Podcasts about olympen

Eva bjuder på en släng av sleven till fattiga föräldrar. Felicia har klivit ner från Olympen och vad hon är i chock. God lyssning!

Kiss i Sverige: Mikael Almse och Magnus Roddan Roudén, Göteborg 1980 Vår serie ”Kiss i Sverige” fortsätter med Mikael och Magnus om sina upplevelser på sin första Kiss spelning i Scandinavium 1980. - Det fanns inget större än KISS. Deras föräldrar sade: "ni växer ifrån det här", Men pojkarna är kvar och berättar om när Kiss 1980 var hårdare live än på skiva. Pojkarna bjuder på starka vittnesmål ifrån 1980-talets Göteborg. En konsert de aldrig kommer att glömma, Ace i toppform, en osynlig Gene, Paul med höghatt och Eric Carr som var nykomling.     Välkommen till åttonde avsnittet i vår serie ”Kiss i Sverige”, en resa som slutar i Dalhalla 2023. Detta har vi pratat om: Blandband, Hotter than hell, Dressed to Kill, Alive!, Kungsbacka, Destroyer, Pop, Rocky, frimärken, skabrös, Cherie Currie, Rolling Stones, Queen, The Originals, musikkritiker, Sweet, Abba, egen KISS scen, Paul Stanley, mönstring, Thin Lizzy, Peter Criss, Eric Carr, Creatures of the Night, Unmasked. Rock and Roll Over, Love Gun, Unmasked, Dynasty, Ace Frehley, Shandi, Iggy Pop, Queen Champions, vlogg, Alex Bergdahl, telefonkö, telefonvakten, smuggla in systemkamera, Kiss i Sverige (sidan 64-67), Park Avenue hotel, merchandise, Tippexade Eric Carr, tyska KISS loggan, Iron Maiden, Iron Maiden 1981 Olympen, Scream for Me Sweden, Olympen boken, Bruce Dickenson, Paul Dianno, Euforisk, Firehouse, Jesus Christ Superstar, Agnetha Fältskog, Cold Gin, Calling Dr Love, Ace Frehley, Talk To Me, 2.000 Man, New York Groove, raketer, bloddräggel, God of Thunder, Eric Carr, Black Diamond, Flying V gitarr, I was made for lovin you, Black Diamond, Rock and roll all nite, King of the night time world, Bruce Springsteen, Detroit Rock City, Paul Stanleys höga hatt, Burt Reynolds håriga bringa, Freddie Mercury, Starz Fanclub, Magnus Ugglas fanclub, Sparks Fanclub, konfetti, Gene i Casablanca, Poster Kiss Special, sönderslagna saker, Hotel Savoy, Landvetter, Söndagstelefonsvararen, Def Leppard, Saxon, Kate Bush, Siouxsie and the Banshees, Okej, The Elder, I, Queen 1982, Kiss Göteborg 2022, starka gamla KISS-minnen, Kiss Scandinavium 1983, Kiss i Stockholm 1984, Kiss på Stockholms Stadion 1997, Mott the Hoople, Simon & Garfunkel, Sheer Heart Attack QueenChampions-VlogcastSweden

Vi reder ut detta med filmen "Kissin' Australia" och kopplingen till ABBA the Movie och vi berör KISS-konserten i Australien 2019 med enbart åtta åskådare. Roger's smörgåsbord bjuder på riktigt ovanliga saker ur KISS karriär. Gäst: Roger Nilsson Detta har vi pratat om: Molipect, groupies, smörgåsbord, buffé, vän vän, varma händer, Eric Carr, Kiss Meets the Phantom, 1980 Unmasked turné, Kissin' Australia, Kiss utredda av FBI i USA och Tyskland, Melody Line, Dynasty Europaturné 1979, Olympen, Peter Ekelöv, Rammstein, Peter Criss, Ace Frehley, George Sewitt, Chris Laney, Spöktrummis, Ballroom Britz, Brian Connolly, You're All That I Want, Turn on the Night, Who Watts to Be Lonely, Let's Put An X in Sex, Smashes Thrashes & Hits, Semester, Dubai, ABBA the Movie, didgeridoo, Uluru (Ayers Rock), What Makes the World Go Around, Is That You?, Sidney, Kiss Globen 1996, Cadillac 1975, Naked City, Perth, Kiss på Island, Queen på Island, Bo Derek, 10, Blåst på konfekten, Bo Dereks flätor, Wellington Nya Zeeland, The Haka, Lydia Criss, Emil Örtmark, Roney Lundell, Sprägning i Vällingby och Nynäshamn.

Varför har just tidsloopar blivit så populärt i amerikansk film de senaste åren? Torbjörn Elensky letar efter svar i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det måste vara någon mer än jag som har lagt märke till en rätt märklig trend i framför allt amerikansk film under senare år: fler och fler filmer handlar om människor som fastnar i tidsloopar. Tidsresor är en sak, sådana har länge varit vanliga, både frivilliga och ofrivilliga, det är inte sådana jag tänker på. Utan det här när folk fastnar i en dag, som sedan bara går om och om och om... Den mest kända är fortfarande Groundhog day, på svenska Måndag hela veckan, från 1993, i vilken Bill Murrays självupptagne, cyniske och manipulative rollfigur, som är väderman på någon halvstor tv-kanal, ska rapportera om ett murmeldjur som traditionsenligt ska spå hur länge vintern kommer att vara. Det är urlarvigt, han tycker det är urlarvigt, han hatar hela den urlarviga grejen. Och så vaknar han upp, gång på gång på gång, till samma dag, med Sonny and Cher som sjunger I got you babe på klockradion. Han blir förtvivlad, road, passar på att utnyttja läget, försöker ta livet av sig, men hela tiden vaknar han upp till precis samma enahanda dag. Tills han börjar lära sig sin läxa, blir en god människa och vinner den sanna kärleken. Det ges aldrig någon förklaring till varför han hölls kvar i den här dagen och tvingades genomleva den igen och igen och igen. Men den moraliska lektionen är klassisk och förlösningen genom en kvinnas kärlek likaså.Den filmen verkar inte ha startat någon trend under 90-talet. Det är ju också svårt att upprepa en idé som bygger på ett så specifikt koncept utan att det blir efterapning, måndag hela veckan det också. Men på senare år har det kommit den ena efter den andra filmen som utnyttjar just detta motiv, med olika variationer. Som Boss Level, en film i vilken någon fastnat i en sorts dataspel, som den får spela om gång efter gång, och The map of tiny perfect thing, i vilken två tonåringar fastnar i samma loopade dag, finner varandra och blir kära. Det finns skräckfilmsvarianter och det finns komedier, storbudgetrullar som Edge of tomorrow med Tom Cruise och indiefilmer som den suggestiva The endless, av Justin Benson och Aaron Morrhead, som bägge också spelar huvudrollerna: två bröder som återvänder till den UFO-kult där de växte upp, och som upptäcker att människor i den lever fängslade i var sin liten loop. Bröderna måste fly igen för att inte fastna i en egen loop.När en trend blir så påtaglig, som denna är, måste det bero på något. Vad är det i tidsandan som speglas i den stora mängden tidloopsfilmer? Något måste det ha att göra med den generella känslan av att vi fastnat, att vi inte lyckas förnya oss, att vi bara upprepar, citerar, bearbetar, parodierar. Kulturutbudet är proppfullt av uppkok på gamla rester. Jag skulle vilja påstå att vi lever i vad som kan kallas en alexandrinsk epok, en där bevarandet, förvaltandet, kommenterandet och citerandet är viktigare än nyskapandet. Den kommer inte att vara för evigt, men det är rätt speciellt att den börjar kännas så seg att den bearbetas även i Hollywoodfilmer, där man knappast egentligen bryr sig om kulturens vitalitet så länge man drar publik.Men det är något annat också, djupare, som jag tycker mig uppfatta i dessa filmer. Tidloopar är något rätt nytt, det känns som science fiction men tanken att man kan fastna i mönster är mycket äldre. Gestaltterapin exempelvis är en psykologisk metod som handlar om att bli medveten om sina egna mönster och "bryta den onda cirkeln". Och medvetenheten om att vi kan sitta fast i våra egna vanor, känslor, åsikter och rädslor är äldre än så, är det till exempel inte detta den svenske mystikern och visionären Emanuel Swedenborg syftar på då han beskriver helvetet (och för all del också himlen) som något som vi skapar själva: onda handlingar ger upphov till mönster som håller oss fängslade, för Gud skulle inte straffa människor, han är enbart god, utan det är vi själva som snärjer oss i negativiteten.Världslitteraturens största skildrare av människor som fastnat i loopar är annars Dante Alighieri . Nästan alla de påtagliga straffen i helvetet bygger på att själarna som torteras där sitter fast i upprepningen av det som utgjorde deras synd under livstiden. I Helvetets fjärde krets straffas exempelvis de som varit snåla och de som varit slösaktiga tillsammans, genom att tvingas att rulla runt i eviga cirklar, där de gång på gång möter varandra:De stötte ihop, sen vände de, och välteåt andra hållet, under höga tillrop:"Gnidare där!" och "Allt har ni förslösat!"Så fortsatte de rulla tills de möttesvid motsatt punkt på denna mörka cirkeloch skrek på nytt den skymfliga refrängen...Andra, ännu mera kända exempel är Paolo och Francesca, som straffas för lustfullhet genom att evigt svepas runt av virvelvindar och så frossarna, som visserligen bara befinner sig i skärselden för att renas inför sitt inträde i himlen, men som tvingas gå hungriga i skuggan av träd som dignar av läckra frukter.Och där känner vi även igen en av Dantes många klassiska influenser: för det är i antiken vi hittar de första looparna. Tantalos, en kung som fick ordna en middag i gudarnas boning på Olympen, och som ville testa Zeus allvetande genom att servera sin egen son. Ett groteskt test, som straffades med att han tvingas stå i vatten upp till hakan, men varje gång han vill dricka viker det undan; och ovanför sig har han, likt frossarna hos Dante, ett träd fullt av frukter, som drar sig undan varje gång han sträcker sig efter det. Bland de myter om eviga straff som vi känner från antikens greker är också Prometheus , vars lever evigt äts av en örn, och naturligtvis den mest kände av dem alla, Sisyfos, som straffas för rätt invecklade brott, på ett pedagogiskt enkelt sätt: genom att tvingas rulla en sten upp för en kulle, som rullar ner igen varje gång han nästan nått toppen.Albert Camus använde Sisyfos som symbol för människans livsvillkor: det vi sysslar med har ingen mening, men vi måste själva ge det mening, tillskriva det mening genom vår inställning till det. Vi måste, med en berömd fras ur Camus bok, "tänka oss Sisyfos lycklig".De här motiven ur mytologin och litteraturhistorien har alltid varit populära som motiv för vidarediktning, skulpturer och andra konstverk. Det finns något i dem, som i koncentrerad form säger något om våra livsvillkor, precis som Camus också påpekar. Tvånget att upprepa, svårigheten att komma vidare, känslan av att gå i cirklar, som straff för eller bara följden av ensidighet, fantasilöshet, självupptagenhet, eller någon av de andra eviga synderna, som alla har den egenheten att de straffar sig själva.Återkommande i filmerna om tidloopar är att det gäller att komma på ett sätt att ta sig ur dem, ett som oftast bygger på att man måste förstå något, lära sig hur världen fungerar, komma till insikt om sig själv kanske. Väldigt tydligt i The map of tiny perfect things, där tjejen måste försonas med sin mors död i cancer för att klara att gå vidare i livet. Men också i The endless, som mest av allt påminner om Dantes helvetesstraff eller Swedenborgs, för den delen. Är det inte något i vår tid, som vi måste bli medvetna om, som vi måste fatta för att komma vidare? Eller är det helt enkelt insikten om att vi måste rulla Sisyfos sten och att det är måndag hela veckan och det gäller att gilla läget bara? Måste vi tänka oss Bill Murray lycklig? Eller kommer Sisyfos äntligen att vakna till en ny dag?Torbjörn Elensky, författare och skribent

Intro/musepåkaldelse, tingmøde på Olympen og Athene (i forklædning) hos Telemachos. Til sidst Penelopeias forundring ved sønnens pludselige modning. Oplæst til brug i oldtidskundskab i et helteforløb.

Man behöver inte vara kleptoman eller yrkeskriminell för att stjäla. Många har tagit med sig en hittad sak hem. Få har nog dock stulit ett psalmodikon. Dan Jönsson berättar hur det känns. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För ett tag sedan bestämde jag mig för att jag skulle lära mig spela psalmodikon. Ett psalmodikon, för er som inte känner till det, är ett gammalt stråkinstrument som nästan ingen spelar längre men som för sådär hundrafemtio år sedan ska ha varit Sveriges vanligaste instrument. Antagligen är det också det som är lättast att lära sig. Konstruktionen är den enklast tänkbara, en avlång låda med en enda sträng som likt ett dåligt samvete avger sina toner liksom trevande i luften. En fattigmansfiol, kan man säga, och det var också just som en ersättning för fiolen det lanserades i början på artonhundratalet av prästen Johan Dillner. Hans enkla siffernotskrift gjorde snabbt psalmodikonet till ett stående inventarium i landets alla byskolor och sockenkyrkor. Orglar var det på den tiden i stort sett bara domkyrkorna som hade råd med, och psalmer som Blott en dag spreds alltså bland allmogen till denna vinande, kvalfyllda understämma. Jag tänker mig att det dystra saktmod som svenska psalmer alltid brukar sjungas med nog måste vara ett arv från psalmodikonets tid. När man spelar på det ser det ut som om man sågar ved. Jag har haft mitt psalmodikon stående i ett hörn i många år, lite skamset lutat mot en bokhylla där det aldrig riktigt har sett ut att känna sig hemma. Orsaken till det är mycket enkel: jag har nämligen och här måste jag göra en paus, för att ta lite sats, för det här känns verkligen inte bra att säga i radio: jag har nämligen stulit det. Hur och var kan göra detsamma, brottet är hur som helst sedan länge preskriberat, men faktum är faktum, man ska som jag också brukar tala om för mina barn naturligtvis inte göra så. Att stjäla är en tarvlig handling, det är att bryta mot, törs jag nog påstå, ett slags kollektivt, allmänmänskligt samvete. Och att bli bestulen är en upprivande erfarenhet, det vet alla som någon gång har råkat ut för det. Man blir besviken på människorna, stukad i sin tro på det där osynliga kittet som ska få civilisationer och kulturer att hålla ihop. Jag tror verkligen att nästan alla människor i själ och hjärta skriver under på det sjunde budets otvetydiga och självklara: Du skall icke stjäla. Och ändå gör vi det. Ja, kära lyssnare: erfarenheten säger mig att jag inte direkt är ensam om det här. Jag vet förstås att ni är många därute som aldrig någonsin har stulit en knappnål, ens av misstag men tyvärr, det mesta tyder på att just ni är i minoritet. Ett liv är långt, och att stadigt hålla sig på den smala vägen är som bekant inte så lätt; då och då inträffar det att vi förirrar oss ut på den breda och råkar knycka till exempel ett psalmodikon. Eller vad det nu kan vara som slumpen för i vår väg jag är säker på nämligen att de målmedvetna, planerade stölderna är relativt ovanliga, att nittio procent av tjuvnaden försiggår oöverlagt och spontant. Själv har jag aldrig någonsin kastat några lystna blickar på något psalmodikon och har ingen annan förklaring till att det var just ett psalmodikon jag tog än att det råkade ligga där det låg, ute på den breda vägen, när jag kom förbi, precis som alla andra föremål jag råkat stjäla genom åren, och som nu tittar förebrående och konspiratoriskt på mig ur sina lådor och hörn: böcker och pennor, uppstoppade djur och kaffemuggar, en bulgarisk ölsejdel, morgonrocken från hotellet i Berlin. Tillsammans skulle de kunna bli ett litet miniatyrmuseum över stulna föremål, och jag funderar på om inte den sortens utställningar rent allmänt kunde vara ett ganska bra sätt att lära känna våra medmänniskor. Säg mig vad du stulit och jag ska säga dig vem du är. Eller kanske: vem du inte är. Det stulna är de föremål vi inte har rätt till; de ingår i vårt liv som en sorts parasiter, omger vår tillvaro med sin obehörighet. Ju mer vi stjäl, desto mer växer denna obehörighet, desto mer inkräktar den på vår egentliga identitet. Kanske är det också därför det är tabu att stjäla: det hotar vända hela vår existens ut och in. Att stjäla är att för ett ögonblick befinna sig på utsidan av alla sociala konventioner, på andra sidan tryggheten och skammen, känna livet som riskabelt och kaotiskt. Det kan vara en hisnande, rusig upplevelse. Antagligen är det därför vi gör det. Stölden är ett ögonblicks flykt från det freudianska överjaget, en visit i den nietzscheanska övermänniskans värld. Stölden är, skulle man kunna säga, en sorts djävulspakt: Goethes Faust är visserligen ingen tjuv i snävt materiell mening men får, genom sin överenskommelse med Djävulen, tillgång till kunskaper och krafter som annars är dolda för människan. Och priset för affären är som bekant högt: Faust tvingas i utbyte ge Djävulen sin själ. Mot denna absoluta moral har det ju alltid funnits invändningar. Titanen Prometheus, som i den grekiska myten stal elden från gudarna och gav den åt människorna, blev av Olympen gruvligt straffad för sitt brott men har i konst och litteratur ändå i alla tider framställts som en hjälte, en martyr. På samma sätt kan man ju som Bertolt Brecht fråga sig vad det egentligen är för brott att råna en bank jämfört med att äga en, och känna sympati för ficktjuven i Ruben Nilssons visa som bara följer tjyvsamhällets allmänna principer där alla snor åt sig vad man kan. Och ja något måste det vara som gör att svenska folket varje julafton tindrar med ögonen till tjuven Karl-Bertil Jonsson och hans Robin Hood-moral: att ta från de rika och ge åt de fattiga. Stölden är med andra ord inte alltid lika syndig. I ljuset av en högre rättvisa kan den ibland rentav försvaras. Men i praktiken, i förhållande till samhället och dess rättsordning är och förblir stölden en förbrytelse. Att stjäla är att åtminstone för stunden göra sig till en utstött. En fredlös. Kanske märker ingen annan, men det känns i själen. Som den franske författaren Edouard Louis skriver är problemet med stulna saker att man aldrig kan tänka på dem som att de verkligen tillhör en, och därför måste man fortsätta att stjäla dem, i evighet. Det är bara de som redan från början har fått allt, säger han, som kan utveckla en verklig känsla av ägande. Inte de andra. Ägandet är ingenting man kan förvärva. Jag tror att han har rätt. Men om vi nu ser på de stulna föremålen som en sorts utstötta, de också, som rotlösa och urspårade existenser i egendomens värld, kan det då inte tänkas att man med rätt sorts insatser skulle kunna återintegrera dem i en moraliskt ordnad tillvaro? I Nordiska Psalmodikonförbundet, där jag numera är medlem, är alla psalmodika lika mycket värda, stulna som ostulna, och jag föreställer mig nu att om jag med ny sträng på stråken och med hjälp av Johan Dillners siffernoter skulle, till exempel, kunna glädja familjen med När juldagsmorgon glimmar efter att Karl-Bertil i teven har gjort sitt, kunde det kanske vara en sorts försoning. Ett sätt att bjuda mitt psalmodikon in i värmen bland de hederliga föremålen. Vi får väl se om det fungerar; ett stulet föremål är trots allt för tid och evighet ett stulet föremål, märkt av sitt dunkla förflutna så om psalmerna jag spelar skorrar falskt är det nog ingenting att göra åt. Jag har sålt min själ för ett psalmodikon, och är för evigt dömd att höra hur Johan Dillner vrider sig i sin grav. Dan Jönsson, författare och essäist

I Karlavagnen denna fredag dämpar vi konsert- och festivalabstinensen med din bästa berättelse om en rockupplevelse. Just nu skulle egentligen Sweden Rock ha varit i full gång, men utanför Sölvesborg ligger festivalområdet öde. Band som Guns N' Roses, Queen och The Rolling Stones har tvingats ställa in sina sommarturnéer. För att dämpa abstinensen något är det musikminnen av det hårdare slaget som gäller i Karlavagnen denna fredag, inte minst eftersom vi tar över direkt efter specialinsatta programmet Hårdrockskväll i P4. Så dela med dig av dina minnen! Har du hängt backstage med Nazareth på Sweden Rock, stått på första raden när Kiss spelade på Olympen 1976, rest Europa runt för att kunna se alla spelningar på Metallicas turné, eller sålt bilen för att kunna köpa den där ovanliga colombianska Deep Purple-vinylen? Kvällens programledare Johan Signert (vars första hårdrockskonsert var Iron Maiden i Scandinavium 1988) vill höra om klassiska konserter, fantastiska festivaler och andra härliga hårda rockminnen. Ring 020-22 10 30, eller mejla karlavagnen@sverigesradio.se. Programmet börjar 21.40, telefonslussen öppnar klockan 21. Telefonnumret är 020-22 10 30. Du kan också mejla karlavagnen@sverigesradio.se, glöm då inte att skriva ditt telefonnummer. Självklart kan du höra av dig i sociala medier också: Karlavagnen på Facebook. Karlavagnen på Instagram.

I romarriket fanns inte kanelbullens dag, men väl en mängd andra högtider. Poeten Ovidius sökte dagarnas mytologiska förklaring i diktverket Fasti, som får Anna Blennow att fundera över tidens gång. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hur ser egentligen tiden ut? Hur uppfattar vi tidens själva lopp? Ständigt i rörelse, lättflyktigt, ogripbart. För mig har året alltid haft formen av en rektangel, som i Scoutförbundets almanacka, där man klistrade upp en ny bild för varje månad i fyrkantig omloppsbana. Våren var utförsbacke ned mot sommaren, som vilade lugnt och tungt i botten; hösten var en mörk och brant väg uppåt mot vinter. Tiden får annars ofta formen av en linje, om den skildrar ett historiskt förlopp, eller en cirkel om den betecknar årets återkommande struktur. Den kan vara en ansamling av kvadratiska månader, som i en skrivbordskalender, eller sida efter sida med dagar och veckor i en fickalmanacka. Tidens rörelse orkestreras med blicken, som rör sig längs strukturerna, eller genom fingrarnas bläddrande bland bladen. Tiden går, tiden är i rörelse, tiden har redan gått och gått ut, men precis som dagen, natten och årstiderna återkommer den också ständigt. Tiden är den mänskligaste av strukturer. Ovidius taktik är att ställa gudarna själva till svars. Villigt träder de fram, alltifrån Venus till Mars Tiden är vårt hem, och kanske är det den oundvikliga tiden som egentligen utgör det vi kallar verklighet. Om vi tänker på annat en stund försvinner den, men vi kallas alltid tillbaka genom klockslag, alarm och specifika tidpunkter. Vi är besatta av tiden och dess indelning. Ändå vill vi fly den, precis som den flyr från oss. Fråga inte om när jag eller du ska nå vår levnads gräns, råder den romerske poeten Horatius i ett av sina oden, det som innehåller det nu nästan utslitna citatet fånga dagen, carpe diem. Framtiden är oviss, och bara gudarna vet hur många år som återstår. För antikens romare hade tiden formen av kolumner. En för varje månad, och en rad för varje dag. I dessa tabellsystem fyllde man på under månadernas namn med dagarnas beteckning, indelade efter tre huvuddagar i varje månad: Kalendae (den första dagen i månaden), Nonae (den femte eller sjunde dagen) och Idus (den trettonde eller femtonde). Men romarnas kalender hade fler fixpunkter än så. Dåliga dagar, när det inte var tillåtet att hålla rättegång eller utföra andra offentliga aktiviteter, markerades med ett N för Nefasti, medan gynnsamma dagar hade ett F för Fasti, och Fasti var också det namn som kalendern i sin helhet hade. Under romarrikets allra äldsta tid fanns bara 10 månader, vilket snart ökades till 12, och själve Julius Caesar lät sedan i den så kallade julianska kalendern finjustera månadernas dagar till det antal de har idag. Poeten med örat mot gudavärlden och vip-biljett till Olympen är ett återkommande tema i antikens poesi. Men tiden kan också anta formen av en berättelse. Dagarnas skilda signifikans kan fyllas med myter, gestalter och historiskt meningsinnehåll. Vi människor tycks gärna vilja göra den kopplingen: privata och offentliga födelsedagar, årsdagar av såväl förfärliga som fantastiska händelser, och speciella hyllningsdagar till föräldrar, kanelbullar och tulpaner. Runt år 8 i det som skulle bli vår tideräkning påbörjade den romerske poeten Ovidius ett ambitiöst diktprojekt med just detta syfte: att i berättelsens form skildra årets gång. Med Ovidius mått mätt var det förstås inte år 8 efter Kristus, utan år 760 efter Roms grundläggning, eller, enligt romarnas mer vardagliga sätt att datera, året då Camillus och Quinctilianus var konsuler. Verket fick namnet Fasti. Här skulle inte bara festivaler och minnesdagar förankras kronologiskt, utan också förklaras. Ovidius hade redan tidigare grundmurat sin mytologiska kompetens i sin bok Metamorfoser, där gudars och människors förvandlingsmyter flätades in i en obruten följd som inte släpper sin läsare. I Fasti, som 2017 kom i svensk översättning av Ingvar Björkeson, doppar han pennan ännu djupare för att nå myternas själva ursprung. Varför offrades salt och spelt till skördegudinnan Ceres? Vem var Veiovis, den okände guden med ett gammalt tempel på Capitolium? Ovidius taktik är att ställa gudarna själva till svars. Villigt träder de fram, alltifrån Venus till Mars, och berättar för Ovidius vilka de är och varför de helgas med ceremonier. Skaldens noggranna konstruktionsarbete är ständigt synligt i dikten: Noga, tre fyra gånger om, gick jag genom kalendern, men jag fann ingenstans utmärkt Sånadens dag. Dagen bestäms av präster sade en musa som såg mig. Tidpunkten är inte fast, så varför letar du där? Poeten med örat mot gudavärlden och vip-biljett till Olympen är ett återkommande tema i antikens poesi. Gudar anropas i början och slutet av varje verk, och poesin vandrar både i gudarnas fotspår och ledband. Även en läsare med normalgod orientering i antikens mytologi tappar snabbt bort sig i en skur av referenser till platser, gudar och epitet. Och inte ens Ovidius själv har alltid säkert svar. Gudinnan Anna Perenna är en doldis i den romerska gudavärlden. Hon firades den 15 mars betydligt mer känd som dagen för mordet på Julius Caesar. Denna dag inleddes ursprungligen det romerska nyåret, och Anna Perenna firades genom vinpicknick i det gröna vid Tiberns strand. Men vem var hon? Ovidius ger flera förslag: drottning Didos syster från Karthago, en flodnymf, månen själv, eller en gammal gumma från en grannby som bakat bröd till belägrade romare. Hur själva festen gick till var säkrare: lika många bägare vin man lyckades dricka, så många år förväntades man ha kvar att leva. Anna Perenna verkar alltså mer än någon annan vara den flyende tidens gudom, och tillflykten för dem som inte lyder Horatius uppmaning om att inte räkna dagar och år. Hennes namn har både med latinets annus, år, och perennis, evig, att göra. Tidens oundvikliga gång och vår längtan att fånga den i kalendrar, scheman och veckoplaneringar är det enda som förblir beständigt Länge var Ovidius berättelse om Anna Perenna den enda kända källan till gudinnan och hennes kult, förutom kortfattade notiser i de bevarade romerska kalenderlistorna. Men bara för några decennier sedan kunde arkeologiska fynd för första gången belägga både gudinnan och hennes kultplats. I ett händelseförlopp typiskt för Rom och värdigt en Fellinifilm grävde man för att anlägga ett garage i en av Roms norra, vardagliga förorter. Av en slump träffade man på en antik fontän, sinnrikt uppmurad med vattenledningar och cisterner. I vattnet fann man offerföremål som mynt och pinjekottar, och i den låga muren framför bassängen fanns latinska votivinskrifter riktade till Anna Perenna. Och vi, som i Ovidius efterföljd återigen försöker rekonstruera Roms religiösa ceremonier, fick plötsligt handfasta bevis att lägga till poetens berättelse i det stora historiska pusslet av text och kontext. Ironiskt nog blev Fasti, verket som skulle skildra tidens lopp och årets gång, bara halvfärdigt. Av skäl som idag inte är helt klarlagda hamnade Ovidius i konflikt med kejsar Augustus, och drevs i exil till Svarta havet, vilket antas ha avbrutit arbetet med dikten. Han återvände aldrig ur exilen, utan i orten Tomis slöts hans livs cirkel. Tiden glider, vi åldras snabbt med de tigande åren, och ingen tygel förmår hejda dagarnas flykt, skriver han på en av de sista sidorna i Fasti. Tidens oundvikliga gång och vår längtan att fånga den i kalendrar, scheman och veckoplaneringar är det enda som förblir beständigt. Kanske ska vi hellre lyda Horatius råd: Fånga din dag tro ej på ännu en. Anna Blennow, latinforskare och skribent

Vi er atter dykket ned i tønden med giftigt filmaffald og her har vi fundet dette gamle stykke makværk. Hercules har altid været en svær nød at knække for filmskabere og meningerne er delte om hvem, der er sluppet bedst (eller mindst skidt) fra opgaven. Hvem står øverst på Olympen af græske film-demiguder? Er det … Continue reading Afsnit 172: Bottom of the Barrel Podcast 4 – Hercules in New York

Rett etter palmesøndagstapet mot Liverpool gikk podden i gang med opptak, og stemningen er faktisk bedre enn man kunne fryktet! Gutta i panelet ser nemlig stort på det - og de er til og med optimistiske til at Hazard blir værende! I tillegg diskusjoner om blant annet Roman Abramovitsj - og Henning lanserer en "Heimebane-variant". Henning Christensen, Eirik Havdahl, Chris Matre, Knut Einar Mjåvatn og Christopher I. Sandøy på Olympen i Oslo.

Rett etter palmesøndagstapet mot Liverpool gikk podden i gang med opptak, og stemningen er faktisk bedre enn man kunne fryktet! Gutta i panelet ser nemlig stort på det - og de er til og med optimistiske til at Hazard blir værende! I tillegg diskusjoner om blant annet Roman Abramovitsj - og Henning lanserer en "Heimebane-variant". Henning Christensen, Eirik Havdahl, Chris Matre, Knut Einar Mjåvatn og Christopher I. Sandøy på Olympen i Oslo.

Arbetare i alla stater, förenen eder kring denna sagopodd. Röda fanor, hundkungar och åter igen ett besök till Olympen blir det när Samuel och Fredrik berättar historiens bästa historier på temat första maj. 

Den amerikanska poeten och konstnären Jen Bervin har gjort nya dikter "ovanpå" Shakespeares sonetter. Lars Hermansson läser hennes stympade sonetter och funderar över originalitetens betydelse idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag knappar in några ord på datorn: Det är naturligt slem på spikhuvudet. Varför skrev jag så? Vad då slem på spikhuvudet? Jag stirrar på orden. Orden stirrar tillbaka med sina svarta pixlar. Var det ens jag som skrev det där? Det kändes som det bara kom. Men varifrån? Från bakhuvudet? Själens dunkla natt? Slem på ett spikhuvud: hade jag inte något slags tanke innan orden kom? Någon idé eller föreställning? Något som orden skulle uttrycka? Eller var det bara tomt och så plötsligt, som en blixt: Det är naturligt slem på spikhuvudet? när alla vara originella var det inte så originellt att vara originell längre Föreställningen om att skapa något nytt har alltid funnits men var länge något som bara gudar kunde. Alla kulturer har en skapelseberättelse som redogör för gudarnas kreativitet. Hur världen uppstod när ingenting blev någonting. De människor som gudarna så småningom skapade kunde bara tillverka sådant som gudarna redan tänkt ut. Det fanns en förlaga, en idé. Den här strukturella hierarkin tycks finnas i de flesta mytologier och skapelseberättelser, självfallet med stora variationer. I västvärlden är den kanske tydligast formulerad, eller i alla fall mest bekant, genom Platons tankar om formerna, det som tidigare kallades idéläran. Det där att till exempel ordet stol är en avbild av den fysiska stolen som in sin tur är en avbild av stolens eviga form, som är av något slags gudomligt ursprung, om än inte skapad av Zeus själv eller någon annan av gudarna på Olympen. Att skapa nytt i världen är vid den här tiden inte människans uppgift. Den orörde röraren kallade Aristoteles den som en gång satte igång hela maskineriet. Med nyplatonism och kristendom flyttade denne förste, orörde rörare eller primus motor allt längre upp i de himmelska sfärerna. Filosofer, vetenskapsmän och konstnärer av alla de slag hade till uppgift att uttolka och förstå den gudomliga planen som var fastslagen en gång för alla. Somliga gjorde det bättre än andra, de blev kallade mästare. Hade en konstnär svårt att själv få syn på den eviga förlagan kunde han åtminstone kopiera mästaren.  Det vi läser är alltså stympade sonetter. Idén om eviga former av gudomligt ursprung och mästare att förhålla sig till fick i västvärlden en kraftig törn i och med upplysningen som ledde fram till guds förmodade död i slutet av 1800-talet. Men den lyckades överleva genom att sätta det skapande geniets originalitet och autenticitet i guds ställe, det hierarkiska förhållandet gällde nu mellan mer eller mindre originella skapande genier, tills det började gå inflation i originalitet när alla vara originella var det inte så originellt att vara originell längre. Originell blev man istället genom att avsäga sig originalitet och skaparkraft, och återigen börja förhålla sig till och bearbeta någon annans material, en mästares kanske eller en simpel hantverkares, som när Marcel Duchamp hittade en pissoar som han lyfte ur dess sammanhang, signerade med pseudonymen R. Mutt och försökte få utställd som konstverk på de Oberoendes Salong i New York 1917. Ett koncept som har visat sig livskraftigt ända in i våra dagar, om än kanske inte särskilt originellt längre. Vad är originellt idag? Är originalitet ens relevant? Frågorna uppstår när jag läser den amerikanska konstnären och poeten Jen Bervins bok "Nät". Bervin skapar nya dikter utifrån ett urval av Shakespeares sonetter eller om man så vill: översättaren Niclas Nilsson skapar nya dikter utifrån Eva Ströms översättning av detta urval sonetter. Shakespeares ord är tryckta i grått, och några få av Bervin och Nilsson utvalda ord ur varje sonett tryckta i svart, så att en ny dikt uppstår ovanpå eller inne i Shakespeares förlaga. En finess i Bervins originaltitel Nets som går förlorad i översättning är att den går att läsa som andra halvan av ordet sonnets. Det vi läser är alltså stympade sonetter. Och det går att tänka på boken i termer av våld och exploatering. Bervin utnyttjar de världskända dikterna för att få uppmärksamhet. Hennes svarta ord syns omedelbart när du slår upp en boksida, Shakespeares ljust grå är knappt synliga, som vore de på väg att blekna bort. Bervins dikter lägger sig på eller över förlagan. Det är också hennes namn som står tryckt på boken. Hon stjäl showen kan man tycka. Å andra sidan finns ju Shakespeares sonetter där att läsa i sin helhet för den som skärper blicken, och Bervins dikter är också så korta, oftast inte längre än sju, åtta ord, att de efter en stunds läsning upplevs som ofullständiga utan förlagan. Det är alltså inte fråga något fadermord här. Bervin vare sig haussar eller baissar sin mer berömda kollega. Hon förhåller sig. På olika sätt i olika dikter. I fallet med Shakespeares kanske mest älskade sonett, nummer 18, vars första rad på engelska lyder Shall I compare thee to a summers day, och i Eva Ströms svenska översättning Ska jag dig likna vid en sommardag är Bervins sex ord långa kommentar, ja kommentar är nog rätt ord här, ganska syrlig. Förlagans kaxiga hymn där författaren prisar sin älskades skönhet, men än mer sin egen hantverksskicklighet, eftersom diktens skönhet till skillnad från kärleksobjektets, är evig, kokar Bervin ned till den lakoniska utsagan: Du är skymd av vissna ögon Jag har alltid tänkt att eventuell originalitet sitter mer i utförandet än i gesten Konceptuell poesi och konst riskerar ibland att hamna i ett osunt maktförhållande till sin förlaga. Shakespeares sonetter kan kanske klara av en del omild behandling, vanskligare är det när materialet till exempel består av dokument över mänsklig grymhet. Som när den amerikanska poeten och juristen Charles Reznikoff i boken "Förintelsen" från 1976 bearbetade protokollen från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna till ett slags konceptuell vittnespoesi. De flesta är eniga om att resultatet inte på något sätt var stötande, tvärtom. Däremot väckte det ramaskri i den amerikanska litterära offentligheten när poeten Kenneth Goldsmith en kväll på Brown University läste upp obduktionsprotokollet efter den mördade Michael Brown som poesi. Brown var en artonårig svart amerikan, som obeväpnad sköts till döds av en vit polisman i Ferguson, Missouri, i november 2014. Även Kenneth Goldsmith är vit. Och det var framför allt det som gjorde folk upprörda. Jag tänker att det inte hade hjälpt om Goldsmith varit svart eller latino som en del menade. Idén är helt enkelt inte tillräckligt bra, den är plump, okänslig. Om den är originell eller inte är liksom ovidkommande. Den stora skillnaden mellan Reznikoffs och Goldsmiths verk är ju att det bakom Reznikoffs ligger ett minutiöst redigeringsarbete, medan Goldsmith helt litar på sin idé. Jag har alltid tänkt att eventuell originalitet sitter mer i utförandet än i gesten, i byggstenarna snarare än i strukturen. Jag menar hur många riktigt originella litterära idéer kläcks det på ett århundrade? Någon säger: Jag ska skriva en tjock roman om en tjej som vägrar gå upp ur sängen Någon annan säger: Jag ska skriva en diktsamling som samplar material från ballistiska undersökningar. Ja ja, gör det. Resultatet kan säkert bli originellt, om ni jobbar lite. Lars Hermansson, författare och kritiker Litteratur Jen Bervin: Nät. Översättning Niclas Nilsson, utifrån Eva Ströms Shakespearetolkning. Rámus förlag, 2018.

Episode 7 - Olympens R-r-rap Machine Hvad sker der når man blander akademiske brilleaber og løsbuksede hiphopbumser? Ingen ved det. Vi ved det stadig ikke, men cocktailen er god. What a day to be alive, my friend!

Olympiske dråber Fredag d. 8. september tog vi ud til MEF-instituttets fredagsbar for at humorafstemme, quizze og spise popcorn. What a day to be alive, my friend!

I det antika Egypten avslutas varje dag med något magiskt. Solguden Ra sjunker ned på himlen och för att i ett dramatiskt skådespel till slut sväljas hel av himmelsgudinnan Nut. En vacker berättelse och framförallt en perfekt illustration över hur mänskligheten använt gudar för att beskriva världen. Men vad händer när gudarna bara är retstickor? Väsen som blivit föremål för utbroderade historier? Eller bara lärosägner som egentligen handlar om att fråga sig hur det är att vara människa. Obiter Dictum blickar mot Olympen och kopplar ett episkt grepp om gudar av igår och idag.

Ölpodden har varit i vårt kära grannland Norge för att undersöka den norska ölscenen. I sista avsnittet av tre besöker programledaren CC Norges vackra huvudstad Oslo för att hitta de bästa destinationerna för ölturisten. Det blir fullt upp för CC, som på en kväll hinner besöka Crowbar & Bryggeri, Café Sara, Håndverkerstuene, Dr Jekyll´s Pub, Olympen, Schouskjellaren och Tilt! Det blir även ett möte med bryggaren Mats Eder och CC hittar en av sina favoritöl! Mycket nöje!

I det antika Egypten avslutas varje dag med något magiskt. Solguden Ra sjunker ned på himlen för att i ett dramatiskt skådespel till slut sväljas hel av himmelsgudinnan Nut. En vacker berättelse och framförallt en perfekt illustration över hur mänskligheten använt gudar för att beskriva världen. Men vad händer när gudarna bara är retstickor? Väsen som blivit föremål för utbroderade historier? Eller bara lärosägner som egentligen handlar om att fråga sig hur det är att vara människa. Obiter Dictum blickar mot Olympen och kopplar ett episkt grepp om gudar av igår och idag.

Fredag den 23 april 11.03 och söndag den 25. 4. kl.19.03 Fråga Barnen! är programmet dit nyfikna och diskussionslystna personer i alla åldrar är välkomna att ringa. Telefonnumret är 08/ 24 15 00 och telefonslussen öppnar kl.10.00. Barnpanelen kommer från två olika skolor: Albin Schylander, Linnéa Lejon och Sebino Zalbo Veschetti kommer från friskolan Hugin i Norrtälje. Daniel Källberg, Ellinor Höög och Alexander Palmér Guiance från Olympen i Fruängen. Jordbruksminister Eskil Erlandsson är veckans gästfrågare. Programledare för veckans Fråga Barnen! är Johan Thorstenson. Och det är sista gången den här barnpanelen är med och svarar på frågor. Är du elev eller lärare? Vill din skola vara med nästa termin och utse några elever till barnpanelen?Skriv till fragabarnen@sr.se och berätta lite om er!

Fredag den 26 mars 11.03 och söndag den 28.3 19.03 Fråga Barnen! är programmet dit nyfikna och diskussionslystna personer i alla åldrar är välkomna att ringa. I barnpanelen sitter elever som går i fjärde, femte och sjätte klass. Telefonslussen öppnar 09.30 och telefonnumret är 08/ 24 15 00! Välkomna att ringa eller maila på fragabarnen@sr.se eller kommentera här nedan! Programledare för veckans Fråga Barnen! är Johan Thorstenson. Säsongens barnpanel består av elever från två olika skolor. Albin Schylander, Linnéa Lejon och Sebino Zalbo Veschetti kommer från friskolan Hugin i Norrtälje, Daniel Källberg, Ellinor Höög och Alexander Palmér Guiance från Olympen i Fruängen. Gästfrågare i programmet är Elisabeth Cleve, barnpsykolog och författare. Hon kommer att ställa en fråga som relaterar till veckans tema i Tendens: "Livstråden går av".      

Fredag den 26 februari 11.03 och söndag den 28.2. kl.19.03 Fråga Barnen! är programmet dit nyfikna och diskussionslystna personer i alla åldrar är välkomna att ringa. Barnpanelen kommer från två olika skolor: Albin Schylander, Linnéa Lejon och Sebino Zalbo Veschetti kommer från friskolan Hugin i Norrtälje. Daniel Källberg, Ellinor Höög och Alexander Palmér Guiance från Olympen i Fruängen. Programledare för veckans Fråga Barnen! är Anton Berg. Veckans gästfrågare är Michael Alonzo som hakar på Tendens tema "Pappor utan barn". Han frågade barnpanelen vad de tycker frånskilda pappor ska göra om de inte får träffa sina barn? Lyssna på barnpanelens svar!        Första frågan till barnpanelen handlade om rösträttsåldern. Borde den sänkas till åtta år? Lyssna! Flera lyssnare blev oroade över banpanelens svar på mailfrågan: Vad skulle ni göra om lärarna rymde från skolan? Här kan ni lyssna på vad barnpanelen sade: E-post från lyssnare: Hej, jag lyssnar precis på Fråga Barnen! (söndag kväll 28 februari). Trist att höra att barn vill förstöra sina skolor om de får chansen. Uppfattade inte riktigt men det lät som om kvinnan som ringde efter att detta sagts tyckte att det var kul och fantastiskt. Jag är läraree och i senaste numret av Nya Skolvärlden kan man läsa att notan för de sex största skolbränderna 2009 var en halv miljard kronor. Detta var alltså kostnaden bara för de sex allvarligaste incidenterna. Inte särskilt roligt. Hade varit intressant om någon ville göra en granskning av varför Sverige är så hårt drabbat (enligt artikeln  värst i världen. Tycker inte det är särskilt kul att vandalisering framställs som något tokroligt. Inte alls. MVH, John Jönsson Jag lyssnar alltid på P1 och även barnpanelen. Men i dag spårade programmet ut fullständigt. Först ansåg barnen att de skulle få rösta, sedan tänkte de stjäla lärarnas pengar och slå sönder skolan ifall lärarna har lämnat skolan. Jag tycker att barnen omyndighetsförklarade sig själva. I den situationen borde programledaren kopplat tillbaka till rösträtten och ifrågasatt barnens bedömningsförmåga. Nu blev det inte seriöst. Ingela L Tack för ett bra program. Dock vill jag säga att det här med att sänka rösträtten verkar vara en dålig idé vilket förstärks av att panelen talar om att slå sönder skolan etc. Helt klart är de inte mogna uppgiften. Michael Nilsson Barnen vill ha rösträtt och i samma veva säger de att det är kull att vandalisera skolan. Man får undra... Halina Anjedani Vad tycker du? Vad är det barnpanelen säger? Kommentera gärna direkt här på vår hemsida!

Fredagen 29.1 kl 11.03. Om du blev blind eller hamnade i rullstol - skulle du då vilja gå kvar i din gamla skola eller gå i en specialskola för elever med funktionsnedsättning? Det var en av frågorna barnpanelen fick att bita i denna gång. Fråga Barnen! är programmet dit nyfikna och diskussionslystna personer i alla åldrar är välkomna att ringa. Barnpanelen kommer från två olika skolor: Albin Schylander, Linnéa Lejon och Sebino Zalbo Veschetti kommer från friskolan Hugin i Norrtälje. Daniel Källberg, Ellinor Höög och Alexander Palmér Guiance från Olympen i Fruängen. Programledare för veckans Fråga Barnen! är Anton Berg. Veckans gästfrågare är Katarina Hahr, programledare för Sveriges Radios satsning Välviljans Apartheid, som synar hur samhället hanterar funktionshinder. - Om du blev blind eller hamnade i rullstol - skulle du då vilja gå kvar i din gamla skola eller gå i en specialskola för elever med funktionsnedsättning? frågade hon.  För att höra panelens svar, klicka Läs mer om Välviljans Apartheid Lyssnarbrev kommenterar gästfrågan: Det är ofta barnet självt som får betala för integrationen i vanliga skolan. Är vi gammalmodiga som blir ledsna när vi inte får tackkort för julklapparna vi ger? undrar en mormor och en morfar. Och apropå mannen som dömdes för att han gav en pojke som förstörde hans minigolfbana en örfil undrar en lyssnare: vad ska en vuxen göra när barn går över gränsen? Dessutom funderar panelen över hur det skulle vara att vara adopterad.