läs mer här.

Erika och André svarar på frågor om hur de hanterar stress, vilka böcker som har påverkat dem och vilka appar de använder för att strukturera upp livet. SammanfattningHur hanterar ni stress och överväldigande i ert dagliga liv?Hur håller ni er motiverade att följa era planer och rutiner?Hur hanterar ni oplanerade händelser eller avbrott i era scheman?Hur balanserar ni era professionella och personliga liv?Vilka appar eller digitala verktyg använder ni för att hålla koll på era uppgifter och projekt? Ultiself, Sweepy, Google Calendar, Anteckningar i mobilen, Notion. Tips: Följ David Stiernholm på Instagram/Facebook för fler tips. Vilken bok eller resurs om struktur har haft störst inverkan på er? Böcker: Jag lämnar ekorrhjulet, Ta din tid, Better than beforePoddar: Happier with Gretchen Rubin, Lazy GeniusDagens avsnitt sponsras av Strukturkalendern (strukturkalendern.se). Veckans prova på: Testa en bok, podd eller app som vi har nämnt i det här avsnittet.Redigering: Marvin VarjusMusik: Simon LundbergFrågor? Skriv till hej(snabel-a)strukturpodden.se eller fyll i kontaktformuläret på strukturpodden.se.Facebookgrupp: Gå gärna med i vår Facebookgrupp Strukturpodden där du kan ställa frågor, kommentera avsnitten och hjälpa andra som längtar efter mer struktur.Stötta Strukturpodden: Förutom att dela podden med andra kan du stötta oss på olika sätt, t.ex. köpa Strukturkalendern, handla via våra provisionslänkar eller ge en gåva. Läs mer här. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Människan kan förlora sin nyfikenhet. Ett sätt att hålla den vid liv är att vara öppen för de oväntade läsningarna. Henrik Nilsson berättar om mötet med en dagbok och en dikt som försvann i mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varifrån kommer egentligen den här villfarelsen att människan bara skulle ha ett hjärta? Hon har ett andra hjärta, och det är nyfikenheten. Ändå är det fullt möjligt att leva utan detta andra hjärta, och ibland slutar det nästan att slå. I själva verket är nyfikenheten alltid utsatt och hotad, både hos den enskilde och i samhället. Den är de tvärsäkra ideologiernas och kompletta systemens fiende nummer ett – därför är det inte konstigt att det ständigt har funnits krafter som räds den. Att vara öppen för de oväntade böckerna och läsningarna kan i det perspektivet te sig som en liten motståndshandling.I Lissabon gick jag en gång förbi en kvinna som satt och läste vid ett kafébord. Eftersom jag alltid försöker urskilja vad främmande människor läser saktade jag in stegen och sneglade ner på boksidorna. Där syntes varken titeln eller författarens namn, bara dikten – på engelska – som läsaren just då hade nått fram till: ”Landing in darkness.” Jag hann inte uppfatta mer än så, men lade titeln om att landa i mörker på minnet och sökte sedan efter den på internet för att hitta poetens namn – utan att få några träffar. Allt tydde på att dikten som jag oväntat hade fått en glimt av skulle förbli okänd för mig. Därför började jag fantisera om dess fortsättning, om ett diktjag som anlände med flyg till en okänd stad efter att skymningen redan fallit, affärerna stängt och trafiken glesnat på gatorna. Bara för att i nästa stund fråga mig vilken sorts symboliskt mörker som dikttiteln kanske snarare syftade på.Den oväntade litteraturen är ingen genre, och saknar klassifikationssystem. Ändå har jag svårt att vara utan den. Jag talar om böckerna man hittar långt ute i världen – i parker och väntsalar, tågkupéer och tunnelbanevagnar. Ibland dyker de upp på pensionat och hotell, på hyllorna där gäster kan lämna sina böcker innan de checkar ut. Vid ett ridspår kantat av körsbärsträd utanför den skånska byn Torna Hällestad står ett bokskåp som heter ”Spårets lilla bibliotek”, där förbipasserande vandrare kan ställa böcker eller köpa en för en spottstyver – mitt ute i naturen. Nyligen hittade jag där den franske författaren André Malrauxs roman Valnötsträden i Altenburg. När jag öppnade den slungades jag utan någon som helst förvarning rakt in i långskeppet i Chartres katedral, där sårade krigsfångar låg och samtalade med varandra på det halmtäckta golvet medan tyska stridsvagnar dundrade förbi utanför.En eftermiddag råkade jag få syn på en tunn bok med alggrönt omslag i en bokhandel i Köpenhamn. Det visade sig vara en dagbok skriven av en tysk författare som jag aldrig hade hört talas om. Hanns Cibulka – på sin tid en uppburen författare i DDR men aldrig översatt till svenska – tillbringade tre månader på sommaren och hösten 1971 i ett trähus inte långt från klinten på den smala ön Hiddensee i Östersjön. När jag läser Cibulkas dagbok, så full av oöverlagda infall och stillsamma iakttagelser, påminns jag om att en viss sorts litterära dagböcker lämpar sig ovanligt väl för att fånga det oväntade i tillvaron. Vilket inte utesluter att de kan vara skrivna med stor omsorg och precision. I dagboken kan det till synes ovidkommande ta plats, och blicken får dröja vid sådant man annars förbiser eller hastar förbi. Dagboken kräver egentligen ingen annan intrig än livets egen, och ingen annan dramatik än författarens och världens ömsesidiga överraskningar.Den 31 juli seglar Cibulka ut med en liten båt tillsammans med sin bekant ”doktorn”, de kastar ankare i en lugn bukt, plockar fram fiskespöna – och de okända fiskarnas färger och former glittrar så oväntat och levande i samma ögonblick som de bryter igenom vattenytan. Under en promenad några dagar senare får författaren syn på en häst utan sadel ute på en äng. Plötsligt kastar den bak huvudet och galopperar ut över det öppna landskapet, grästuvorna flyger genom luften och landskapet fylls av liv. ”Hästen kände ännu inte till några kommandon, den följde solen, lyssnade till vad vinden viskade i dess öra … ännu var den fri, utan tömmar och betsel. Det fria livet hade gjort den nyfiken”, skriver Cibulka. Och det är som om han beskrev inte bara det vilsinta djuret – utan också sin egen dagbok från Hiddensee.I den litterära dagboken, skriver Cibulka, ”upplevs och genomtänks livet i många lager. Varje dag är en ny dörr, man håller uppsikt över sina medmänniskor, och är på jakt efter sitt eget jag”. Cibulka är förstås samtidigt högst medveten om att han knyter an till en tradition. En av de litterära dagböcker som stod vidöppen för dagarnas och nätternas överraskningar var Albert Camus Anteckningar, som nedtecknades i nio häften men publicerades först efter hans död. En septemberdag 1937 skriver Camus att han i slutändan alltid tröttnar på människor, känner sig färdiga med dem. Men ögonblicket då ”sprickan uppstår” brukar inträffa först när han upptäcker deras brist på nyfikenhet på saker och ting. Något liknande skulle man kunna säga om litteratur och läsningar. De böcker som sluter sig och tror sig ha genomskådat allt redan från början, lämnar inga djupare avtryck i mig. Men det finns böcker som på något vis både utstrålar och alstrar nyfikenhet, vilket gör att man aldrig riktigt blir klar med dem. Camus dagböcker hör själva till denna andra kategori.Camus visste alltså att människan kan ha två hjärtan och genom att ibland avvika från litteraturens snitslade banor, axlar man och tar ansvar för nyfikenhetens tradition. Endast så kan man nå fram till vissa oväntade valnötsträd och förbisedda öar. Från Hiddensee har jag vid det här laget många minnen, fast jag aldrig har varit där. Jag har sett havtornsbuskarna stilla lysa vid havet i september. Jag har sett in i en kalvs vattenblå ögon. Och jag har besökt kyrkogårdar ”där hela släkter möts under jorden”.På ett ställe i sin dagbok skriver Cibulka att dikterna som förbereder oss på det okända talar till läsaren genom tid och rum – och träffar oss där vi är som mest sårbara. Det får mig att tänka på dikten ”Landing in darkness”, vars titel jag en gång skymtade vid ett kafébord i Lissabon. Jag stötte aldrig på den igen och har slutat leta efter boken den trycktes i, och efter poeten som skrev den. Jag förstår nu att det bara finns ett sätt att hitta dikten. Befriad från tömmar och betsel måste jag skriva den själv.Henrik Nilsson, författare, essäist och översättareLitteraturHanns Cibulka: Sanddornzeit –Tagebuchblätter von Hiddensee. Mitteldeutscher Verlag, 1971. I dansk översättning som Havtorntid – Dagbogsblade fra Hiddensee. A mock book, 2023.Albert Camus "Carnets" utgavs 1962, 1964 och 1989 och 2020 utkom en komplett svensk utgåva, "Anteckningar", på Bokförlaget Faethon i översättning av Anna Säflund-Orstadius, Jan Stolpe och Anders Bodegård.

Pokémon Platinum! Ball lock! Slut på deaths! Lyssnarnas lag och tips! Satans Distortion World! Cyrus är för stark! Sista gymmet! Allt inför ELITFYRAN! Veckans Pokémon #724! Förslag om nästa genomspelning som börjar nästa vecka välkomnas! GOD LYSSNING!!! https://kristurnen.se/ BLI PATRON: https://www.patreon.com/podemon SWISH: 0737082638 Jag streamar här: https://www.twitch.tv/otelulle Podémons facebookgrupp är här: https://www.facebook.com/groups/436661607269362 Och gå med i den gemensamma discorden här: https://discord.gg/AmZRcURD

Måste man sluta samla på sig minnen för att få tag i de gamla? Kulturradions Katarina Wikars om minnesborrande och privatarkeologi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2016.Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål, skriver Birgitta Lillpers i första dikten i Anteckningar om hö. Ju äldre jag blir desto mer tid går åt till att återkalla. Kanske är det en sorts - på spaning efter den tid som flytt - även om inte i lika extrem form som för Marcel Proust som astmatisk bäddade ner sig i ett mörkt rum för att minnesborra sig tillbaka till sin barndom, lät andra halvan av livet gå åt till att försöka få fatt i den första delen. Fullt ut krävs det att sluta samla på sig minnen så att inte nya kommer och stör de gamla. För då kommer man aldrig ikapp.För tio år sedan när en ungdomskärlek dog alldeles för tidigt tänkte jag: att nu är jag den enda som minns det här, katastrofresan till New York och kackerlackshotellet, den minimala lägenheten på Dalagatan där han knäckte vinylskivsamlingen över knät en vinternatt 1988. Nu var jag den enda kvar som mindes just det där, och för första gången kändes det nödvändigt att sätta sig ner och i en blandning av systematik och spontanitet försöka få tag i flikar av nästan bortglömda händelser blandade med anekdoter, det blev 20 sidor osorterade minnen. Att bara ha. Till slut var det som om han hade dött bara för att jag skulle kunna konservera honom i minnet, för alltid 27.Finns där en metod för att fiska upp minnena mellan minnena? Den finlandssvenske författaren Henry Parland ägnade sig åt just detta i sin modernistiska fragmentroman Sönder som kom ut sent tjugotal, där den unge Henrys kärlek Amy just har dött. En trasig kärlekshistoria framkallas i mörkrummet, en serie tillfälligheter som inte gick att inordna i något som helst sammanhang, ett töcken med vissa uppflammande blixtljussituationer där de aldrig kunde leva upp till de i huvudet konstruerade bilderna av varann. Henry Parland ägnar sig åt att framkalla, försöker på olika sätt få tag i just minnena mellan minnena. Om jag nu inte minns fel. Det behöver inte bli litteratur av sådana övningar men intressant är att det vid ett osorterat associativt nedskrivande redan vid nästa genomläsning går att associera vidare utifrån de skärvor man förra gången fick tag på.Min gamla väninna Arijana delade en gång upp människor i dem man byter minnen med och de man delar minnen med. Med nya bekantskaper kan man byta minnen, briljera med erfarenheter och resmål men vid en viss punkt i livet infinner sig konversationsmättnaden, att inte orka höra mer om andras semestrar och psykologer, att inte orka packa upp väskorna en gång till och berätta sin barndom för en ny människa. Det är nog därför många medelålders drömmer om att återförenas med en ungdomskärlek, som redan hört allt det där, och när ens föräldrar är döda är det dessutom remarkabelt att träffa någon som minns dem, och som kommer ihåg helt andra saker än man själv gör. Dessutom ser man genom rynkorna och under dubbelhakorna ansiktet på den där unga människan man kände en gång, det finns ju kvar där bakom.Tillsammans lägger jag och en barndomsväninna allt oftare ett sorts memory, kommer du ihåg när vi fick lift med KSMB till Mora, när vi plankade in i Borlängeparken och fastnade i taggtråden? Tillsammans minns vi faktiskt dubbelt så mycket, och det är redan trösterikt att där finns någon som kan fylla i de luckor som bara kommer att bli allt större.Den argentinske författaren Borges skrev någonstans att man bara minns orden man använder då man brukar berätta, inte själva händelsen. De allra bästa eller mest socialt gångbara minnena har för längesedan fått en ram runt sig, redan från början blev de förstärkta, påbättrade, fick en dramaturgisk kurva. Förvandlades till anekdoterna. Och antagligen är det sen just den historien som kommer fram vid middagarna, blir den där man brukar berätta. En av mina söner sa vid tillfälle att jag fabulerat ihop stora delar av hans barndom, det där har aldrig hänt mig, sa han. Och hur skulle jag kunna veta så långt efteråt? Jag minns bara den där historien jag brukar berätta om när han nästan eldade upp smedjan på landet när han hällde ihop två självantändande vätskor. Att lågorna var fem meter höga.Nu är det här inte rätt forum att fördjupa sig i alla litterära jag som finns, i bekännelser, i utgivna dagböcker, och autofiktion hit och dit. Jag försöker komma åt den där mer privata känslan av att vara den enda kvar som minns just det här, att om man inte skriver ner det går det strax förlorat för alltid. Nu är jag den enda som minns.Det måste väl vara ett viktigt arbete, att vara den som minns. Svårare att veta vad man ska ha det till, i det vanliga livet. Min mor har i årtionden pekat ut alla de döda, de som fanns förr, i fotoalbumen, allvarstyngda ansikten hos fotografen, eller mer uppsluppna på någon veranda. Jag känner igen nästan alla de som fanns förut, och ibland går jag igenom hus för hus i min barndomsby, försöker minnas namnen på alla de som bodde där på sextiotalet, tanken svindlar lite, det finns liksom lager på lager med döda, en sorts privatarkeologi. Under tapeterna andra tapeter, under gräsmattan en trappa.What is memory? sjunger Lydia Lunch. Och samtidigt så försvinner det, sällan minns jag slutet på en film eller en roman längre. Hjärnan är en övermöblerad sommarstuga, ska något mer in måste något annat ut. Ibland försöker jag lägga nyårsaftnarna eller sommarsemestrarna i rätt ordning, var var jag 2005? Med vilka? Hålla en inköpslista i huvudet. Göra en inre ritning av alla lägenheter jag bott i. Kronologi och seriemonogami är ju en sak men går det att få fatt i en känsla igen? Eller är det som Rilke skrev i Malte Laurids Brigge: ”Känslor, det har man tidigt nog, man måste skaffa sig erfarenheter också.”Bara man inte blir sittande där sen, med alla surt förvärvade erfarenheterna men utan känslorna. Vart tog den lilla lyckan vägen?Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål? För att därpå omedelbart, skriver Birgitta Lillpers vidare, åter börja klösa på glömskan. Allt det som en gång fallit mellan minnena, ner i luckorna, har kanske blivit glömt av en eller annan anledning, för att orka fortsätta. För alla de med traumatiska minnen, förstås, en nödvändighet.You can´t put your arms around a memory, sjöng Johnny Thunders. Och i min japanska favoritfilm som inte går att hitta längre utan jag får ha i huvudet en stund till, i Efter livet av regissören Kore-Eda hamnar man efter livet vid en gränsstation strax före döden och får i en vecka titta igenom videofilmer från sitt liv för sovra fram ett enda minne som man får ta med sig till evigheten, bara ett, vad välja? Alla de andra kommer att raderas. Ska man välja nöjesfältet eller en strykning över pannan av mamma i barndomen eller nåt erotiskt? Ett enda minne med. Vad skulle du välja?Katarina Wikars

I veckans soloavsnitt pratar Amanda och Mathilda om de senaste veckornas skrämmande nyheter och delar information om energierna, astrologin och mediala kanaliseringar kring situationen i Ukraina. De pratar även om den kollektiva rädslan som många känner, hur den tar sig uttryck och hur vi kan hantera de utmanande känslorna som kommer. Skriv gärna till oss på Instagram @holycrapofficial och dela era tankar och känslor om det ni sitter med nu, vi finns här och lyssnar

Framtiden är under konstruktion Bli en bättre behandlare med Lena Olsson-Lalor.   I det här avsnittet samtalar Lena Olsson-Lalor med Anna Kåver om reflektion, självreflektion och självupplevelse utifrån Annas bok Närbilder: Anteckningar i ljuset av en mänsklig vår.   Lena Olsson-Lalor Leg.psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi samt rektor för grundläggande psykoterapiutbildning, KBT i Luleå   Gäst: Anna Kåver är psykolog och psykoterapeut specialiserad på KBT, kognitiv beteendeterapi och författare till en mängd böcker.   Detta är ett guldkorn från avsnitt 226. Du kan lyssna på hela avsnittet genom att köpa en prenumeration på KBT-podden här.   I avsnittet: Nuet är under konstruktion varje ögonblick Handledning och egenterapi Self reflektion & self experience Balans mellan forskningsbaserat, kliniskt arbete och existensiella frågor Skilja mellan jag som egen person och jag som terapeut Hur får vi en fri reflektion?   Här finner du poddbloggen och kan köpa en prenumeration av KBT-podden för att lyssna på ALLA avsnitt i sin helhet   KBT-podden publiceras av KBTarna - Bli en bättre behandlare BBB Följ oss på Instagram och Facebook   Kontakt: http://www.blienbattrebehandlare.se  info@blienbattrebehandlare.se 

- Det är som att längtan till den där överblickbara och definierade världen blivit så stor. Repris från 13 oktober 2021.Om Tove Folkesson:Tove Folkesson är författare och bor på Öland, hennes senaste roman heter "Den stora kyrkan".Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Vad händer med vår förståelse av den äldre litteraturen när en så grundläggande sak som fysiska kontanter försvinner ur vårt medvetande? Det frågar sig litteraturvetaren Sven Anders Johansson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I sin bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet observerar den franske ekonomen Thomas Piketty att pengasummor är vanligt förekommande i 1800-talets romaner, men däremot inte i 1900-talets. Det beror, menar han, på att pengars värde var stabilt på 1800-talet. Konkreta summor tusen pund, hundra riksdaler, femtio dollar betydde något specifikt för läsarna. Detta förändrades i och med Första världskriget och den inflation som följde under mellankrigstiden. Allt blev relativt, och pengasummor försvann därför ur böckerna de hade blivit flyktiga siffror utan innebörd.Pikettys tes kan illustreras av Fjodor Dostojevskijs romaner. Anteckningar från ett källarhål till exempel. Bara några sidor in i den korta romanen nämns summan sextusen rubel. De har testamenterats till berättarjaget av en avlägsen släkting och gjort det möjligt för honom att säga upp sig från sitt meningslösa jobb för att ägna sig åt skrivandet. Arvet är alltså författandets ekonomiska förutsättning.I avslutningen av romanen spelar en annan pengasumma en avgörande roll. Huvudpersonen försöker ge en femrubelsedel till Liza, en prostituerad kvinna som han vill hjälpa. Hon tar emellertid inte emot gåvan eller var det en betalning? eller ett hån? eller kanske en missriktad kärleksförklaring?  utan lämnar sedeln hopskrynklad på ett bord och de skiljs åt. Ett möte, en relation som hade kunnat förändra allt, tar därmed slut.Om Piketty har rätt så hade även denna summa, fem rubel, en betydelse som dagens läsare bara kan gissa sig till. Men har Piketty verkligen rätt? I ett kapitel om Dostojevskij i boken Economies of Feeling visar litteraturvetaren Jillian Porter hur kunskap om den finansiella situationen i Ryssland vid 1800-talets mitt påverkar förståelsen av Dostojevskijs verk. Hennes exempel är novellen Dubbelgångaren, som skildrar hur en person drivs till vansinne av en enerverande dubbelgångare som tränger sig in i och tar över hans liv.Porter läser novellen som en allegori över den ryska statens försök att hantera en finansiell kris genom att trycka fler sedlar och ge ut fler krediter än man hade täckning för. Denna huvudlösa politik ledde till svår inflation, som tacklades med ännu fler krediter När huvudpersonen i Dubbelgångaren, i sina försök att vinna förtroende, spenderar pengar han inte får något för, och slösar med orden utan att få något sagt, så är det enligt Porter en bild av tidens ekonomiska politik. I bägge fallen resulterar agerandet i ett slags värdeförlust precis motsatsen till det som eftersträvas.Man kan säga att Dostojevkijs novell undergrävde den litterära realismen, som bygger på att förhållandet mellan ord och verklighet är stabilt. Och det gjorde den i samma historiska ögonblick som pengarna upphörde att vara tillförlitliga tecken för ett visst värde. Förändringarna gick inte bara hand i hand; de ingick också i ett större förflyktigande, där alla värdesystem förlorade sin stabilitet.På så vis kan man säga att Porters artikel både tillbakavisar och bekräftar Pikettys tes. Å ena sidan uppmärksammar hon att inflationen var en realitet i Ryssland redan under tidigt 1800-tal. Å andra sidan utvecklar hon Pikettys tanke om en förbindelse mellan de ekonomiska och de litterära referenssystemen.Och om det nu finns ett sånt samband, hur ser det då ut idag, i en tid där litteraturens betydelse tycks bli alltmer marginell, och där pengarna, som alldeles nyss var fysiska ting, är på väg att bli helt och hållet digitala?För ett par år sedan uttryckte den svenska riksbankschefen oro över den utvecklingen. Den sortens oro brukar ju uttryckas av nostalgiska kolumnister, men nu var det alltså riksbankschefen som var oroad. Varför då egentligen? Det är ju inte kapitalismen som går under när vi slutar använda kontanter digitaliseringen är, kan man säga, marknadens sätt att göra sina egna transaktioner mer effektiva. Vinster och skulder, räntor och lån, rikedom och fattigdom försvinner inte bara för att kontanterna gör det.Försvinner gör däremot pengarnas konkretion, den som ofta är så viktig i Dostojevskijs universum. Snart kommer det inte längre vara möjligt att i vredesmod kasta växelmynten på en kypare, knyckla ihop en sedel och lämna den i någons hand eller gömma det futtiga bytet från ett rånmord under en sten.Kommer vi därmed alls att kunna förstå Dostojevskijs karaktärer och deras agerande? Hade inte riksbankschefen rätt: om vi slutar använda kontanter så kommer själva förståelsen av vad pengar är att gå förlorad. Ja, kanske är det också något hos oss själva som går förlorat när alla ekonomiska transaktioner blir digitala?Under julhandeln för ett par år sedan rapporterade Sveriges Radio om en ökad mängd falska pengar i omlopp. Antalet förfalskade sedlar som lämnades in till Nationellt Forensiskt Centrum hade fyrdubblats på fyra år. Förklaringen var, sas det, att den minskade kontanthantering hade gjort oss så ovana vid papperspengar att vi inte längre visste hur en äkta sedel ser ut eller känns. När kontanterna försvinner blir det allt svårare att skilja det äkta från det falska.Men rimligen finns det ju fler falska sedlar i omlopp än de som lämnas in till Nationellt Forensiskt Centrum. Så länge ingen klagar fungerar ju den falska sedeln faktiskt lika bra som den äkta. Är då distinktionen mellan dem egentligen så viktig?Sedan man slutade prägla mynt av värdefulla metaller, är pengars värde helt och hållet baserat på överenskommelser och vår tilltro till pengarnas betecknande förmåga. Inte bara i de vardagliga transaktioner där sedlar och mynt fortfarande används, utan också på bolånemarknaden, eller i den internationella valutahandeln. Plötsligt kan den svenska kronan tappa i värde gentemot euron och dollarn. Experternas förklaringar framstår lätt som ett slags bak-och-framvända spådomar, famlande efter en orsak som alltid undflyr dem. För är inte allt psykologi?Falska pengar skulle kunna beskrivas som simulakra: de är bilder som inte föreställer ett original, de föreställer bara andra bilder. Ja, genom sitt sätt att vara hävdar de att det bara finns kopior originalets existens förnekas. Men är det inte precis så alla pengar fungerar, äkta såväl som falska, fysiska såväl som digitala? Ja, är det inte rent av så att de falska pengarna på ett sätt är de mest äkta, de som tydligast inkarnerar pengarnas essens: de är inte bara instabila och tomma i sig själva, de har raderat ut den referent de hänvisar till. De gör anspråk på ett värde och en verklighet de samtidigt saknar, men genom den avsaknaden griper de in i och förändrar den verklighet de befinner sig i.I det avseendet fungerar falska pengar som litteraturen. De är skandalösa, men också kuriösa. Sällsynta, nästan magiska, så till vida att de genom sin rent fiktiva karaktär kan åstadkomma verkliga förändringar. Precis som litteraturen förmedlar de genom sin falskhet något sant. Kanske uppenbaras på den vägen ytterligare en dimension i exempelvis Dostojevskijs verk: så länge någon tror på illusionen finns magin kvar. Och få förfalskningar är så trovärdiga som Dostojevskijs.Sven Anders Johansson, litteraturvetare

Det är som att längtan till den där överblickbara och definierade världen blivit så stor. Om Tove Folkesson: Tove Folkesson är författare och bor på Öland, hennes senaste roman heter "Den stora kyrkan". Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland den ortodoxa kristendomens beskyddare att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder Medborgaren. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Socialisterna vill se världen bada i blodBakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka.Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

Andreas Johansson Heinö är doktor i statsvetenskap och förläggare på Timbro. Hans bok Anteckningar från Kulturkriget handlar om en kamp om hur liberala värden kan förenas med nationella. Religionen, existentiella frågor och invandring möblerar om det politiska landskapet.

På ena sidan är det pridetåg och på andra sidan är det flaggviftande Sverigedemokrater. Andreas Johansson Heinö frågar sig i boken ”Anteckningar från kulturkriget” - vad gör jag här? Adam Cwejman och Björn Werner om vad liberaler egentligen ska göra när vänstern och högern slår på stora trumman.  Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kan nationalismen fylla en positiv kraft i en liberal demokrati? Eller är nationalstaten att betrakta som ett nödvändigt ont? I det här avsnittet möts Andreas Johansson Heinö, författare till Anteckningar från kulturkriget, och Björn Östbring, som kritiserat Heinö för att hans demokratiideal inte är realistiskt.

Försnack Fredrik knackar på tangentbord, Jocke får spännande öl Bada i vättern NU blir det semester för Fredrik Nu BLIR det semester för Christian Nu är det “semester” för Jocke Christians grill är omonterad. Så även parasollet Apples väderapp i iOS visar inte 69 grader Fahrenheit Fredrik funderar över IOS-textredigerare, inser att väldigt stor del av behoven kan lösas av Anteckningar Problem med “skadade” appar i macOS Jättesur Apple Watch - väldigt generös mot badare? Safari 15 - tabbhelvetet. Sägs dock ha blivit snäppet bättre i senaste betaversionerna, som kom strax efter inspelning Fredrik upptäcker årets trevligaste aprilskämt i efterskott Photos tröttnade på Fredriks bibliotek, reparation pågår Ämnen Vilken teknikpryl/teknik/etc från vår respektive historia saknar vi mest? Palms handdatorer Jaiku Minnen av modem och Fidonet-fejder Voodoo2-kort Första interaktionen med ny teknik Windows 3.1 Mac OS X iPod iPhone Färddator i bil Text-TV Ipad Film och TV Udda veckor 3/5 BMÅ Avslutning Sista podden från Kårsta Länkar Fredriks rätlinjiga mekaniska tangentbord Hercule stout Grillskär Svartö parasollfot Apples väderapp visar aldrig 69 grader Farenheit Magsafebatterier för Iphone Brett Terpstras textredigerarlista 1writer The worst keyboard ever made Safari technology preview Ett fint aprilskämt Palm IIIe Jaiku Jaiku engine Fidonet Fsxnet Voodoo2-kort GLQuake Voodoo 5 [Sweclockers testar Voodoo 5](https://www.sweclockers.com/test/25463-3dfx-voodoo5-5500-agp() Text-TV NICAM AXE Udda veckor Winther bredband Fullständig avsnittsinformation finns här: https://www.bjoremanmelin.se/podcast/avsnitt-267-jag-saknar-inte-faxen.html.

Kulturkriget inleddes inte med en krigsförklaring och sannolikt kommer det inte avslutas med något fredsavtal. Men hur började det? Vad som började som en strid om litteraturlistor på amerikanska universitet på nittiotalet har idag ritat om hela den västerländska politiska kartan. Genuspedagogik, den blomstertid nu kommer, mångkultur och begreppet hen. Plötsligt ockuperar en rad nya så kallade kulturkrigsfrågor debatten. De diskuteras med sådan intensitet att gamla konflikter mellan höger och vänster får stå tillbaka.  I det senaste avsnittet av Ideologipodden diskuterar Amanda Broberg kulturkrigets början med Andreas Johansson Heinö, som är aktuell med sin senaste bok Anteckningar från kulturkriget. Det handlar om märkesåret 1989, den utskällda mångkulturalismen och vad dagens högerpopulister egentligen har gemensamt med 68-vänstern. Men framför allt, hur startade kulturkriget, och kommer det någonsin vara över?

Uppläsare: Birgitta Lillpers Första rad: Det mesta av höet Diktsamling: "Anteckningar om hö" (2016) MUSIK Jean Françaix: Tredje satsen ur Kvintett nr 1 för flöjt, violin, viola, cello och harpa av Jean Françaix. EXEKUTÖR Miragekvintetten

Andreas Johansson Heinö och jag har känt varandra i över tio år, men på senare år har vi setts alltmer sällan. Varför vet jag inte exakt. Men det sammanfaller i tid med att jag började få barn, vilket har krympt mitt sociala liv rejält. Det kan förstås vara så enkelt. Men jag tror det finns fler orsaker. Andreas Johansson Heinö har sedan lång tid varit förlagschef på tankesmedjan Timbro. Medan han har blivit mer liberal har jag rört mig åt det mer konservativa hållet. Vår vänskap, och att vi inte setts särskilt ofta sedan åren 2014-2015, kan kanske vara symbolisk för hur borgerligheten har utvecklats under samma tidsperiod. Migrationsfrågan, kulturkriget och Alliansens upplösning har lett till att många vänskaper upphört – ibland långsamt, ibland tvärt. När Andreas nu precis gett ut sin senaste bok “Anteckningar från kulturkriget” (Timbro) tänkte jag att det var ett bra läge att peta i frågorna där vi en gång höll med varandra, men kanske inte gör det längre. Det är mer av ett samtal än en intervju, som ni kommer att höra. Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

23 juni. Tjafs om psalmer vid skolavslutningar och n-ordet i gamla barnböcker, eller nödvändiga konflikter kring tro, tillhörighet och identitet? Statsvetaren Andreas Johansson-Heinö, bokaktuell med ”Anteckningar från kulturkriget”, i samtal med Mattias Svensson.

Francis Fukuyama är statsvetaren som blev synonym med begreppet ”the end of history”. Sedan Fukuyamas essä med samma namn publicerades 1989 har hans tes kritiserats, missförståtts och rentav hånats. Kritikerna menar att liberalismen varken vann eller att historien tog slut. Men var det verkligen det som Fukuyama menade? I det här avsnittet av Ideologipodden försöker vi förstå Fukuyama bortom den ytliga förståelsen av "historiens slut". Hur har hans tänkande utvecklats över tid, vad menar Fukuyama med jakten på erkännande och kan det vara så att det han kallade historiens slut i själva verket skjutits upp? Vi diskuterar hur Fukuyama inspirerats av Hegel, hans claim to fame som statsvetare i form av tesen om historiens slut och andra teorier, som den om civilisationernas kamp, som fick genomslag vid kalla krigets slut. Gäster är Emanuel Örtengren, tf chef för Frivärld, och Andreas Johansson Heinö, förläggare på Timbro förlag och aktuell med sin senaste bok Anteckningar från kulturkriget. Programledare är Amanda Broberg. 

Fredrik, Sandra Lindberg och Martin Bagge snackar fönsterhantering, flikar, bokmärken och annat som hör vardagen som datoranvändare till. Sandra har ett inspirerande välordnat system för var fönster hamnar, i vilken ordning de ligger, och hur länge de är öppna. Martin och Fredrik har ambitioner, men når inte fullt så långt. Samma sak gäller hantering av flikar och bokmärken i webbläsare; Sandra har full koll och ett system som håller, Martin har verktyg för att hantera massvis av flikar, och Fredrik försöker hålla flikarna nere men fördelar dem över två webbläsare. Vi diskuterar också trevliga eller nästan omistliga verktyg för att sköta om sina fönster och flikar, och hinner dessutom diskutera filer på skrivbordet en kort sväng. Vi hoppas och tror att ni som lyssnar också har intressanta system - eller intressant oreda utan system - som ni vill dela med er av! Antingen i Slack, eller som en del av ett kommande avsnitt. Vi känner inte att vi hittade några slutliga svar, och det finns massor kvar att diskutera! Avsnittet sponsras av Attentec - oberoende experter på IOT som vill bli fler. Surfa in på attentec.se om du vill veta mer. Fredrik har snackat med Christoffer som jobbar på Attentec med AI och maskininlärning om vad han gör och var AI är på väg. Ett utdrag kommer mitt i avsnittet, och hela snacket finns med som bonusmaterial i avsnittets slut. Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @tobiashieta, @oferlund, och @bjoreman på Twitter, har en sida på Facebook och epostas på info@kodsnack.se om du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Du kan också stödja podden genom att ge oss en kaffe (eller två!) på Ko-fi, eller handla något i vår butik. Länkar Sandra Lindberg Martin Bagge The windows of Siracusa county - det viktiga snacket börjar vid 1:29:43 Hel- och halvskärmsfunktioner i Macos Openbox LXDE KDE KDE 4-övergången Panorama i Firefox Containers i Firefox Windowshade - minimera fönster i Macos till “pinnar” (bild) Magnet Sublime Moom Altdrag Iterm Flycut Attentec - veckans sponsor IOT - Internet of things Christoffer - jobbar på Attentec med AI och maskininlärning Scikit-learn Djupinlärning Pytorch Tensorflow Keras - wrapper för Tensorflow Instapaper Kanbanflow Bitbucket Keywords i Firefox för sökning Marie Kondo Stacks i Macos Länkar för Attentec-snacket Christoffer Johansson Attentec IOT - Internet of things Tekniska verken i Linköping Feature extraction Neurala nät Scikit-learn Djupinlärning Pytorch Tensorflow Keras - wrapper för Tensorflow Nick Bostrom Titlar Skräplådan man har hemma Fokus på en sak i taget På slaskskrivbordet Min väldigt stationära dator Hopp åt sidan som man borde Här finns mitt fönster Team sticks Ordning även på slaskskärmen Fönstren i Partille kommun Anteckningar som inte är kod Jag har fyra flikar Vill jag läsa det här? En permanent bokmärkesplats Om jag inte har någon aning så är det inte viktigt En Marie Kondo för digitalt liv Jag hade också en NAS i ett hörn

Hans råkade skalla sin mamma och Jonas blev starstruck av Stefan Löfven.

1800-talsförfattaren Fjodor Dostojevskij levde ett liv rikt på upplevelser och hade starka åsikter om de progressiva idéer som kom till Ryssland från Västeuropa. I den lilla besynnerliga romanen Anteckningar från ett källarhål lägger Dostojevskij fram sina tankar på ett säreget sätt. Välkommen till ett initierat samtal om Dostojevskij och hans källarmänniska. Inlägget Om Fjodor Dostojevskij och hans källarmänniska (På gamla och nya stigar #4) dök först upp på Radio Svegot.

I det sjunde avsnittet funderar Richard, Josefine och Lennart på vem som är en bra kristen. Finns det några bra kristna? Vad säger Bibeln? Vad betyder det att vara kristen? Anteckningar till avsnittet: - Lennart tipsar om en bok som heter Janusfrid (BV-förlag) av Mikkel Vigilius. - Josefine citerar Timothy Keller: “The gospel is this: We are more sinful and flawed in ourselves than we ever dared believe, yet at the very same time we are more loved and accepted in Jesus Christ than we ever dared hope.” och “We need to remember that we are saved by grace when we fail. But we need to remember it much more when we succeed.”

I avsnittet funderar Richard, Lennart och Anton, om det finns rätt och fel, och hur vi kristna ska fundera i de här frågorna. Hur vet vi vad som är rätt och fel, och spelar det någon roll? Anteckningar till avsnittet: - Richard refererade till boken Kristen på goda grunder, Stefan Gustavsson (1997) - Katekesen hittas också på nätet: https://lillakatekesen.fi/. Lennart har gjort en mobilvänlig katekes som kan sparas som "app"/bokmärke på hemskärmen.

Dikt: ur "Anteckningar om hö" (Wahlström & Widstrand, 2016) Första rad: Vad jag tänkt, märks faktiskt inte Uppläsning: Birgitta Lillpers MUSIK Uuno Klami: Sång EXEKUTÖR Sirkku Mantere, violin, Esa Ylönen, piano

Dikt: ur "Anteckningar om hö" (Wahlström & Widstrand, 2016) Första rad: det mesta av höet var nu inne Uppläsning: Birgitta Lillpers Birgitta Lillpers har i ett dussintal diktsamlingar, halvdussinet romaner och ett kulturhistoriskt verk bearbetat erfarenheter av den till synes perifera landsbygden, dess förutsättningar, skogar, invånare, själar, minne, rytmiker, språk. I hennes böcker framträder ofta så en alldeles egen och uppenbar kosmologi, där det på en och samma gång platsgenomlevda och poetiskt sakliga och nära, sinnessensibla språket frambringar säregna landskap, både yttre och inre, som glöder likt fält av blommande ljung och tycks härbärgera ett djupt, kollektivt minne . Och som på ett  självklart vis är i världens centrum. Lillpers senast utgivna bok, diktsamlingen "Kälda" (orsamål för källa, kallkälla), återger en kvinnas enträgna arbete med att hålla en källa i skogen öppen, ren och klar från att slammas igen av sediment, barr, löv, grenar och kanske glömska; alltmedan skogsbränder pågår runt omkring , på diffust avstånd, närvarande och påtaglig. Johan Jönson (vars diktsamling "Marginalia/Xterminalia" fick Sveriges Radios lyrikpris 2020) MUSIK  Tredje satsen ur Kvintett nr 1 för flöjt, violin, viola, cello och harpa av Jean Françaix. EXEKUTÖR Miragekvintetten

I det här avsnittet funderar vi på olika gudsbilder, var vi kan hitta den rätte Guden, och vad Bibeln säger om Gud. Anteckningar till avsnittet: Tuure Boelius och Päivi Räsänens diskussion på sociala medier kan man ta del av t.ex. här (öppet brev av Tuure) och här (Päivis svar). Josefine refererade till Saara Kinnunens bok Faderslängtan – om försoning i fadersrelationen. Finns att köpas på Missionsmagasinet.

Vegetarianer och veganer lider mer av depression, ångest och relaterade tillstånd. De känner sig också mer nedstämda och har mer självskadebeteenden. Det visar en systematisk genomgång av forskningsläget som publicerades i april 2020. Frågan är varför vegetarianer mår sämre? Studien omfattade 160 257 deltagare från 18 observationsstudier från olika delar av världen. Målet var att undersöka just sambandet mellan vegetarianism och depression, ångest och annan mental ohälsa. Anteckningar till avsnittet med referenser: https://www.paleoteket.se/kan-vegetarisk-kost-orsaka-depression-och-angest-avsnitt-62-blogg/ Vill du diskutera avsnittet eller komma med kommentarer? Gör det då gärna under inlägget om avsnittet på vår facebook-sida: https://www.facebook.com/paleoteket.se/ Våra kanaler: Prenumerera på vårt nyhetsbrev på https://www.paleoteket.se/nyhetsbrev/ Följ oss på facebook: https://www.facebook.com/paleoteket.se/ Följ oss på instagram: https://www.instagram.com/paleoteket.se Våra tjänster: Läs om våra böcker https://www.paleoteket.se/bocker/ Läs om och anmäl intresse till nästa omgång av vår onlinekurs "Antiinflammatorisk kost (AIP) – 8 veckors onlinekurs med gruppcoaching": https://paleoteketacademy.se/presentationssida-antiinflammatorisk-kost-aip/

Äntligen! Premier League är tillbaka - och så är också den ångest och det bottenlösa träsket av oro som det innebär att vara Tottenhamssupporter. Tottenhampodden Ledley Kings Knä tittar mer på vad Evertonförlusten kan innebära.

Äntligen! Premier League är tillbaka - och så är också den ångest och det bottenlösa träsket av oro som det innebär att vara Tottenhamssupporter. Tottenhampodden Ledley Kings Knä tittar mer på vad Evertonförlusten kan innebära.

Äntligen! Premier League är tillbaka - och så är också den ångest och det bottenlösa träsket av oro som det innebär att vara Tottenhamssupporter. Tottenhampodden Ledley Kings Knä tittar mer på vad Evertonförlusten kan innebära.

Några anteckningar från boken One thingGlöm inte följa mig påInstagram , Youtube &  FacebookLäsa gratis ur mina böcker & min blogg genom att Klicka här

Vad vill Fjodor Dostojevskij egentligen med sin roman ”Anteckningar från källarhålet” (i nyöversättning: ”En underjordisk dagbok”)?  I sista avsnittet av Karantänpodden pratar Nina van den Brink och Mats Holm om den sista delen av romanen och funderar över hur villkoren för den kärlekshistoria som nästan inträffar ser ut. Och är romanen verkligen nihilistisk?

Källarmannen i Fjodor Dostojevskijs verk ”Anteckningar från källarhålet” är en av litteraturens stora gestalter. Från ett tillstånd av självvald isolering utformar han sina idéer om livet och mänskligheten. Nina van den Brink, kulturredaktör, och Mats Holm, reporter, läser och diskuterar vad det ryska mästerverket har att säga oss i tider av mer påtvingad isolering.

Jag kan inte längre glömma datan, börjar bli närmast besatt av Corona. Jag tänker och pratar om det oavbrutet, liksom många av mina kollegor och min pojkvän som också är läkare, skriver AT-läkaren Caroline Lindblad i Kvartal. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Idag svarar jag på ett läsarbrev från Sebastian som förmodligen gäller väldigt många. Hur gör jag om jag har väldigt mycket anteckningar, kanske i datorn, när det börjar närma sig tenta? Känner du igen dig? Är det väldigt mycket anteckningar att hantera? Här är tipsen för dig som får dig att glänsa på nästa tenta! Bonusmaterial för patrons Bli patreon: https://www.patreon.com/studieteknikheltenkelt Länkar Boken: Studieteknik - så lyckas du med dina studier Hemsida och kontakt: Studieteknik helt enkelt Facebook: Studieteknik helt enkelt Instagram: @Studieteknikheltenkelt Twitter: @SEnkelt

Vintermörker, trötthet och att inte göra måsten av borden. Julbelysningsstatus och väckningslampor Julstämning - gör din egen honungsöl? The Man in the high castle säsong 4: Med spoilervarning från 12:30 till 16:31! Nextcloud på Mac autouppdaterar sig inte? “Vänligen använd systemets verktyg för uppdateringar för att installera versionen.” Vi gillar Nextcloud närhelst det fungerar bra, vilket det gör flera gånger Hackintosh: strömsladd saknas för att ge grafikkortet mer ström. Måste väl ordnas Årets nyttiga kommando: diskutil eraseDisk free EMPTY /dev/disk4 Fredriks trasiga lurar lever vidare ett tag till Thomanns julkatalog Frank Abagnale (Catch me if you can) snackade på Google för ett par år sedan - intressant Rita i Anteckningar på uppdaterad Ipad - mysigt. Småfräck hantering av mörkt och ljust läge. Pennan har blivit ännu mer fantastisk Macos automatiska övergångar mellan ljust och mörkt läge - funkar faktiskt rätt bra Godkänna installation på Mac med klockan istället för fingeravtryck eller lösenord - lite coolt ändå Mindre skärmtid till telefonen … mer skärmtid till andra enheter! Film: Spiderman: far from home. Gjorde det roligare att se Somebody feed Phil i Venedig. En glad trea Tystnad: underskattat Två nördar - en podcast. Fredrik Björeman och Joacim Melin diskuterar allt som gör livet värt att leva. Fullständig avsnittsinformation finns här: https://www.bjoremanmelin.se/podcast/avsnitt-187-det-ar-aldrig-tyst.html.

Hur för du anteckningar bäst med hjälp av dator? Eller kan man göra det analogt och ändå dra nytta av att digitalisera anteckningarna? You bet! Här lär du dig tre bra sätt att få till anteckningarna i datorn, surfplattan och telefonen. Bonusmaterial för patrons Bli patreon: https://www.patreon.com/studieteknikheltenkelt Länkar Boken: Studieteknik - så lyckas du med dina studier Hemsida och kontakt: Studieteknik helt enkelt Facebook: Studieteknik helt enkelt Instagram: @Studieteknikheltenkelt Twitter: @SEnkelt

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Ny israelisk komedi balanserar i långdragen och sårig konflikt. Och Kafkas anteckningsböcker har tillslut fått ett hem.  Den nya filmen Tel Aviv on fire är något så ovanligt som en komedi om Israel-Palestina-konflikten, en film som beskrivs som både djärv och varmhjärtad. Vår kritiker har sett den. Efter en långdragen juridisk process har nu författaren Frantz Kafkas sista anteckningsböcker tillfallit Israels nationalbibliotek. Reportage om hur texterna hamnade där, på ett bibliotek i ett land där Kafka själv aldrig bott. Det är i år 100 år sedan Carl Larsson gick ur tiden. I en serie reportage belyser P1 Kultur olika sidor av hans konstnärskap. Idag handlar det om vänskapen med konstnärskollegan Anders Zorn. Och i Obs serie om möten berättar författaren Gabriella Håkansson idag om mötet mellan de två brittiska romantiska diktarna som knappast vara några världsfrånvända skönandar utan politiskt radikala poeter som ville förändra världen. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

Avsnitt 6, del 2 med Kalle Björklund. Vi börjar med lite praxis som kopplar till GDPR:s tillämpningsområde. Personuppgiftsansvarig vs personuppgiftsbiträde - vem är vad?Snabba frågor och något om Nordic Privacy Arena. Går det att avtala bort skadeståndsanspråk och/eller sanktionsavgifter genom biträdesavtal? Vi pratar lite om skillnaden mellan privacy by design och privacy by default. Dessutom avslöjar vi våra morgonrutiner!

Growthpodden gästas av Madeleine Lindgren Lassoued, Head of Digital Marketing på M, Volvo Car Mobility. Madeleine berättar om hur hon som tidigare chef för digital marknadsföring på Bisnode byggde upp deras digitala marknadsförings- och tillväxtavdelning från grunden. Nu ska hon göra det igen, fast för Volvo Car Mobility. Anteckningar från poddavsnittet: (show notes) 00.19 Joni välkomnar Madeleine Lindgren Lassoued som började som Team Lead men fick snabbt ta över som digital marknadschef på Bisnode. Hon fick uppdraget att bygga upp ett helt datadrivet och digitalt marknadsteam. 01.33 Först efter 1,5 år var teamet på plats och det var då Bisnode kunde börja springa. Först var de tvungna att kartlägga och förstå hur Bisnodes affär såg ut, vad de ville uppnå och hur de skulle ta sig dit. 02.57 Målet var att bli Sveriges bästa B2B-marknadsavdelning. Madeleine berättar att bättre resultat och förbättring av den organiska trafiken var några av de KPI:er som fanns med i det målet. För att uppnå det behövde de mäta, ha rätt plattformar, förstå sina kunder, var finns dem, hur når de dem och vilka processer behöver de ha på plats. 04.10 ”När man kopplar teknologi med människor, det är då magin händer.” När du ska bygga upp ett team är det viktigt att anställa personer med rätt mindset. 06.26 Content Marketing, optimering av hemsida, marketing automation, konceptkampanjer är några av sakerna som teamet arbetar med. Madeleine berättar mer om vilka roller som fanns med i hennes team och vad deras huvudsakliga uppgifter var. 07.27 Vad Customer Marketing är i detalj. 09.38 Madeleine berättar om hur hon delade avdelningens insikter kring sina nyckeltal för resten av organisationen. 10.38 Det är tungt att driva förändring, även när man ska driva ett team. Vad ska man tänka på som ledare för ett team, som tidigare inte arbetat med varandra? 13.24 Hur får man ett team att enas och förstår målet? 15.05 Madeleine delar med sig av exempel på hur de använde den data de fått fram och vilka plattformar de använde, bra och mindre bra verktyg. 17.05 Går djupare in på vad www.eyequant.com är, ett verktyg som hjälper dig att se hur kunderna kommer att reagera på designen på din annons. 20.49 Hur såg Bisnodes work flow ut för att testa, mäta, optimera och testa igen. 25.12 15 punkter som teamet checkade av månadsvis för att se att de gjorde rätt saker. 26.24 Det här var nycklarna till framgång för Madeleine. 28.26 Madeleine berättar om hur Customer Marketing-rollen hjälper till att få en längre insikt i kundresan.

I detta avsnitt av Growthpodden får du svar på hur du ska ta hjälp för att driva digital transformation. Dessutom berättar vi vilka kompetenser du behöver ha med dig på den resan och varför det är så viktigt att ha en analytiker med i teamet. Oavsett bransch och vilken kundupplevelse du arbetar med – är dessa tips guld värda! Anteckningar från poddavsnittet (show notes): 01:00 Joni berättar om sin favoritserie ”Million Pound Menu” och det används som exempel under avsnittets gång. 02:03 När det kommer till digitala affärer är det få företag som arbetar med att testa sitt koncept. Varför? 03:28 Vad betyder digital transformation? Joni förklarar det och berättar om sina erfarenheter med att arbeta med organisationsförändring. 04:46 Vad kan man göra om man tycker det är svårt att förstå och driva digital transformation? 05:40 Exempel på vilka kompetenser i din organisationen som kan hjälpa dig att genomföra digital transformation. 07:24 Målet för digitala affärer och vilka roller som bör vara med på resan för att uppnå målet. 09:29 Joni berättar hur företaget Dreams gjorde om sin organisation för att få deras affär att växa. Vill du veta mer om detaljerna i hur Dreams gjorde kan du lyssna på vår intervju i poddavsnittet “Så här skapar sparappen Dreams tillväxt”. 10:29 Joni har arbetat med några av Sveriges största företag som vill bli mer digitala men saknar en digital historia. Alla har fått tänka om gällande uppbyggnaden av sin organisation. Men har lösningen varit densamma för alla? 11:42 Skillnaden att optimera från det du ser i en fysisk restaurang, i jämförelse med en digital affär. 13:43 Praktisera hos kundservice är det bästa som finns, så vad får vi ut av det? 15:00 Att ha en analytiker i sitt team är guld. Joni och Jasmin berättar vilka enorma fördelar det finns med det. 17:13 Vad måste en analytiker och marknadsförare i teamet ha förståelse för? 18:04 Vilka frågor ska du ha koll på för att ha förståelse för din produkts tillväxt?

Vin och musik i veckans avsnitt av Dela en flaska:   Alfs vin https://www.systembolaget.se/dryck/roda-viner/ugo-lequio-242601   Petters vin https://www.systembolaget.se/dryck/roda-viner/sandro-fay-7483401

I detta avsnitt av Growthpodden berättar Joni Lindgren och Jasmin Yaya vad skillnaden är mellan growth hacking och ett growth mindset. De berättar också om vad det är som indikerar på att man har ett growth mindset, varför man alltid ska utgå från att man ska nå 50 gånger fler människor än man gör just nu när man jobbar, hur dålig kommunikation sätter käppar i hjulet för growth och varför det är viktigt att satsa på saker som kan skala över tid. Anteckningar från poddavsnittet (show notes): 01.58: Joni och Jasmin diskuterar vad skillnaden är mellan growth hacking och growth mindset. 03.09: Vad indikerar på att man har ett growth mindset? 04.52: Jasmin tar upp ett exempel på hur man kan modellera med growth och vikten av att räkna baklänges när man vill uppnå tillväxt. 06.59: Joni och Jasmin går igenom vad “x50-mindset” innebär. 08.23: Varför är det viktigt att vara ödmjuk i sitt growth mindset? 10.20: Vilka är förutsättningar för att kunna förstå ett growth mindset? 13.35: Joni pratar om hur dålig kommunikation i organisationen sätter käppar i hjulen för growth. 15.21: Kognitiv belastning kan vara anledningen till att marknads- och IT-avdelningen inte tar till sig growth mindset. Så hur hjälper vi dem att ta till sig det? 17.30: När du har ett growth mindset, satsar du på saker som kan skala över tid. 18.54: Joni summerar growth mindset och hur det går igenom hela organisationen och hur alla bör tänka på samma sätt.

I detta avsnitt av Growthpodden får ni ta del av Jasmin Yayas populära trendspaning om hur de fysiska butikerna ska överleva. Lyssna på när Jasmin och Joni Lindgren berättar om vad de fysiska butikerna behöver göra för att överträffa kundernas förväntan och köpupplevelsen online. Jasmin har föreläst för bland annat 200 expansionschefer inom butiksbranschen, för 400 fastighetsägare och butikschefer på Fastighetsvärldens seminarier Köpcentrum & Butiker 2018 samt Fastighetsmarknaden 2019 på Grand Hotel i Stockholm. Kan kunder tänka sig att dela med sig av sin data till vilket pris som helst? Joni har provat Zozo-dräkten som ger henne skräddarsydda kläder, bara de fått läsa av hennes kroppsmått. Anteckningar från poddavsnittet (show notes): 00.43 Joni Lindgren är en av 100 000 personer som fått hem “Zozo-dräkten” Hon berättar om hur hon har fotograferat sig själv i dräkten i 12 olika vinklar för att läsa av kroppsmåtten, och sen sedan få hemskickat ett par skräddarsydda jeans och en t-shirt i hennes mått. 04.26 Jasmin berättar om sin trendspaning för fysiska butiker och varför butikerna inte kommer se ut som de ser ut idag. 05.55 Det finns inga gränser mellan online och offline. Världens bästa E-handlare vet vad de behöver göra för att möta kundernas förväntan, nu tar de deras erfarenhet och applicerar det på sina fysiska butiker. 07.34 Jasmin svarar på frågan “Är människor villiga att dela med sig av data och varför?” Hur använder sig butiker online respektive offline av den datan? 10.22 Hur kan man använda sig av tekniken för att få data om sina kunder i den fysiska butiken? 13.20 Jasmin berättar om vad butikerna bör göra för att klara av att leverera en fantastisk personaliserad upplevelse för sina kunder. 14.57 Joni och Jasmin diskuterar nyhetsbrev som butiker skickar ut och hur de inte är personifierade.

I detta avsnitt av Growthpodden får du konkreta tips och ta del av erfarenheter från att jobba med growth på den populära sparappen Dreams. Joni Lindgren får besök av Rasmus Savander som berättar om hur han jobbar med growth på Dreams. Rasmus ger tips till företagsledare som vill börja arbeta med growth som arbetssätt. Han berättar bland annat om hur Dreams har ändrat sin organisation så att alla anställda är inkluderade i produktutvecklingen. Dessutom arbetar de i tvärfunktionella team för att kunna jobba snabbare. Vi diskuterar hur vi ser på tillväxt och om att många tror att det finns genvägar till att nå tillväxt. Det här måste du lyssna på! Musik och redigering av Robert Hippolity. Anteckningar från poddavsnittet (show notes): 01:06 Joni introducerar Rasmus Savander och han berättar hur Dreams tjänar pengar med revenue share-modellen. 03:43 Vi får veta mer om Dreams affärsmodell. Rasmus beskriver affärsmodellen som ett ”unit economic game” och att det är en enkel formel för att kunna räkna ut vilken revenue share som Dreams får. 06:18 Rasmus ger oss insikter om Dreams North Star Metric och vilka parametrar som ingår och mäts i den. 07:54 Rasmus beskriver growthmodellen som att man har en hink där vatten läcker ut, där growth täpper igen hålen. Han ger ett flertal exempel på vad hålen i hinken kan vara för något. 09:08 Growthmodellen i praktiken är att visualisera denna hink, hinkens läckage och visa på hur man kan täppa igen hålen. Rasmus berättar om olika taktiker för hur man på ett enkelt sätt kan följa upp och visualisera detta för sin organisation. 12:50 Vi får veta vilken growthmodell som Dreams använt sig av för att få fler användare och vilken målgrupp som är deras ”channel audience fit”. 14:58 Dream löser ett problem åt sina användare, Rasmus beskriver sin favorit ”Aha-moment” i användningen av appen. 15:17 Hur får Dreams sina användare att fortsätta använda deras produkt? Rasmus pratar om de olika ”Growth-skolorna” och vilken del i tillväxttrappan man bör fokusera på. 17:38 Rasmus berättar om hur Dreams just nu ändrat om organisationen till att inkludera alla anställda i produktutvecklingen och att de arbetar med krossfunktionella team för att kunna jobba snabbare. 19:11 Rasmus förklarar för oss varför han tycker att en produktägare eller product manager ska vara ”head of growth” eller ”VP of growth”, eller vad man vill kalla det, i organisationer. 20:20 Rasmus berättar att han “starkt ogillar” att det finns en tro på att det går att ta genvägar, att det finns en “silver bullet” till att nå resultat. Att det skulle finnas checklistor som man bockar av och så kommer sin tillväxt explodera. 22:21 “Jag tycker att growth är ett perverst sökande efter en systematik för tillväxt”, förklarar Rasmus. 24:05 Rasmus ger konkreta tips till företagsledare som vill börja med att arbeta med growth som arbetssätt.

Sandra Ilars poddagbok där hon pratar om sin vecka. @sandrailar // https://www.patreon.com/ilar Patron: http://patreon.com/ilar  Swish: 076023868  

Hur uppstår skräcken i skrivandet? John Ajvide Lindqvist debuterade 2004 med vampyrromanen "Låt den rätte komma in"och blåste nytt liv i genren. Möt honom i dagens P1 Kultur. Skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist har under det senaste decenniet varit svensk skräcklitteraturs största namn. Nu är aktuell med en bok om sitt eget skrivande: Misslyckas igen, misslyckas bättre: Anteckningar om skräck och skrivande. Hör honom i en lång intervju om hur skräcken uppstår i en text och vad han vill uppnå genom att skrämmas. När Norrlandsteatern frågade femteklassare vad de ville att en skräckpjäs skulle handla om blev svaret: Dockor. Nu har den nyskrivna pjäsen Doll Conspiracy premiär. P1 Kultur besökte en föreställning med provpublik. Aleksa Lundberg, aktuell med uppväxtskildringen Bögtjejen, och Fredrik Ekelund som nyss kom ut med den självbiografiska transskildringen Q möttes under helgens Bokmässa i ett samtal med P1 Kulturs Roger Wilson.  Pireuslejonet i Venedig en flera meter hög antik marmorstaty har flera kopplingar till Sverige. På 1700-talet upptäckte den svenska diplomaten och språkforskare att det stod nåt på lejonets sida: Ett meddelande från en annan tid, från nordbor som sökte lyckan vid Medelhavet. Frilansjournalisten Tor Billgren har gjort dagens OBS-essä. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Att vara översättare är att dagligen befinna sig i främmande textrum. Kan en närhet till det fysiska rum där texten en gång skapats berika översättningar? Under arbetet med sin senaste översättning av Joan Didion – "Anteckningar", som utkom hösten 2017 – reste översättaren Magdalena Sørensen i Didions fotspår. Här samtalar hon om Didions värld med kollegan Anna Lindberg, som hon översatt författarens klassiska valreportage "Politiska fiktioner" med. Magdalena Sørensen är också lärare i litterär översättning med franska som inriktning vid Akademin Valand i Göteborg. Anna Lindberg har bland annat översatt Ariel Levys "När reglerna slutat gälla" och är under hösten 2018 aktuell med översättningen av Elif Batumans "Idioten". Samtalet hölls den 30 september 2017 i Rum för översättning på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Arrangör var Akademin Valand, Göteborgs universitet.

LÄSpodden på Helsingborgs bibliotek tipsar om några favoriter på temat ”Reseskildringar” ”På tunn is” av Jenny Diski ”Oss håller inga bojor, oss binder inga band” av Jan Mårtenson ”Tysk höst” av Stig Dagerman ”Amerikanskt” av Ester Blenda Nordström ”Band” av Domenico Starnone ”Anteckningar” av Joan Didion

Kritiksamtal om Stockholms stadsteaters uppsättning av "Krilon", recension av Lennart Hagerfors "Inte hemma" och intervju med författaren Dimitris Alevras I fredags hade "Krilon - en föreställning om det möjliga" premiär på Stockholms stadsteater i regi av Carolina Frände. Eyvind Johnsons tredelade romansvit om Krilon har blivit en pjäs på nästan fem timmar. Vad blir det för teater och vad lämnar mest avtryck? Kritiksamtal med Anneli Dufva och Gunnar Bolin. Författaren Lennart Hagerfors har än en gång återvänt till sin historia om barndomen i Kongo och flytten hem till Sverige på 60-talet. Efter "Längta hem" och "Komma bort", som gavs ut för 15 respektive 9 år sedan, kommer nu "Inte hemma". Elin Claeson recenserar. "Mannen i rummet" och "Anteckningar om Robert Oppenheimer" är titlarna på två nya romaner som hänger ihop. I fokus står gåtan om fysikern Robert Oppenheimer, som brukar kallas atombombens fader. Vad handlar den gåta som omgärdar Oppenheimer om? Intervju med författaren Dimitris Alevras.  David Richter intervjuar Malmö Symfoniorkesters nya chefsdirigent och i OBS tänker författaren Boel Gerell om hantverket som en källa till visdom, kunnande och handlag - vilket i sin tur berättar något om vad det på djupet innebär att vara människa. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Anna Tullberg

Tillfälliga hus utan grund som skal utanpå kroppen. Skjul som skyler en stund innan de faller samman. Av samtidens skräp sätts kojan samman, konstaterar Katarina Wikars. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tänk om det fanns en tidskrift likt Gods och gårdar att bläddra i som hette Skjul och kojor. Som inte var så inriktad på möblering och renovering och marknadsvärden utan mer ett montage utan sprintar och spikar, nitar och noter. Där bräderna stack ut lite här och där och man inte visste om hela bygget var på väg upp och ner. Som någon bara hade passerat förbi i hastigheten och lämnat över till nästa att ta vid. En sten framför dörren istället för en nyckel i låset. Stig in och förvandlas. Först bringa lite reda i det ofärdiga: Kojan har ingen grund och ingen tröskel, ingen vind och ingen källare, den är ett glest provisorium som också gör naturen synlig. Ekorrar på taket, mullvadar under golvet håller oss vakna, barndomens i träd, de ensliga och hemliga, de konstiga och konstnärliga och de byggda av böcker. Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker heter så hopsamlade essäer av den franske filosofen Gilles A. Tiberghien. Att kretsa kring temat genom upprepade språng är det enda sättet att tänka som är naturligt för mig Hans metod är sökandet och plockandet, här och där, nu och då, under åratal. Textens instabilitet synkar med själva kojan, bräcklig, provisorisk, en språkkoja som både skyddar och exponerar. Så är det tänkt. Att kretsa kring temat genom upprepade språng är det enda sättet att tänka som är naturligt för mig, skrev Wittgenstein. Och Slå följe med mig genom detta instabila bibliotek, som det står i kojboken. "Utöka det med dina egna drömmeriers böcker och kommentarer. Använd det som finns till hands." Gamle Thoreau ställde ut möblera i naturen när han städade. De välbekanta tingen ser betydligt intressantare ut utomhus än inomhus. När vinden blåser genom dem. Själva Urkojan är ju Thoreaus vid Walden. Hela den amerikanska mytologin från pionjärtiden om rörelse och hus som är förbättrade kojor. Lätta att sälja. Lätta att bygga och lätta att överge. Kojan är djupt rotad i den amerikanska kulturen, kan man lära i Kojboken. Vi kommer snart att flytta vidare. Kanske det inte finns ett bra ord på svenska för det här provisoriska huset. Eller också så får vi utöka kojans konnotationer till den byggda boxen utan grund. Det är då jag kommer att tänka på ordet skjul. "Inuti i sitt huvud bär människan ett skjul" Man hör på ordet att det lutar skevt. Rum i undantagstillstånd, skriver konstnären och arkitekten Patrik Qvist i sin bok om Skjul, rum som ingen gör anspråk på. Det var det han ville undersöka i sin inventering av befintliga skjul som han ägnade en sex-sju år åt, byggde egna, målade och fotograferade och bjöd in andra att fylla dem med människor och ord. "Inuti i sitt huvud bär människan ett skjul", skrev författaren Jonas Brun i boken. Hjärnan och skjulet är lika genomsläppliga. Jag är uppfödda på sagan om Vargen och de Tre små grisarna. En liten lat gris bygger ett hus av halm, en annan liten lat ett hus av vass men Bror Duktig bygger sitt av tegelstenar. Vargen blåser ner de första två små grisarnas kojor i en enda utandning och äter sen upp dem men Bror Duktigs stenhus rår han inte på. Vad är sensmoralen i den sagan? En ordningsam och flitig gris lever längre än en som plockar ihop ett hus av vad den hittar. Där finns trygghet innanför solida väggar säger sagan men livet lär att förr eller senare rasar allt. Kommer krisen. Inflationen. Döden. Vinden. Det permanenta visar sig vara ett provisorium. Minns Kurosawas film Dodes Ka-den om människor som bor i skjul invid rälsen i Tokyo. Den gamle mannen säger till pojken: Det är bara västerlänningar som bygger hus av sten, japaner vet att det kommer jordbävningar. Om ens boning är av sten är inte orden då också tunga och orörliga, tankarna fasta i formen? Och om huset är av glas ska du inte kasta sten säger ordspråket för då kraschar du fasaden, ramen och blir sittande i ett regn av skärvor. Kojan däremot skiljer knappt på ute och inne. En gammal väninna berättade om ett litet hus på ett tak som hon hyrt på en grekisk ö, med en hasp istället för en nyckel i dörren. Där var jag lycklig, sa hon. Arkitekturens ursprung var att fläta ett hus. Kojan ett skal, en kropp som hårdnat. På konstmuseet Hamburger Bahnhof i Berlin såg jag en gång ett litet vitt boxhus. Den israeliske konstnären Absalon ville bygga urbana kojor likt ett skal utanpå kroppen. Sex stycken i olika metropoler runt om i världen skulle det bli. Han hade byggt sitt första lilla träskjul i öknen efter att ha deserterat från israeliska armen vid tjugo, sen pluggade han på konstskola i Paris, dog före trettio. Så boxhusen blev bara klara i tankarna. De var vita för att inte distrahera ögat, uppbyggda efter basbehoven äta, sova, duscha. De skulle vara hans utspridda boplatser, och hans hemland skulle vara emellan dem. Kanske påminde de om arkitekten Le Corbusier som hela livet planerat bostadsmaskiner och som slutade i Le Cabanon, den lilla hyddan, på franska Rivieran, i ett rum på 3,66 x 3,66 meter, baserat på måtten hos en 183 cm lång människogestalt utifrån vardagliga aktiviteter. "Att vara utan fast bostad är inte detsamma som att vara urban global nomad" Samtidens skräp sätts samman på nytt. Ett evigt återbruk, att bygga koja med hjälp av bräder från en annan koja. Det är vanskligt att romantisera kojan för många är de som ofrivilligt bor i kojor i stans parker och utkanter. "Att vara utan fast bostad är inte detsamma som att vara urban global nomad", lyder analysen av uteliggarnas kojor i kojboken. Skjulen utan tillstånd, de lösa strukturerna som inte var avsedda att bli kvar har stelnat. "Sedan tar jag isär allt, och återför bitarna till de platser där jag hittade dem. Kojan och skjulet måste ständigt omprövas på nytt, platsen i gränslandet mellan det avslutade och ännu inte påbörjade, som skyler en stund. Den japanske poeten Kamo no Chomei skrev Anteckningar om min eremitkoja på 1200-talet. Om människornas bostäder och deras invånare som tävlar i obeständighet: Jag samlar ihop trä som kan återanvändas, och gör bruk av det för att skapa någonting i ett visst ögonblick, sedan tar jag isär allt, och återför bitarna till de platser där jag hittade dem.  Katarina Wikars "Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker" av Gilles A Tiberghien ; OEI editör 2018, översättning Jonas (J) Magnusson "Skjul" av Patrik Qvist, Ptroleum 2011  

Har Filip Hammar pushat andra människor att ta beslut för att de skänker innehåll till hans eget liv? Köper han Sven Melanders feminism? Har han fantiserat om att bli avsugen av en man? Och var 2016 det jobbigaste året i Filip Hammars liv? Det och mycket mer får du reda på i veckans avsnitt av Fördomspodden. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Magnus och Cia pratar om Albert Camus, Maj-Gull Axelsson, Philip K Dick, Octavia Butler, Karl Ove Knausgård, Max Brooks och om hur jävla gött det är att ha semester. Ladda ner avsnittet som en mp3:a, prenumerera via iTunes, eller använd dig av vår RSS.

”Vad bryr jag mig om jordens undergång, bara jag får dricka mitt te i fred!” Den sympatiske själ som yttrade dessa ord får fritt spelrum i Fjodor Dostojevskijs roman Anteckningar från källarhålet – ett 170 sidors bloggraseri skrivet långt innan bloggar fanns. Vill du höra Tobias Holmgren och Rasmus diskutera hans mentala hälsa bör du … Fortsätt läsa Bokpalt 019: Anteckningar från källarhålet (Fjodor Dostojevskij) →

Hör och häpna, det finns en bug i iMessage. Med inbjudan till WWDC florerar ryktena om iOS7 och OSX 10.9. Blir designen platt och vilket kattdjur blir härnäst? Som vanligt grymma tips, men idag också ett lyssnartips! I AppSnack 61 består panelen av Calle Gisselsson och Linus Larsson. Avsnittet leds av Michael Ploug Gartner. Bugg i iMessage! (The Verge) Thunderbolt 2.0 (iMore) WWDC sålde slut på 2 j*vla minuter (Allt om Mac) WWDC kommer tidigt i år – nytt Apple-event i sommar (Allt om Mac) Detaljer om Jony Ives väldigt, vädlgt platta design for iOS (MacRumors) Kodnamn Innsbruck Platt design, tänk Microsoft Metro Bibehållen lättanvändlighet av vikt för att inte stöta bort mindre nördiga konsumenter. Nya app ikoner Widgets / ögningsbar info (‘glance-able’ information) Svep-paneler, tänk Twitter, Facebook, spotify mfl. Tecken på sannolikhet - Bandaren borta i senaste Podcaster, Logon till WWDC, featured apps som Letterbox har platt design mm. Veckans douche - Tele2:s vd önskar Apple säljer sämre (99mac) iTunes firas! 10 år! (Allt om Mac) Reeder - nu utan 3parts synk! (Allt om Mac) Missa inte Calles gamla recension! (AppTV) Över 1 miljon kronor för en fikadate med Tim Cook (Allt om Mac) Veckans snackis 10.9 är på väg! (9to5 Mac) Äldre bevis på tidiga tester (9to5 Mac) Kodnamn Cabernet Taggar och Tabbar i Finder - som i Xtra Finder Ny snabbare version av Safari Bättre support för flerskärms setups - Tills dess testa BetterSnap Tool eller Moom Kanske flyttar Siri in? Ny multitasking feature samt app-pausing technology Xcode 5.0 - redesigned and include improved application testing tools. Kommer till sommaren? Vi vill ha: Smartare launchpad (iamlinus) Spara till Launchboard, som Fluid Bättre support för flerskärms setups Vettig addressbok Åtkomst till bildströmmar utan synk som fyller min lilla SSHD Fixa det som inte funkar - typ iMessage. Åtkomst till bildströmmar utan iPhoto/Aperture Fullskärmläge på endast en av skärmarna Paint Klipp ut klistra in Lyssnarfråga: Oscar Stenqvist: Message: I veckans ios tipps så tipsade ni om grabby, ta o spana in Atom som egentligen gör samma jobb med sjukt mycket snyggare! Veckans OSX tips: OSX inbyggda skärmdelning: Klicka cmd+shift+K för att få fram “Nätverk”. Har du aktiverat delning på servern ser du den här. Dubbelklicka, logga in och välj sen “Dela bildskärm..” i den gråa listen högst upp på fönstret. Veckans Produktivitetstips Hantera kontakter snabbare på Cobook för iPhone Cobook för Mac Veckans Woz Apple Co-Founder Steve Wozniak Is So Awesome At Tetris He Was Once A Champion At It Veckans iOS tips Ändra typsnitt i Anteckningar

Hur blev det så ljust och fräscht i de svenska hemmen? Nya vågen denna vecka dissekerar den svenska inredningshysterin med utgångspunkt i nya krogshowen Ljust och fräscht med Fredrik Lindström och Henrik Schyffert. Håller vi på att renovera sönder våra själar och inreda bort vårt samhällsengagemang? Och varför ska det vara så jäkla sparsmakat och minimalistiskt just i Sverige? DN:s Kulturchef Björn Wiman reder ut och naglar fast tillsammans med Kobras Jane Magnusson. Från de öppna planlösningarna kryper vi ner i källarhålet med Fjodor Dostojevskij. Hans koleriska monologroman Anteckningar från källarhålet har kommit i ny svensk översättning och fått titeln En underjordisk dagbok. Författaren och kritikern Gabriella Håkansson diskuterar bokens tematik med kulturradions Göran Sommardal. Vår panel gästas denna vecka av författaren Arkan Asaad som hyllats för sin debutroman Stjärnlösa nätter. Programledare är Clara Törnvall

Terapi - ordet har skiftat klang och ansikte genom åren och det terapeutiska samtalet har fått ett allt större utrymme i våra liv, inte minst inom tv och film. I P4 Kultur får vi den här veckan träffa Caroline af Ugglas, som i höstas gav ut boken Hjälp, vem är jag? Anteckningar från en terapi. Amanda Ooms besöker henne hemma i ateljén och de samtalar om det som varit privat, men i och med boken blivit offentligt.

Biblioteket 20100503 om Joseph Brodsky och Marilyn Monroe. Bengt Jangfeldt intervjuas av Maarja Talgre om sin bok Språket är Gud.Anteckningar om Joseph Brodsky. Diktuppläsningar av Joseph Brodsky och Björn Granath. Bokcirkeln om Joyce Carol Oates Blonde har sin fjärde träff. Jan Guillou, Åsa Linderborg, Carin Mannheimer och Marie Lundström, cirkelledare.  Nobelpristagaren Joseph Brodsky älskade att arbeta i Sverige, var bosatt i New York, men skrev sina dikter på ryska. Språket blev hans hemland och poesin hans liv.  Bengt Jangfeldts nya bok om Joseph Brodsky, Språket är Gud, ger oss nycklarna till de strängt formaterade dikterna och den motsägelsefulle författaren. Maarja Talgre har träffat Bengt Jangfeldt. Och vid Bokcirkelns fjärde träff fortsätter Jan Guillou, Carin Mannheimer och Åsa Linderborg att energiskt vända ut och in på både Marilyn Monroe och Joyce Carol Oates roman Blonde. Cirkelledare är Marie Lundström.

Släktband repriserar programmet om okända mödrar från januari 2007 i väntan på premiärprogrammet om en vecka. På grund av riksdagsdebatten den 21 september har säsongspremiären av Släktband flyttats fram en vecka till den 28 september. Av den anledningen kommer programmet om Okända mödrar från januari 2007 att repriseras på sändningstiderna 22 september kl 00.03 och 26 september kl 12.05. Välkomna att lyssna till den nya serien som startar den 28 september!  --- Okänd moder För att förhindra mord på oönskade spädbarn gavs från slutet av 1700-talet till början av 1900-talet en möjlighet för föräldrar, ensamma eller i par, att vara anonyma. Därför står det ibland i födelseböckerna ”föräldrar okända” eller ”moder okänd”. Detta innebär ofta en återvändsgränd för släktforskare, men om man har riktigt stor tur kan man komma vidare. Den som ville, och visste att möjligheten fanns, kunde nämligen lämna in ett förseglat kuvert till pastorsämbetet i vilket man angav moderns och i vissa fall också faderns namn till ”oäkta barn”. Detta var vanligast i de större städerna. Dessa små brev finns idag kvar på i arkiven, som bilagor till födelseböckerna. På Landsarkivet i Göteborg finns det en liten bunt med 20-talet sådana brev, de allra flesta är fortfarande oöppnade och försedda med sigill. Även om de är så gamla att de passerat den gräns på 70 år som normalt är sekretessgränsen, får de inte öppnas hur som helst. Det står noggrant angivet på den mapp där breven ligger att de bara får öppnas av länsantikvarien– att öppna handlar alltså om myndighetsutövning. Ulf Andersson, arkivarie på Landsarkivet i Göteborg, bläddrar försiktigt i den lilla bunten med vackra kuvert. De är små och har oftast en vackert, sirligt skriven text. På utsidan står namnet på det barn det gäller, någon gång med efternamn, men oftast bara förnamn och födelsedatum. I de kuvert som blivit sprättade finner man till exempel följande information: --- Axel Hjalmar född d.1 nov. 1882 Moder: Emma Märtha Lennberg f.1861 Carl Johans förs. No 77, 355 Såsom fader uppgaf sig muntligen Och skriftligen bokhållaren Carl Hjalmar Zetterberg --- Någon gång, troligtvis ganska tidigt, har kuvertet blivit öppnat. Man kan ju fantisera om att det var Axel Hjalmar själv som gjorde det, kanske kom han till och med till slut till sina föräldrar. Men de allra flesta kuverten som finns i bunten är oöppnade med stora röda sigill kvar. I något fall är det fem stycken sigill på ett kuvert. De föräldrar som använde sig av möjligheten att skriva sina namn i den här sortens kuvert hoppades kanske att de senare i livet skulle få möjlighet att ta till sig sitt barn, eller kanske ville de bara att barnet skulle få en chans att få reda på vem som var deras föräldrar. Men för att kunna ta den chansen måste man ju veta att breven finns, och det är inte alltid så lätt. Det finns inga anteckningar i födelseböckerna på Göteborgs Landsarkiv att kuverten finns, utan den som vill leta efter dem måste själv aktivt fråga. Den släktforskare som hamnat i återvändsgränsen ”föräldrar okända” måste själva fråga efter och beställa fram bunten med kuvert, och om man tror sig ha en ana bland kuverten tillkalla hjälp att öppna dem. Att kuverten fortfarande är oöppnade är kanske speciellt för Göteborg. Malmö stadsarkiv har en ganska stor bunt med sådana här kuvert, och där är samtliga öppnade. Anna Svenson, stadsarkivarie på Malmö Stadsarkiv berättar att hon vid ett tiotal tillfällen mötts av förfrågningar från ättlingar till dessa okända mödrar.  I skriften ”Att finna uppgifter om barn födda utom äktenskapet” har hon skrivit om bakgrunden till fenomenet med okända mödrar och Käthe Bååth har skrivit om fäder till barn födda utom äktenskapet. Dessa artiklar kan man läsa i sin helhet på Lunds Landsarkivs hemsida alternativt i Riksarkivets Årsbok 1996. Länk till Landsarkivet i Lund/ Demografisk Databas Södra Sverige:  I Malmö finns det förhållandevis många kuvert av det här slaget. De är alla öppnade och man har skrivit en liten anteckning i födelse- och dopboken som visar att man kan söka vidare i namnsedlarna. Författaren Hjalmar Gullberg var fosterbarn hos familjen Gullberg i Malmö. I födelse- och dopboken står ”fader okänd- moder okänd”. Det finns ingen namnsedel bevarad i hans fall, men de biologiska föräldrarna Robert och Hilda Brand var ändå kända för honom. Varken i Roberts eller Hildas bouppteckningar nämns bland arvingarna sonen Hjalmar. Men efter föräldrarnas död fastställde rådhusrätten i Malmö Hjalmars rätta börd med hjälp av vittnesmål från barnmorskan och fostermodern. I och med det ärvde han också de biologiska föräldrarnas sommarstuga i Falsterbo. Bland Hjalmar Gullbergs efterlämnade papper fann man en  dikt, som aldrig publicerades, och där han öppet berättar om omständigheterna kring sitt ursprung. Dikten finns att läsa i Anna Svensons artikel.  --------------------------------------------------------------------- Barnmorskedagböcker Från 1881 till ca 1952 förde barnmorskorna noggranna anteckningar om de förlossningarna som de var behjälpliga vid. Anteckningar som finns kvar i så kallade barnmorskedagböcker och är nu bevarade på Landsarkiven runt om i landet. I barnmorskedagböckerna kan man finna uppgifter om kvinnans ålder, hur många barn hon tidigare fött och hur förlossningen förlöpte. Där finns också uppgifter om barnets vikt, längd och födelsetidpunkt. Erik Norgren, Landstingsarkivarie i Härnösand, berättar att det finns en myt om att man i barnmorskedagböckerna kan finna uppgifter om fadern till barnet. Men så är inte fallet menar Erik. -Uppgifterna i dagböckerna rör endast kvinnan och barnet. Idag verkar det som om dessa dagböcker har fått vingar, säger Erik. De är inte alltid lätta att återfinna. De kan ligga på vindar och i källare. För ett par år sedan kom en stor låda innehållande barnmorskedagböcker från Lycksele. Det var Röda Korset som drev ett litet bb under en kort tid i början av 1900 talet. Nu återfanns böckerna på vinden i en gammal skola. Fastighetschefen som hittade kartongen fann också uppgifter om sin egen födelse i en av dagböckerna.

Ulf Karl Olov Nilsson är inte bara psykolog - han har också kallats en av landets roligaste poeter. Den nya diktsamlingen Barndomstolen visar prov på både humor och djupaste allvar. Bibliotekets reproter Jon Jordås åkte till mottagningen i Göteborg och pratade med Ulf Karl Olov Nilsson om människovärde och Hollands undergång. Bokcirkeln tar sig an sista boken i Cora Sandels Alberte-trilogi. I romanen Bara Alberte sitter vår huvudperson med lösa lappar plus en skräckinjagande mängd anteckningar och undrar om det kan bli någon bok av alltihop. Författarna Leif GW Persson, Agneta Klingspor och Anna Hallberg ger Alberte sina bästa råd om hur man kommer igång att skriva och får boken klar. Cirkelledare är Marie Lundström Ulf Karl Olov Nilsson är inte bara psykolog - han har också kallats en av landets roligaste poeter. Och precis som många i sin generation blandar han gärna olika stilar och tonfall. I den nya diktboken Barndomstolen undersöker han begreppet värde, och ställer flera obehagliga frågor som t ex vad är ett barn  värt i reda pengar?    Han gör det, språkmaterialist som han är, genom att undersöka, och inventera de många sammanhang där ord som ”värde”, ”värdering”, ”värdefull” och ”värdelös” förekommer. Vi åkte till mottagningen i Göteborg och pratade med UKON om människovärde och Hollands undergång.Bokcirkeln tar sig an sista boken i Cora Sandels Alberte-trilogi. I romanen Bara Alberte sitter vår huvudperson med lösa lappar plus en skräckinjagande mängd anteckningar och undrar om det kan bli någon bok av alltihop. Författarna Leif GW Persson, Agneta Klingspor och Anna Hallberg ger Alberte sina bästa råd om hur man kommer igång att skriva och får boken klar. Cirkelledare är Marie LundströmProgramledare: Louise Epstein

Utrikesminister Carl Bildt kritiserar minnesanteckningar som hans medarbetare på UD lämnat till riksdagens EU-nämnd. Enligt Bildt ger den en felaktig bild av diskussionen som EU:s utrikesministrar förde när kriget mellan Ryssland och Georgien bröt ut. Han anser att minnesanteckningarna, promemorian, ger intrycket av att Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner skulle vara obalanserad. – Jag reagerade när jag hörde första gången att UD hade skrivit att han var emotionell, så tycker jag inte att man ska skriva så om Frankrikes utrikesminister. Det antyder att han är obalanserad och det var han inte, säger Carl Bildt. Utrikesminister Carl Bildt intervjuas av Tomas Ramberg.

Religionen har under senare år skjutit fram positionen i västvärlden. Inte minst i Sverige. Men nu samlar sig ateismen och ett mer organiserat motstånd syns inte minst på debattsidor och på bokhandlarnas bestsellerlistor.Gäster: Thomas Anderberg, filosof som skrivit boken Guds moral, Maria Küchen, författare till boken Anteckningar efter en frontalkrock med Gud och PC Jersild läkare och författaren Programledare och producent: Peter Sandberg.

Religionen har under senare år skjutit fram positionen i västvärlden. Inte minst i Sverige. Men nu samlar sig ateismen och ett mer organiserat motstånd syns inte minst på debattsidor och på bokhandlarnas bestsellerlistor.Gäster: Thomas Anderberg, filosof som skrivit boken Guds moral, Maria Küchen, författare till boken Anteckningar efter en frontalkrock med Gud och PC Jersild läkare och författaren Programledare och producent: Peter Sandberg.

Okänd moder För att förhindra mord på oönskade spädbarn gavs från slutet av 1700-talet till början av 1900-talet en möjlighet för föräldrar, ensamma eller i par, att vara anonyma. Därför står det ibland i födelseböckerna föräldrar okända eller moder okänd. Detta innebär ofta en återvändsgränd för släktforskare, men om man har riktigt stor tur kan man komma vidare. Den som ville, och visste att möjligheten fanns, kunde nämligen lämna in ett förseglat kuvert till pastorsämbetet i vilket man angav moderns och i vissa fall också faderns namn till ”oäkta barn”. Detta var vanligast i de större städerna. Dessa små brev finns idag kvar på i arkiven, som bilagor till födelseböckerna. På Landsarkivet i Göteborg finns det en liten bunt med 20-talet sådana brev, de allra flesta är fortfarande oöppnade och försedda med sigill. Även om de är så gamla att de passerat den gräns på 70 år som normalt är sekretessgränsen, får de inte öppnas hur som helst. Det står noggrant angivet på den mapp där breven ligger att de bara får öppnas av länsantikvarien– att öppna handlar alltså om myndighetsutövning. Ulf Andersson, arkivarie på Landsarkivet i Göteborg, bläddrar försiktigt i den lilla bunten med vackra kuvert. De är små och har oftast en vackert, sirligt skriven text. På utsidan står namnet på det barn det gäller, någon gång med efternamn, men oftast bara förnamn och födelsedatum. I de kuvert som blivit sprättade finner man till exempel följande information: --- Axel Hjalmar född d.1 nov. 1882 Moder: Emma Märtha Lennberg f.1861 Carl Johans förs. No 77, 355 Såsom fader uppgaf sig muntligen Och skriftligen bokhållaren Carl Hjalmar Zetterberg --- Någon gång, troligtvis ganska tidigt, har kuvertet blivit öppnat. Man kan ju fantisera om att det var Axel Hjalmar själv som gjorde det, kanske kom han till och med till slut till sina föräldrar. Men de allra flesta kuverten som finns i bunten är oöppnade med stora röda sigill kvar. I något fall är det fem stycken sigill på ett kuvert. De föräldrar som använde sig av möjligheten att skriva sina namn i den här sortens kuvert hoppades kanske att de senare i livet skulle få möjlighet att ta till sig sitt barn, eller kanske ville de bara att barnet skulle få en chans att få reda på vem som var deras föräldrar. Men för att kunna ta den chansen måste man ju veta att breven finns, och det är inte alltid så lätt. Det finns inga anteckningar i födelseböckerna på Göteborgs Landsarkiv att kuverten finns, utan den som vill leta efter dem måste själv aktivt fråga. Den släktforskare som hamnat i återvändsgränsen ”föräldrar okända” måste själva fråga efter och beställa fram bunten med kuvert, och om man tror sig ha en ana bland kuverten tillkalla hjälp att öppna dem. Att kuverten fortfarande är oöppnade är kanske speciellt för Göteborg. Malmö stadsarkiv har en ganska stor bunt med sådana här kuvert, och där är samtliga öppnade. Anna Svenson, stadsarkivarie på Malmö Stadsarkiv berättar att hon vid ett tiotal tillfällen mötts av förfrågningar från ättlingar till dessa okända mödrar.  I skriften ”Att finna uppgifter om barn födda utom äktenskapet” har hon skrivit om bakgrunden till fenomenet med okända mödrar och Käthe Bååth har skrivit om fäder till barn födda utom äktenskapet. Dessa artiklar kan man läsa i sin helhet på Lunds Landsarkivs hemsida alternativt i Riksarkivets Årsbok 1996. Länk till Landsarkivet i Lund/ Demografisk Databas Södra Sverige:  I Malmö finns det förhållandevis många kuvert av det här slaget. De är alla öppnade och man har skrivit en liten anteckning i födelse- och dopboken som visar att man kan söka vidare i namnsedlarna. Författaren Hjalmar Gullberg var fosterbarn hos familjen Gullberg i Malmö. I födelse- och dopboken står ”fader okänd- moder okänd”. Det finns ingen namnsedel bevarad i hans fall, men de biologiska föräldrarna Robert och Hilda Brand var ändå kända för honom. Varken i Roberts eller Hildas bouppteckningar nämns bland arvingarna sonen Hjalmar. Men efter föräldrarnas död fastställde rådhusrätten i Malmö Hjalmars rätta börd med hjälp av vittnesmål från barnmorskan och fostermodern. I och med det ärvde han också de biologiska föräldrarnas sommarstuga i Falsterbo. Bland Hjalmar Gullbergs efterlämnade papper fann man en  dikt, som aldrig publicerades, och där han öppet berättar om omständigheterna kring sitt ursprung. Dikten finns att läsa i Anna Svensons artikel.  --------------------------------------------------------------------- Barnmorskedagböcker Från 1881 till ca 1952 förde barnmorskorna noggranna anteckningar om de förlossningarna som de var behjälpliga vid. Anteckningar som finns kvar i så kallade barnmorskedagböcker och är nu bevarade på Landsarkiven runt om i landet. I barnmorskedagböckerna kan man finna uppgifter om kvinnans ålder, hur många barn hon tidigare fött och hur förlossningen förlöpte. Där finns också uppgifter om barnets vikt, längd och födelsetidpunkt. Erik Norgren, Landstingsarkivarie i Härnösand, berättar att det finns en myt om att man i barnmorskedagböckerna kan finna uppgifter om fadern till barnet. Men så är inte fallet menar Erik. -Uppgifterna i dagböckerna rör endast kvinnan och barnet. Idag verkar det som om dessa dagböcker har fått vingar, säger Erik. De är inte alltid lätta att återfinna. De kan ligga på vindar och i källare. För ett par år sedan kom en stor låda innehållande barnmorskedagböcker från Lycksele. Det var Röda Korset som drev ett litet bb under en kort tid i början av 1900 talet. Nu återfanns böckerna på vinden i en gammal skola. Fastighetschefen som hittade kartongen fann också uppgifter om sin egen födelse i en av dagböckerna.