Podcasts about dickinsons

Emily Dickinson (18301886) är berömd för sitt instängda liv och sin vidöppna poesi. Ulf Karl Olov Nilsson tolkar mångtydigheten i hennes slutord. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är maj månad 1886 och amerikanska poeten Emily Dickinson ligger på sitt yttersta. Hon har just skrivit sitt livs allra sista brev. Det består av några ynka ord och skickas med postgången till hennes kusiner, systrarna Norcross. Brevet lyder i sin helhet: ”Dear Cousins, Called back, Emily”.Called back, hur översätter man det? ”Kallad tillbaka” kanske, även om det saknar all poetisk finess. Samma två ord är för övrigt inristade på poetens enkla gravsten. Kallad tillbaka till vad? Och från vad? Kände hon sig i ett vitalt ögonblick kallad tillbaka till jordelivet efter att ha närmat sig eftervärlden? Eller ville hon meddela kallelsen tillbaka till oändligheten, det tillstånd som finns innan livet? Till och med i sina sista stunder hade poeten öga för det flertydiga.Men orden Called back har också en populärkulturell förlaga. Det är titeln på en bästsäljande romantisk deckare skriven 1883 av pseudonymen Hugh Conway. Den handlar om en blind man som blir vittne till ett mord och sedan gifter sig med en kvinna som lider minnesförlust. Båda blir called back i bemärkelsen att mannen återfår synen och kvinnan sitt minne. Dessutom löser de i god Sherlock Holmes-anda mordmysteriet. Dickinson läste boken och var, som hon skriver i ett brev, ”mycket imponerad” av denna ”gripande |haunting] berättelse”.Emily Dickinson föddes 1830 i Amherst, Massachusets, och dog på samma plats. Under sitt liv publicerade hon endast nio korta dikter, de flesta mot sin vilja. Efter hennes död hittade systern Lavinia fyrtio häften med Dickinsons poesi i en kista, okänd för omvärlden. Först fyra år efter hennes död publicerades ett första urval av de sammanlagt 1789 dikterna från hennes penna.Dickinson kom från en välbärgad familj med en socialt och politiskt betydelsefull plats i det lilla puritanska samhället. Hon läste exceptionellt mycket: naturvetenskap, King James Bibel, Shakespeare, dagstidningar och samtida skönlitteratur – favoriter var Elizabeth Barrett Browning, systrarna Brontë, George Eliot och Wilkie Collins roman The Woman in White – till en av många myter om den tillbakadragna och excentriska Dickinson hör att hon alltid gick klädd i vitt. Emily Dickinson kom att leva som ogift i sitt fäderneshem, men när hon var i 20-års åldern blev hon djupt fäst vid, och sannolikt förälskad i, sin väninna Susan Gilbert, som emellertid gifte sig med Austin Dickinson, poetens egen bror.Med tiden kom hon att isolera sig alltmer, hon stannade på sitt rum för att läsa och skriva och gick endast ut på nätterna för att vattna blommor i trädgården. Samtidigt upprätthöll hon en omfattande korrespondens – förunderligt vackra och förtätade brev – med vänner och litterärt betydelsefulla personer i trakten, tidskriftsredaktörer, präster, politiker, författare.Emily Dickinson levde ytterligare en vecka efter sitt allra sista brev. Hennes syster satt troget med henne vid dödsbädden. Brodern kom och gick. Hennes läkare Dr Bigelow gav henne den förmodligen felaktiga diagnosen Brights disease, en diffus njursjukdom. Sannolikt dog Dickinson av högt blodtryck vilket bland annat ledde till stroke. Enligt hennes brorsdotter Martha Dickinson Bianchi blev hennes sista ord: ”I must go in; the fog is rising”. ”Jag måste gå in; dimman stiger, dimman väller in.”Dessa slutord är vid närmare betraktelse nästan ordagrant hämtade ur ett brev som Dickinson skrev till samma kusiner, systrarna Norcross, två år tidigare. Där berättar hon om hur hon svimmat för första gången i sitt liv. Hon skriver: ”För åtta lördagkvällar sedan bakade jag en kaka med Maggie när ett stort mörker kom över mig. När jag vaknade stod Lavinia och Austin och en underlig läkare böjda över mig och jag antog att jag höll på att dö, eller att jag redan var död. Alla var snälla och vördnadsfulla och doktorn sa att sjukdomen var 'nervernas hämnd'.”Men sedan byter Dickinson helt utan förklaring spår i brevet och skriver: ”Den lille pojken vi la i jorden viker aldrig från min sida, hans dunkla sällskap är med mig, ännu. Men daggen kommer och jag måste gå in. Minnets dimma väller in.” Här kan vi alltså höra hennes slutord. ”I must go in. Memory's fog is rising.” Och omständigheterna är inte oviktiga.Den lille pojke som omtalas i brevet hette Gilbert och var son till brodern Austin och den älskade Susan Gilbert Dickinson. Dickinson själv var på intet sätt känd för att ha varit speciellt intresserad av barn, inte ens sina syskonbarn, men just lille Gilbert kom hon att älska djupt. Men det ohyggliga inträffar, gossen insjuknar åtta år gammal, i tyfoidfeber och natten han dör lyckas den hembundne Emily med en enorm kraftansträngning ta sig till huset där Susan och Austin bor. Trots att de är grannar har hon inte varit där på femton år! På natten drabbas hon av ohygglig huvudvärk och kräks. Efter pojkens död blir hon sängliggande i två månader och får diagnosen ”nervös utmattning”. Hon är förkrossad, hennes hälsa återhämtar sig aldrig.Varför kom den lille gossen att betyda så mycket för henne? Och hur kunde hans död så till den grad bryta ned hennes livskraft? Den lika freudianske som amerikanske psykiatern John Cody föreslår i en psykobiografi från 1971, After great pain, the inner life of Emily Dickinson, att det hade med poetens egen mor att göra: Gilbert föddes i samband med att modern fick en förlamande hjärnblödning och moderns hjälplöshet och behov av omvårdnad, argumenterar Cody, gjorde att Dickinson själv för första gången kunde känna moderliga känslor. Själv vill jag snarare tro att det, förutom gossens omvittnat obestridliga charm, också hade med hans namn att göra, alltså Gilbert, som alltså var den älskade Susan Gilberts flicknamn.I de sista orden ”I must go in; the fog is rising”, som jag tolkar det, ligger alltså en hälsning fylld av kärlekssorg till pojken och hans mor. I sin tillgivenhet till gossen fick Dickinson utrymme för en ren, och denna gång enklare, kärlek till den adressat som hon skrivit så många förtätade brev, och skickat så många dikter. Ja, till Susan Gilbert skickade hon fler dikter än till någon annan, 276 stycken. Och i ett brev från 1875 fick Gilbert den kanske största kärlekshyllning som överhuvudtaget går att tänka sig, åtminstone om man är poet på allvar: ”Med undantag av Shakespeare, har du skänkt mig mer kunskap än någon levande varelse”.Ulf Karl Olov Nilssonförfattare, psykoanalytiker och översättare av bland annat Emily Dickinsons poesi

Skid Row trennen sich von ihrem Sänger. Musik-Streaming gerät bei Metalheads immer öfter in die Kritik. The Vision Bleak im Interview. Neue Alben von Riot V, Týr, Korpiklaani u.a. Back In Black – das Metal-Update Gesundheit muss vorgehen: Erik Grönwall verlässt Skid Row – wie geht die Band mit dem Verlust ihres Sängers um, und was bedeutet das für Sebastian Bach? Von Bach zu Reibach: Iron Maiden-Sänger Bruce Dickinson und M. Shadows (Avenged Sevenfold) äußern Kritik an Musik-Streamingdiensten – haben aber auch Vorschläge, wie sich die Situation für Musikerinnen und Musiker, Anbieter und Fans verbessern könnte. Auch die deutsche Start-up- und Metal-Szene ist nicht untätig ...! Steel Meets Steel – neue Alben im Härtetest Das Podcast-Duo nimmt sich diesmal diese neu erscheinenden Metal-Alben vor: Korpiklaani RANKARUMPU Týr BATTLE BALLADS Riot V MEAN STREETS Deicide BANISHED BY SIN Hörproben der neu erschienenen Alben und aller anderen Bands, die wir in unserem Podcast erwähnen, findet ihr in unserer METAL HAMMER Podcast Playlist auf Spotify. https://open.spotify.com/playlist/3nsADgN3dZvnjBaMcCKc44 Don't Talk To Strangers – das METAL HAMMER Podcast-Interview METAL HAMMER-Volontärin Annika Eichstädt spricht mit The Vision Bleak über deren neues Album WEIRD TALES (Album des Monats in METAL HAMMER-Ausgabe 05/2024!). So geht es weiter Nächsten Freitag, den 12.4. hört ihr eine neue Sonderfolge „40 Jahre METAL HAMMER – Der Jubiläums-Podcast“, mit unter anderem den Scorpions! Die nächste reguläre Podcast-Folge erscheint am 19.4.2024. Dann zu Gast: Accept! Den METAL HAMMER Podcast gibt es alle zwei Wochen am Freitag neu unter www.metal-hammer.de/podcast, auf Spotify, Deezer, Amazon und überall, wo es Podcasts gibt. Vergesst nicht, uns zu folgen, um zu erfahren, wie es weitergeht! Die frischesten Alben, die spannendsten Neuigkeiten, der ein oder andere Blick hinter die METAL HAMMER-Kulissen – und in jeder Episode ein stahlharter Gesprächspartner: METAL HAMMER gibt es jetzt auch zum Hören! Der METAL HAMMER Podcast versorgt euch alle 14 Tage mit allem, was die Metal-Welt bewegt. Moderiert wird die schwermetallische Podcast-Reihe von Chefin vom Dienst Katrin Riedl und Chefredakteur Sebastian Kessler. Impressum: https://www.metal-hammer.de/impressum/, Datenschutzerklärung: https://www.metal-hammer.de/datenschutz/ Schnitt: Dominik Winter Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Undantagstillståndet tycks utöva en särskild dragningskraft på människan. Men vad handlar den här längtan om, egentligen? Det funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i april 2022.Så länge jag kan minnas har jag tyckt om undantagstillstånd. När gränserna tillfälligt dras om och dras upp kring en liten luftficka vid sidan av det som är världen. Där ramarna är få men konkreta. Det här är vad du nu har att förhålla dig till. Kanske är det ett tecken på att jag är rädd för friheten, för de stora vidderna. Att jag är rädd för allt som sägs vara möjligt att göra och vara i den värld jag vanligtvis lever i. Men jag känner mig oftast friare när reglerna är tvingande. Eller nej. Inte när reglerna är tvingande, men när ramarna är klara. När det tydligt framgår vad som är möjligt och omöjligt.Ett måhända banalt men konkret exempel på detta är kläders funktion som identitetsuttryck när man är på resande fot. Bortrest är jag begränsad av de plagg som ryms i min väska. Jag har inte min fulla garderob, jag saknar den annars nästan oändliga möjligheten till kombination av alla plagg jag samlat på mig genom åren nu när jag är över 40, tjänar bra och sällan slänger något. I stället får jag lov att bygga mig min identitet med de få plagg jag packat ned. Det väcker min kreativitet, det får mig att bestämma mig för att det banne mig ska gå att göra något av detta. Jag ska kunna iscensätta mig själv, trots de begränsade verktygen. Kanske är det också så enkelt som att det finns en tröst i att tvingas gilla läget och klara sig med det man har?Jag tänkte mycket på detta med undantagstillståndet som plats efter att jag under våren 2021 blivit sjuk i Covid-19 och tvingats till karantän. Jag var aldrig särskilt dålig, men som för många andra var det en långdragen process och därför tillbringade jag tre veckors tid i ett undantagstillstånd där ramarna var just få, tydliga och konkreta: Inte umgås med någon förrän du haft två feberfria dagar och mår tydligt bättre. Jag fick det jag behövde levererat av anhöriga till min dörr. Sjukdomen gjorde att jag vare sig hade ork eller lust att laga mat så jag levde på yoghurt, stekt haloumi och marmeladmackor. Jag skapade tillfälliga egna, nästan hemliga, rutiner i detta fort som är min lilla lägenhet.Allt sedan tonåren har tanken på att bli sängliggande, sjukhusbunden, under en längre tid lockat mig. Jag har inte sett sjukdom framför mig då, jag har sett ett undantagstillstånd. En situation där ramarna är få och tydliga och där de skänker mig obruten tid att läsa, tänka och skriva. Inget annat som stör. Men vad jag i min Covid-karantän inte gjorde var att skriva. Det jag alltid annars beklagar att jag inte får tillräckligt med tid till. Det jag älskar. När min fantasi om en sådan begränsad och inrutad tillvaro i vilken kreativiteten kan frodas blev verklighet, då sprack drömmen.När jag sedan släpptes ut ur min isolerade tillvaro och återigen översköljdes av frihet (även om den ju tillfälligt var mer begränsad än vanligt för oss alla under pandemin), men också avkrävdes val och prestationer, tittade jag längtansfullt tillbaka in i mitt karantänfort. Jag bannade mig själv för att jag inte bättre hade klarat av att nyttja och njuta mer av det som undantagstillståndet brukar erbjuda mig. En begränsad hög med byggklossar att, om än tillfälligt, skapa mig själv med. Ta det jag var tilldelad och skapa mig en tillvaro, en identitet. I detta fall också en identitet jag så länge eftersträvat och sett som den ultimata versionen av mig själv: den enslige författaren som inte har tid eller lust med värdsliga ting, utan som obrydd av omvärlden skapar och skapar.Kanske har jag föreställt mig en liknande tillvaro som Hans Castorps i Thomas Manns roman "Bergtagen". I romanen kommer Castorp som besökare till det luxuösa sanatoriet Berghof men blir på en läkares inrådan inlagd och stannar sedan i flera år. Castorp är, till skillnad från den tuberkulosdrabbade kusin han kom för att besöka, inte särskilt lungsjuk och kan på så vis njuta av den tydligt reglerade men kulturellt givande vistelsen. I likhet med Castorps situation har min dröm om att bli sängliggande handlat om just undantagstillståndet och den möjlighet till kontemplation, bildning och kreativitet jag fantiserat om att det möjliggör.Men när möjligheten gavs gick fantasin inte att förverkliga. I stället inmundigade jag passivt den ena skräpiga tv-serien efter den andra. Jo visst, några förlupna rader i dagboken och någon enstaka läst roman kom jag mig också för. Men inte erbjöd detta undantagstillstånd den där ljuva känslan av bubblande kreativitet, i vilket jag hade kunnat förfina min författaridentitet. Varför fungerade det inte denna gång? Kanske är sjukdom det enkla svaret på varför det uteblev. Kanske sätter virus faktiskt käppar i hjulet för skapande.Jag tänker på Emily Dickinson, den amerikanska poeten som levde mycket isolerat men som obönhörligen skrev, skrev, skrev. Instängd på sitt sovrum, där hon knappt träffade några andra än de närmaste, skrev Dickinson dikter och brev som efter hennes död gjort henne till en av västvärldens främsta poeter. Teorierna om hennes eventuella sjukdomstillstånd har främst rört sig om psykiatriska diagnoser, men skrev i isolation, det gjorde hon.Efter min Covid-karantän har jag börjat tivla på om jag skulle klara ett sådant liv jag så länge drömt om. Där Dickinsons förmodat psykiatriska tillstånd gjorde henne produktiv tycktes sjukdomskarantänen istället göra mig passiv. För det är ju inte sjukdom jag drömmer om. Jag drömmer om ett kreativt tillstånd och en identitet som skrivande människa. Att jag förlägger den drömmen i karantänen och sängliggandet, att jag fåfängt jämför mig med Dickinson, handlar snarare om den djupt rotade föreställningen om att den kvinnliga skrivakten måste ske i avskildhet. För att drömma om en kreativ identitet måste jag först drömma om kvinnligt kodad sjukdom.Och tar vi det ett steg längre handlar denna envisa dröm inte heller om kreativitet eller möjligheten att iscensätta en identitet. Den handlar, som så många av våra drömmar, om frihet. Men inte den sortens frihet som är formad av det moderna samhällets försök till ändlösa valmöjligheter, inte den frihet vi tror vi besitter då vi försöker forma våra identiteter. Utan den frihet som uppstår när vi slipper fatta beslut. När vi i stället för att oavbrutet behöva välja, får tid och ro att ägna oss åt det vi verkligen vill. Luther menade att människan blir fri genom sin tro, och vad är tro om inte att underkasta sig? Här finns kanske kärnan i min dröm om den strikt begränsade tillvaron, i drömmen om undantagstillståndet.Jag underkastar mig andras lagar och regler, inte för att tuktas utan för att bli fri.Maria Andersson Vogel, kulturskribent och doktor i socialt arbete

Då kör vi? Den åttonde delen i vår serie om skiljetecken handlar om det som symboliserar vår undran och stora ensamhet. Olof Åkerlund reflekterar över frågetecknet i ljuset av Emily Dickinsons poesi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras den 16 maj 2019.En gång för länge sedan i det forna Galiléen stod en ung kvinna inför en svår uppgift. Hon hade varit borta från sin trolovade på resa i några månader och under den tiden blivit gravid. Och nu skulle hon berätta för honom. Lyckligtvis så hade hon inte direkt varit med någon annan, men det gjorde knappast själva avslöjandet enklare. Han måste ha sett ut som ett frågetecken, hon som ett semikolon blinkande med ett ansträngt leende på läpparna.En sisådär 2013 år senare inträffade en historiskt sett mindre betydelsefull händelse när den svenska tidskriften Språktidningen anordnade en omröstning för att utse det främsta skiljetecknet; och eftersom folk som rangordnar skiljetecken gärna vill vara lite märkvärdiga, så vann så klart semikolon följt av tankstreck, medan frågetecknet kom näst sist, med fem procent av rösterna, obesegrat endast av parentes och kolon.Och det säger nog något om frågetecknets svaga ställning, både i allmänhet och inom litteraturen. Visst funkar det fint i barnbokstitlar som Var är min syster? Vem ska trösta knyttet? Och Vem har bajsat på mitt huvud? Och i genrelitteratur som Do androids dream of electric sheep? Liksom i en och annan kommersiell bästsäljare som Whats eating Gilbert Grape? Eller i putslustig populärvetenskap: Fiser fiskar? Varför har män bröstvårtor?Men när det kommer till poesin blir frågetecknet mer sällsynt, även i undrande titlar som Eva-Stina Byggmästars men hur små poeter finns det egentligen och Ann Jäderlunds Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Lysande undantag är Stig Larssons Wokas lax? Och i en klass för sig: Ulf Karl Olov Nilssons poesibok från 2013 vars själva titel är ett frågetecken, och i vilket man kan få ta del av djuplodande funderingar som Vad är utmärkande för en handling? och Är poeter bättre på poesi än psykologer på psykologi?.Det finns något humoristiskt i frågetecknets definitiva karaktär. Men också något allvarligt.Just Ann Jäderlund använder faktiskt frågetecken innanför pärmarna i boken med det långa namnet, som i den självlysande frågan Varför är vi inte i Paradiset?En poet som faktiskt befann sig i paradiset var amerikanska Emily Dickinson, som översatts tills svenska av just Jäderlund. I en dikt målar hon upp en bild av naturen som sin motsvarighet till kyrkan och avslutar med att konstatera att i stället för att komma till himmelriket till sist, går hon dit hela tiden. Men paradiset har som bekant alltid en orm som rasslar i buskarna.Dickinson var skeptisk till att låta sina dikter gå i tryck och det är lätt att förstå varför. Det knappa dussin poem som publicerades anonymt under hennes levnad, utsattes för misshandel av redaktionella petmånsar, åtlydande dåtidens gudomliga regelverk för interpunktion. Rader bröts om, skiljetecken byttes ut.Ett särskilt smärtsamt fall gäller dikten A narrow fellow in the grass, som Springfield Daily Republican lät trycka på Alla hjärtans dag 1866 med den prosaiska titeln The snake  ormen. Redan där kan man känna rysningen från sovrummet på andra våningen av huset Homestead, i Amherst, Massachusetts poetens föredragna tillhåll. Men titeln är bara början på problemen.Emily Dickinson älskade tankstreck dash på engelska som hon fällde ner som vägbommar i sina dikter Dash! Dash! Dash! de dirigerar om trafiken, höjer och sänker farten, och belyser utvalda passager tankstrecken fyller kort sagt alla funktioner som övriga skiljetecken brukar göra och mer därtill.Men på tredje raden hade tidningsredaktörerna i all sin vishet placerat ett frågetecken. Och trots att de gjorde ett flertal andra ovälkomna ingrepp så var det just detta tillägg som gjorde Dickinson verkligt beklämd.Frågetecknet var inte en vägbom utan en återvändsgränd.Nu kunde orden Did you not enbart knytas till de föregående You may have met him och inte längre sikta framåt mot His notice sudden is.A narrow fellow in the Grass handlar på ytplanet om just en orm som rör sig genom gräset, så långt hade redaktörerna på Springfield Daily Republican rätt. Och även om skiljetecknet var okänsligt placerat, så är dikten som gjord för att någonstans hysa ett frågetecken. För vad är ett frågetecken om inte en orm som slingrar sig? Eller en daggmask som bitits itu av en fågel, som i A Bird came down the Walk en annan av Dickinsons dikter.Vid närmare eftertanke så är nog båda de där liknelserna lite för mjuka på något vis. Ett frågetecken är som sagt något definitivt, halva tecknet sammanfaller ju faktiskt med ett utropstecken. Jag vill nog snarare likna det vid en skruvkrok, på vilken man kan hänga upp sin undran för allmän beskådan. Att sätta ut ett frågetecken är att blotta sig. Antingen genom att visa sin okunskap eller genom sälla sig till en av alla de där banala människor som kräver klara svar från ett kallt och likgiltigt universum. Vad är meningen med livet? Varför är det alltid fullbokat i tvättstugan?I en senare version av sin dikt infogade Emily Dickinson faktiskt ett frågetecken, men då redan efter tredje radens första halva You may have met him?, något som i strikt mening inte är en fråga. Och så där fungerar det ju även i det messande vardagsspråket, vi påstår saker med frågetecken och frågar med punkt. Och risken för missförstånd är så gott som obefintlig. En fråga visar sig i ordföljden och i förekomsten av vissa frågepronomen eller adverb som vem, hur och varför.Det finns inget svar, men våra frågor och vår längtan får mysteriet att lysa upp.Men när frågetecknet utelämnas efter en fråga i poesin så måste det vara betydelsebärande. Det kan handla om att behålla flödet, att skapa mångtydighet, men kanske har det också ibland att göra med en rädsla för att blotta sig, bli banal. Det kan också ha att göra med en viss uppgivenhet, att man inte väntar sig ett svar på de stora frågorna.Gud står inte att finna skriver Emily Dickinsons, även om hennes syn på varken kristendom eller religion inte är fullt så enkel att reda ut som det kanske framstår. Nog finns det hos henne ett sökande efter tillvarons djup som skulle kunna kallas religiöst. Men hon såg ner på de tvärsäkra och deras ritualer och skrev, om jag fortsätter att likställa henne med sitt diktjag, att hon helgade sabbaten genom att stanna hemma, i en dikt som avslutas med tidigare nämnda vers om himmelriket på jorden. Tro är ett finurligt påhitt, heter det på ett annat ställe. Kanske var hon som antytts här och av henne själv en hedning, som såg den förtrollade naturen och tillvarons mysterier med klar, förundrad blick. Att vara mänsklig var för henne, med filosofen Glenn Hughes ord, att vara frågan. Det finns inget svar, men våra frågor och vår längtan får mysteriet att lysa upp.En frågande varelse, det är ingen dum beskrivning av vårt grubblande släkte. Men för att på allvar ge uttryck för vår längtan och desperation behöver vi också själva tecknet för vår undran.Och det ekar i en av våra allra mest smärtsamma frågor som nu för oss tillbaka i tiden och till inledningen av denna essä. Det gälla ropet från korset. Det är ingen mindre än Gud, avklädd och hånad, som för ett skälvande ögonblick har förlorat tron på sig själv: Varför har du övergivit mig?Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionen och producent för OBS

In dieser Folge starten wir mit der Zeit nach dem Album “Seventh Son Of A Seventh Son” - eine Zeit in der die Bandmitglieder alle erst mal eigene Wege gehen. Dann sprechen wir über das “Album Fear Of The Dark”. Es wird das vorerst letzte mit Bruce Dickinson als Sänger sein. Wir erklären, warum er die Band für eine längere Zeit verlässt und wer sein Nachfolger wird und warum es mit ihm dann bei Iron Maiden gar nicht mehr gut läuft.

Undantagstillståndet tycks utöva en särskild dragningskraft på människan. Men vad handlar den här längtan om, egentligen? Det funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Så länge jag kan minnas har jag tyckt om undantagstillstånd. När gränserna tillfälligt dras om och dras upp kring en liten luftficka vid sidan av det som är världen. Där ramarna är få men konkreta. Det här är vad du nu har att förhålla dig till. Kanske är det ett tecken på att jag är rädd för friheten, för de stora vidderna. Att jag är rädd för allt som sägs vara möjligt att göra och vara i den värld jag vanligtvis lever i. Men jag känner mig oftast friare när reglerna är tvingande. Eller nej. Inte när reglerna är tvingande, men när ramarna är klara. När det tydligt framgår vad som är möjligt och omöjligt.Ett måhända banalt men konkret exempel på detta är kläders funktion som identitetsuttryck när man är på resande fot. Bortrest är jag begränsad av de plagg som ryms i min väska. Jag har inte min fulla garderob, jag saknar den annars nästan oändliga möjligheten till kombination av alla plagg jag samlat på mig genom åren nu när jag är över 40, tjänar bra och sällan slänger något. I stället får jag lov att bygga mig min identitet med de få plagg jag packat ned. Det väcker min kreativitet, det får mig att bestämma mig för att det banne mig ska gå att göra något av detta. Jag ska kunna iscensätta mig själv, trots de begränsade verktygen. Kanske är det också så enkelt som att det finns en tröst i att tvingas gilla läget och klara sig med det man har?Jag tänkte mycket på detta med undantagstillståndet som plats efter att jag under våren 2021 blivit sjuk i Covid-19 och tvingats till karantän. Jag var aldrig särskilt dålig, men som för många andra var det en långdragen process och därför tillbringade jag tre veckors tid i ett undantagstillstånd där ramarna var just få, tydliga och konkreta: Inte umgås med någon förrän du haft två feberfria dagar och mår tydligt bättre. Jag fick det jag behövde levererat av anhöriga till min dörr. Sjukdomen gjorde att jag vare sig hade ork eller lust att laga mat så jag levde på yoghurt, stekt haloumi och marmeladmackor. Jag skapade tillfälliga egna, nästan hemliga, rutiner i detta fort som är min lilla lägenhet.Allt sedan tonåren har tanken på att bli sängliggande, sjukhusbunden, under en längre tid lockat mig. Jag har inte sett sjukdom framför mig då, jag har sett ett undantagstillstånd. En situation där ramarna är få och tydliga och där de skänker mig obruten tid att läsa, tänka och skriva. Inget annat som stör. Men vad jag i min Covid-karantän inte gjorde var att skriva. Det jag alltid annars beklagar att jag inte får tillräckligt med tid till. Det jag älskar. När min fantasi om en sådan begränsad och inrutad tillvaro i vilken kreativiteten kan frodas blev verklighet, då sprack drömmen.När jag sedan släpptes ut ur min isolerade tillvaro och återigen översköljdes av frihet (även om den ju tillfälligt var mer begränsad än vanligt för oss alla under pandemin), men också avkrävdes val och prestationer, tittade jag längtansfullt tillbaka in i mitt karantänfort. Jag bannade mig själv för att jag inte bättre hade klarat av att nyttja och njuta mer av det som undantagstillståndet brukar erbjuda mig. En begränsad hög med byggklossar att, om än tillfälligt, skapa mig själv med. Ta det jag var tilldelad och skapa mig en tillvaro, en identitet. I detta fall också en identitet jag så länge eftersträvat och sett som den ultimata versionen av mig själv: den enslige författaren som inte har tid eller lust med värdsliga ting, utan som obrydd av omvärlden skapar och skapar.Kanske har jag föreställt mig en liknande tillvaro som Hans Castorps i Thomas Manns roman "Bergtagen". I romanen kommer Castorp som besökare till det luxuösa sanatoriet Berghof men blir på en läkares inrådan inlagd och stannar sedan i flera år. Castorp är, till skillnad från den tuberkulosdrabbade kusin han kom för att besöka, inte särskilt lungsjuk och kan på så vis njuta av den tydligt reglerade men kulturellt givande vistelsen. I likhet med Castorps situation har min dröm om att bli sängliggande handlat om just undantagstillståndet och den möjlighet till kontemplation, bildning och kreativitet jag fantiserat om att det möjliggör.Men när möjligheten gavs gick fantasin inte att förverkliga. I stället inmundigade jag passivt den ena skräpiga tv-serien efter den andra. Jo visst, några förlupna rader i dagboken och någon enstaka läst roman kom jag mig också för. Men inte erbjöd detta undantagstillstånd den där ljuva känslan av bubblande kreativitet, i vilket jag hade kunnat förfina min författaridentitet. Varför fungerade det inte denna gång? Kanske är sjukdom det enkla svaret på varför det uteblev. Kanske sätter virus faktiskt käppar i hjulet för skapande.Jag tänker på Emily Dickinson, den amerikanska poeten som levde mycket isolerat men som obönhörligen skrev, skrev, skrev. Instängd på sitt sovrum, där hon knappt träffade några andra än de närmaste, skrev Dickinson dikter och brev som efter hennes död gjort henne till en av västvärldens främsta poeter. Teorierna om hennes eventuella sjukdomstillstånd har främst rört sig om psykiatriska diagnoser, men skrev i isolation, det gjorde hon.Efter min Covid-karantän har jag börjat tivla på om jag skulle klara ett sådant liv jag så länge drömt om. Där Dickinsons förmodat psykiatriska tillstånd gjorde henne produktiv tycktes sjukdomskarantänen istället göra mig passiv. För det är ju inte sjukdom jag drömmer om. Jag drömmer om ett kreativt tillstånd och en identitet som skrivande människa. Att jag förlägger den drömmen i karantänen och sängliggandet, att jag fåfängt jämför mig med Dickinson, handlar snarare om den djupt rotade föreställningen om att den kvinnliga skrivakten måste ske i avskildhet. För att drömma om en kreativ identitet måste jag först drömma om kvinnligt kodad sjukdom.Och tar vi det ett steg längre handlar denna envisa dröm inte heller om kreativitet eller möjligheten att iscensätta en identitet. Den handlar, som så många av våra drömmar, om frihet. Men inte den sortens frihet som är formad av det moderna samhällets försök till ändlösa valmöjligheter, inte den frihet vi tror vi besitter då vi försöker forma våra identiteter. Utan den frihet som uppstår när vi slipper fatta beslut. När vi i stället för att oavbrutet behöva välja, får tid och ro att ägna oss åt det vi verkligen vill. Luther menade att människan blir fri genom sin tro, och vad är tro om inte att underkasta sig? Här finns kanske kärnan i min dröm om den strikt begränsade tillvaron, i drömmen om undantagstillståndet.Jag underkastar mig andras lagar och regler, inte för att tuktas utan för att bli fri.Maria Andersson Vogel, kulturskribent och doktor i socialt arbete

And we're back. And we enter Hell. The Dickinsons are creepy. Sue does her best Marlene Dietrich. Henry kills a man. And Emily, in the midst of this, loses everything and finds real hope at the bottom of the darkest depths. My Life had stood - a Loaded Gun - In Corners - till a Day The Owner passed - identified - And carried Me away - And now We roam in Sovreign Woods - And now We hunt the Doe - And every time I speak for Him The Mountains straight reply - And do I smile, such cordial light Opon the Valley glow - It is as a Vesuvian face Had let it's pleasure through - And when at Night - Our good Day done - I guard My Master's Head - 'Tis better than the Eider Duck's Deep Pillow - to have shared - To foe of His - I'm deadly foe - None stir the second time - On whom I lay a Yellow Eye - Or an emphatic Thumb - Though I than He - may longer live He longer must - than I - For I have but the power to kill, Without - the power to die -

Hoo boy, that episode title is a STRETCH. This time around, we head to a lunatic asylum with the Dickinsons and discuss Episode 6 of Season 3 of Dickinson, "A Little Madness in the Spring," written by the kick-ass Ayo Edebiri and directed by one of our favorites, Silas Howard. We discuss Victorian Era approaches to mental health care (surprisingly better than you'd think for a bit there... and then things disintegrate quickly!), arbitrary systems of control (they're EVERYWHERE), and the benevolence or self-preservation of Susan Gilbert Dickinson (is it always 'or'? is it never 'and'?). I don't know about you, but we're ready for winter to end so that we can indulge in a little bit of spring-based madness of our own. A little Madness in the Spring Is wholesome even for the King, But God be with the Clown – Who ponders this tremendous scene – This whole Experiment of Green – As if it were his own!

Welcome back listeners as we cover Dickinson season 3 episode 3, written by Sophie Zucker and directed by Rachael Holder. In this episode Emily frantically tries to do her best to help, and muses on the purpose of writing her poetry. Meanwhile Ben and Kyle drawl on about the nature of art, Emily's unusual behaviour and how the Dickinsons are all just so EXTRA... You can contact us on edictsonedicks@gmail.com The Soul has Bandaged moments - When too appalled to stir - She feels some ghastly Fright come up And stop to look at her - Salute her, with long fingers - Caress her freezing hair - Sip, Goblin, from the very lips The Lover - hovered - o'er - Unworthy, that a thought so mean Accost a Theme - so - fair - The soul has moments of escape - When bursting all the doors - She dances like a Bomb, abroad, And swings opon the Hours, As do the Bee - delirious borne - Long Dungeoned from his Rose - Touch Liberty - then know no more - But Noon, and Paradise The Soul's retaken moments - When, Felon led along, With shackles on the plumed feet, And staples, in the song, The Horror welcomes her, again, These, are not brayed of Tongue -

Join Ben and Kyle on a trip to the opera with Emily and the rest of the Dickinsons as they watch a touring company's performance of La Traviata. We discuss fame, music, rapturous experiences with art, and killing birds. Also, expect a forthcoming addendum to this episode- there's lots left to uncover. Emily's poem from this episode is incredible. Do yourself the favor and find the recording of Ella Hunt singing it: Split the Lark - and you'll find the Music - Bulb after Bulb, in Silver rolled - Scantily dealt to the Summer Morning Saved for your Ear, when Lutes be old - Loose the Flood - you shall find it patent - Gush after Gush, reserved for you - Scarlet Experiment! Sceptic Thomas! Now, do you doubt that your Bird was true?

#BruceDickinson #IronMaiden #Metallica #Nickelback

It’s Thanksgiving in Riverdale, and you’re getting an extra helping of crazy on “Chapter Sixty-Four: The Ice Storm.” While Archie deals with the Dickinsons (no relation to Emily) invading his community center, Betty and Jughead are investigating a mystery at Stonewall Prep. Plus, Cheryl and Toni pull a classic Eric Cartman move in Thistlehouse, and […] The post Riverdale After Dark: “The Ice Storm” appeared first on Comic Book Club.

Då kör vi? Den åttonde delen i vår serie om skiljetecken handlar om det som symboliserar vår undran och stora ensamhet. Olof Åkerlund reflekterar över frågetecknet i ljuset av Emily Dickinsons poesi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En gång för länge sedan i det forna Galiléen stod en ung kvinna inför en svår uppgift. Hon hade varit borta från sin trolovade på resa i några månader och under den tiden blivit gravid. Och nu skulle hon berätta för honom. Lyckligtvis så hade hon inte direkt varit med någon annan, men det gjorde knappast själva avslöjandet enklare. Han måste ha sett ut som ett frågetecken, hon som ett semikolon blinkande med ett ansträngt leende på läpparna. En sisådär 2013 år senare inträffade en historiskt sett mindre betydelsefull händelse när den svenska tidskriften Språktidningen anordnade en omröstning för att utse det främsta skiljetecknet; och eftersom folk som rangordnar skiljetecken gärna vill vara lite märkvärdiga, så vann så klart semikolon följt av tankstreck, medan frågetecknet kom näst sist, med fem procent av rösterna, obesegrat endast av parentes och kolon. Och det säger nog något om frågetecknets svaga ställning, både i allmänhet och inom litteraturen. Visst funkar det fint i barnbokstitlar som Var är min syster? Vem ska trösta knyttet? Och Vem har bajsat på mitt huvud? Och i genrelitteratur som Do androids dream of electric sheep? Liksom i en och annan kommersiell bästsäljare som Whats eating Gilbert Grape? Eller i putslustig populärvetenskap: Fiser fiskar? Varför har män bröstvårtor? Men när det kommer till poesin blir frågetecknet mer sällsynt, även i undrande titlar som Eva-Stina Byggmästars men hur små poeter finns det egentligen och Ann Jäderlunds Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Lysande undantag är Stig Larssons Wokas lax? Och i en klass för sig: Ulf Karl Olov Nilssons poesibok från 2013 vars själva titel är ett frågetecken, och i vilket man kan få ta del av djuplodande funderingar som Vad är utmärkande för en handling? och Är poeter bättre på poesi än psykologer på psykologi?. Det finns något humoristiskt i frågetecknets definitiva karaktär. Men också något allvarligt. Just Ann Jäderlund använder faktiskt frågetecken innanför pärmarna i boken med det långa namnet, som i den självlysande frågan Varför är vi inte i Paradiset? Redan där kan man känna rysningen från sovrummet på andra våningen av huset Homestead, i Amherst, Massachusetts En poet som faktiskt befann sig i paradiset var amerikanska Emily Dickinson, som översatts tills svenska av just Jäderlund. I en dikt målar hon upp en bild av naturen som sin motsvarighet till kyrkan och avslutar med att konstatera att i stället för att komma till himmelriket till sist, går hon dit hela tiden. Men paradiset har som bekant alltid en orm som rasslar i buskarna. Dickinson var skeptisk till att låta sina dikter gå i tryck och det är lätt att förstå varför. Det knappa dussin poem som publicerades anonymt under hennes levnad, utsattes för misshandel av redaktionella petmånsar, åtlydande dåtidens gudomliga regelverk för interpunktion. Rader bröts om, skiljetecken byttes ut. Ett särskilt smärtsamt fall gäller dikten A narrow fellow in the grass, som Springfield Daily Republican lät trycka på Alla hjärtans dag 1866 med den prosaiska titeln The snake  ormen. Redan där kan man känna rysningen från sovrummet på andra våningen av huset Homestead, i Amherst, Massachusetts poetens föredragna tillhåll. Men titeln är bara början på problemen. Emily Dickinson älskade tankstreck dash på engelska som hon fällde ner som vägbommar i sina dikter Dash! Dash! Dash! de dirigerar om trafiken, höjer och sänker farten, och belyser utvalda passager tankstrecken fyller kort sagt alla funktioner som övriga skiljetecken brukar göra och mer därtill. Men på tredje raden hade tidningsredaktörerna i all sin vishet placerat ett frågetecken. Och trots att de gjorde ett flertal andra ovälkomna ingrepp så var det just detta tillägg som gjorde Dickinson verkligt beklämd. Frågetecknet var inte en vägbom utan en återvändsgränd. Nu kunde orden Did you not enbart knytas till de föregående You may have met him och inte längre sikta framåt mot His notice sudden is. A narrow fellow in the Grass handlar på ytplanet om just en orm som rör sig genom gräset, så långt hade redaktörerna på Springfield Daily Republican rätt. Och även om skiljetecknet var okänsligt placerat, så är dikten som gjord för att någonstans hysa ett frågetecken. För vad är ett frågetecken om inte en orm som slingrar sig? Eller en daggmask som bitits itu av en fågel, som i A Bird came down the Walk en annan av Dickinsons dikter. Vid närmare eftertanke så är nog båda de där liknelserna lite för mjuka på något vis. Ett frågetecken är som sagt något definitivt, halva tecknet sammanfaller ju faktiskt med ett utropstecken. Jag vill nog snarare likna det vid en skruvkrok, på vilken man kan hänga upp sin undran för allmän beskådan. Att sätta ut ett frågetecken är att blotta sig. Antingen genom att visa sin okunskap eller genom sälla sig till en av alla de där banala människor som kräver klara svar från ett kallt och likgiltigt universum. Vad är meningen med livet? Varför är det alltid fullbokat i tvättstugan? I en senare version av sin dikt infogade Emily Dickinson faktiskt ett frågetecken, men då redan efter tredje radens första halva You may have met him?, något som i strikt mening inte är en fråga. Och så där fungerar det ju även i det messande vardagsspråket, vi påstår saker med frågetecken och frågar med punkt. Och risken för missförstånd är så gott som obefintlig. En fråga visar sig i ordföljden och i förekomsten av vissa frågepronomen eller adverb som vem, hur och varför. Det finns inget svar, men våra frågor och vår längtan får mysteriet att lysa upp. Men när frågetecknet utelämnas efter en fråga i poesin så måste det vara betydelsebärande. Det kan handla om att behålla flödet, att skapa mångtydighet, men kanske har det också ibland att göra med en rädsla för att blotta sig, bli banal. Det kan också ha att göra med en viss uppgivenhet, att man inte väntar sig ett svar på de stora frågorna. Gud står inte att finna skriver Emily Dickinsons, även om hennes syn på varken kristendom eller religion inte är fullt så enkel att reda ut som det kanske framstår. Nog finns det hos henne ett sökande efter tillvarons djup som skulle kunna kallas religiöst. Men hon såg ner på de tvärsäkra och deras ritualer och skrev, om jag fortsätter att likställa henne med sitt diktjag, att hon helgade sabbaten genom att stanna hemma, i en dikt som avslutas med tidigare nämnda vers om himmelriket på jorden. Tro är ett finurligt påhitt, heter det på ett annat ställe. Kanske var hon som antytts här och av henne själv en hedning, som såg den förtrollade naturen och tillvarons mysterier med klar, förundrad blick. Att vara mänsklig var för henne, med filosofen Glenn Hughes ord, att vara frågan. Det finns inget svar, men våra frågor och vår längtan får mysteriet att lysa upp. En frågande varelse, det är ingen dum beskrivning av vårt grubblande släkte. Men för att på allvar ge uttryck för vår längtan och desperation behöver vi också själva tecknet för vår undran. Och det ekar i en av våra allra mest smärtsamma frågor som nu för oss tillbaka i tiden och till inledningen av denna essä. Det gälla ropet från korset. Det är ingen mindre än Gud, avklädd och hånad, som för ett skälvande ögonblick har förlorat tron på sig själv: Varför har du övergivit mig? Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionen och producent för OBS

Finding healing through farming and growing healthy food. In This Podcast: Coming home from deployment is hard enough without adding a significant disease to the mix, yet this is what propelled Stepheni Norton and her husband to make substantial changes in what they ate.  From there, they started growing their own healthier food on a portion of their new property and then started offering it to their community.  This developed into their farming business and CSA and more. It's almost enough to make you want to move to her town so you can participate!  Don't miss an episode! Click here to sign up for podcast updatesor visit www.urbanfarm.org/podcast Stepheni is a retired Chief Petty Officer and decorated military Veteran with almost 20 years of hands-on entrepreneurial experience.  She's the co-owner and founding farmer of National City's Dickinson Farm & Dickinson Larder. Her journey to heirloom farming began when she purchased the Wallace Dickinson House while she was deployed with the U.S. Coast Guard Port Security Detachment. Stepheni designed the Dickinson Farm, the first licensed farm in National City since the 1900s.  She launched Farmacy, a curated CSA and anti-inflammatory meal prep service designed for caregivers and patients receiving on-going out-patient care as well as for individuals and families on specialty diets. Go to www.urbanfarm.org/dickinsonfarm for more information and links on this podcast, and to find our other great guests.

Med Anemari Neple, Tone Hødnebø og Fredrik Hagen. Det er noe romantisk ved historien til Emily Dickinson: den ukjente poeten som lever et anonymt liv for først å bli anerkjent som et geni etter sin død. Mange leter i Dickinsons dikt etter spor fra hennes eget liv, som om det var livet hennes som var det egentlige diktet. Men man trenger ikke biografiske tilskudd for å lese Dickinson. Hennes lyrikk er fremdeles vakker og tilgjengelig, over hundre år etter det ble skrevet. Litteraturviter Anemari Neple foreleser om Dickinsons liv og virke, og om resepsjonen av hennes verk etter hennes død. Forfatterskapet blir videre diskutert i samtale med Dickinsons norske gjendikter Tone Hødnebø. Moderator er Fredrik Hagen.

Med Anemari Neple, Tone Hødnebø og Fredrik Hagen. Det er noe romantisk ved historien til Emily Dickinson: den ukjente poeten som lever et anonymt liv for først å bli anerkjent som et geni etter sin død. Mange leter i Dickinsons dikt etter spor fra hennes eget liv, som om det var livet hennes som var det egentlige diktet. Men man trenger ikke biografiske tilskudd for å lese Dickinson. Hennes lyrikk er fremdeles vakker og tilgjengelig, over hundre år etter det ble skrevet. Litteraturviter Anemari Neple foreleser om Dickinsons liv og virke, og om resepsjonen av hennes verk etter hennes død. Forfatterskapet blir videre diskutert i samtale med Dickinsons norske gjendikter Tone Hødnebø. Moderator er Fredrik Hagen. Lyrikksalong er støttet av Fritt Ord og Litteraturhuset i Bergen.

To experience the "essential, eccentric south" real & raw go to http://www.twistedsouth.com Mississippi based guitarslinger Lightnin Malcolm is back with his brand new album "Rough Out There" on Mississippi Indie label ShakeDown Records. The 14 originals update Malcolm's unique melodic fusion of stomping Hill Country blues with Soul, Rock, Reggae, Hip-Hop, and Country. Special guests include Grammy winning slide master Luther Dickinson and introduces T-Model Ford's grandson STUD on drums. Tracks were recorded at Dickinsons legendary Zebra Ranch studio, and at the Juke Joint Chapel (a "new" studio in the historic cotton gin on Hopson Plantation) in Clarksdale Mississippi.  

To experience the "essential, eccentric south" real & raw go to http://www.twistedsouth.com Mississippi based guitarslinger Lightnin Malcolm is back with his brand new album "Rough Out There" on Mississippi Indie label ShakeDown Records. The 14 originals update Malcolm's unique melodic fusion of stomping Hill Country blues with Soul, Rock, Reggae, Hip-Hop, and Country. Special guests include Grammy winning slide master Luther Dickinson and introduces T-Model Ford's grandson STUD on drums. Tracks were recorded at Dickinsons legendary Zebra Ranch studio, and at the Juke Joint Chapel (a "new" studio in the historic cotton gin on Hopson Plantation) in Clarksdale Mississippi.  

Veckans P3 Kultur laddar inför söndagsnattens Oscarsutdelning med program som dryper av galanörderi. Här är plusmenyn: Den definitiva filmkritikerpanelen – Emma Gray Munthe (Aftonbladet), Niklas Eriksson (Nöjesguiden) och Roger Wilson (Kino i P1 och P3 Kultur) – viker en dryg timme för att diskutera allt om nattens gala tillsammans med P3 Kulturs programledare Johanna Koljonen. Förvänta er ett oändligt detaljerat samtal om vinnarkandidater och branschhemligheter. Vi får bland annat veta varför finanskriser är bra för Oscarsutdelningarna och ifall homo har blivit det nya sjuk i vinnartippade filmer. Oscarsnominerade manusförfattaren och regissören Armando Iannucci är det satiriska geniet bakom In the loop, en obehagligt rolig skildring av hur spelet mellan medier och politiker drar in Storbritannien i ännu ett krig i Mellanöstern. P3 Kultur skickade iväg filmjournalisten Martin Degrell för att prata med Armando om inspirationskällor, mobbande humor och hans djupt pessimistiska syn på politiken. Johanna får besök i studion av två galahumorister: producenten och manusförfattaren Ragnar Eklund, som har skrivit och regisserat för en lång rad tv-sända prisutdelningar berättar tillsammans med branschkollegan Pontus Andersson (som skrivit manus för bland annat P3 Guld och Kristallen) om den gråbleka verkligheten bakom paljetthumorn. Johanna passar också på att tigga några skämt att dra när hon och Roger Wilson står som värdar för SR:s Romanprisgala den 15 mars. Och så avhandlas såklart en ny bok av Roger Wilson i P3 Kulturs b-biografi-bokklubb, som nu har utvecklats till ett slags miniserie om ex-supermodellen och före detta Top Model-domaren Janice Dickinsons egoböcker. Den här gången är det Dickinsons andra självbiografi Everything about me is fake and I’m perfect som dissekeras. Johanna avslöjar också också sitt favorit-Oscars-ögonblick, som råkar vara den enda gången ett bajsskämt varit helt rätt på nåt stå stifft som Oscarsgalan. Vi hörs på söndag!